Interaktion

Den granskning av snitsarens själsliv, som en tid satt läsarnas tålamod på prov, har återkommande berört dennes uttalade svårigheter att på ett okomplicerat sätt interagera med andra människor och i förlängning känna behov av att över huvud taget umgås med dem. Då ämnet emellertid, att döma av kommentarer, behandlats otillfredsställande och lämnat naturliga frågor obesvarade, tvingas vi ännu en gång ställa snitsaren mot väggen, eller om han föredrar den metaforen, lägga honom på analyssoffan:

– Har du något emot att vi tar upp ämnet?

– Tvärtom, det är ju jag som har bett om denna frågestund.

– Det är kanske du som formulerar våra frågor också?

– Naturligtvis.

– Du har kallat denna intervju ”Interaktion”?

– Den ska ju något heta, och även om begreppet ”Social interaktion” möjligen har en mer speciell innebörd, handlar det om ett samspel mellan mig och andra.

– Som du alltså har problem med?

– Eftersom mitt liv sedan länge är inrättat med hänsyn till mina begränsningar, upplever jag sällan något problem.

– När man ser dig bland andra människor, förefaller du vara ganska normal, om än lite tillbakadragen. Du verkar inte sakna förmåga att föra vanliga samtal och du tycks förstå de sociala koder som gäller. De flesta torde nog uppleva dig som sympatisk, och i rätt sammanhang kan du rent av vara underhållande?

– Icke desto mindre tycks det sällan vara värt det pris jag får betala.

– Pris i form av vad?

– Den mentala ansträngningen i att övervaka och i efterhand granska mig själv. Ytterst handlar det om ett slags omsorg om andra som offer för min närvaro, där blotta misstanken om min skuld till andras obehag dröjer kvar i mitt sinne.

– Tillmäter du inte din närvaro bland andra en orimligt stor betydelse?

– Naturligtvis.

– Och eftersom det ytterst tycks handla om ditt samvete, är det väl egentligen dig själv du bryr dig om?

– Så kan man kanske säga.

– I ett tidigare inlägg sägs att du snarare är överambitiös än otillräcklig vad gäller inlevelseförmåga?

– Att tolka och förstå andras tankar, är en lovvärd ambition, och min färdighet i detta avseende tycks mig inte sämre än de flestas. Kanske har min överambition skärpt min tolkningsförmåga och troligen är jag i mitt utanförskap också mindre benägen att använda mina egna tankar och känslor som missvisande måttstock för andras. I varje fall tycks jag vara mindre säker i mina tolkningar, än vad som tyvärr är vanligt.

– Så vad är i så fall problemet?

-Min överambition.

– En kommentator har noterat ditt ständiga bekymmer för andras förväntningar på dig. Vad är det du tror att de väntar sig?

– En annan människa.

– Och hur tror du att den människan ska vara?

– Jag fruktar att människor som inte känner mig närmare ska inbilla sig att jag är sällskapligare än jag är.

– Men om du inte umgås med dem, så lär de ju inte heller känna dig närmare?

– Umgänge förpliktar, och uppenbarligen har jag inte funnit det mödan värt att ytterligare komplicera mitt liv. Förutom med mina allra närmaste umgås jag inte utanför speciella, på förhand givna sammanhang, där förväntningarna på mig är lägre, inte sällan i skydd av ett kollektiv.

-Du tycker inte om att stå i centrum?

– Jo, när jag upplever att jag kan bjuda publiken på något utöver mig själv, men att uppträda som vanlig människa är mer krävande, och rollen som vän förblir den ultimata utmaningen.

– Men det är tydligen ingen drömroll?

– Nej, den tycks jag vilja undvika till förmån för bärande statistroller.

– Men med dina närmaste anhöriga känns det väl okomplicerat att umgås?

– Ja, med det fåtal av dem som verkligen känner mig.

– Hur många är det?

– Att det förutom mig själv finns åtminstone någon, är stort nog i min värld.

– Har du aldrig haft normala vänner utanför familjen?

– Det beror på vad som menas med normala.

– Sådana som du träffat och umgåtts med bara för din och deras skull utan andra avsikter än att bara umgås?

– Nej, inte i mogen ålder.

– Hur var det när du var liten?

– Fram till tonåren hade jag goda kamrater, som jag inte drog mig för att hänga med i tid och otid, men de var inte många, och eftersom det tog tid och mod att etablera nya vänskapsrelationer, höll jag mig envist och tryggt till de beprövade. Även om jag säkerligen var onödigt efterhängsen, tycks jag ha accepterats med mina uppenbara särdrag, och i det mångbottnade spel med jargong, humor och underförstådd förståelse, som uppstår nära vänner emellan, slipades jag av som social varelse. Utan detta intensiva kamratumgänge hade mycket kunnat vara sämre i mitt liv.

– Det låter som om du har mycket att se tillbaka på med glädje?

– Eller sorg, om jag väljer det perspektivet. Många minnen har en bismak av ett senare etablerat dåligt samvete för den aningslösa egoism jag demonstrerade i sådana sammanhang. Medan jag ständigt vistades hos min bästa lekkamrat och till och med så sent som i trettonårsåldern besökte honom i två veckor när hans stora familj tillfälligtvis hyrde ett hus i skärgården, var det aldrig tal om någon motsvarande gästfrihet i vårt sommarhus i Skåne, eftersom jag där redan hade en kusin som lekkamrat, och medan min mor åtminstone sökte kompensera för obalansen genom att någon gång bjuda mig och min kamrat på bio eller kondis, valde jag själv den väg som gynnade mig bäst. Även om jag var tystlåten och höll mig undan alla vuxna så gott jag kunde, minns jag mig ibland bara ha lämnat kamratens hem för att äta och sova. När jag långt senare i vuxen ålder mötte och talade med hans mor, borde jag ha tackat henne för besväret, och det möte med samme kamrats syster, som utförligt beskrivs i inlägget ”Mea culpa”, kan också ses i det ljuset.

– Eftersom du säger att din egoism var aningslös, är du väl utan skuld?

– Dåligt samvete har inget med logik att göra.

– Har du träffat dina barndomskamrater senare?

– Vi sågs allt mer sällan och så småningom inte alls. Efter realskolan umgicks vi inte längre på samma vis, och den kamrat jag fick under gymnasietiden och som senare blev kollega i matematiken hade helt andra fritidsintressen än jag, vilket begränsade umgänget utanför skolmiljön. Efter en gemensam resa i Europa 1968 sågs vi knappast mer än i samband med studentjubileer, och efter vad jag minns har jag inte känt saknad. På samma sätt umgicks jag inte med idrottskamraterna i Kometen och Studenterna utanför idrotten, och när sådana sammanhang efter hand försvann ur min värld, försvann också kamraterna.

– Utan saknad?

– Ja, idrottskamrater var idrottskamrater och skolkamrater var skolkamrater, och ingen av dem kände mig som något annat heller.

– Men om vi har förstått dig rätt, träffade du din blivande så kallade ”sköterska” när du läste ryska på universitetet?

– När jag hamnade på slaviska institutionen, kom jag från en stor, tidigare aldrig känd ensamhet och var vidöppen för allt nytt umgänge. Mycket från denna tid har i mitt minne en bismak av förställning, för att inte säga förnedring, men med tiden utvecklades något som jag vill kalla vänskap med ett par av de kvinnliga studenterna, däribland sagda ”sköterska”. Den ofrånkomliga upplösning frågan antyder och min rädsla för att därefter etablera nya vänskaper låter mig dock ana vad jag egentligen sökt i min egoism, och när jag några år senare hamnade bland potentiellt likasinnade på en målarskola, var jag följaktligen försiktig med umgänge av privat slag. Jag accepterade inbjudningar i grupp, men minns mig exempelvis ha tackat nej till en i och för sig lockande fågelskådarutflykt med en i och för sig mycket sympatisk kurskamrat, andra tillfällen i andra sammanhang att förtiga.

– ”Att förtiga” tycks vara ett uttryck du älskar att svänga dig med?

– Jag är full av klyschor.

– Vilka andra tillfällen i andra sammanhang är det fråga om och varför ska de i så fall förtigas?

– Även om jag inte överhopats av anbud, har jag haft svårt att på ett enkelt sätt tacka nej när jag föreslagits umgänge, vilket temporärt gjort mig rädd att möta en del människor som inte förstått min osällskaplighet.

– Har du något exempel?

– När jag läste vid universitetet lånade jag ut pengar till en man från Nigeria, och vi språkades vid några gånger, men sedan han bett om och olyckligtvis fått mitt telefonnummer, levde jag i osäkerhet en tid eftersom han uttryckt en önskan att umgås. Han lär också ha ringt en gång när jag inte var hemma, vilket han alltför väl kom ihåg och påpekade när vi möttes ett par år senare. Med få undantag har jag därefter lyckats undvika sådana situationer i livet.

– Hade det någon betydelse att han kom från en annan kultur?

– Troligen anade jag hos honom, möjligen fördomsfullt, ett utanförskap och ett därav följande behov av vänner, medan exempelvis en idrottskamrat från Irak, som jag sällskapsjoggade med några gånger i Liljansskogen, var ofarligare i kraft av sin världsvana och självsäkerhet. Som tidigare har påpekats, handlar det om förväntningar på mig, även om de flesta människor också saknar förutsättningar att bli mina nära vänner och tvärtom.

– Du låter kräsen?

– Eftersom vänskap är krävande, vill jag helst ha något i utbyte som jag inte kan ge mig själv på enklare sätt, men i vad mån rönnbären är sura eller sitter alltför högt, låter jag vara osagt.

– Du kanske nöjer dig med att titta på dem?

– Ja, människor är intressanta på lagom avstånd där jag själv inte skymmer dem.

– Gäller detta ”lagom avstånd” också i det fysiska rummet?

– Inte nödvändigtvis.

– Hur klarar du dig exempelvis i den moderna kramkulturen, som inte fanns i din ungdom?

– Även om jag själv inte är någon spontankramare, bekymrar den mig inte alls. Min eventuella rädsla för närhet handlar inte om hälsningsceremonier utan om förväntningar på själsligt umgänge.

– Har det aldrig hänt att du själv har föreslagit umgänge men blivit kallsinnigt bemött?

– Som barn hade jag en lustig tanke, att det var tur att jag i egenskap av framtida man hade att själv ta alla initiativ i relationer till det motsatta könet, emedan jag annars riskerade att behöva tacka nej, eller ännu värre, finna mig skojad med. Att själv bjuda upp till dans och senare erbjuda giftermål med risk att få avslag, var ett kontrollerbart spel jag kunde välja att avstå ifrån, och möjligen tänkte jag mig redan då försiktighet även i fråga om mindre genanta vänskapsrelationer.

– Ska det tolkas som ett ”nej” på frågan?

– Ja, i huvudsak, även om min barnsliga föreställning om vuxenlivets ensidighet lyckligtvis har fått revideras.

– Så du behövde aldrig fråga chans på din ”sköterska”?

– Ha ha!

– Ögat kanske talte?

– Vi säger det.

– Kan det verkligen räcka med en enda ”vän”?

– Tydligen har jag inte haft plats för så många fler.

– Dina barn?

– Ja, men de ska slippa uppträda på sin fars blogg.

– Och ”övrig släkt”, som det brukar heta i dödsannonser?

– Släktingar är släktingar och fungerar i sina roller oberoende av närhet till mig.

– Du har skrivit, att de som lusläst denna blogg känner dig bättre än de flesta som träffar dig i verkligheten. Är inte det ett slags vänskap?

– Visserligen missar dessa vänliga människor min röst, mimik och gestik, andra fysiska egenheter att förtiga, men i synnerhet blogginlägg som detta torde vara en kungsväg till min person, och i den mån kommunikation förekommer, är det naturligtvis fråga om ett slags mindre förpliktigande vänskap som tycks passa mig.

– Och om du träffar sådana vänner i det verkliga livet?

– Då får jag skärpa mig.

Annons

Att stå ut

I inlägget ”Snitsaren”, beskriver denne sig själv som ”den lille magre pojken med de utstående öronen”, och i sitt underfundigt avslöjande inlägg ”Awesome boy” låter han sitt alter ego Tildo indirekt berätta om samma ”utstående öron”. Dessa iögonfallande attribut har intresserade läsare av denna blogg även kunnat se på de fotografier, där snitsaren som barn och ung exponerar sitt kortklippta huvud, medan målningarna här ovan, hämtade från olika perioder i konstnärens liv, inte bara vittnar om de framträdande öronens befintlighet på snitsarens kropp, utan också om spåren de har satt i hans själ.

I den ovan citerade intervjun med snitsaren besvaras den impertinenta frågan, om denne ”har kvar sina utstående öron under den gråa kalufsen”, med en replik delvis hämtad ur ”Det stora jättebrevet”:

– Känn efter om du törs!

Då vi emellertid vägrat att rota i snitsarens trassliga hårman, har frågan förblivit utan svar, och något hopp om sådant har vi inte heller denna gång. Fem bloggår har dock inte gått snitsaren obemärkta förbi, och hundrafyrtiofem blogginlägg, åtskilliga i form av inträngande intervjuer med avslöjande frågor, tycks slutligen ha brutit ner hans verbala motstånd, ty helt oväntat besvarar han vårt spörsmål genom att med två resoluta tumgrepp föra sitt gråa hår bakåt och blotta öronen med uppmaningen:

– Se själv!

Man kan undra vad vi egentligen väntat oss, ty när vi äntligen får se de omtalade broskflikarna har vi svårt att dölja vår besvikelse. Vi nöjer oss med att nicka tyst och le fånigt, men då snitsarens förväntansfulla blick ber om ett mer nyanserat omdöme, blir vi till slut tvungna att säga honom sanningen:

– Nog har man sett värre vingmuttrar?

– De syntes mer när jag var liten och huvudet var rundare.

– Men så fasligt utstående var de väl inte?

– Allting är inte relativt, men mycket, och upplevelsen av egna kroppsdelar hör definitivt dit.

– Blev du retad för dina öron?

– Jag hade väluppfostrade kamrater och inga uttalade fiender.

– Vad spelade det då för roll om öronen stod ut lite?

– Uppenbarligen uppmärksammades de tillräckligt för att hela tiden finnas i mitt medvetande, och som potentiella objekt för smädelser utgjorde de ett ständigt hot. En upprörd kamrat kallade mig en gång i hastigt mod ”din djävla öronman”, ett konstigt tillmäle, som han själv säkerligen fann minst lika pinsamt avslöjande som jag. En annan gång kallades vi båda gemensamt av en yngre förbicyklande lustigkurre för ”Tjocka Simon och Långöra”. Att två flickor i klassen vid ett tillfälle fick för sig att dra i mina öron bakifrån, ska troligen också tolkas i detta perspektiv. Annars påmindes jag indirekt om mina missprydande öron, när sådana kommenterades i andra sammanhang. Jag minns hur segraren i något terränglopp hemmavid, den mig inte olike Thomas Nilsson, dömdes ut med orden ”Synd bara att han ska va så jävla ful!”. Samtidigt kunde jag själv inte ostraffat tala om öron, ty den som vill kasta sten i glashus bör först bli varse bjälken i sitt eget öga, eller som barn formulerar samma till visdom förklädda enfald: ”Han som sa det han var det”. Sålunda glömmer jag inte heller, hur jag en gång troskyldigt uppmärksammade mina kamrater på en liten pojke, som kommit in från vinterkylan med, som jag uttryckte det, ”röda lanternor” på ömse sidor om huvudet, men i stället för den förväntade uppskattningen möttes min fyndiga iakttagelse av ett torrt: ”Ska du säga”.

– Stackars dig?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Om dessa oförargliga exempel är allt en minnesgod snitsare kan komma på av sårande anspelningar på hans öron, är han att gratulera och borde inte gnälla?

– En snitsare gnäller inte utan redovisar sakligt sina minnen.

– Mådä?

– För övrigt kan hänsynsfullt återhållen kritik upplevas lika sårande som uttalad.

– Du menar inbillad hänsynsfullt återhållen kritik?

– Så bör man kanske uttrycka det.

– Kritiken kom alltså egentligen från dig själv?

– Duktig psykolog!

– Det hade kanske varit bättre om du fått prata med någon om dina öron?

– Ja, i en annan värld och en annan tid.

– Tog du aldrig upp ämnet hemma?

– Du skojar.

– Eller med någon kamrat?

– Möjligen kunde jag indirekt skämta om mitt lyte som på den vänstra målningen ovan, men att helt och fullt erkänna egna svagheter hörde inte min ungdom till. När en kamrat i gymnasiet sakligt frågade varför mitt ena öra stod ut mer än det andra, ljög jag att det berodde på min vana att stödja ena handen mot det, när jag låg och läste, en förklaring som han knappast köpte.

– Har du någon bättre idag?

– På min annars oklanderliga kropp har jag med åren upptäckt asymmetrier av olika slag. Det nedersta vänstra revbenet sticker ut och hårfästet bak i nacken är ojämnt, annat mer privat att förtiga. Att det vänstra örat står ut mycket mer än det högra upptäckte jag inte förrän i tonåren, trots att denna obalans, av bilder att döma, var särskilt tydlig när jag var liten. Av oklar anledning har det vänstra örat blivit felvikt när den genetiska bruksanvisningen lästes, dock inte värre än att en enkel förkortning av huden på örats baksida viker detta rätt och ger mig ett ganska normalt utseende. Jag minns att jag prövade att vinkla till örat med ett stramande plåster och jag övervägde till och med ett eget kirurgiskt ingrepp, ett enkelt snitt, lite tejp och en mössa på över natten. I sammanhanget har jag en oförklarlig minnesbild av hur jag står i vårt kök hemma och speglar öronen i det mörka fönstret.

– Men någon riktig plastikkirurg var aldrig aktuell?

– Sådana var inte så vanliga på den tiden, och i min föreställning sysslade de med värre missbildningar.

– Vågade du inte be dina föräldrar?

– Att visa intresse för mitt utseende och i synnerhet för en så futtig detalj, skulle ha varit alltför genant, varför jag valde att lida i tysthet.

– Och ”stå ut” med att öronen ”stod ut”, som inläggets vitsiga titel antyder?

– Så småningom insåg jag det ohjälpliga och rättade mig därefter. Vad utseendet beträffar, var det mer konstruktivt att åtgärda min medfödda spinkighet, även om den skivstångsträning  jag bedrev i de sena tonåren primärt hade andra mål. I takt med min växande självkänsla blev öronen alltmer en del av mig, och snart doldes de av hår och glömdes bort.

– I blogginlägget ”Awesome boy” påstår ditt alter ego Tildo, att du ”fick långt hår och blev en snyggis”?

– Det omdömet får stå för hen.

– Var du fortfarande missnöjd med ditt utseende?

– Nej, till skillnad från många med komplex för sitt yttre var jag lättsmickrad och trodde på dem som antydde att jag såg bra ut. Jag minns, att jag inte bara tolkade det som självklar ironi, när jag hörde två mindre flickor kommentera mig med orden ”han var väl snygg”, och när jag ser fotografier från början av 1970-talet, kan jag ana att mitt utseende tillfälligt passade tidens smak, men lyckan var kort och tio år senare var allt annorlunda.

-Hur?

– Om jag tio år tidigare upplevt en kort period av uppskattning för mitt utseende i såväl egna som andras ögon, fick jag nu för första gången i livet utstå något som påminde om mobbning, ty långt hår och skägg, åtminstone otuktat sådant, var uppenbarligen ovant för ungdomen i den världsförgätna byhåla jag flyttade till i början av 1980-talet.

– Du menar när du kom till Vallentuna och fick heta ”Jesus”.

– Även andra tänkta invektiv kunde höras. Det tillfälliga öknamnet ”Parismodet” torde exempelvis ha syftat på min slappa klädsel och mina otidsenliga träskor, och jag insåg att 1970-talet definitivt var slut, när jag passerade en skolbyggnad och en hödstadieelev öppnade ett fönster och skrek ”Jävla kommunist, åk hem till Dalarna”.

– Ha ha ha ha?

– Ja i efterhand kan jag skratta åt den enfaldiga formuleringen, men jag minns att jag kände en kall fläkt av en främlingsfientlighet jag annars bara sett på avstånd, och då hade jag ändå valt mitt främlingsskap själv.

– Det var i alla fall modigt av dig att framhärda i ditt sätt att se ut?

– Eller tjurskalligt och dumdristigt. Sett i efterhand borde jag ha kompromissat om min rätt till självbestämmande, ty med barn i känslig ålder var det inte bara min ensak hur jag såg ut.

– Du menar att barnen fick lida för sin fars utseende?

– Mycket mer än jag då förstod.

– Kallas du fortfarande för ”Jesus”, när du visar dig på byn?

– Om det händer någon gång, grundas det på gammal hörsägen, ty som pensionär har jag föga gemensamt med den yngling som korsfästes vid trettiotre års ålder. Ungdomar föredrar jämnårigare jämförelseobjekt, och i den mångfald av udda utseenden som uppvisas idag sticker mitt gråa, ganska välklippta hår och skägg inte ut på samma sätt som förr. Att jag någon gång blir jag kallad ”tomte” av små barn, försöker jag ta som en komplimang.

– Och de utstående öronen har inte besvärat dig sen du var ung?

– Nej, de håller sig dolda.

– Sån tur att du inte har blivit skallig då?

– Det är inte för sent.

Brevskrivaren

Jag har i min ägo en låda full med brev och vykort, adresserade inte bara till mig utan även till mina föräldrar och några av deras förfäder. Vid en analys av detta textmaterial slår det mig hur en del skribenter, främst kvinnliga sådana, tycks ha en avundsvärd förmåga att skriva en okonstlad svenska direkt ur hjärtat, medan andra föredrar att anpassa sitt språk efter egen estetik, inte sällan med illa dold litterär ambition. Medan de förra prioriterar kommunikationen som sådan och söker tillfredsställa mottagarens önskan om information, månar de senare mest om sin egen framtoning. Bland dessa självupptagna brevskrivare utmärker sig i min samling den unge man, som i detta blogginlägg kallas ”brevskrivaren”, och vars brevskrivarkonst ska analyseras nedan med hänsyn till stil och innehåll. De nio brev jag valt som exempel är alla adresserade till föräldrarna och sparade av modern för att senare återfinnas efter hennes död.

Hej far.
Hur är det med din rygg. Hela min kropp mår bra. Jag har hoppat 112 i höjdhopp och 1.46 i Stav. Mor sa att hon snärt är klar med körsbärsträden. Jag kanske klarar 1.14 i höjd.
Tor.

Att döma av hoppresultaten i brevet ovan författades detta när brevskrivaren var tio år, och lika kortfattade är andra återfunna rader från samma och tidigare ålder. Bruket av ”mor” och ”far” om och till föräldrarna, var inte vanligt i 1950-talets Stocksund, men har sin förklaring i faderns skånska härkomst. Dessa titlar användes dock aldrig i tilltal som substitut för pronomen, så som brukligt varit i tidigare generationer, ty som framgår ovan duade brevskrivaren sina föräldrar, och från tidig ålder lär han dessutom till vardags ha titulerat dem ”morsan” och ”farsan”.

När han i nedanstående exempel två år senare skriver hem från sommarstället i Vejbystrand, är han mer berättarglad, men blicken på omvärlden är fortfarande ett barns, och så länge han skriver riktig svenska och stavar rätt, är han lyckligt ointresserad av sitt språk. Tolvåringen kan inte stava till ”auktion”, men tycks annars behärska sina begränsade medel, där adjektivet ”laban” är en medveten, temporär form av ”lajban”. Den ålderstypiskt sakliga berättelsen ger oss även en inblick i det sena 1950-talet, när barn kunde åläggas trädgårdsarbete och pengar hade ett annat värde. Det märkliga namnet ”Sgunne” torde avse brevskrivarens moster och lär från början vara en sammandragning av ”Moster Gunnel”, medan övriga nämnda personer är andra släktingar boende på orten om sommaren. De var alla lärare och åtnjöt som sådana lång semester, vilket möjliggjorde gossens vistelse på sommarstället utan föräldrar och syskon, lämpligen i sagda mosters hus på familjens tomt.

Hejsan igen.
Hur har ni det därhemma. Jag mår finfint. Det gör Sgunne, Alméns och Cavallins också. I torsdags fick vi den första jordgubbslitern. Det smakade härligt. Maja var här i onsdags och i torsdags. Vi var i Öllöv på en aktion idag. Mellanmålet hade vi med oss som matsäck. Sgunne och jag fick åka i Alméns bil och Cavallins i sin. Mellanmålet åt vi innan aktionen började, vid en höstack. Alltså, det var inte aktionen som började vid en höstack utan vi åt mellanmålet där. Mitt under måltiden stack en tant ut huvudet ur ett förster och plåtade oss. Jag råkade tyvärr göra en besynnerlig grimas då. Närå, jag bara skojade. På aktionen var det en laban gubbe som köpte och köpte (han hade keps). Fångsten blev, för Sgunne en höganäskruka för 1 kr, för Alméns ingenting, för Cavallins två stolar för 3 kr. En bamsig soffa gick ut för bara 50 öre. Oj jag har glömt att rensa häcken idag. Det måste jag göra. Hejsan då.
Tor.

När brevskrivaren är fjorton år tycks han skriva mer försiktigt och beräknande, vad gäller såväl stil som innehåll, ty frånsett uppgiften om broderns besök från militärtjänst speglar nedanstående hastiga hälsning hem till fadern och systern knappast hans tankevärld vid denna tid, och det medvetna språkets uppgift är att roa dem, vars smak för oväntade detaljer och nya formuleringar han känner. Namnen Molle och Ärta ska uttydas Olle och Märta, enligt samma mönster som på denna blogg förvandlat kollegorna Nix och Masse till Max och Nisse. Detta av brevskrivaren och hans kusin introducerade sätt att byta konsonanter roade så småningom även vuxna, men medan de kreativa fjortonåringarna snart gav sig ut på nya språkliga upptäcksfärder, var den äldre generationen trögare, varför brevskrivaren sedan i många år tvingades höra exempelvis vildhallon benämnas ”hilda vallon”. Olle och Märta som var bror respektive syster till brevskrivarens morfar bodde tillsammans i Ängelholm men talade en utpräglad norrköpingska och var i en fjortonårings ögon urgamla och lite komiska figurer.

Hej Gräsänkling och Syster.
Jag är sjuk i halsen och måste sitta i halvskugga och dricka citronvatten. Igår uppvaktade vi Olle på hans födelsedag. Själv stod jag mest på Molle och Ärtas balkon och släppte ner skräp på folk. Ikväll kommer Mats, men tyvärr kan han inte få se mig göra något fantastiskt höjdhopp. Det ska bli kul att få se honom i uniform. På tal om ingenting så uppträdde Morbror Stig i en storpalmig utanpåskjorta idag. Mor fick sig ett gott skratt, men jag kunde inte finna något lustigt med den. Nej, för bövelen, nu måste jag sluta. Till slut bara veckans skämt (kommer från Sven). Oj vad här är mörkt, här kan det inte ha varit tänt på länge.
TOR.

Denna förmåga, att hålla sina läsare på såväl lagom avstånd som gott humör med låtsat intresse för oviktiga detaljer, har brevskrivaren utvecklat ytterligare när han nästa sommar skriver hem till föräldrarna. I det korta utdraget nedan visar femtonåringen sitt sinne för ironisk distans, medan språket ännu inte hittat den oklanderliga men tråkiga form, som senare ska garantera honom betyget AB på varje gymnasieuppsats. Det är förvånande att han i detta försök att härma fåniga vuxnas attityder inte förmår formulera sig mer elegant, ty här handlar det ännu inte om medveten tafatthet.

…På tal om Sven (överst t.h.) så har Cavallins och Alméns kommit tillbaka från Italien. Dom hade många fina saker med sig. Utav Sgunne fick jag två stycken maschettknappar (stavning?) från Italien. På dom finns ett utsökt vackert mosaikmönster som föreställer en utsökt vacker blå blomma med gröna blad. Bakgrunden är hemlighetsfull. Runt om är det en läcker ram med guldfärg. Tjusigt va!!? Av Sven fick jag en trevlig kniv från Pisa på vilkens fodral det står PISA.  Av Vinting fick jag en läcker chokladkaka på vars papper det står ”van houten”…

Med samma inställsamma ironi beskriver han senare i brevet en bjudning där ”vi åt ost och kex och drack wisky”, och där nämnda italienfarare ”berättade tråkiga reseminnen” i form av ”punkteringar, dåliga källarmästare på restauranger, slut på bensinen, bilköer, arga italienare o.s.v.”. Den hjärtliga skadeglädje, som anas mellan raderna och som brevskrivaren hoppas dela med sina läsare, döljer dock ingen avund, trots att femtonåringen aldrig varit söder om Köpenhamn och hans föräldrar sällan eller aldrig företagit nöjesresor med familjen, ty han trivs bäst när han får vara i fred på ett och samma ställe under sommaren.

Förutom några slarviga rader, pliktskyldigt bifogade i andra familjemedlemmars brev, saknas exempel på brevskrivarens stil under de följande åren, och säkert är att han inte uttryckte sig skriftligen i onödan, men när han i nittonårsåldern tvingades göra militärtjänst i Norrland, kände han sig uppenbarligen manad att meddela sig med föräldrahemmet, ty från denna period i hans liv finns ett rikt analysmaterial. De två valda brevutdragen nedan visar en ung och ännu omogen brevskrivare, som dessutom tycks sorglöst omedveten om sin omognad. I brist på ett eget naturligt skriftspråk tvingas han ikläda sig språkdräkter, lånade från den begränsade litteratur han mött. I det tramsiga första exemplet anas möjligen inspiration från lille Hunos berättelse hos Povel Ramel och det parodiskt sakliga andra utdraget vittnar om läsning av tråkig facktext och minner om gymnasiets torra uppsatser. Medan den unge brevskrivaren troligen ansåg sig humoristisk, ser han med senare ögon en rörande brist på stilsäkerhet även i dessa avsiktligt tillgjorda alster. Det finns dock något charmerande i brevskrivarens ungdomliga hybris och övertro på sin originalitet, som den äldre kollegan kan avundas.

Hjärtliga hälsningar från Tor.
Hälsa alla hur mås det. Jag mår bra, men jag är lite sjuk. Har varit har jag i alla fall. Förkyld. Hej, vi har jättekul här på I20. Vi får marschera, hälsa och se på doktorn och en hel mängd andra roliga saker. Vi får ta skydd också. Det är skojigt. Ibland får vi bannor. För att vi gjort fel. Då fnissar vi, för då skäms vi. Då har vi dabbat oss. Vi får bra mat, särskilt på lördagarna. Vi har fått kåpistar också. Dom skjuter vi med. Jag sköt för högt. Då sänkte jag kornet. På kåpisten. I låsjementet är det rent och fint. Vi bäddar sängarna så fint. För vi vill ju inte ha lort i rummet. Då kan det bli otrevligt. Med lort i rummet. Vi får förflytta oss också. Gå och krypa. Ibland ålar vi också. Då ser vi så skojiga ut. Då fnissar vi.  (Och så vidare).

Bästa och hittills enda familj!!
Efter att jag författat diverse vykort till ett antal mostrar och fastrar kan det vara dags att skriva ett par rader också till dig kära familj. Det är för närvarande söndag kväll. Jag ligger på sängen, lätt stödd av den vänstra armbågen och vänd mot den vägg där det inte finns fönster. I den motsatta änden av rummet sitter, grupperade kring det lilla bordet, Mörtsjö, Thorin, Johansson och Tillbro och spelar kort. Jag kan gissa att det är poker, dels med anledning av den oformliga korthögen i mitten och dels av de många kommentarerna. På en säng intill står en radioapparat, ur vilken en man och en kvinna hörs sjunga att ”Jag hade en fästman, jag höll honom kär”, något som kan anses förbryllande, eller i varje fall tyckas förbryllande, om man betänker att ett sådant påstående fälls av två aktörer, människor, därtill av olika slag, var för sig, oberoende av varandra och omvärlden, i ett tillstånd eller i en form, som för en utomstående ter sig, eller helt enkelt är, enhetligt eller i sig själv ett faktum. Nåväl, på samma säng, delvis skymd av radion ligger en soldat klädd i gröna byxor och vita sockar.  På en säng mittemot sitter Dahlgren och vill ha sagt att de fyra kortspelarna inte kan läsa, vilket han grundar på att dessa ska ha sagt att han enligt listan på väggen är logementschef men att han vet att han är blott städare. Sådan är scenen, när radion plötsligt,  eller rättare sagt med en presentation efter en kortare paus,  byter musik till Bo Nilssons ”Har du nånsin hört någon spela jazz på en elektrisk flöjt”, som sjungs av en dam, som påminner om och troligtvis också är Monika Zetterlund.  (Och så vidare).

När brevskrivaren tre år senare reste i Europa, var hans hjärna än mer fylld av litterärt överskottsmaterial att dölja tankar och känslor bakom, och i de vykort och enstaka brev han sände hem visade han sin förmåga att göra sig oåtkomlig. Ehuru ännu gymnasial tycks stilen nu säkrare med ett friare ordval och en mer varierad meningsbyggnad, och som student av den gamla stammen behärskade han verbens forna pluralformer, när de passade hans avsikter att skapa distans. Bevarade rader är präntade med prydliga bokstäver långt från hans personliga skrivstil, och brevet som återges nedan är också utformat med speciell omsorg i sin helhet, ty vid denna tid var han noga med vilka spår han lämnade i världen.

tisdag…
Kära vänner!
Jag har ett italienskt frimärke kvar och skriver detta brev till er. Det är morgon. H sover. Med det italienska bad- och turistlivet högt uppe i halsen ämnar vi idag ta tåget till Marseilles.
San Remo! Vad vill jag minnas av dig i min gungstol om femtio år? Måhända de gamla människorna som travade omkring i korridoren och logo och nickade: ”Bonjour Monsieur”. Frun i mjölkaffären, som utstötte förtjusta skrik var gång vi kommo om morgnarna. De små butikerna på Via Palazzo. Parkerna, de egendomliga träden, eller helt enkelt fönstret där vi åto vårt bröd så att smulorna föllo ned på balkongen under. Ack! Hur outgrundligt är inte livet.   Detta brev har korsat fyra oceaner!.
Här i söder finns det många svenskar som man stöter på, när man vandrar omkring. De uppför sig egendomligt och härrör från olika fritidsresor. I egenskap av internationell holländare, som hjälpligt parlerar franska med händerna, skyr jag dem som pesten. När de sålunda kommer fram och dunkar mig i ryggen och undrar om jag är svensk, bara tittar jag förvånat på dem och mumlar för mig själv. H är australier från Sidney. Turist sig känna så brun och frisk, ändå se ut som torkad fisk. Hur mår ni.
T.

I det korta brevet nedan, skickat några år senare från en språkresa i Moskva, är brevskrivarens minimalism konsekvent genomförd med enkla huvudsatser och minsta räkneord skrivet i siffror. Att han textat hela brevet beror möjligtvis på osäkerhet kring faderns förmåga att läsa skrivstil efter en stroke med åtföljande afasi ett par år tidigare.

Hej.
Här är Moskva. Här är vi, 25 svenskar och 12 finnar. Vi bor 3 personer i varje rum. Sängen är skön och man kan tvätta sig och duscha i korridoren. Tyskar, fransmän, schweizare och ryssar finns även. Maten är trevlig och mättande. Soppor före. Vi äter 500 m. från bostaden och går dit i en lång rad eller i små grupper. På vägen spelar ryssar domino och fotboll. Vi går i skolan fyra timmar om dan.  Vår lärarinna heter Natalja och vi är 10 elever i klassen.  Vi lyssnar på bandspelare och pratar. Vi lär oss ingenting. Igår åkte vi tunnelbana och buss. Det finns massor av människor men nästan inga bilar. På röda torget regnade det. I det statliga varuhuset GUM villade jag bort mig. Jag kom nästan inte hem. Jag köpte 1/2 l mjölk och frågade en liten man med en fotboll om vägen. Igår kväll sammanfördes vi med rysk ungdom. Det var tråkigt. På kvällarna kommer alla ryssar fram. De öppnar fönstren och skriker åt varandra. I parkerna vimlar det. Hur mår ni.
Hälsningar Tor.

I senare brev hem har brevskrivaren återgått till skrivstil, men kråkfötterna är fortfarande handikappanpassade och språket fortfarande lika enkelt, för att inte säga torftigt. De följande årens korrespondens mellan brevskrivaren och hans tillkommande skulle sedan tvinga fram ett ärligare innehåll och en mer personlig stil, där impressionistiskt fångade fragment av hans verklighet, beskrivna på ett okomplicerat och naket språk, ofta med bifogade teckningar och akvareller, lär ha uppskattats av mottagaren och möjligen banat väg till hennes hjärta. Denna fyrtio år gamla brevväxling är av förklarliga skäl inte tillgänglig för analys här på snitsarens blogg, men något av samma avskalade och naivistiska skrivsätt tycks brevskrivaren bjuda även sina gamla föräldrar i nedan delvis återgivna brev från en militär repetitionsövning vintern 1972, där hans oväntade öppenhjärtighet torde ha glatt dem, som annars inte var bortskämda med hans ord. Denna bloggs läsare kan dessutom betrakta utdraget som ett komplement till inlägget ”NMT” om snitsarens militärliv.

Hej på er!
Hur mår ni där nere. Nu sitter jag i tältet på min gröna päls vid kaminen. Jag har hängt upp mina kängor på tork i taket. Ute är det mörkt och kallt och stjärnklart. Månen är stor och rund. I väster rakt nedanför Casiopeja syns en jättestor stjärna. I våras såg man Jupiter som en stor stjärna rakt i söder om kvällen. Jag har just gått kvällspromenaden till byskolan och tillbaka. I gymnastiksalen där kan man dricka choklad och se på TV. På hemvägen brukar jag ibland ta vägen förbi bensinstationen och titta på termometern. När det är under femton grader, då biter det i näsan. Här inne är det varmt och gott om fötterna. Runt kaminen hänger snödräkter och sockar på tork. En repgubbe med polisonger och pigga ögon står och värmer sina händer. Utefter väggarna, med fötterna mot kaminen, ligger andra repgubbar. Dom pratar med varann och berättar gamla minnen. En del av dem är ganska gamla. På min pluton finns inga stockholmare mer än jag. De flesta kommer från trakten och får bo hemma över natten. Andra är längre inifrån landet, från Vilhelmina, Dorotea, Åsele, Lycksele och Tärna. De pratar sitt eget språk. Det är ganska roligt att höra på när de berättar om sina hemtrakter för varann. De är väderbitna och sega och har varit med om en del. Nu kom Eriksson in genom tältdörren och satte sig att äta ost på eldarpallen. Han är en baddare.
Om dagarna här skiner solen. Då är våren här. Det smälter på vägar och sydsluttningar och i skogen doftar det granris och bark. På kvällen, när solen går ner, kyler det på. Snön knarrar och allt ser ut som av is. När det är mulet blir himlen så askviolett, nästan svart-röd. Om man står alldeles stilla i skogen hör man hur långt borta och öde det är. Inga ljud hörs mer än skogen som står. Om man ser upp i himlen och lyssnar, tycker man att man hör den långt borta. Hela skogen står och väntar, känns det som. Allting försvinner.
För det mesta måste vi springa omkring med gevären i skogen som dårar. Då väcker vi upp varenda litet knytt. Ibland är det stridsdomare, som tittar när vi leker i skogen. En gång kom en stridsdomare och gav mig ett papper. På det stod det: ”Skott i axeln, lindrig smärta, rodnad vid utgångshålet, stelhet i axeln”. På andra sidan var en makaber bild av ett hårigt bröst med ett kulhål ovanför nyckelbenet. Då fick jag lägga mig ner i snön och bli omhändertagen av sjukvårdare.  Andra får handen avskjuten eller bajonett i magen. Ja, ja, vad de kan hitta på…
(Och så vidare).

Brevet avslutas med brevskrivarens tvivel på militärlivets mål och mening och en försäkran att mycket ska till för att få på honom en uniform igen, tankar han dock ska glömma för att åter påminnas om ytterligare fyra gånger, och när han så småningom har egen familj ska denna få likadana brev i samma okonstlade stil var gång han är borta. Hemma skriver han emellertid helst på maskin, varmed tycks följa ett formellare och mer distanserat språk, som när han senare loggar in på Hotmail under signaturen ”snitsaren” ska utvecklas till vad läsarna känner igen på denna blogg.