.
Att man inte kan gå ned två gånger i samma flod, lär vara en tanke hos filosofen Herakleitos som fått sin ofta citerade formulering av Plutarchos, men med tanke på den förres epitet ”Den dunkle” avstår jag från varje försök till tolkning. För att anknyta till föregående inlägg och ännu något dröja kvar vid sommarens äventyr vågar jag mig i stället på en mer närliggande travesti: ”Man kan inte gå upp två gånger på samma fjäll”. Förutom att förutsättningarna för bestigning av Sveriges högsta berg, Kebnekaises sydtopp växlat med årstider och väderlek, något som en snopen snitsare och hans följeslagare nyligen fick erfara med brutal klarhet, har den hägrande fjälltoppen som sådan ständigt ändrat såväl storlek som form. I Bonniers Konversationslexikon, tryckt 1942, uppges dess höjd över havet vara 2123 meter, det vill säga tjugofem meter mer än idag, samtidigt som den numera snöfria Nordtoppen tycks ha haft en arton meter hög toppglaciär på sommaren. Ungefär sådana bör de geografiska förutsättningarna ha varit för den turist, vars bedrift intygas i ett dokument, som nyligen presenterats för och fotograferats av snitsaren och som påpassligt publiceras ovan som ett fantasieggande vittnesmål från en tid, när fjälltoppar inte kryllade av turister så som på snitsarens bilder. Enligt uppgift ska den omvittnade bestigningen ha skett i en mindre grupp ledd av en samisk vägvisare med det förtroendeingivande efternamnet Blind, och som färdkost sägs russin ha nyttjats, men i övrigt är omständigheterna och detaljerna oklara kring äventyret, och då jag envist följer snitsarens regel att inte namnge dennes levande anhöriga, får även ”fröken” här ovan förbli anonym, därigenom representerande alla de okända som genom åren satt sin fot på Sveriges högsta topp, var denna än befunnit sig.
Efteråt hos farbror Steffe 