Månadsarkiv: oktober 2008

Humlor och hermeliner

Humlans flykt har inte bara skildrats i ett orkesterverk av Rimskij-Korsakov, utan är sedan länge också föremål för pseudoaerodynamiska teorier och brukar i kraft av dessa få exemplifiera den rika floran av seglivade vetenskapliga myter. Det lär finnas många nätsidor som samlar sådana och en hastig googling på orden ”humla” och ”aerodynamik” ger som väntat många träffar.

Vad som är sanning och vad som är myt, är inte inte alltid helt lätt att avgöra. Snitsarens berättelse om ”såpstilen” i spjutkastning hade mycket väl kunnat passera som ett aprilskämt i någon sporttidning, medan en trovärdig lögn kan bita sig fast som en igel indränkt i epoxylim om blott underhållningsvärdet är tillräckligt högt.

Vid frukosten häromdagen fick snitsaren av sin sköterska sig berättat, att någon i hennes värld hävdat, att ordet ”verre” på franska inte bara, som i snitsarens ordbok, står för ”glas” i olika former, utan dessutom har ett dussintal andra betydelser, däribland ”hermelinskinn”. Samme ”någon” skulle också ha hävdat att den ”sko av glas”, som figurerar i en del versioner av sagan om Askungen, är felöversatt och egentligen ska vara gjord av finaste hermelinskinn. Sköterskan anmärker dock klokt, att en sådan mjuk och töjbar sko skulle vara lätt att trä på vilken fot som helst och följaktligen vara oduglig som prinsessurvalsinstrument. Om snitsaren inte bara varit den patetiska rest av sitt forna jag, som nu ligger på sin säng, hade han här sökt sanningen. Nu viftar han bara avvärjande åt frågan och säger som den pensionerade stinsen åt tåget: ”Det ger jag faen i”.

När en överambitiös butler googlar på ordet ”stinsen” tillsammans med ”det ger jag faen i”, hamnar han förvånad i sin egen blogg. I en kommentar till inlägget ”Revanschmöte” ställer samme butler frågan, var historien om den svärande stinsen (liksom för övrigt historien om skomakaren mellan hägg och syrén) kommer ifrån. Senil eller ej, med detta konstaterande har en gammal butler i alla fall skrapat ihop något som påminner om ett blogginlägg och kan överleva ännu en vecka som administrator för snitsarens blogg.

Tillägg:

Nedanstående förklaring till ryktet om Askungens hermelinskinnsko är hämtad ur en artikel på Wikipedia om sagoboksförfattaren Charles Perrault och låter i en olärd butlers öron lika trovärdig som någon annan.

”Främst i den engelskspråkiga världen finns problemet med Askungens glassko, Cinderella’s slipper. Det är en vida spridd föreställning att hennes sko av glas, pantoufle de verre, egentligen skulle vara pantoufle de vair, skinn- eller pälssko. I Perraults text står dock otvetydigt pantoufle de verre och det är föga sannolikt att han skulle ha missuppfattat en muntlig tradering. Vair (jfr engelska fur) var dessutom ett medeltida ord som inte användes i franskan på Perraults tid. Det anses syfta på det pälsbräm (av ekorre eller hermelin) som förekommer på ceremoniella mantlar. Dessutom, i den äldsta kända versionen av sagan, från 800-talets Kina, förlorar Askungen likaså sin sko, men där är den av guld. Så skon av glas, liksom det magiska tolvslaget då förvandlingen upphör, syns vara Charles Perraults bidrag till berättelsen om Askungen”.

Annons

Förstoppning och inkontinens

Gammal man gör så gott han kan

men dansar fan så illa

i hela kroppen ryster han

men ändan den står stilla

¤

Så slutar Hans Alfredssons monolog ”Gamle man” ur revyn ”Gula Hund”, ett associationsrikt och språkekvilibristiskt nummer, som receptiva gymnasister kunde utantill i mitten av 1960-talet. Tildo hävdar att versen stämmer väl in på en stackars butler, som kämpar med snitsarens tynande blogg och hon föreslår snällt i anledning härav ett inlägg betitlat ”Gammal man gör så gott han kan”.

Att vara administrator för snitsarens blogg kräver mycket riktigt sin butler. Det har tidigare antytts att butlerfantasi är bristvara och alla äger inte en dansande penna. Snitsarens litterära ideal tycks vara de forna excentriska så kallade snitsarbrev, han själv i sin krafts dagar skickade till en mindre krets otacksamma läsare och när en enkel butler gör sitt bästa i den andan, har snitsaren ideligen synpunkter på stil och språk. Ibland är meningarna för långa och ibland är de för korta. Han vill vända på alla ordföljder och ständigt skjuta in nya bisatser och hans intolerans vad gäller upprepningar är värre än i radioprogrammet ”På minuten”. En kräsen snitsare kan låta en trött butler leta en timme efter ett ord. Att knåpa ihop ett aldrig så litet blogginlägg tar följaktligen sin rundliga tid och bland utkasten trängs många halvfärdiga texter. När snitsaren vid sällsynta tillfällen är nöjd med resultatet, brukar han bevilja någon timmes ledighet för en promenad. Då får en dammig butler äntligen se en smula solsken.

Om det sjätte benet i ”Det stora jättebrevet” skriver Oddvar Moen: ”Elementet är saliven, dit vi även räknar dess sekundärformer, magsyran, urinen och exkrementen. Det handlar alltså om digestionen eller, som en del säger, livet. Vi tuggar och sväljer blott för att gå till det stinkande vattenhålet”. Snitsaren vill dock betona att ”Det stora jättebrevet” bärs upp av åtta ben, alla fulla av märg. Läromästarens sanning till trots hävdar snitsaren att livet rymmer mer än digestion, varför hans blogg inte bör vara någon, som han säger, ”äta-väta-dagbok”. (Denna bloggs läsare är måhända inte tillräckligt gamla för att ha erfarenhet av så kallade “äta-väta-dockor”. De var gjorda av något slags skärt gummi och kunde både dricka vatten och kissa ut det. Gissningsvis matades de av ambitiösa flickor även med allt möjligt annat ätbart, och då dockorna saknade matsmältning, borde deras andedräkt med tiden ha blivit allt sämre).

                                                               ¤

Strax före denna bloggposts publicering kommer snitsarens sköterska hem och förtäljer att äta-väta-dockorna hade löstagbart huvud och löstagbara armar och ben. Förstoppning och dålig andedräkt kunde följaktligen avhjälpas på kirurgisk väg. Hon berättar vidare att matningen för enkelhets skull och till föräldrars munterhet ofta skedde direkt ner i dockans hals efter att huvudet avlägsnats. Tildo föreslår att en darrhänt butler tillgriper samma metod, när snitsaren ska matas med gröt.

En googling visar överraskande att varken företeelsen eller dess namn ”äta-väta” är bortglömda i leksaksvärlden. För 129 kronor kan man få Daisy, enligt uppgift en söt docka som klarar bäggedera, det vill säga, om vi får tro Oddvar Moen, lever.

Människor och möss

Administratorn för denna blogg åker liksom dess kontributor jumper och ägare snitsaren till Malmö några dagar. Sköterskan och påhejerskan följer med medan Tildo enligt egen uppgift under samma tid är på träningsläger i Brasilien. Bloggen kommer under vår bortovaro att ligga herrelös, men förhoppningsvis inte öde. Utrymmet för kommentarer står som alltid öppet för edra visdomsord.

Som vanligt har det hunnit samlas många ”sökmotortermer” i bloggstatistiken. Intresset för sången ”Lyckans land” håller i sig med åtminstone någon fråga varje dag och fortfarande vill många veta vad sengångare heter på engelska. Den som önskat information om ”abu lahabs hustru” har tack vare snitsaren fått klara besked, medan det är helt obegripligt hur en sökning på ”ishockeyspelare” med flera tiotusen träffar kunnat leda hit. Sökorden ”farbror steffe” lär vara en väg för en del närstående läsare att enkelt hitta till bloggen och detsamma gäller den tillfälliga varianten ”farbror fekalier”, men vem som kan vara intresserad av ”startnummer x” eller ”farbror googol” är svårare att säga. Här nedan visar vi några av de mer säregna sökmotortermer, som lett förhoppningsfulla besökare hit:

enkel födelsedagstårta
couscous neger
smisk på stjärten
patrik sjöberg ramlar under löpning
farbror trej
kända dikter om godis
nasse steffe pär
kändaste djuret i venezuela
vad fick plex att tappa fattningen
jordsvin dikt
skam den som ger sig på latin
visdomsord om elektricitet
blottar sin rumpa filmsnutt
Форо Италико
pam pam pamparara
sy en dront
sofiavägen åland
sex with big tildos
lars höjer sin hand
mönster till vetenalle
upploppet i kungsträdgården
tildos in der möse
vårt behov av tröst är omättligt

                            ¤

När jumper, som han berättat i föregående inlägg, var ute och sprang i lördags, funderade han ett slag på att föreslå titeln ”Stympad och tillplattad mus” på sin berättelse, men stannade av olika skäl för ”Hurjanlainen”. När bloggen tidigare tillfälligt övergivits, har det varit sed att bjuda på en frågesport ur snitsarens arkiv. Då detta emmellertid gapar tomt väljer en fiffig butler att låta bloggens läsare grubbla på följande kluriga problem. Först rätt öppnade lösning får en butlerpoäng:

Varför tyckte jumper att hans berättelse och därmed hela blogginlägget kunde heta ”Stympad och tillplattad mus”?

Hurjanlainen

Den oförtröttlige jumper har varit ute på äventyr igen. I lördags kväll kom han hem trött och svettig, men med ögonon fulla av liv. Den annars så ordkarge enstöringen berättade länge och omständligt för alla som orkade höra på och detsamma vill han också göra på denna blogg för er. Så som de flesta idrottsmän med självaktning väljer han att berätta om sina bedrifter i historiskt presens:

”Klockan 10:01 på bron över järnvägen ett stycke söder om Handens station sätter jag igång min löparklocka. En minut tidigare har ett hundratal löpare, som ska springa Sörmland Ultra Marathon över fem mil, startat från Björkhagen. Min plan är att börja springa banan baklänges för att få ett välbehövligt långpass i en ny trevlig miljö och samtidigt möta alla löparna. Om jag tar det lugnt och går i de svåraste partierna, bör jag åtminstone kunna ta mig till Alby ungefär 28 kilometer bort. Därifrån går det bussar.

I mitt vätskebälte från Intersport, som jag köpt på myrorna för 30 kronor har jag vatten och avslagen cocacola och i fickorna har jag två snickers, lite russin och nötter, en gel, som blivit över sedan mitt misslyckade Stockholm Marathon, samt tre dubbla hårdbrömackor med ost. Den fiktiva mp3-spelaren är för dagen laddad med Tapio Rautavaaras sång ”Juokse sinä humma”, där raden ”kun olen poika hurjanlainen” biter sig fast i pannbenet. ”Hurja” betyder enligt min finska ordbok ”vild, otyglad, dumdristig” och nog är jag en ”ganska galen gosse” idag.

SUM-banan går här längs Sörmlandsleden och den första biten erbjuder skön platt löpning på fin grusväg, men efter viadukten under Nynäsvägen tappar jag snart bort de oranga markeringarna och hamnar i diverse motionsspår. Jag irrar i drygt 22 minuter innan jag äntligen kommer till en gång- och cykelväg mot Svartbäcken, varifrån jag väljer det bekväma promenadstråket i medvinden mot Tyresta by, som jag når redan vid elvatiden. Då har jag dock fuskat bort många svårsprungna kilometer av den riktiga banan. Vid vätskekontrollen ett par kilometer senare frågar jag funktionärerna hur länge det dröjer innnan täten kommer, varpå de svarar ”nån timme”. När jag oombedd upplyser dem om min avsikt att springa löparna till mötes, tittar de konstigt på mig.

Asfaltlöpningen mot Åva går sedan raskt i medvinden och jag missar till och med avfarten där och får springa 600 meter extra. Om jag inte vänt i tid, hade jag missat de första löparna, vilket varit synd, ty när de strax kommer, är de en fröjd att se, där de glider fram i lätta steg, trots att de nu redan sprungit tre mil. Först möter jag slutsegraren Mikael Nilsson från Studenterna och därefter alla de övriga, som var och en får ett glatt ”Bra”, ”Bra jobbat” eller i några utvalda fall ”Mycket bra” från mig. Jag tror inte att jag missar någon och ideligen får jag lägga kartan under armen för att kunna applådera. Alla tittar på mig och blinkar eller nickar och många säger tack. Ett par pigga hjärnor upplyser mig leende om att jag springer åt fel håll, men ingen ber mig dra åt helvete. Att ultralöpare är ett vänligt släkte, ska jag erfara mer än en gång denna märkliga dag. Om någon extra tröttkörd löpare skulle travestera Artur Häggblad och fräsa ”Spring själv gubbdjävel” kan jag dessutom svara ”Vad tycker du att det ser ut som jag gör?”, ty springer gör jag verkligen, och därtill på pigga ben och med oväntat euforiskt sinne. De hundra mötande löparna, som alla kämpar sina fem mil, gör mig helt enkelt löparhög och jag ville ropa åt dem att ”Ni är bara så bra!”, vilket jag för övrigt gör när jag möter N’batha M’bwele och får hans höga fem. Möjligen lägger jag för säkerhets skull en lättare svordom till den kollektiva löparhälsningen.

Så småningom glesnar leden och jag får tid att känna hur trött jag är. Jag börjar gå alltmer och tänker, att bussen från Alby om några kilometer ska bli rätt lagom, när funrun och Fredrika Ultraschmultra, i nämnd ordning, kommer nerför en backe. Här blir det höga fem igen och jag gör sällskap en bit tillbaka i deras väg, snart dock med funrun springande hundra meter framför, vilket enligt Fredrika inte beror på att jag skrämt bort henne utan på att hon har spring i benen och snart försvinner hon mycket riktigt i fjärran. Fredrikas tempo är behagligt och jag tassar med en kilometer, som snart blir två och tre. Att vända om på min ensamma ordinarie färd mot Alby blir allt mindre lockande.

I själva verket envisas jag med mitt sällskap i hela 13 kilometer. Vi går i många uppförsbackar, men håller annars ett stadigt tempo strax under 7 min/km. Vad som avhandlas under den halvannan timme långa gemensamma färden, kan man undra, men gissningsvis rör det sig om löpning. På min fråga om min närvaro stör, blir svaret nekande, vilket jag villigt godtar, ty för mig är dessa kilometrar bara trevliga och därtill sällsynt lättsprungna för att vara i slutet av något som snart ska visa sig bli nästan ett helt maratonlopp.

Vid vätskekontrollen ett par kilometer före Tyresta by har jag dock blivit ordentligt trött, vilket inte är att undra på, eftersom jag då avverkat mer än 38 kilometer och varit ute i fyra och en halv timme. Jag säger ”lycka till” och lämnar äntligen Fredrika i fred och tar därefter själv inte ett enda löpsteg till denna dag.

Vid Tyresta by hittar jag så småningom en buss till Handen, där jag beger mig till målområdet för att om möjligt få se de sista löparna komma i mål. Ett halvdussin funktionärer står ännu kvar och väntar med medaljer, priser, godsaker, och finishertröjor. Några löpare och anhöriga spanar upp mot den sista backen före mål och ett stycke bort finner jag Fredrikas man väntande med en dator i knät. Man upplyser mig om att ett tiotal löpare är kvar ute på banan och efterhand kämpar de sig i mål och möts av välförtjänta applåder. Funrun ser mycket pigg ut när hon fullbordar sina fem mil och så småningom kommer också Fredrika, enligt egen uppgift på mycket trötta ben. Hon är dock inte längre sist i loppet utan har sprungit förbi många löpare på slutet. Den allra sista av dessa, får en extra stor applåd.

På pendeltåget hem är det inte bara jag som suger i mig den inside information, som bjuds av en skara hängivna ultralöpare. Jag ser hur även andra passagerare i kupén spetsar öronen och undrar vad det är för ett konstigt gäng de stött på. Då reser jag mig upp och förkunnar med hög röst: ”Gott folk, de här pojkarna och flickorna har sprungit fem mil i bitvis svår terräng idag”.

Själv är jag nöjd med mina knappt fyra på mestadels platta fina vägar och jag tackar alla funktionärer och löpare som förgyllt min dag”.

¤

Av de ovan nämnda bloggarna, sprang enligt resultatlistan N’batha på 4:54 (trots att han navigerade fel och sprang tre kilometer för långt), Funrun på 6:27 och Ultraschmultra på 6:51. Jumper låter meddela att han är fräsch i benen och mogen för en ny löptur i morgon. N’batha hävdar på sin blogg att det var Tildo som sträckte upp sin hand och high fivade, vilket den lilla krabaten inte oväntat bekräftar. Snitsaren tror att jumpers eufori kan ha bottnat i att han sprang med energiknippet Tildo på ryggen. Jumper bara skrattar medan en försiktig butler väljer att lägga ner sin röst.

När spjuten löddrade

Snitsaren minns från sin sena barndom några tidningsnotiser där det omtalades hur spanska spjutkastare nådde längre än gällande världsrekord genom att kasta på samma sätt som diskuskastare, det vill säga med ett varvs rotation. Tekniken kallades ”såpstilen”, eftersom man före kastet såpade in spjutets bakre ände, för att denna smidigt skulle glida ur handen. Stilen förbjöds dock snart, bland annat av säkerhetsskäl.

Efterforskningar på internet kring den märkliga kasttekniken har inte givit mycket ny information. De flesta sidor upprepar en och samma mening, där händelserna förläggs tio år för sent i tiden och felaktiga kastlängder uppges. Nedanstående fyra utdrag bör komma sanningen närmare och för den, som likt en enkel butler varken behärskar spanska eller franska,  serveras klargörande googleöversättningar.  När det gäller den finska texten har snitsaren varit behjälplig med en egen ordagrann tolkning.

Spjut är den kastgren som är hårdast styrd vad gäller hur kastaren får bära sig åt. Spjutet måste kastas ”rätlinjigt” över axeln eller överarmen och varje form av rotation är absolut förbjuden. Det finns dessutom en ”generalklausul” om att tekniken inte får avvika från den ”vedertagna”. De tuffa reglerna i just spjut beror på att man i Spanien 1956 började experimentera med att rotera i ansatsen och kasta spjut enligt samma princip som används i diskus (tekniken kallades i Sverige ”såpstilen”). Det visade sig snabbt att det gick att kasta mycket längre på detta sätt – men samtidigt blev säkerhetsproblemen enorma. Därför slog IAAF till med det totalförbud (som alltså gäller fortfarande) så fort man på sensommaren 1956 fick höra talas om den nya tekniken. (friidrott.se)

Felix Erausquin, lanzador de barra vasca, que invento ese estilo y logro una plusmarca mundial nunca homologada de 83,40, y mejorada por Miguel de la Quadra Salcedo hasta 92,81. Ese estilo fue considerado fuera de las normas por la Federacion Internacional, pero Danielsen llego a lanzar 93,70 con el, y en Suecia hay publicaciones que indican que se llego hasta los 121 metros con ese estilo.

Felix Erausquin, pitcher Baskiska bar, som uppfann den här stilen och uppnått en global plusmarca aldrig godkänts av 83,40, och förstärkt av Miguel de la Quadra Salcedo upp 92,81. Denna stil ansågs utanför de regler Internationella federationen, men Danielsen kom till 93,70 med lanseringen, och i Sverige visar att det finns publikationer som nådde 121 meter med den stilen.

vit

Felix Erausquin kastar diskus.vit

Six semaines avant les jeux Olympiques, l’espagnole Salcedo commet une erreur irréparable. Lors d’un match France–Espagne, il produit la nouvelle technique espagnole sous les yeux ébahis des spectateurs. Il ne tardera pas que cette technique du « javelot à l’espagnole » soit copiée par un finlandais, Milkilla, qui surpasse largement les 100 m et fait même passer son javelot par-dessus le stade. L’IAAF2,  jugeant cette technique trop dangereuse, l’interdit juste avant les jeux Olympiques.

Sex veckor innan OS, det spanska Salcedo begår ett irreparabla misstag. I ett Frankrike-Spanien-matchen, den producerar den nya tekniken spanska framför bedövas åskådare. Det kommer inte att dröja det här tekniken “i spjut spanska” kopierades av en finsk Milkilla, som överstiger 100 m och är även flyttar sitt spjut över arenan. Den IAAF2, med tanke på denna teknik är för farlig, förbjuden precis före OS.

            Pentti Saarikoski

”Barra vasca” (espanjaksi ”baskilaiskeihäs”) oli keihäänheittotyyli, joka luotiin Espanjassa Melbournen olympialaisia varten 1956. Espanjalaisten tarkoitus oli murtaa skandinaavien hegemonia keihäänheitossa. Barra vasca -tyyli perustuu vanhaan navarralaiseen keihäänheittotekniikkaan; siinä heitetään keihästä kuten kiekkoa. Heittäjä tarttuu avokämmenellä, peukalo keihään kärkeä kohti keihääseen niin, että keihään takapään lape lepää vyötärön ja ristiselän päällä, pyörähtää kolmasti, ja sinkoaa sen jälkeen keihään noin 45 asteen kulmassa tangentin suuntaan. Keihäs on saippuoitu tai rasvattu, jottei kitkalämpö polttaisi ihoa heittokädestä; tästä suomenkielinen nimi ”saippuatyyli”. Barra vasca -tyyli kiellettiin jo olympiakisojen karsinnoissa, sillä se osoittautui liian vaaralliseksi sekä toimitsijoille että yleisölle. Vain noin 3/4 heitoista osui sektoriin, ja usein keihäs saattoi sinkoutua suoraan katsomoon. Barra vasca -tyyli on kuitenkin äärimmäisen tehokas, ja sen avulla keihäs on saatu lentämään 114 m virallisten kilpailujen ulkopuolella. Suomessa barra vasca -tyylillä pisimmälle heitti Pentti Saarikoski, 99,25 m, vuonna 1956.

Snitsarens översättning:

”Barra vasca” (spanska för ”baskiskt spjut”), var en spjutkastningsstil, som skapades inför olympiaden i Melbourne 1956. Spanjorernas mål var att bryta den skandinaviska hegemonin i spjutkastning. Barra vasca-stilen har sin grund i en gammal spjutkastningsteknik fån Navarra (?), där man kastar spjut som man kastar diskus. Kastaren greppar spjutet med bar hand och tummen mot spjutspetsen, så att sidan av spjutets bakände vilar mot midjan och korsryggen, snurrar tre gånger (låter konstigt (snits.anm.)) och slungar därefter spjutet i ungefär 45 graders vinkel i tangentens riktning. Spjutet såpas eller infettas för att friktionsvärmen inte ska bränna bort huden från kasthanden, därav det finska namnet ”saippuatyyli” ( ”såpstilen” ). Barra vasca-stilen förbjöds redan vid kvalificeringarna till de olympiska spelen, ty den visade sig alltför farlig för  såväl funktionärer  som publik. Bara omkring 3/4 av kasten hamnade  i kastsektorn och ofta råkade spjutet kastas rakt in i publiken. Barra vasca-stilen är emmellertid särdeles effektiv och med dess hjälp har spjutet fått flyga 114 meter på officiella tävlingar utomlands. I Finland kastade med denna stil Pentti Saarikoski som längst 99,25 år 1956.

Det kan tilläggas att den ovan nämnde Danielsen är samme Egil Danielsen från Norge, som vann OS-guld i Melbourne samma år med ett världsrekordkast på 85,71, då naturligtvis med traditionell kastteknik.  Felix Erausquin, som egentligen var diskuskastare, lär själv ha varit hemmahörande i Baskien, och enligt en annan obekräftad uppgift ska han ha varit i femtioårsåldern när han började experimentera med sin annorlunda spjutteknik. Någon bild, där han utövar denna har vi inte hittat, varför vi får nöja oss med bilden på honom i hans ordinarie disciplin. Spanjoren Miguel de la Quadra Salcedo, som också nämns ovan, kastade med framgång både slägga, diskus och spjut men lär idag vara mer känd som mångårig krigskorrespondent och TV-profil. Någon finne vid namn Milkilla har inte stått att finna, däremot landsmannen med det poetiska namnet Pentti Saarikoski, som enligt uppgift kastar med äkta såpstil på bilden ovan. Om han bär basker för att hedra upphovsmannen till ”barra vasca”, vet vi inte.

Tillägg:

Av före detta kastaren ”dagispappan” har vi fått nedanstående bildserie på såpstilen. Enligt uppgift är det Felix Erausquin själv som kastar:

http://www.trackandfieldnews.com/assets/temp/javelin.jpg 

Det spännande ämnet behandlas också i detta finska blogginlägg med kommentarer:

http://takkirauta.blogspot.se/2011/05/saippuatyyli.html

Den korrekta bilden?

En uppsaliensisk genleman, vars namn för ögonblicket eluderar en glömsk butler, har tydligen letat fram den ocensurerade bilden på startnummer 80024 i 2005 års Lidingölopp och sänt den per e-post till denna blogg. En enkel butler tycker dock att det ser ut som om jumper springer med en buttericksmask (nej inte en ”butlericksmask” ) för ansiktet. På en försiktig förfrågan i nämnda affär, svarar man att det verkligen funnits en ansiktsmask med detta otäcka utseende, men att den gick åt redan första dan. Alla ville ha ”Skräcken från Högdalen”, som den kallades i katalogen. En ängslig butler tvår sina händer medan snitsaren grymtar något om att hans blogg börjat få en obehagligt snaskig framtoning. Jumper själv skrattar bara och säger att ”ja då var man ung och dum”.