Namnet Oddvar Moen dyker ofta upp i snitsarens brev. Oddvar Moen säger sig ha upptäckt ”Det stora jättebrevet” och anser sig vara den främsta auktoriteten, när det gäller detta. Snitsaren skattade hans ord högt och citerade honom så ofta han kunde. Någon korrespondens dem emellan var det däremot inte fråga om. De få brev snitsaren fick av sin husgud besvarades så vitt känt aldrig.
Den egensinnige norrmannen lät tala om sig redan för trettio år sen när han höll föredrag på ett av den beryktade K-gruppens möten under Gustav Adolfs torg. Ämnet var enligt våra tillgängliga källor “Myt och verklighet kring “Det stora jättebrevet””. Oddvar Moens sakliga budskap var dock inte vad den tidens unga rabulister ville höra och han sägs också ha blivit utskrattad för att han talade norska. Efter detta sägs han aldrig mer ha öppnat munnen och mycket sällan lämnat öknen. När snitsaren emellertid efter 25 års tystnad fick nedanstående sensationella brev från samme Oddvar Moen, var det, som vi kan se, skrivet på utsökt svenska:
Många års gediget arbete tycks äntligen ha burit frukt. Nu törs vi säga att vi funnit det, “Det stora jättebrevet”. Efter att med ljus och lykta sökt igenom hela öknen, vänt på varje sten och silat varje sandkorn, efter att ha granskat varje funnen bokstav, varje skiljetecken, varje tomrum med förstoringsglas och jämfört allt med allt som över huvud taget skrivits, sagts och tänkts i öknen, har vi kommit fram till en gemensam nämnare, den enda möjliga och därför enligt all logik den riktiga versionen av “Det stora jättebrevet”.
Alla tidigare utgåvor kan glömmas, då de efter detta saknar värde. Allt har varit hägringar och ekon eller, ännu värre, dimridåer. Alla föregivet äkta brev har under våra luppar kunnat avslöjas som sorgliga bedrägerier, medvetna och lömska eller bara aningslösa, vilket får vi lämna osagt. Huvudsakligen har texterna befunnits vara felaktiga avskrifter av gamla lösryckta fragment som fogats samman hur som helst och utan tanke kompletterats med falsarier. Den skenbart tomma men, just därför, meningsstinna dialogen har i brist på kännedom om den centrala “Hottah-tanken” strukits eller varierats med irrelevanta ökenläten. Nya meningslösa ökennamn har hittats på och nya vilsekomna varelser har fått beträda ökenscenen, allt tillsammans på bekostnad av den för vår djupare förståelse av texten helt fundamentala dubbelgångar-symbolik, som framträder i ljuset av de saknade fragment vi återfunnit. Utan denna dimension blir dialogen obegriplig. Orden ekar ihåligt och slutrepliken faller stumt i ökensanden.
Bland de många som på sin tid bidragit till desinformationen bör vi inte låta bli att nämna “K-gruppen”, en ökänd skara unga män av tveksam härkomst och med oklart mål. I händerna på dessa galningar förvandlades “Det stora jättebrevet” till ett våldsromantiskt pekoral, en orgie i pubertala, för att inte säga infantila, fantasier. Texten blev ett manifest i gruppens egen kamp mot allt och ingenting. I tidens anda gjorde man dess okände författare till hjälte och martyr och myten om hans lidande och död i striden för “Det stora jättebrevet” spreds i form av “Geffer-dokumentet”, ett besynnerligt falsarium. Idag tål galenskaperna att skrattas åt, men icke desto mindre torde alla de befängda missuppfattningar, vi fortfarande möter, ha sin grund i dessa gamla irrläror. Att tala om en specifik författare eller ett enskilt upphov till “Det stora jättebrevet” eller över huvud taget söka relatera det till tid och rum, är meningslöst och enfaldigt. Vi vet att brevet alltid funnits överallt, på samma gång som alla vi tillsammans ständigt skriver det. “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”.
Efteråt hos farbror Steffe 