Den stenmur, som uppfördes på en ö i Stockholms skärgård för ett år sedan och som visats i ett tidigare blogginlägg, står fortfarande kvar enligt ovan, och dess skapare får ännu ta emot beröm från såväl öbor som sommargäster, vilket inte bara förvånar och gläder honom utan även, tvingas han erkänna, stämmer till sorgsen eftertanke, ty sedan han upphört att spela fiol vid öns midsommarstång, tycks detta monument, bärande hans namn, bli det enda spår han lämnar kvar, såväl på denna ö som i världen. Förutom att någorlunda estetiskt härbärgera de stenar som tidigare legat kringspridda och i vägen vid klippning av det gräs, som syns växa i bildens förgrund, har muren ingen funktion, varför den möjligen kan symbolisera upphovsmannens tillvaro i stort. Ön hyser visserligen redan många platser och byggnadsverk, namngivna efter gästande kulturpersonligheter, men till skillnad från dessa är skaparen av stenmuren ovan i det närmaste okänd, vad gäller liv och gärning i övrigt. Även om inte många människor blir sedda sådana de är och han själv varken traktar efter uppmärksamhet eller berömmelse, kan han i anfall av klarsyn känna beklämning över hur få av hans bekanta, som över huvud taget visat intresse för hans identitet utanför det självklara sammanhang, i vilket bekantskapen ursprungligen grundats. Med undantag för hans allra, allra närmaste torde de främsta kännarna av hans liv återfinnas i den tynande skara läsare, som plikttroget följt och följer hans pågående memoarer, men huruvida dessa känner sig smickrade eller besvärade av sin utvaldhet, törs han inte ha en åsikt om. Han önskar dock gärna, att den kommentator har rätt, som hävdar att de alltför få läsarna av denna blogg haft en ovanlig tur som hittat hit.
Efteråt hos farbror Steffe 