Futurum exactum

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i början av 1950-talet. Pojken som skrattar och kisar mot vårsolen är glad för att snön är borta och för att han snart ska få springa ute i träningsoverall och blåa gymnastikskor. I det stora vita huset i bakgrunden bor grannbarn, av vilka några är hans lekkamrater, men just denna vackra vårdag trivs han med att vara ensam eller möjligen i sällskap av den okände fotografen. Att han sitter på trehjulingens flak, beror inte bara på att han egentligen är för stor för detta slag av fordon utan också på att detta exemplar saknar sadel. Trehjulingen, som varken är hans eller inte hans, har funnits så länge han kan minnas i samma miserabla skick. Kanske har den tillhört något äldre syskon och kanske har det en gång suttit en sadel på det allt annat än sittvänliga, uppstickande stålrör, han nu har mellan benen. Om detta vet han ingenting och funderar inte heller på sådant denna härliga vårdag, ty han är glad att bara finnas till.

Det ska komma att dröja länge än innan pojken på bilden får en cykel, som han kan kalla sin egen. När det påbjuds allmän cykling i samband med idrottsdagar i folkskolan, kommer han att använda storasysterns gamla damcykel, men denna kommer han inte att vilja visa till vardags inför de kamrater, som stoltserar med speedwaystyre och limpa och som alltid bromsar med en tuff sladd, antingen de kör ”Crescent världsmästarcykeln” och med mössan långt fram i pannan hävdar att ”Monark är gjord av papper och bark” eller är kaxiga Monarkägare som vet att replikera ”men ändå stark” eller möjligen tillhör de lustigkurrar som förordar det exklusiva märket HPD, av de initierade uttolkat som ”Hopplockade delar”. Först när pojken är tretton år gammal och ska börja i läroverket kommer han att vara ägare till en egen riktig herrcykel, köpt delvis för egna hopsparade slantar i Pålssons cykelaffär i Vejbystrand, men av vilket märke denna första cykel varit, kommer han att ha glömt när han blir gammal.

Innan pojken dör kommer han att ha varit ägare till ett halvdussin cyklar, några köpta begagnade för en billig penning, andra ärvda efter fadern, bland dem en gammal fin Monark från 1930-talet. Minst tre av pojkens cyklar ska komma att stjälas medan övriga ska rosta sönder eller överges av andra skäl. Han kommer att ha cyklat mycket i sina dar, ty något annat fortskaffningsmedel kommer han aldrig att äga och något körkort kommer han aldrig att ta. I tjugoårsåldern ska han kallas ”Cykel-Tor” i några utskick från den friidrottsklubb han ska komma att representera, emedan han alltid ska komma cyklande till träning och tävling. En gång kommer han att företa en längre cykeltur runt Sverige, om vilken han långt senare ska komma att skriva något som ska komma att kallas blogginlägg, och i ännu ett sådant ska han slutligen komma att frammana minnet av detta nu, denna soliga vårdag i början av 1950-talet.

 

Annons

Chicago Marathon

 

 

Chicago, Chicago
that toddlin’ town.
Chicago, Chicago
I will show you around.

De läsare som följt snitsarens blogg torde länge ha anat, att en av dess flitigaste kommentatorer, maratonlöparen Startnummer X, varit på väg mot något stort. Efter hans berömda maratonlopp i London, New York, Boston och Berlin har endast ett genomfört Chicago Marathon stått i vägen för en fullbordad så kallad ”Big Five”, och när så den 49-årige Uppsalalöparen i helgen gjorde slag i saken och sprang detta anrika lopp, skrev han inte bara maratonhistoria åt sig själv och sin klubb utan också åt snitsaren, ty som förste och ende bloggare kan denne nu skryta med en komplett ”Big Five”, vad gäller beviljade maratonintervjuer.

Startnummer X har i en tidigare kommentar konstaterat, att besöksfrekvensen på snitsarens blogg sjunkit dramatiskt i takt med hans olika framträdanden där, varefter han förutspått de sista läsarnas flykt efter ännu en intervju med honom. I förvissning om att Startnummer X, klok av tidigare misstag, ska hålla en profil värdig snitsarens blogg och svara snällt på dennes frågor, hoppas vi kunna vända denna antydda nedåtgående trend beträffande snitsarens läsarsiffror. Icke för ty inleder vi vår intervju med ett vädjande påstående:

 

– Du lovar att inte hitta på några dumheter utan är beredd att besvara de givna frågorna sådana de formulerats av frågeställaren?

– Ja.

– Är det alldeles säkert?

– Ja.

– För att inte ta din dyrbara tid i anspråk mer än nödvändigt lovar vi gengäld att försöka formulera våra frågor föredömligt korta och lättbesvarade. Är vi överens?

– Ja.

– Låt oss först gratulera dig till ett finfint lopp?

– Tack!

– Sluttiden 3:27:35 är drygt tio minuter sämre än ditt personliga rekord från Stockholm Marathon, men det är långt ifrån något dåligt resultat med tanke på att din höstträning sägs ha gått lite sisådär. Var det en bra sammanfattning?

– Ja.

– Tiden 1:38:20 efter halva sträckan pekade mot en sluttid en bit under 3:20, men efter 30 km började kilometertiderna krypa uppåt för att så småningom bli igenkännbara till och med för en sådan medelmåtta som din och vår vän jumper. Är det en djärv gissning att du blev tröttare ju längre loppet pågick?

– Ja.

(Det är oklart om Startnummer X menar att det var en djärv gissning eller att han blev tröttare ju längre loppet pågick, eller möjligen bäggedera, men när vi insett oklarheten i hans svar, hade han sedan länge skyndat vidare)

– Hur gick dina tankar när farten började sjunka?

– Ta det lugnt.

– Och när du äntligen nådde målet, vad kände du då?

– Jaså, är detta målet.

– Till en maratonintervju hör de obligatoriska frågorna om musik och publik. Låt oss av utrymmesskäl slå ihop dem till en. Hur var det andliga stödet efter banan?

– Elvis var där.

– Och det lekamkliga stödet? Fick du i dig vad du skulle av mat och dryck?

– Ja.

– Vi som försökte följa dig hemmifrån fann hemsidan till Chicago Marathon sällsynt rörig. Låt oss hoppas att arrangemanget på plats fungerade som det skulle?

– Ja.

– Har du i övrigt något att berätta om ditt lopp?

– Nej.

 

Startnummer X pustar ut efter loppet

 

– Nu till själva anledningen att vi har dig här. Du förstår vad det handlar om, eller hur?

– Nej

– Grattis till din femte Marathon Major som fullbordar en så kallad Big Five!

– Tack!

– Tillåter du att vi utbringar ett femfaldigt leve för dig, eller tycker du att det är fånigt?

– Nej då.

– Avser ditt ”nej” den första eller andra satsen eller, vilket också vore tänkbart, båda? 

 – Jadå respektive nejdå.

– Är du lycklig?

–  Javars.

– Efter loppet citerade du de ökända orden ”Mission accomplished”. Var detta ”uppdrag” din plan redan när du började springa maraton, eller har beslutet växt fram först så småningom i takt med din tuppkam?

– Tuppkam?

– Riktigt stort är det hur som helst, inte bara för dig och dina supportrar utan också för denna blogg som nu torde vara först i världen med en fullbordad ”Big Five Interviews”. Förstår du själv vad du har ställt till med?

– Nej.

– Vi känner dig inte som en man av stora humörsvängningar, och så kallad PMD, det vill säga ”Post Marathon Depression” är kanske ett överdrivet fenomen, men känns det ändå inte lite ”tomt i bollen” just nu? 

– Nej.

– Kan man säga att du står på höjden av din levnads branter?

– Antagligen. 

– Du har tidigare antytt att din lysande maratonkarriär lider mot sitt slut med jubileumsmaran 2012 och möjligen ett Månkarbo Marathon som kronan på ditt maratonverk?

– Någon har sagt att big five består av Boston, New York, Berlin, London och Paris. I så fall återstår Paris. 

– 19 ord på en gång! Har du plötsligt drabbats av mundiaré?

– Ursäkta!

– När det gäller Lidingöloppet har du förvarnat om att du nästa år vill springa halva sträckan i klassen M50 för att om möjligt få den åtråvärda silvermedalj du annars aldrig skulle få. 1:15 på 15 km är ju trots allt lättare att klara än 2:15 på den dubbla sträckan och silver är ändå silver. Vid Upplands-DM på 10 000 meter i Östhammar nyligen erövrade du om vi inte minns alldeles fel hela två silvermedaljer i samma lopp, även om tiden än en gång överskred den hägrande 40-minutersgränsen. Varför är du så begiven på just silver?

 – Det blir nog inget LL 2011. Kommer antagligen att vara bortrest då.

– Så spännande, vart då?

 – Roscoff. 

– Roscoff???

– Ja.

– För övrigt svarade du inte på frågan om ditt silverbegär?

 – Nej.

– ”Kielsi vanha Väinämöinen, kullalle kumartamasta, hopealle horjumasta”.

– Huh?

– Det är ett citat ur Kalevala, som berättar att ”gamle Väinömöinen förbjöd att buga inför guldet och vackla under silvret”. Du är tydligen inte helt ense med honom?

– Huh?

– Du har hörts grymta att du inte är främmande för ultradistanser och kan tänka dig att ställa upp i Lidingö Ultra 50 km, trots att detta lopp kolliderar med årets viktigaste, Kungsholmen Runt?

– Nej 

– Förnekar du själva grymtandet eller menar du att du har avskrivit alla planer på Lidingö Ultra?

 – Nej respektive ja.

– Du har också glunkat om något isländskt långlopp. Vad är det det heter?

– Långloppur.

– Som om inte detta vore nog, har du yrat om såväl Vasaloppet som ”En svensk klassiker”. Att du liksom jumper kan springa Lidingölopp i parti och minut, vet vi, men kan du verkligen simma, cykla och åka skidor?

– Nej.

– Kan du ingetdera?

– Nej.

– Om du hoppar över skidåkningen, blir den svenska klassikern inte olik ett triathlonlopp, om än lite utspritt. På bloggen MaxochNisse hålls tre eller fyra galningar som har anmält sig till triatleternas eldprov i Kalmar. Låt oss gissa att vi snart även hittar dig på startlinjen där?

– Inte en chans.

– Vår vän jumper har börjat intressera sig för orientering, en disciplin i vilken han liksom snitsaren skurit lagrar i skolan men i övrigt inte sysslat med sedan ett halvt sekel. En lärare kommenterade skolmästartiteln med orden ”Ett sällsynt gott huvud i kombination med ovanligt långa ben”. Vad huvudet beträffar står ditt inte jumpers och snitsarens långt efter och vad benen duger till har du demonstrerat med eftertryck. Behöver vi formulera den självklara frågan?

– Huh?

– Vi undrar om du möjligen skulle vara intresserad av att pröva orientering?

– Nej.

 

Startnummer X speglar sig i Chicago

 

– Det har sagts oss, att du förutom maratonloppet även hade något annat uppdrag i Chicago?

– Ja.

– Vad gällde det?

– Inget viktigt.

– Du har tidigare påstått att du dagarna före loppet såg stadens son, president Obama. Var det i verkligheten eller bara på teve?

– Jag såg hans bil(ar).

– Du har också berättat om hur du badade fötterna och smakade på vattnet i Lake Michigan och såg ”stålgaljar av Alexander Calder” på ett av stadens konstmuseer. Hann du göra något mer?

– Nej.

– Det ryktas också om att du träffat en berömd busschaufför?

– Jaså?

– Vari låg hans berömmelse?

– Att åka buss i filmen ”Dark Knight”.

– Frank Sinatra sjunger om ”Chicago, that toddlin’ town”. Håller du med honom?

– Vad betyder det?

– Enligt tillgängliga ordböcker betyder ”toddle” att ”tulta”, men även ”släntra, traska”. Kanske menar Frank Sinatra att Chicago är en stad att flanera omkring i. Håller du i så fall med honom?

 – Det går att traska i New York, för att inte tala om San Francisco.

– Du svarar inte på frågan. Att det går att traska i New York och San Fransisco säger ingenting om möjligheterna att flanera i Chicago?

– Huh?

– En nära yngre släkting till snitsaren åker inom kort till Chicago. Har du något råd till honom?

– Undvik sydvästra förorterna.

– Nog är det skönt att vara hemma igen?

– Javars.

– Har du något mer att säga till läsarna av denna blogg eller till världen i övrigt?

– Nej.

– Det har varit både spännande och lärorikt att intervjua dig genom åren. Tror du att vi någon gång får anledning att ses igen?

– Antagligen inte.

– Tack för en trevlig pratstund och för en underbar tid!

– Tack själv!

 

Grattis på 140-årsdagen !!

 

 

 

Snitsarens blogg är visserligen ingen familjesida, men en dag som denna blir vi helt enkelt tvungna att släppa inte bara vår löjliga stolthet utan även allt vi har för händer i en samfälld hyllning av en legendarisk jubilar. Idag för 140 år sedan föddes nämligen den gosse vid namn Hjalle, eller möjligen Jalle, som sedermera skulle bli morbror och som sådan anta artistnamnet Bobo Bjalle. Vi har tyvärr inte kunnat uppbringa någon annan bild på födelsedagsbarnet än den, där han som ovan uppträder under bokstaven ”H” i snitsarens ABC-bok, och då vi inte heller haft tillgång till någon annan levnadsbeskrivning än den sammanfattning snitsaren ger i sitt blogginlägg ”Morbröder” enligt nedan, får läsarna tro vad de vill. Om emellertid någon bland dem har något att invända eller tillägga i ämnet, må han eller hon tala här och nu eller eljest förbli tysta.  

”Den mest berömde av alla morbröder torde ha varit ”Bobo Bjalle”, en prydligt klädd äldre morbror, som bodde på Kungsholmen men hade ett sommarhus på Stora Essingen.  Större delen av sin vakna tid tillbringade han på Stockholms Centralstation, där hans huvuduppgift var att varna resenärerna för halk- och snubbelrisken. Äldre Stockholmare har ännu Bobo Bjalles ständiga ”Fallt inte!” ringande i öronen”  (Ur snitsaren ”Morbröder” 11 november 2009 ).

 

Vy från Stora Essingen i modern tid

 

 

Vilgot är vilsen

 

 

 

Tvärtemot vad vi alltför hastigt antagit i vårt föregående blogginlägg har det nu visat sig att ingen främmande aktör har, som det heter, ”reggat” Vilgot Varulv och agerat i hans namn på ”facebook”, utan det tycks helt enkelt ha varit Vilgot själv som i hopp om något slags vänskap hittat väg till detta egendomliga forum. Där har han kunnat glädja sig åt ett, i sammanhanget visserligen litet men dock, antal nya vänner, men huruvida dessa varit till hjälp i den ensamhet han delar med oss alla, är oklart. Han tycks ha haft svårt att hitta rätt i det rika utbudet av kontaktmöjligheter på forumet och av rädsla för att råka vilse i den labyrint av outtalade regler som gäller där, har han tvingats göra våld på sitt redan tidigare ängsliga väsen.

För dem som en gång lockats av hans ovanliga utseende och namn och uppmanat honom till detta riskfyllda steg har Vilgot troligen blivit en källa till besvikelse. Kanske har han med sin blygt enfaldiga framtoning gäckat deras förhoppning om raffinemang och spänning.  Kanske hade de förväntat sig en vass och spirituell varulv, som kunnat erbjuda dem möjlighet att för en stund få känna sig en smula intelligenta. Kanske visste de inte själva, vad de i sin aningslösa iver hoppades. Människorna, dit vi även räknar varulvarna, är nu en gång stöpta i olika formar, några i vackert utmejslade , andra likt Vilgot Varulv i trasiga och hopknycklade. Vår önskan att bli sedda har vi dock alla gemensam.

Vilgot vinkar vidare

Nedanstående kopierade sida ur ”facebook” har vi fått oss tillskickad av någon okänd aktör på internet. Tydligen har han eller hon eller någon annan, som det heter, ”reggat” vår vän Vilgot Varulv på sagda kontaktforum.  Att Vilgot själv varit i stånd att ta detta steg förefaller osannolikt, och någon glädje tycks han inte heller haft av företaget, ty några vänner har han inte fått trots flera löften om motsatsen. Hur Vilgot någonsin mer ska kunna tro på människorna, förstår vi inte.