Snitsarens morgon

När snitsaren vaknar på morgonen är han i bästa fall vid liv någon timme. Efter att sköterskan bytt på honom, butlern matat honom med morgongröten och sköterskan slutligen tvättat och torkat bort densamma ur hans skägg,  brukar jag (Asgam) få sitta en stund hos den döde. Till min glädje har han börjat visa ett förstrött intresse för omvärlden och frågar regelbundet hur det går med ”den där bloggen”. Naturligtvis sköter jag som förr den dagliga, mestadels fruktlösa, morgongooglingen på honom själv, men jag är numera också betrodd att läsa högt ur husorganet, Dagens Nyheter. För det mesta viftar han otåligt avvärjande redan vid tidningsrubrikerna, därmed visande att han vill vidare i nyhetsflödet. Mycket sällan höjer han handen och ber mig dröja vid någon artikel.  Då flockas butlern och sköterskan i dörröppningen som djuren i ”Snövit”, ty de vet att han snart ska harkla sig och mässa på klingande finlandssvenska: ”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med”.  Snitarens berättelser kan visserligen vara omständliga, men riktigt urtråkiga är de aldrig och när de någon sällsynt gång snuddar vid snitsarens eget liv, har den lilla lyssnarskaran en högtidsstund att se fram emot.

Ledarsidan i dagens tidning handlar om det symboliska året 1968. Ämnet, denna gång överraskande fördomsfritt behandlat, tycks intressera snitsaren, ty vid min högläsning i morse blev han genast ivrig och pekade mot skåpet, där han förvarar sitt pappersarkiv. Ur en tjock dammig pärm plockade han med darriga händer fram ett väl tummat urklipp från Aftonbladet den 25 maj 1968. I en artikel om den omtalade kårhusockupationen syns på en bild en ung man med huva över huvudet, stora solglasögon och munnen dold bakom en handske. Under bilden står en enfaldig text: ”Agent 007 slår till. Vem var han? Angår er inte, sa han”. Näsan, som sticker fram bakom maskeringen, avslöjar dock en ung snitsare, som 40 år senare berättar:

”Snitsaren idkade en smula friidrott på den tiden och tävlade för Stockholms Studenters IF eller FK Studenterna som de kallar sig idag. Klubben var då liksom nu en klubb för löpare, varför vi som utövade teknikgrenar fick ty oss till varandra. Efter träningen denna historiska dag föreslog klubbens spjutkastare att vi två skulle sällskapa till kårhuset, där något viktigt möte hölls. Troligen maskerade sig snitsarens tillfälligt för att skoja med sin kamrat,  han var ju en spjuver redan då, men observerades uppenbarligen av en på nyhetsmaterial svältfödd journalist, tillika fotograf, som mellan fotoblixtarna envist upprepade frågan ”Varför är ni maskerad?” (detta var tydligen före ”du-reformen”), varpå snitsaren spände solglasögonen i den stackars murveln och replikerade med beslöjad röst ”Jaaag ääär infiltratööööör”. Mer än så var det inte och citatet i bildtexten är ett rent journalistiskt påhitt. Någon ockupation blev det inte heller för snitsaren.  Han var en snäll pojke och gick hem till föräldrarna på kvällen. Dessutom skulle han tävla i Västerås dagen därpå och behövde sova”.

                       *

Tillägg 2018:

Ämnet berörs flyktigt även i ett senare memoarinlägg kallat ”Klass” från 2012, där snitsaren i en lång intervju utfrågas om sin sociala bakgrund, och där han som vi ser börjat tala om sig själv i första person:

– Hur var det med den där kårhusockupationen då?

– I inlägget ”Snitsarens morgon” beskrivs min korta närvaro i huvudsak korrekt. När jag lämnade mötet med min kamrat, hävdade jag att vi kanske bevittnat ett historiskt ögonblick när ockupationen utropades, vilket visade sig riktigt, även om händelsen bara fått symbolisk betydelse. Medan en kvällstidning beskrev ockupanternas demonstrationståg på stan med rubriken ”Slaget om Stockholm” och min far talade om ”barnungar som leker med elden utan att veta vad de gör”, betraktade jag de upproriska studenterna med en blandning av road nyfikenhet och trött överseende. Hur händelserna kring kårhuset påverkade det föreslagna nya studiesystemet, UKAS, som mitt bevittnade möte från början handlade om, minns jag inte.

– Är du inte lite efterklok när du ser på din roll i ett fyrtiofyraårigt perspektiv?

– Även om jag blivit klokare med åren, var jag jämförelsevis förståndig redan på den tiden. Sant är dock att jag då som nu mest intresserade mig för mitt eget liv.