Resor

Det har uttalats en förhoppning om, att snitsaren inte har tystnat för gott utan bara påbörjat en längre resa med en givande reseblogg för hans läsare att se fram emot. Sanningen är dessvärre att snitsaren ogärna lämnar sitt hem. Han lär i ungdomen ha gjort en färd med tåg och skoter söderut och bland annat besökt det lilla landet Andorra, men efter detta hävdade han att han hade ”sett världen” och behövde lugn och ro för att sortera sina intryck. Hösten 2006 rubbades dock den gamle mannens trygga tillvaro, när hans sköterska och hans butler båda tillsammans begav sig ut på en tågluff.  För att inte bli utan mat och hygien var snitsaren tvungen att packa sina väskor och mycket motvilligt följa med. Vännen löparen lockades att komplettera resesällskapet mot löfte om möjlighet till en löptur varannan dag.

När snitsaren skickar sitt första brev från resan har hela sällskapet färdats med tåg genom Sverige, Danmark och norra Tyskland. Efter ett dygn i Hamburg, där de inte bara sett den stora hamnen och dess vackra magasinsbyggnader utan också, enligt snitsaren, ”en miljon tavlor av Caspar David Friedrich”, har de i en primitiv liggvagn nått staden München, där snitsaren så småningom hittar ett internetcafé och skriver:

06.11.20
Här är München och en mycket vimmelkantig snitsare. Han förmar bara ha en sak i huvudet i taget och klarar dessa tagluffar illa. Tangentbordet ser inte heller ut som hemma. Bland annat saknas den bokstav, som kommer mellan ”z” och ”ä” i alfabetet. Löparen, som kinkat några dagar, är däremot uppat värre efter en joggingtur med sköterskan pa en och en halv timme genom Hirschgarten och Nymphenburgs slottspark med dess pampiga slott. Tva flugor i en schmäll som tysken säger. Idag har här varit lite smakyligt men igar hade München nästan sommarväder med sol och femton grader varmt, varför uteserveringarna och parkerna var fulla av söndagslediga familjer. Hela sällskapet gick en lang, lang promenad genom staden men hann ocksa med ett, visserligen alltför kort men dock, besök pa det gamla pinakoteket. Där stoltserar de inte bara med malningar av Dürer och diverse Brueghlar utan har ocksa jättesalar med Tizian, Rubens, Rembrandt och annat skräp. Spanjoren Greken skymtade längst bort i bortersta salen men dit hann de inte, innan klockan slog och en sträng vakt sa ”Genug”. Sköterskan blev inte mätt pa jesusar och heilige ditt och heilige datt, utan ville se ytterligare hundra sadana i den sa kallade Frauenkirche idag. Snitsaren och hans butler höll pa att aldrig komma därifran.

München tycks vara en mycket platt stad, där det enligt löparen inte bör vara nagon konst att lägga en maratonbana. Här finns bara nagra konstgjorda kullar, av vilka dock Olympiaberget, en gang uppbyggt av rester fran sönderbombade hus, är högt och erbjuder utsikt över hela stan. Till och med alper anas svagt i fjärran genom smoggen. Flitiga joggare tar sig upp och ner och mountainbike akare övar störtlopp. Nedanför kullen ligger Olympiastadion och där bakom olympiabyn med dess blodiga historia. Men även i dag tränger världen in i den bayerska idyllen. I ett modernt koncentrationsläger observerade snitsaren hur de asylsökande hade hängt sin tvätt direkt pa staketets taggtrad. Det borde ha fotograferats, men ingen i snitsarens sällskap hade kamera med sig. I närheten, bredvid en cirkus, betade fem dromedarer. En tvättäkta bayrare i läderbyxor och grön hatt med rakborste i har ocksa setts, och i ett hörn pa huvudbangarden i Köpenhamn satt en eskima i förra veckan. Sa nog har snitsaren sett världen alltid.

06.11.23
Sällskapet har nu installerat sig för tva dagar i ett billigt rum pa Sunshine House i Berlin. Sunshinet som mötte dem har dock sakta övergatt i ett lite segt höstregn. Vandrarhemmet ligger vid Innsbrucker Platz med S-bahn och en trafikled på ena sidan och pa den andra en bit bort en park, där sköterskan i morse joggade 40 minuter i sällskap med ett langt, stripharigt, lufsande benrangel, vars namn snitsaren glömt, samt ett trettiotal andra morgonjoggare. Man kan undra vad snitsarens sköterska och butler har i denna jättestad att göra. Pa tva dar hinner man knappt mer än lukta pa den mättade ”Berliner Luft” och knappt känna ens ett svagt första slag av stadens puls. Hittills har de mest akt S-bahn runt i ring och kors och tvärs med en extra bistickare till Olympiastadion. Manga nybyggda eller fallfärdiga hus sag de genom tagfönstret och naturligtvis manga SLOAP´s och mycket blandad graffiti pa brandgavlar och murar. Fran Alexanderplatz gick de sen till fots nerför Kalle Liebknechts gata och sen ”under lindarna”, som höll pa att dekoreras med vackra ljusslingor. Snitsaren har nöjt sig med att torrt konstatera att ”Berlin är Berlin”.

Dresden tror vi oss däremot kunna överblicka och sammanfatta efter ett par timmar en vardagsförmiddag mellan tva tag. Om man lämnar Hauptbahnhof, där unga supportrar till Dynamo Dresden eldar upp sig med sang inför avresan till nagon bortamatch, och gar Prager Strasse norrut mellan de ödsliga glas- och platkomplexen, kommer man strax till den sönderbombade men i huvudsak ateruppbyggda gamla staden. Där star de, de berömda kyrkorna, palatsen och statyerna. Den som är intresserad av restaureringsteknik har mycket att studera ocksa i nutid, ty arbetet pagar för fullt. Frukosten, bestaende av bröd, mjölk, tomat och nagon frukt, intas lämpligen nere vid floden Elbe med utsikt över det breda vattnet och de vackra stenbroarna. Om man har tur passerar ocksa tva lastpramar med tjeckiska flaggor. Dresden är förvanande folktomt en vanlig vardagsförmiddag. ”Wo sind alle Leute?” fragar man sig utan att fa nagot svar. Fran taget ser man sedan staden vackert pa avstand. I Dresden finns ocksa ett Rudolf Harbig-Stadion. Vem han var skall vi aterkomma till senare.

När det gäller München, där snitsaren dröjer sig kvar och försoker sortera sina minnen, tycks vi ha glömt att nämna den berömda Engelska Parken. Där den sträcker sig längs floden Isar sägs den vara världens största i nagot avseende, vilket har vi dock glömt. Djävligt lang är den hur som helst. Sällskapet gick en promenad norrut langs ”den gröna Isar”, som faktiskt var ganska grön. Övriga färger i naturen var olika nyanser av rödbrungult och gratt och Butlern dillade nagot om ”Brueghel”. Tillbaka gick, eller i några fall sprang, de sen pa flodens östra sida och var inte framme vid Maximilianum och bron in mot centrum förrän i skymningen. Ja, nog finns det plats att röra pa benen i München. Den som är mer lagd at det puttinuttiga hallet kan med fördel dröja kvar i stadens äldre delar och där fa sitt lystmäte av sma tinnar och torn och klockspel och allehanda krusidullifix. Till och med tiggarna har anpassat sig, där de star med nedböjt huvud och den framsträckta handen sirligt böjd. Om de far nagot, tackar de gissningsvis pa medeltidstyska. Butlern log överseende at allt och gjorde en smula narr, tills han kom in i Asam-Kirche. Där blev han stum och mumlade ”Respekt!”.

06.11.30

Wenn jemand eine Reise tut, kann er was erzählen (När någon gjort en resa, tut!, så har han vart i Sälen) lyder ordspråket. Snitsaren torde härvidlag vara regeln som bekräftar undantaget. Ju fler intryck han fått under resan desto svårare har han haft att klä dem i ord. Medan resten av sällskapet sedan tre dar är hemma i Sverige, irrar snitsaren ännu runt i Europas städer. Förundrad har han försökt följa luffarna på deras zickzackfärd. Senast vi tittade till dem gick de i ett envist regn under lindarna på gatan med samma namn. Med hjälp av flaggorna kunde snitsaren påpassligt peka ut några ambassader, främst naturligtvis den pampiga ryska, men i övrigt fick de berömda byggnaderna stå kvar oidentifierade, då sköterskans guidebok eljest skulle blivit våt. Vid Brandenburger Tor tröttnade de till slut på vädret och tog S-bahn hem till sitt stamlokus, en grekisk pizzeria nära Rathaus Schöneberg vid John-F-Kennedy-Platz. Detta rådhus var en gång administrativt centrum i Väst-Berlin och det var också på denna idag ganska intetsägande plats, som Kennedy på bruten tyska ytttrade de berömda orden ”Jag är en flottyrmunk”. Var Ronald Reagan kläckte ur sig ”Mister Gorbatjov, tear down that wall”, och därmed, enligt en del puckon, vann det kalla kriget, är inte bekant och kan göra detsamma. Få tycks minnas att Mister Gorbatjov sa ungefär samma sak, om än mindre klämkäckt, till en besvärad Mister Honecker i Öst-Berlin. Återtågets hjältar får inte alltid den uppskattning de förtjänar. Den som besöker Berlin bör dock inte försumma att promenera ett stycke längs den förkättrade murens sträckning. De rester som bevarats av den är förstås inte mycket att visa upp jämfört de kinesiska eller israeliska murarna, men de öde ytorna där den gått fram och bebyggelsen på ömse sidor sätter fantasin i rörelse. Att husen på östsidan är nyare och mindre förfallna, lär ska förklaras med att Väst-Berlin inte behövde något skyltfönster, eftersom muren i sig var argument nog. Sällskapet följde (nästa dag i solsken) sträckningen frår East Side Gallery till Potsdamer Platz. Vid Checkpoint Charlie står för turisternas skull en kopia av den ursprungliga amerikanska gränsbaracken. De två vaktande amerikanska soldaterna pratade dock misstänkt flytande tyska och snitsaren tyckte att deras guldbrämade fanor hade stjärnorna i ett diagonalmönster, vilket, som vi lärt oss, skulle tyda på att de var 50 i stället för, som de borde varit, 48 till antalet.

Efter ett sömnigt besök på ett museum, överfyllt av gamla tavlor, målade icke minst av Caspar David Friedrich (!), lämnade sällskapet Berlin i en liggvagn med destination Zürich. Natttågen i Tyskland går sällan den rakaste vägen och när man vaknar vid någon station, anar man aldrig var man är. Detta tåg tog tydligen en sväng över Hannover, ty där klev mitt i natten två unga kinesiskor in i kupén och började treva omkring sig i mörkret, bland annat över butlerns kropp, vilket han fann lustigt. Snitsaren, som inte tycker om trams och flams, tände lampan och kunde sedan på flytande mandarin visa de fnittrande asiaterna till sina rätta platser. I sällskap hade de ännu en kines som, enligt sköterskan, senare skulle visa sig snarka. ”Tra sma kanasar skalla aka tag”, sjöng butlern.

Den som tycker om höga berg och djupa dalar rekommenderas ta tåget från Zürich till Wien. Man kan då också skryta med att ha varit några minuter i Liechtenstein. Först färdas man längs den långa Zürichsee och därefter längs ännu en sjö. Man beundrar de höga bergen på andra sidan och säger ”Åh!”. Så småningom blir bergen mycket, mycket högre och man säger ”Ååh!”. När man till sist, efter flera timmar, ser de snöklädda jättetopparna, är man sedan länge mållös. Tåget klättrar sakta uppför alpsidorna och dalarna gapar långt därunder. När sköterskan tittade ner, sa hon ”Hu!”. En äldre dam i kupén, som var på väg till en kurort och läste en kopierad tidningsartikel med rubriken ”Ein jiddisches Jahrhundert”, droppade då och då små tips om vad som väntade oss utanför fönstret. Hon kunde också upplysa om att tåget som högst åkte på 1300 meters höjd. I trakten av Sankt Anton låg det snö på marken. ”Brrr!”, tyckte sällskapet, som kommit från varmare trakter. Det torde ha varit någon gång då som alla oberoende av varandra insåg att en natt i Wien, när alla härbärgen stängt och alla tåg gått, inte skulle bli någon ”höjdare”, som butlern uttryckte saken. Det var ju trots allt inte sommar och varken snitsaren, löparen eller butlern var ju Eathan Hawk. De klev av i Salzburg och satte sig där på en bänk någonstans i mörkret vid en kyrka för att vänta på på liggvagnen till Köln. Stackars snitsaren, som just börjat få kläm på sin österrikiska accent. Varför gör de så mot honom?

Sträckan mellan Salzburg och Köln är inte lång, men nattåget tuffar ändå i nio timmar, allt för att trötta tågluffare ska få sova ut. När de sedan vaknar och tittar ut genom fönstret, får de nypa sig ordentligt, ty på klipporna längs Rhens stränder står det ena sagoslottet efter det andra. Hälften hade räckt åt de flesta. Men passa på och titta här, ty snart far tåget in bland städer och industrier och väl framme vid målet i Köln väntar mest en massa gamla trista stenlämningar från romartiden. En ganska stor, svart, taggig domkyrka, som dongar väldigt, står också bredvid järnvägsstationen. Författaren Werner Aspenström påstås ha liknat den vid en stubbe i skogen, En djävligt konstig stubbe i så fall, tycker nog snitsaren. Han såg heller inte någon lång och smidig Josephine Baker åla sig ut ur någon bil, en händelse som samme författare fascinerats av, men ett och annat kan ju ha ändrat sig på ett halvt sekel. Framför kyrkan bland fånigt gapande och fotograferande människor stod i stället ett halvdussin levande statyer, som mot betalning bugade sig eller lyfte på hatten. Sköterskan frågade alla i sällskapet, vem de skulle välja att vara som en sådan staty. Först senare kom snitsaren på det självklara svaret: Adolf Hitler. När någon lägger en slant, skulle han kunna höja högerarmen till hälsning eller kanske nöja sig med att leverera den snabba underarmsvarianten höga nazister emellan. En annan hädelse framför kyrkan kunde vara ”Jesus på korset”, medan vår vän Muhammed vore mer svårhärmad. I Köln fanns också många smaskiga tårtor och ett litet tuffe-tuffe-tåg, på vilket dock inte interrailkortet gällde.

Vad gör man när man kommer till Köpenhamn klockan ett på natten? Gömmer man sig under en bänk när vakterna stänger Huvudbangårdens stora hall, eller vandrar man hela natten varv efter varv runt stängslet till tivoli där man enligt affischerna kan se barnpjäsen ”Nissemysteriet” eller julkabarén för de vuxna ”Bored of the Rings” och där för säkerhets skull ”julemanden har testet alle forlystelserne”? Nej, den vane tågluffaren kliver naturligtvis på tåget tillbaka till Jylland, får ett par timmars sömn, går sen av i den lilla staden Kolding och följer där Jernbanegade bort i den ännu sovande staden förbi kyrkan åt höger fram tillen höjd, där det ståtliga Koldinghus reser sig. Fästningen började byggas år 1208 och har sedan förvarats än mot norr och än mot söder beroende på vilken makt som varit herre i staden. I Kolding finns också en frisörakademi och påfallande många frisersalonger. Men så är ju också Koldingborna kända för sina eleganta frisyrer. Efter en kort tur till Esbjerg går tåget sedan tillbaka till Köpenhamn och Malmö, där ett rum väntar vid Nils Perssons plan.

Även sedd med kräsna och trötta tågluffarögon är Malmö en synnerligen vacker stad. Med sina kanaler, parker och gamla hus torde den väl mäta sig med de flesta namnkunnigare turiststäder på kontinenten. ”Varför resa över Öresund efter vatten”, tyckte snitsaren och fick medhåll av en rysk dragspels- och balalajkatrio, som framförde ”An der schönen blauen Donau” mer smäktande än någonsin några filharmoniker i Wien. Hela ressällskapet stod troget kvar och lyssnade till de oräkneliga repriserna i detta inspirerade mästerverk ur Johann Strauss den yngres annars något enahanda valsproduktion. Snitsaren gav trion sina sista utländska växelmynt. Och snipp snapp snut, så var resan slut.

Annons