Monthly Archives: januari 2011

Porträtt av konstnären som gammal

  idun-dammsugning-2-452

Den bildkonstnär, som ägnats ett halvdussin inlägg i ord och bild på denna blogg och som genomgående kallats ”den unge mannen” eller ”den unge konstnären”, lär fortfarande vara i livet, även om hans ungdom har förrunnit och hans konst förlorat sig allt längre tillbaka i en svunnen tid. Då det kommit till vår kännedom att den grånade mannen inte bara sedan många år lagt sina rit- och målardon på hyllan utan även nyligen fyllt 65 år och sålunda uppnått formell pensionsålder, finner vi en lämplig anledning att söka upp honom i hopp om svar på de frågor, hans konst har väckt och lämnat oss grubblande över. Ryktet har förvarnat om en svårtillgänglig konstnär, som ogärna öppnar munnen annat än för att äta och dricka, men när vi försiktigt framför vårt ärende, spricker hans ansikte upp i ett obetalbart leende från öra till öra och ur sagda mun kommer en oväntad ström av ord:

– Bara roligt, bara roligt. Det var länge sedan någon intresserade sig för mig, om nu någon någonsin har gjort det, utom jag själv förstås, ha ha ha. Får det lov att vara en kopp kaffe? Jag har bara pulver, Änglamark Instant Café. Jag hoppas att det duger.

– Det duger utmärkt.

– ”Fairtrade”, står det på burken.

– Det låter bra.

– Det är mycket dyrare än Konsums X-tra snabbkaffe refill som jag köper ibland, ”fulkaffe” som jag brukar säga, men det kan det vara värt.

– Tack det blir fint. Vi har förberett några frågor, som vi kanske kunde ställa och få besvarade medan vi avnjuter ditt ekologiskt odlade och rättvisemärkta kaffe?

– Jag är idel öra och tunga.

– Får vi först gratulera dig till att ha blivit pensionär, eller är det opassande?

– Det passar utmärkt. Den enda förändringen i mitt liv är att jag går på museer och åker tunnelbana billigare samt att det i fortsättningen dimper ner drygt fem tusen kronor på mitt personkonto varje månad helt oförtjänt. Så vitt jag kan se, har jag bara fördelar att vänta.

– Det kan du väl vara värd efter ett långt liv i konstens tjänst?

– För att svara allvarligt på din ironiska fråga, är alla människor värda en trygg försörjning, så även jag, trots mitt obetydliga bidrag till landstingets budget och det allmänna pensionssystemet.

– Har du tjänat så lite på din konst eller har du bara undanhållit dina inkomster?

– Jag har snarare undanhållit konsten. Mina mycket blygsamma skattepliktiga inkomster har uteslutande gällt annan verksamhet.

– Har du aldrig fått sälja något?

– Fått och fått.

– Du kanske har tjyvhållit på din konst i väntan på berömmelse och högre priser?

– Jag har en gång motvilligt sålt en målning för 2500 kronor och andra bilder har jag givit bort i svaga ögonblick, ofta tyvärr utan att ha hunnit dokumentera eller destruera dem. Annars bidar konstverken sin tid i lådor och pärmar här hemma. Några ekonomiska förväntningar har aldrig belastat mitt skapande.

– Har du aldrig ställt ut dina verk?

– Nej.

– Har du inte fått möjlighet eller har du inte velat?

– Möjligen bäggedera. För tjugo år sen gjorde jag faktiskt ett litet försök, därtill uppmanad av en gammal lärare, som hävdade att man ”inte ska vänta för länge”, men av de renommerade gallerister, som mottog min berömda, då nyutkomna katalog, visade bara en sitt intresse. Snart blev jag dock själv betänksam och såg mina bilder med klarare ögon, varför jag uppsköt vidare personlig kontakt med den aktuella galleristen tills dennes galleri slog igen och han själv så småningom dog.

– Ångrar du att du inte var ivrigare?

– Nej. tvärtom. Många av de målningar jag då hade att visa har senare styckats i mindre bitar eller rent av förstörts helt.

– Och nu?

– Nu orkar jag inte intressera mig för sådana förödmjukande engagemang.

– Efter din död kanske?

– Mina efterlevande får göra vad de vill med de där lådorna och pärmarna.

– Av föregående blogginlägg och ingressbilden ovan att döma tycks du ha sysslat lite med grafik, vilket normalt brukar vara en väg till en större publik?

– Torrnålsgravyr är en intressant, om än något omständlig metod. De ristningar jag gjorde i kopparplåt på en grafikkurs tryckte jag dock bara i ett eller högst två exemplar.

– Nog är det lite egendomligt att som konstnär inte vilja visa vad man gjort?

– Jag har ju fått schavottera på denna blogg. Räcker inte det?

– De som numera hittar till denna avkrok av bloggosfären lär vara lätt räknade.

– Att jag lät trycka min katalog i 600 exemplar till en kostnad av 4000 kronor, kanske räknas mig till heder, om det är detta slags ambition, som visar graden av konstnärlig seriositet. Det egna arbetet att fotografera bilderna och pussla ihop sidorna ska inte heller föraktas.

– Varför lät du trycka den, om du sedan inte velat visa din konst i verkligheten?

– Katalogen var tänkt som ett konstverk i sig, med anspråkslös utformning som viktig komponent. Medan slätstruken konst inte sällan presenteras överdådigt, snobbar jag med motsatsen. Jag använder inte ens syrafria passepartouter, när jag ramar in mina bilder.

– Men du ramar in dem i alla fall?

– Ja, de flesta av bilderna sitter numera i ramar, vilket möjligen förstör bilden av mig som självständig och oberoende. Coolast hade varit att gömma eller förstöra den fysiska konsten och låta den dokumenteras exklusivt av min katalog. Nu är det dessbättre för sent för sådana fåniga koncept.

– Den tryckta katalogen visar bilder till och med 1991, men enligt den utvidgade nätupplaga som vi nyligen har sammanställt tycks du ha åstadkommit god konst åtminstone ända till år 2oo2?

– Ja, men sen var det slut.

– Varför?

– Skapandet hade sedan länge känts mer som plikt än nöje och det svarta måleri jag ålagt mig att fullfölja bjöd alltför stort motstånd. De bilder som ännu kunde intressera mig kändes därtill alltför inskränkt personliga.

– Alltför perverterade, menar du?

– Många torde ha uppfattat min katalog som lite suspekt, och nätupplagans fem nya sidor lär inte rentvå min konst i detta avseende, men som konstnär kan jag bara vara ärlig.

– Menar du, att du har sett nakna kvinnor klättra i tallar och granar?

– Ja, i mars när solen skiner och snön smälter.

– Sådana hallucinationer är du nog ensam om?

– Så mycket större anledning att försöka fånga dem i bild och visa dem för andra.

– Varför har du ritat och målat så mycket kvinnohår?

– Jag har saknat skäl att låta bli.

– I dina bilder vimlar det också av små pojkar i märkliga situationer tillsammans med vuxna nakna kvinnor. De förra tycks dessutom inte sällan likna dig?

– Det är nog en riktig iakttagelse.

– Handlar det om sådant som du har varit med om i verkligheten?

– Troligen inte.

– Vad symboliserar bilderna då?

– Medveten symbolik är mig främmande. De beskrivna anakronistiska bilderna sammanfattar möjligen närbesläktade känslor sådana de tagit sig uttryck i olika åldrar. När bilderna har dykt upp i min hjärna har det varit naturligt för mig som konstnär att pröva deras substans mer konkret.

– Du menar, att bilderna har kommit till dig och velat bli ritade eller målade?

– Nej tvärtom. De har snarare velat vara ifred, men min konstnärsplikt har krävt deras avslöjande. I bästa fall handlar det om nyfikenhet.

– Och i sämsta fall?

– Alltför ofta har jag sökt göra konst istället för att rita och måla av nyfikenhet.

– Man merkt die Absicht?

– Avsikten är förödande för skapandet även om den inte alltid märks i efterhand. Den självpåtagna konstnärsrollen kombinerad med perfektionism och anlag för tvångstankar hämmade min skaparglädje i flera decennier och fick mig slutligen att ge upp.

– Är det därför dina målningar har klippts sönder eller fått svarta och vita lappar påklistrade?

– Ja, även om den förfrämligande effekten inte ska förnekas, handlar det tyvärr endast om korrigeringar och lagningar, ursäkter som hjälpt mig att försonas med mitt arbete. De till synes störande elementen kan ses som en del av inramningen.

– Men du hade helst velat slippa dem?

– Ja, större delen av min tid och kraft har ägnats åt sådant destruktivt arbete på bekostnad av nyfikenhet och skaparglädje och först i efterhand har jag förmått se med klarare ögon på mina bilder. Inte sällan har jag hittat den bästa konsten i skisser och halvfärdiga alster.

– Det låter sorgligt?

– Denna koncentration på oviktiga detaljer har möjligen utvecklat mig tekniskt, men det har i så fall varit en onödigt trist skola.

– Dina bilder vittnar onekligen om en viss skicklighet med penna och pensel och kan dessutom ibland ge ett lite gammaldags intryck?

– Det är en olycklig följd av de omständigheter under vilka jag gjorde mina första lärospån. Med andra läromästare hade mina bilder givit andra associationer och möjligen gjort min väg friare.

– Så det har inte handlat om någon medveten strävan mot ett äldre konstideal?

– Jag är mer intresserad av sentida måleri, även om detta inte syns i mina bilder. Måleriteknik har intresserat mig men aldrig varit något självändamål och det är inte i min fina handstil man ska söka min konst.

– Skickligheten står alltså i vägen inte bara för dig utan också för betraktaren?

– Det ljumma intresset för mina bilder hos Stockholms gallerister förklaras nog delvis av att den svartvita katalog de mottog kunde ge ett intryck av duktighet.

– Du menar att gallerister är fördomsfulla?

– Varje tid har sina fördomar om stil och mina bilder hade ytligt sett kunnat se ut på många sätt men ändå varit i grunden desamma. Den bildkonst som talar mest till mig är oftast skenbart mycket olik min.

– Till exempel?

– Bilder som stämmer kan se ut nästan hur som helst och de flesta konstnärer har hittat rätt åtminstone någon gång, somliga naturligtvis oftare än andra.

– Hur ofta har du själv hittat rätt?

– Tillräckligt ofta för att inte ha ritat och målat i onödan.

– Hur ser du på din konst i ett större sammanhang?

– Den har hög specifik vikt, men eftersom volymen är blygsam och den verkande  dragningskraften svag, handlar det inte om konst av någon nämnvärd tyngd.

– Du menar, att du har gjort bra men alltför få bilder och att intresset för dem är alltför svagt för att ge dig en plats i konsten, sett i ett större sammanhang?

– Ungefär så.

– Är det något du sörjer?

– Den äregirige konstnären är borta sedan länge liksom hans ställföreträdare, det heroiskt kämpande, missförstådda geniet, i den mån någon av dem funnits i mig. Konstnärsromantik hör ungdomen till, medan jag numera ser ganska nyktert på mig själv.

– Men det har du alltså inte alltid gjort?

– När jag var ung fick jag ofta min begåvning och särart bekräftad, inte minst bland lärare och elever under en ettårig sejour på en konstskola vid 28 års ålder. När jag likt andra unga konstnärer lämnade in arbetsprover till konstakademin men sedan inte fanns bland det dussin som antagits, blev det en chockartad och svårhanterbar påminnelse om verkligheten. Jag hade uppenbarligen ansett mig mer eller mindre självklar som elev.

– Så pass?

– Ja, så illa var det nog.

– Sökte du dit fler gånger?

– Nej det hade varit under min värdighet.

– Oj då?

– En gammal lärare hade tidigare avrått mig från att söka dit med motiveringen att undervisningen där skulle ”förstöra mig”, ord som naturligtvis kom till pass vid restaureringen av mitt tilltufsade konstnärsego. När jag senare såg alster av elever som kommit in på akademin, förstod jag bättre vad det handlade om.

– Var deras alster så mycket bättre än vad du åstadkommit?

– Nej, men mycket annorlunda.

– Vad hade hänt om du kommit in på konstakademin och gått där i fem år?

– Min tanke bakom denna oväntade eftergift åt konventionen var att utnyttja de gratis förmåner som erbjöds i form av utrymme och tillgång till levande modell, och efter vad jag minns, hade jag ingen avsikt att gå där i fem år. Om och hur jag skulle ha överlevt som konstnär och hur min framtid då skulle ha tett sig, får vi aldrig veta, men jag har svårt att se mig själv som en konstnär bland andra, mer normala konstnärer.

– Vad utmärker normala konstnärer då?

– Jag gissar att de åtminstone tycker att konst är viktigt.

– Men det tycker inte du?

– Min konst har ibland varit viktig för mig. Mer vet jag inte och följaktligen törs jag inte ha någon generell åsikt. Som isolerad konstnär har jag troligtvis förblivit mindre påverkad av gängse kollegiala föreställningar.

– Och myter?

– Det var du som sa det.

– Känner du några konstnärer?

– Mycket få.

– Vad var det som fick dig själv att vilja bli konstnär en gång?

– Behovet att bli sedd och omtyckt torde jag ha delat med de flesta unga och här erbjöd mig konstens frizon en möjlighet att i trygg form visa vem jag var, eller i varje fall ville vara. Det rike jag skapade åt mig själv gjorde mig oåtkomlig i min strävan efter bekräftelse. Kanske var mitt ritande och målande ett substitut för det riktiga livet.

– Med tanke på det riktiga liv du har, är din brist på skaparlust i så fall begriplig?

– Ja, numera har jag inget att klaga på.

– Många konstnärer säger sig inte kunna leva utan sitt skapande, men det tycks inte vara något problem för dig?

– Nej, det är snarare skönt att slippa.

– Så du tror inte att du kommer att ta upp ditt ritande och målande igen?

– I synnerhet inte ”ta upp”.

– Hur menar du?

– Att fortsätta där jag slutade vore självplågeri och någon ny fri väg har ännu inte öppnat sig.

– Du menar en konst befriad från dina snuskiga fantasier?

– Nej, det handlar inte om ”vad” utan om ”hur” och ”varför”.

– Nyfikenhet och skaparglädje?

– Ja, nyfikenhet och skaparglädje fjärran från allt som vill kallas konst.

– Det ser vi fram emot?

– Vår tid lider knappast någon brist på bilder och världen kan säkert avvara mina tills vidare.

– Man ska väl aldrig säga aldrig?

– Nej, varför skulle man säga det?

– Har du inga planer på att låta trycka den utvidgade katalog, som vi nyligen har sammanställt åt dig på internet?

– Inte för närvarande.

– Är du annars nöjd med vårt arbete?

– Jodå.

– Bara ”jodå”?

– Även om de bifogade färgbilderna för säkerhets skull har återgivits i tre olika färgmättnadsgrader, vet vi inte hur de ser ut i olika datorer, varför en försiktig reservation kan vara befogad. I övrigt ser det inte så tokigt ut och i synnerhet de direktskannade bilderna imponerar med sin detaljrikedom.

– Vad tycker du slutligen om vår presentation av dig på denna blogg?

– Alltför respektfull och tillrättalagd.

– Tack för pratstunden!

– Bara roligt! Får det vara en kopp kaffe till?

– Tack gärna!

           ¤

Annonser

Tvångstankar

 

 

Utan avsikt