Favorit i repris?

I brist på annat färdigskrivet material lägger jag ut en tillfällig räddningsplanka i form av nedanstående ”favorit i repris”. Då alla kända läsare av denna blogg är löpare och mitt alter ego, jumper inom kort ska göra sin sjunde maratonstart i Stockholm, kan inlägget vara av intresse trots att det skrivits i en annan tid och trots att jag anar dess mindre korrekta framtoning som blogginlägg inför loppet. Visst kunde jag i stället ha publicerat den skrytsamma skrönan ”Big five 2009” eller målbilden på en regnvåt och vindpinad men mycket lycklig jumper för två år sen, men ogrundad optimism är en tveksam strategi för framgång, och om jag känner min jumper rätt, är han mer betjänt av en realistisk varningsklocka än av hurtiga försäkringar, varför detta väl valda memento mori (i kombination med hans gedigna erfarenhet av att hantera långlöpandets avigsidor sedan dess) bör kunna ge honom rätt spark i baken.

Det sex år gamla reportaget är läsvärt även som litterärt exempel och visar med tanke på analysen i föregående inlägg ett annorlunda, mindre strikt snitsarspråk, ty även om stilen tycks vara lånad och möjligen en smula parodierad, andas den fingerade journalistens text (liksom inlägget ”Hemma hos” från samma penna) upptäckarglädje och skrivlust.

        *

Utan titel

Posted on juni 2, 2008 | 26 kommentarer

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns. Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snutit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

Maratonepilog

 

 

 

 

Att den trettioandra upplagan av Stockholm Marathon genomfördes i sällsport behagligt löparväder med en uppsjö av uppfyllda målsättningar, underskridna drömtider och personliga rekord som följd, kan inte ha förbigått någon som de senaste dagarna besökt löparbloggosfären. Med rätta mindre uppmärksammat är att även medarbetaren på snitsarens blogg, allas vår jumper deltog i loppet, men då detta enligt egen utsago var hans sista framträdande i genren, ser vi det som vår plikt att avsluta den serie maratonintervjuer, han medverkat i under de gångna åren. Den journalist som tidigare anlitats i sammanhanget, har dessvärre uttryckligen bett att få ”slippa befatta sig med den där eländige jumper”, varför det är snitsaren själv som håller i pennan och stenografblocket nedan.

 

– Får vi till att börja med gratulera dig till ditt lopp?

– Ordet är fritt.

– Efter vad vi hört, hade du som målsättning att behålla maginnehållet under och efter loppet, något som du tydligen lyckades med?

– Jaha.

– Då är du väl nöjd?

– Du är rolig du!

– Ska det tolkas som ett ”nej”?

– Det får du avgöra själv.

– Du är kanske inte helt missnöjd i alla fall?

– Loppet är över och jag slipper göra om det fler gånger.

– Är det allt?

– Det kan väl räcka.

– Du är inte särskilt talför idag?

– Nej.

– Vill du att vi avbryter intervjun?

– Det får du avgöra själv.

– Är du inte glad för din medalj?

– Den har jag tappat.

– Igen??

– Ja.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis. För säkerhets skull snodde jag två medaljer den här gången. Det stod ju ett helt gäng och delade ut dem, så det var inte särskilt svårt.

– Är det sant?

– Ja, runda plåtbitar kan man alltid ha nytta av.

– Du skojar? 

– Naturligtvis, men jag minns att jag tänkte tanken.

– Tycker du att du är värd din medalj?

– Mitt värde mäts i andra mått. 

– Det brukar heta att alla som springer är vinnare?

– Jaha.

– Känner du dig som en sådan?

– Nej.

– 5:23:51 är trots allt en bra tid i din ålder?

– Det kan vara en bra tid i vilken ålder som helst, precis som 2:30 kan vara riktigt uselt. Det bestämmer man själv.

– Och vad tycker du om din tid?

– Jag är mer intresserad av känslan.

– Och hur var den?

– Det vet du nog.

– Har du inget positivt att säga om din prestation?

– Efter 2:08 på första halvan av loppet drämde jag till med fenomenala 3:15 på den andra. Positivare split får du leta länge efter.

– Det blev tydligen mycket gång på slutet?

– De sista nio kilometerna tog jag inte ett löpsteg.

– Inte ens inne på stadion?

– Nej, att börja springa där hade bara känts fånigt.

– Du hade deklarerat, att du skulle betrakta det hela som ett halvmaratonlopp med nerjoggning. Hur tycker du att den taktiken höll?

– Halvmaratonloppet gick ungefär som tänkt, medan nerjoggandet sket sig.

– Du höll god fart i 25 kilometer?

– Tjavars.

– Sen började det gå lite långsammare?

– Jag sprang nog i samma fart men tog längre tid på mig vid vätskestationerna, även om jag inte drack så mycket längre. Jag kände tendenser till illamående.

– Du har ju sprungit mycket längre tidigare utan att må illa och på SUM hade du 5:06 som mellantid på maratonsträckan, trots att det till stor del handlade om ett terränglopp?

– Maraton är maraton.

– Har det med nervositet att göra?

– Nej.

– Så vad är skillnaden? 

– När jag springer halvmaratonlopp behöver jag bara dricka en eller två gånger, medan ultralopp och överlånga långpass kräver ordentliga matraster, allra helst sittande vid ett bord. När jag springer det slags hybridlopp som kallas maraton försöker jag tillföra vätska och näring kontinuerligt, vilket tydligen tenderar att misslyckas.

– Vad stoppade du i dig?

– I vanlig ordning drack jag vatten före starten, vilket brukar räcka för kortare långpass. Därefter stannade jag vid ungefär varannan station och fyllde på lite, även om det kändes rätt onödigt. Vid Rålambshovsparken på första varvet fick jag av misstag en mugg äckeldryck och efter 26 km klämde jag i mig en gelépåse, men blev så kladdig om handen att jag fick ta en extra mugg vatten vid Skansen för att tvätta mig, En märklig prioritering kan man tycka, men jag minns att det kändes viktigt för välbefinnandet.

– Brukar det inte alltid heta att man ska dricka vid varje vätskestation redan från början?

– Jag brukar inte dricka många deciliter under mina långpass och det fanns hela tiden vatten i magen att jobba med. Även om jag tog muggar här och där, drack jag allt mindre ur dem och efter Söder Mälarstrand lämnade jag magen helt och hållet i fred. Jag mådde illa och längtade precis som för två år sedan bara efter nyponsoppa.

– Men sådan bjöds inte?

– Nej inte förrän efteråt.

– Vore det inte en idé att bära med sig denna undergörande dryck nästa gång?

– Tanken är god.

– På senare tid har du ju druckit dextropurspetsad coca-cola och ätit marsipan när du sprungit långt. Varför övergav du den dieten?

– Jag ville springa utan vätskebälte som riktiga maratonlöpare.

– Kan man inte lära sig att klara en kontinuerlig tillförsel av vätska och näring?

– Du frågar fel person.

– Har du gett upp?

– Jag är inte längre tillgänglig som försökskanin.

– Om du finge göra om ditt lopp, hur skulle du göra då?

– Jag skulle gömma en lunchlåda i förväg ute på Djurgården och ta en ordentlig matpaus efter 25 km. Om man ska gå en mil under loppet, bör man hellre göra det då. En annan variant är att ta det mycket lugnt under den första halvan med lätt jogg och matpromenader för att som avslutning riva av en snabb halvmara och få uppleva hur det känns att som omväxling springa förbi löpare på slutet. Problemet är väl att klara ”repet” i början.

– Du brukar hävda att starten är roligast på Stockholm Marathon?

– Javisst, och de första femton kilometerna sprangs också lätt och i god fart. Där hade det varit lagom att öka farten för att avsluta loppet efter 21,1 kilometer ute på Gärdet och jogga tillbaka till Stadion och heja.

– Kan du inte göra så nästa gång?

– Åtta hundra kronor är dyrt för ett halvmaratonlopp och jag vill ogärna stjäla startplats från riktiga maratonlöpare.

– Tror du att du hade kunnat fortsätta att springa hela vägen om det gällt livet?

– Naturligtvis.

– Hur fort hade det gått då?

– Eftersom jag inte förmår stappla mycket långsammare än 7 min/km, hade jag hamnat nånstans under 4:40.01.

– Ditt personliga rekord?

– Ja.

– Men det funderade du aldrig på?

– Inte ett ögonblick.

– När man läser maratonberättelser på olika löparbloggar, slås man av löparnas lust och förmåga att kämpa in i det sista. Sådan är tydligen inte du?

– Min kamp gäller annat.

– Ångrar du att du sprang?

– Nej.

– Vädret kunde du i alla fall inte klaga på?

– Nej

– Och musiken efter banan?

– Champagnegaloppen, som togs till nåder förra året, anses tydligen inte hålla måttet som startmelodi men vad som spelades i stället har jag ingen aning om. Dragspelaren på Västerbron satt dock kvar och vid början av Greve von Essens väg underhöll en näktergal i ett buskage. Lite senare ute på Djurgården hördes en svarthätta. Resten har jag glömt.

– Träffade du några andra löpare?

– Drygt 15000, av vilka jag senare blev omsprungen av ungefär 2500.

– Några bekanta ansikten i vimlet?

– Innan loppet påträffade jag Startnummer X sittande i en skogsslänt bland sina klubbkamrater. Han såg avspänd och samlad ut och sprang sedan mycket riktigt som aldrig förr. Längre bort hittade jag ett gäng Linnéalöpare av vilka jag bytte ord med Karin, Mia, Hans, Nisse och möjligen någon till. Järngänget, Masse, Nix och Johan saknades däremot. Måhända satt de kvar på Stora Essingen och sjöng kampsånger. Benet syntes  inte heller till  trots sina 193 i strumplästen. Själv 188 lång och svårmisskännlig gick jag omkring för att göra mig sedd och mottaglig för glåpord. Jag mötte och hälsade på nummer 890, Bob Beamon i sällskap med Daniel, men i övrigt fick jag gå ifred. Vid starten träffade jag samme bekant som jag sprang första varvet på Kungsholmen samman med, men denna gång skildes våra vägar genast. Bland de 2500 löpare som senare sprang förbi mig dök det naturligtvis upp ett och annat bekant ansikte. Micke F hälsade på mig efter sex kilometer och lite senare bytte jag några ord med Hans från Linnéa innan han försvann framåt i fältet. När jag gick uppför Västerbron under andra varvet kom min startkamrat ifatt mig, likaledes gående, men till skillnad från mig med avsikt att i fortsättningen åtminstone ”lunka lite då och då”, vilket skulle visa sig ge en halvtimmes bättre sluttid. När jag sedan gick nerför bron, sprang Conny från Vallentuna förbi och såg undrande ut och på Norr Mälarstrand gavs jag tillfälle att heja på Söderbruttan Helena, varefter jag fick fortsätta min vandring bland okända kämpar, tills jag mötte några Linnéaflickor på Östermalms idrottsplats, däribland en belåten MarathonMia, som deklarerade att detta var hennes sista maratonlopp, emedan hon i fortsättningen bara ämnade springa längre, på vilket jag fyndigt svarade: ”Samma här fast för min del blir det bara kortare”.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Vid Valhallavägen stod fru Startnummer X och någon kilometer senare ropade NiklasN mitt artistnamn. På Söder Mälarstrand stod Fredrika och letade efter bekanta ansikten, till vilka mitt uppenbarligen inte hör, eftersom jag som vanligt fick hojta för att bli sedd. När jag kom till Vasaparken lät jag blicken svepa över åskådarledet, där bureborn förväntades stå och mycket riktigt också stod. Jag stannade och stal mig till en energikram, vilket jag kunde behöva, ty sedan sågs inget bekant ansikte förrän jag åter, nu långsamt gående med en mugg vatten i handen, passerade Fredrika och hennes vänner. Hon uppmanade mig att kämpa vidare, vilket jag gjorde så länge jag var inom synhåll, ty det är viktigt att visa påhejarna sin uppskattning. I själva verket hade jag redan bestämt mig för att sluta kämpa och när jag några hundra meter längre fram kom till IK Kometens servicestation i form av min trogna påhejerska som nu hunnit dit från arbetet, stannade jag en god stund. Eftersom jag hade bra mellantider ännu fram till 30 kilometer, hade hon skyndat sig och stod som avtalat beredd med en påse gelé, åt vilken jag dock bara gjorde en ful grimas och när hon i samma veva kunde meddela att Startnummer X redan gått i mål på 3:16 nånting, visste jag min plats som maratonlöpare. Vi kom överens om att återses utanför Stadion någon gång vid sju, en väl optimistisk plan eftersom en promenad med lätt illamående tar närmare tolv minuter per kilometer. På Norr Mälarstrand hörde jag mitt kända artistnamn ropas från en soldränkt uteservering tvärs över gatan, och senare efterforskningar har givit vid handen att det rörde sig om Maria med ett antal vänner. Jag vill minnas att jag bugade mig och frågade om de ville ha min mössa. Vad de än må ha tänkt om mig, skänkte de distraktion i mitt elände, ty det är inte roligt att gå illamående samtidigt som andra springer förbi i tusental. Om jag inte haft folk som väntade och möten att se fram emot, är det tveksamt om jag haft lust att fortsätta bara för ett fullbordat lopp och en medalj. Turligt nog stod bureborn kvar i Vasaparken och jag drog ut länge på mötet, först stående osedd beundrande hennes påhejarnit, sedan välkomnad och uppiggad av hennes lilla tillfälliga påhejargäng, där jag dock inte fick stanna kvar, trots att jag bad snällt, ty professionella påhejare vet att bruka lagoma doser morot och piska. En kort fotografering hanns dock med innan jag tvingades fortsätta min osäkra vandring mot målet på Stadion och för den händelse jag skulle stupa på vägen dit, skänkte jag som ett minne av mig den Stockholm Marathonmössa, som jag haft i handen under hela loppet.

– Men du nådde fram till Stadion i alla fall?

– Ja.

– Och där väntade din kära påhejerska?

– Ja, stående på Sofiavägen sedan länge och även Startnummer X lär ha dröjt sig kvar i krokarna till den utlovade tiden klockan sju, men givit upp hoppet om mig och åkt hem, vilket var lika gott. Om jag levererat den djupa bugning till marken som mötet krävt, hade jag sannolikt även hedrat honom med mitt då obefintliga maginnehåll. Du vet väl att karln sprang på 3:16:58 !!

– Jo då, men nu är det dig och ditt lopp det handlar om?

– I brist på egna maratonframgångar får man skryta med släktens, även om de gemensamma generna i detta fall inte tycks vara många. Dessutom anser jag att blogglösa löpare bör uppmärksammas, så att de får de hyllningar de förtjänar. En kort intervju med denne maratonlöpare hade varit betydligt intressantare än ovanstående långa, sega litania.

– Fick du en ros i år också?

– Ja då, en fin röd ros, som jag dessvärre inte förmådde ägna tillbörligt intresse. Jag var mest intresserad av nyponsoppa och diskuterade länge den fortsatta strategin för ett möte med påhejerskan och välbehövlig återhämtning i skogen bakom Östermalms IP. Jag höll nästan på att glömma att jag måste gå i mål på Stadion först. 

– Ja, tänk om du kommit hem utan medalj igen?

– Det hade varit humor.

– Så det här var ditt sista maratonlopp?

– Ja.

– ”Aldrig mer”, säger många, bara för att strax efteråt bestämma sig för ett nytt försök?

– Att sluta springa maraton på allvar bestämde jag redan i våras när långpassen kändes tunga och i lördags tog jag mina sista seriösa maratonsteg.

– Du kanske tar några mindre seriösa maratonsteg i framtiden?

– Möjligtvis enligt någon av de antydda, galna strategierna ovan. En rekordstor negativ split kunde vara en spännande utmaning.

– Blir det fler ultralopp?

– Möjligen som heldagsutflykter med god mat och bad.

– Lidingöloppet?

– Det är mera tveksamt. Att tävla över tre timmar är alltid ett riskabelt äventyr med maginnehållet som insats. Det är liksom Stockholm Marathon ett dyrt nöje att bara springa på skoj.

– Men halvmaraton tänker du väl fortsätta att springa?

– Förhoppningsvis, även om det kräver maratonträning för att bli fullt njutbart.

– Vad står närmast på programmet?

– Jag ser fram emot mycket banlöpning i sommar. På sträckor under en mil finns en hel del spännande att pröva. I övrigt hoppas jag på sköna löpturer i naturen, eventuellt med en kompass i handen.

– Och nästa tävling?

– Parloppet i Hagaparken den 15 juni.

– Med vem ???

– Tildo.

 

Påhejerskan bureborn med objekt. (Fritt efter foto av bureborn).

 

 

Vintervändbanan

Som tidigare nämnts äger snitsaren ingen digitalkamera men väl en gammal fin ”analog” systemkamera av märket Minolta. När han nyligen plockade fram och använde den för att komplettera dokumentationen av en tidigare verksamhet, fick han ett halvdussin bilder över på sin filmrulle. Då hälsan stod honom bi och humöret var gott den dagen, beslöt han att ta en längre promenad med kameran för att om möjligt återfinna och fotografera den ”vintervändbana”, som löparen jumper så ofta berättat om. Resultatet av snitsarens strapatsrika vandring en sen eftermiddag i slutet av mars hittar vi i de fem fotografier som publiceras nedan.

 

 

Bilden ovan visar den bebyggelse jumper brukar kalla ”ödehusen” och som han springer förbi på sin vintervändbana efter två kilometer. Den stora ladan intill vägen har inte klarat av vinterns snö och kommer antagligen inte att stå kvar när jumper springer där nästa vinter. Strax till vänster om trädet på bilden ligger ett bebott hus med stor trädgård och swimmingpool, varför jumpers benämning av platsen snart kommer att vara helt obegriplig. 

 

 

Efter fyra kilometer kommer vintervändbanan fram till Roslagsbanan som den sedan följer ända till Lindholmens station.  På bilden ovan (som kan förstoras) ser vi den lantliga usikten mot gården Hållsta. Låt vara att kameran inte ljuger, men fotografen väljer vad han visar och om snitsaren haft mer film i sin kamera, hade han kunnat rikta denna mer åt vänster och fånga två nya arkitektritade hus på andra sidan av järnvägen, av vilka ett omtänksamt utrustats med en glasfasad som erbjuder spännande insyn,  när jumper springer förbi om vinterkvällarna. Den upprättstående stenen till höger är ingen av kommunens många runstenar utan ett verk av de konstnärligt kreativa vägarbetare,  som en gång anlade den cykelbana som sedermera skulle komma att utgöra större delen av den berömda vintervändbanan.

Bilden nedan visar det kilometerlånga raka, platta avsnitt av banan som leder fram till Lindholmens station.  Trots att trafiken är gles så långt norrut,  möter jumper nästan alltid ett tåg i någon riktning under sin löpning längs järnvägen och trogna eftermiddagsresenärer bör numera vara väl bekanta med den långe, gråskäggyvige löparen i blå toppluva. Om det inte vore emot reglementet skulle nog lokförarna tuta igenkännande, skojar jumper.

 

 

                                                                                     ¤

 

 

Två högersvängar efter Lindholmens järnvägsstation leder fram till en grusväg  inkämd i ett låglänt snårigt skogsparti mellan Storsjön i söder och Lillsjön i norr. Där denna väg kröker längst bort på den övre bilden, vänder jumpers ordinarie vintervändbana efter dryga sex kilometer. Strax till vänster om sagda vägkrök ligger den i kommunen världsberömda Gustav Vasakullen. Här stod för många hundra år sedan ett stenhus, i vilket nämnde monarks mormor lär ha bott och möjligen han själv blivit född under ett tillfälligt besök. Om inte, får kommunen nöja sig med att några hundra år senare ha hyst konungamördaren Anckarström på Lindö gård.

När jumper springer den ”långa vintervändbanan”,  fortsätter han längs samma grusväg ytterligere en kilometer, förbi kullen och uppför den tre hundra meter långa backe som visas på bilden nedan med den stiligt belägna Lindholmens gård skymtande till höger. Bortom backkrönet anas en by, där en känd skådespelares hund brukar skälla när jumper springer förbi och ytterligare några hundra meter längre bort, där slätten breder ut sig, har jumper planterat den ros han fick efter sitt brutna Stockholm Marathon 2007. Om denna mot förmodan har överlevt vintern, finns det anledning att återkomma i något inlägg. Om inte, blir snitsaren tvungen att söka konstgjord andning annorstädes. 

 

 

                                                                                      ¤

De läsare som önskar mer information om jumpers löpning på vintervändbanan hänvisas till dennes löpardagbok på jogg.se eller funbeat.se samt ett kort inlägg på bloggen MaxochNisse.

Big Five 2009

 

 

 

 

När jumper nu drar sig undan för att påbörja vinterns grundträning inför nästa års utmaningar, kan han blicka tillbaka på ett år av idel framgång på tävlingsbanan. Med sina klara segrar i årets fem viktigaste lopp, Kungsholmen Runt, Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet och, som kronan på verket, Sörmland Ultra Marathon, vann han inte bara publikens hjärtan utan även sin första ingravering i den nyuppsatta vandringspokal, som givits namnet Big Five Cup. Då han varken är känd som linslus eller en man av stora gester, är det inte utan stolthet vi kan presentera nedanstående bilder från jumpers framfart under tävlingssäsongen.

Årets första lopp i ovannämnda serie, halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, avgjordes den 10 maj. Bilden ovan visar starten, där jumper genast tog täten för att sedan inte släppa den under hela loppet. Han gjorde en så kallad negativ split, vilket innebär att han avverkade den andra halvan av loppet snabbare än den första. Jumper äger den sällsynta förmågan att få det svåra att se självklart och underbart lätt ut, ty han är inte bara en fantastisk löpare utan också en strateg och tänkare av stora mått. (Efter foto av Jens Eklundh).

Stockholm Marathon, årets viktigaste lopp för många långlöpare, avgjordes tre veckor senare, denna gång med en inte helt kurant jumper på startlinjen. I den fyrtiogradiga värmen  fick han det oväntat besvärligt att springa hem sin andra Big Five-seger. På bilden ovan, tagen från Skeppsbron med Handelsbankens palats i bakgrunden, har jumper påbörjat sin sedvanliga hårdkörning, men den svartklädda flickan till höger, ”bureborn”, en ung, natursnabb löpartalang från de norrländska skogarna, nu tävlande för Uppsala Löparklubb, skulle visa sig bjuda oväntat hårt motstånd. Ivrigt påhejad av publiken, som anade spänning i loppet, sög hon sig fast som en igel i ryggen på ledaren, men när denne vecklade ut sina långa ben och ökade frevensen på andra varvet, fick även hon sträcka vapen. För sin gedigna kämpainsats hyllades hon dock nästan lika mycket som segraren, och jumper själv var den förste att gratulera sin motståndare, ty som den mästare han är förstår han att uppskatta en prestation, när den är som näst bäst. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan dessutom en sportsman ända ut i tåspetsarna.

Till Stockholm Halvmarathon, eller Stockholmshalvan som hans egen allmänt vedertagna benämning lyder, kom jumper laddad efter sommarens hårdträning. Att han skulle ro hem sin tredje seger, betvivlade ingen, men med sin försiktiga taktik höll han oss länge på halster. Här vid tegelbacken tog han dock täten och i stigningarna på Södermalm handlade loppet bara om en löpare. Jumper var på ett härligt humör och spexade med publiken så som bara han är mäktig, ty den stilige 63-åringen är inte bara en fantastisk löpare utan också något så ovanligt som en äkta entertainer.

Ett år utan ett Lidingölopp är inget riktigt löparår för jumper och ett Lidingölopp utan jumper är heller inget riktigt Lidingölopp. När det så drog ihop sig till årets start på Koltorps Gärde, kunde man följaktligen i den mångtusenhövdade skaran av löpare även skymta jumper, som inte heller denna gång haft hjärta att svika sig själv och sin älskade publik. Det innebar jumpers fjärde start på Lidingö och i likhet med Haile Gebreselassie i Berlin en vecka tidigare, noterade han sin fjärde seger i rad. På bilden ovan kan vi beundra hans effektiva löpsteg, när han elegant kryssar mellan varvade löpare vid Kyrkviken. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan också en gudabenådad artist.

När jumper senare på hösten dök upp i Björkhagen för att fullborda sin obrutna svit av Big Five-segrar genom att försöka vinna även Sörmland Ultra Marathon, skrattade de erfarna löparna i sina slimmade trikåer åt hans primitiva utstyrsel. Kamratskap och generositet är okända begrepp bland ultralöpare och när det drar ihop sig till tävling är de beredda att försvara minsta dextrosoltablett med svärd. Att jumpers hjärtliga kramar och generösa lyckosparkar bemöttes med misstänksamhet och hån, är i det perspektivet begripligt om än inte försvarligt. Den skäggige löparbohemen lät sig dock inte bekomma utan skrattade bara glatt och gav alla än en gång varsin kram och en lyckospark i arslet, ty jumper är inte bara en fantastisk löpare och allt annat vi tidigare räknat upp, utan dessutom en av de bästa kamrater och godaste människor vi mött. (Efter foto av ”funrun”).

SU-m!

 

 

Fågelvägen mellan Björkhagens tunnelbanestation och Rudans friluftsgård söder om järnvägsstationen i Handen är det inte mer än en och en halv mil och vill man ta sig mellan ställena till fots, behöver sträckan inte bli många kilometer längre. Väljer man däremot den långa, vackra omvägen förbi Nackareservatets sjöar, Dammtorpssjön, Söderbysjön, Ulvsjön, Sandasjön, Strålsjön och Öringesjön ner till forsarna och bergen mellan Albysjön och Tyresö-Flaten för att sedan via vägar och skogsstigar förbi gårdarna Grändalen, Brakmaren, Åva, Tyresta och Skutan så småningom nå målet österifrån, får man en härlig heldagsutflykt på drygt fyra mil. Om man dessutom till synes omotiverat kompletterar äventyret med ett par backiga kilometer i lämpligt placerade motionsspår vid början och slutet av färden, är man troligen någon av deltagarna i vad som kallas Sörmland Ultra Marathon eller kort och gott SUM. Årets upplaga av detta mytomspunna lopp över fem mil sprangs i lördags i strålande höstväder med deltagande av inte mindre än 131 löpare, äldst däribland den extra tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper. På bilden ovan, som lånats och beskurits med tillstånd av fotografen funrun, syns den populäre löparen gå i mål i vackert motljus och så vitt vi kan se med humöret i behåll. Då han har tävlat flitigt i höst och därefter varje gång skämt bort oss med långa uttömmande intervjuer, är det med stor tveksamhet vi knackar honom på axeln för att besvära med ännu en fråga:

 

– Har du tid att prata en stund?

– Egentligen inte.

– Det är många som vill veta lite om ditt fantastiska lopp?

– Med smicker kommer du ingen vart. För övrigt har jag skrivit tillräckligt på mina träningsforum, ”jogg.se” och ”funbeat.se”. Det borde duga åt de flesta!

– Ett sånt här lopp är inte bara torra siffror utan också känslor. Det är dig vi vill lära känna, människan jumper?

– Det kan du drömma om!

– Du kanske har tid med en liten enkel, improviserad snabbintervju i alla fall?

– Då får den vara jävligt snabb!

– Först vill vi gratulera till en väl genomförd ultradebut?

– Jaha.

– Hur känns det?

– Jag är lite stel i benen fortfarande, så det var tydligen lite längre än ett vanligt långpass. Igår kväll hade jag lite ont i nackmuskeln också. Denna åkomma tycks märkligt nog återkomma ungfär ett dygn efter varje längre lopp. Annars mår jag bra.

– Är du nöjd med tiden, 6:02:17?

– Jag är mest förvånad. Min föresats var att springa till Tyresta efter 37 km utan att må dåligt, för att sedan ta en ordentlig gående matrast i väntan på vidare order från en trött hjärna. Nu kom jag till Tyresta redan efter 4:07, vilket var närmare halvtimmen tidigare än jag trott. Jag kunde ha brutit där och ändå gjort ett gott dagsverke, men eftersom jag inte alls mådde illa, kunde jag lika gärna fortsätta och bjuda på en snygg målgång och få medalj. Den stiliga bilden här ovan, ska jag inte heller förakta. 

– Du låter nonchalant. Är du inte lite stolt ändå över att ha tagit dig hela fem mil i delvis svår terräng på bara sex timmar?

– Ja, det hade sett lite tråkigt ut med DNF i resultatlistan. Tiden är jag som sagt mest förvånad över. Jag hade ju fruktat ett betydligt långsammare lopp med en otålig följecyklist i hälarna.

– Du skrev någonstans, att du gjorde en extremt positiv split, så som man kan förvänta sig när en habil halvmaratonlöpare springer fem mil. Vad menade du med det?

– Att springa alla fem milen var det aldrig tal om. På grusvägen före golfbanan i början höll jag 5:50-tempo och jag hade kunnat fortsätta så i två mil. I skogen sjönk farten rejält, men jag kom ändå fram till Alby efter 1:53. Där hade jag nog min bästa placering i loppet efter att ha sprungit förbi flera löpare strax innan. Resten av löpningen fram till Tyresta gick på ren vilja, ty 37 km är långt för en halvmaratonspecialist. Jag räknade med att bli ordentligt omsprungen på slutet, men det dök upp förvånansvärt få löpare bakifrån, trots att jag promenerade de fyra och en halv kilometerna  mellan Tyresta och Dalarövägen, vilket tog 56 minuter. Det blev till och med lite ödsligt ett tag i storskogen. För ovanlighets skull hade jag mobiltelefon med mig och kunde bli påhejad av min ordinarie påhejerska och strax därefter av en gemensam nära yngre släkting. Båda hade varit ute och sprungit under dagen, dock på respektfullt avstånd från allt vad tävlingar heter. Löpning kan bedrivas på mer än ett sätt.

– Fanns det inte någon publik som hejade under loppet i lördags?

– Många helglediga gick eller cyklade efter banan, men nästan ingen förutom de närmast inblandade hejade. Folk förstod nog inte varför vi sprang omkring med nummerlappar. Jag minns en liten pojke som trots föräldrarnas förmaningar roade sig med att försöka springa tvärs över vägen så många gånger som möjligt mellan de passerande löparna.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– På Roslagsbanan fick jag sällskap både dit och hem av långloppsräven Janne S, som sprungit det mesta som går att springa och som hade en del spännande att förtälja. I omklädningsrummet, både före och efter loppet, stötte jag sedan på bloggaren Dunceor, som skulle göra sin ultradebut. Han frågade om banan och förhoppningsvis kunde jag göra honom något klokare. Att han sprang några hundra meter fel vid Tyresta by berodde varken på mig eller arrangörerna utan på någon övernitisk snitselbortplockare. Trots detta missöde sprang han på imponerande 5:04:42.

– Dunceor? Var det inte en av de där skåningarna du pratade om efter Stockholm Marathon?

– Ja, han är från Helsingborg. Den andre, som är från Kristianstad, stannade hemma denna gång. Däremot hälsade jag på en smålänning från Malmö, kallad Askan.

– Det var värst?

– Ja, det är alltid roligt med exotiska inslag i startfältet. Mannen som vann hela loppet hade danskt namn och det sägs ha funnits en australier med också, men sanningshalten i det ryktet törs jag inte gå i god för. Australien ligger jättelångt bort! 

– Hittade du någon bekant bland de vanliga Stockholmarna då?

– Söderklubben Linnéa var som vanligt väl representerad, med MarathonMia, gullfot och Tone i spetsen, men även resten av maffian börjar jag numera känna igen svagt: Kalle, Staffan, Linda, Annika och några till.  Andra kända ultranamn som jag lärt mig är Zebban, Peter N, Micke F, Lisse, Sigvard K och inte minst snabbspringande Cecilia P. Säkert har jag glömt någon, men det lär han eller hon i vilket fall som helst strunta i.

– Det sägs att gemenskapen bland ultralöpare är något utöver det vanliga. Man påstås inte tävla mot utan med varandra som i en enda stor familj. Märkte du något av det?

– Jo då, men en och annan snabblöpare med oroliga ben och mord i blicken kunde jag också se, åtminstone före start, sen försvann de av naturliga skäl ur min värld.

– Du hittade kanske något annat lämpligare sällskap under loppet?

– De första kilometerna i det inledande motionsspåret slog jag följe med sagde Dunceor. Han kunde på begäran upplysa mig om att vi sprang i en fart av 6:10 per kilometer. När han drog iväg  hakade jag på ovan nämnde Janne S i några kilometer. Ett tag före och efter Tyresta hade jag också sällskap med Linnéa-flickan Tone, men i övrigt sprang jag solo.

– Den där gullfot hade skrivit i en kommentar på snitsarens blogg att hon skulle springa förbi dig mellan 10 och 30 km, Hur blev det med det?

– Redan vid Ältavägen upptäckte jag henne 100 meter bakom mig. Likadant vid dammarna efter Tyresövägen, där hon också såg mig och vinkade. Sedan måste jag ha sprungit ifrån igen, ty först på den långa grusvägen efter Brakmaren dök hon upp i hälarna på mig.

– Sa ni något till varandra?

– Hon hade hörlurar i öronen och jag frågade om det var bra musik, vilket hon sa att det var. Eftersom jag troligen ändå inte hade förstått svaret, frågade jag inte vad hon lyssnade på. Jag sa att jag skulle till Tyresta och undrade hur långt hon tänkte sig. En retorisk och rätt skojig fråga tyckte jag själv.

– Och vad svarade hon på det?

– Va?

– Jag frågade vad gullfot svarade när du frågade vart hon skulle?

– Hon svarade ”Va?”, pucko! Hon hade ju musik i öronen.

– Svarade hon ”Va?, pucko!” ? Då blev du väl arg?

– Snitsarhumor !!

– Lite roligt var det väl?

– Ja, för femtio år sen.

– Den där gullfot, är hon alltid så där tvär och vrång?

– Nej då, före och efter loppen är hon snäll. Nu hade hon annat fokus och drog snart ifrån mig, dock inte längre än att jag såg  henne ett par hundra meter framför mig i ytterligare nästan en halvmil. I mål var hon 20 minuter före mig, men var ändå missnöjd efter att ha haft fel skor i skogen och halkat omkring i leran. Vem fan halkar inte i lera? Då får man väl gå försiktigt som vanligt folk.

– Så det blev ingen draghjälp av några gullfötter?

– Nej men en blond flicka höll mig ändå något slags sällskap då och då och hade så gjort under några kilometer.

– Törs man fråga om hennes frisyr?

– Hon hade inte hästsvans, om det är det du antyder, utan håret i en lös knut, och hon sprang inte heller jämnt som en klocka, så som ett felaktigt rykte påstår att jag sagt att damer med hästsvans gör. Ena stunden var hon femtio meter framför mig bara för att strax därefter vara lika långt bakom, mest beroende på att hon ofta stannade och bestyrde något. Någonstans på den långa alfaltsträckan mot Tyresta stod hon och svarade i sin mobiltelefon när jag passerade och sedan såg jag henne inte förrän hon sprang förbi en sista gång i skogen en mil senare.

– Sa ni något till varandra under loppet?

– Hon hojtade till när jag höll på att springa fel vid ett tillfälle och i storskogen efter Tyresta konstaterade vi båda att det varit glest med folk. I övrigt utbytte vi blickar och  miner, alltmer inseende det komiska i att hela tiden springa förbi varandra. I mål var hon sju minuter före mig.

– Du gick tydligen och åt din matsäck och pratade i telefon hela vägen mellan Tyresta och vätskekontrollen vid Dalarövägen. Vad var tanken med det?

– Jag hade gjort mitt och behövde ladda om batterierna. Mat och vila har ibland gjort underverk med mitt löphumör, men nu blev det lite för kort rast. Jag hade behövt en timme till och gärna ett uppfriskande bad. Jag förlorade dock inte så mycket tid på min långpromenad som man kan tro och som jag tidigare nämnt blev jag inte omsprungen av många löpare under nästan en hel timmes gående. En av dem sprang inte mycket fortare i terrängen än jag promenerade och var inte heller långt före i mål, Andra hade mycket krafter kvar och rusade förbi i god fart, vilket fick mig att undra var de hållit hus hela loppet innan dess. Strax före vätskekontrollen vid Dalarövägen sprang Peter N förbi men det tror jag var den sista placeringen jag tappade före mål. Efter det sprang jag hela vägen utom i uppförsbackarna.

– Du var inte långt ifrån att gå under sex timmar. Tänkte du något på det när du närmade dig mål?

– Jo då. När jag passerade bron över järnvägen hade jag hela 21 minuter på mig, men jag vägrade att springa uppför backarna i motionsspåret utan prioriterade i stället en snygg målgång. Om jag kämpat mig in på 5:59:59 hade jag kanske sett ut som fan på bilden ovan. Nu ser det väl inte så pjåkigt ut. Tack funrun!

– Fastnade du inte på några andra bilder under loppet?

– Linda och Staffan från Linnéa fotograferade i stort sett alla löparna. En riktig guldgruva för den som vill lära sig känna igen ultralöpare. Jag vet inte om det är tillåtet att länka härifrån till deras alster, men på funbeat.se är de tillgängliga. Två bilder på mig före Alby tål att ses. Jag ser ganska cool ut i min hemmagjorda mundering: Upprullade overallbyxor och vätskebältet över den avtagna jackan med ärmarna knutna runt midjan. Jag tycker om att ha axlarna fria när jag springer. 

– Intaget av energi och vätska brukar vara av visst intresse när det handlar om ultralöpning. Vad stoppade du i dig för gott?

– Avslagen cocacola med dextropur samt en bit marsipan från bältet. Därtill lite kaffe och en liten förpackning Gainomax som jag fick efter Stockholmshalvan. Vid vätskekontrollerna tog jag en bananbit och lite vetelängd och något slags vit dryck som hette ”Vittangi” eller ”Viagra” eller nåt liknande och vid den näst sista kontrollen bjöd man på nyupphälld cocacola.

– Det lär finnas något som heter ”Vitargo”. Kan det ha varit det?

– What ever!  Nåt på ”v” var det och det smakade rätt gott minns jag. Jag tror att jag fick i mig ungefär den näring  jag behövde under loppet, även om den numera obligatoriska nyponsoppan efteråt gjorde gott.

– En del gick på restaurang Hermans efteråt, men det var tydligen inget för dig?

– Nej.

– Varför inte? Du är väl vegetarian?

– Maten är inte det viktigaste i sådana sammanhang.

– Utan?

– Det ska du skita i !!

– Angående Åland Marathon lär du ha myntat talesättet ”För långt, för dyrt och för tråkigt sällskap”. Gäller något liknande för restaurangbesök i sällskap med ultralöpare?

– Om någon är tråkig i sådana sammanhang, är det nog jag själv.

– Vi förstår?

– Det tror jag inte.

– Vilket blir ditt nästa lopp?

– Ingen aning.

– Tiden börjar snart gå ut för anmälan till Stockholm Marathon. Tänker du göra ett försök till?

– Ja, så får det nog bli. Nu hade jag 5:06 som mellantid vid 42,2 km efter att ha promenerat i 56 minuter, så mitt gamla personliga rekord på 4:40 sitter nog löst om jag mot förmodan skulle vara frisk den 5:e juni.

– Har du något mer att säga till svenska folket?

– Ja.

– Låt höra?

– En annan gång.

                    ¤

Resultatlista SUM 2009:

http://www.sormlandultra.se/

Bilder och berättelser från några av de löpare jumper nämner i intervjun:

http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM2009?authkey=Gv1sRgCMreuqjy7tyQmAE#
 
http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM20091010?authkey=Gv1sRgCMbs26bEq4K-pwE# 

http://dunceor.wordpress.com/2009/10/11/sormlands-ultramarathon-2009-ultradebut/

http://askanbloggar.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-50-km.html

http://marathonmia.blogspot.com/2009/10/om-smarta.html
 
http://markatta.com/mary/funrun/?p=1810
 
http://mslisse.spaces.live.com/blog/cns!235AA986CC255EE3!3981.entry
 
http://www.ultradistans.se/phorum/read.php?3,2962,2963#msg-2963
 
http://gonnarun100miles.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-2009.html

                                                                                 ¤

På otåliga läsares begäran publiceras här nedan det oförfalskade fotografi över jumpers målgång, som lånats av fotografen funrun och använts till ingressbilden ovan.

Kognito

Efter publiceringen av föregående blogginlägg har nedanstående bild hittats på internet. Efter förstoring och närmare skärskådande tycks den föreställa jumper i aktion under Lidingöloppet 2009 och publiceras därför som ännu ett bevis för dennes närvaro på ön och deltagande i tävlingen.

 

 

 

Inkognito

I lördags sprangs årets upplaga av världens största terränglopp, Lidingöloppet   i ett härligt höstväder och med rekordstort deltagande, och efter vad snitsaren kunnat se visade den honom kända delen av löparbloggosfären i vanlig ordning såväl framfötterna som lejonklon. Då Johan valt att springa under annan flagg och övriga Linnéalöpare var trötta i benen efter sina hårda maratonlopp i Berlin, försvarades den anrika söderklubbens färger av en ensam och sammanbiten Nix. Löparklubben FK Studenterna kom däremot väl samlade med NiklasN, Clarre,  N’batha M’bwele, ”Don’t fear the mjölksyra”  och andra i spetsen. Av dessa lyckades den sistnämnde erövra den åtråvärda silvermedaljen, medan N’batha denna gång missade den med tre sekunder. Han tycks dock ha gjort ett i alla avseenden föredömligt lopp och hans berättelse är väl värd att läsa som exempel på hur ett Lidingölopp kan avnjutas i lyckliga ögonblick. Att vägen dit kan vara, om inte törnbeströdd, så dock full av förädiska rötter och stenar, vittnar Johan och NiklasN om i sina respektive blogginlägg, medan Nix i sitt beskriver upplevelsen och möjligen lärdomen av att springa Lidingöloppet med ett knappt veckogammalt maratonlopp i benen. Hur några av pojkarna såg ut efter att ha avverkat de tre milen i lördags, visas på dessa bilder, tagna av en påpasslig fotograf.

Enligt resultatlistan tycks även denna bloggs extra tillförordnade administrator, jumper, ha deltagit i loppet med en sluttid av 3:20:54, men då hans namn inte nämnts i förhandsdiskussionerna och ingen över huvud taget sett honom på ön, blir vi tvungna att fråga honom rent ut:

 

– Var du där?

– Ja, nog var jag där, och nog sprang jag mina tre mil.

– Hur kom det sig? Det var väl inte tänkt så?

– Efter mitt senaste framträdande på ön, där jag sprang sjuk i ösregn och därefter fick mitt rättmätiga straff, deklarerade jag, att om jag någonsin skulle springa det officiella loppet igen, fick det bli via direktanmälan i mån av hälsa och väderlek. Nu var jag inte direkt sjuk och kunde inte heller klaga på vädret, en kombination som inträffar högst en gång vart femte år, så om jag någonsin skulle få det loppet sprunget igen, så var det nu. Med facit i hand har jag ingen anledning att ångra mitt beslut.

– 3:20:54 är kanske ingen kanontid i sammanhanget, men inte heller direkt uselt. Vad tycker du själv?

– Det är väl ungefär så bra som jag är. I min ungdom för fyra år sen var jag inte mer än nio minuter snabbare. Dessutom var jag faktiskt inte på topp i lördags och löpningen kändes lite motig redan från början. I det perspektivet gjorde jag ett gediget lopp efter min förmåga. Jag börjar helt enkelt känna min kropp och dess begränsningar.

– Är det det som kallas ”rutin”?

– ”Rutin”, ”erfarenhet”, ”helkoll”, kärt barn har fler än ett namn. Jag minns för övrigt, när jag som liten pilt stötte på det konstiga ordet ”rutin” första gången. I en text under en bild i den gamla tidskriften ”All Sport”, sades någon löpare ha förlorat en spurtuppgörelse ”i brist på rutin”. Jag trodde nog att det handlade om något medicinskt.

– Kan du berätta lite om ditt lopp?

– Det finns inte så mycket att säga. Jag skötte mina förberedelser enligt plan, med sedvanligt besök i den halvofficiella urinoaren uppe i tallskogen tjugo minuter före start. Denna gång satte jag mig en stund ensam på en sten i skogen och försökte känna stundens allvar. I startfållan, nummer sju i mitt fall, ställde jag mig sedan som jag brukar längst till höger för att kunna springa på grusvägen och vid torr väderlek gena i vasskanten nere i första kurvan. När skottet small, förvånades jag över hur bråttom alla hade. Jag försökte hålla igen farten, men startade ändå i sexminuterstempo och till och med en bra bit därunder när det blev medvind. Trots det blev jag hela tiden omsprungen och frånsprungen. Så även av de svängande hästsvansar som jag försökte haka på. Senare under loppet återsåg jag dock flera av dem och kunde konstatera att jag disponerat mina krafter klokt.

– Varför springer du så gärna bakom damer med svängande hästsvans?

– Det är en vanlig frisyr i löpsammanhang och kvinnor brukar springa i jämn fart, även om jag tydligen gjorde en felbedömning här.

– Så det är inte hingsten i dig som väcks till liv?

– Nej då, de oskyldiga stona har inget att frukta. Det handlar bara om löpstrategi, även om jag, som sagt, just i dessa fall satsade på fel hästar, om uttrycket tillåts.

– Är du riktigt ärlig nu?

– Så ärlig man kan tillåta sig att vara i en idrottsintervju på snitsarens blogg.  

– Minns du några andra möten under loppet. Du kanske rentav hann göra någon flyktig bekantskap?

– Jag hörde många runt omkring mig i spåret komma i samspråk med varandra, ofta uppenbarligen utan att ha träffats innan, men jag fick springa otilltalad hela vägen. Å andra sidan tog jag inte heller några egna initiativ i den vägen, förutom att jag frågade hur det gick, när en flicka snubblade femhundra meter från mål och slog vänstra knät blodigt. Där hade vi kanske haft något gemensamt att språka om. Jag har ju skrapat vänsterknät två gånger i år.

– Men du höll dig på benen denna gång?

– Ja, jag såg mig noga för och snubblade bara till lite lätt en gång, men runt omkring mig tyckte jag att det ramlades ovanligt mycket i år.

– Hur var publiken då? Hade du ingen kontakt med den heller?

– Nej, den hejade väl som den brukar, hjärtligt, men anonymt och några gånger tackade jag för stödet, men annars var vårt umgänge ömsesidigt återhållsamt. Vid 22 kilometer stod en skönsjungande damkör, troligen samma kör som stod i golfbanebacken när jag sprang loppet senast. Jag tänkte ge dem en tvåhands slängkyss, men behärskade mig.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska i publiken?

– Nej, hon var bortrest.

– Och ingen annan du kände?

– Inte en käft.

– Bloggaren och löparen Masse lär ha stått och hejat?

– Jodå, om han sett mig, hade jag säkert fått ett ord på vägen, men eftersom jag startade bortåt en timme efter alla andra kändisar och dessutom springer i en långsammare division, hade till och med fotspåren efter honom blåst igen när jag passerade hans påhejarplatser, var det nu kan ha varit.

– Hur kändes det att springa helt inkognito?

– Säreget, men inte helt oangenämt. Ensamheten har sin diskreta charm.

– Träffade du över huvud taget någon du kände där på Lidingö?

– När bussen sniglade sig fram bland de alltför många privatbilarna på väg till Lidingövallen, såg jag genom fönstret studenternas coach, Lorenzo, älga över en gräsplan med okänd destination. När bussen till slut kom fram hade troligen hela löparbloggosfären gett sig av bort till startplatsen och väl där hann jag precis se startgrupp två springa iväg. I vimlet stötte jag på Ola från Vallentuna FK, som önskade lycka till, men i övrigt omgavs jag av idel okända ansikten hela dan.

– Hur kändes det?

– Som jag sagt, var det en säregen men inte helt oangenäm upplevelse.

– Du har antytt att du disponerade ditt lopp förståndigt. Kan du utveckla det lite närmare?

– Efter ett par kilometer hittade jag ett bekvämt löptempo kring sex och en halv minut per kilometer, lite långsammare i kuperad skog och lite snabbare på bättre vägar. Jag gick uppför delar av de tre backar jag planerat att gå uppför under första halvan av loppet, Killingebacken, Ekholmsnäsbacken och backen efter Hustegaholm. Jag noterade att jag inte förlorade mer än tjugo meter för varje hundra meter jämfört med dem som valt att springa uppför. Sedan trasslade jag mig lika förståndigt igenom ”mörka skogen” med dess allt annat än löpvänliga upp- och nerförsbackar. Medan många andra flåsade, försökte jag springa med jämn ansträngning, vilket innebar korta gångpauser här och där. Farten var inte hög men i gengäld blev jag inte heller så trött som jag brukar. Jag sprang förbi många långsammare löpare men blev också omsprungen av snabbare sådana som startat i senare grupper, vilket vållade en del trängselproblem, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken kategori jag själv tillhörde, det vill säga om jag skulle hålla till vänster eller till höger. En del snabbfotingar briljerade med mycket spektakulära, improviserade vägval i naturen, men själv sprang jag inte en meter i onödan. I Grönstabacken efter 20 km tog jag det lugnt och åt lite marsipan inför den väntande hårda avslutningen. Eftersom jag hoppade över alla officiella vätskekontroller, förlorade jag inte så mycket tid på att i stället gå i de tunga backarna och käka och dricka under tiden.

– Vad stoppade du i dig då?

– Knappt fem deciliter avslagen cocacola spetsad med dextropur och cirka 50 gram marsipan, alltsammans från vätskebältet.

– Det var inte mycket för tre mils löpning?

– Nej, men jag kände ändå varken törst eller energibrist.

– Är det inte synd att betala så mycket utan att smaka på vad det officiella bordet har att bjuda?

– Det trängs och slabbas så dant vid kontrollerna och jag vill ogärna ha min mundering nersölad, i synnerhet inte skorna. Jag lät mig dock väl smaka både före och efter loppet. I mål tog jag två muggar blåbärssoppa och en välbehövlig mugg kaffe och innan jag gick hem fick jag, i brist på nypondito, ytterligare två muggar båbärssoppa, så nog försåg jag mig för minst 700 kronor.

– Av mellantiderna att döma höll du tydligen ihop ditt lopp föredömligt även under den sista milen. Den gick lika snabbt som under ditt bästa lopp för fyra år sen, men differensen i den positiva splitten stannade nu vid åtta minuter jämfört med det dubbla då och under ditt eländiga lopp för två år sen tappade du ännu mer på slutet?

– Eftersom jag konsekvent brukar gå i de tre största backarna, Grönstabacken, Aborrbacken och Golfbanebacken, tar denna tredjedel av banan alltid längst tid, men frånsett nämnda backar sprang jag det mesta av den sista milen denna gång, vilket syns på mellantiderna. Enligt protokollet förbättrade jag mina placeringar med tusen platser under den andra halvan av loppet och jag minns att jag sprang förbi många trötta löpare på slutet, i synnerhet mellan  26 och 28 km, där jag höll ett stabilt tempo kring 6:25/km. I Burebornbacken en kilometer från mål tassade jag upp utan problem på trötta men lätta ben och sen var resten en ren njutning. När jag gled in på Grönsta gärde fick jag till och med en liten tår i ögonvrån.

– Så pass?

– Jodå, även gamla löpare har känslor. 

– Varför heter det förresten ”Burebornbacken”?

– Jag stod där förra året och hejade, när hon sprang uppför backen på snabba ben samtidigt som hon hade luft att prata oavbrutet i flera hundra meter. Det var imponerande och efter det har jag lovat mig själv att aldrig mer gå i den backen.

– Lundbäckbacken i Vasaloppet och Magnussonbacken i Lahtis är kända liksom Mühleggbacken i Salt Lake City. Nu har vi tydligen Burebornbacken på Lidingö att hålla reda på också. Finns det ingen Jumperbacke?

– Möjligen en slingrande, svag nerförsbacke i en doftande tallskog någonstans. Nerförsbackarna i lördags var i allmänhet för branta för mina knän.

– En nyhet för året var tydligen att tidtagningschippet satt på skon i stället för på nummerlappen. Hur var det?

– För löparna är väl pipmatta eller pipbåge skit samma. Tråkigare i så fall att man har behållit de intetsägande placeringarna vid 5,5 och 20,2 kilometer, eller 20,4 som det mer korrekt borde heta. Det är tur att man har en egen klocka med 100 mellantider. Eftersom jag sedan gammalt vet var de står, missade jag inte en enda kilometerskylt. Vill du höra mina kilometertider?

– Nja. Det blir kanske lite mycket siffror?

– En av våra läsare har uttryckligen deklarerat att hon önskar höra ALLT.

– Nja?

– Här är de i alla fall. Den första siffran anger tiden från startskottet ner till den egentliga startpunkten: 1:16, 6:09, 5:49, 6:10, 6:11, 6:36 (Killingebacken), 6:28, 6:48 (Ekholmsnäsbacken), 5:59, 6:17, 6:38 (Hustegaholmsbacken), 6:30, 6:18, 6:09, 6:21, 6:40, 6:35, 6:57, 6:40, 7:11, 7:18, 7:41 (Grönstabacken), 7:13, 6:40, 6:40, 8:05 (Abborrbacken), 7:16, 6:26, 6:22, 7:35 (Golfbanebacken), 6:01.

– Noterade du annars något nytt eller intressant under loppet?

– Jag förvånades över hur unga alla var runt omkring i spåret. De åldringar jag såg sprang jag snart förbi och ifrån, Eftersom jag kom först på 92:a plats av 212 fullföljande 60-åringar, måste de snabbare gamlingarna har startat före mig. En av dem tycks ha sprungit på 2:23:36, vilket är ofattbart.

– Du har antytt på annat håll att du stannade kvar i målområdet och tog emot de sista löparna. Stämmer det?

– Ja, det är en trevlig tradition. Jag gillar den avslagna stämningen när nästan alla har gått hem och man börjar plocka ihop efter festen i skymningen. Det var dessutom en sällsynt fin kväll. Vinden hade stillnat och luften var ljum, och när den sista, nästan tomma Lidingöloppsbussen åkte över bron mot Ropsten, lyste himlen magnifikt röd över Värtan.

– På sidan ”Löparen 2007 (4)” ovan står att läsa, hur du efter loppet för två år sedan tömde ditt maginnhåll på ett flertal ställen mellan Grönsta och Ropsten. Törs man fråga hur du mådde efter loppet i lördags.

– Inga problem i den vägen. Jag åt min medhavda matsäck med god aptid efteråt.

– Det lovar ju gott inför SUM, dit du tydligen är anmäld?

– Det lovar inte ett dugg. Att starta på SUM, är att beträda helt okänd mark, inte bokstavligen eftersom jag känner banan väl, men jag är helt enkelt skitskraj för hur jag kommer att må. Jag har aldrig sprungit så långt utan att göra långa mat- och vilopauser och jag vill ju inte komma en hel timme efter alla andra i mål.

– Det ska säkert gå bra?

– Det vet ingen något om, allra minst du.

                                         ¤    ¤

 

 

 

Stockholmshalvan 2009

 

I perfekt löpväder och inför en fläckvis månghövdad och entusiastisk publik sprangs i lördags årets upplaga av Stockholm Halvmarathon, eller kort och gott Stockholmhalvan, som denna blogg valt att kalla loppet för att undvika dess egendomliga svengelska officiella benämning.

Bland snitsarens eller honom närstående bloggares kommentatorer utmärkte sig de två studentlöparna NiklasN och Clarre, vilka båda kom i mål på en tid strax under en och en halv timme, medan MarathonMia, aldrig mätt på löpning, sprang loppet utom tävlan som ett slags löpande privat hejerklack. Medial uppmärksamhet väckte även den före detta höjdhopperskan Kajsa Bergqvist, som gjorde debut på sträckan med den utmärkta tiden 1:46:04. Att det inte räcker att ha unga spänstiga ben för att springa halvmaraton, intygar säkert hennes kollega Stefan Holm, som dåligt tränad plågade sig i mål med tiden 2:03:11 på samma distans i våras. Under de sista kilometerna skall han ha lovat sig själv att ”aldrig mer sätta sin fot i Göteborg”, där loppet gick.

I denna konkurrens tycks löparbloggosfärens egen avdankade höjdhoppare, den tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper, ha stått sig väl. Med tiden 1:56:25 kom han på 4159:e plats totalt och på 80:e plats av 172 deltagare i klassen för män mellan 60 och 65 år. Än mer imponerade hans jämna löpning, där kilometertiderna stadigt pendlade kring 5:30 och placeringen enligt de officiella mellantiderna stadigt  förbättrades under loppet. I mål såg han enligt frånvarande vittnen mycket fräsch ut och om någon velat höra på, hade han berättat följande om sitt äventyr och som brukligt är hade han valt att göra det i historiskt presens:

”För att  hinna komma i rätt stämning inför loppet, anländer jag i god tid till Kungsträdgården, där jag strosar runt i en dryg timme innan jag byter om till mina tävlingsskor, Adistar Comp 4, och lämnar in min persedelpåse. Jag hälsar diskret på Vallentunaveteranerna Conny och Tommy och ännu mer diskret på Studenternas NiklasN och Clarre och ställer mig slutligen och försöker se cool ut i närheten av några församlade Linnéalöpare. Av dem jag kan namnet på, Karin, Söderbruttan, Spring i benen, Tone och MarathonMia, ska bara den sistnämnda springa loppet, dock tydligen utom tävlan som något slags påhejare åt en bekant debutant. Där gäller det att hålla sig undan, tänker jag, som hört sagda Mias skrik på flera hundra meters håll under Premiärmilen. Övriga svartklädda flickor ska, om jag rätt uppsnappat, stå och heja vid slottet. En halvtimme före start sällar jag mig till de seriösa löpare som värmer upp på Slottskajen. Lite lätt joggning och två snabba så kallade strides får räcka innan jag ställer mig långt bak i startfålla D. Det är trångt om utrymmet, men när skottet smäller och vi väl kommer över pipmattan, är det inga problem att hålla rätt fart. Möjligen känns det som om löparskocken har onödigt bråttom. Jag ser att maratonräven från Vallentuna, Bruno Rimbe, med en obruten svit av Stockholm Marathon på sin meritlista, glider upp på min vänstra sida. Samma sak skedde lustigt nog under mitt förra lopp för tre år sen (se sidan ”Löparen 2006” ovan (snits anm)), men något Startnummer X ser jag däremot inte på min andra sida som den gången. ”Hej Bruno” hälsar jag och vi växlar några ord fram till Mäster Samuelsgatan, där han med ålderns rätt försvinner bakåt i fältet. I stället ser jag den gulblåa Vallentunatröjan på ovan nämnde Conny ett femtiotal meter framför mig och ska så göra under större delen av loppet. Jag konstaterar att jag startat i en fart av 5:30 per kilometer, vilket indikerar ett lopp i nivå med min kapacitet. I uppförsbackarna runt Vasaparken sjunker farten till 5:40/km för att sedan i nerförsbackarna mot Karlbergskanalen öka till 5:20/km. Här börjar jag leta i publiken efter Johan, som bloggledes förvarnat om att söka sig hit, men som vanligt ser han mig innan jag ser honom. I vår inbördes observationskamp står det nu 5-3 till honom, tänker jag när jag passerat. Hans ord på vägen, att jag ”ser stark ut”, känns inte som en lögn och den utslitna sången ”Just idag är jag stark” dyker också upp i min hjärna när jag tassar vidare på lätta ben och jag märker att jag börjar springa förbi många trötta löpare. På Lindhagensgatan roar jag mig med att räkna steg på mig och mina medtrafikanter och medan jag håller mina 180, lunkar de flesta andra fram med 160 steg per minut. En del av dem flåsar också lite svårförklarligt eftersom det knappast är lungvolymen som begränsar syreupptagningen, ännu mindre förmågan att springa ett halvmaraton. Själv klarar jag att andas i 4-takt, det vill säga på vart fjärde steg, åtminstone så länge jag springer på plan mark. Vid Rålambshovsparken noterar jag loppets första ”buskskvättare”, en beteckning jag kommer på i samma stund som jag ser dem. Min egen lätta pissnödighet ignorerar jag i vetskap om att den brukar gå över, allteftersom tilltagande vätskebrist tömmer urinblåsan bakvägen. Här efter nio kilometer dricker jag också för första gången under loppet och ska sen inte göra det igen förrän efter sexton vid Tanto. Det slabbas vådligt vid vätskestationerna och under sådana här korta lopp är det viktigare att hålla löparskorna torra än strupen våt. På Norr Mälarstrand tätnar sedan publikleden, och när jag springer förbi Stadshuset och vidare mot Gamla Stan, skriks det för fullt. På Slottskajen efter 12 km står så den utlovade hejarklacken från IF Linnéa. Jag försöker göra mig sedd över gatan, men den lilla skaran tycks ha fullt upp att heja på de löpare som passerar mot mål i motsatt riktning. Jag hör hur Karin ryter åt några damer som står i vägen för löparna och jag minns hur jag själv blev utskälld när jag som åskådare 2007 hindrade en löpare från att slicka broräcket i en kurva.  Jag tänker att ”en del har bråttom när de springer”. På Skeppsbron hinner jag upp två farthållare, klädda i Linnéas färger. Enligt deras flaggor ska de springa för en sluttid på 2:00, medan jag håller ett stabilt tempo mot 1:55-1:56. När de sedan håller jämna steg med mig, får jag svårt att få ekvationen att gå ihop, vilket jag också påpekar för en av dem. På Söder Mälarstrand börjar loppet kännas av ordentligt och benen stumnar, men jag vet av erfarenhet att det går att springa ändå och farten håller sig stabilt kring 5:30/km. På Bergsunds Strand speglar jag mig i de låga skyltfönstren och kan konstatera att löpsteget är fortsatt lätt och att frisyren och den allmänna framtoningen är som jag önskar, vilket är tur eftersom jag strax därefter får syn på Fredrika Ultraschmultra i publiken. Hon gör allt för att undvika att se mig, gissningsvis har hon bara ögon för svart, men när jag ropar ”hallå”, vinkar hon glatt. Någonstans efter golfbanan vid Tanto har min privata påhejerska sedan lovat att stå efter sin arbetsdag på biblioteket, och mycket riktigt, en bit ut på gräsmattan ser jag henne på långt håll. Jag gör en extra sväng för att kunna hälsa ordentligt innan jag ger mig av uppför Söders höjder med en dos nyladdad energi. Den som tror att man måste måste betala medlemsavgift i IF Linnéa och backträna med dem i deras hood för att att vara en vinnare på detta avsnitt av banan, skulle se mig nu. Här det IK Kometen som regerar! Jag springer förbi löpare hela tiden och först i den allra sista knixen av S:t Paulsgatan känner jag att det faktiskt går uppför. Nerför Götgatsbacken leker jag sedan trasdocka för att skaka loss musklerna och ladda batterierna inför en planerad snygg avslutning. På Skeppsbron möter jag MarathonMia med skyddsling på väg åt andra hållet och strax därefter springer jag förbi ovan nämnde och vanligtvis betydligt snabbare Tommy, som dock hinner förklara att han tränat dåligt och inte sprungit så här långt på två år. Sedan spanar jag efter hejarklacken från Linnéa och när vi till slut uppmärksammar varandra, gör jag några höga krumsprång och andra piruetter. Måhända överdriver jag min föreställning en smula, men efter 20 km blir man lite busig och själv blir jag glatt förvånad över mina spänstiga ben. I den allra sista svängen före mål står åter falkögat Johan och ropar mitt namn. 3-6, konstaterar jag, innan jag spurtar i mål på spänstiga steg och med ännu ett stabilt halvmaratonlopp på meritlistan. Efter en Gainomax, tre dubbla knäckebrödssmörgåsar med ost och en kopp kaffe samt nya kläder på kroppen går jag sedan runt i den tilltagande skymningen och myser i min ensamhet, tills påhejerskan lokaliserar mig och följer mig bort”. 

När jumper avslutat sin berättelse, flinar han en stund för sig själv innan han tillägger, ”Ja jädrar i det!”, vad han nu kan mena med de orden. Hur som helst tackar vi honom för en visserligen tråkig men dock berättelse och önskar honom lycka till i hans fortsatta karriär. Om någon av snitsarens läsare önskar chatta med den populäre löparen, står slussen här nedan öppen i åtminstona en vecka framåt.

Finisher

 

 

 

Jag har återigen blivit ombedd att göra en intervju med den sjuke jumper, denna gång efter hans brutna Stockholm Marathon i lördags. Att någon fortfarande kan ha intresse av hans åsikter är mig helt obegripligt, men då varje framträdande på snitsarens blogg är meriterande för mig som journalist, har jag inte råd att tacka nej. Med tanke på min förra intervju med samme löpare och de senaste turerna kring hans sjukdom är min första fråga lika enkel som självklar:

– Hur mår du nu?

– Tack, mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än i söndags, dagen efter Stockholm Marathon. Då var jag lite vissen?

– Usch då!  Du borde kanske inte ha sprungit?

– Att jag sprang nio kilometer var nog inget problem och det kändes bara fint.  Det var nog värre att stå i solen i flera timmar med virus i kroppen.  Trött i ögonen blev jag också av att glo efter löpare. Till slut ser man inga löpare för bara löpare.

– Hur menar du?

– Försök själv får du se!

– Du har en lite konstig solbränna, bara på ena sidan av halsen?

– Ja, jag stod ju och spanade åt samma håll hela tiden.

– Du sa före loppet att du skulle springa två kilometer, men det blev tydligen lite längre. Hur kom det sig?

– Jag fick trevligt sällskap och då vet du själv hur det kan vara. Jag hängde med ända till slussen, men där var jag tvungen att säga ”hej och lycka till”. Om jag varit frisk hade jag kunnat få en bekväm resa, med fin draghjälp ända till slutet. Hon sprang som en klocka hela vägen sen.

– Vem är det du talar om.

– Bureborn. Har du inte läst vad hon skriver på sin blogg om loppet. Jag tycker att du verkar dåligt förberedd för den här intervjun. För övrigt borde du som journalist läsa hennes blogg oavsett detta.

– Hur kom det sig att ni sprang tillsammans?

– Vi hamnade i samma startgrupp och i stunder av nöd tyr man sig till dem man känner. Hon var debutant medan jag kunde banan utan och innan. Om jag var till någon hjälp vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt.

– Vad pratade ni om?

– Jag förvarnade om vätskekontrollerna som väntade, utom den allra första som överraskade till och med mig. Fast när jag tänker efter var den kanske där förra året också. Sen pekade jag upp mot höjden, där jag skulle stå och heja nästa varv och på stenen där min påhejerska ibland brukat sitta, samt på eken där Karl den tolfte alltid band sin häst Pompe när han jagade björn i trakten.

– Pompe, var det inte hans hund?  Hästen hette väl Brandklipparen?

– Nej då!

– ”Pompe kungens trogne dräng, sov var natt i kungens säng”. Menar du att Kalle hade en kuse i sängen? Om du svarar något dumvitsigt om ”Hästens sängar”, får du inga fler frågor av mig.

– Okej då, det fanns väl ingen sån ek där då.

– Menar du att du hittat på alltihop?

– Nej, det där med påhejerskan var sant, liksom att jag skulle stå och heja.

– Hade den här bureborn något att säga då.

– Hon var som ett åskmoln hela tiden och klagade på att det var för varmt och på att publiken inte tjoade tillräckligt.  Annat hade det varit på Lidingö i höstas, sa hon.

– Vad svarade du då?

– Jag spände ögonen i henne och hötte med fingret och sa att ”om du ska hålla på och gnälla hela tiden får du åka hem till Enköping”.

– Nu skojar du väl.

– Kanske lite.

– Du tyckte med andra ord att det var roligt att prata med henne?

– Kanske lite.

– Jag tror nog att du tyckte det var mycket roligt?

– Du säger det.

– Tyckte hon det också?

– Vad du tjatar! För övrigt höll vi käften större delen av tiden. Även om vi höll snacktempo, sprang vi ju ändå ett seriöst maratonlopp.

 

 

– Hur kändes det själv att springa i värmen?

– Faktiskt riktigt lätt och behagligt. Det hade varit kul att fortsätta, fast å andra sidan hade det nog inte känts lika lätt och behagligt om jag vetat att jag haft tre och en halv mil kvar. Jag hade ju redan sprungit längre än jag tänkt. Mycket sitter i huvudet.

– Minns du något annat från löpningen?

– En man bakom undrade om jag kom från Jämtland eftersom jag hade deras flagga i blått, vitt och grönt på byxorna. Jag kunde ha svarat ”Nej från Sierra Leone, fast jag har satt brallorna upp och ner”.

– Men det sa du inte?

– Nej, det hade ju varit lögn. Mina byxor satt som de skulle.

– Sen vid Slussen tog du alltså farväl av ditt löpsällskap och önskade lycka till? Vad hände sen? Det står det i alla fall inget om på den där bloggen?

– Jag tog tunnelbanan till Gärdet och sprang över ängarna bort till Greve von Essens väg, där löparna sprang för fullt. Jag försökte hålla jämna steg med dem uppför backen, men det var killar och tjejer som var på väg mot tider under tre timmar, så det gick rätt fort. Tyvärr hade man flyttat musikscenen så att den nu stod vid backkrönet och störde mitt tilltänkta påhejande. Jag kom liksom lite i bakgrunden. Senare insåg jag, att det hade varit smartare att stå i själva backen, där sikten var bättre.

– Hittade du någon att heja på?

– Efter några igenkända, snabba studenter och Linnéalöpare kom Startnummer X som förste man på min fiktiva påhejarlista. Som vanligt hade han gått ut hårt och som vanligt höll jag på att missa honom i hans gula tröja, men han visste sen gammalt var jag skulle stå. Min påhejerska har ju stått där och hejat på honom många gånger. Johan såg  jag däremot på långt håll. Jag har lärt mig att känna igen hans rätt coola svartklädda och svartögda uppenbarelse och hans kraftiga löpsteg. Den tid är förbi, när han behövde ropa mitt förnamn vid varje passage. En stund efteråt kom Nix i sin låga, lite glidande stil med hög kadens. Han bara ruskade på huvudet och sa att det var jobbigt, på vilket jag svarade något tafatt deltagande. Han hade visst ont i ett ben, eller möjligen två och gjorde ett lopp långt under sin förmåga. Masse, som kom oväntat snart efteråt, tycktes desto gladare.  När han såg mig,  sprang han diagonalt genom hela fältet och bjöd mig på höga fem,  innan han forsade vidare med till synes obrutna krafter. Det var mäktigt. MarathonMia hade för säkerhets skull satt sitt namn på mössan, men hennes omtalade lillebror såg jag inte röken av. Efter att fyra Linnéalöpare i rad passerat men ännu ingen Karin, började jag förstå att hon brutit, men att hon råkat så illa ut som hon gjort, anade jag förstås inte. Därefter kom skåningarna, först Dunceor, som fick väcka mig med ett tillrop, eftersom mina spanarögon fortfarande var inställda på svart, därefter den långe Benet, lätt igenkänd i sin illgröna tröja. Pågarna såg förvånansvärt pigga ut för att vara  så trötta. Benet hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer tidigare och Dunceor hade hela veckan intygat hur illa han tyckte om att springa i värme. Det skulle dock visa sig att båda klarade loppet alldeles utmärkt, liksom Fredrika, som dök upp ett tag senare. Hon hade musik i öronen och såg ut att hata allt och alla. När jag försökte springa med några meter och heja, blängde hon och stönade ”Uöööh!”. Eftersom jag kände hur smockan hängde i luften, fann jag säkrast att hålla mig undan. Efteråt har hon förklarat att den grymma blicken bara var pannbenet som trängde ut genom ögonhålorna. Som om det skulle vara bättre.

– Den där bureborn då?  Hejade du på henne där som du lovat?

– Jag skymtade Söderbruttan och två andra  Linnéaflickor som startat samtidigt med oss, men ingen bureborn. Eftersom hon förvarnat om, att hon kanske bara skulle springa till sina anhöriga i Vasaparken och därefter bryta, gissade jag att hon gjort så, men uppenbarligen lyckades hon slinka förbi obemärkt och vid Stadion sedan hann jag tydligen precis gå innan hon dök upp. Tyvärr spred jag sedan ett rykte bland Linnéalöparna om att hon givit upp. Det är ett brott jag får lära mig leva med.

– Hur ska du klara det?

– Mest grämer det mig att jag missade hennes målgång. Det hade varit något att se och minnas. 

– Så du gick tydligen och hejade vid Stadion också?

– Jag sprang tillbaka längs Valhallvägen, där jag för övrigt hann se när man drog repet vid 21,1 kilometer. De som inte hann fram såg inte överdrivet ledsna ut. Sen ställde jag mig på Sofiavägen och tog emot samma gäng som ute på Gärdet.

– Är det något särskilt du minns därifrån?

– Startnummer X stånkade när han kom. Han hade tappat mycket tid på andra halvan, där han för ovanlighets skull till och med gått en del.  Han lär ha haft ont under ena foten och inte varit i bästa form på sista tiden. Ändå gick han i mål på 3:35:46.  Strax därefter kom en utmattad löpare raglande på osäkra ben. Jag fick springa och fånga upp honom för att han inte skulle falla ihop.

– Så du gjorde en liten räddande insats där?

– Nej då, det kom snabbt andra mer sjukvårdsvana åskådare som hjälpte till att lägga honom med benen högt i väntan på sjukvårdare.  Om man tvingas ge upp 300 meter från mål, har man nog tagit ut sig ordentligt. I samma veva kom Johan mot mål efter ett starkt lopp som slutade på 3:38:21, en respektabel tid efter omständigheterna. Liksom Startnummer X är han något så ovanligt som en löpare utan blogg, varför hans prestationer lätt hamnar i bakgrunden. Förutom dessa korta glimtar under loppet såg jag inte något av de två giganterna under dagen.

– Hur gick det för de bloggande löparna då?

– Det står att läsa på deras bloggar. Det är ju därför de skriver.

– Men det är dina intryck vi är intresserade av. De som sprang har sin sanning, medan du är den strikt objektive observatören.

– Nix kom i mål efter 38 kilometers lidande, fortfarande ruskande på huvudet och fortfarande försäkrande att det var jobbigt, medan Masse ännu var stark och glad. Han slog sitt personliga rekord med fem minuter i värmen, vilket var dagens utropstecken om du frågar mig. Sedan kom skåningarna, nöjda med att ha kommit i mål i värmen, även om Dunceor ropade att han missat sub fyra denna gång.

– Du kallar dem skåningarna hela tiden. Är det inte lite fördomsfullt att varje gång framhålla deras ursprung och klumpa ihop dem?

– Nej då, jag är själv halvskåning. På fädernet härstammar jag åtminstone sedan femtonhundratalet från bönder på Österlen.

– Hur var det med den där Fredrika? Såg hon fortfarande lika arg ut där före mål?

– Ja, och dessutom sprang hon fortfarande lika snabbt. En mycket märklig flicka. Förhoppningsvis fick åtminstone publiken inne på stadion se henne le lite grann. Efteråt skrattade hon i alla fall.

– Efteråt?

– Ja, när jag gick för att ta av mitt chip och hämta min klädpåse, slank jag förbi Linnéalägret för att kolla läget.

– Och hur var läget?

– Det var uppåt värre. Alla skrattade och var mycket glada. Till och med stackars olycksdrabbade Karin log lite, ville jag tro. Även jag erbjöds ett glas champagne, men någon måtta får det vara på fraterniserandet.  IK Kometen håller på stilen.

– Ja, du lär ju tycka, att champagne är som du säger ”vulgävt”.

– Champagne, gvillad mat och vaketev äv vulgävt!

– Men du stryker tydligen omkring i utkanten och tittar på?

– Jag har till och med fastnat på en bild, där jag står och flinar mitt i gänget.

– Usch då?

– Ja, man får passa sig.

– Träffade du de så kallade skåningarna efteråt också.

– Nej, men tidigare på dan hade vi setts, vilket var roligt, eftersom jag varken sett Benet eller Dunceor förut i verkliga livet.

– Motsvarade de dina förväntningar?

– Absolut. Vi hade ett givande samtal, men tyvärr ansåg jag mig alltför sjuk för att skaka hand. ”Håll er borta om ni inte vill få hela er löparsommar förstörd”, varnade jag. Efter hand som maratonkvällen fortskred  fick jag allt svårare att upprätthålla smittskyddslagar och karantänsbestämmelser. Trötta löpare är hjärtliga, men de får skylla sig själva om de missar Berlin Marathon i höst på grund av mitt virus.

– Överdriver du inte lite?

– Kanske lite.

– Du sa att du hade ett givande samtal med den där Benet och den där Dunceor. Vad hade ni att språka om? Den geografiska gränsen mellan ”pantoffler” och ”pärer” kanske?

– Nu är det du som är fördomsfull.

– Vad pratade ni om då?

– Jag visade dem min löparklocka, som kan lagra 100 mellantider.

– Och det tyckte de var intressant?

– Ja, de stod och gapade. Såna grejor har de ju inte där nere.

– Du lär efter loppet ha visat upp en egen finishertröja. Hur kom det sig?

– När jag fått mitt chip avklippt, följde jag med strömmen av löpare som fick sina godispåsar och tröjor. Krångligare var det inte.

– Många är ju med rätta stolta över sina tröjor, och så kommer du med en sådan, trots att du bara sprungit 9 kilometer. Har du inget samvete?

– I fotboll gäller ju regeln ”tre hörnor straff”. På samma sätt räknas tre brutna Stockholm Marathon som ett fullbordat. Jag har ju spenderat över två tusen kronor på det här spektaklet, så nog borde väl en tröja i funktionsmaterial ingå. Som du ser ovan, har jag strukit över ”finisher”. Om jag hade varit riktigt ful, hade jag lätt kunnat springa in på Stadion och få medalj.  Jag har en att fordra efter mitt fullbordade lopp 2006.

– Någon ros blev det inte i år?

– Nej påhejerskan var upptagen på annat håll.

– Är det något mer du vill berätta från din dag?

– När mina ordinarie skyddslingar dragit bort till den stora festen på Essingen, gick jag för att se när de sista löparna gick i mål. Jag anslöt mig till ett gäng som tålmodigt väntade på sin hjälte. När han så kom ett tag efter klockan åtta, jublade de och någon sa med tårar i ögonen, att  ”det här var fan riktigt stort!”. Jag kunde bara hålla med.

– Blir det några fler försök att springa Stockholm Marathon för dig?

– Med statistiken i ryggen och facit i hand känns det lite som att kasta pengarna i sjön. Om det funnits möjlighet till direktanmälan, hade det varit en annan sak. Dessutom lär alla man känner avancera några startgrupper till nästa år, medan jag med rätta hamnar i sista grupp.

– Inget trevligt löpsällskap med andra ord?

– Nej den tiden är förbi.

– Hur vill du till slut summera ditt äventyr?

– Det var mitt bästa brutna lopp någonsin.

– Vad var allra roligast?

– Att ”Champagnegaloppen” tagits till nåder igen och spelades efter starskottet.

Hypotetiskt

När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan,  låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen,  där jag så småningom återfann honom,  fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.

Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner,  som för att se om jag håller måttet.  Slutligen mumlar han ”Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:

– Du ser pigg ut?

– Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.

– Har du blivit förkyld?

– Som traditionen påbjuder.

– Men du kan väl springa på lördag?

– Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.

– Är det så illa?

– Same procedure as every year.

– Det märks inte på dig att att du är förkyld?

– Det blir värre lagom till lördagen.

– Varför tror du det?

– Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet,  har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.

– Utan ?

– Someone down there doesn’t like me.

– Varför skulle han tycka illa om just dig?

– Vem har sagt att det är en ”han”?

– Så du tror alltså inte att du springer på lördag?

– Jag brukar starta.

– Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja? 

– Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!

– Har du feber?

– Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.

– Ingen hosta eller snuva?

– Det kommer.

– Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?

– Hon blir regelbundet ordentligt förkyld  halvannan  till två veckor  före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.

– Det kanske är påhejerskan som ”doesn’t like you”?

– Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.

– För vem eller vad?

– Alltings obönhörlighet.

– Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior.  Du blir sjuk för att du förväntar dig det?

– Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.

– Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?

– Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på.  Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?

– Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?

– Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.

– Som du och Haile?

– Ja och möjligen någon till.

– Hur är formen annars?

– Den var på väg.

– Har du sprungit mycket i vinter?

– 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass.  Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå,  ett rekord i sitt slag.

– Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?

– Sub fyra, alla gånger!

– Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?

– Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.

– Du skojar?

– Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.

– Sjuk och fattig. Kan det bli värre?

– Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.

– Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?

– Det hjälper inte att gråta.

– Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?

– De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna.  Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp,  skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.

– Vad kostar ett sånt där test?

– Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.

– Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?

– Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.

– Vem är han?

– Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.

– Var hamnar du då?

– Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på  48: 55,  om jag kämpar mig blå.  Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt  blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.

– Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?

– Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, ”jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.   

– Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?

– Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.

– Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?

– Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet.  Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.

– Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?

– You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!

– Which means? 

– ”Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”

– Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?

– Det bestämmer du.

– Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?

– I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.

– Vad har du för svar till dem?

– Vad fan vet ni ! 

– Har du inget annat att säga till dem?

– Lycka till själva på era egna jävla lopp!

– Kom det från hjärtat eller gallan?

– Är det nån skillnad!

– Ska du heja på dem?

– Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.

                                                                                ¤

Bakgrund:

https://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/

https://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/

                                                                               ¤

Kungsholmen runt åt andra hållet

 

 

Som framgått av tidningarnas löpsedlar och inträngande reportage i radio och TV sprangs i lördags årets upplaga av halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Bland de rekordmånga deltagarna utmärkte sig denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper.  Då den stilige löparen  en lägre tid behandlats styvmoderligt på snitsarens blogg, är det inte mer än rätt att hans röst åter får höras. När vi närmar oss den sympatiske 63-åringen för en kort intervju, sitter han bekvämt utsträckt i en gungstol och läppjar på morgonkaffet.  Efter några artighetsfraser avfyrar vi till slut den förlösande traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Benen är stela som alltid på morgonen, men det brukar lösa upp sig framåt middagssnåret. Man är inte 17 år längre.

– Så du har inga men efter loppet i lördags?

– Nej, tvärtom.

– Du menar att du blev kvitt några men?

– Sista träningen kändes som skit, men loppet kändes kanon. Mer behövs inte för att skingra en smygande löpleda. Kungsholmen runt är alltid något av en själslig vitamininjektion. Bara man kliver av bussen och ser alla tävlingsklädda löpare, blir man löparhög.

– Kan du berätta om ditt lopp?

– Det är inte mycket att säga. Jag ställde mig som jag tänkt långt i bak i näst sista startgrupp och följde med i den fart som bjöds, vilket visade sig betyda ungefär 5:30/km trots att det kändes som fisjoggning. Jag behövde knappt andas för att hänga med löparskocken i början, så pulsen kan inte ha varit hög. Sen höll jag ungefär det tempot loppet igenom, lite långsammare i de värsta backarna och lite snabbare på andra varvet i medvinden. Ett säkert och stabilt lopp, om inte efter fysisk förmåga så i alla fall efter psykisk.

– Du menar att du kunde ha sprungit fortare om det gällt livet?

– Numera prioriterar jag känslan framför resultatet.  Det är inte lönt att plåga sig för några futtiga minuter bättre tid. Trött bli man ändå på slutet. 

– Du gjorde en så kallad negativ split. Den andra halvan gick tydligen ungefär en minut fortare än den första. Hur förklarar du det?

– Den lösa utgångsfarten bäddade för löpglädje i början av andra varvet där jag utan ansträngning drog på i 5:15/km i medvinden.  Lite runners high faktiskt. Jag sprang om löpare hela tiden, vilket stimulerade.

– Många verkar ha satt personliga rekord i lördags  och de flesta sprang i varje fall mycket snabbare än förra året. Du hade ungefär samma tid som då, 1:55:29 jämfört med 1:55:49?

– Förhållandena var bättre i år, trots att det blåste en del. Jag har helt enkelt blivit en sämre löpare. Men jag är glad ändå.

– Vad tycker du om årets förändringar med vänstervarv, chiptidtagnig och start i grupper och löpning på hela körbanan första kilometerna på Norr Mälarstrand?

– Mycket bra.

– Fanns det något som var mindre bra?

– Jag missade många kilometerskyltar, men det kan också ha berott på min egen ouppmärksamhet.  Efter femton kilometer stod en kille med en skylt i handen, så den ordinarie 15-kilometersskylten hade kanske blåst ner i Karlbergskanalen.

– Hur var publiken?

– Fåtalig, utom möjligen vid Rålambshovsparken, men funktionärerna från FK Studenterna hejade som vanligt mycket bra. En av dem använde mitt artistnamn vid påhejningen. Självklart hoppades jag bli nämnd av speakern Lorenzo Nesi vid målgången också, men då pågick någon prisutdelning parallellt. Jag får helt enkelt vänta till nästa år på att den äran ska vederfaras mig.

– Hoppas du att han ska säga något om ditt förflutna på kolstybben och kalla dig ”klubbrekordhållarn” eller något sådant?

– Nej då, namn och klubb räcker gott.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu. Har du aldrig funderat på att gå med i en riktig klubb?

– När jag ser att den officielle DM-trean i klassen M-60 hade två minuter sämre tid än jag,  är det inte utan att det vattnas i den gamla tävlingsmunnen. I sådana fall säger förnuftet Vallentuna FK  medan hjärtat klappar för FK Studenterna. Samtidigt springer hela löparbloggosfären för IF Linnéa, vilket både lockar och skrämmer. Det blir alltså Kometen tills vidare, men möjligen lägger jag till det ursprungliga ”IK” framför, trots att en bordtennisklubb i Bollnäs bär samma namn.

–  Det var alltså ont om gamlingar som sprang?

–  Det var faktiskt inte fler än ett halvdussin 63-åringar eller äldre som slog mig. Förutom en kille från ”Team Skavsåret” omgavs jag av idel ungdomar, smidigt men kraftfullt löpande flickor och tungt lunkande pojkar. Jag konstaterade att mitt korta snabba löpsteg nog är ganska effektivt i jämförelse. Jag liksom rann förbi med betydligt högre kadens. Doktor Romanov har att göra ett bra tag.

– Minns du något annat från loppet?

– På andra varvet luktade det stekt strömming på Norr Mälarstrand och nere vid vattnet nära Smedsudden spelades ”Jolly Bob från Aberdeen” oavbrutet i något studentikost sammanhang. Vid Kungsholms Strand gjorde jag  ”low five” med tre småttingar.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– Jag språkade lite med en Vallentunaledare före loppet och efter loppet mötte jag en drös bloggande eller bloggkapande Linnéalöpare, alla strålande med nya personliga rekord. Inför Johan och Nix, som sprungit på 1:32 respektive 1:34, bugade jag djupt. Medan jag bara blir sämre och sämre, blir de stadigt bättre. När jag kallade dem ”monster”, svarade de, att de till och med var rädda för sig själva. Dessa käcka svartklädda löpare tycks lika snabba i käften som i benen. Flera Linnéaflickor blev medaljörer i sina olika DM-klasser, bland andra den duktiga  MarathonMia,  trots att hon sprang in i en vägbom och massakrerade sina intimiteter. För detaljerad information om detta hänvisas till hennes blogg.  I vimlet sågs också skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som nu 62 år gammal sprang milloppet på skapliga 51 minuter.

– Du pratar om Nix. Det känns som om det är något som fattas?

– Du menar Masse. Han var visst på sitt landsställe.

– Så det är ingen fnurra på tråden?

– Nej, inte enligt kvällstidningarna.

– Förra året citerades ett antal löparbloggar på Studenternas hemsida. Av dina uttalanden valde man då ditt klassiska ”Varför kräkas i Boston och Berlin, när det finns en bajamaja i Rålambshovsparken”. Har du något fyndigt att bjuda på i år?

– Det skulle väl i så fall vara: ”Skit i Boston eller Berlin, ty i Rålis finns det inga bajamajor”. I varje fall hittade jag inga när jag behövde dem, varför jag fick lätta blåsan i den halvofficiella herrtoaletten i ett buskage nedåt Västerbroplan. Där satt det till och med en kille och björnade.

– Björnade?

– Som björnen i skogen om du förstår vad jag menar.

– Medaljen hade visst ny design i år igen, men den tycks fortfarande inte falla löparna i smaken? Någon i vimlet hördes villig att betala en extra hundring för att få den lite tyngre och snyggare. Förra året ironiserade du över de kräsna löparna som behövde ”minst två lejon och en fläkt örn” på medaljen för att bli nöjda. Är du möjligen mer förstående i år?

– Nej!

– Du gillar alltså medaljen?

– Gillar och gillar. Det är som att fråga om jag gillar nummerlappen. Den skiter väl jag i.

– Enligt Nix ska du ha kallat medaljen ”liten och söt”. Stämmer det?

– Men nu får du väl ge dig!!

– Har du ingen åsikt alls om hur medaljen i ditt favoritlopp är utformad?

– Den är ärlig och utger sig inte för att vara något annat än den massproducerade plåtbit den är. Gärna medalj men först tydliga kilometerskyltar. Så tråkig är jag. Men det där med favoritlopp kan nog stämma.

– I en intervju i vintras svarade du också att halvmaraton var din favoritdistans?

– Så svarade nästan alla i den där enkäten. Det är tillräckligt långt för att man ska ha samvete att ta det lugnt i början och ändå hinna bli lagom trött. Ett millopp är för kort och maraton är på tok för långt. Som Ultraschmultra så klokt påpekade efter mitt senaste brutna Stockholm Marathon, är ett maratonlopp för mig mer som ett ultralopp för normala löpare. Det handlar mest om rätt energitillförsel. Under en halvmara behöver jag däremot inget käk. Jag drack för övrigt bara en gång ordentligt under loppet i lördags.

– Du är anmäld till Stockholm Marathon om tre veckor? Om vi minns rätt har du nu brutit två gånger i rad. Blir det tredje gången gillt?

– Om jag var av den rätta långlöparullen, skulle jag intala mig att jag kommer att spurta i mål på starka ben, men så lättlurad är jag inte. Jag nöjer mig med att det ska bli spännande att se vad som händer, men några förväntningar har jag inte.

– Det hade du inte inför Kungsholmen Runt heller, och det gick ju riktigt bra?

– Precis !

                                                                                   ¤

2009-05-11

Till administrationen för denna blogg har inkommit ett förslag till ny utformning av den kritiserade medaljen för Kungsholmen Runt. Den anonyme formgivaren har tänkt sig medaljen i massivt guld med millimetermåtten 110 x 110 x 5.

 

 

.

Joggerskan utmanad

Som om en utbränd butler inte hade nog att göra ändå, har han uppmanats av snitsaren och jumper att fylla i det välbekanta frågeformuläret en tredje gång. Tidigare har Tildo och snitsaren lånat hans tjänster, medan det denna gång är den så kallade joggerskans åsikter, som ska sammanfattas. Enligt expertisen lär hon vara en löpande sammansmältning av sköterskan och påhejerskan, två angenäma uppenbarelser som till vardags förgyller detta i övrigt sällsynt trista hushåll. Svaren på de 27 frågorna har avgivits muntligen på jumpers anmodan, varvid en lomhörd och senil butler har försökt komma ihåg dem efter förmåga. Det är följaktligen inte joggerskans glada röst och pigga ordval ni möter, utan bara en knarrig och minnessvag gubbes darriga anteckningar.

 

1. Vilken typ av löpare är du?

(Efter en serie misstänksamma motfrågor i stil med ”Vadå, finns det olika typer av löpare?”, talar joggerskan länge om sitt joggande och berättelsen formar sig till ett försvarstal för den spontana, prestigelösa löpningen, en aktivitet som uppebarligen handlar om mycket annat än att bara springa. En stackars butler hinner inte anteckna mer än enstaka uttryck som ”frisk luft”, ”höra på fåglarna”, ”plocka blåbär”, ”slå en drill”. Joggerskan tycker uppenbarligen om att följa sin känsla när hon är ute och springer).

2. Hur länge har du löpt?

Drygt fem år till och från. Första gången jag sprang en mil var nog sommaren 2004. Direkt efteråt simmade jag tusen meter. Så det så!

3. Hur mycket löper du per vecka?

På grund av bibliotekets oregelbundna arbetstider och avsaknaden av dusch där, blir det mycket olika. Mellan 15 och 30 km per vecka kanske.

(Jumper tillägger att han dock kommer ihåg veckor med 50 löpta kilometer)

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Låååååångsamt. Kanske åtta per kilometer. Eller sju.

(Jumper, som håller en smula koll på joggerskans joggning, svarar att runt sju minuter per kilometer eller strax därunder låter som ett lagom tempo när hon själv får bestämma).

5. Vid vilken ålder började du springa?

Tydligen så smått i 53-årsåldern, det vill säga vid samma ålder som jumper.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Periodvis har jag ägnat mig åt styrketräning på gym, yoga, pilates, seniorgympa och simning.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

En vattenflaska, gärna någon av jumpers små som får plats i fickan. Vidare en citrusfrukt som av samma skäl bör vara liten. En pappförpackning med 2,5 dl sojadryck och sugrör är också gott på vintern. SL-kortet har jag alltid med mig och naturligtvis radion. (Här räknar joggerskan upp alla program hon lyssnat på genom åren, allt från ”Mozarttimmen” och ”Kropp och själ” till ”Spanarna” och ”På minuten”).  Däremot har jag aldrig med mig mobiltelefon.

8. Varför springer du?

(En glömsk butler har bara ett vagt minne av uttrycket ”frisk luft” i joggerskans långa svar, men dagen efter, innan hon ger sig av till sitt arbete, förtydligar hon och ber att få bli citerad ordagrant).

För att orka med vardagens vedervärdigheter !!

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?

Ja, på jobbet har jag nog sagt nån gång att jag bara skulle gå och bada, när jag i själva verket också skulle jogga först. Man vill ju inte göra sig märkvärdig.

10. Hur ofta köper du skor? 

Tre par hittills på fem löpta år.  Ett av paren står dessutom ännu oanvända på jobbet i väntan på joggning före, under eller efter arbetstid.

11. Tycker du att jumper är en fånig skäggapa?

Skäggapa, men inte fånig.

(Av någon anledning tycks vi ha fått Tildos lätt manipulerade frågeformulär).

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Ett par skor på ”Gå och Löpkliniken” på Långholmsgatan och ett annat par på Löplabbet. En overall i samband med vårrusnummerlappshämtning på PUB. Annars mest second hand.

13. När föredrar du att springa?

(En stackars butler har glömt alla årstider och tider på dygnet, som joggerskan räknar upp, men hans minns att hon utesluter ”mitt på dagen mitt i sommaren”. Till skillnad från jumper tål hon värme dåligt. Hon svarar för övrigt lika mycket på frågan ”var?” som på den egentliga frågan ”när?”. Hon säger sig helst vilja undvika biltrafik och hon enas med jumper om att ett löppass i Stockholm tidigt på morgonen eller sent på kvällen vore spännande).

14. Hur ofta tävlar du?

En gång om året på Vårruset,  ditkommenderad av min chef på jobbet.

15. Vilka distanser?

Vårruset är 5 km.

16. Vilken är favoritdistansen.

Ingen tävlingsdistans !!!

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej !!

18. Vilken typ av vätska dricker du?

Vatten och på vintern sojadryck med chokladsmak. På vårruset får man sån i gottispåsen,  men alla tror att den är äcklig och ger sin till mig.  Numera köper jag den.

(Jumper tillägger att han har fått smaka nämnda sojadryck under gemensam joggning och funnit den god. Den heter ”Alpro Soya” och är 100 % vegetarisk).

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det vara roligt någon gång. I höstas sprang jag Hellasfemman och badade i iskyla tillsammans med bland andra jumper.  Annars har han helt rätt i, att jag tror, att han tycker, att vi springer för långsamt, när vi springer ihop. Det gör att jag springer fortare än jag vill. Men det är kanske bra träning. Jumper och jag har joggat i München, Berlin och Malmö,  men joggning i Mariehamn, Helsingfors och Göteborg är jag ensam om. Å andra sidan har jumper, till skillnad från mig, sprungit i Linköping.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

En kopp kaffe, en ostmacka eller två och gärna en tupplur.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Ingen !

22. Vart blir du oftast skadad?

Min vänstra fot och ett knä kan krångla. För att inte få ont i ryggen tar jag då och då simtag i luften när jag joggar.

(Jumper skrattar och intygar att det sista ser skojigt ut. Under simmandet, som i regel varar i fem eller tio sekunder, ökar joggeskan farten och blir lite andfådd).

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Inget !!

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Inget svar.

(Jumper föreslår retsamt ”En ung Gérard Depardieu”, men en omtänksam butler fruktar, att det skulle låta tramsigt, även om joggerskan, vad det yttre beträffar, skulle matcha vilken ung spoling som helst.  Utseende är för övrigt inte allt, vare sig det handlar om löpsällskap eller livet i allmänhet).

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Inget svar.

(Här föreslår jumper ”Thomas Wassberg”,  som han åtminstone har skägget gemensamt med).

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Eftersom jumper svarat ”Douglas Håge”, får väl jag säga ”Hjördis Pettersson”.

(Yngre läsare kan upplysas om att skådespelarparet ovan spelade Fridolf och Selma i den populära radiofamiljeserien ”Lilla fridolf och jag”  på 1950-talet).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Jag känner inga bloggare utanför familjen, även om jag har skakat hand med Karin (som för övrigt redan är utmanad (butl.anm.)). Jag får väl ta Butlern då.

(I löparbloggarnas marginaler figurerar ofta andra löpare, betecknade ”frun”, ”karln”, ”min bättre hälft” eller ibland kallade vid förnamn eller initialbokstav. Ett förslag från jumper, att låta joggerskan utmana några av dessa medsystrar och medbröder, förkastades av en förståndig butler,  emedan det kunde ge en bild av dem som ett löparnas B-lag,  som kämpade i en lägre division.  Att inte vilja apa sig i bloggosfären är ju inte detsamma som att vara en sämre löpare).

Jumper utmanad

I N’batha M’bweles nu formligen exploderande utmaning har turen idag kommit till denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper. Utmanad av både Johan och bureborn har han tagit sin uppgift på allvar och ägnat en god stund åt de 27 frågorna. Här är resultatet:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag sitter länge och försöker hitta ord som ringar in och naglar fast mig som löpartyp,  men kommer inte på några. Svaret kanske är ”En som inte låter sig definieras”. Om jag ändå måste kläcka ur mig något, får det bli ”Nyfiken”. Till och med min med åren obönhörligt nedåtpekande resultatkurva, är spännande att följa och varje litet skitpass har något att berätta för mig.  Löpning är såväl en idé i stort som olika upplevelser i smått. Den dag löpandet är tråkig upprepning, ligger nog redan löparskorna på hyllan.

2. Hur länge har du löpt?

Till och från i tio år. Regelbundet året runt och mer seriöst de sista fyra åren.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Drygt fem mil i snitt om jag är hel och frisk. Jag springer i princip varannan dag. ”Rekordet måndag till söndag” ligger på knappt åtta mil.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

De flesta farter känns bra tills jag blir trött.  När jag var ung, för så där två år sen, kunde jag ibland softa i 5:30/km. Uthålligt feelgood-tempo nuförtiden ligger nog snarare en bit över 6 min/km på vintern och kanske en bit under på sommaren. Ibland känns det ”bad” att springa oavsett fart.

5. Vid vilken ålder började du springa?

Som barn hade jag en kortare långdistanskarriär (jämför sidan ”Snitsaren” ovan) och som ung hade jag en längre kortdistanskarriär. Om vi håller oss till löpning i mogen ålder, började den tydligen så smått i 53-årsåldern.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Om köksgymnastik är en sport, så utövar jag den åtminstone periodvis något regelbundet. Förr vandrade och cyklade jag mycket, men nu har jag sett ljuset och håller mig till löpningen.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Det finns inget ”måste” när jag springer, men av egen fri vilja tar jag på mig min löparklocka, där jag kan lagra 100 mellantider. På långpass vill jag gärna ha något att äta (snickers, marsipan, banan eller jumperkakor) och dricka (se nedan). På vintern räcker fickorna till, men om sommaren när dessa är färre och vätskebehovet större har jag bälte. En joggerska i min närhet lyssnar gärna på radio när hon springer, men jag nöjer mig med det varierande blickfånget och mina tankar. Till skillnad från bureborn tröttnar jag inte på dem.

8. Varför springer du?

Jag minns att frågan ställdes en gång på Löparforum (puls.se).  Jag tror att jag svarade något i stil med att ”jag springer för att springa”. När löpningen fungerar, kan den vara en sann njutning i sig. Att springa är också ett sällsynt härligt sätt att uppleva naturens och vädrets skiftningar. Flexiblare än cykling och snabbare än promenad. Men för att orka springa mycket när det är roligt, måste jag springa ibland även när det är tråkigt.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, inte ljugit för att få springa men möjligen förtigit mina planer att springa. Mina tidiga, klart nördiga ”Lidingölopp” och maratonlopp hemma i Vallentuna berättade jag inte om förrän i efterhand för att ha ryggen fri i händelse av ett misslyckande. Numera döljer jag inget. Alla vet ändå sedan länge, att jag är en ”poika hurjanlainen”.

10. Hur ofta köper du skor?

Under mina fyra seriösa löparår har jag köpt fem par löparskor och de räcker nog ett tag till. I snitt alltså ett par om året. Har jag berättat om mina Asics Cumulus och Nike Pegasus som jag köpte second hand på Myrorna? Jaså, jaha, förlåt då!

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Jag köpte, fick eller hittade allt jag behöver för några år sen. Vad ska jag med dubbla uppsättningar till.

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Skor senast på Löplabbet eller Runner’s Store. Övriga kläder på Myrorna eller Små Smulor. Ett vätskebälte på Myrorna ett annat på Löplabbet. Klockan för 250 kronor på Lidingöloppsmässan 2007. Vantarna är från Lidingöloppet men Stockholm Marathon-kepsen har jag tyvärr tappat. Ett antal dricksflaskor från de två loppen kan jag också glänsa med.

13. När föredrar du att springa?

När det är varmt och skönt och helst i kombination med bad. På tävling får det dock gärna vara lite svalare.

14. Hur ofta tävlar du?

Allt oftare i takt med att ambition och prestige ger vika för lusten att tumla om bland likasinnade. År 2005 sprang jag bara Lidingöloppet, året därpå sprang jag tre lopp, året därpå fyra och i fjol fem trots hälskada. Sex eller sju tävlingar i år låter som en rimlig gissning.  Tyvärr är det inte gratis.

15. Vilka distanser?

Kortast hittills 7,5 km. Längst 42,2 km.

16. Vilken är favoritdistansen?

Halvmaraton. Där drabbas man varken av syrebrist eller bränslebrist.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej, det vore att omyndigförklara mig själv. Möjligen försöker jag intala mig, att jag springer av egen fri vilja och att jag kan sluta springa precis när jag vill. Det brukar innebära att jag springer ett tag till.  När jag står på startlinjen litar jag på min förmåga att fatta egna beslut under loppet och till skillnad från många hard core babes, accepterar jag tanken att jag kan bryta loppet. Jag ser det som en styrka och inte en svaghet.

18. Vad dricker du?

Jag har testat det mesta, vatten med och utan dextropur, äckeldryck, annan äckeldryck, både mycket och lite, men riktigt klok har jag inte blivit. Avslagen Coca-Cola fungerade bra under SUM-dagen. På en del långpass under varma sommardagar har jag inte druckit mer än ett par deciliter vätska och det har fungerat bra.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det ha sin charm. Att springa med joggerskan (fusionen av sköterskan och påhejerskan i samband med löpning), är trivsamt. Dessvärre känner hon sig inte helt bekväm i mitt löpsällskap, eftersom hon tror att jag egentligen vill springa fortare. Jag skulle förmodligen känna samma sak om jag joggade med Startnummer X, vilket faktiskt aldrig hänt. Andra yngre släktingar har någon gång sällskapat mig, men annars är jag lite blyg. Tretton kilometer med Fredrika under SUM, var dock helt okej. Vem vet en vacker dag kanske jag lubbar med både gubbskubbet och TSM.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Dusch, mat och vila. Gainomax har jag aldrig ätit. Är det gott?

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Intervallträning på löparbana. Favoriten är 5 x 800 meter med 200 meters joggvila. Över huvud taget tycker jag om att springa på bana. Idrottsplatser gör mig glad.

22. Vart blir du oftast skadad?

Fötter och knän, hur konstigt det än kan låta. Värsta skadan hittills drabbade höger hälsena förra året. Nu är nog ett gammalt vänsterknä den svagaste länken. Annars har det mest handlat om småskavanker som gått över fort och glömts bort.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Det lilla jag såg förra året av Hornstull-Järna, när jag mötte löparna under en promenad, gav mersmak. Loppet är också gratis så vitt jag förstår.  Att de där käcka ungdomarna vill ha en pensionär att släpa på, törs jag dock inte hoppas.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Någon som jag inte behöver vara blyg för.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Jag nöjer mig med mannen eller kvinnan på bild nummer 2 i snitsarens frågelek ”Finn fem från förr”. Han eller hon verkar också lite folkskygg.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Någon som är lång och smal. Kanske Douglas Håge. (Ett internt skämt för läsare över femtio år).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Villkoret för att snitsaren upplåter plats åt mig här är, att även han ska beredas möjlighet att besvara ovanstående frågor, dock formulerade i förflutet tempus.  Därefter blir det svårare. Den närmaste vänkretsen tycks avbetad, men om jag ska hålla mig inom vår kommun, finns ju pladuskan i Kårsta. Törs man besvära henne tro? Jaså, hon är tydligen redan uppbjuden. Har jag månne glömt någon i bloggrollen eller bland denna bloggs kommentatorer?  Dunceor kanske är ledig och redo för en tuppfäktning? Jag kunde också uppsöka mina gamla jaktmarker på löparforum. Att sådana storheter som Anders Szalkai, Rune Larsson och Lena Gavelin tidigare utmanats, borde smälla tämligen högt. Kanske Tävlings-nörden, som jag utmanade i kulstötning härom året, är sugen på revanch. Varför inte helt enkelt slänga in handsken bland de gamla pulsrävarna och se vem som plockar upp den?  Så kommer sköterskan och påhejerskan hem och jag får ett infall att ställa de 27 frågorna till dem istället. De svarar med en mun som den enklaste sak i världen och till min stora förvåning visar det sig, att bara de slipper skriva något själva, har de ingenting emot att låta sig utmanas. Alltså blir mina namn:

Snitsaren, Dunceor och joggerskan.

 

 

 

Bore Cup 2

I lördags sprangs i Vallentuna den andra av vinterns fyra deltävlingar i Bore Cup, denna gång över 7,5 km i alla klasser. Av 128 startande kom 126 i mål, bland dem två av denna bloggs flitigare kommentatorer, Startnummer X och jumper, vilka båda med hänsyn till dagsform och väglag gjorde utmärkta lopp resulterande i sluttiderna 31:31 respektive 40:34.  Då startnummer X hade ansvar för hemtransporten av ett antal ULK-kamrater, saknade han möjlighet att stanna för en intervju. Senare på eftermiddagen var däremot en nyduschad och utvilad jumper villig att öppna sitt hjärta under en kort pratstund,  varvid  en väl förberedd butler inledde med den traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Jo tack. Det känns att lungorna har fått jobba. Det är dom inte vana vid.

– Var det så tungt?

– Tempolöpning är alltid en pärs och backen mot slutet var inte kul. Jag tycks dock ha hållit en ganska jämn fart.

–  Är du nöjd med tiden?

– Det får jag väl vara.

– När du testsprang banan härom veckan hade du bara en minut sämre tid utan att förta dig. Nog borde du ha sprungit lite bättre idag?

– Nu visade sig banan vara ungefär hundra meter längre och dessutom var det sämre väglag denna gång. Om banan höll måttet så snittade jag på 5:25. Med snöfri asfalt, kortbrallor och Adaistar Comp 4 på fötterna, så ska väl neråt 5 minuter per kilometer inte vara omöjligt.

– Premiärmilen på 50 minuter i vår, med andra ord?

– Den dagen den sorgen.

– Träffade du några bekanta i samband med loppet idag?

– De vanliga Vallentunaveteranerna förstås med nestorn Bruno Rimbe i spetsen. Vi växlade några ord om skridskoåkning.

– Skridskoåkning?

– Vallentunasjöns is ligger kvartsmetertjock, så dit har det varit folkvandring. Jag förklarade att jag numera är rädd om knäna och att jag därtill är skitdålig på skridskor.

– Ni skulle springa 7,5 km och du berättade att du inte kan åka skridskor?

– Helt rätt uppfattat.

– Startnummer X träffade du väl också?

– Jag letade länge efter honom, innan han dök upp efter att ha joggat hela banan i förväg som uppvärmning. Dock fick jag aldrig veta hur lång tid detta tagit för honom, vilket kanske var tur för min självkänsla. Han joggar ju ungefär som jag tempolöper. Själv nöjde jag mig med en något kortare sväng som uppvärmning. Då mötte jag för övrigt ett svagt bekant ansikte som hälsade ”Hej på dej, jumper”. Under loppet sedan hejade en kvinna på mig med samma namntilltal.

– Så du har blivit något av en kändis. Trivs du med det?

– Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det är roligt att bli igenkänd. Ännu roligare skulle det vara att känna igen dem som känner igen mig. Det slog mig förresten att alla uttalar mitt artistnamn på svenska och inte, som det från början var tänkt, på engelska.

– Hur säger du själv?

– Jag säger också ”jumper” som tröjan på svenska. Det ligger bättre i munnen.

– Men Startnummer X säger väl inte ”jumper” till dig och tvärtom.

– Ha ha ha.

– Och övriga bloggare i din bekantskapskrets?

– De närmast sörjande har lärt sig mitt förnamn.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska på plats idag?

– Hon hade varit bortrest i två dar och var en smula försenad, men när jag kom till varvningen efter fyra kilometer, kände jag igen hennes kjol och ben under tunneln som man springer igenom.

– Under tunneln som man springer igenom? Var hon nere under marken?

– Larva dig inte! Man springer i en viadukt under en annan väg. Eftersom det är en liten nerförsbacke före och en liten uppförsbacke efter passagen, ser man bara underdelen av dem som står på andra sidan.

– Sa hon något, när du sprang förbi?

– Jag minns inte.

– Sa hon inte ens ”heja”? 

– Hon talte icke men ögat talte.

– Runeberg?

– Förbi hennes bana min bana ledde. Jag dröjde icke men tänkte dröja.

– Den bittra stunden?

– Nej då! Vi gjorde ”höga fem”. Sen tog hon emot mig vid målet också.

– Var er kommunikation lika ordlös då?

– Nej.

– Vad sa hon då?

– Hon sa att jag såg piggare ut än Startnummer X hade sett ut.

– Blev du glad att höra det?

– Man får ta vara på de positiva omdömen som bjuds.

– Brukar inte publiken bjuda på uppmuntrande tillrop också?

– Det är ingen publikrusning till Bore Cup, om man säger så. Några av de äldre funktionärerna efter banan skrek sig hesa och i Snapptuna stod ett par med en svensk flagga och hejade men annars var det en ganska lugn tillställning.

–  Inga andra möten som fastnat i minnet?

– Jag fick hälsa på några av startnumrets klubbkamrater efter loppet. Han presenterade mig som ”gammal höjdhoppare i dykstil” och jag visade över huvudet hur högt jag hoppat, varefter vi diskuterade dykstilens framtida möjligheter.

– Tror du de tyckte att det var intressant?

– Det är väl alltid intressant.

– Hade du sällskap med några löpare under loppet då?

– Jag försökte ta rygg på Vallentunaveteranerna Bruno och Conny, men de försvann i förväg. En flicka med hästsvans och K50 på ryggen fick bli mer lagom sällskap. Efter en kilometer sprang jag dock förbi henne och sedan också Bruno, som tröttnat liksom ännu en löpare i klassen M70 och några yngre förmågor, som också startat för optimistiskt. När jag tänker närmare efter, blev jag inte omsprungen av någon, förrän K50-flickan kom ifatt mig igen efter 4 kilometer. Sedan växeldrog vi tills hon oväntat släppte i Västanberga och lämnade mig ensam att jaga ifatt ännu en senior med M70 på ryggen. På upploppet, om man nu kan kalla en nerförsbacke så, jagade en flicka ur K40-klassen förbi mig i en väldig fart, men jag lät henne spurta ifrån för att ge speakern fri sikt att se mitt startnummer och ropa ut mitt namn och framför allt min klubb.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu.

– Japp.

– Även på Stockholm Marathon, om vi har läst rätt?

– Du säger det.

– Vill du inte tala om det?

– Nope.

– Har du något att tillägga angående dagens strapatser då?

– Inte vad jag kan påminna mig.

– Det ryktas om att du inte nöjde dig med loppets 7,5 km, utan att du måste springa lika långt en gång till efteråt. Stämmer det?

– Äsch! Jag bytte ju om hemma och var genomsvettig. Efter en stunds fika i serveringen tillsammans med startnumret och påhejerskan, bar den senare hem min jacka, medan jag sprang en runda för att hålla värmen. Det blev 7,7 km förbi sjön och upp förbi IP i behagligt 6:10-tempo. Det är hela saken.

– Behagligt 6:10-tempo? Det hade ju givit en sluttid på dryga 46 minuter på själva loppet, en fullt gångbar tid när man ser resultatlistan. Är det så liten skillnad mellan att springa sig blå och att jogga i behagligt tempo?

– Tydligen. Jag tycker att andra flåsar mer än jag när de springer såna här lopp. Det är möjligt att min kropp är förståndig och inte tycker om att ta ut sig under tempolöpning.

– Har det med åldern att göra?

– Det är möjligt. När jag är sjuttio år, har jag kanske bara en växel kvar.

– Ettan då?

– Ja, förhoppningsvis inte nollan.

– Hur är formen annars?

– Sämre än förra vintern men å andra sidan bättre än för en månad sen.

– Så än finns det hopp om jumper?

– Det hörs väl på namnet.

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Så roligt var det inte.

Hurjanlainen

Den oförtröttlige jumper har varit ute på äventyr igen. I lördags kväll kom han hem trött och svettig, men med ögonon fulla av liv. Den annars så ordkarge enstöringen berättade länge och omständligt för alla som orkade höra på och detsamma vill han också göra på denna blogg för er. Så som de flesta idrottsmän med självaktning väljer han att berätta om sina bedrifter i historiskt presens:

”Klockan 10:01 på bron över järnvägen ett stycke söder om Handens station sätter jag igång min löparklocka. En minut tidigare har ett hundratal löpare, som ska springa Sörmland Ultra Marathon över fem mil, startat från Björkhagen. Min plan är att börja springa banan baklänges för att få ett välbehövligt långpass i en ny trevlig miljö och samtidigt möta alla löparna. Om jag tar det lugnt och går i de svåraste partierna, bör jag åtminstone kunna ta mig till Alby ungefär 28 kilometer bort. Därifrån går det bussar.

I mitt vätskebälte från Intersport, som jag köpt på myrorna för 30 kronor har jag vatten och avslagen cocacola och i fickorna har jag två snickers, lite russin och nötter, en gel, som blivit över sedan mitt misslyckade Stockholm Marathon, samt tre dubbla hårdbrömackor med ost. Den fiktiva mp3-spelaren är för dagen laddad med Tapio Rautavaaras sång ”Juokse sinä humma”, där raden ”kun olen poika hurjanlainen” biter sig fast i pannbenet. ”Hurja” betyder enligt min finska ordbok ”vild, otyglad, dumdristig” och nog är jag en ”ganska galen gosse” idag.

SUM-banan går här längs Sörmlandsleden och den första biten erbjuder skön platt löpning på fin grusväg, men efter viadukten under Nynäsvägen tappar jag snart bort de oranga markeringarna och hamnar i diverse motionsspår. Jag irrar i drygt 22 minuter innan jag äntligen kommer till en gång- och cykelväg mot Svartbäcken, varifrån jag väljer det bekväma promenadstråket i medvinden mot Tyresta by, som jag når redan vid elvatiden. Då har jag dock fuskat bort många svårsprungna kilometer av den riktiga banan. Vid vätskekontrollen ett par kilometer senare frågar jag funktionärerna hur länge det dröjer innnan täten kommer, varpå de svarar ”nån timme”. När jag oombedd upplyser dem om min avsikt att springa löparna till mötes, tittar de konstigt på mig.

Asfaltlöpningen mot Åva går sedan raskt i medvinden och jag missar till och med avfarten där och får springa 600 meter extra. Om jag inte vänt i tid, hade jag missat de första löparna, vilket varit synd, ty när de strax kommer, är de en fröjd att se, där de glider fram i lätta steg, trots att de nu redan sprungit tre mil. Först möter jag slutsegraren Mikael Nilsson från Studenterna och därefter alla de övriga, som var och en får ett glatt ”Bra”, ”Bra jobbat” eller i några utvalda fall ”Mycket bra” från mig. Jag tror inte att jag missar någon och ideligen får jag lägga kartan under armen för att kunna applådera. Alla tittar på mig och blinkar eller nickar och många säger tack. Ett par pigga hjärnor upplyser mig leende om att jag springer åt fel håll, men ingen ber mig dra åt helvete. Att ultralöpare är ett vänligt släkte, ska jag erfara mer än en gång denna märkliga dag. Om någon extra tröttkörd löpare skulle travestera Artur Häggblad och fräsa ”Spring själv gubbdjävel” kan jag dessutom svara ”Vad tycker du att det ser ut som jag gör?”, ty springer gör jag verkligen, och därtill på pigga ben och med oväntat euforiskt sinne. De hundra mötande löparna, som alla kämpar sina fem mil, gör mig helt enkelt löparhög och jag ville ropa åt dem att ”Ni är bara så bra!”, vilket jag för övrigt gör när jag möter N’batha M’bwele och får hans höga fem. Möjligen lägger jag för säkerhets skull en lättare svordom till den kollektiva löparhälsningen.

Så småningom glesnar leden och jag får tid att känna hur trött jag är. Jag börjar gå alltmer och tänker, att bussen från Alby om några kilometer ska bli rätt lagom, när funrun och Fredrika Ultraschmultra, i nämnd ordning, kommer nerför en backe. Här blir det höga fem igen och jag gör sällskap en bit tillbaka i deras väg, snart dock med funrun springande hundra meter framför, vilket enligt Fredrika inte beror på att jag skrämt bort henne utan på att hon har spring i benen och snart försvinner hon mycket riktigt i fjärran. Fredrikas tempo är behagligt och jag tassar med en kilometer, som snart blir två och tre. Att vända om på min ensamma ordinarie färd mot Alby blir allt mindre lockande.

I själva verket envisas jag med mitt sällskap i hela 13 kilometer. Vi går i många uppförsbackar, men håller annars ett stadigt tempo strax under 7 min/km. Vad som avhandlas under den halvannan timme långa gemensamma färden, kan man undra, men gissningsvis rör det sig om löpning. På min fråga om min närvaro stör, blir svaret nekande, vilket jag villigt godtar, ty för mig är dessa kilometrar bara trevliga och därtill sällsynt lättsprungna för att vara i slutet av något som snart ska visa sig bli nästan ett helt maratonlopp.

Vid vätskekontrollen ett par kilometer före Tyresta by har jag dock blivit ordentligt trött, vilket inte är att undra på, eftersom jag då avverkat mer än 38 kilometer och varit ute i fyra och en halv timme. Jag säger ”lycka till” och lämnar äntligen Fredrika i fred och tar därefter själv inte ett enda löpsteg till denna dag.

Vid Tyresta by hittar jag så småningom en buss till Handen, där jag beger mig till målområdet för att om möjligt få se de sista löparna komma i mål. Ett halvdussin funktionärer står ännu kvar och väntar med medaljer, priser, godsaker, och finishertröjor. Några löpare och anhöriga spanar upp mot den sista backen före mål och ett stycke bort finner jag Fredrikas man väntande med en dator i knät. Man upplyser mig om att ett tiotal löpare är kvar ute på banan och efterhand kämpar de sig i mål och möts av välförtjänta applåder. Funrun ser mycket pigg ut när hon fullbordar sina fem mil och så småningom kommer också Fredrika, enligt egen uppgift på mycket trötta ben. Hon är dock inte längre sist i loppet utan har sprungit förbi många löpare på slutet. Den allra sista av dessa, får en extra stor applåd.

På pendeltåget hem är det inte bara jag som suger i mig den inside information, som bjuds av en skara hängivna ultralöpare. Jag ser hur även andra passagerare i kupén spetsar öronen och undrar vad det är för ett konstigt gäng de stött på. Då reser jag mig upp och förkunnar med hög röst: ”Gott folk, de här pojkarna och flickorna har sprungit fem mil i bitvis svår terräng idag”.

Själv är jag nöjd med mina knappt fyra på mestadels platta fina vägar och jag tackar alla funktionärer och löpare som förgyllt min dag”.

¤

Av de ovan nämnda bloggarna, sprang enligt resultatlistan N’batha på 4:54 (trots att han navigerade fel och sprang tre kilometer för långt), Funrun på 6:27 och Ultraschmultra på 6:51. Jumper låter meddela att han är fräsch i benen och mogen för en ny löptur i morgon. N’batha hävdar på sin blogg att det var Tildo som sträckte upp sin hand och high fivade, vilket den lilla krabaten inte oväntat bekräftar. Snitsaren tror att jumpers eufori kan ha bottnat i att han sprang med energiknippet Tildo på ryggen. Jumper bara skrattar medan en försiktig butler väljer att lägga ner sin röst.

Den korrekta bilden?

En uppsaliensisk genleman, vars namn för ögonblicket eluderar en glömsk butler, har tydligen letat fram den ocensurerade bilden på startnummer 80024 i 2005 års Lidingölopp och sänt den per e-post till denna blogg. En enkel butler tycker dock att det ser ut som om jumper springer med en buttericksmask (nej inte en ”butlericksmask” ) för ansiktet. På en försiktig förfrågan i nämnda affär, svarar man att det verkligen funnits en ansiktsmask med detta otäcka utseende, men att den gick åt redan första dan. Alla ville ha ”Skräcken från Högdalen”, som den kallades i katalogen. En ängslig butler tvår sina händer medan snitsaren grymtar något om att hans blogg börjat få en obehagligt snaskig framtoning. Jumper själv skrattar bara och säger att ”ja då var man ung och dum”.

Den klassiska bilden

Jumper går i mål på Lidingöloppet år 2005.

¤

En hejare på Lidingö

Igår avgjordes det klassiska Lidingöloppet över 30 kilometer i fint löpväder inför en entusiastisk publik. Flera av denna bloggs läsare deltog med framgång och resultat med kommentarer återfinns snart på deras respektive bloggar. Startnummer X och Johan, som saknar egna forum, sprang upplysningsvis på 2:32:56 respektive 2:38:43. Liksom under Stockholmshalvan för tre veckor sedan, tjänstgjorde jumper som påhejare, denna gång, enligt egen uppgift, med större framgång. Eftersom han samtidigt är vårt enda vittne till evenemanget, låter en generös butler honom berätta med egna ord om sin dag:

¤

I skolan har vi fått lära oss att det är viktigt hur man börjar en berättelse om läsarens intresse skall fångas. Som stilexempel anförs i tid och otid de första raderna ur ”Gösta Berlings saga” och ”Tom Sawyers äventyr”.

”Äntligen satt jumper på Roslagsbanan”, prövar jag trevande, men hittar ingen spännande fortsättning. För att göra berättelsen kortare och mindre enformig, väljer jag i stället att travestera Mark Twain i svensk översättning:

– Tor!

Inget svar

– Tor!

Jag står vid Ropsten och väntar på att kliva på bussen mot Lidingövallen, när jag hör mitt namn ropas av två välbekanta röster. Det är naturligtvis ”Nix och Masse” eller möjligen ”Masse och Nix”. Det har blivit en tradition att stöta på dem tillsammans före varje lopp och jag börjar undra om de över huvud taget existerar var för sig. De excellerar i internjargong och jag låtsas kallt att jag hänger med. Nix förhör sig om om tillståndet i Vallentuna och jag får veta att han i ungdomen dömt pojkfotboll uppe på grusplanen vid idrottsplatsen. Själv avslöjar jag ungefär var jag bor.

När vi kommer till Lidingövallen stöter vi på den bloggare och löpare, som går under namnet ”Dagispappan”. Tidigare har jag belastat min hjärna med två tänkbara utseenden från fotografier på honom . Nu får jag ett tredje alternativ. Får dagispappor se ut hur som helst, tänker jag, och glömmer att fråga honom om vilken tröjfärg han tänker springa i. Det får helt enkelt gå som det går.

Jag följer efter Nix-Masse som en fånig hund i koppel, men försöker samtidigt göra mig synlig för andra i min stora röda jacka. När de två slutligen går in i mässhallen för en shoppingrunda, lämnar jag dem och parkerar mig strategiskt vid kyrkviken för att om möjligt få syn på Startnummer X eller något annat bekant ansikte i den långa ormen av löpare på väg mot starten i Koltorp. Jag lyckas dock bara upptäcka samma två nunor ännu en gång. Jag önskar dem lycka till och beger mig till min första påhejarplats på nordsidan av Kyrkviken, där löparna passerar efter att ha sprungit drygt 8 kilometer.

Eliten, med Mustafa Mohammed, då på tredje plats, och några ansikten ur den första startgruppen känner jag igen, men annars koncentrerar jag mina selektiva påhejarögon på startgrupp två, där N’batha M’bwele, enligt hörsägen lång och smal, bör kunna uptäckas. Dagispappan i samma startgrupp får vara överkurs i detta läge. N’batha, ser lite förvånad ut när jag ropar hans förnamn, varför jag förtydligar med ett ”jumper här”. När någon strax efteråt ropar ”Tor”, hinner jag upptäcka ett kusinbarn rusande förbi i full fart. På detta parti av banan går det sannerligen fort i medvinden. Startnummer X i tredje startgrupp vållar mig inga problem denna gång, medan Nix blir tvungen att ropa på mig. Efter att också Masse fått sitt, tittar jag på klockan för att inte bli försenad upp till min huvudsakliga, förannonserade påhejarplats på Jaktstigen. Jag beslutar lämna Johan i fjärde startgrupp opåhejad, men när jag lämnat min post och är på väg bort, ropar han lik förbannat mitt namn. Den mannens observationsförmåga borde samhället ta tillvara, tänker jag, när jag sedan springande letar mig upp på Lidingös höjder.

Jag når Jaktstigen ungefär samtidigt som Hans Furuland, klubbkamrat till Startnummer X, kommer ut ur mörka skogen. Här har löparna avverkat banans kanske allra besvärligaste parti med ideliga backar upp och ner.

Jag koncentrerar mig på att känna igen tävlings-nörden, den unge duktige, från Löparforum kände Högbylöparen, som förra året hade vänligheten att leta upp mina urgamla tiokampsresultat. Jag har förvarnat honom om att jag ska heja ifall jag ser honom och när han dyker upp med lätta steg, ser han ut precis som på sin hemsida. Jag ropar ”Bra Markus, jumper här”.

FK Studenterna har en liten hejarklack en bit bort och ett av deras objekt hejar även på mig när han springer förbi. Det ska visa sig att fler, för mig obekanta eller endast svagt bekanta, ropar ”jumper”, däribland någon med TSM-tröja och någon som jag uppfattar har slutsiffrorna ”51” i startnumret. Jag börjar bli känd, tänker jag självbelåtet.

N’batha ser riktigt stark ut när han passerar med höjd hand. Om jag varit lite påpasslig hade jag kunnat göra höga fem och därmed gjort Tildo grön av avund. Den lilla barnsliga krabaten har ju fått dille på ”haj faj”, som hon säger. Jag nöjer mig med ett ”Bra!” och en applåd och jag konstaterar att enligt min klocka ligger N’batha väl till för en silvermedalj.

Kusinbarnet passerar inte långt efter och jag springer med honom några meter och hinner växla några ord. Inte heller Dagispappan undgår min blick och min påhejning. Han har inte hunnit ändra sig så mycket sedan sist.

Därefter kan jag i lugn och ro koncentrera mig på Startnummer X, som kommer upp på asfaltvägen en kvart senare. Han ruskar på huvudet och säger att det går trögt och jag har heller inga svårigheter att haka på i femtio meter. Nix tycker ungefär samma sak ett par minuter senare, men det ska dock visa sig att både han och Startnummer X orkar hela vägen in i mål i god fart. Till Nix ropar jag något enfaldigt om att det bara är en mil kvar. Som om han inte skulle fatta det själv.

Om jag skulle ha missat Johans passering och ännu en gång blivit väckt av hans korta ”Tor”, skulle min påhejarheder ha knäckts definitivt. Men denna gång ser jag honom på långt håll, vilket jag också framhåller i ett triumfatoriskt tillrop. I stället för att, som jag borde, berömma hans löpning och önska honom lycka till, kläcker jag ur mig: ”Nu såg jag dig allt!!”. Jag har ännu mycket är lära innan jag är en fullfjädrad påhejare.

Masse, som blivit omsprungen av nämnde Johan, får sedan sällskap av mig ett gott stycke av Jaktstigen. Vad som avhandlas minns jag inte, men en trevlig pratstund är det. Han säger något om att han i alla fall ska gå under tre timmar och jag skickar iväg honom med ett käckt ”Lycka till. Masse!”.

Nu har jag gott om tid innan bureborn i startgrupp 9 ska komma. Jag går en sväng nerför slänten och slår en efterlängtad drill innan jag sätter mig på en betongpelare och äter min matsäck i lugn och ro. En löpare stannar och frågar, vad det är för bebyggelse man ser långt borta över vattnet och jag kan meddela att det nog rör sig om ”Norra Täby”. Från fru Startnummer X kommer ett SMS om att hennes man gått i mål på 2:32:56, varpå jag svarar: ”Grattis !”

Så är det äntligen dags för eftermiddagens huvudattraktion, bureborn, att visa sig. Det ska erkännas att jag, osäker på hennes form och ambitionsnivå, fuskat och beställt SMS-tjänst på hennes startnummer och jag har konstaterat att hon har sprungit jämnt och fint. 15 km har hon passerat på 1:29:22 och hon kommer också ungefär som jag beräknar. När hon får se mig blir hon glad, säger hon, ty jag är den första bloggaren hon ser denna dag. Jag kan inte spåra någon trötthet i hennes ansikte och hon orkar också prata oavbrutet med mig springande hela Jaktstigen fram och nerför backen. Jag ser redan fram emot att få bevittna hennes avslutning.

Vid Grönsta stöter jag på Startnummer X och hans fru. Ett enkelt handslag får räcka som gratulation. Jag vill minnas att jag efter förra årets Stockholmshalva lade mig på knä framför hans fötter, men nu har jag blivit bortskämd med hans framgångar och tar det lugnare. När startnumret går för att köpa en tröja, lämnar jag dem, ty jag har ännu en del att uträtta, innan min dag är slut.

På väg till min sista påhejarplats får jag besked om att bureborn passerat 25 km på 2:33:43. Hon har alltså hållit sin fart strålande och när hon kommer uppför den sista riktiga backen med 1,3 km kvar att löpa, ser hon nästan lika pigg ut som senast och med mig som pratande sällskap i ett par hundra meter springer hon förbi trötta löpare i parti och minut. Hon säger att hon gått ut alldeles för löst samtidigt som hon sagt till sin familj att hon ska komma i mål kring 3:20. Jag säger ”Grattis” och tar sedan en genväg lagom för att se henne på upploppet. Förhoppningsvis har även hennes anhöriga fått en skymt av hennes framfart på Lidingö.

Nu är jag egentligen färdig med mitt uppdrag, men jag stannar kvar och lullar omkring ett tag i målområdet. Jag tar en kaffe och en kanelbulle för 20 kronor i det stora vita tältet och gör mig redo att bege mig hemåt, när jag inser att dagens Lidingölopp ännu inte är slut och att varje påhejare med självaktning skall följa sista deltagare till mål. När denna äntligen kommer har jag stått vid upploppet ännu en timme och till slut är jag den ende åskådaren som är kvar i skymningen. ”Jag är allt en riktig hejare”, tänker jag och ser så där fånig ut som bara jag kan.

Lidingöloppet öppet spår

Inte många känner till, att en vecka före det riktiga Lidingöloppet arrangeras något som kallas ”Lidingöloppet öppet spår”. Den tre mil långa banan är helt densamma, men deltagarna startar var för sig, när de vill och mäter sin tid själva. Var och en har förmånen av egen mat och dryck samt slipper skrällig musik och tjattrande publik. Någon medalj att hålla reda på behöver de inte heller bekymra sig om. Hur detta förstklassiga arrangemang, som förutom underbart höstväder och hänförande natur även erbjuder ett uppfriskande skönt bad, kan vara gratis, är obegripligt.

Detta år deltog helt överraskande jumper, contributor i denna blogg och flitig kommentator i löparbloggosfären. Kanske kan hans korta berättelse om det unika loppet locka fler till start nästa år:

”Efter en mugg kaffe och en bulle vid pressbyrån i Ropsten tar du buss 201 mot Kottla och kliver av vid Hantverkshuset. En kort promenad leder till Koltorps gärde, där några knäböjningar väntar innan du sätter igång klockan vid 30 km-skylten på trädet nere i första svängen och lufsar iväg. Solen skiner och svetten rinner innanför träningsoverallen. Som vanligt är du alldeles för varmt klädd. Du håller ett behagligt tempo, men det är ändå tillrådligt att gå i de flesta längre uppförsbackar och i de brantaste nerförsbackarna. I mörka skogens otäcka bergodalbana efter 16,5 km bör du gå minst tre kilometer i sträck för att skona knän, vrister, hjärta och lungor. Under långpromenaden äter du kexchoklad och dricker vatten, som med fördel förvaras i flaskor med texten ”Lidingöloppet” och ”Stockholm Marathon”. Strängt taget kan du vänta med att börja springa ända till efter den fruktade Grönstabacken. Efter avverkade 23,6 km bör du dock se till att vara ordentligt svettig, ty där når du lätt en utmärkt badbrygga med stege bara 50 meter från spåret och på höstkanten går det bra att hoppa i naken. I brist på handduk torkar du dig på din svettiga undertröja, som du därefter hänger på tork i vätskebältet, som helst bör vara av en äldre modell. Efter badet kan det vara lämpligt att åter förtära något, till exempel en dubbel hård ostsmörgås. De sista 6 kilometerna tillbringar du huvudsakligen gående med bar överkropp, eftersom du fortfarande är varm. Träningsoverallsjackan håller du i handen och när orken och löplusten faller på, springer du en stump. Den sista kilometern kan du gärna pinna på lite extra för att komma in på en sluttid under fyra timmar. Ingen kommer ihåg sekunder och minuter, medan timmarna etsar sig fast i minnet för evigt. Väl i mål unnar du dig en banan och en stunds vila i gröngräset innan du promenerar ner till en väntande buss vid idrottsplatsen. Du har nu avverkat ”Lidingöloppet öppet spår” på ”tre timmar nånting” och du kan känna dig belåten med din dag, när du slutligen sitter på tunnelbanan från Ropsten och gnager på ditt äpple och dricker din mjölk”.

Enligt resultatlistan blev jumpers sluttid 3:58:18, vari inkluderas ett bad om 10 minuter. Han gick sammanlagt drygt en mil och kilometertiderna blev som nedan. Siffrorna inom parentes anger gångsträcka uttryckt i kilometer. Det kan noteras att 15 km passerades på 1:38:38, endast någon minut långsammare än under fjolårets Lidingölopp i regn och virussjukdom. Sluttiden blev naturligtvis vida sämre, men i gengäld fick han denna gång behålla sitt maginnehåll hela kvällen.

Jumper låter slutligen meddela att banan nu är i absolut bästa skick, varför alla, som springer det ordinarie Lidingöloppet på lördag, har en fin tävling att se fram emot, om uppehållsvädret fortsätter. Han önskar alla varmt lycka till.

                                                                     ¤

                                                                     ¤

Kiolometertider:

  6:20
6:18  (0,1)
6:38  (0,1)
6:08
7:12  (0,3)
6:40  (0,1)
7:37  (0,3)
5:57
5:56
6:35  (0,1)
7:26  (0,3)
7:05  (0,2)
5:51
6:27  (0,2)
6:28  (0,1)
6:52  (0,2)
7:32  (0,3)
10:25  (1,0)
10:15  (1,0)
10:40  (1,0)
8:40  (0,7)
8:26  (0,6)
6:47  (0,2)
18:05  (0,4 + bad 10 min)
11:03  (1,0)
8:22  (0,5)
7:51  (0,4)
10:01  (0,9)
8:55  (0,7)
5:46

3:58:18  (gång 10,7 km samt bad 10 minuter)

5 km – 32:36
10 km – 32:45 – 1:05:21
15 km – 33:17 – 1:38:38
20 km – 45:44 – 2:24:22
25 km – 53:01 – 3:17:23
30 km – 40:55 – 3:58:18

Stockholmshalvan

Igår eftermiddag sprangs Stockholm Halvmarathon, eller ”Stockholmshalvan”, som allas vår jumper vill att loppet ska kallas. Regnet strilade ner före start och löparna kurade in i det sista under de få tak som bjöds i Kungsträdgården. Lagom till starten övergick dock regnet i ett mycket lätt duggande eller upphörde helt, varför förutsättningarna för löpning bör ha varit de bästa. De som sprang hade nog en angenämare dag än funktionärerna och åskådarna.

Av de deltagande löpare som stundom gästar snitsarens blogg vill vi först nämna Startnummer X. Enligt resultatlistan kapade han ytterligare fem minuter på fjolårets, som vi då tyckte, fantastiska tid och gick preliminärt i mål på 1:30:44. Hela hushållet här sitter med ansikten som fiollådor och undrar hur det kan ha gått till. Om Startnummer X har en trovärdig förklaring, vore vi tacksamma om han delgav oss den i en kommentar nedan.

Strax där bakom gjorde Karin (1:33:41), Nix (1:34:27) och Johan (1:34:56) synnerligen utmärkta lopp. Karins tid var glädjande men ingen överraskning för den som följt hennes träning och det jämna tempot lovar gott inför höstens två stora lopp. I den spännande gissningstävling kring uppskattad egen sluttid, som traditionellt utlysts på bloggen “42195″, lyckades Johan nästan pricka den tid han förutspått och kan troligen se fram emot en välförtjänt inskription i den vandrande brödrosten. Nix, av folkhumorn kallad ”baissemannen”, sprang däremot flera minuter fortare än han förvarnat. Att detta är samme Nix, som för bara två år sen fick stryk på S:t Eriksloppet av jumper, är omöjligt att tro. Om den lovande Essingelöparen får vara hel och frisk, kan hans nystartade karriär som veteranlöpare bli en källa till stor glädje. Det är för övrigt intressant att notera att både Nix och Johan öppnade i samma tempo som Startnummer X, medan Karin var något försiktigare.

Den snabbe Ärlalöparen Berglund sprang in på förnämliga 1:38:24. Att han tippat några minuter bättre tid, vittnar om framåtanda och hans mellantider tyder på att han har mer att ge. Han var den i sällskapet, som avslutade allra snabbast med en sista kilometer i 4:15-tempo.

Den emotsedda kampen mellan Mia och Masse, vanns av den förra på den nya personliga rekordtiden 1:47:50. Den stiligt löpande Linnéaflickan går från klarhet till klarhet och en vitsig Masse torde undra om hennes, för en trög butler obegripliga, smeknamn ”Fasan” inte i själva verket ska betonas på första stavelsen. Ännu vid 12 kilometer ledde Masse, men redan tre kilometer senare var han ett par minuter efter. Han öppnade i en fart för 1:40, vilket tydligen var att spänna bågen för hårt. Denna gång brast strängen, men Masse har för vana att alltid komma tillbaka. Hans sluttid 1:51:46 var långt sämre än tippat, medan Mias prognos nära nog räckte till brödrostvinst. Sämsta resultatgissare i hela tävlingen var utan konkurrens Helena, som sprängde tvåtimmarsvallen i ett jämnt och fint lopp. Hennes 1:59:52 var kanske dagens prestation.

Fredrika, för säkerhets skull uppvärmd med ett pass Army Fitness dagen innan, och med blicken riktad framåt mot Sörmland Ultra Marathon, sprang loppet på 2:09:35. Hon startade långsamt, men gjorde som vanligt en negativ split och avslutade med en pigg sista kilometer i 5:30-tempo. När får vi se Ultraschmultra göra en allvarlig satsning ner mot eller under två timmar på denna för henne korta distans?

Jumper slutligen, som försiktigtvis avstod från att springa, försökte efter sin förmåga heja på de övriga. Då varje stort lopp kräver en intervju, och ingen av de duktiga löparna är tillgänglig, vänder sig en tjatig butler ännu en gång till jumper och ställer den obligatoriska frågan:

– Hur känns det?

– Jag är stel i ryggen och trött i ögonen men i övrigt vid gott mod.

– Var det så ansträngande igår?

– Att springa hade varit bekvämare.

– Det var inget publikvänligt väder direkt?

– Jag hade sandaler på fötterna och då hjälper inte paraply i längden. När jag kom hem kunde jag nästan vrida ur strumporna.

– Hur tycker du att du skötte ditt uppdrag som påhejare annars?

– Inget vidare.

– Hur så?

– Jag hade inte mer än åtta löpare att hålla reda på, men lyckades missa hälften. De sprang för fort för att min tröga hjärna skulle registrera dem, vilket å andra sidan tyder på att de klarade sig bra utan min hjälp.

– Vilka tänker du på.

– Karin och Nix såg jag inte röken av trots att jag spanade efter Linnéalinnen så ögona blödde. Jag trodde att åtminstone Nix hade brutit. Jag hade missat storväxte Johan också om han inte vid båda passeringarna påpassligt ropat mitt korta förnamn. Det är tur att någon är vaken, när jumper sover.

– Startnummer X då? Honom är du ju van att heja på?

– Jag såg honom varken före eller under loppet. Normalt brukar han i alla fall känna igen mig och väcka mig ur min slummer, men nu hade han väl inte tid med några extravaganser. Den tid är förbi, när han brydde sig om att vinka till sin fattige släkting från landet. Jag får titta på Photomotionbilderna för att se hur han såg ut i sin nya fina kostym. Däremot igenkände jag hans klubbkamrat Furuland ett flertal gånger. Man får ta vad man får.

– Men någon mer kände du väl igen.

– En lång äldre herre vid namn Porserud, som brukar vara en halvminut före eller efter mig i de flesta lopp. Nu gick han i mål på 1:53:27, vilket ger en fingervisning om hur jag skulle ha sprungit om jag varit i form.

– Jag menar någon bloggbekant?

– Masse och Mia såg mig, och jag dem, på långt håll. De hade ju sett min röda jacka innan och visste var jag skulle stå. Fast det hade ju å andra sidan Karin och Nix också.

– Hur avlöpte ert möte?

– Flaxanden och oartikulerade rop från min sida besvarades med vinkanden och leenden. Möjligen var ordningsföljden och orsakssambandet det omvända. Andra gången fick jag ropa för att påkalla deras uppmärksamhet. Då var de betydligt mer sammanbitna.

– Hade du inte tänkt ut någon hejaramsa?

– Sassa brassa mandelMasse!!

– Nu skojar du?

– Om sådana saker skojar man inte.

– Men den ramsan ropade du väl inte?

– Hejaramsor gör sig bäst i kör och de få som stod bredvid i regnet var måttligt intresserade av att heja på Masse.

– Frågade du???

– Ha ha ha ha ha !

– Berglund då? Såg du honom?

– Ja, jag lyckades pricka in ett rungande ”Kör hårt, Berglund” när han gled förbi i sin blåa tröja. Andra gången blev det bara ”Bra Berglund”.

– Och det hörde han?

– Han signalerade med höjd hand att han uppfattat. När jag kom hem hade han också, som du kanske sett, tackat för påhejningen på denna blogg. En rask och artig pojke!

– Du har nämnt Mia och Masse. Kände du igen någon mer i Linnéas snygga tröja. Enligt uppgift skulle du ropa ”Söders hjältar” åt dem. Hur blev det egentligen med det?

– Jag tyckte att det vimlade av linnéaner i loppet, men några rop blev det inte. Det skulle ju låta fånigt ur munnen på en lantis från norr. Vid tre tillfällen tyckte jag mig skymta Helena, som jag kände igen från hennes blogg, men när jag skulle ropa namnet fick jag tunghäfta. Hon vet väl för övrigt inte vem jag är?

– Har du inte glömt någon?

– Några Vallentunalöpare som jag inte heller ropade åt.

– Ingen annan?

– Det tror jag inte.

– Säkert?

– Ah! Fredrika Ultraschmultra!

– Henne hejade du väl på?

– Naturligtvis, men jag fick vänta länge vid den första passagen innan hon äntligen dök upp och värmde mig med ett leende i duggregnet. Vid den andra passeringen kom hon desto snabbare. Jag hade fullt sjå att hinna gena till Kungsträdgården för att se henne gå i mål. Hon såg ut som om hon bara varit ute på en lätt joggingtur, vilket hon kanske också varit.

– Träffade du några bloggbekanta före eller efter loppet.

– Masse, Nix, Karin och Mia före loppet. Efteråt mötte jag Fredrika och Gunnar.

– Vem är Gunnar?

– Fredrikas man. De gick runt och letade efter andra Linnéalöpare, men hittade bara bloggsignaturen ”Löparfantasten”, som presenterades för mig. Det blir många namn och ansikten att hålla reda på.

– Du träffade många linnéaner denna dag. Tyckte du att de var trevliga?

– De flesta människor är trevliga. Fråga i stället vad de tyckte om mig?

– Vad tyckte de om dig?

– De höll god min. Människor är vänliga.

– Linnéa tycks vara löparklubben på modet. Ska du inte gå med?

– Ensamma vargar jagar bäst.

– Du menar: ”Varför kräkas i Linnéa när det finns toalett i Vallentuna”?

– Ungefär så.

– Så det blir Kometen även i fortsättningen?

– Man vet vad man har.

– Samme gamle jumper?

– Same old bastard.

– Låter tryggt?

– Tack !

Utan titel

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är ännu klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra  som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snytit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

Äntligen!

”Äntligen stod Gert Fylking i predikstolen”, ”Äntligen fredag, sa Robinson Kruse”. Jag sitter och småvitsar för mig själv i mina funderingar kring ingressen till den intervju jag ska snart göra, när jumper äntligen kommer släntrande över Kungsträdgårdens asfalt. Han är helt klädd i grått och det silvergråa håret och skägget glänser i solen. Stegen är nonchalant spänstiga och några tecken på den hälseneskada, som gjort hans start i Stockholm Marathon osäker, kan jag inte spåra. Han ger mig ett fast handslag och slår sig ner vid mitt bord i skuggan under almarna. Innan jag hinner öppna munnen säger han:

– Du vill veta hur det står till med min hälsena, förstår jag.

– Inte bara jag. Alla undrar?

– Som du såg, kan jag gå obehindrat och det är huvudsaken. Det lär ju bli en och annan kilometer med minst en fot i marken på lördag.

– Och hur går det att springa?

– I förrgår sprang jag sju och idag knappa sex kilometer på blandat underlag. Det gjorde inte direkt ont, så någon mil eller två ska jag nog kunna tassa. Sen får jag se. Det är ju ett par dar kvar att vifta på.

– Så du kommer till start i alla fall?

– Om jag inte blir sjuk. Jag är lite rosslig i rören, men det hör kanske till, när det drar ihop sig till långlopp. Jag har glömt bort hur det känns att starta hel och frisk.

– Man läser på löparbloggar om alla möjliga problem inför loppet. De, som inte är sjuka eller skadade, lider av löpabstinens och allmän rastlöshet. Startnummer X har liknat det hela vid en sekt som väntar på domedagen. Hur kan du vara så lugn när andra biter på naglarna?

– Den troligaste och minst glamorösa förklaringen är, att jag har lågt ställda förväntningar baserade på tidigare erfarenheter. Det brukar skita sig på ett eller annat sätt, så allt däröver är bonus. Jag har lärt mig, att det blir som det blir, oavsett vad jag hoppas eller fruktar. Inför mitt första maratonlopp tänkte jag ungefär ”Nu eller aldrig”. Idag är det mera ”Troligen aldrig, möjligen nån gång, i bästa fall på lördag”. Ungefär så.

– Hur var det när du var ung och tumlade om på kolstybben? Var du inte nervös inför viktiga tävlingar då?

– Jag minns inga ”viktiga” tävlingar. Man höll på från maj till oktober. Det hade kanske varit annorlunda om vi bara haft en tävling varje år med anmälan ett halvår i förväg. Tänk dig en  skock höjdhopparnördar som slaviskt följde Stickan Petterssons träningsprogram i sex månader för att klara två meter på den stora höjdhoppardagen den 31 maj. Klart dom skulle stressa upp sig och bli nervvrak.  Den som  missade årets enda  höjdhoppstävling, skulle nog bli en smula bedrövad.

– Driver du med de unga maratonlöparna?

– Tvärtom. De har min djupa sympati. Been there, done that, som det populärt brukar heta.

– Berätta?

– För två år sen var jag totalt fokuserad flera veckor  före Stockholm Marathon och hade svårt att sova sista nätterna. När loppet äntligen började, blev inget som jag tänkt. Jag hade behövt en andra, tredje och fjärde strategi. Sluttiden 4:40:01 såg jag som ett enda stort misslyckande i stället för det debutresultat, som det egentligen var.

– Hade du inte sprungit Lidingöloppet hösten innan?

– Då var jag kanske för dum och oerfaren för att bli övertaggad. Nu är jag för klok och erfaren.

– Hur är formen annars, bortsett från din skada?

– Bättre än i vintras, men sämre än förra våren. Jag har sprungit runt tusen kilometer sen nyår, vilket är mindre än jag tänkt. Skulle nog behövt några fler långpass. Hur den här hälsenevilan har påverkat formen vet jag inte heller. Efter ett par kilometer på lördag kan jag ge dig ett bättre svar.

– På löparforum skrev du att din målsättning var att ta dig runt  utan att överanstränga  hälsenan och utan att kräkas på kvällen. I löparbloggaren ”Masses” gissningstävling angav du din förväntade sluttid till 4:40:00. Vad tror du egentligen så här mellan fyra ögon?

– Qui vivra verra. Vad jag tror nu spelar ingen roll.

– Någon taktik inför loppet?

– Jag hänger med löparhjorden de första kilometerna. Det får ta den tid det tar. När leden glesnar gäller det att hitta ett eget idealtempo, vilket jag brukar ha lite svårt med, när omgivningen springer för lusigt. Tids nog blir man trött och då kan det vara bra att ha hunnit en bit och gärna på så kort tid som möjligt. Någon ytterligare taktik är inte lönt att förbereda. Efter tre mil är man inte längre samma löpare, som en gång stod på Lidingövägen. Med en trasig häl är det ännu vanskligare att lägga upp riktlinjer. Hur som helst lär det bli en mycket positiv split, om du vet vad det betyder.

– Jag har lärt mig, att det betyder tvärtemot vad det låter som?

– Duktig murvel!

– Ska du fortfarande springa i lättviktsskorna, trots hälskadan?

– Om 240 gram är lätt, vet jag inte. Skorna har ändå hälar att sätta i backen när tröttheten kommer. Det är sköna promenadskor och det är huvudsaken. Jag läste förresten på löparforum om en seriös kille som tänkte springa barfota. Han hade lubbat barfota hela våren.

– Tar du den röda tröjan som vanligt?

– Om det inte blir 30 grader varmt igen. Då blir det kanske något ljusare.

– Utrustning i övrigt?

– En liten vattenflaska att ha i början och en påse gelé. I år dricker jag nog den där äckeldrycken som bjuds och tar kanske lite godis och banan efter banan.

– Banan efter banan?  Ha ha ha, då blir du väl lös i magen? Du kanske bjuder publiken på en äkta enkvistare i pik med dubbel skruv? Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Du hörde mycket väl, hur jag uttalade orden!

– Har du nappat på de här idéerna med kolhydrattömning och kolhydrat-laddning?

– Nej, jag tömmer tarmen och stoppar mat i munnen ungefär som vanligt. Jag äter alltid mycket kolhydrater, men eftersom jag vilar, lagras kanske något överflöd i depåerna. Pasta de sista dagarna är dock en trevlig tradition som jag unnar mig. Någon gång borde man testa det officiella pastapartyt. Fast det kanske inte bjuds vegetarisk pastasås där.

– Får du något personligt publikstöd på lördag?

– Den ordinarie påhejerskan lär nog sitta på sin sten vid Kaknäs  efter fyra kilometer. Kanske  kan vi göra high five på  krönet av Greve von Essens väg också om jag orkar så långt.  Jag  beställer SMS-tjänst så hon vet vartåt mitt osäkra lopp barkar.

– Du kanske får en röd ros i år också?

– Who knows? Förra årets ros, som stått i vatten och utvecklat rötter, har jag förresten planterat över i en kruka nu. Den har börjat växa och få nya grenar. När jag hittar en lämplig plats ska jag sätta ut den i det fria. Med åren kanske det blir en meditationsplats för nervösa maratonlöpare.

– Har du ingen mer som hejar på dig, än den där arma kvinnan?

– Några andra är inte föranmälda. Startnummer X har kanske något påhejarfölje som jag kan snylta på. Övriga som känner igen mig får också gärna kasta ett glåpord om de vill. Röd tröja som sagt.

– Så den där X ska springa också. Ni kanske gör sällskap?

– Han startar i grupp C och jag i grupp E. Det blir inte ens sällskap till Lidingövägen. När jag är går mål, är han i redan hemma Uppsala.

– Är den här påhejerskan identisk med den sköterska jag träffade, när jag sökte dig i din bostad häromdan?

– Sköterskan sköter snitsaren och påhejerskan hejar på mig, eljest är de lika som bär.

– Hon var i alla händelser en förtjusande uppenbarelse, vilket man inte kan säga om de andra existenserna i den där gudsförgätna hålan. Jag förstår inte hur du kan bo där.

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem bestämmer det då? Snitsaren? Eller kanske den där enfaldige betjänten?

– Storylineförfattaren bestämmer handlingen. Vi andra skriver bara manus och regisserar såpan.

– Och är skådespelare?

– Ja, fy fan, jag önskar att jag kunde bli utskriven, som det heter på fackspråk.

– Som Asgam?

– Lucky bastard!

– Jag hör att du fortfarande saknar din vän?

– Du säger det!

– Lycka till på lördag! Eller säger man ”slit av en hälsena!”?

– Går bra vilket som.

– Kan jag stänga av bandspelaren nu, eller har du något att tillägga?

– Jag har en fråga.

– Låt höra?

– Vad låg det egentligen i den där hatten?

Hemma hos

I trävirket ovanför den gamla mässingsskylten med texten ”SNITSAREN” har någon karvat  ”JUMPER MARATONLÖPARE”   med stora spretiga bokstäver. Tankfullt följer jag dem med pekfingret och fantiserar om mitt stundande möte med den populäre, vältränade 62-åringen, när dörren försiktigt öppnas av en lång, mager, böjd gestalt. I ett virrvarr av glest, grått hår och skägg urskiljer jag ett, urgröpt ansikte. Jag förstår att detta måste vara Butlern, snitsarens betjänt och administrator över bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”.  Han skärskådar mig länge och olycksbådande med sina rödsprängda,  tätt sittande ögon, innan ansiktet slutligen spricker upp i en grimas och han gurglar något jag tolkar som ”Var så god och stig in”

Det  enkla kyffet vilar i halvmörker. Från ett mycket litet fönster högt uppe silar sparsamt ljus ner och lämnar en blek strimma i den dammiga luften. Överallt på golv och möbler ligger papper, kläder och gammal mat. Jag tvingas ta ett stort kliv för att inte trampa i något, vars beskaffenhet jag anar men hövligt avstår från att förhöra mig närmare om.  Stanken  i rummet  är, som det brukar heta, obeskrivlig. Den gamle kufen söker min blick som för att fövissa sig om att jag är kvar, vilket jag bekräftar med ett fånigt leende. Han gör en osäker gest mot ena väggen, där en datamaskin från förra århundradet vilar på ett rangligt bord. På min inställsamma fråga, om det är här hans många berömda bloggposter och kommentarer tar form, grymtar han jakande och tillägger efter en stund: ”Man gör så gott man kan”. Jag försöker tjuvtitta på skärmen, men möts bara av snitsarbloggens vanliga tre kameler gående på rad. ”Kameler”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”.

Hittills har jag trott mig vara ensam i rummet så när som på den gamle betjänten, men en rossling  från en smal säng vid väggen avslöjar närvaron av en lång, utmärglad, naken kropp. Den ligger i fosterställning med armarna korslagda över bröstet. Huden, som spänner stramt över benknotorna  är blåviolett och uppsprucken i varande sår, som nödtorftigt döljs av våta linnetrasor. Händer och fötter saknas och det alltför stora huvudet ligger löst på huvukudden. Hukad över detta mänskliga förfall står en ung, vacker kvinna, föga mer än 55 år gammal. Med varsam hand och en ängels tålamod baddar hon de sår som ännu blöder. Jag ertappar mig själv med att tycka att ”detta är vackert” och jag för en ojämn kamp mot tårarna. ”Snitsaren och hans sköterska”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”. Jag står länge och betraktar hur kvinnan tvättar den gamles läppar som vore de dyrbara instrument, men när hon stryker hans orediga hår åt sidan, blottas ett ansikte, där min blick snart drunknar i två tomma ögonhålor. Butlern, som tycks läsa mina tankar, söker åter min blick och nickar tyst.

Plötsligt börjar snitsaren skaka i hela kroppen. Jag tar ett par steg tillbaka och blir vittne till ett makabert  skådespel. Snitsarens långa, magra lemmar kastas hit och dit som av en osynlig kraft och huvudet gör små språng på kudden, innan det till slut faller ner på golvet och rullar in under en bokhylla. Sköterskan ler uppgivet och suckar, medan butlern inte rör en min. ”Tildo leker jordbävning”, förklarar han, ”men det har väl herrn redan förstått”. Då hörs ett pärlande skratt och under sängen upptäcker jag en liten gumma, knappt en halv meter lång, ömsom underifrån stötande sina små klövar i snitsarens knarrande sängbotten, ömsom vridande sig i skrattparoxysmer. När hon blir varse mig, upphör hon genast med sin verksamhet och försvinner in i en vrå. Jag vet dock att vara på min vakt, ty  Tildos skämtlynne  inför gästande främlingar är omvittnat. Butlern berätter att upptåg som dessa numera förgyller snitsarens morgon. Jag får veta att den gamle blir allt piggare för var dag och att han följer sin blogg med ett nyvaknat intresse. ”Ja, endera morgonen får vi väl se honom sittande bakom tangentbordet”, skrattar sköterskan, men när jag oförfärat stämmer in i hennes plötsliga glädje, suckar butlern och söker min blick för tredje gången. Nu är ögonen kalla och rösten oväntat skarp. ”Kanske herrn vill gå nu?”, säger han.

Jag  tar ett hastigt farväl, sätter på mig hatten och lämnar rummet med, som jag först nu  inser,  oförrättat ärende.  Fem par löparskor står uppradade vid dörren. De  påminner om övergivna hundar, som sedan länge slutat skälla efter sin husbonde och jag tänker att om detta borde jag skriva en dikt. ”Det är jumpers”, muttrar butlern buttert, när han noterar mitt intresse för skodonen, ”men det har väl herrn redan förstått”.

När jag kommer ut på trappan, har jag solen i huvudhöjd och det dröjer en stund innan ögonen vänjer sig vid ljuset. Jag andas in den friska luften och tänker att det finns viktigare saker att skriva om än maratonlöpning. Som i en dröm minns jag var jag nyss har varit och jag bestämmer mig för att försöka glömma vad jag sett. Under min vistelse i underjorden har tornseglarna anlänt. Jag står länge och försöker tyda deras skrivtecken på himlen, när jag plötsligt drabbas av en obehaglig insikt. Jag tittade aldrig i hatten innan jag satte den på huvudet.

Revanschmöte

Bland Asgams kvarlämnade skrifter hittade jag nedanståeende bloggpostutkast från förra veckan. Jag publicerar det utan Asgams tillstånd i ett försök att för en kort stund hålla kvar den glada stämning som rådde under hans tid som administrator:

                                                                              ¤

”Man ser ej skogen för bara träd”, lyder ett gammalt visdomsord, vars betydelse snitsaren legat och grubblat över denna morgon. Är dess budskap, att detaljerna skymmer helheten eller menas det omvända? Enligt snitsaren kunde man lika väl säga ”Man ser ej träden för bara skog”, ty alltför ofta har vi blicken allför långt i fjärran för att se vad som händer omkring oss. ”Ett holistiskt perspektiv är nog bra, men det är de små små detaljerna som gör’et”, hävdar snitsaren och kompletterar med ännu ett Ramelcitat:

”Ni som vandrar genom livet
mot ett ständigt fjärran mål,
stanna upp ett tag och grubbla:
Är det nån som sett min tvål?”

När signaturen jumper beskriver sitt lopp runt Kungsholmen den 10 maj, ger han bilden av en lång, tråkig transportsträcka mot målet med den ojämna kampen mot den egna klockan som enda fokus. Först efteråt har han anat det spännande drama som utspelat sig omkring honom. Familjestrider liknande den i ”Pappa Putte LK” torde vara legio i de flesta långlopp, men oftast ges bara de inblandade själva tillfälle att njuta av spänningen.

I ett tidigare blogginlägg, hämtat ur snitsarens brevsamling, har vi mött den maratonlöpande familjen Karjalainen och kunnat följa kampen i fjolårets Stockholm Marathon mellan bröderna Heimo och Keijo. Båda är anmälda till årets lopp och båda är, för att åter citera snitsarens tafatta försök att härma ungdomsjargong, ”taggade till tusen”. Keijo har revansch att kräva efter två förluster i rad och mycket talar för att han kommer att få den i år, ty medan Heimo, som de flesta, springer med fjolårets placering på bröstet, har den yngre brodern seedat upp sig mer än två tusen startnummer. Tydligen har han höjt sig ett par klasser och gjort något kanonlopp under det år som gått. Lillasyster Sirpa saknas tyvärr denna gång (”men vi har servering i vår aktersalong”). Till Heimo, Keijo och deras syskon säger vi ”Tervetuloa Tukholmaan!” och till övriga löpare och åskådare: ”Väl mött den 31 maj!”. (Till vilken kategori startnummer 7732 ska höra, vet han inte)

Kungsholmen runt runt

I lördags var det 25 grader varmt i Stockholm, varför de löpare, som sökt sig till Kungsholmen för att springa halvmaraton runt densamma, fick en svettig dag. Bland dem som fullföljde loppet hittar vi startnummer 343, här mer känd som jumper. Med den officiella tiden 1:55:49 kom han på 424:e plats i herrklassen eller runt tolfte plats bland de drygt tjugo löpare som var över 60 år. Jag (Asgam) frågar honom:

– Var det så svettigt som det påstås?

– Ja visst, men det är lika bra att vänja sig.

– Många verkar ha haft det lite tungt i värmen. Hur gick det för dig?

– Det gick väl som vanligt fast långsammare.

– Du hade fyra och en halv minut sämre tid än förra året?

– Det kändes som om jag sprang fort, men det gjorde jag tydligen inte. Jag fick ingen ordning på skyltarna de första kilometerna eftersom det pågick ett millopp samtidigt. Som vanligt lyckades jag trycka fel och stanna klockan också. Hittade till slut en 6-kilometersskylt där jag kunde sätta igång uret igen, men tiden dit hade jag ingen kläm på.

– Det var visst trångt i början?

– Det tog ungefär 20 sekunder fram till startlinjen och sen dröjde det ett tag innan leden glesnade. Jag hade pigga ben och blev lite rastlös. De första sex kilometerna måste ha tagit jämnt 33 mimuter efter skottet, så jag tappade nog mer än en minut i starten. Sen höll sig kilometrarna mellan 5:18 och 5:32 om man räknar bort drickastoppen. Normalt borde det gå fortare i lättviktsskor, men värmen drog tydligen ner farten.

– Blir det samma skor den 31 maj?

– Japp, Adistar Comp 4.

– Och det tror du att vaderna håller för?

– Inga problem idag i alla fall. Om du ser mitt tassande löpsteg, förstår du varför. Förresten finns det mjuka hälar på dom skorna också om det skulle behövas.

– Vad drack du under loppet?

– Bara vatten. Vid den första kontrollen hittade jag ingen mugg att greppa så jag sprang värdshus förbi. Hörde sen att de hade haft strul där. Sen blev det en mugg i munnen och en över huvudet vid varje langning utom den sista. Jag är lite dålig på att springa och dricka ur mugg så jag förlorar väl uppåt 15 sekunder varje gång. Totalt en minut alltså.

– Det låter som om du borde vara rätt nöjd med ditt lopp i alla fall?

– Varken nöjd eller direkt missnöjd. Jag har kollat upp några namn, som sprang loppet förra året. De flesta var mer än fem minter långsammare i år. Några, som kom före mig på premiärmilen, var bakom mig i nu, så jag gjorde nog ett skapligt lopp även om tiden inte blev mycket att minnas.

– Hade du någon påhejerska?

– Nej, den ordinarie var kvar i Malmö, vaifrån jag själv kom sent på fredagskvällen. Men vägvisarna från FK Studenterna hejade desto mer. I år hade de röda västar som omväxling. Trevlig klubb!

– Startnummer X sprang inte?

– Nej, han satt väl hemma och vilade sina rasben. Sådana här skitlopp ingår nog inte i hans planering inför Big Five.

– Du låter avundsjuk?

– Varför kräkas i Boston och Berlin när man har en bajamaja i Rålambshovsparken.

– Oj, en ny variant!

– Man får inte fastna i gamla hjulspår.

– Men inte kräktes du väl i lördags?

– Nej jag mådde prima. Lite trött och törstig som efter ett kort långpass. Jag hade gärna joggat ytterligare 4,4 kilometer i 6:18-tempo, som några enligt uppgift gjorde, men jag hade en stor påse att släpa på. Synd, det hade varit kul annars.

– Du träffade tydligen några av dina nya bloggarvänner?

– Om jag ignorerar din lite spydiga ton, är svaret ”ja”. Jag stod och spanade ut i fjärran, när blicken föll på två bekanta nunor en meter framför mig, den ena mustaschprydd och den andra, för att använda den förstas bevingade ord, ”slätrakad som en barnrumpa”.

– Hur länge hade de stått där?

– Tillräckligt länge för att inhösta varsin överraskningspoäng.

– Kan du beskriva dina känslor, när du fick se dem.

– Paff.

– Jag tror nog att du blev lite glad också?

– Du säger det!

– Blev de glada att se dig?

– Överlyckliga.

– Hur vet du att dom inte blev ledsna att se dig?

– I så fall får dom skylla sig själva när dom ställer en meter framför och blåstirrar rakt i mitt fejs.

– Dom kanske ville vara artiga?

– Men nu får du väl ge dig, gamjävel! Människor är inte så krångliga som du tror. Jag träffade för övrigt en hel drös bloggare och löpare denna förmiddag. Om du ska leka psykolog och reda ut alla våra ömsesidiga undertryckta känslor, blir vi aldrig klara med den här intervjun.

– Vilka andra ”bloggare och löpare”?

– K, C, M, D, F och J, fast inte alla på en gång.

– Oj så många! Vad pratade ni om?

– De pratade och jag lyssnade.

– Med gapande mun och tindrande ögon?

– Dom hade såna där moderna superklockor på armarna. Jag har aldrig sett såna där makapärer på nära håll förut. Min löparklocka har bara ett fönster, men dom här monstren hade fyra! Det du!

– Är du avundsjuk?

– Varför kräkas med en Garmin 405…

– Var det trevliga människor annars?

– Mindre tjatiga än du i alla fall!

– Jag läste på löparforum att en av dem igenkände ditt ansikte från bloggfotot. Hon skrev, att det liknade Turinsvepningen. Vad gillar du det? Den gubben ser ju inte direkt snarfager ut?

– Jag försöker ta jämförelsen som en komplimang. Det tycks för övrigt vara svårt att fastna på bild här på Kungsholmen. Trots hundratals bilder lyckades fotograferna missa mig förra året. Likadant i år. Linslusen Masse ser ju stilig ut snett underifrån, men jag måste väl segna ner död och lämna mitt avtryck på liksvepningen för att förevigas nästa år.

– Såg du några fler bekanta före eller efter loppet?

– Vid starten hälsade jag på två Vallentunaveteraner, av vilka den ene föreslog mig att träna med ”gubbskubbet” hemma. Även dom visade sig springa långsammare än vanligt, så det var nog rätt varmt.

– Inget sällskap under loppet?

– När skottet small försökte jag följa Masse, som deklarerat att han skulle ta det lugnt och springa mellan 1:50 och 1:55, men hans skalle försvann bort i trängseln. Han höll sitt löfte men det hade varit en lite väl ryckig rygg att följa. Hellre hästsvans än snagg om man ska ha ett riktmärke. Damer springer i regel med jämnare fart, men tyvärr brukar jag tappa bort dem vid varje vätskekontroll.

– Du tycks ändå ha disponerat dina krafter bra?

– Ja, på andra varvet sprang jag förbi många trötta yngre löpare, vilket alltid piggar upp. Ju mer jag hör om andras vedermödor under de två varven, desto mer mer inser jag att mitt lopp nog var rätt okej.

– Många har klagat på medaljen som ni fick?

– Jag tycker den är rörande och ganska söt. Den försöker inte vara något mer än den plåtbit den är. En del har gnällt på premiärmilsmedaljen också och tyckt att den var ful. Den hade ett skojigt motiv med startande löpare som trycker på sina löparklockor. Folk ska väl ha minst två lejon och en fläkt örn på sina medaljer för att bli nöjda?

– Huvudsaken är väl att du är nöjd, vilket du ju tycks vara. Du strålar inte av lycka men känns ändå harmonisk på något vis?

– Du säger det!

– Tror du att din goda form kommer att hålla i sig ytterligare 19 dagar?

– Hur så?

jumper

I den moderna naturvetenskapen talar man om ”den stora smällen” och varje religion med självaktning håller sig också med en trovärdig skapelseberättelse. På samma sätt skriver varje gemenskap sin egen historia om hur allting en gång började. Det må gälla bildandet av Nationernas Förbund eller hur mamma och pappa en gång träffade varandra. På snitsarens blogg får vi hålla till godo med Oddvar Moens teori:  I begynnelsen var ”snitsaren”. I sin ensamhet skapade han ”löparen” och ur de båda uppstod så småningom ”jumper” enligt ekvationen:     Snitsaren + löparen = jumper + Tildo.   Om denna fusion varit till gagn för mänskligheten kan diskuteras, men termerna i det högra ledet har naturligtvis anledning att vara tacksamma för sin existens. Signaturen jumper började synas på Löparforum (puls.se) i slutet av juli förra året, medan Tildos namn dök upp där först ett par månader senare. Jumper höll till en början en låg profil med pliktskyldiga  anteckningar under rubriken DT (dagens träning) och diskreta faktaupplysningar i de ämnen han behärskade, främst idrottshistoria, men snart skulle han visa upp en helt annan sida. Kanske var det Tildo, som redan då pockade på uppmärksamhet med sin medfödda önskan att fisa i kyrkan. Friidrotts-VM pågick som bäst i Osaka och intresset på forumet var stort, varför jumpers tillspetsade kommentar ”Elitidrott är fånigt” inte föll i god jord. Därtill uppmanad utvecklade han sina avvikande åsikter i vassa formuleringar, och den långa tråden ”fjärdeplatser” blev något av hans personliga slagfält. Idag är ”jumper” en aktad signatur på Löparforum, där han fortfarande skriver ”dagens träning”, och i löparbloggosfären väcker hans kloka kommentarer respekt. Efter nyår har man också kunnat följa hans löpturer via tabeller och kartor på ”jogg.se”. Eftersom han ändå hänger över min axel när jag (Asgam) skriver detta, passar jag på att fråga honom:

– Vad tycker du om din tid som signaturen ”jumper”?

– Ibland tittar man sig i spegeln och undrar: ”Hur hamnade man här?”. Det har gått lite fort, om man säger så.

– Minns du varför du började skriva på Löparforum?

– Jag tror att det var någon sakuppgift, som behövde rättas till. Det var likadant när jag kommenterade bloggar i början. Tildo hävdar med eftertryck att jag är en besserwisser och det kanske är sant.

– Du hade åsikter om elitidrott. Tycker du likadant idag?

– Ja, men jag skulle inte orka skriva det.

– Vad var det egentligen du tyckte var fånigt?

– Jag svarar som jag gjorde då. ”Åtta snabba män har gått till final på 100 meter. Alla springer fruktansvärt fort, men en råkar vinna med en futtig halvmeter och börjar boxa i luften och slå sig på bröstet och fjanta runt med en flagga, medan en annan, som blivit trea, sätter sig och deppar med tom blick. Det fåniga är att de flesta tycks anse att detta är normalt”.

– Hur skulle du vilja ha det istället?

– Alla åtta borde springa ärevarv. Tillsammans har de bjudit på en fin uppvisning och även publiken på bortre långsidan vill se dem. Så gör ju redan tiokampare och sjukampare.

– Det var en vacker tanke?

– Alla tyckte inte det.

– Du gillar tydligen inte flaggdansande segrare heller?

– Av alla segerjubel är väl det där stereotypa dansandet ett av de minst spontana. Koreografi enligt standardformulär med den förberedda flaggan nerkastad från läktaren. Förutsägbart, fantasilöst och småfånigt. Vanlig hederlig glädjefnatt är något annat.

– Många hade tydligen också svårt att ta till sig ditt resonemang på Löparforum om medaljer och fjärdeplatser?

– Jag har alltid haft svårt att förstå det speciella med att ”komma på pallen” och få en medalj. Vad ska man ha den till? Det finns ju resultatlistor om någon skulle betvivla placeringen. Vad sportjournalister, tevetittare och andra bifigurer kan ha för glädje av just medaljer, är ännu obegripligare. Myten om den förhatliga fjärdeplatsen har upprepats så ofta att de tävlande sedan länge tror på den och reagerar enligt det förväntade mönstret. Segraren och ofta även tvåan och trean springer med flaggor medan fyran sitter och deppar.

– Vad kan man göra åt det?

– Det brukar sägas att ”en bronsmedalj” låter bättre än ”en tredjeplats” och att ”en silvermedalj” låter bättre än ”en andraplats”. Om det fanns en ”järnmedalj” kanske de fjärdeplacerade skulle bli lite gladare. Fast då skulle väl femmorna börja gråta i stället. Kanske ett fint diplom med bild, resultat och placering till alla fullföljande kunde vara något att rama in på väggen och peka på: ”Jo, nog var jag med och kämpade i OS alltid”.

– Du hamnade väl själv på prispallen ibland förr. Var inte det en stor upplevelse?

– Jo, när jag var tolv år och vann en skoltävling i länghopp. Det berättas om det i snitsarens brev.

– Inte senare?

– Minnena bleknar bort, vilket möjligen tyder på att jag inte var så intresserad. Vid något junior-DM på Krillan fick jag en bok på prispallen, ”Guldhönan” av Eva Alexandersson och jag minns att jag tyckte att det var ett lite konstigt pris. En annan gång fick jag en snygg bricka med blommotiv. Placeringarna kommer jag inte ihåg.

– Du fick aldrig någon medalj i senior-DM. Om jag minns rätt blev du som bäst fyra i både höjd och tiokamp. Är du inte bara en räv, som säger ”surt”?

– Om någon av medaljörerna varit sjuk, hade jag knappast blivit gladare. Jag såg idrottandet mer som en konstart och försökte bara bli så bra som möjligt. Redan då ville jag vara en cool snubbe.

– Och det var du?

– Jag jobbar på det.

– Du sörjer inte heller den där medaljen, som du aldrig fick, alternativt tappade efter ditt Stockholm Marathon?

– Jag fick ett diplom och en röd ros, det räcker. Jag fick en ros förra året också, fast jag bröt loppet. Den står fortfarande i vatten med blad och rötter. Funderar på att plantera ut den i naturen.

– På Löparforum hittar jag också några udda inlägg från ”jumper” om flaggor och nationalsånger och du driver ofta med dig själv och dina ständiga hänvisningar till femti- och sextitalets idrott. Så småningom tycks du ha hittat en försiktigare framtoning som en lite eftertänksam gubbe. Tappade du stinget?

– Jag fick fullt upp med att hålla ordning på Tildo.

– På forumet ”jogg.se” kallade du dig ett slag ”Tildo Jumper”. Vad var tanken bakom det namnet?

– ”If you can’t beat them, join them”. Eller lite som materia och antimateria, vi tar ut varandra. ”Tildo Jumper” blev ju en ganska tandlös skapelse, som ogärna lade sig i debatterna på joggforumet.

– Nuförtiden tycks du och Tildo mest hålla till på olika löparbloggar, inte minst denna. Om ni hållit er i skinnet, hade snitsaren fått en lugn ålderdom, och jag hade sluppit det tunga ansvaret för hans ofrivilliga blogg. Hur började egentligen hela den här karusellen?

– Med två uteblivna kommatecken.

– Låt höra?

– Jag hade en klåfingrig ovana att agera besserwisser med små inpass på olika löparbloggar, främst naturligtvis på de två tongivande, ”Asfaltsjokerns leende” och ”42195”. En dag i december skrev jag en lite längre kommentar och Tildo kompletterade informationen. Ett klurigt svar med en avslöjande fråga om två kommatecken angav en ton som Tildo och jag snart sjöng för fulla halsar. På Nix och Masses bakgårdar var det skojigt att leka. Resten är blogghistoria.

– Var hittar man detta historiska dokument?

–  Här

Lidingö

Varför tycker bloggande löpare så illa om Lidingö?  Frågan har förföljt mig, sedan jag läst ett par inlägg från några av de löpande bloggare, snitsaren har länkar till. Dessa stackare har inte haft mycket gott att säga om ”den läskiga ön” (som en av dem kallat den), men vari aversionen egentligen bottnat är oklart. Någon har fått regn i håret och lera på skorna, en annan har snubblat på en trottoarkant, men är det skäl nog att förtala en hel ö? Då jag vet att min vän jumper ofta och gärna sprungit där, ber jag honom om ett alternativt omdöme. Han ler sorgset och letar fram ett av sina gamla inlägg på Löparforum:

                ¤

 DT 13/9 2007

Lidingö 24 km Ibland är det härligt att vara löpare! Hade egentligen inte tänkt springa långpass förrän till helgen, men kunde bara inte motstå det fina höstvädret idag utan åkte helt fräckt till Lidingövallen och sprang Lidingöloppets sista 22 kilometer. Efter en medvetet extra lugn början i medvinden med 11:50 på de första två, blev tiderna för varje fem kilometer sedan: 29:45 31:10 (Mörka skogen) 31:10 (Grönstabacken och första Abborrbacken) 31:05 (Golfbanebacken) Totalt 22 km på 2:15 Ambitionen var att springa hela vägen med jämn ansträngning och jag lyckades för det mesta hålla fyrtaktstempo*. Beslöt ge mörka skogen en ärlig chans och försökte där springa avslappnat både uppför och nerför. Upptäckte att jag varit orättvis mot detta banavsnitt. Det finns faktiskt två löpvänliga nerförsbackar, om än korta och båda givetvis slutande i branta stup. Grönstabacken efter 20 km, där man annars mest går och smaskar godis, gick ganska lätt att trippa uppför men första Abborrbacken (Den långa backen är ju egentligen två backar med 150 nästan plana meter emellan) var värre, liksom Golfbanebacken. Stegen blev korta som cigarrer och gränsen mellan löpning och gång svår att upprätthålla. Bra träning för vaderna var det nog i alla fall. Mellan backarna gick det förvånansvärt lätt och några gånger blev jag, om inte ”löparhög” så i alla fall, lite smålycklig. På Grönsta gärde hade de redan spänt upp banderollen ”Välkommen i mål”. Fortsatte dock i samma takt ner till Lidingövallen, där jag inte heller kunde låta bli att ta en extra kilometer i god fart på de röda banorna. Fick en tår i ögat och en liten klump i halsen: Här på denna idrottsplats för jämnt fyrtio år sen… Avslutade med lite barfotajoggning på gräset och efter duschen åt jag en god matsäck på en bänk i solen. Utflykten får utan vidare fem löparskor av fem möjliga. *) I brist på pulsklocka räknar jag steg per andetag. Fyrtakt innebär då in-in-in-in-ut-ut-ut-ut osv. Jag andas naturligtvis inte så regelbundet hela tiden utan bara när jag testar vad som känns naturligt.

Från jumper 13/09 kl 19:38

Sub

Den som följer vad som händer i löparvärlden på olika forum och bloggar, kan inte undgå att lägga märke till den lilla latinska prepositionen ”sub”. Den kan översättas med ”under” och brukar föregå en tänkt löptid, oftast jämnt delbar med fem i minuter räknad. Att springa ett lopp sub en viss tid, betyder alltså att underskrida denna. Jag (Asgam) har förundrats över detta magiska ord, utan vars hjälp ingen seriös löpning tycks möjlig. Jag frågar min vän jumper, i ungdomen hängiven friidrottare och på senare år motionslöpare med många medaljer från långlopp i sin priskartong:

– Brukar du använda ordet ”sub” ?

– Mycket sällan. Framför allt undviker jag verbet ”subba”.

– Varenda ambitiös löpare verkar hålla sig med någon temporär eller evig drömgräns, som de tränar mot. Hur är det för dig?

– När jag började springa så smått för nio år sen, verkade en mil på en timme lagom svårt att klara, men då handlade det ju mest om att orka springa så långt i ett sträck. Under 50 minuter sprang jag på bana första gången för snart tre år sen. Även om det var en medveten satsning i just det loppet, var det inget viktigt mål i sig. Visst skulle jag kunna tänka ”sub 4”  på maraton eller ”sub 3” på Lidingö,  men sådana ”subbar” förändrar ingenting.

– Inte?

– Man tränar inte bättre bara för att man får en drömtid på hjärnan. Den, som tror det, lurar sig själv. I bästa fall gör det ingen skillnad.

– I bästa fall?

– Tänk efter! För varje löpare finns det väl ett optimalt sätt att träna, som ger bästa resultat. Allt annat blir ju per definition sämre, eller i bästa fall lika bra. Det vill säga likadant. Ren logik! Att det ska va så svårt att fatta, som Peps sjunger.

– Falsk matematik?

– Falsk filosofi, skulle jag säga.

– Så, sådana där sub-mål har inget värde, menar du?

– Sub-mål kanske avgör vilka lopp man väljer och hur man disponerar dem. Vill man, som jag, lubba milen under 50 minuter, ser man till att hålla varje varv under 2 minuter. Mål och drömgränser är nog bra, men det får ju inte påverka träningen. Den ska bara vara så bra som möjligt.

– Håller inte alla med om det?

– Det verkar inte så.

– Du menar, att många löpare är dumma i huvet?

– Att säga så, vore mig fjärran.

– Men du är klokare än dom?

– Det var du som sa det, inte jag.

– Många följer Anders Szalkais maratonträningsprogram, som ju är inriktade mot just olika tidsmål.

– De preciserade tiderna är bara till för att folk ska hitta rätt program. Tror man att man ska kunna springa på 3:30, så väljer man det programmet för att få träning på någorlunda rätt nivå.  Eftersom de flesta saknar pulsmätare, måste han uttrycka sig så där trubbigt. Det är ju en ”halvtimme” mellan tiderna i programmen, så man får tänka lite själv, vilket kan vara nyttigt. Kan man inte mäta pulsen, ska man nog lära sig träna på känsla. That’s what I think.

– I sitt 3:30-program har ju Szalkai till och med skrivit in sluttiden 3:29:59 den 31 maj, det säger väl att programmet är tidsmålinriktat?

– Det säger att killen har lite humor. TSM-gänget startar säkert i grupp, så det blir lite trångt i mål.

– Du följer inte hans program?

– Jag springer normalt både längre och snabbare än hans 4-timmarsprogram, men den ”drömgränsen” kan jag ändå bara just ”drömma om”.

– Gör du det?

– Vad då?

– Drömmer om fyra timmar på maraton?

– Min enda ambition är att genomföra ett maratonlopp efter min förmåga, vilket jag ännu aldrig gjort. För två år sen trodde jag att jag skulle springa Stockholm Marathon på 4:15-4:20. När det sket sig, la jag av efter 32 km och tog mig i mål på 4:40. Rätt korkat tycker jag med facit i hand, 4:30 hade väl dugt bra. Där ser man vad tidsfixering kan ställa till.

– Nu blev du skadad och missade Vällingby Marathon, som du pratat om hela vintern?

– Jag snackar så mycket.

– Hur är det med benet nu?

– Ingen fara. Jag har sprungit två gånger sen Premiärmilen. Kändes lite i benet i torsdags men inte idag, trots dryga två mil. Hade nog kunnat kuta i Vällingby också.

– Så lite ledsen är du allt?

– Det är mest skönt att slippa springa. Fyra mil är långt.

– Blir det något nytt försök före Stockholm Marathon?

– Kanske Vallentuna om vädret är bra och jag har spring i benen.

– Lite som Ricky Bruch på Limhamnsfältet. Egna tävlingar i bra vind?

– Ja, varför kräkas i Vällingby, när man har en toalett hemma.

– Förr hette det ”Varför kräkas i London och New York”. Har din maratonvärld krympt?

– Globalt men inte mentalt. Det finns en inre värld, som man upptäcker med åren.

– När du var ung och tumlade om på kolstybben, hade du inga drömgränser då?

– Jag försökte bara bli så bra som möjligt. Tränade vidare, både i med- och motgång. Det var huvudsaken.

– Men ditt personliga rekord i höjd var ju bara tre futtiga centimeter från den verkliga drömgränsen i grenen. Att vara tvåmetershoppare var ju förr något av ett adelsmärke. Man var med i ”tvåmetersklubben”. Nog måste du ha tänkt så nån gång?

– Nej jag hade andra perspektiv. Dagdrömmar hör barndomen till. 1954, när Benke Nilsson härjade som värst och lärde alla småpojkar hoppa dyk, låg världsrekordet på 212. Två meter var fortfarande ett toppresultat för herrar och vid EM samma år blev man trea på 196. Drömhöjder för en åttaåring, men när jag så småningom nådde dit, var det inte mer än skaplig Stockholmsklass. Har aldrig sörjt dom där tre centimeterna. Jag har samma personliga rekord som författaren P O Enqvist, det väger tyngre.

– Han är ju känd för att, till skillnad från en del andra kändisar, aldrig framhålla sina idrottsresultat. Brukar du skryta om ditt hoppande?

– Ha ha!!

– Men du drömmer dig kanske tillbaka ibland?

– Idag är jag mer intresserad av mina gamla tider på löparbanan, som en vänlig kille på löparforum letat fram åt mig. Drygt 54 på 400 meter är helt obegripligt. Idag tar sträckan bortåt en och en halv minut. I en tiokamp sprang jag tydligen 1500 på 5:06,7. Gissar att jag sprang första varvet på typ 70 sekunder för att sen stappla i mål med mjölksyra i håret. Skitdåligt då, men ouppnåeligt idag. Det löpsteget och fem, sex mil i veckan hade varit coolt.

– Если бы молодость знала, если бы старость могла ?

– Precis!

– Har du något att säga till alla unga löpare, som kämpar med sina sub-mål idag.

– När ni är gamla och sitter i gungstolen kommer ni att ha glömt era drömda subbar, men minnas verkligheten bakom. Ni kommer att känna doften av svett och nyklippt gräs efter avslutad intervallträning på en sommardåsig idrottsplats. Ni kommer att höra de gamla kamraternas röster under ett TSM-långpass i snacktempo. Och om ni sluter era ögon, kanske ni ser er målgång på Stockholm Marathon 2008 och känner tårarna rinna efter kinderna. Sluttiden har ni sedan länge glömt.

– Där fick du till det?

– Rätt nöjd själv faktiskt.

– Tack för pratstunden.

– Bara roligt !

Efter Premiärmilen

Premiärmilen avgjordes idag i härligt vårväder. Många duktiga löpare sprang de två varven förbi Laduviken och Stora skuggan, däribland startnummer 5683, på denna blogg mer känd som jumper. Han såg närmast oberörd ut i mål, men tog sig åt högerbenet och ruskade lite på huvudet. Några timmar senare fick jag (Asgam) en kort pratstund med honom:

– Hur känns det, jumper?

– Inget vidare. Smalbenet ömmar här  (jumper pekar på utsidan).

– Hade du problem under loppet?

– Högerbenet började kännas lite knas redan efter ett par kilometer, men det gick att springa. Det är värre efteråt.

– Inget Vällingby på lördag?

– Knappast. Jag får vila, sen får vi se.

– På Löparforum hade du sagt att du skulle springa på 52:42. Nu blev det 52:01. Då är du väl nöjd?

– I kortbyxor och lätta skor borde jag nog kunna springa fortare. Det kändes lätt i början och första kilometern gick på strax över 5 minuter trots lite trängsel. Sen höll sig kilometertiderna mellan 5:10 och 5:19 utom den sista som jag spurtade på 4:55 och den näst sista som tydligen tog hela 5:25 i leran.

– Leran?

– Det hade regnat innan och grusvägarna runt Stora Skuggan var överraskande geggiga. Jag hade finskorna (Adistar Comp 4) på mig och måste ta det försiktigt för att inte lorta ner dem.

– Ja, annars hade dom väl blivit arga och ropat ”Perkele!”?

– Ha ha.

–  Bortsett från att du tydligen hade ont i benet, verkade du väldigt pigg i mål?

– Ja, jag har svårt att ta ut mig ordentligt. Högerbenet kanske höll nere farten också. Märkte att jag andades ganska lugnt under loppet, medan andra flåsade runt omkring. Borde kanske skaffa en sån där pulsmanick och kolla upp det där. Det kanske inte är motorn som är kass utan växellådan. Ja idag var det tydligen punktering på höger framhjul också.

– Såg du någon bekant under loppet?

– Inte en käft. En lång man född 47, som jag minns från Kungsholmen i fjol, sprang förbi mig och var nån minut före i mål. Annars var det nästan bara yngre löpare av båda könen runt omkring mig. Jag sprang om många, men blev också omsprungen. Vet inte vad nettot blev i det avseendet. Min första halva gick på 25:56 och den andra på 26:05 så jag höll farten skapligt.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Ja, den ordinarie påhejerskan stod vid målet tillsammans med startnummer X och hans påhejerska. Hann precis se dem före målgång.

– Startnummer X hade alltså redan gått i mål före dig?

– Ja, ungefär 8 minuter tidigare. Ungefär som väntat.

– Är det fråga om samma startnummer X, som figurerar i snitsarens intervjuer?

– Same old chap.

– Hade han något att säga om loppet efteråt?

– Inte mycket. Dom skulle åt sitt håll och vi skulle hem.

– Springer inte påhejerskorna?

– Min springer, men aldrig på tävling.

– Tränar ni tillsammans, du och hon?

– Mycket sällan numera. Jag har en tendens att dra upp tempot. Ibland springer vi spåret samtidigt men åt olika håll. Rätt kul faktiskt.

– Såg du till dina blogg-bekanta Max och Nisse och allt vad dom heter?

– Nix och Masse, antar jag att du menar. Ja, asfaltsjokern och 42195 hälsade jag på när dom skulle starta i tävlingsklassen. Skymtade också barnmorskan Karin i startvimlet. Jag hejade på dem lite diskret när de sprang också. Alla tre hade gula TSM-tröjor, lätta att känna igen. Om studenterna är smurfar, vad blir dom då? Kycklingar? Jag stötte på bloggaren Berglund också under uppvärmningen, om han nu förstod, vad det var för ett troll som tittade på hans nummerlapp. Han verkade grymt fokuserad och sprang fort också.

– Tror du att dom där tre gulingarna var glada för att du hejade när de sprang?

– Knappast, men dom log artigt.

– Inget annat bekant ansikte?

– En äldre Vallentunalöpare i TSM-tröja. Tydligen populärt. Signaturen LN stod och delade ut reklam för Kungsholmen runt efter loppet och jag blev igenkänd av honom. En annan är ju klubbrekordhållare hos smurfarna som du kanske vet. Jag skymtade förstås A Lennart också. Han dyker alltid upp.

– Julin, känner du honom?

– Nej nej!

– Inget mer att berätta?

– När jag åkte till loppet med Roslagsbanan hade jag sällskap med unga AIK-fans. Dom var tidigt ute och skulle väl till något AIK-lokus och elda upp sig. Var det kan ligga nånstans, får du fråga Nix eller Berglund om. Dom är visst svart-gula.

– Vad höll du på för något lag, när du var ung?

– Hade faktiskt inget lag. Har inget nu heller. Jag är en sån där tönt som säger ”heja den som förlorar”. Ett par gånger, för typ femtio år sen, hakade jag på ett litet gäng som åkte in och hejade när Stocksund spelade ishockey på Stadions uterink. Minns att Loa Falkman var med en gång och förstörde mina kläder.

– Hur då??

– Han sa nåt roligt i tågkupén när jag hade munnen full av choklad. Jag kom att tänka på det i morse när jag såg AIK-killarna. Minnena kommer när man blir gammal.

– Inte är man gammal om man springer en mil på 52 minuter?

– Jag gillar dig Asgam.

– Tack för pratstunden?

– Any time.

Inför Premiärmilen

På söndag springs den så kallade Premiärmilen över 10 kilometer vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Ur det rekordstora startfältet väljer vi start nummer 5683 för en kort intervju:

– Får jag ställa några frågor?

– Skjut!

– Många läsare av denna blogg känner dig som ”jumper”, men vem är egentligen ”jumper”?

– ”En enkel kille från Vallentuna som försöker hitta i livets labyrint”.

– Allvarligt?

– Man är den man är. För övrigt är jag inte från Vallentuna. Jag har bara råkat bosätta mig i den här hålan. Växte upp i Stocksund.

– Oj då !!!?

– Vadå ”Oj då”? Det här var femtio år sen. Bara för att man bodde på den där halvön, levde man inte på gåslever och rysk kaviar, om du tror det.

– Utan på?

– Falukorv, ärtsoppa och strömming. Nyponsoppa eller ”lingon och mjölk” till efterrätt. Glass fick man högst en gång om året och då hade den oftast redan smält. Blev mera som vaniljsås.

– Oj då?

– Drömde man om ett mikroskop, fick man nöja mig med en liten lupp. Egen cykel var det inte tal om. Det fanns en damcykel att låna, men grabbarna med speewaystyren hade ju garvat på sig om jag kommit med den. Det gällde att hålla masken i alla väder.

– Sicket elände?

– Man fick vara glad om man hade träningsoverall på kroppen och någorlunda hela gymnastikskor. Riktiga spikskor fick jag inte förrän jag var femton. Innan dess satte jag två pappspikar under en plåtbit i hälen på en vanlig gympasko för att inte halka på kolstybben. Man fick ta vad man hade.

– Spikar av papp, det kunde väl inte hålla?

– Du har väl spikat takpapp nån gång? Såna spikar, pucko!

– Oddvar Moen hävdar att du är ett hopkok av snitsaren och löparen, som vi känner från denna blogg. Vem av dem är du mest?

– Man tänker inte så. Jumper är hundra procent jumper.

– Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar entropin i varje slutet system. Vid fusionen mellan snitsaren och löparen frigjordes dessutom, enligt Oddvar Moen, ergiknippet Tildo. Rimligen borde du blivit en sämre löpare än den gamla löparen, sen du fick hans ben och snitsarens hjärna?

– Ja, jag springer nog tio sekunder långsammare per kilometer i år jämfört med förra året vid den här tiden. Det kan bero på åldern också. Förhoppningsvis ska lättviktsskorna kompensera.

– Adistar Comp 4, om vi minns rätt?

– Bulls eye!

– Om din och snitsarens identiska framfart på kolstybben i ungdomen har jag hört den senare berätta otaliga gånger, men när började du egentligen att springa långt, som idag?

– En yngre ingift släkting, vi kan kalla honom X, anmälde sig till Lidingöloppet för snart nio år sen. Då började jag lubba så smått i vanliga långbrallor och gympaskor. Bland annat sprang och gick jag på skoj en tremil i motionsspåret. Det tog 4 timmar och 45 minuter. Nästa försök gick på 4 timmar jämt och året efter gjorde jag 3:45. När jag var nere på 3:15 anmälde jag mig till det riktiga Lidingöloppet. Köpte träningsoverall och riktiga löparskor second hand. Asics Cumulus och Nike Pegasus.

– Sveriges mest omskrivna begagnade löparskor, om jag har förstått det rätt?

– Inte begagnade men second hand. Det är en viktig distinktion.

– Lidingö 2005 var alltså din debut?

– Om man inte räknar Vallentuna Maraton?

– Vallentuna?

– Jag skulle nog ha anmält mig redan till Stockholm Marathon 2005 om jag inte fått influensa i mars. Kom dock i skaplig form och sprang en egen mara på en noga uppmätt bana här hemma. Försökte till och med fejka en Flemminggata och en Västerbro. Första milen gick på 55 minuter, sen blev det långsammare med fler och längre promenader. Tror att jag gick tolv och en halv kilometer sammanlagt. Kom i mål på 4:49.  Spydde förstås efteråt,  men var ändå skapligt nöjd.

– Din bästa tid är väl, om vi minns rätt, inte mer än 9 minuter bättre?

– Ett dödsdömt pers om du frågar mig. Halvmara på 1:51 och helmara på 4:40. Doesn’t make sense.

– Men nu är det Premiärmilen på söndag?

– Usch ja!!

– Jag har läst lite löparbloggar. Varenda löpare verkar plötsligt tycka samma sak. Har det utbrutit nån massfobi mot Premiärmilen?

– Folk börjar väl ta sitt förnuft till fånga. Först tänker dom att en premiärmil på våren verkar najs, sen bangar dom när dom inser hur trötta dom kommer att bli.

– Jag såg på löparforum att du tippat din tid till 52:42. Är du inte bättre?

– När jag kollar mig i spegeln, tänker jag att dom här benen borde kunna springa riktigt snabbt, men skenet bedrar. Inuti är det inte samma muskelfibrer som förr.

– I Bore Cup sprang du ju milen på 51:30. Har du blivit ännu sämre nu?

– Då var jag helt slut efter fem kilometer och tog mig i mål på ren vilja.  Sådant avskräcker.

– Är det där skon klämmer?

– Ja, jag är helt klart skraj för att bli trött. En maxad mil är värre än en halvmara.

– Kan du inte bara ta det lugnt och njuta av en trevlig löptur i gott sällskap.

– Inte med nummerlapp på magen. Folk kan tro att jag inte kan springa fortare. Helst borde man dra iväg ensam i vårsolen och göra en Grobert, fast lite kortare förstås.

– Du menar han som springer tvärs över Götaland med benen på ryggen?

– Du har väl sett när han står före starten med vind i kalufs. Rätt cool bild. Lite Tomas Wassberg.

– Eller jumper i unga år?

– Äsch!

– Lycka till på söndag?

– Tack!