Jojomensan!

  

På Pieter Brueghel den äldres tavla ”Barnlekar”, som visades i vårt föregående blogginlägg, bör den uppmärksamme känna igen ett flertal tillverkade leksaker, som har levt kvar in i vår tid. I förgrunden rider en gosse på sin käpphäst medan två andra rullar stora tunnband. I ett fönster högt upp gömmer sig någon bakom en otäck ansiktsmask. Det blåses i flöjt och kastas tärning och i bakgrunden går man på styltor av olika längd. På detaljbilden här nedan leker barnen med något slags snurror, som bringas i rotation med hjälp av små piskor, en aktivitet som hos oss åtminstone sedan 1800-talet har kallats ”spela topp”, men som numera är hänvisad till mer rituella, studentikosa sammanhang.

 

  

 

Däremot får vi leta förgäves i Brueghels 1500-talsmålning efter det slags platta, roterande trissor,  som mot slutet av 1700-talet blev populära i Europa under det franska namnet ”jou-jou de Normandie”,  och som åtminstone enligt Johan Henric Kellgren i ”Dumboms lefverne” inte ska ha varit uppfunna dessförinnan.

Om i jou-jou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat. 

 

Andra källor hävdar att leksaken är känd från såväl antikens Grekland som det gamla Kina och att den därutöver uppfunnit sig själv ett otal gånger i historien. Vad den än må ha hetat och vad den än varit gjord av,  har den i princip bestått av två små runda, platta, parallella skivor, i mitten på några millimeters avstånd sammanhållna av en mindre pinne, kring vilken den ena änden av ett snöre fästs. Med små handrörelser i den andra änden av snöret har detta, hängande sträckt och löpande i springan mellan skivorna, kunnat lindas såväl på som av pinnen vid fästpunkten, varvid hela föremålet bringats i rörelse omväxlande uppåt och nedåt.

På 1930-talet började leksaken masstillverkas i USA under det nya amerikanska namnet ”yo-yo”, och så kallades den importerade nymodigheten även hos oss, innan den tillverkad i Småland fick sitt nuvarande försvenskade namn ”jojo” och påbörjade sitt erövringståg genom landet för att så småningom i början av 1950-talet nå de inre delarna av Stocksund, där den begapades av en storögd snitsare enligt nedan.

 

  

Liksom de flesta svenska barn fick även snitsaren senare en egen jojo, vilken han möjligen kunde få att ”spinna”, ”gå hund” eller göra andra konster, men något intresse därutöver har han inte visat den populära leksaken, varför han väljer att avrunda sin avhandling här. Till de läsare, som önskar veta mer om jojons teknik och historia, står ett ansenligt antal internetsidor till förfogande och den som till äventyrs tvivlar på jojons underhållningsvärde kanske övertygas av denna sång.

 

Annons

Kinderspiele

 

Som premium i teckning fick snitsaren en gång under skoltiden en bok betitlad ”Kinderspiele”, innehållande ett antal reproducerade detaljer ur Pieter Brueghel den äldres berömda tavla ovan, där varje avbildad lek beskrevs med namn eller en kort förklaring på tyska. Boken är inte längre i snitsarens ägo, men han minns ännu hur han skrattade åt den torftiga leken: ”Ein Band im Wind drehen lassen”. I övrigt tycks de påfallande vuxna barnen på bilden hitta på mycket skojigt och säkert hade de egna sedan länge glömda benämningar på sina upptåg.

Namn på barnlekar är annars ett stort ämne som hållit mången folklivsforskare sysselsatt. För den oinvigde kan namnen vara helt obegripliga och för snitsaren, som gärna stönar och tar sig för pannan när han åhör traderingar ur folkdjupen, är denna genre en säker källa till behagligt krypande olust. På en internetsida från Folklivsarkivet har han funnit nedanstående godbitar, som inte ens en ung Povel Ramel i högform hade kunnat parodiera bättre.  

Kasta krokhals.
Vespa skank.
Tränga korve.
Bliga stirr.
Daska Markus.
Slå skrabba.
Springa gatloppet.
Dra dose.
Dra kattestrupe.
Dra tasketåg.
Såla kungens stövlar.
Klämma Göingen.
Kyssa slägga.
Lyfta död gris.
Lyfta vita geten.
Kränga katt.
Lugga björn.
Ta buteljen.
Ta upp mössan.
Tämja battingar.
Bita i hälen.
Bryna näbb.
Gå till Nopis.
Krypa till månen.
Kyssa jungfrun.
Hoppa över halmstrået.
Gifta grodor på gata.
Odla.
Påta gylta.
Sticka ut ögat på skomakaren.
Flå katt.
Kulta kiste.
Luffa björn.
Locka Nasse.
Nappa stek.
Ro till Tyskland.
Ta styvern i fatet.
Slå sur.
Rulla tobak.
Slå den tredje.
Slå hind i hage.
Peta kungshåla.
Slå munk.
Mussla sko.
Stjäla syltgurkor.
En fin fru från Paris.
Min fru skickar en penning.
Du duger.
Skjutsa tiggare.
Dra fläsk.
Köpa nötter.
Mata duvor.
Sticka gås.
Vippa vappa.
Giva förargliga frågor.
Skrämma.
Stänka vatten.
Abborren leker och noten går sönder.
Där gingo två gubbar i snöden.
Fjäskern.
Geten som du gav mig.
Hattar, hattar ha vi köpt.
Hå, hå du modiga gosse.
Jag satte glasögonen på min näsa.
Jägaren har ett hurtigt mod.
Lanka räveskall.
Pelles ömma tå.
På stolen där sitta två unga herrarna.
Stöpa klockor.
Ungersven med ett nytt mojeng.
Hej lulle, hej la.
Timmelituten.
Det dundrar under disken.
Picka rova.
Du arma kind.
Mussla vante.
Ta lille göken.
Bära bulten bak. 

När vi ställer den naturliga frågan, vilka lekar snitsaren själv roade sig med som barn, har han svårt att hålla sina anledsdrag i styr och svarar som ämnet kräver med tillgjort knarrande gubbröst:

”Å som vi lekte. Samman med jäntorna var det ”träkull”, ”burken”, ”knutgubbe”, ”näsa”, ”förklara krig” och ”halli hallå”, och hade vi gossar tur fick vi även någon gång vara med och ”hoppa slängrep”. Eljest hölls jäntorna för sig själva med sina hopprep, hagar och bollar, där reglerna var alltför omständliga för oss dumma snorvalpar. De kunde långa ramsor, vilka deklamerades med invecklade gester och dansturer och vad de hade för hyss med de där garntrådarna de höll mellan händerna förstod vi aldrig. Och som de tisslade och tasslade med sina spännande bokmärken. Vi tafatta gossar drog oss undan i våra kojor med våra stenyxor och pilbågar eller spelade nigger, driver, poker, coronne eller monopol. Om hösten pallade vi frukt och om vintern kastade vi oss utför Krigsstigen på rattkälke eller utför Mörbyguppet på skidor. Om våren kom stenkulorna och brännglasen fram och med de förra speltes ”lången” eller ”grop”, om nu ingen dristat sig att sätta upp ”pyrra”, ”glaslula” eller i sällsynta fall ”dank”. ”Efterlula” gick alltid om och den som tog till för långa avstånd eller spelade sniket på annat sätt blev kallad ”kuljude”, ett skällsord vars ursprung den lille oskyldige snitsaren förstod först långt senare. Snitsaren tycks ha varit en skicklig spelare, ty han har ännu kvar en kulpåse av rutigt tyg full med stenkulor. Dessas främsta uppgift var annars att deltaga i de av snitsaren anordnade kulolympiader, som omtalats i ett tidigare blogginlägg. Till snitsarens säregnare lekar hörde även att hoppa höjhopp från gunga samt att fånga gräshoppor och låta dem slåss, medan den improviserade leken ”Jag slår ner på dig som en uggla slår ner på en liten björn” bara avnjöts en gång och sedan aldrig mer.  Men som vi skrattade!”.

 

 

ABC

Om man har sagt A får man säga B, hävdar denna bloggs läsare med en mun. Då snitsaren vid presentationen av Vilgot Varulv i ett anfall av oförsiktighet råkat nämna sin ABC-bok från slutet av 1970-talet, och därtill antytt att denna bloggs flitige kommentator, Startnummer X, figurerat där, har han känt sig manad att inte bara säga A och B utan också P. Bilden nedan visar sålunda Startnummer X som 17-årig yngling, synbarligen föga företagsam men fylld av vackra drömmar. Den vers, som ledsagat bilden och samman med denna illustrerat bokstaven ”P”, skall snitsaren bespara sina läsare, då dess blandning av internt småbarnsspråk och söderjargong från tiden är av alltför privat karaktär. Versens rimord ”säng” och ”stäng!!” sammanfattar dock andemeningen.

             ¤

I snitsarens ABC-bok omnämns och avbildas bland släkt och vänner även hans gamle bekant Ismo Karjalainen. Denne urfinne var länge försvunnen, men tycks på senare tid ha återfunnits av snitsarens butler vid stranden av sjön Saimaa i Savolaks. I ett tidigare blogginlägg från 2008, betitlat ”Om Ismo”, beskrivs hans dittills kända öde och mycket talar för att den bild som där nämns i själva verket är identisk med snitsarens bild här nedan.

             ¤

Varför snitsaren i sin ABC-bok inte låtit bokstaven ”O” representeras av Oddvar Moen, upptäckare och uttolkare av ”Det stora jättebrevet”, utan av den mindre kände författaren Olof Lagercrantz här nedan, är oklart. Antingen var Oddvars storhet inte uppenbarad för snitsaren vid denna tid eller också har han inte vågat låna namnet på sin husgud till sådant trams och därför famlat efter första bästa noanamn. Möjligen har han även funnit Olof mer lättritad med sin prydliga fluga och sitt evinnerliga leende. Den stolte vägvisaren på bilden, liksom den tilltalade personen i versen, önskar förbli anonyma.

              ¤

Snitsaren vore inte snitsaren om han inte likt en Alfred Hitchcock eller Martin Scorsese förorenat flertalet av sina verk med sitt eget tryne, och hans ABC-bok utgör inget undantag härvidlag, ty med en smula fantasi kan läsaren ana en ung snitsare under toppluvan på bilden nedan. Vad han har med den urfåniga versen och bilden i övrigt att skaffa, vet vi däremot inte.

True facebook

När fenomenet ”facebook” en morgon diskuterades vid snitsarens frukostbord, associerade hans sköterska osökt till den kontaktsökande varelsen här nedan.  Bilden, som hämtats ur snitsarens ABC-bok (Snitsarpress 1979), illustrerar inte bara allas vår fåfänga strävan efter bekräftelse utan låter oss samtidigt förstå vår undermedvetna blodtörst. Snitsaren var inte bara, som han själv gärna framhöll, en kännare av våra mänskliga svagheter. Han var tydligen även långt före sin tid.