Jumper utmanad

I N’batha M’bweles nu formligen exploderande utmaning har turen idag kommit till denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper. Utmanad av både Johan och bureborn har han tagit sin uppgift på allvar och ägnat en god stund åt de 27 frågorna. Här är resultatet:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag sitter länge och försöker hitta ord som ringar in och naglar fast mig som löpartyp,  men kommer inte på några. Svaret kanske är ”En som inte låter sig definieras”. Om jag ändå måste kläcka ur mig något, får det bli ”Nyfiken”. Till och med min med åren obönhörligt nedåtpekande resultatkurva, är spännande att följa och varje litet skitpass har något att berätta för mig.  Löpning är såväl en idé i stort som olika upplevelser i smått. Den dag löpandet är tråkig upprepning, ligger nog redan löparskorna på hyllan.

2. Hur länge har du löpt?

Till och från i tio år. Regelbundet året runt och mer seriöst de sista fyra åren.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Drygt fem mil i snitt om jag är hel och frisk. Jag springer i princip varannan dag. ”Rekordet måndag till söndag” ligger på knappt åtta mil.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

De flesta farter känns bra tills jag blir trött.  När jag var ung, för så där två år sen, kunde jag ibland softa i 5:30/km. Uthålligt feelgood-tempo nuförtiden ligger nog snarare en bit över 6 min/km på vintern och kanske en bit under på sommaren. Ibland känns det ”bad” att springa oavsett fart.

5. Vid vilken ålder började du springa?

Som barn hade jag en kortare långdistanskarriär (jämför sidan ”Snitsaren” ovan) och som ung hade jag en längre kortdistanskarriär. Om vi håller oss till löpning i mogen ålder, började den tydligen så smått i 53-årsåldern.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Om köksgymnastik är en sport, så utövar jag den åtminstone periodvis något regelbundet. Förr vandrade och cyklade jag mycket, men nu har jag sett ljuset och håller mig till löpningen.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Det finns inget ”måste” när jag springer, men av egen fri vilja tar jag på mig min löparklocka, där jag kan lagra 100 mellantider. På långpass vill jag gärna ha något att äta (snickers, marsipan, banan eller jumperkakor) och dricka (se nedan). På vintern räcker fickorna till, men om sommaren när dessa är färre och vätskebehovet större har jag bälte. En joggerska i min närhet lyssnar gärna på radio när hon springer, men jag nöjer mig med det varierande blickfånget och mina tankar. Till skillnad från bureborn tröttnar jag inte på dem.

8. Varför springer du?

Jag minns att frågan ställdes en gång på Löparforum (puls.se).  Jag tror att jag svarade något i stil med att ”jag springer för att springa”. När löpningen fungerar, kan den vara en sann njutning i sig. Att springa är också ett sällsynt härligt sätt att uppleva naturens och vädrets skiftningar. Flexiblare än cykling och snabbare än promenad. Men för att orka springa mycket när det är roligt, måste jag springa ibland även när det är tråkigt.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, inte ljugit för att få springa men möjligen förtigit mina planer att springa. Mina tidiga, klart nördiga ”Lidingölopp” och maratonlopp hemma i Vallentuna berättade jag inte om förrän i efterhand för att ha ryggen fri i händelse av ett misslyckande. Numera döljer jag inget. Alla vet ändå sedan länge, att jag är en ”poika hurjanlainen”.

10. Hur ofta köper du skor?

Under mina fyra seriösa löparår har jag köpt fem par löparskor och de räcker nog ett tag till. I snitt alltså ett par om året. Har jag berättat om mina Asics Cumulus och Nike Pegasus som jag köpte second hand på Myrorna? Jaså, jaha, förlåt då!

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Jag köpte, fick eller hittade allt jag behöver för några år sen. Vad ska jag med dubbla uppsättningar till.

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Skor senast på Löplabbet eller Runner’s Store. Övriga kläder på Myrorna eller Små Smulor. Ett vätskebälte på Myrorna ett annat på Löplabbet. Klockan för 250 kronor på Lidingöloppsmässan 2007. Vantarna är från Lidingöloppet men Stockholm Marathon-kepsen har jag tyvärr tappat. Ett antal dricksflaskor från de två loppen kan jag också glänsa med.

13. När föredrar du att springa?

När det är varmt och skönt och helst i kombination med bad. På tävling får det dock gärna vara lite svalare.

14. Hur ofta tävlar du?

Allt oftare i takt med att ambition och prestige ger vika för lusten att tumla om bland likasinnade. År 2005 sprang jag bara Lidingöloppet, året därpå sprang jag tre lopp, året därpå fyra och i fjol fem trots hälskada. Sex eller sju tävlingar i år låter som en rimlig gissning.  Tyvärr är det inte gratis.

15. Vilka distanser?

Kortast hittills 7,5 km. Längst 42,2 km.

16. Vilken är favoritdistansen?

Halvmaraton. Där drabbas man varken av syrebrist eller bränslebrist.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej, det vore att omyndigförklara mig själv. Möjligen försöker jag intala mig, att jag springer av egen fri vilja och att jag kan sluta springa precis när jag vill. Det brukar innebära att jag springer ett tag till.  När jag står på startlinjen litar jag på min förmåga att fatta egna beslut under loppet och till skillnad från många hard core babes, accepterar jag tanken att jag kan bryta loppet. Jag ser det som en styrka och inte en svaghet.

18. Vad dricker du?

Jag har testat det mesta, vatten med och utan dextropur, äckeldryck, annan äckeldryck, både mycket och lite, men riktigt klok har jag inte blivit. Avslagen Coca-Cola fungerade bra under SUM-dagen. På en del långpass under varma sommardagar har jag inte druckit mer än ett par deciliter vätska och det har fungerat bra.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det ha sin charm. Att springa med joggerskan (fusionen av sköterskan och påhejerskan i samband med löpning), är trivsamt. Dessvärre känner hon sig inte helt bekväm i mitt löpsällskap, eftersom hon tror att jag egentligen vill springa fortare. Jag skulle förmodligen känna samma sak om jag joggade med Startnummer X, vilket faktiskt aldrig hänt. Andra yngre släktingar har någon gång sällskapat mig, men annars är jag lite blyg. Tretton kilometer med Fredrika under SUM, var dock helt okej. Vem vet en vacker dag kanske jag lubbar med både gubbskubbet och TSM.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Dusch, mat och vila. Gainomax har jag aldrig ätit. Är det gott?

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Intervallträning på löparbana. Favoriten är 5 x 800 meter med 200 meters joggvila. Över huvud taget tycker jag om att springa på bana. Idrottsplatser gör mig glad.

22. Vart blir du oftast skadad?

Fötter och knän, hur konstigt det än kan låta. Värsta skadan hittills drabbade höger hälsena förra året. Nu är nog ett gammalt vänsterknä den svagaste länken. Annars har det mest handlat om småskavanker som gått över fort och glömts bort.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Det lilla jag såg förra året av Hornstull-Järna, när jag mötte löparna under en promenad, gav mersmak. Loppet är också gratis så vitt jag förstår.  Att de där käcka ungdomarna vill ha en pensionär att släpa på, törs jag dock inte hoppas.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Någon som jag inte behöver vara blyg för.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Jag nöjer mig med mannen eller kvinnan på bild nummer 2 i snitsarens frågelek ”Finn fem från förr”. Han eller hon verkar också lite folkskygg.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Någon som är lång och smal. Kanske Douglas Håge. (Ett internt skämt för läsare över femtio år).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Villkoret för att snitsaren upplåter plats åt mig här är, att även han ska beredas möjlighet att besvara ovanstående frågor, dock formulerade i förflutet tempus.  Därefter blir det svårare. Den närmaste vänkretsen tycks avbetad, men om jag ska hålla mig inom vår kommun, finns ju pladuskan i Kårsta. Törs man besvära henne tro? Jaså, hon är tydligen redan uppbjuden. Har jag månne glömt någon i bloggrollen eller bland denna bloggs kommentatorer?  Dunceor kanske är ledig och redo för en tuppfäktning? Jag kunde också uppsöka mina gamla jaktmarker på löparforum. Att sådana storheter som Anders Szalkai, Rune Larsson och Lena Gavelin tidigare utmanats, borde smälla tämligen högt. Kanske Tävlings-nörden, som jag utmanade i kulstötning härom året, är sugen på revanch. Varför inte helt enkelt slänga in handsken bland de gamla pulsrävarna och se vem som plockar upp den?  Så kommer sköterskan och påhejerskan hem och jag får ett infall att ställa de 27 frågorna till dem istället. De svarar med en mun som den enklaste sak i världen och till min stora förvåning visar det sig, att bara de slipper skriva något själva, har de ingenting emot att låta sig utmanas. Alltså blir mina namn:

Snitsaren, Dunceor och joggerskan.

 

 

 

20 svar till “Jumper utmanad

  1. Hahahaha! Jumper är härmed anmäld till Hornstull-Järna! Och får gärna springa åt rätt håll denna gång 🙂

  2. En utmaning antagen med bravur – tack för mysig läsning! Det är ändå märkligt va´mycket mer man kan tycka sig känna en människa efter 27 frågor.
    Appropå Gainomax: det är faktiskt rätt ok. Som milkshake.

  3. Tack Fredrika, men om jag ska leva upp till mitt nördrykte, lär jag nog få provspringa banan ett antal gånger i smyg först!

    Din kommentar bureborn, gör oss tankfulla här i snitsarbo. Om nu, efter Tildo och mig, även snitsaren skall genomgå detta sanningsbad, hur väl ska du då inte känna den 63-åriga fiktiva gestalt, som enligt ett envist rykte döljer dem så snart de lämnar bloggosfären och träder ut i den låtsaasvärld, som kallas verkligheten? Sedan återstår bara att butlern berättar om sina struttvanor och Asgam om sina flygdito.

    Någon gång kanske jag slår på stort och beställer en Gainomax Milkshake. I övrigt kan jag illustrera fråga 4 ovan och det relativa i begreppet ”feelgood-tempo” med gårdagens löppass:
    http://www.jogg.se/?sida=tdbok&todo=showsingle&rid=854378&id=15958

  4. Jojo, där ser man. Mannen som minst två gånger påpekat vikten av matintag för undertecknad kastar stenar i glashus. 😉

    Betoningen i min kommentar bör läggs på orden ”tycker sig känna”. Det är det som är det luriga med bloggar, och inte blir det enklare när det gäller hushåll med så många alteregon. Å andra sidan blir det mångdubbelt fler svar att göra en subjektiv bedömning utifrån…

  5. Att bli tyckt känd, känns bara bra, vad mig anbelangar. Jag är bara ett av minst fem alteregon, och jag vet mycket lite om den 63-åring som påstås hysa oss. Jag anar bara svagt att alla vi alteregon hör ihop, att ingen av oss kan existera utan de övriga. Om Tildo lämnade mig, skulle jag sörja lika mycket som jag nu sörjer Asgam. Finns vi i varandra eller existerar vi samtidigt bredvid varandra och bildar en större helhet? Har jag den lismande butlern i släptåg även när jag springer eller står och hejar. Bor den tråkige självupptagne snitsaren i min hjärna. Sitter den odygdiga Tildo på axeln som en papegoja. Flyger den frihetsläntande Asgam ständigt över mitt huvud. Ja ofta känns det så.

    Kanske Oddvar Moen vet? Eller är han också bara en av oss?

    Bloggar kan helt sant vara luriga i det att de ger en utvalt bild av verkligheten, men kanske kan det också ibland vara tvärtom. Kanske ger vi som spretande alteregon på en blogg på många sätt en sannare bild av snitsarbo, än vi förmår när vi ängsligt vaktar på varandra i IRL.

    Har jag pratat mat två gånger på din blogg? Jag kommer bara ihåg en. Är du säker på att det inte var butlern?

  6. Vem av alla personer är Folkmusikern? Är det en separat Egon eller någon som genomsyrar alla fem? Det är annars en person som framskymtat ganska lite på denna blôgg.

  7. ”Folkmusikern” vet jag inget om. Det går rykten, att någon som kallades ”grisplågarn” bott här för mycket länge sedan. På väggen hänger också två dammiga fioler. De kan inte ha tillhört någon som tyckt om sitt instrument, ty alla vet att fioler ska ligga i sina fodral, skyddade från damm och beläggning, när de inte används.

    Annat här i kyffet vittnar om andra aktiviteter av andra utflyttade eller avlidna. Det tisslas och tasslas mycket men ingen vet säkert. När ”den onämnbare” kommer på tal sänker vi blicken.

  8. Kan meddelas att det inte går att anmäla sig till 2009 års Boston marathon längre.

  9. Har startnumret försökt men misslyckats? Eller har han lyckats och räcker lång näsa åt oss andra?

    Varför kräkas i Boston i vår, när man kan jogga vintervändbanan om fem minuter.

  10. Okej då:

    Bib Name Age M/F City State Country Ctz
    Startnummer X PhD. 47 M Uppsala SWE

  11. Yihaa! Va´ kul startnumret!
    Men ärligt talat, Phd, varför är Boston intresserade av det. Eller vill X:et skryta?

  12. Visst är det kul startis! Reser han ensam eller med sin klan.

    Jag är tacksam för att bureborn inte helt utesluter ”skryt”, som förklaring till X:ets uppgivna titel. Så slapp jag antyda. Av sexton anmälda svenskar, är två stycken PhD, men några andra titlar uppges inte. Kanske är förklaringen att lärdomsstaden Boston indelar mänskligheten i PhD och icke-PhD.

    I startlistan hittar jag förutom allas vårt X även ett obekant Vallentunapar samt radio- och RW-krönikören Ulf Wickbom, vars främsta maratonmerit är att ha sprungit bredvid och intervjuat Ingemar Johansson under ett New York Marathon (eller om det var Stockholm Marathon).

    Snitsaren väntar givetvis på ett fylligt reportage i vår. Den långa intervjun efter NYCM läses fortfarande av en och annan besökare, som antingen googlat eller länkats hit från Löparforum.

  13. Startnummret vill bara kraftfullt förneka att han skulle vilja skryta om sin eventuella akademiska grad. Det fanns någonsorts ruta där titeln skulle ifyllas i anmälningsformuläret, men att titeln skulle stå i anmälningslistan kom som en chock. Doktorsgrader är ju inte gärna något man stoltserar med i löparkretsar! Med undantag av DR Phil Maffetone (fast löparesset Janne Holmén är ju i o f s doktor). Det äger nog sin riktighet att lärdomsstaden Boston delar upp mänskligheten i PhD och non-PhD. De senare får städa korridorerna på MIT och i hemlighet lösa komplexa mattetal på svarta tavlan.

  14. Javisst! I blysamhet överträffas satartnumret bara av det lismande vrak som här hemma går under namnet Butlern.

    När det gäller Wickbom var det tydligen i Stockholm han sällskapade Ingo:
    http://www.marathon.se/news/Article.cfm?NewsId=963956

  15. X:et: Jag anade att det var den bostonianska folksjälen som låg bakom titulerandet. Förmodligen ger det extra poäng i den akademiska löparhimlen om man har många doktorer som springer.
    I vissa löparkretsar stoltserar man definitivt glatt med sina grader. Jack Daniel PhD står det med STORA bokstäver på hans bok.

  16. En bekymrad sköterska undrar lite försiktigt hur det egentligen kan stå till med de akademiska herrarnas korrekturläsaröga? ”Blysamhet”, ”satarnumret”, ”startnummret”; se där några ord som pryder de nyaste kommentarerna i denna ganska trevliga blogg…

  17. En enkel buler, som bara har gått på Butler akademien, häslar Nurse Ratched välkommen till bloggofären. Han har visserligen makt att rätta slarfelen ovan, men er kommetar skulle då bli obegiplig.

  18. Blysamhet är ju det som uppstår i kroppen efter en jobbig träningshelg. Visserligen har man genomgått löpskolningen men det gör en väl inte till akademiker?

  19. Åh, sent omsider har jag hittat hit igen. Tack Jumper, en väl genomförd utmaning!

  20. Tack själv! Var så god och sitt en stund!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s