Finisher

 

 

Non-finisher

 

Jag har återigen blivit ombedd att göra en intervju med den sjuke jumper, denna gång efter hans brutna Stockholm Marathon i lördags. Att någon fortfarande kan ha intresse av hans åsikter är mig helt obegripligt, men då varje framträdande på snitsarens blogg är meriterande för mig som journalist, har jag inte råd att tacka nej. Med tanke på min förra intervju med samme löpare och de senaste turerna kring hans sjukdom är min första fråga lika enkel som självklar:

– Hur mår du nu?

– Tack, mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än i söndags, dagen efter Stockholm Marathon. Då var jag lite vissen?

– Usch då!  Du borde kanske inte ha sprungit?

– Att jag sprang nio kilometer var nog inget problem och det kändes bara fint.  Det var nog värre att stå i solen i flera timmar med virus i kroppen.  Trött i ögonen blev jag också av att glo efter löpare. Till slut ser man inga löpare för bara löpare.

– Hur menar du?

– Försök själv får du se!

– Du har en lite konstig solbränna, bara på ena sidan av halsen?

– Ja, jag stod ju och spanade åt samma håll hela tiden.

– Du sa före loppet att du skulle springa två kilometer, men det blev tydligen lite längre. Hur kom det sig?

– Jag fick trevligt sällskap och då vet du själv hur det kan vara. Jag hängde med ända till slussen, men där var jag tvungen att säga ”hej och lycka till”. Om jag varit frisk hade jag kunnat få en bekväm resa, med fin draghjälp ända till slutet. Hon sprang som en klocka hela vägen sen.

– Vem är det du talar om.

– Bureborn. Har du inte läst vad hon skriver på sin blogg om loppet. Jag tycker att du verkar dåligt förberedd för den här intervjun. För övrigt borde du som journalist läsa hennes blogg oavsett detta.

– Hur kom det sig att ni sprang tillsammans?

– Vi hamnade i samma startgrupp och i stunder av nöd tyr man sig till dem man känner. Hon var debutant medan jag kunde banan utan och innan. Om jag var till någon hjälp vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt.

– Vad pratade ni om?

– Jag förvarnade om vätskekontrollerna som väntade, utom den allra första som överraskade till och med mig. Fast när jag tänker efter var den kanske där förra året också. Sen pekade jag upp mot höjden, där jag skulle stå och heja nästa varv och på stenen där min påhejerska ibland brukat sitta, samt på eken där Karl den tolfte alltid band sin häst Pompe när han jagade björn i trakten.

– Pompe, var det inte hans hund?  Hästen hette väl Brandklipparen?

– Nej då!

– ”Pompe kungens trogne dräng, sov var natt i kungens säng”. Menar du att Kalle hade en kuse i sängen? Om du svarar något dumvitsigt om ”Hästens sängar”, får du inga fler frågor av mig.

– Okej då, det fanns väl ingen sån ek där då.

– Menar du att du hittat på alltihop?

– Nej, det där med påhejerskan var sant, liksom att jag skulle stå och heja.

– Hade den här bureborn något att säga då.

– Hon var som ett åskmoln hela tiden och klagade på att det var för varmt och på att publiken inte tjoade tillräckligt.  Annat hade det varit på Lidingö i höstas, sa hon.

– Vad svarade du då?

– Jag spände ögonen i henne och hötte med fingret och sa att ”om du ska hålla på och gnälla hela tiden får du åka hem till Enköping”.

– Nu skojar du väl.

– Kanske lite.

– Du tyckte med andra ord att det var roligt att prata med henne?

– Kanske lite.

– Jag tror nog att du tyckte det var mycket roligt?

– Du säger det.

– Tyckte hon det också?

– Vad du tjatar! För övrigt höll vi käften större delen av tiden. Även om vi höll snacktempo, sprang vi ju ändå ett seriöst maratonlopp.

 

StM 2009 stor

 

– Hur kändes det själv att springa i värmen?

– Faktiskt riktigt lätt och behagligt. Det hade varit kul att fortsätta, fast å andra sidan hade det nog inte känts lika lätt och behagligt om jag vetat att jag haft tre och en halv mil kvar. Jag hade ju redan sprungit längre än jag tänkt. Mycket sitter i huvudet.

– Minns du något annat från löpningen?

– En man bakom undrade om jag kom från Jämtland eftersom jag hade deras flagga i blått, vitt och grönt på byxorna. Jag kunde ha svarat ”Nej från Sierra Leone, fast jag har satt brallorna upp och ner”.

– Men det sa du inte?

– Nej, det hade ju varit lögn. Mina byxor satt som de skulle.

– Sen vid Slussen tog du alltså farväl av ditt löpsällskap och önskade lycka till? Vad hände sen? Det står det i alla fall inget om på den där bloggen?

– Jag tog tunnelbanan till Gärdet och sprang över ängarna bort till Greve von Essens väg, där löparna sprang för fullt. Jag försökte hålla jämna steg med dem uppför backen, men det var killar och tjejer som var på väg mot tider under tre timmar, så det gick rätt fort. Tyvärr hade man flyttat musikscenen så att den nu stod vid backkrönet och störde mitt tilltänkta påhejande. Jag kom liksom lite i bakgrunden. Senare insåg jag, att det hade varit smartare att stå i själva backen, där sikten var bättre.

– Hittade du någon att heja på?

– Efter några igenkända, snabba studenter och Linnéalöpare kom Startnummer X som förste man på min fiktiva påhejarlista. Som vanligt hade han gått ut hårt och som vanligt höll jag på att missa honom i hans gula tröja, men han visste sen gammalt var jag skulle stå. Min påhejerska har ju stått där och hejat på honom många gånger. Johan såg  jag däremot på långt håll. Jag har lärt mig att känna igen hans rätt coola svartklädda och svartögda uppenbarelse och hans kraftiga löpsteg. Den tid är förbi, när han behövde ropa mitt förnamn vid varje passage. En stund efteråt kom Nix i sin låga, lite glidande stil med hög kadens. Han bara ruskade på huvudet och sa att det var jobbigt, på vilket jag svarade något tafatt deltagande. Han hade visst ont i ett ben, eller möjligen två och gjorde ett lopp långt under sin förmåga. Masse, som kom oväntat snart efteråt, tycktes desto gladare.  När han såg mig,  sprang han diagonalt genom hela fältet och bjöd mig på höga fem,  innan han forsade vidare med till synes obrutna krafter. Det var mäktigt. MarathonMia hade för säkerhets skull satt sitt namn på mössan, men hennes omtalade lillebror såg jag inte röken av. Efter att fyra Linnéalöpare i rad passerat men ännu ingen Karin, började jag förstå att hon brutit, men att hon råkat så illa ut som hon gjort, anade jag förstås inte. Därefter kom skåningarna, först Dunceor, som fick väcka mig med ett tillrop, eftersom mina spanarögon fortfarande var inställda på svart, därefter den långe Benet, lätt igenkänd i sin illgröna tröja. Pågarna såg förvånansvärt pigga ut för att vara  så trötta. Benet hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer tidigare och Dunceor hade hela veckan intygat hur illa han tyckte om att springa i värme. Det skulle dock visa sig att båda klarade loppet alldeles utmärkt, liksom Fredrika, som dök upp ett tag senare. Hon hade musik i öronen och såg ut att hata allt och alla. När jag försökte springa med några meter och heja, blängde hon och stönade ”Uöööh!”. Eftersom jag kände hur smockan hängde i luften, fann jag säkrast att hålla mig undan. Efteråt har hon förklarat att den grymma blicken bara var pannbenet som trängde ut genom ögonhålorna. Som om det skulle vara bättre.

– Den där bureborn då?  Hejade du på henne där som du lovat?

– Jag skymtade Söderbruttan och två andra  Linnéaflickor som startat samtidigt med oss, men ingen bureborn. Eftersom hon förvarnat om, att hon kanske bara skulle springa till sina anhöriga i Vasaparken och därefter bryta, gissade jag att hon gjort så, men uppenbarligen lyckades hon slinka förbi obemärkt och vid Stadion sedan hann jag tydligen precis gå innan hon dök upp. Tyvärr spred jag sedan ett rykte bland Linnéalöparna om att hon givit upp. Det är ett brott jag får lära mig leva med.

– Hur ska du klara det?

– Mest grämer det mig att jag missade hennes målgång. Det hade varit något att se och minnas. 

– Så du gick tydligen och hejade vid Stadion också?

– Jag sprang tillbaka längs Valhallvägen, där jag för övrigt hann se när man drog repet vid 21,1 kilometer. De som inte hann fram såg inte överdrivet ledsna ut. Sen ställde jag mig på Sofiavägen och tog emot samma gäng som ute på Gärdet.

– Är det något särskilt du minns därifrån?

– Startnummer X stånkade när han kom. Han hade tappat mycket tid på andra halvan, där han för ovanlighets skull till och med gått en del.  Han lär ha haft ont under ena foten och inte varit i bästa form på sista tiden. Ändå gick han i mål på 3:35:46.  Strax därefter kom en utmattad löpare raglande på osäkra ben. Jag fick springa och fånga upp honom för att han inte skulle falla ihop.

– Så du gjorde en liten räddande insats där?

– Nej då, det kom snabbt andra mer sjukvårdsvana åskådare som hjälpte till att lägga honom med benen högt i väntan på sjukvårdare.  Om man tvingas ge upp 300 meter från mål, har man nog tagit ut sig ordentligt. I samma veva kom Johan mot mål efter ett starkt lopp som slutade på 3:38:21, en respektabel tid efter omständigheterna. Liksom Startnummer X är han något så ovanligt som en löpare utan blogg, varför hans prestationer lätt hamnar i bakgrunden. Förutom dessa korta glimtar under loppet såg jag inte något av de två giganterna under dagen.

– Hur gick det för de bloggande löparna då?

– Det står att läsa på deras bloggar. Det är ju därför de skriver.

– Men det är dina intryck vi är intresserade av. De som sprang har sin sanning, medan du är den strikt objektive observatören.

– Nix kom i mål efter 38 kilometers lidande, fortfarande ruskande på huvudet och fortfarande försäkrande att det var jobbigt, medan Masse ännu var stark och glad. Han slog sitt personliga rekord med fem minuter i värmen, vilket var dagens utropstecken om du frågar mig. Sedan kom skåningarna, nöjda med att ha kommit i mål i värmen, även om Dunceor ropade att han missat sub fyra denna gång.

– Du kallar dem skåningarna hela tiden. Är det inte lite fördomsfullt att varje gång framhålla deras ursprung och klumpa ihop dem?

– Nej då, jag är själv halvskåning. På fädernet härstammar jag åtminstone sedan femtonhundratalet från bönder på Österlen.

– Hur var det med den där Fredrika? Såg hon fortfarande lika arg ut där före mål?

– Ja, och dessutom sprang hon fortfarande lika snabbt. En mycket märklig flicka. Förhoppningsvis fick åtminstone publiken inne på stadion se henne le lite grann. Efteråt skrattade hon i alla fall.

– Efteråt?

– Ja, när jag gick för att ta av mitt chip och hämta min klädpåse, slank jag förbi Linnéalägret för att kolla läget.

– Och hur var läget?

– Det var uppåt värre. Alla skrattade och var mycket glada. Till och med stackars olycksdrabbade Karin log lite, ville jag tro. Även jag erbjöds ett glas champagne, men någon måtta får det vara på fraterniserandet.  IK Kometen håller på stilen.

– Ja, du lär ju tycka, att champagne är som du säger ”vulgävt”.

– Champagne, gvillad mat och vaketev äv vulgävt!

– Men du stryker tydligen omkring i utkanten och tittar på?

– Jag har till och med fastnat på en bild, där jag står och flinar mitt i gänget.

– Usch då?

– Ja, man får passa sig.

– Träffade du de så kallade skåningarna efteråt också.

– Nej, men tidigare på dan hade vi setts, vilket var roligt, eftersom jag varken sett Benet eller Dunceor förut i verkliga livet.

– Motsvarade de dina förväntningar?

– Absolut. Vi hade ett givande samtal, men tyvärr ansåg jag mig alltför sjuk för att skaka hand. ”Håll er borta om ni inte vill få hela er löparsommar förstörd”, varnade jag. Efter hand som maratonkvällen fortskred  fick jag allt svårare att upprätthålla smittskyddslagar och karantänsbestämmelser. Trötta löpare är hjärtliga, men de får skylla sig själva om de missar Berlin Marathon i höst på grund av mitt virus.

– Överdriver du inte lite?

– Kanske lite.

– Du sa att du hade ett givande samtal med den där Benet och den där Dunceor. Vad hade ni att språka om? Den geografiska gränsen mellan ”pantoffler” och ”pärer” kanske?

– Nu är det du som är fördomsfull.

– Vad pratade ni om då?

– Jag visade dem min löparklocka, som kan lagra 100 mellantider.

– Och det tyckte de var intressant?

– Ja, de stod och gapade. Såna grejor har de ju inte där nere.

– Du lär efter loppet ha visat upp en egen finishertröja. Hur kom det sig?

– När jag fått mitt chip avklippt, följde jag med strömmen av löpare som fick sina godispåsar och tröjor. Krångligare var det inte.

– Många är ju med rätta stolta över sina tröjor, och så kommer du med en sådan, trots att du bara sprungit 9 kilometer. Har du inget samvete?

– I fotboll gäller ju regeln ”tre hörnor straff”. På samma sätt räknas tre brutna Stockholm Marathon som ett fullbordat. Jag har ju spenderat över två tusen kronor på det här spektaklet, så nog borde väl en tröja i funktionsmaterial ingå. Som du ser ovan, har jag strukit över ”finisher”. Om jag hade varit riktigt ful, hade jag lätt kunnat springa in på Stadion och få medalj.  Jag har en att fordra efter mitt fullbordade lopp 2006.

– Någon ros blev det inte i år?

– Nej påhejerskan var upptagen på annat håll.

– Är det något mer du vill berätta från din dag?

– När mina ordinarie skyddslingar dragit bort till den stora festen på Essingen, gick jag för att se när de sista löparna gick i mål. Jag anslöt mig till ett gäng som tålmodigt väntade på sin hjälte. När han så kom ett tag efter klockan åtta, jublade de och någon sa med tårar i ögonen, att  ”det här var fan riktigt stort!”. Jag kunde bara hålla med.

– Blir det några fler försök att springa Stockholm Marathon för dig?

– Med statistiken i ryggen och facit i hand känns det lite som att kasta pengarna i sjön. Om det funnits möjlighet till direktanmälan, hade det varit en annan sak. Dessutom lär alla man känner avancera några startgrupper till nästa år, medan jag med rätta hamnar i sista grupp.

– Inget trevligt löpsällskap med andra ord?

– Nej den tiden är förbi.

– Hur vill du till slut summera ditt äventyr?

– Det var mitt bästa brutna lopp någonsin.

– Vad var allra roligast?

– Att ”Champagnegaloppen” tagits till nåder igen och spelades efter starskottet.

41 svar till “Finisher

  1. Jag tackar för all support och heja-rop även om det var närma du missade mig på Gärdet =)

  2. Ah, precis som jag visste -ytterligare ett journalistiskt mästerverk!
    Tackar för god läsning, och igen, för trevligt löparsällskap!
    Hade jag inte varit så trött i benen hade jag gärna hängt kvar på stadion för att se de verkliga hjältarna gå i mål. De som varit ute i samtliga sex timmar.
    Krya nu på dig ordentligt!

  3. Underbar läsning! Att låta ögonen dansa över orden i intervjun var som balsam för en nybliven marathon-själ. Både mycket trevligt och mycket hedrande att få träffa, språka med och bli påhejad av Jumper! Tack för pratstunden, mellantidsklockvisningen och framförallt stödet ute på banan.

    Hoppas viruset nu vikt hädan så att Jumper kan få komma igång med sina fina långpass igen!

  4. Vad är tanken bakom rubriken ”Finisher”? Den här jumper bröt ju loppet och om det syftat på de påhejade löparna, borde det stått ”Finishers”.

  5. Man tackar för strong support! Hade jag läst bloggarna borde jag vetat att du skulle stå där du stod, men det kom som en överraskning (att du stod där, inte att du kände igen mig). Mycket kan sägas om mitt löpsteg, måhända var det fortfarande kraftfullt på Gärdet, men det är tveksamt. En kollega på jobbet som stod vid 35km noterade lakoniskt att det ”..inte var det vackraste löpsteg han sett”, vilket han förmodligen hade fullständigt rätt i!
    Det låter som om du var relativt nöjd med dagen hursomhelst, även om de är trist att bryta.
    Det kommer fler lopp och förhoppningsvis fler intervjuer framöver!!

  6. Är det inte finisher komparativ av finish. På engelska. Om man räknar ut den sammanlagda sträckan Jumper har sprungit på StM de senaste tre åren blir det mycket längre än 42 km, och det räcker ju gott och väl för en medalj eller åtminstone en tröja.

  7. Till alla vänliga löpare, som ovan uttryckt tacksamhet för mina påhejningar eller rentav mitt enkla sällskap, vill jag säga att nöjet varit på min sida. Jag säger som Lill-Olle: ”En sån dag! En sån maratondag!”

    När det gäller den diskuterade rubriksättningen, tycker snitsaren att startnumrets tolkning är så god som någon och naturligtvis har jag själv inget att invända. Ungefär 57 kilometer är den sprungna sträckan.

  8. Klart Jumper är värd en t-shirt!
    Men jag måste ändå fråga – när kommer du att bära den?

  9. Om jag vänder den ut och in, kan jag ha den överallt, annars bara långt ute i ödemarken eller på platser där ingen känner mig. På vintern kan jag ha den under jackan. Jag har ingen annan tröja i funktionsmaterial. Vi kan säga att jag bär den för att hedra alla dem som fullföljde Stockholm Marathon 2009.

  10. Jag kan meddela att jag igår invigde den diskuterade tröjan under en sällskapsjogg vid god hälsa och i perfekt maratonväder (vindstilla, växlande molnighet och 12 grader varmt). Tröjan, som gömdes under en träningsoverallsjacka, fungerade ungefär lika bra som de bomullströjar jag brukar svettas i. Möjligen var den lite trång i halsen.

  11. 12 grader – och du hade jacka. Puh! Det var väl inte på grund av att du inte vågade visa tröjan?

    Förexten: Kan den envetne reportern möjligen lura Startnumret att ställa upp på en intervju? Skulle vara roligt att läsa om hans upplevelse av StM.

  12. Nej, den varma klädseln var en felbedömning baserad på föregående dags kalla blåsiga väder och den tidiga morgonens låga temperatur.

    Den tidigare engagerade reportern låter meddela att han tackar för alla uppskattande ord, men att han nu med dessa i ryggen söker nya utmaningar. Då bloggens administrator Asgam slagit sig ned i Nildalen och den tillförordnade administratorn, Butlern vilar ut i Savolax på obestämd tid, hänger bloggen och i synnerhet dess berömda intervjuer, på en tråd av oklar hållfasthet. Snitsaren skriver inte längre och jag saknar journalistisk talang.

    När det gäller Startnummer X, är vem som helst, och i synnerhet bureborn själv, välkommen att här ställa frågor direkt till det (startnumret), men några svar kan jag inte med gott samvete garantera. Själv undrar jag till att börja med hur det är med startnumrets fot, som tycks ha varit obrukbar till löpning ännu en vecka efter StM. När tror han att han kan börja träna igen?

  13. Vilken underhållande läsning! Hoppas viruset gett med sig vid dethär laget!

  14. Som contributor i snitsarens för närvarande herrelösa blogg hälsar jag Snorkfröken enligt gammal sed ”välkommen till dårhuset”.

    Tack! Det traditionella långloppsviruset har gett med sig nu och som alltid en vecka före och en vecka efter loppet är jag frisk och löpduglig. Postmaratonförkylning, som jag läser att du drabbats av, är att föredra, om jag får välja. Jag önskar god bättring och passar också på att gratulera till ett utmärkt lopp. Jag tror rentav att jag minns att jag såg dig vid någon passage. Varför du heter Snorkfröken ska jag försöka luska ut vid tillfälle.

    Senare: Ja, nu ser jag, förlåt, det står ju i marginalen på din blogg.

  15. Startnummer X har inte börjat springa. Kanske kan han börja så smått om några veckor, kanske är det slutsprunget helt och hållet, detta återstår att se. Om inte löpning så kanske någon annan sport där man inte behöver sätta fötterna i marken hela tiden. Simning? Kanot? Fast varför tråkig idrott? Han kunde kanske satsa på något annat som han inte heller är så bra på men borde kunna utveckla, som t ex akvarellmålning eller fiolspel men då lär han hamna i andra bloggosfärer under helt andra namn (t ex Lejsme-P).

  16. Startnummer X tycks ta sin skada med jämnmod. Då bör vi veta att Startnummer X inte är en man av stora ord, varken i medgång eller, som nu i, förhoppningsvis tillfällig, motgång. Startnummer X ska dock veta att snitsarens blogg är platsen, där det är tillåtet att gnälla. Om han inte exmerar lukten hos medlemmarna i detta hushåll, tillhandahåller säkert snitsarens empatiska kommentatorer många axlar att gråta ut mot. Om jag i duktigare utfrågares frånvaro ska fortsätta att pumpa startnumret på dess åsikter, blir min nästa fråga, om det (startnumret) så här med facit i fot ångrar sitt lopp förra lördagen.

  17. Nej

  18. Ja, medalj och finisher-tröja smäller naturligtvis högt. Kan du (för jag får väl säga du) tänka dig att springa Berlin Marathon även om du inte är fulltränad och kanske rentav lite lätt skadad som i Stockholm, bara för att ta din fjärde Big Five-trofé?

  19. Startnumret: Det där jämnmodet oroar mig. Mycket. Jag är visserligen inte så storväxt, men du får gärna gråta ut mot min axel ändå. Luta dig inte för kraftigt bara, då druttar vi i backen.
    Slutsprunget låter extremt allvarligt, har foten lossnat?
    Om du – gudinnan förbjude – skulle tvingas till andra livsval förordar jag akvarell framför fiol. Butlern kan kanske agera läromästare. Själv är jag lite darrig med penseln nuförtiden.

  20. J: Startnumret kommer inte springa något Berlin om det äventyrar läkningen av foten. Tre av fem är väl också något? Det viktigaste i livet är inte att springa marathon utan att åka till Tristan. Startnumret (som väl får byta namn framöver-varför inte hans dopnamn) inser dessutom att en ev Chicagomara kommer att krocka med en ev båtresa till Tristan (även om tidtabellen för Tristantransporterna 2010 inte är klar).
    B: Tack för de värmande orden. Startnummer X priset ska dock naturligtvis delas ut som lovat. Det vore synd att störa den trevliga och glada tillställningen med gråt och tandagnisslan. Akvarellkladd utesluter ju inte fiolgnissel. Man kan alltid dra en låt av Byss Kalle medan pappret torkar.

  21. Snitsaren låter undra om han redan nu kan garanteras ensamrätten till de framtida reportage Startnummer X kommer att göra från Tristan da Cunha. Han undrar också om Startnummer X galan med utdelning av Startnummer X priset skall sändas i teve. I annat fall hoppas han få ensamrätten till ett fylligt reportage från festligheterna.

  22. Tack för välkomnandet! Jag känner mig hemma i detta löpar-dårhus 🙂 . Tror också att jag såg dig flertalet gånger; innan starten och vid starten och jag kopplar rätt mellan vem jag tror du är och vem du verkligen är.

  23. Ja, så många som såg ut som den rödtröjade mannen på bilden ovan, kan inte ha rört sig i krokarna den dan. Visserligen har jag en dubbelgångare vid namn snitsaren, men han springer inte längre. Jag syns för övrigt stående och flinande bland Linnéalöpare på en av bilderna från maratondagen på bloggen Max&Nisse.

  24. Med tanke på att det nu är snart två veckor sedan detta sista inlägg skrevs på snitsarens blogg medan publiceringstakten tidigare hållit sig kring ett inlägg i veckan, är vi många som undrar om den diskuterade rubriken ”Finisher” inte i själva verket syftar på att inlägget som sådant är tänkt att avsluta hela snitsarens blogg?

  25. Det vore väl synd?????

  26. Snitsaren säger sig undra om de fem frågetecknen ska tolkas så att Startnummer X uttryckligen frågar om ”det vore synd”. Något generellt svar får startnumret i så fall inte i denna kommentar, ty snitsaren uttalar sig ogärna om andras känsloliv. För egen del dör snitsaren med sin blogg, varför i varje fall han skulle slippa lida av dess tystnad.

    Jag själv (jumper) har mina forum på jogg.se och funbeat.se, varför frågan inte berör mig personligen på annat sätt än att jag i händelse av snitsarens frånfälle skulle slippa administrera hans blogg i Butlerns och Asgams bortovaro. Att uttryckligen önska någon död vore mig dock fjärran.

  27. So this is the end? My only friend, the end?

  28. Snitsaren undrar återigen över de frågetecken, som avslutar de formella påståendena. Önskar Bernard svar, och i så fall av vem?

  29. Det är naturligtvis inte ändan. Det var väl så att butlern for på semester till Finland om vi minns rätt. Naturligtvis ska en en butler ha rätt till lagstadgad semester men efter midsommar borda han vara tillbaka i stugan igen. Eller hur?

  30. Jag läste just om en löparkollega som tagit 8 veckors semester, så nog kan butlern vara borta längre än till midsommar utan att riskera avsked. Plikttrogna butlers är dessutom inte så lätta att få tag på i dessa tider. Snitsaren har för övrigt fått ett brev, i vilket butlern berättar att han stortrivs i Savolax, där han hyr ett litet pörte. Han lär också ha träffat en gammal enbent finne, som väl kände ”nitsaren” från sin ungdom i Stockholm. Numera är denne finne nykter alkoholist och livnär sig som bypoet.

    Snitsarens sköterska åker liksom jag själv och min hejerska på semester en dryg vecka efter midsommar. Vi har ställt datummärkta matpaket i frysen åt snitsaren att värma och datorn ska vi av kända skäl gömma noga.

  31. Här ska det minsann inte stängas några fler bloggar! Butlern lär nog så småningom tröttna på de finska vemodet och återvända västerut. Men tar det lång tid röstar jag för att Snitsaren letar reda på en vikarie. Jumper själv eller Startnumret kanske?

  32. Just det -ha en riktigt trevlig semester!

  33. Snitsaren meddelar att han ska sammankalla ett möte om bloggens framtid i början av nästa månad. Naturligtvis skall då bureborns rytande beaktas som argument för bloggens fortlevnad.

    Dessvärre saknas fortfarande en fungerande administrator. Snitsaren, Butlern, Asgam och jag själv har alla fått våra existenser som enskilda individer ifrågasatta och marken har gungat under våra fötter. Att göra ett gott arbete är inte lätt under sådana förhållanden. Butlerns hemkomst tycks dröja om den ens kommer och det är osäkert om Asgam över huvud taget är i livet. Kanske blir snitsaren tvungen att sätta in en platsannons i tidningen. Bureborn föreslår bland andra Startnummer X, ett namn så gott som något. Kanske kan det (startnumret) bjuda på ännu någon teckningsskiss föreställande maratoncelebriteter det mött. Mitt eget förslag, bureborn själv, avfärdar snitsaren med att hon är överkvalificerad.

    Ämnen för blogginlägg borde dock ännu inte tryta. Kanske kan snitsaren lära oss sitt skriftspråk ”nujpraw”. Kanske har han ännu någon anekdot oberättad från barndomens och/eller idrottens värld. ”Bloggetik” är vidare ett ämne som aktualiserats i dagarna. Måhända kan snitsaren ordna en uttömmande paneldebatt. Himlen är gränsen.

  34. Håller med Bureborn: Här skall det inte stängas nånting, allra minst denna blogg! Det går helt enkelt inte för sig. Adminstratorfrågan MÅSTE lösas!

  35. Tack! Även Benets kommentar kommer självfallet att beaktas i kommande diskussioner kring bloggens framtid.

  36. Nej, att stänga ner bloggen är det inte tal om! Snitsarens blogg är ju en ständig källa till underhållande och oförutsägbara inlägg! Däremot kan man acceptera en längre semester för administratorn, precis som Masse hade förra sommaren.

  37. Four (Startnummer X, bureborn, Benet och nu Johan) is a crowd. Kan snitsaren verkligen stå emot ett sådant massivt tryck från sina vänliga läsare. Kanske har även snitsaren ett hjärta?

    Vad semestern beträffar, har bloggens tillförordnade extra tillfällige administrator (jumper) inlett den i Sydsverige.

  38. Mmmm… följ mitt råd och ta en rejäl semester och kom tillbaka med ny kraft. Trevlig sommar!

  39. Snitsaren nickar tyst:

    Kejsarord väger tungt !!

  40. Huh?!?!? Samtliga senaste tre inlägg, dvs. Finisher, Hypotetiskt och den efter snabbt genomögnande uppenbarligen lysande intervjun med Tildo har helt gått mig förbi. Ser att jag inte varit här sedan Kungsholmen runt. Till mitt försvar måste jag få anföra att jag följer de bloggar jag följer via bloggkoll, som alltsedan omnämningen till bloglovin’ fungerat allt sämre (har en känsla av att wordpressbloggar är extra drabbade). K a t a s t r o f.

    Inte bara att invånarna i Snitsarbo må ha känt sig styvmoderligt behandlade av divan ultraschmultra, dessutom har jag missat underhållande läsning av högsta klass (och haft mage att klaga på den dåliga uppdateringen).

    Trots illa fungerande mobilt bredband i gaxland har jag tacksamt nog semester – det blir trevlig frukostläsning i morgon bitti, det ser jag det.

  41. Naturligtvis har vi saknat Fredrikas kloka, humorististiska (”Nu räcker det” väser Tildo över min axel) kommentarer en tid, närmare bestämt sedan hennes inbjudan till Nix vegogrill. Vi har tänkt att hon har haft mer än nog av lukten från Snitsarbo på sin egen blogg. Hennes närvaro är annars som solen under den svenska sommaren, den är inget man räknar med, men man är glad när den dyker upp. Nu tänker Fredrika tydligen läsa den långa intervjun med Tildo, kallad ”En tvål i ett vattenfall”, i så fall en bedrift väl i klass med GAX 50. Med tanke på de få kommentatorerna efter intervjun är det nog inte många som orkat igenom eländet och snitsaren funderar på att ge något slags medalj eller finishertröja till alla som tagit sig hela vägen. Ett godkänt genomförande kan kontrolleras med med frågor av typen ”Vad hette Tildos farfar som barn?” eller ”Vad brukar Tildo smeta på handen, när hon gör high five?”

    Till Fredrika kan också sägas, att snitsarens blogginlägg saknar bästföredatum. Han brukar själv vilja att vi läser upp gamla blogginlägg för honom, varunder han alltid skrockar självbelåtet. Särskilt roligt har han åt de otaliga oväntade, spretande kommentarerna, av vilka Fredrika tidvis stått för många.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s