Monthly Archives: november 2011

Mera culpa

Att uttrycket ”skamsköljning” enligt föregående inlägg myntades på 2000-talet, betyder inte att fenomenet som sådant är nytt. I själva verket torde det ha varit en del av människans psykologiska vardag, så länge hon levt som social varelse, även om det kallats något annat och skälen att skämmas växlat med tid och rum. Vi konstaterade tidigare att ”skamsköljning” är ett tacksamt ämne i bloggar och kåserier, men den litterärt bevandrade finner troligen gott om skamskildringar även i andra, såväl lättare som tyngre genrer, och säkert kan snitsarens kunniga läsekrets lämna exempel härpå i kommentarsfältet nedan. I likhet med många internetsidor nämner snitsarens sköterska genast ”Blamageguden”, som i Birger Sjöbergs roman, ”Kvartetten som sprängdes”, visar pinsamma fadäser med hjälp av sin kinematograf för huvudpersonen Cello, som också på skamsköljningsvis söker besvärja sin plågoande med visslingar och stönanden. När det handlar om den allvarligare form av sköljning som snitsaren i föregående inlägg hellre kallar ”skuldsköljning” eller ”skuldskamsköljning”, får vi omedelbart dikten här nedan i tankarna. Vi hör i andanom decennier av deklamerande barn, som inleder med att entonigt annonsera: ”Spela-kula-av-Sten-Selander”. Huruvida dikten numera ingår i skolans litterära kanon och om barnen i så fall hellre väljer prepositionen ”med” i stället för ”av” före författarens namn, törs vi inte ha en åsikt om. När vi oroligt undrar om snitsaren möjligen finner det gamla slagnumret alltför uttjatat och banalt för sin blogg, svarar han argt: 

”Popularitet är varken ett positivt eller negativt kvalitetskriterium och snitsaren är inte rädd för att stämma in i deklamationskören om blott dikten duger, vilket  denna gör såväl till innehåll som form.  Till skillnad från många mer berömda poem, saknar Selanders enkla rader både nödrim, krystad ordföljd och haltande metaforik, vilket tillsammans med de flitigt använda orden ”men” och ”och”, gör texten så elegant, att den kan läsas som berättande prosa.  Jag fäster mig också vid de två böjningar av verbet ”spela”, som troligen inte bara valts med hänsyn till diktens rytm utan även som ett slags aspekformer, där ”spelade” ger sken av pågående handling i förfluten tid, medan ”spelte” tycks ange avslutad sådan. På en del internetsidor återges dikten med den modernare prepositionen ”på” i den första raden, vilket Selander möjligen skulle ha funnit lika komiskt som vi finner ungdomars tidigare nämnda användning av prepositionen ”med” vid angivande av författare, och bara för att visa att snitsaren inte är främmande för språkliga nymodigheter, där sådana kan ge överraskande och roliga effekter, erbjuder jag läsarna att:         

Spela kula med Sten Selander

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

 

Annonser

Mea culpa

Som ofta är fallet med pregnanta uttryck, förstod snitsaren genast betydelsen av ordet ”skamsköljning”, när han för en kort tid sedan hörde det för första gången. Enligt uppgift myntades det av skådespelaren Jonas Inde under en resa genom USA samman med serietecknaren Martin Kellerman, för att sedan nedtecknas i deras reseskildring ”Too fast for love” och ytterligare bevingas i serien ”Rocky”. Ordet står ännu inte upptaget i Svenska Akademins ordlista, men en sökning på Google tyder på att det är väl etablerat i vardagsspråket, där det förfaller betyda ”ett hastigt uppdykande skamfyllt minne, oftast följt av något slags besvärjelse”, i Indes fall ett kort ”Fuck!”. Alex Schulman, en senare tillskyndare av uttrycket ”skamsköljning”, har vittnat om hur han väser ”helvete” eller ”satan” tyst mellan tänderna och andra har sagt sig sucka tungt eller utstöta svaga stön, men de allra flesta torde nöja sig med att besvärja sina otrevliga minnen tyst för sig själva. En skam över något de sagt eller gjort har de dock alla gemensamt.

Att ”skamsköljning” är ett tacksamt ämne för blogginlägg, ligger i sakens natur, och oräkneliga googleträffar på ordet vittnar om bloggare, som känt sig manade att använda och exemplifiera det. När snitsaren i strid med sin vana stämmer in i kören, kan det betraktas som en medveten eftergift åt konventionen i avsikt att ytterligare slå hål på myten om honom själv. Vår naturliga fråga, om de ljud han ibland hörs utstöta möjligen är uttryck för skamsköljning, besvarar han med en allvarlig nick, och när vi undrar, vari hans obehagliga minnen består, tänker han länge innan han förklarar:

”Varje möte med andra människor lever efteråt kvar i mitt minne för noggrann genomgång och bedömning som en form av förberedande sköljning, men medan det slag av blogglämpliga pinsamheter, som endast smutsar ner min egen fasad, är snabbt bortspolade, kan blotta misstanken om, att jag gjort någon annan illa, återkomma lika envist som havets vågor, varför ”skuldsköljning” vore en bättre benämning i min fuktdrypande värld. Förr var jag med ungdomens rätt mer mån om min egen framtoning än om mina medmänniskors känslor, vilket i efterhand har givit mig varaktig skuld, snarast att likna vid en stor blötmyr, där jag ibland tvingas sätta min fot och känna en krypande kyla och en stank av förruttnelse. Sammanfattningsvis, för att avsluta den ofrivilliga, vattendränkta metaforiken, går jag sällan torrskodd”.

Ehuru imponerade av snitsarens långa meningar och yviga bildspråk, tvingas vi konstatera att hans svar har lämnat oss än mer undrande, och när vi ber honom konkretisera och exemplifiera sina allmänt formulerade känslor, anar vi hur han tyst överlägger med sin inre censor, innan han förtydligar:

”Mänskliga möten kräver såväl ett givande som ett tagande och när den känsliga balansen däremellan vid en preliminär bedömning befinns alltför ojämn, har jag flera genomsköljningar att vänta. I medvetande om att jag tillmäter mig själv en orimligt stor betydelse, när jag bekymrar mig om medmänniskornas känsloliv, anar jag, att min retrospektiva omsorg i själva verket rör min egen person och det intryck denna lämnar kvar, varför ”skuldskamsköljning” vore en ännu mer adekvat benämning på fenomenet.  Att jag objektivt sett troligen har gått över färre lik än de flesta, är lika mycket en orsak till som en följd av min försiktiga framfart i sällskapslivet, och då varje allvarlig sköljning rymmer ett oundvikligt moment av ”correction d’escalier”, har jag möjligen med tiden blivit mer socialt kompetent. Mina svåraste synder hänför sig till en förgången tid och en snitsare, som jag i bästa fall förmår känna en faderlig ömhet för, och som förhoppningsvis sedan länge är, om inte förlåten, så åtminstone glömd”.

De läsare, som hävdar att snitsaren uttrycker sig långt och omständligt utan att få mycket sagt, torde få en skvätt färskvatten på sina kvarnar, när de tar del av harangerna ovan, och vi nödgas tillstå att han även sätter vårt tålamod på prov, men när vi osäkrar skjutjärnen för att i sedvanlig ordning perforera hans verbala sköld med våra enträgna frågor, höjer han båda händerna som tecken på låtsad kapitulation, varefter han lutar sig tillbaka i gungstolen och skrattar för sig själv, innan han slutligen harklar sig och tar till orda med tillgjort knarrande gubbröst:

”Din önskan om kött på mina magra benknotor skall omgående villfaras med ett fåtal exempel ur den verklighet jag uppenbarligen inte förklarat till belåtenhet här ovan. Vad språkbruket beträffar, vill jag dock bespara dig och läsarna varje försök att härma ett ungdomligare men för mig onaturligt sådant. Jag har ju fan försökt snacka som folk men tro mig det låter ju bara asfåningt och pretto i min mun. Måhända föredrar du det stilistiskt neutrala och följaktligen i viss mening ärligare nujpraw, ”I ud lent ce zme men pec re a kneb eint awsm kem nwe ge ksen i ge fem emp ne teis vje ne ti ve flekemi omeci me ei vawksel nwe ne tces af ejz”, och så vidare”.

Sedan vi försäkrat snitsaren om att hans språk duger bra som det är och att hans berättelser alltid är intressanta, tar han en klunk kaffe med sojamjölk ur en kopp som synbarligen inte diskats på mycket länge, varefter han eftertänksamt särar på mustaschen med tummen och pekfingret och låter blicken försvinna i fjärran, innan vi äntligen får vår berättelse:

”Under en period i de sena tonåren vinnlade jag mig om en överlägsen en attityd, som i efterhand har tett sig både skrämmande och obegriplig. Måhända trodde jag att en självsäker och distanserad framtoning gav trygghet bland jämnåriga, som tydligen förväntades uppskatta cynism och ironi. Berömmande ord kunde sålunda bemötas med ett tråkigt: ”Önskar att jag kunde säga detsamma om dig”, och jag bär ännu med mig ett minne som med tiden fått status av skräckexempel. Våren 1964 hade jag sällskap med kamrater i Enebybergs IF hem från en tävling, där jag satt personligt rekord i höjdhopp och följaktligen borde ha varit på gott humör, men när en gosse i sällskapet beklagade sig över sin insats, ska jag enligt mitt kristallklara minne ha yttrat: ”Om jag var som du skulle jag hoppa i Värtan med en gång”. Att pojken var sämre idrottsman och blott ytligt bekant, gör mitt inpass än svårbegripligare och jag minns att han tittade undrande och skrattade osäkert.  Förhoppningsvis såg han hur ömklig och patetisk jag var i min spelade överlägsenhet, ty varje korn av uppfattad sanning i min utsaga hade varit värre. Ett annat minne, som på samma sätt troligen sammanfattar ett flertal likartade klavertramp, härrör från min senare studenttid vid universitetet och scenen var Humanistiska biblioteket i Stockholm, där Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning numera är inhyst. Väl synlig bakom utlåningsdisken satt vid tillfället en av mina forna lekkamraters yngre syster, som jag inte sett på många år men likväl kände igen. När jag passerat några gånger utan ge mig tillkänna, tilltalade hon mig med namn, varvid följande ordagranna konversation utspann sig: ”Hej Tor!”, ”Hej”, ”Känner du inte igen mig?”, ”Jo”, ”Men du hälsar inte?”, ”Jo”. Hur mina svar kan ha tolkats efter min omedelbara sorti , har jag ofta funderat på. Förhoppningsvis bestämde sig flickan för att jag bara var allmänt konstig, ty ordagrant kunde jag lika gärna ha sagt att jag struntade i henne. Naturligtvis har jag även undrat över mina bleka eftertankar i bibliotekets bokstavliga ”escalier”, där jag försummade såväl önskvärd ”correction” som ett givande utbyte av information, och mina kunskaper om flickans tidigare och senare öden är obefintliga. Det är annars inte självklart värre att utsättas för nonchalans än att finna sig vara skyldig till sådan. Ovan nämnde Schulman säger sig ha fått skamsköljningar efter att med stolthet ha besvarat den berömde kollegan Håkan Nessers felaktigt tolkade vinkning vid en uteservering, men min medkänsla drabbar lika mycket den senare, i den mån han insett sammanhanget. Jag drar mig till minnes hur en av mina konstlärare, som berömt mitt arbete, bjöd mig besöka hans atelje vid ett långt senare tillfälle. När jag hörsammade hans inbjudan, visade det sig att han troligen hade blandat ihop mig med en helt annan och för mig okänd före detta elev, men för att slippa bära hans misstags tyngre skuld ovanpå min lättare snopenhet, höll jag god min. Lärarens omdöme om mitt måleri var dock av äldre datum och följaktligen äkta. Mitt sista exempel i denna något selektiva redovisning av tillkortakommanden, som för de flesta troligen ter sig harmlösa, men som av oklar anledning dröjer i mitt minne, är av annan karaktär och saknar på ett välgörande sätt det inslag av skuld, som eljest ledsagar mina hågkomster. I efterhand har jag kopplat minnet till en händelse tio år tidigare, varvid det fått karaktären av tyst hämnd och egen upprättelse. Någon gång i realskolan, det vill säga i de nedre tonåren, fick jag en ofrivillig bekräftelse på min låga status bland de kvinnliga klasskamraterna, när jag överhörde hur en av dessa bad en gosse förklara någon matematisk oklarhet men i stället föreslogs vända sig till mig som mer kunnig och dessutom stående i närheten. Den diskreta min, hon gav honom till svar, var tydligen inte ämnad för mina ögon, ty hon kunde lika gärna ha förklarat högt och tydligt, hur ogärna hon ville ha något med mig att göra, vilket hon också skulle komma att slippa tills jag något decennium senare råkade hamna på samma tåg som hon. Efter att vi hälsat pliktskyldigt på stationen, satte jag mig demonstrativt mitt emot henne, trots att det fanns gott om plats på annat håll i den glest befolkade kupen. Under den tio minuter långa färden yttrade ingen av oss ett ord och medan jag själv troligen bara satt och tittade, försökte den synbart besvärade flickan undvika min blick genom att låtsas försjunka i läsning av kurslitteratur. Att hon inte bytte plats för att få sitta i fred, tolkade jag som hänsyn mot mig, ty säkert mindes hon mig som en blyg och sårbar pojke långt från den självsäkrare yngling jag nu var. Min egen brist på medkänsla i situationen och frihet från skuld efteråt, förklarar jag med mitt tidigare omtalade, långt mer förödmjukande minne. Huruvida jag redan på tåget mindes händelsen i skolan och sålunda smakade hämndens sötma, eller om detta är en efterkonstruktion, är oklart, men något ont uppsåt från min sida kan jag inte påminna mig i sammanhanget. Troligen ville jag bara bekräfta min brist på rädsla för människorna och bejaka min längtan efter att beträda okänd mark. I alla händelser visar mina mörkare känslor kring minnet, att jag är en människa, vilket trots allt är trösterikt”.