Monthly Archives: augusti 2010

Nå?

Då de redan tidigare allt sällsyntare inläggen på snitsarens blogg nu tycks utebli helt och den till följd härav glesnande strömmen av kommentarer reducerats till sporadiska, kryptiska meddelanden på ryska, är det nog fler än vi som undrar hur det egentligen är fatt med den gamle snitsaren. Ligger han åter hjälplös i sin spilta som en vingklippt och benlös Pegasos, förbannande sin motsträviga blogg, eller betar han bara på andra ängar, obekymrad om vad som händer här? När vi så tar mod till oss och frågar om han har tröttnat på sin blogg, får vi ett originellt svar:

– Nej då, jag läser den ofta.

– Läser?

– Gamla inlägg gör sig ofta aktuella, inte minst genom besöksstatistiken, och då läser jag dem igen och fortsätter av bara farten med några till. Eftersom jag inte heller kan låta bli att gotta mig åt de roliga kommentarerna, blir jag sittande en god stund.

– Gillar du vad du skrivit eller skäms du över dina tidigare alster?

– Dessvärre blir jag för det mesta imponerad av vad jag åstadkommit. Inte sällan tycker jag att det är riktigt bra.

– Varför ”dessvärre”?

– Att självbelåtet beundra sin tidigare produktion är en dålig grogrund för nytt skapande. Skräcken för att bli min egen epigon har med tiden gjort mina krav på originalitet betungande.

– Är det därför du inte skriver något längre?

– När kravet att överraska mig själv i kombination med svårartad perfektionism gör skrivandet till en börda är det svårt att inse vad ytterligare ord ska tjäna till.

– Har du inget mer att berätta om ditt långa liv?

– Alltför mycket.

– Vet du inte vad du ska välja?

– Det handlar mer om ”hur” än om ”vad”,  mer om formen än om innehållet.

– Men det är ju ändå bara en liten blogg?

– Att problemet är fånigt gör det inte nödvändigtvis mindre. Om jag ska avslöja en hemlighet, ägnar jag en stor del av mitt skrivande åt att få till en snygg, rak högermarginal. Det finns visserligen en textredigeringsfunktion för detta, men om orden är långa och oavstavade, blir det lätt fula luckor mellan dem i texten. Innan jag klickar på ”align full” försöker jag få högermarginalen så rak jag kan.

– Det låter jobbigt?

– Möjligen får sådan perfektionism dölja allvarligare brister.

– Som vad?

– Bristen på mening i det jag gör.

– Var det likadant med din bildkonst?

– Ännu värre, eftersom allvaret var tyngre, så som det är i ungdomen.

– Vägrar du fortfarande att beröra det ämnet på din blogg?

– Det verkar så.

– Skäms du eller är du bara pretentiös?

– Låt oss säga, att jag lämnar jag mina anhöriga ifred.

– Kan du inte bara visa dina gamla bilder utan ord?

– Nyfikna läsare har nog redan sett vad som visats av dem på annat håll.

– Ute i konstvimlet?

– Nej, långt därifrån.

– På senare tid har du publicerat såväl nya som gamla fotografier, tagna både av dig själv och av andra. Kan du inte fortsätta med det?

– Ja, om du skriver texten.

– Kan du inte låta fotografierna tala för sig själva?

– Möjligen.

– Under hela vår pratstund har du kallat dig själv för ”jag”. Har du märkt det?

– Naturligtvis.

– Har du tröttnat på att omnämna dig själv i tredje person?

– Ja, sedan länge.

– Förlorar du inte din image som gammal stofil om du kallar dig för ”jag”?

– Eftersom detta samtal inte ska publiceras, kan det göra det samma.

– Och om jag publicerar det?

.