Monthly Archives: juni 2008

Ständigt

Rubriken ”Ständigt dessa kameler” har nu mött läsarna av denna blogg så länge, att de till slut fått anledning att själva sucka: ”Ständigt dessa kameler”. En stackars fantasilös butler, som i den bortflugne Asgams frånvaro satts att administrera snitsarens blogg, kan bara instämma och konstatera att bloggen helt tappat styrfarten. När snitsarens brevlåda sinat och det huvudsakliga dragplåstret, den populäre jumper, bara ägnar sig åt tråkiga tåhävningar och stretching av en lårmuskel, återstår bara för bloggen att vända sig inåt och beskriva sig själv. Denna meningslösa metabetraktelse är följaktligen inget annat än ytterligare ett i raden av nödinlägg. Låt oss hoppas att kommentarerna blir intressantare.

Annonser

Ständigt dessa kameler

I ett tidigare blogginlägg ”Google is not your friend” redovisade Asgam några av de ”sökmotortermer” som lett till denna blogg, varvid en erfaren bloggare hävdade, att ”bloggkvalitet kan mätas i antalet konstiga sökord”. En enkel butler, som roat granskat den senaste statistiken, kan konstatera att snitsarens blogg håller fortsatt hög klass i detta avseende:

napoleonhatt
idas sommarvisa översatt på arabiska
smaragd ankor
nationalsången onödig
långe-bertil göteborg
josefine bakers bilar
maraton+skitit på sig
skorpbil
grekiska demimonder
ingemar stenmark botswana
lennart julin 60 år
”brittisk smörsångare”

Det är dock lika sorgligt varje gång jag tvingas konstatera att snitsaren inte förmått hjälpa de tillfälliga besökarna. Förhoppningsvis har de i brist på önskade svar ändå kunnat glädja sig åt en stunds trevlig läsning av de texter där orden återfunnits utspridda i oväntade sammanhang, inte nödvändigtvis ens i samma blogginlägg. Vad en ”skorpbil” är kan man fundera över, men enligt ett återgivet dokument på sidan ”Bekanta” ovan ska en sådan ha använts vid någon av K-gruppens aktiviteter på 1970-talet. Kanske har farbror Google rätt i sin fråga: ”Menade du skåpbil?” De påfallande många besökare, som velat veta vem som skrivit indiens nationalsång eller vad sengångare heter på engelska, har däremot fått såväl klara besked som fyllig bonusinformation. En tacksam tanke riktas också ofta till Asgam, som påpassligt publicerat texten till visan ”Lyckans land”.

Inte sällan anges söktermerna som färdiga, egendomligt formulerade frågor. Någon undrar till exempel ”Hur långt är det runt Kungsholmen” och en annan, troligen ett litet barn, vill veta ”Var ligger Belgien på jordgloben”. När snitsaren får den häpnadsväckande frågan ”Varför är Björn Borg känd”, anar vi alla att vi har blivit gamla.

De senaste dagarna har ett stort antal besökare hittat hit via ordparet ”kamel juvel”. När en fiffig butler själv googlade orden, förstod han sammanhanget. Enligt nätsidan ”webbkryss.nu” lyder en nyckel i Svenska Dagbladets senaste Kors&Tvärs: ”Hade kamel vid namn Juvel”. Den som lusläst snitsarens blogg (eller Åke Holmbergs böcker) vet naturligtvis att Ture Sventons vän från den arabiska öknen, herr Omar hade tre kameler, Smaragd, Rubin och Juvel, av vilka den sistnämnda med ett blått och ett brunt öga var hans älsklingskamel. Den behjälplige farbror Google påminner också om en intressant understreckare i Svenska Dagbladet samt Povel Ramels visa ”En arabisk shejk”:

¤

En arabisk shejk är jag, goddag, goddag, goddag.
Jag bjuder romantik bak tältets öppningsflik.
Jag har Valentinos charm och Karl-Alfreds starka arm
men du är ung och svag. Goddag, goddag, goddag.

Mitt namn är Abdul Ben, jag bor i nästa län – Jemen!
Kliv upp på min kamel, så får du en juvel.
Jag ska smeka dig ibland med daddelkladdig hand.
Jag är oljerik och snäll. Gokväll, gokväll, gokväll.

I eldigt lyckorus vi delar min burnus.
Vi dricker fikonjuice och spisar cous cous cous.
Vid grammofonens tratt vi shejkar dag och natt.
Men i morgonrodnaden blir jag arab igen.

Sedermera

Snitsarens berättelse om ”IK Kometen” i föregående inlägg avslutades med en underlig mening:

”Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt”.

Som villkor för att citeras ställde snitsaren publicering av följande förklaring:

Oklarhet kan råda om Cederskiöld “sedermera var med i klubben”, det vill säga “inte var med från början utan först senare” eller om han “sedermera blev ett (före detta) finansborgarråd”. Den första tolkningen borde nog kräva en annan ordföld, “sedermera var faktiskt också” eller “var sedermera faktiskt också”, men är annars rent sakligt möjlig, ty Cederskiöld blev medlem sent i Kometens historia, ditlockad av klubbens löparstjärna. Om vi minns rätt var de båda skolkamrater i någon fin skola någonstans. När det gäller Cederskiöld, har vi ett svagt minne av att han åtminstone en gång deltog i klubbmästerskapet i längdhopp och då hoppade bortåt fem meter. Han hade en yngre bror vid namn Hugo, som var kamrat med snitsarens kamrats lillebror. Snitsaren minns Hugo som en skojig prick med torr humor. Hans (och följaktligen även Carls) farfar, även han döpt till Hugo, påstods vara “kungens närmaste man”. Till skillnad från idag var “Hugo” på 1950-talet ett ovanligt namn på ett barn och vi vanliga tjänstemannagossar kände luftdraget från de adliga vingslagen. I den andra tolkningen måste “sedermera”, som ju är ett adverb, vara bestämning till adjektivet “förre” och inte till substantivet “finansborgarrådet”. Detta inser vi om vi utelämnar ordet “förre” och skriver meningen med rak ordföljd. I modern svenska går det varken att säga “Sedermera finansborgarrådet var med i klubben” eller “Det sedermera finansborgarrådet var med i klubben”. I SAOB anses exemplet “en sedermera glasmästare” visa ett “numera knappast brukligt” mönster. En konstruktion, “Adelsmannen, sedermera finansborgarrådet Cederskiöld var med i klubben”, vore däremot möjlig eftersom “sedermera” då tolkas som en satsförkortning med ett underförstått verb (”Adelsmannen, som sedermera skulle bli finansborgarrådet”). Snitsaren anmärker också självkritiskt att man omöjligen kan säga “det förre finansborgarrådet” och därför inte heller borde acceptera “förre finansborgarrådet”. Eftersom ordet “förre” böjs i genus kan det ju inte heller tolkas som adverb i stil med uttrycket “före detta”, som ju inte böjs, även om den skojiga formen “före dette statsministern” har noterats. I varje fall är “förra” en grammatiskt riktig form framför ett substantiv i neutrum, varför vi i fortsättningen föredrar den.  Adjektiv i bestämd form föregås, som vi vet, av bestämd artikel, “det stora huset”, utom i fasta uttryck av typen “tjocka säkten”, “kalla handen”, “lugna gatan”. Andra viktiga undantag är bland annat ungdomsspråkets superlativ i bestämd form “värsta” och de frekventa adjektiven “sista” och “förra”. Uttrycket “förra finansborgarrådet” kan alltså stå självständigt utan sin bestämda artikel. Adverbet “sedermera” före adjektivet komplicerar dock frågan. Vi säger inte gärna “Ovanligt tjocka släkten kommer på besök” eller “Jag fick mycket kalla handen”. Eftersom adverbet bryter det fasta mönstret, kräver vi en bestämd artikel framför och uttrycken får med ens en mer konkret betydelse. Om vi i det senare exemplet byter adverbet “mycket” mot t.ex “genast” blir vi dessutom missuppfattade eftersom adverbet hellre söker det verb som plötsligt finns att tillgå med normal språklig logik. Jämför betydelsen av meningarna “Jag fick genast kalla handen” och “Jag fick den genast kalla handen”. I det förra fallet var (den bildliga) handen kall när jag fick den, men i det senare fallet tycks den erhållna (troligen bokstavliga) handen ha kallnat hastigt under själva handslaget (eller på tallriken?). Undantag som “i absolut sista minuten” bekräftar den regel, som vi avstår från att formulera, men som ändå antyder att konstruktionen “sedermera förra finansborgarrådet” saknar sin bestämda artikel “det”. Denna befriar oss från alla rimliga möjligheter till missförstånd och om vi slutligen även stavar Carls efternamn rätt, antar meningen den oklanderliga formen:

“Ett kort tag var faktiskt också det sedermera förra finansborgarrådet Carl Cederschiöld med i klubben, men det har han nog glömt.”

Adverbet “sedermera” ska ses i förhållande till då, medan adjektivet “förra” anger titeln i förhållande till i dag. Gossen Carl skulle “sedermera”, det vill säga idag som 63-åring, komma att tidigare ha varit finansborgarråd, det vill säga, skulle “sedermera” komma att vara “det förra finansborgarrådet”. Konstruktionen, där adverbet bestämmer adjektivet, kan jämföras med uttryck som “den fordom muskulösa kroppen”, “den numera bräckliga stofthyddan” eller, för att sluta cirkeln av exempel ur snitsarens verklighet, “det snart ruttna liket”!

IK Kometen

Om idrottsklubben Kometen berättar snitsaren:

”När den bildades i slutet av 1950-talet hade den omkring ett halvdussin aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg, vår och höst utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt bland andra badande i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och bara ett gjort mål på hela säsongen lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvuduppgift, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och när den till slut självdog på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. En av dem blev senare svensk akademisk inomhusmästare i höjdhopp, men i övrigt har Kometens forna medlemmar fått nöja sig med karriärer inom andra, mindre viktiga områden. Någon lär vara styrelseordförande i Volvo, medan andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt”.

Eftersom snitsaren sitter fördjupad över franska konjunktiv och inte är god att tas med när han blir störd, vänder jag mig till jumper, som också var med när det begav sig. På min enfaldiga fråga, om idrottsklubben Kometen verkligen har existerat i verkligen, svarar han skrattande:

– Naturligtvis.

– Och du var med från början?

– Två klasskamrater, låt oss kalla dem Anders och Erik eftersom de råkade heta så, frågade om jag ville vara med i en idrottsklubb som de just hade startat. Som alltid inför nyheter var jag först tveksam och jag tror att jag också tyckte att klubbnamnet var lite fånigt. Tydligen vande jag mig, eftersom jag gick med och stannade kvar så länge klubben fanns. Nu tycker jag att namnet är rätt läckert. Funderar på att använda det under nästa långlopp. Eftersom ”IK Kometen” verkar vara upptaget av en bordtennisklubb i Bollnäs, får jag nöja mig med bara ”Kometen”.

– Får vi kanske se dig i Kometens färger under Stockholmshalvan i september?

– Klubben hade så vitt jag minns inga färger, så jag får väl införa röd tröja och gröna byxor som officiell klubbdräkt.

– Du tackade alltså ja till gossarna där på skolgården och så blev du medlem i IK Kometen?

– Redan samma helg blev det klubbmästerskap i landsvägslöpning. Det var en solig marsdag minns jag och det luktade så som det gör en solig marsdag. Jag har för mig, att vi sprang ett par varv runt kvateret där de flesta i klubben bodde.

– Och då sopade du asfalten med de andra?

– Nej, jag var ingen slätlöpare. I terräng vann jag däremot ett par gånger. För övrigt var jag inte ens klubbens bäste höjdhoppare hela tiden. Jag växte sent.

– Du har tidigare berättat om en konstig orienteringstävling där en liten pojke försvann i skogen. Har du kanske något annat minne att berätta?

– Minnena flyter ihop i ett enda långt klubbmästerskap. Vår och höst var det tävlingar varje helg, ett par grenar på lördan och ett par på söndan. De sista åren fick jag naturligtvis sovra i utbudet med tanke på min höjdhoppskarriär, men i början deltog jag nog i rubbet.

– Tränade ni aldrig?

– Om det fanns något som kunde kallas träning, fick man sköta den själv. På sommaren, när Kometen tog ledigt, blev det mer tid för eget idrottande. Det var för övrigt inte så stor skillnad mellan träning och tävling i de tidiga tonåren. Tränade man höjdhopp, så hoppade man höjdhopp. Att tävla i alla grenar gav följaktligen allsidig grundträning. Utan Kometen hade jag nog blivit både sämre höjdhoppare och veteranlöpare.

– Vilket är ditt roligaste minne från alla dina år i Kometen?

– Jag minns helheten, känslan och stämningen, lukten av en idrottsplats tidigt om våren, ljudet av en hoppribba som klonkar i kolstybben. Annars var det lite småkul för det mesta, gissar jag.

– Något tråkigt minne då?

– En gång lappade jag till en annan kille.

– Usch då! Vad hade han gjort?

– Egentligen ingenting. Vi käftade visst om turordningen i en stavhoppstävling. Jag minns att jag blev överraskad av min handgriplighet. Han har nog glömt alltihop, men jag kan ännu känna den otäcka känslan av att ha tappat fattningen.

– Men nog måste du ha slagits fler gånger som barn?

– Aldrig ensidigt och utan anledning.

– Fanns det inga flickor i IK Kometen?

– Nej, det skulle jag nog ha kommit ihåg. Trots att flickor var väl så duktiga som pojkar i den åldern, såg man dem sällan idrotta självmant.

– Vad gjorde de då?

– Bollade och hoppade hopprep.

– Tävlade ni bara mot varandra i klubben?

– Eftersom klubben inte var ansluten till friidrottsförbundet, fick det bli så. En gång hade vi en klubbmatch mot en annan kvartersklubb, Kevinge IK. Jag minns inte vilka som vann, men efteråt gick de flesta därifrån över till oss. IK Kometen hade nog som mest ett trettiotal aktiva medlemmar. Rätt kaxigt!

– Och så ”självdog” klubben plötsligt?

– Eldsjälen, vår ordförande flyttade från orten. Vi blev äldre och de flesta fick andra intressen.

– Många storklubbar har ju annars startat som små kvartersgäng?

– Ja, det fanns uppenbarligen ett tomrum i kommunen också. Stocksunds IF ville att vi skulle bli en friidrottssektion där, men villkoren lockade tydligen inte. Senare tävlade jag och ett par andra för Enebybergs IF, innan jag hamnade hos Studenterna. Inte förrän senare med Danderyds SK fick kommunen en riktig friidrottsklubb. En av kometerna blev för övrigt ledare där. Han ringde nån gång och ville ha mig som hopptränare.

– Men det nappade du inte på?

– Det var på sjuttiotalet och ingen ville hoppa dykstil längre. Det där drattandet på rumpan har jag aldrig begripit mig på. Dessutom ansåg jag mig färdig med idrotten i livet. Kan du förresten tänka dig mig stå och coacha? Svara ärligt!

– Kanske inte?

– Dessutom har jag alltid varit en sån där som kryper ihop, när det bli tal om att välja klasspappa eller liknande.

– Du menar en feg latmask.

– Eller en blyg realist. Jag hade också i det längsta lyckats undvika alla uppdrag i IK Kometen, men tyvärr blev jag ställd mot väggen till slut och fick motvilligt acceptera en post som sekreterare det sista året.

– Och du överlevde?

– Det handlade mest om att bokföra resultaten från alla våra tävlingar. Ibland skulle man skriva klubbens stencilutskick på maskin. Jag vill minnas att jag försökte skämta och driva med mitt påtvingade uppdrag genom att skriva torrt och uppstyltat. Killen med stencilapparaten brukade skratta när jag kom med mitt hopkok, men efterhand tror jag hans skratt blev mer och mer ansträngt. Lite som när ett barn får de vuxna att skratta men sen inte kan sluta i tid. Jag minns att jag slickade i mig något indirekt beröm från någon av klubbens äldre stödmedlemmar. Kanske sög jag lite för länge på på den pralinen.

– Jaså, hur lät det berömmet.

– Något om att det var roligt skrivet, tror jag. Att gamlingen var finlandssvensk hör på något vis också till saken. Kanske formades min bild av finländsk humor där och då.

– Och av dig själv och din egen humor?

– Usch ja! Jag var lättsmickrad.

– Och är kanske fortfarande?

– Usch ja!

– Som när Nix och Masse dunkade dig i ryggen och skickade ut oss på egna ben i bloggosfären?

– Ja, de visste hur de skulle lägga orden. Tildo går förstås inte på sånt där, men en lättsmickrad jumper föll pladask och nu sitter vi här, du som administrator och jag som contributor, i en blogg med det fåniga namnet ”Efteråt hos farbror Steffe”. Inte var det väl det vi ville när vi var unga!

– Så du vill inte överta administratorskapet?

– Nej, fy fan!

         *

Snitsaren har senare fått tillgång till ett flertal bilder från klubbens första vår, av vilka några visas nedan.

Snitsaren som segrare i bowling.

 

Final i badminton, som snitsaren troligen förlorade.

 

Segraren i tyngdlyftning demonstrerar sina färdigheter med snitsaren till höger.

Sommar

Så som ”havets avsikt” enligt tillförlitliga källor ”var att sorla”, är härvarande blogginläggs enda avsikt att ersätta det föregående. Dags att torka tårarna och blicka framåt. Sommaren står för dörren och det dröjer innan ”höstrusket bankar” på densamma (för att denna gång rätt citera visan, nudge nudge!).

Ytterligare några busiga citat om sommar och sol trängs i en liten butlerhjärna:

”Aurinko paistaa siniseltä taivaalta,
kaikki tuntuu paremmalta”

”Ute blåser sommarvind,
inne blåser William Lind”

”Mister Brown is very old
He’s not happy when it’s cold
But even worse than that, he’s not
even happy when it’s hot”

De finska raderna är hämtade från någon gammal lärobok. ”Siniseltä taivaalta” är liksom ”paremmalta” ablativ, så kallat från-på-kasus, av ”sininen taivas” respektive ”parempi”, det senare komparativ av ”hyvä”. Översättningen av versen överlåter vi med varm hand åt vår husöversättare X, med en försiktig uppmaning att inte nödvändigtvis gå via swahili och sanskrit. Travesteringen av Samuel Hedborns visa är tagen ur Blandaren, troligen för mycket länge sen, eftersom ingen idag längre minns hur William Linds orkester förr i tiden hördes i radion dagarna i ända. Den engelska versen lärde sig butlern, som så mycket annat strunt, i skolan. Han kan också säga ”Endlich kommt ein Herr der die Freundlichkeit selbst ist” samt ”Ah, ces piétons, ils sont insupportables”. Innan X går till verket bör han upplysas om att det första citatet är på tyska, ett språk som förr ibland lästes i skolan.

Utan titel

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är ännu klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra  som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snytit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

Stockholm Marathon 2008

Det 30:e Stockholm Marathon sprangs igår i 25-gradig värme. Det dracks, hälldes, skvättes och sprutades mycket vatten under dagen. Fler än tusen löpare påstås ha brutit loppet, däribland jumper, contributor i denna blogg. Eftersom han inte varit vidare kontaktbar sedan gårdagen, är det oklart varför han för andra året i rad tvingades kastade in sin dyblöta handduk, men det tycks dock inte i första hand ha handlat om den riksbekanta hälseneskadan. Av dem bland denna bloggs trevliga kommentatorer, som sprang loppet, lyckades ingen utom signaturen Karin nå sitt under normala förhållanden förväntade resultat. Efter ett imponerande jämnt lopp med kilometertider mellan 4:53 och 5:07, gick hon i mål på 3:30:35. Hon lyckades med något så fint som en negativ split och torde även göra anspråk på den exklusiva brödrost i vit plåt, som på annan blogg utlovats till bästa sluttidsgissare. Startnummer X, som gjorde jumper sällskap i brytarklubben, låg väl till för att med marginal underskrida sin förväntade tid efter att ha sprungit loppets första halva på anmärkningsvärda 1:41:36. Utan att vara direkt slutkörd tycks han sen, enligt egen uppgift, efter ytterligare två kilometer ha drabbats av den stora maratonledan och följt en impuls att helt sonika sluta springa. Maratonpsyket är i sanning outgrundligt. En del övriga vänner av denna blogg må vara missnöjda med sina prestationer, men enligt den fåordige jumper har de gjort en obegriplig prestation bara genom att idas ta sig runt de två varven. En enkel butler lyfter på hatten för alla som över huvud får för sig att springa maraton.