Ohne Worte

 

  

Att föregående blogginlägg vilar på antagandet att den avbildade kvinnan heter Eila och kommer från Finland, hindrar inte att hon kan vara någon helt annan, och även om bildens känslomässiga budskap förblir detsamma, kräver varje ny tolkning av hennes identitet en motsvarande översyn av sakinnehållet i texten.

Om kvinnan på bilden, likt de flesta hembiträden som gästspelat i pojkens liv, i stället kommer från Tyskland, lär hon honom sålunda inte bara att räkna till tio på sitt hemlands språk utan också att hjälpligt förstå och tala detta, varför hans tyska ordförråd, trots fyra års skolundervisning i ämnet, för alltid kommer att ha slagsida åt det vardagsspråk som hör hemmet och barndomen till, och medan han ska få föga användning för ord som ”Preiselbeere” och ”Hagebuttensuppe”, kommer han som vuxen löpare att tvingas slå upp ordet ”Ergebnis” vid besök på hemsidan för Berlin Marathon. På Eilas modersmål, som av förklarliga skäl inte hörs i hemmet, ska han visserligen senare lära sig ett flertal svåra ord, däribland ”tulos” för ”resultat”, men talad finska kommer han dessvärre aldrig att förstå.

Vems knä pojken än sitter i på bilden, ska detta snart ersättas av ett annat för att så småningom glömmas, men likafullt, vågar vi ana, utan att någonsin glömmas. Ju fler knän han tvingas lämna desto ovilligare kliver han upp i nya och ju äldre han blir desto mer reserverad ska han vara inför främlingar som gästar hans liv. De hembiträden, som kommer och går med årslånga intervaller, blir med tiden allt mer svårdefinierade som de människor de är, och även om hans föräldrar är moderna, upplysta och anständiga arbetsgivare, som inte behandlar sina unga anställda så som han hör berättas om från andra familjer, ska han få allt svårare att i detta avseende se sig själv som representant för eller ens en del av den egna familjen. Denna uppväxt med tjänstefolk i en Stocksundsvilla ska inte heller bli det första han berättar om, när han senare gästspelar i världen, ty även om ingen kan avkrävas ansvar för sitt ursprung och han själv kommer att leva ett liv långt från sina föräldrars, ska han först i mogen ålder förstå hela vidden av sin oskuld, för att till slut som granskande memoarbloggare vilja berätta även om denna del av sig själv.

  

Annons

Sanaton

  

 

Om vi i detta blogginlägg önskat följa formen för vad som hittills publicerats av snitsarens memoarer, hade vi hävdat att fotografiet här ovan är taget kring 1950 och att pojken på bilden inte uppskattar att sitta klädd i randig finkostym för att förevigas av en gästande fotograf från Ateljé Hernried, enligt stämpel på kortets baksida belägen på Grevturegatan 30 i Stockholm med telefonnummer 613397. Måhända hade vi även uttalat oss om vad pojken hellre velat göra än att posera i knät på sin temporära vårdnadshavare, varefter vi enligt gängse mönster bjudit våra läsare ytterligare halvsanningar om pojkens liv, allt för att slippa låtsas om vad vi egentligen känner när vi ser bilden.

I själva verket ska pojken som vuxen varken minnas händelsen i sig eller att han över huvud taget ägt en randig kostym. Originalet till den starkt beskurna bilden visar också två äldre leende syskon, och på andra fotografier, tagna vid samma tillfälle, exponerar han själv tandköttet i spontana flin, varför den reserverade minen här ovan tycks vara tillfällig. Vem kvinnan med det skulpturala ansiktet och det intagande leendet är, har vi inte lyckats få klarhet i, men vi vill gärna tro att hon heter Eila och kommer från Finland. Huruvida hon i sådant fall nyligen kommit in i den blyge pojkens liv eller om de snart skall skiljas för evigt efter att hon lärt sig tala flytande svenska och han lärt sig räkna till tio på finska, framgår inte av bilden, men pojken har säkerligen redan anat, att kärlek och vänskap inte består, och snart nog ska nya gästspel av andra hembiträden från andra länder och med andra namn bekräfta denna sanning. Enligt berättelsen kommer sagda Eila att gråta när hon tar farväl vid avresan hem till Finland, medan pojken själv bara ska bry sig om alla båtar, som finns att se. Att han inte skulle förstå vad som där och då sker i hans liv, är en föga insiktsfull förklaring, och att barn glömmer, är en annan lögn från denna tid.        

 

Genetik

 

 

 

 

Identitet 3