Renässans?

 

 

När snitsaren för ett och ett halvt år sedan fördjupade sig i den ryska dykstilens historia, sökte han utan framgång på internet efter rörliga bider att illustrera sina intressanta blogginlägg med. Medan floppande hoppare visade sina konster i parti och minut på Youtube återfanns dykstilens mästare, från Lester Steers till Vladimir Jasjtjenko, i bästa fall som stillbildsaktörer.

Sedan dess tycks intresset för detta gamla fina sätt att hoppa höjdhopp ha ökat anmärkningsvärt. Många googlare kommer numera till snitsarens blogg efter att som sökord ha knappat in ”dykstil” eller namnet på någon av dess mer berömda utövare, och när snitsaren häromdagen prövade att skriva ”Brumel” i sökrutan på Youtube, öppnade sig en ny värld. Entusiastiska tillskyndare av ”the beautiful straddle technique” har grävt fram godbitar ur friidrottsarkiven, medan andra har demonstrerat hoppstilen i egna ambitiösa framträdanden, allt till glädje inte bara för snitsaren utan förhoppningsvis även för hans trogna läsare.

I denna nostalgitripp, som hyllar dykstilens siste världsrekordhållare Jasjtjenko, bjuds vi på en kavalkad av höjdhoppare från 1950-talet och framåt och att det smugit sig in två katter, Ulrike Meyfarth  och Dwight Stones, som ses dratta på ändan bland dykande hermeliner, ger bara ytterligare relief åt presentationen. Drygt fyra minuter in i filmen dyker till och med vår gamle vän Jurij Stepanov upp (och ner) i två korta sekvenser och därefter visas för snitsaren unika bilder på den mustaschprydde georgiern Robert Sjavlakadze, segrare vid olympiaden i Rom. Antagonisterna och vännerna Valerij Brumel och John Thomas ägnas stort utrymme och i slutet av filmen får vi se världens första kvinnliga tvåmetershopp utfört av tekniskt föredömliga Rosemarie Ackermann.

Det skönlockiga ukrainska underbarnet Vladimir Jasjtjenko har förärats tre långa Youtubevideor, där vi på den sista kan studera hans hoppteknik ur alla tänkbara vinklar.  Snitsaren förundras över den avspända, snabba ansatsen, där det sista steget är kortare än hos många andra ryska dykstilshoppare. När man ser denne Volodomir hoppa, förstår man dem som hävdar dykstilens framtida möjligheter.

Även den välväxte amerikanen John Thomas, som år 1960 höjde världsrekordet med sex centimeter till 222 men snart därefter hamnade i skuggan av den store Brumel, kan beskådas i ett flertal videoklipp på Youtube, till exempel där han till synes utan ansträngning klarar 217.  Liksom sin äldre landsman Charles Dumas, men till skillnad från de bästa svenska och ryska dykstilshopparna, nyttjade han bara en mycket lätt ansats, och den ryske höjdhoppstränaren Vladimir Djatjkov lär ha hävdat, att om han hade fått hand om talangen Thomas, hade denne snart klarat 230.

Den 54-årige Jouri Gavrilov, som här ses klara ungefär 170, skall inte förväxlas med den gamle mästerhopparen Valentin Gavrilov, som blev bronsmedaljör vid OS i Mexico City 1968.  Obekant är också denne tvåmetersman från snitsarens ungdom, liksom den tyske barfotahoppare som filmat sig själv med fast kamera. Även snitsaren lät på sin tid dokumentera sig själv i aktion på höjdhoppsbanan, men dessa  8-millimetersfilmer är sedan länge borta.

Förståndigt nog har snitsaren sparat det allra bästa till sist. I en hyllning till alla tiders störste höjdhoppare, Valerij Brumel, får vi njuta av dykstilen när den är som allra vackrast. I den korta texten till videon talas initierat om hur Brumel revolutionerade stilen genom att utnyttja ansatshastigheten bättre i upphoppet. 1950-talets namnkunniga svenska dykstilshoppare, här representerade av 1960-talets Stig Pettersson, sprang som synes i god fart fram till ribban, men saknade sedan ryssens fantastiska lyft, och snitsarens egna försök att hoppa med riktig ansats lämnade ännu mer kvar att önska. I nedanstående bildserie visar Brumel hur det borde ha sett ut.

                                                                                      ¤

När snitsarens läsare en sista gång beundrar Valerij Brumels hoppning, ombedes de sätta sig ett stycke ifrån datorn och luta sig bakåt, emedan de eljest riskerar att drägla ner tangentbordet.

Annons

NMT

 

 

Nordic Military Training,  eller kort och gott  NMT,  är en form av styrke- och konditionsträning, som på senare år blivit populär i allt bredare kretsar. Enligt entusiastiska utövare stärker NMT inte bara kropp och självförtroende utan främjar också samarbetsförmåga och kamratskap, dygder vilkas värde ingen kan förneka. 

När företeelsen kommer på tal brukar emellertid snitsaren pluta med munnen och få en rynka mellan ögonbrynen och då vi anar att det inte bara handlar om en allmän motvilja mot att i onödan trötta ut sig och smutsa ner sig utan också om något djupare känt, frågar vi honom rakt på sak:

– Vad har du egentligen emot NMT ?

– Namnet ger snitsaren obehagligare associationer än de dygder du räknat upp. För honom betyder kombinationen av orden ”Nordic” och ”Military” snarare ”kraftlöshet, håglöshet, tröstlöshet och meningslöshet” men framför allt ”köld” Snitsaren gjorde sin militärtjänst vid I20 i Umeå 1965-66 och den vintern var en av århundradets kallaste.  Snitsaren hade varit jävligt glad åt att få trötta ut sig och smutsa ner sig i två timmar för att sedan få duscha, äta och vila.

– Det låter som ”spik i foten”?

– Något ditåt.

– Men ordet ”Training” har du väl inget emot?

– I snitsarens fall bestod denna mest i att kånka omkring på olika slags otympliga vapen, vilket möjligen gav starka axlar. Övrig styrketräning fick snitsaren sköta på fritiden. Den traditionella hinderbanan, som annars låg övergiven, prövade snitsaren en gång på eget bevåg med stukad fot och sjukskrivning som resultat. Fyrtiofem år efteråt framstår måndagseftermiddagarna i ett lyckligt skimmer, emedan det då erbjöds terränglöpning eller skidåkning i egen fart med bastubad efteråt.

– Infanteriet förknippar man ju annars med förflyttning till fots eller på skidor? 

– Att gå, cykla eller åka skidor långa sträckor var snitsaren som bekant inte alls främmande för om han fick bestämma själv, men förflyttning plutonsvis enligt order och utan mål och mening var han mindre van vid, varför han under längre så kallade manövrer hade en tendens att komma bort.

– En skolmästare i orientering kommer väl inte bara bort? 

– Vid ett tillfälle glömde han sitt gevär vid en rastplats och fick cykla tillbaka och en annan gång låg han helt enkelt kvar i mörkret efter en rast och skyllde på att han somnat. Naturligtvis tog han sedan extra god tid på sig att hitta tillbaka till sin pluton.

– Kallas inte det att smita?

– Det är nog så det kallas.

– Tycker du inte att du svek dina kamrater?

– De var inte mer tvungna att kriga än snitsaren.

– Och ditt fosterland?

– En oklar abstraktion som snitsaren varken svurit trohet mot eller ingått avtal med. Vid tiden var han omyndig och saknade rösträtt.

– Hade du uppträtt lika osolidariskt om det hade varit krig?

– Då hade snitsaren gömt sig i skogen hemma i stället.

– Vad tyckte befälen och dina medsoldater om att du försvann så där?

– Snitsaren fick utstå en hel del spott och spe, men tyckte uppenbarligen att det var ett pris värt att betala för att slippa undan.

– Vad gjorde snitsaren där ensam i skogen?

– Troligen pustade han ut och försökte hitta tillbaka till sig själv som människa, men när snö och kyla kom blev det fria livet mindre lockande, varför han helst såg till att bli sjuk inför större vintermanövrer. Vanligtvis brukade krigsovilliga soldater bättra på sin feber genom att fylla munnen med hett vatten innan syster Albert kom med sina termometrar, medan andra mer förslagna utrustade sig med identiska färdigpreparerade sådana. Snitsaren använde dock den säkrare metoden att höja hela kroppstemperaturen genom djupa, snabba knäböjningar på toaletten. Så småningom lärde han sig att det räckte att spänna alla muskler och tänka på något adrenalinframkallande, till exempel den unge nitiske doktor som tycktes ha till sin livsuppgift att avslöja snitsaren,  när denne var inlagd på sjukstugan, vilket dock aldrig lyckades. Till snitsarens försvar ska sägas att han för det mesta faktiskt kände sig lite hängig och absolut inte borde vara ute och frysa i snön.

– Hade du inga betänkligheter mot att utnyttja sjukvårdens resurser så där?

– Den militära moralen hade uppenbarligen trubbat av och mjukat upp snitsarens samvete och lockat fram hans sämre karaktärsdrag. Normalt är han pålitlig och plikttrogen och därför försiktig med löften och åtaganden.

– En feg latmask med andra ord?

– Eller en omtänksam realist. Snitsaren tycker inte om att göra andra människor besvikna.

– Men när du fick uniform på dig, hade du tydligen inte några skrupler?

– En mottagen order är något annat än ett avgivet löfte. 

– Fick du aldrig några disciplinära straff för din ovilja att kriga?

– Tvångskommendering till mindre attraktiva sysslor förekom, men arrest och kompaniförbud slapp snitsaren,  eftersom han sällan hade gjort något formellt straffbart. Till skillnad från många soldater med en annan social bakgrund hyste snitsaren ingen överdriven respekt för överhetens höga grader och fina titlar, och på den tiden hade personer i militär befälsställning svårt att hantera vanlig civil artighet. När snitsaren en gång blev inkallad till kompanichefen, en kapten vid namn Runeberg, resulterade detta i ett längre förtroligt samtal, där snitsaren minns att även ämnet ”höjdhopp” avhandlades,  och i efterhand har han intalat sig att sagde kapten efter denna konfrontation blev om inte en bättre kapten så dock en erfarenhet rikare.

– Försöker du göra dig själv till något slags hjälte?

– Nej, inte ens en antihjälte.

– Har du läst ”Den tappre soldaten Švejk”?

– Nej, och då hade snitsaren nog inte ens hört talas om honom. Sant är dock, att man med välvillig dumhet och en oskyldig uppsyn är väl rustad att överleva sin militärtjänstgöring.  

– Något eget exempel?

– När snitsarens grupp fick besök i fält av bataljonschefen, en major vid namn Hjukström, tillämpade snitsaren troskyldigt vad han lärt sig på kaserngården och vrålade under stolt honnör sitt namn, sitt kompani och sin ålagda uppgift. Sällan har snitsaren sett någon så kokande av ilska som denne major där och då och sällan har snitsaren fått sina fiskar så varma som den gången.

– Varför?

– När det är krig bör man kommunicera med låg röst, emedan man eljest riskerar att röja sig för fienden!

– Ha ha ha!? 

– Ja, det är humor.

– Vad tyckte de andra soldaterna då?

– De hade svårt att hålla sig för skratt och troligen fick också majoren en dråplig historia om en dum soldat att berätta på mässen efteråt.

– Har du själv någon mer historia?

– Ja, men det får räcka för den här gången.

– Din blogg har tidigare kommenterats av en signatur ”ludenbröst”, vars identitet du då avslöjade som ”7:e kompaniets lustigkurre alla kategorier” vid I20 1965 . Är det inte i själva verket du som är ”ludenbröst”?

– Varje kompani,  för att inte säga varje pluton,  håller sig med en självutnämnd lustigkurre, där signaturen ”ludenbröst” får representera alla, medan snitsaren alltid hållit en låg profil med sin mindre gapiga humor. Han minns visserligen hur ett helt tält av trötta rekryter till slut skrattade hejdlöst, när han som eldvakt försökte genomskåda det första elementets hemligheter för att få fyr i kaminen, men någon framtid som plutonens humorist gav honom inte detta framträdande, ty efter flera mil till fots blir även den enklaste monolog stor humor. Efter vad snitsaren minns gjorde han sig till dum stockholmare, vilket han säkert i mångas ögon också var. I alla händelser sågs han nog som en smula udda.

– Hur så udda? 

– Under raster brukade han plocka fram en lärobok i ryska, vilket både var lite snobbigt och lite skumt, eftersom det inte var någon hemlighet vilka vi lärde oss att kriga mot. På en toalettdörr ristade han in texten ”Неймарк был здесь”, varefter han ett tag kallades ”Henmapk”.

– Har du inga fotografier att visa från den här tiden?

– Nej, sådana saknas, vilket snitsarens läsare möjligen skall vara tacksamma för. På plutonen fanns en frisör med utrustning och en morgon kom halva styrkan inklusive snitsaren till uppställningen med rakade huvuden, vilket på den tiden bara gav associationer till lägerfångar. Idag hade ett sådant tilltag inte väckt så stor uppmärksamhet, men på sextiotalet var hårmodet ett annat. 

– Så ni hade lite roligt ibland i alla fall?

– Ja, ”lite ibland”.

– Har du haft någon nytta av din militärtjänstgöring?

– Snitsaren fick möta människor som han annars inte skulle mött och han fick se landskap som han annars inte skulle sett, i synnerhet under repetitionsövningar vid finska gränsen. I efterhand har han också haft glädje av att kunna skryta med att ha sovit i tält i fyrtio graders kyla.

– Hur kommer det sig att du hamnade långt uppe i norr?

– Norrland ansågs militärstrategiskt viktigt och medan detta område är stort och glesbefolkat är Stockholm litet och tättbefolkat, varför en viss omfördelning av kanonmaten ansågs nödvändig, men någon större vilja att försvara landets norra provinser kunde snitsaren inte spåra hos sina kamrater från Stockholmstrakten.

– Och allra sämst var försvarsviljan hos snitsaren?

– Som tidigare nämnts infann den sig aldrig. Snitsaren undvek så långt möjligt att bruka sitt vapen i de låtsaskrig som påbjöds, inte minst med tanke på den tråkiga vapenvården efteråt. Tanken att gå ut i krig var honom helt främmande och vid den allra sista uppställningen den allra sista dagen av hans femte och allra sista repetitionsövning deserterade han genom att klä sig civilt och frånvara, därmed markerande att han inte längre stod till försvarets förfogande. Då var han fyrtioett år gammal.

– En något patetisk demonstration, kan man tycka?

– Snitsaren minns att det kändes ganska bra, vilket troligen var huvudsaken.

– Hade det inte varit ärligare att utebli från första början?

– Det hade onekligen varit enklare för alla, men på 1960-talet beviljades frisedel eller vapenfri tjänst bara i händelse av mycket djup, helst religiös samvetsnöd. Annan vapenvägran innebar fängelse.

– Och det hade du inga tankar på?

– Snitsaren tänkte inte så mycket över huvud taget. Vid mönstringen hade han preliminärt hamnat på någon mindre krigisk specialtjänst vid signaltrupperna i Uppsala, där han gissningsvis förväntades använda sin matematiska begåvning, vilket vid den tiden hade passat honom bra.  Av okänd anledning blev det dock inte så.

– Och om det hade blivit så?

– Om det hade blivit så, hade snitsarens liv måhända aldrig tagit den vändning det tog.

– Vi förstår?

– Knappast!

 

 

I brist på fotografier eller andra dokument, som styrker ovanstående berättelse, publicerar vi dessa av snitsaren nedklottrade blyertsteckningar, som han bifogat ett brev hem till sin sköterska under en repövning. På bilden ovan igenkänner snitsaren åtminstone tre personer, som han minns väl. Mannen, som står med händerna i byxfickorna och den så kallade snuskburken hängande på magen och huttrande begrundar det händelselösa militärlivet i Norrlands djupa skogar, var racerförare i det civila, medan den kortvuxne mannen strax till höger arbetade som svetsare vid ASEA. Snitsaren minns att den senare, efter att i en diskussion med den förre förutspått den kände racerstjärnan Ronnie Petersons snara död, upplystes om att ”Ronnie upplever lika mycket under ett enda lopp som du gör under hela ditt liv”, en i snitsarens tycke föga meningsfull jämförelse.  Mannen längst till höger kallades ”Castro”, eftersom han bar helskägg, rökte cigarr och gärna ventilerade sina socialistiska åsikter, aktiviteter som tydligen illustrerats nedan. Snitsarens brev, vari han bland annat beskriver den sena men intensiva våren i Tornedalen och berättar att han för första gången i livet sett lavskrikor, är daterat den 22 april 1975. Vietnamkriget genomled sina sista skälvande dagar, medan Ronnie Peterson skulle få leva ytterligare tre år.

 

 

 

Döda charader

Många lekintresserade, som gör en Googlesökning  på orden ”levande charader”, hamnar intet ont anande i ett långt inlägg på snitsarens blogg, där de i stället för önskad information om den gamla sällskapsleken får nöja sig med en dialog om snitsarens skolminnen och hans syn på etik och filosofi. Snitsaren har aldrig lekt ”levande charader” och om han blivit föreslagen något sådant,  hade han helst tackat nej, ty som barn och ung uppträdde han ogärna inför publik. Upptåg och nöjen med stora gester förekom i snitsarens barndom bara i andra familjer eller hörde till en gången tid så som på släktfotografiet ovan. Vilken teaterscen eller tablå som där avbildas, är obekant, liksom de två mörka skönheternas och den yngre flickans identitet.  Den sovandes eller möjligen dödes roll torde dock spelas av den morbror vid namn Stig, som snitsaren omtalar i sitt blogginlägg ”Morbröder”, varför bilden bör vara tagen ungefär 1915.

Den stiligt komponerade bilden ovan är av senare datum, närmare bestämt den 20 juli något år i början 1950-talet. Den delvis utklädda skaran har samlats på en äng i Stora Hult vid Skälderviken för att fira dagens namnsdagsbarn, Margareta, och skall snart avtåga sjungande en hyllningssång, skriven till den käcka melodin ”I sommarens soliga dagar”.  Snitsaren som råkade bo på orten om sommaren och var släkt med somliga på bilden, förstod inte varför namnet Margareta stod så högt i kurs och varför han år efter år måste klä ut sig just denna dag.  Av den fåniga hyllningssång, han förväntades lära sig men givetvis aldrig stämde in i, minns han idag bara refrängraden ”Ty dagens namn är Marg’reta”, där den föga briljante textförfattaren tvingats göra våld på huvudpersonens namn för att få stavelserna att räcka till.

Det sjungande maskeradtåget hade en dryg kilometer att gå men stannade alltid till vid Surahammars barnkoloni, där någon myndig äldre mansperson med hög röst sporde om det fanns några Margaretor. Sådana barn fanns alltid på 1950-talet och när dessa avslöjats,  ombads de stiga fram för att hyllas.  Måhända undrar ännu någon äldre västmanländska varför okända, utklädda människor sjöng och hurrade för henne, när hon som liten var på sommarkoloni i Skåne. Snitsaren minns att det brokiga följet även passerade Magnus Ugglas förfäders gamla släktgård, där mörklockiga kvinnor och barn stod och tittade storögt, dock utan att heta Margareta.  Vidare besöktes någon kallad ”konservatorn”, vars titel den lille snitsaren länge blandade ihop med ”transformatorn”, en mer konkret företeelse invid vägen.

Det egentliga målet för namnsdagshyllningarna syns på bilden ovan, där någon av de båda hattprydda äldre tanterna i dörröppningen, gissningsvis den högra, bar det firade namnet. På fotografiet, som som bör vara taget redan omkring 1950, anas i övrigt en indian, en sjörövare, ett antal zigenerskor och möjligen en riddare. I sagda tanters trädgård bjöds på kaffe, saft och kakor, vilket snitsaren troligen uppskattade, men vad han annars ansåg om det beskrivna firandet av Margaretadagen, framgår av minen hos den lilla gumman på den högra bilden.

Med åren blev maskeradtågen alltmer organiserade med engagemang från vittra vuxna, som varje år påbjöd utklädning kring något uttänkt tema, där snitsaren bland annat kunde ses som Lord Nelson i röd kavaj och trekantig hatt och som cyklop, enkelt utstyrd i träningsoverall och med ett samma badsommar flitigt använt cyklopöga för ansiktet. Av snitsarens alla berömda roller har dessvärre endast de mindre smickrande som gris och cirkusapa bevarats till eftervärlden enligt nedan.