Månadsarkiv: april 2008

Tändstickan

Idag redovisar jag (Asgam) snitsarens långa förklaring till svaret på det fjärde av hans ”Sex snåriga sportspörsmål” där en svensk höjdhoppare söktes, som någon gång i forntiden skulle ha rankats högst i världen, en fråga som bara intresserar en gammal stofil. Snitsaren skriver:

Utan facit i hand hade snitsaren själv utan vidare gissat på Bengt Nilsson, som 1954 satte europarekord med 211 cm och som under hela säsongen radade upp resultat strax därunder. Vi minns hur han gång på gång lät lägga upp ribban på den nya världsrekordhöjden 213 men till världsrekordhållaren Walter “Buddy” Davies´ lättnad varje gång touchade ribban med det förargliga sista benet. Till bäste höjdhoppare under året utsågs dock inte Benke utan amerikanen Ernie Shelton, som också klarade 211 cm, men som antagligen vann något inbördes möte. Rune Reiz hoppade två meter jämt 1949, vilket välförtjänt gav honom en sjundeplats på världsrankingen det året. Rune hoppade i saxstil och hade även en eller två höjdhoppande söner, som dock trots den modernare dykstilen, så vitt känt, aldrig nådde faderns resultat. Rickard Dahl vann, som väl ingen kan ha glömt, EM 1958 med ett hopp på 212 cm, ett resultat som han inte var i närheten av varken förr eller senare. Följaktligen rankades han inte bättre än femma i världen, två placeringar före en annan svensk, Bertil Holmgren, som varit med ett tag men nu lämnat den kaliforniska stilen till förmån för något slags straddle. Långe Bertil lär för övrigt i någon oannonserad tävling i USA ha hoppat högre än det dåvarande svenska rekordet. Bäst i världen under året 1958 ansågs märkligt nog Stickan Pettersson ha varit. Han klarade inte mer än 210 cm och blev bara trea på EM, men han var en jämn rackare medan ryssarna och amerikanerna hade något av ett mellanår. Pettersson var bland de tio bästa i världen under hela nio år (1956-1964) och placerade sig som sämst femma i tre olympiader i följd. Sitt bästa resultat, 216 cm, nådde han 1962, då han också erövrade en silvermedalj vid EM efter den store Brumel. Snitsaren, det femte alternativet, tävlade mot nämnde Sticka så sent som 1967 och förlorade med 15 centimeter, vilket säger något om bådas klass. “Stig Pettersson 1958″ var alltså det svar vi sökte.

Den jumper, som för en vecka sedan strålade av lycka över ett personligt rekord på 5000 meter, har alltsedan lördagens deprimerande långpass mest sett ut som tändsticksgubben i den gamla reklamen för Salvekvick och många ord har inte kommit över hans läppar. Mina (Asgams) förväntningar är därför inte höga när jag försiktigt drar honom i armen och frågar:

– Snitsaren hävdar att han, och alltså enligt vanlig dubbelgångarlogik även du, tävlade mot denne Stickan Pettersson. Stämmer det?

– Ja, på DM 1967. Han blev tvåa på 2,10 och jag fyra på 1,95. Han var tio år äldre än jag och i slutet av sin karriär. Det var den enda tävlingen som jag minns men på träning sågs vi ibland, åtminstone vintertid.

– Varför just då?

– I brist på riktig inomhushall tränade Stockholms friidrottare i ett ballongtält vid Östermalms idrottsplats. Där fick eliten samsas med sådana sopor som jag. Vi brukade vara något tiotal höjdhoppare, däribland inte sällan sagde Stickan. Eftersom han också bodde norrut, fick jag skjuts i hans bil några gånger från träningen.

– Oj då, lite status kanske?

– Ha ha!

– Vad pratade ni om då?

– Minns inte. Jag försökte nog hålla en cool stil. Han hade ju varit stjärna sen jag var tio år.

– Så du bad inte om hans autograf?

– Ha ha!.

– Du kanske aldrig har samlat på autografer?

– Nej, men Benke Nilssons har jag faktiskt. ”Tack för hjälpen Tor” står det över hans snitsiga namnteckning. Har behållit papperet i över femtio år. Undrar om det kan vara värt nåt.

– Vad hade en liten pojke ”hjälpt” honom med då?

– Det är en lång historia.

– Får vi inte höra den?

– En annan gång.

– Och vem var Benke Nilsson nu igen?

– Det står ju i texten härovanför. Du läser väl vad du själv skriver!

– Jag kopierar bara. Vem orkar läsa snitsarens långa tråkiga uppräkningar?

– När du hackar på snitsaren, hackar du samtidigt på mig. Dubbelgångarlogik. Du får passa var du sticker din fula näbb, din asätare!!

– Förlåt?

– Kan du glömma!!

– Är det det där långpasset som spökar nu igen?

– Ska du skita i.

– Jag såg i lokaltidningen att Stickan Pettersson, nu 72 år, har varit någonstans i Vallentuna kommun och berättat idrottsminnen. Var du inte och lyssnade?

– Nej.

– Tror du att han skulle känna igen dig idag.

– Nej.

– Han kanske inte ens minns dig?

– So what?

          *

Benke Nilssons ovan omtalade autograf har återfunnits i april 2017 och visas nedan.

Inte bara Anders

Svaret på snitsarens tredje snåriga sportspörsmål kan ha förvånat många. Att Sverige dominerade medeldistanslöpningen under större delen av 1940-talet vet nog de flesta, men att Ungern tio år senare inte bara hade världens bästa landslag i fotboll utan också var en stor löparnation, är måhända mindre känt idag. År 1955 toppades sålunda Track & Field News världsranking på 1500 meter av tre magyarer, Tabori, Iharos och Rozsavölgyi. Snitsaren berättar:

Alla de tre ungrarna, som tränades av den berömde Mihaly Igloi, slog eller tangerade värlsrekordet på 1500 meter i mitten av 50-talet, men ingen av dem lyckades vinna något stort mästerskap. Laszlo Tabori, världens genom tiderna tredje drömmilare, som snitsaren en gång såg spurtbesegra Dan Waern på Stockholms Stadion, blev fyra på 1500 meter och sexa på 5000 meter vid Melbourneolympiaden.  Efter de politiska händelserna en månad tidigare var han då redan på väg att lämna sitt hemland, och han blev senare (liksom för övrigt även läromästaren Igloi) tränare i borta i USA. Den andre ungraren, Sandor Iharos var nog egentligen ännu bättre på 5000 meter, där han satte världsrekord två gånger. Här, på längre distanser, hade han även landsmännen Joszef Kovacs och Miklos Szabo att tampas med. Iharos blev som bäst sexa på två europamästerskap, 1954 på 1500 meter och 1958 på 5000 meter. Istvan Rozsavölgyi, den yngste i sällskapet, toppade senare (1959) världrankingen på 1500 meter och blev till slut bronsmedaljör vid OS 1960. Dessa tre bildade tillsammans med Ferenc Mikes det stafettlag, som 1955 satte världsrekord på den numera sällan löpta stafettsträckan 4×1500 meter. Ännu en magyar, Lajos Szentgali, var en riktig rackare på 800 meter, där han var europamästare 1954 och vi ska naturligtvis inte heller glömma hinderlöparen Sandor Rozsnoy, europamästare 1954, silvermedaljör i Melbourne och även världsrekordhållare. Laszlo, Sandor, Istvan, Lajos, Miklos, Ferenc och inte minst Mihaly, vi glömmer er aldrig.

Sex sakkunniga snitsarsvar

Snitsaren är glad igen. Intresset för hans frågelek ”Sex snåriga sportspörsmål” har visat sig över förväntan. Inte mindre än 28 svar har kommit, varav de allra flesta har innehållit åtminstone något korrekt svar. Allra bäst har den lyckats som sökt på internet och där funnit vår källa. Dess rikedom får vara förstapris nog. Många har tackat snitsaren för de trevliga frågorna och några har kompletterat sina svar med intressanta synpunkter. Vi tackar särskilt för den spännande inblicken i den ungerske tränaren Mihaly Iglois metoder på 1950-talet och för den skojiga anekdoten kring bronsstatyn i Vancouver. Tack Zoltan, Raimo, Roger, Inga-Lena och alla ni andra!

Så syrligt ironiskt skrev snitsaren för ett drygt år sen, och vore han inte en bruten man, kunde han vara än mer bitter idag. Om hans kluriga frågor kring friidrott den gången inte uppskattades bland hans fem, sex läsare, så har intresset visat sig än klenare på samme snitsares blogg idag.

Jag (Asgam) tackar dock Masse och Tildo för deras ambitiösa medverkan. Av de båda har den förre lyckats bäst med tre rätta svar, varför jag gratulerar honom till den utlovade resan för två till Lidingö. Masse kunde även svaret på den gamla kuggfrågan om Björn Borg, som inte bara fick Svenska Dagbladets guldmedalj som tennisspelare 1974 och 1978 utan också som simmare 1938. Svaren på de övriga frågorna var:

1. USA, stavhopp, 1947
2. Sverige, 1947
3. Sverige, 1947 och Ungern, 1955
4. Stig Pettersson, 1958
5. Al Oerter
6. Finland

För snitsarens mycket omständliga utredningar, ”Sex sakkunniga snitsarsvar”, hänvisas till sidan ”Lek och Idrott” och ytterligare kunskap finns att ösa ur den källa snitsaren en gång fann. För att läsarna av hans blogg inte ska slippa alltför lindrigt undan, ämnar jag (Asgam) senare, därtill uppmanad av snitsaren, lyfta fram några spännande detaljer och minnen kring frågorna och svaren. Vi har att vänta en tråkig tid i snitsarens sällskap.

Hitler har en boll

Som den självupptagne stofil han är, söker sig snitsaren gärna tillbaka till sina egna texter. I morse önskade han att jag (Asgam) läste upp den långa intervjun med löparen efter dennes brutna Stockholm Marathon 2007. Löparen berättar där om en musikkår vid stadshuset, som spelade ”Bron över floden Kwai” och i anslutning därtill väver snitsaren skickligt in sina egna minnen och sitt framgooglade vetande. Måhända kan det informativa replikskiftet ha intresse även för läsarna av denna blogg. I morse gav sig inte snitsaren förrän jag letat fram och spelat upp ett tiotal olika versioner av den berömda marschen, varför jag har kompletterat dialogutdraget nedan med egna fiffigt inlagda länkar:

– – –

– Det brukar spelas mycket musik under Stockholm Marathon?

– När jag närmade mig Östermalms idrottsplats före loppet och hörde Nick Borgens obligatoriska “We are all the winners”, verkade allt som det skulle, även om jag minns att jag skaldade “We are all the losers, we are all the worst. Vi ger upp tillsammans, av värme och av törst”. Tydligen hade jag mina föraningar. Chocken kom när startskottet small och ingen champagnegalopp spelades. Bara intetsägande dunka-dunka. Loppet kunde verkligen ha börjat bättre. Några dansande sambatanter minns jag inte heller. Kanske hade de flyttat på sig som allt annat detta konstiga år. En ensam dragspelare på Västerbron kommer jag i alla fall ihåg liksom ett gäng på en scen vid Odengatsbacken, som iförda trettiotalskläder spelade nåt slags bluegrass-countrymusik. Jag minns också en blåsorkester vid Stadshuset som spelade ”Bron över floden Kwai”.

– Och alla löparna visslade med förstås? Det måste ha låtit mäktigt?

– De flåsade nog mest.

– Det lät måhända som på femtiotalet, när smågrabbar försökte vissla den tuffa melodin, men bara förmådde frambringa ett slags energiska blåsljud. Minns du det?

– Klart jag minns. Jag kunde inte heller vissla.

– Nej, någon Toots Thielemans var man inte. Busvissla gick ännu sämre, vilket kanske var ett allvarligare handikapp i den åldern. “Den tuffa melodin” ovan heter för övrigt egentligen “Colonel Bogey March”. och skrevs 1914 av löjtnanten F.J. Ricketts under pseudonymen “Kenneth Alford”. Under andra världskriget fick den tillfälligt texten: “Hitler has only got one ball”. Versionen i filmen “Bron över floden Kwai” är arrangerad av Malcolm Arnold, som till samma film även skrev den mindre kända “The River Kwai March”. Gissningsvis var det inte den marschen du hörde vid 15-kilometerspasseringen?

– Ingen risk! Vet inte ens hur den låter.

Olika varianter av texten om Hitler och en utredning kring dess anatomiska sanningshalt hittar man på Wikipedia (Asgams anm).

jumper

I den moderna naturvetenskapen talar man om ”den stora smällen” och varje religion med självaktning håller sig också med en trovärdig skapelseberättelse. På samma sätt skriver varje gemenskap sin egen historia om hur allting en gång började. Det må gälla bildandet av Nationernas Förbund eller hur mamma och pappa en gång träffade varandra. På snitsarens blogg får vi hålla till godo med Oddvar Moens teori:  I begynnelsen var ”snitsaren”. I sin ensamhet skapade han ”löparen” och ur de båda uppstod så småningom ”jumper” enligt ekvationen:     Snitsaren + löparen = jumper + Tildo.   Om denna fusion varit till gagn för mänskligheten kan diskuteras, men termerna i det högra ledet har naturligtvis anledning att vara tacksamma för sin existens. Signaturen jumper började synas på Löparforum (puls.se) i slutet av juli förra året, medan Tildos namn dök upp där först ett par månader senare. Jumper höll till en början en låg profil med pliktskyldiga  anteckningar under rubriken DT (dagens träning) och diskreta faktaupplysningar i de ämnen han behärskade, främst idrottshistoria, men snart skulle han visa upp en helt annan sida. Kanske var det Tildo, som redan då pockade på uppmärksamhet med sin medfödda önskan att fisa i kyrkan. Friidrotts-VM pågick som bäst i Osaka och intresset på forumet var stort, varför jumpers tillspetsade kommentar ”Elitidrott är fånigt” inte föll i god jord. Därtill uppmanad utvecklade han sina avvikande åsikter i vassa formuleringar, och den långa tråden ”fjärdeplatser” blev något av hans personliga slagfält. Idag är ”jumper” en aktad signatur på Löparforum, där han fortfarande skriver ”dagens träning”, och i löparbloggosfären väcker hans kloka kommentarer respekt. Efter nyår har man också kunnat följa hans löpturer via tabeller och kartor på ”jogg.se”. Eftersom han ändå hänger över min axel när jag (Asgam) skriver detta, passar jag på att fråga honom:

– Vad tycker du om din tid som signaturen ”jumper”?

– Ibland tittar man sig i spegeln och undrar: ”Hur hamnade man här?”. Det har gått lite fort, om man säger så.

– Minns du varför du började skriva på Löparforum?

– Jag tror att det var någon sakuppgift, som behövde rättas till. Det var likadant när jag kommenterade bloggar i början. Tildo hävdar med eftertryck att jag är en besserwisser och det kanske är sant.

– Du hade åsikter om elitidrott. Tycker du likadant idag?

– Ja, men jag skulle inte orka skriva det.

– Vad var det egentligen du tyckte var fånigt?

– Jag svarar som jag gjorde då. ”Åtta snabba män har gått till final på 100 meter. Alla springer fruktansvärt fort, men en råkar vinna med en futtig halvmeter och börjar boxa i luften och slå sig på bröstet och fjanta runt med en flagga, medan en annan, som blivit trea, sätter sig och deppar med tom blick. Det fåniga är att de flesta tycks anse att detta är normalt”.

– Hur skulle du vilja ha det istället?

– Alla åtta borde springa ärevarv. Tillsammans har de bjudit på en fin uppvisning och även publiken på bortre långsidan vill se dem. Så gör ju redan tiokampare och sjukampare.

– Det var en vacker tanke?

– Alla tyckte inte det.

– Du gillar tydligen inte flaggdansande segrare heller?

– Av alla segerjubel är väl det där stereotypa dansandet ett av de minst spontana. Koreografi enligt standardformulär med den förberedda flaggan nerkastad från läktaren. Förutsägbart, fantasilöst och småfånigt. Vanlig hederlig glädjefnatt är något annat.

– Många hade tydligen också svårt att ta till sig ditt resonemang på Löparforum om medaljer och fjärdeplatser?

– Jag har alltid haft svårt att förstå det speciella med att ”komma på pallen” och få en medalj. Vad ska man ha den till? Det finns ju resultatlistor om någon skulle betvivla placeringen. Vad sportjournalister, tevetittare och andra bifigurer kan ha för glädje av just medaljer, är ännu obegripligare. Myten om den förhatliga fjärdeplatsen har upprepats så ofta att de tävlande sedan länge tror på den och reagerar enligt det förväntade mönstret. Segraren och ofta även tvåan och trean springer med flaggor medan fyran sitter och deppar.

– Vad kan man göra åt det?

– Det brukar sägas att ”en bronsmedalj” låter bättre än ”en tredjeplats” och att ”en silvermedalj” låter bättre än ”en andraplats”. Om det fanns en ”järnmedalj” kanske de fjärdeplacerade skulle bli lite gladare. Fast då skulle väl femmorna börja gråta i stället. Kanske ett fint diplom med bild, resultat och placering till alla fullföljande kunde vara något att rama in på väggen och peka på: ”Jo, nog var jag med och kämpade i OS alltid”.

– Du hamnade väl själv på prispallen ibland förr. Var inte det en stor upplevelse?

– Jo, när jag var tolv år och vann en skoltävling i länghopp. Det berättas om det i snitsarens brev.

– Inte senare?

– Minnena bleknar bort, vilket möjligen tyder på att jag inte var så intresserad. Vid något junior-DM på Krillan fick jag en bok på prispallen, ”Guldhönan” av Eva Alexandersson och jag minns att jag tyckte att det var ett lite konstigt pris. En annan gång fick jag en snygg bricka med blommotiv. Placeringarna kommer jag inte ihåg.

– Du fick aldrig någon medalj i senior-DM. Om jag minns rätt blev du som bäst fyra i både höjd och tiokamp. Är du inte bara en räv, som säger ”surt”?

– Om någon av medaljörerna varit sjuk, hade jag knappast blivit gladare. Jag såg idrottandet mer som en konstart och försökte bara bli så bra som möjligt. Redan då ville jag vara en cool snubbe.

– Och det var du?

– Jag jobbar på det.

– Du sörjer inte heller den där medaljen, som du aldrig fick, alternativt tappade efter ditt Stockholm Marathon?

– Jag fick ett diplom och en röd ros, det räcker. Jag fick en ros förra året också, fast jag bröt loppet. Den står fortfarande i vatten med blad och rötter. Funderar på att plantera ut den i naturen.

– På Löparforum hittar jag också några udda inlägg från ”jumper” om flaggor och nationalsånger och du driver ofta med dig själv och dina ständiga hänvisningar till femti- och sextitalets idrott. Så småningom tycks du ha hittat en försiktigare framtoning som en lite eftertänksam gubbe. Tappade du stinget?

– Jag fick fullt upp med att hålla ordning på Tildo.

– På forumet ”jogg.se” kallade du dig ett slag ”Tildo Jumper”. Vad var tanken bakom det namnet?

– ”If you can’t beat them, join them”. Eller lite som materia och antimateria, vi tar ut varandra. ”Tildo Jumper” blev ju en ganska tandlös skapelse, som ogärna lade sig i debatterna på joggforumet.

– Nuförtiden tycks du och Tildo mest hålla till på olika löparbloggar, inte minst denna. Om ni hållit er i skinnet, hade snitsaren fått en lugn ålderdom, och jag hade sluppit det tunga ansvaret för hans ofrivilliga blogg. Hur började egentligen hela den här karusellen?

– Med två uteblivna kommatecken.

– Låt höra?

– Jag hade en klåfingrig ovana att agera besserwisser med små inpass på olika löparbloggar, främst naturligtvis på de två tongivande, ”Asfaltsjokerns leende” och ”42195”. En dag i december skrev jag en lite längre kommentar och Tildo kompletterade informationen. Ett klurigt svar med en avslöjande fråga om två kommatecken angav en ton som Tildo och jag snart sjöng för fulla halsar. På Nix och Masses bakgårdar var det skojigt att leka. Resten är blogghistoria.

– Var hittar man detta historiska dokument?

–  Här

Orientering 2

Jag (Asgam) har liksom ett fåtal bloggarkollegor undrat vad som hände med den gosse som försvann under en orientering hösten 1959. Kom han tillrätta eller blev han som någon hoppats uppäten av en björn? Jag frågar min vän, jumper, som var med på den tiden och minns äventyret:

– Han kom väl tillrätta så småningom?

– Jodå, så småningom.

– Berätta?

– Vi väntade och väntade, men inte en tillstymmelse till pojke dök upp. Det var ju på senhösten så det blev snart mörkt och till slut gav vi upp. Vi hade redan börjat cykla hem, när en bil stannade och grabben klev ut, lite skamsen men vid gott mod. Han hade missat första kontrollen och bara lubbat vidare i skogen tills han kommit till ett hus, där han knackat på. Han hade pysslats om och fått mat medan vi andra var hungriga och sura. Tyvärr hade nån cyklat i förväg hem och skrämt upp grabbens morsa. Skulle tro att en del av oss fick sina fiskar varma efteråt.

– Fanns det inte telefon på den tiden?

– Vi kanske inte hade växelmynt och var för blyga att ringa på hos folk.

– Men i huset, dit han förirrade sig, måste det väl för bövelen ha funnits telefon?

– Man tycker det. Det hade ju blivit kolmörkt, så killen måste ha varit där ett bra tag. Nåt skumt är det.

– Han kanske inte kunde sitt telefonnummer och inte visste vad han hette?

– Bara för att han inte kunde kartan, var han inget pucko, även om Tildo antyder det i en kommentar. Jag undrar vem som är ett pucko egentligen!

– Den där diskussionen får ni ta någon annanstans?

– Det kan du lita på!!

– Om det varit idag, hade ni haft varsin mobil?

– Hur spännande hade det varit? Jag sitter på en stubbe, kom och hämta mig!

– Vad sa grabben efteråt?

– Minns inte. Han var nog lite småkaxig.

– Nog måste han ha varit ganska rädd där ute i skogen alldeles ensam?

– Säkert. Någon smak för orientering fick han nog inte.

– Och ni andra, vad hade ni att säga till tröst?

– Klart att grabben blev trackad för sitt taskiga lokalsinne ett tag efteråt, men det tog han som den man han blivit.

– Som han blivit ute i skogen, menar du?

– Ungefär så.

– Ett slags initiationsrit?

– Javisst, man sätter ut barnen i skogen och låter dom hitta hem om dom kan. Kvar blir ett frejdigt folk som åtminstone kan läsa karta.

– Du är hård?

– Ibland måste man hjälpa evolutionen på traven.

– Suvival of the fittest? Kartnördarna?

– Precis!

– Ni survivade i alla fall det här höstäventyret. Förhoppningsvis lärde ni er också något och blev lite klokare?

– Inte mycket. Det kom nya äventyr, och nya dumheter.

– Berätta?

– En annan gång.

Cliff

Till  besvikelse för alla beundrare av Cliff Richard skall dett inlägg inte handla om någon avdankad, brittisk smörsångare utan om ett begrepp i filmvärlden. Med en ”cliff” menar de initierade detsamma som en ”cliffhanger”, det vill säga ett spännande slut på en scen eller ett avsnitt, som väntar på sin fortsättning. Den klassiska ”klipphängaren”, för att tala med Oddvar Moen, hittar vi i ”Det stora jättebrevet”, där det första benet slutar:

Finns det hemligheter?
Alltför få och alltför många !
Hu, det börjar kännas otäckt?
Skulle tro det !
Mörkret drar ihop sig?
Ja !
Det är så egendomligt kusligt stilla?
Öknen ruvar !
Tyst?
Jag hör !

Vad de hör i öknen, får vi veta i nästa ben, ty en ”cliff” kräver och får en fortsättning. Om sådan inte följer, förblir vi hängande på klippkanten och då talar vi i stället om ett ”öppet slut”, något som älskare av traditionell berättarkonst finner snopet.

Till den kategorin hör uppenbarligen inte snitsarens läsare. Trots att hans blogg besökts över 200 gånger sedan det senaste inlägget publicerades, har ingen kommenterat det öppna slut, detta lämnat efter sig. Kanske har man tyckt att en banal förklaring skulle förta den magiska lyskraften i berättelsen. Kanske har man fruktat det värsta och inte vågat vända blad. Troligare är dock, att man funnit historien avslutad och inte tänkt vidare på saken. Vem orkar bry sig om en liten pojke som försvann i skogen för femtio år sen?

Orientering

När snitsarens blogg var ny, hälsades den ”välkommen till bloggosfären” av ”Masse”, administrator för bloggen ”42195”. Måhända kommer denne spindel i löparbloggarnas nätverk att ångra sina vänliga ord när han läser rubriken till detta blogginlägg. Förutom folkmord och Lidingö har det visat sig att sagde ”Masse” (som egentligen heter något helt annat) har ytterligare ett hatobjekt, nämligen just ”orientering”. Så långt vi kunnat se, erbjuder hans i övrigt utmärkta blogg ingen förklaring till denna udda aversion, varför jag (Asgam) än en gång tvingas störa jumper, människokännare och enligt uppgift en gång skolmästare i orientering:

– Har du någon förklaring?

– Nej.

– Ingen teori om vad det kan handla om?

– Människorna är olika, vilket vi ska vara glada för. Många har ett överdrivet kontrollbehov. Det har uppenbarligen inte Masse.

– Hur menar du?

– Orientering, kontroll…

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Så roligt var det inte.

– Jag skrattade så jag dräglade?

– Jag såg det.

– Tror du att Masse själv skulle skratta?

– Knappast så där äckligt som du i alla fall.

– Är han inte ordvitsare?

– One of the best!

– Du brukar ofta framhålla att du en gång blev skolmästare i orientering. Du har alltså inget emot att springa med karta och kompass?

– ”Ofta framhålla”? Om du inte formulerar om frågan, kan du betrakta denna pratstund som avslutad.

– Okej. Jag har hört att du en gång blev skolmästare i orientering. Du gillar alltså sporten.

– Den har sin charm. En gång för mer än trettio år sen cyklade jag långt ut på vischan och tittade på tiomila. Som publik fick man naturligtvis inte beträda tävlingssterrängen, men på natten smög jag ändå ut i skogen. Det var magiskt bland alla irrande pannlampor. Minns att Gärderud var med, trots att han var mitt uppe i sin hinderkarriär.

– Så han orienterade också?

– Skulle tro det! Det var allmänt känt, att han tyckte orientering var mycket roligare än banlöpning. Sportjournalisterna knorrade förstås om det, när han inte gjorde tillräckliga framsteg i början av sin karriär. Tydligen var det bra träning i alla fall. Kjell-Erik Ståhl kom väl förresten också från orienteringen.

– Fortsatte du själv att orientera efter din berömda triumf i skolan?

– Jag gillar inte riktigt din ironiska ton!

– Men du förstod frågan?

– Nej, jag fortsatte inte, eftersom jag inte ens hade börjat. Vi hade orientering i lumpen en gång, minns jag, men då måste vi springa i par. Att orientera med nån, som tror att kraftledningarna på kartan är järnvägar, är ingen höjdare.

– Du är hård mot dina medmänniskor. Alla är inte kartnördar, som du?

– Nej, tyvärr.

– På någon av snitsarens sidor ovan berättas om idrottsklubben Kometen, där snitsaren, och följaktligen enligt all dubbelgångarlogik även du, var medlem. Snitsaren skriver att ni utkämpade klubbmästerskap i ”allt från pilkastning till orientering”?

– Stämmer bra. Vi cyklade upp till Enebyberg, där skogen var större än idag. Vi hade varit där med skolan och haft linjeorientering, om du vet vad det är.

– Nej?

– En säkrare form av orientering. Man sprang en snitslad bana och när man kom till en lärare, skulle man peka på kartan var man var, vilket inte var några problem. Jag var nog mest rädd att lärarna inte skulle ha koll. Blyg som jag var, hade jag inte pallat en diskussion där ute i skogen.

– Du har ingen hög tanke om dina medmänniskor?

– Inte när det gäller kartläsning.

– Men Kometen hade alltså riktig orientering. Då vann du förstås?

– Minns inte ens om jag sprang eller var banläggare. Det var nog ganska oseriöst. Vi var i trettonårsåldern allihop utom en kille som var ett par år yngre. Han hade väl knappt sett en karta förr. Vete fan hur vi tänkte? Grabben sprang förstås vilse och försvann i skogen. Vi väntade och väntade och det blev mörkt. Till slut fick någon cykla hem i förväg och berätta för hans chockade mamma att han var borta.

Räddaren i nöden

De ideliga intervjuerna på denna blogg har förbryllat många besökare. Då det återkommande intervjuobjektet, jumper, tycks ha mycket på hjärtat både som löpare och tänkare, har jag (Asgam) uppmanats att i stället låta honom skriva själv. Man har velat läsa hans egen berättelse obesudlad av min hand, en vacker önskan, som dock inte utan vidare kunnat villfaras. Jumper är en timid särling, som ogärna sätter sig själv i centrum, och hans omständliga, lätt arkaiserade prosa lämpar sig illa för det snabba bloggmediet. Ansatt av mina skenbart oönskade frågor får han möjlighet att lätta sitt hjärta mindre pretentiöst och han slipper ansvara för textens form och innehåll. Dialogen ger oss gemensam möjlighet att föra berättelsen vidare, när den hotar att gå i stå, och vi kan lätt hejda dess färd eller ändra dess kurs när den far vilse. Vi får inte heller glömma att snitsarens blogg vilar på ”Det stora jättebrevet”, den absoluta dialogen och enligt Oddvar Moen källan till allt muntligt och skriftligt berättande.

– Så du kommer att fortsätta med dina intervjuer?

– Det kommer antagligen en redan i morgon.

– Med jumper som vanligt?

– Ja, det lutar åt det.

– Vad kommer det att handla om?

– Det får vi se.

– Inget mer du vill säga?

– Jo, jag har en fråga.

– Låt höra?

– Jumper är ute och går. Snitsaren ligger på sängen. Tildo badar. Butlern kokar gröt och sköterskan har gått till sitt arbete. Om jag är Asgam, vem är då du, som frågar mig?

Lek med snitsaren

När jag (Asgam) än en gång rotade i snitsarens kvarlevor, fann jag nedanstående brev, betitlat ”Lek med snitsaren”. Av svaren att döma tycks åtminstone några läsare ha varit med på noterna. Är måhända besökarna av denna blogg också på lekhumör?

¤
Lek med snitsaren

Den mexikanske regissören Alejandro Gonzales Inarritu tycks blända kritikerna med sin nya film ”Babel”, som avslutar den trilogi han inlett med filmerna ”Älskade hundar” och ”21 gram”. Vid snitsarens frukostbord är frågeleken given.

Älskade hundar
Mitt liv som hund
Hundtricket
Baskervilles hund
Damen med hunden
Dogville
Wag the Dog
Hundarna i Riga
Den andalusiska hunden
Reservoir Dogs

”Lassie”, ”Lady och Lufsen” eller ”Tjorven, Båtsman och Moses” godkänns inte, medan däremot ”Pongo och de HUNDraen dalmatinerna” ger stilpoäng. När filmtitlarna är slut är det tillåtet att övergå till litteratur och konst (”Hundarna”, ”Ingens hundar” osv.) Lycka till!

¤

Jag (Asgam) kan berätta att lektraditionen upprätthålls. Vid snitsarens dagliga morgonaudiens händer inte sällan att vi alla, butlern, sköterskan, jumper, Tildo och undertecknad, tvingas lägga pannan i veck för att hålla snitsaren på gott humör i någon ny frågelek. I morse önskade hans majestät ”filmer med städer i titeln”, varvid extrapoäng av okänd anledning utdelades, om filmen inte handlade om staden. I den händelse någon av cineasterna, som stundom gästar denna blogg, vill komplettera nedanstående lista, vet jag en som blir glad.

Bagdad Café (Extrapoäng)
Casablanca
Fucking Åmål
Hiroshima mon amour
Paris Texas
Himmel över Berlin
Farväl Falkenberg
Fem dagar i Falköping
Sömnlös i Seattle
Hundarna i Riga
Torsk på Tallinn
Fellini Roma
Stockholmsnatt

Lidingö 2

Vad vi än tycker tycker om Lidingö, så ligger ön där den ligger. I uppslagsverket läser vi att den varit i släkten Banérs ägo fram till 1773, då den avsöndrades från Djursholm. Vid mitten av 1800-talet började rika stockholmare uppföra sina sommarvillor där och efter sekelskiftet exploaterades ön av olika villabolag. Lidingö blev köping 1910 och slutligen stad 1926. Flera humorister, såsom Alfredsson, Danielsson och Ramel, har bott där liksom den dystrare Pär Lagerkvist, som fått en väg uppkallad efter sig. I löparkretsar är Lidingö mest känt för sitt terränglopp med samma namn och för att hinderlöparen Anders Gärderud kommer därifrån. Jag (Asgam) frågar den alltid tillgänglige jumper, årsbarn med den olympiske guldmedaljören, om han någon gång träffat denne:

– Ja, faktiskt en gång.

– Berätta?

– Vi var ett gäng stockholmare som tävlade i Mariehamn nån gång på 1960-talet och Gärderud var med på båten minns jag. Tror han skulle springa 800 meter. Annars hade ju en medeldistansstjärna inte mycket samröre med en medioker höjdhoppare från en annan klubb.

– Du springer ju gärna på Lidingö. Har du aldrig sett honom där?

– Nej, men en gång såg jag Sven Plex Pettersson på bussen därifrån. Han bor visst på ön, till skillnad från Gärderud.

– Ricky Bruch och Kjell-Erik Ståhl är också födda 1946?

– Ståhl hade väl knappt börjat springa, när jag var i farten. Ricky råkade dela tågkupé med mig en gång mellan Göteborg och Malmö, men då var vi redan gamla. Jag minns att konduktören sa: ”Vad du har blivit mager, jag kände knappt igen dig”.

– Bruch alltså?

– Naturligtvis, jag har alltid varit mager.

– Och sen pratade du och Ricky idrottsminnen ända till Malmö?

– Ha ha.

– Några fler kändisar du mött?

– Förr brukade jag samla och poängsätta dem. Mötte man en skådis utanför Dramaten gav det låg poäng, medan samma skådis ute i skogen gav högre. Du fattar principen? Jag kallade det ”celebrityspotting”.

– Någon tolvtaggare i samlingen?

– En gång såg jag Björn Borg kliva ur en bil på Birger Jarlsgatan med två tennis-racketar i handen. Lite som ”Herr Tennis” i ”löjliga familjerna”. Som om Bruch skulle gå omkring med sin diskus på stan eller Zlatan med sin fotboll.

– Lite fånig hobby, skulle många tycka?

– Kanske det. En knäpp variant är att gå lite bakom kändisarna och se hur många mötande som känner igen dem. En gång gick jag efter Ingemar Stenmark på Hamngatan. Alla gick förbi som zombier utan att se honom, vilket han i och för sig säkert uppskattade. Ungefär som när det är månförmörkelse eller norrsken, ingen märker nåt. Folk är stressade nuförtiden! Inte minst löpande bloggare och bloggande löpare, om man får tro vad de skriver.

– Har du något råd till dem?

– Långpass på Lidingö, ha ha ha!

– Ha ha?

– Ha ha!

– Jag har förstått att den där ön väcker motstridiga känslor, men du tycks alltså gilla den. Varför springer du så gärna där?

– Lidingö 2005 var mitt första officiella långlopp. Även om jag blev trött och mådde illa i en kvart efteråt,  fick jag bara positiva minnen. Jag sög på upplevelsen i flera veckor efteråt.  Ett slags prägling kanske. Om jag hade debuterat i gyttjan i höstas, hade min löparkarriär kanske tagit en annan vändning.

– Men varför just Lidingöloppet?

– Det var det ultimata långloppet på den tiden. En släkting hade sprungit det några gånger och efter en egen tremil hemma i motionsspåret på 3:15 tyckte jag att det var dags att komma ut ur långlöpargarderoben. Rekade banan och provsprang delar av den i långbyxor och gymnastikskor innan jag anmälde mig. Två veckor före loppet sprang jag för övrigt de första två milen på 1:54. Inte så pjåkigt!  Numera är det mest tradition att jag drar dit. Lidingöloppsbanan är egentligen inte märkvärdigare än andra halvtaskiga löpslingor, men nostalgi-faktorn är hög.

– Sprang du där på ön som ung nån gång?

– I folkskolan gjorde vi en konstig utflykt med båt från Stocksunds hamn till Bosön. Några friidrottsnördar i klassen, däribland en liten mager gosse med utstående öron, sprang ett par varv på löparbanan där, minns jag. Vi hade förstås hoppats att få se landets friidrottstjärnor träna. Bosön var ju känt för det.

– Men ni såg inga?

– Det var en vardagsförmiddag och på den tiden hade idrottstjärnorna jobb att sköta.

– I ditt inlägg på löparforum, som du visade igår, fick du ”en klump i halsen och en tår i ögonvrån”, när du besökte Lidingövallen. Det gällde tydligen något annat minne?

– Hösten 1967 gjorde jag min bästa tiokamp där. Mina personliga rekord i sprint och på 1500 satte jag också där och då. En minnesvärd hösthelg. Minns att jag cyklade till och från tävlingen båda dagarna. Jag cyklade alltid på den tiden. Blev kallad ”Cykel-Tor” i klubbens stencilerade utskick. Det var i stort sett den enda konditionsträning jag fick. Ett slags ofrivilliga maffe-pass kanske.

– Maffe ??

– Nån löparguru Maffetone, som alla tjatar om i bloggarna nuförtiden. Känner mig lite lost där.

– Du får väl googla och läsa på?

– Får väl det.

– Blir det några långpass på Lidingö i sommar också?

– Absolut. Gärna med bad vid Fågelöudd.

– Och själva loppet?

– Har inte anmält mig än. Efter förra årets pissväder och sjukdom var jag tveksam, men man glömmer. Rätt vad det är, står man i startfållan och gympar till fånig musik som vanligt.

– Vad har du att säga till de löpare som lider av Lidingöfobi?

– All the more for me.

– Som betyder?

– Hörde uttrycket i någon tevesketch om en middagsbjudning, där värden belåtet sade så, när gästerna inte tyckte om maten. Han menade väl att det blev mer till honom själv.

– Du är kul du, jumper?

– Love you too!

Lidingö

Varför tycker bloggande löpare så illa om Lidingö?  Frågan har förföljt mig, sedan jag läst ett par inlägg från några av de löpande bloggare, snitsaren har länkar till. Dessa stackare har inte haft mycket gott att säga om ”den läskiga ön” (som en av dem kallat den), men vari aversionen egentligen bottnat är oklart. Någon har fått regn i håret och lera på skorna, en annan har snubblat på en trottoarkant, men är det skäl nog att förtala en hel ö? Då jag vet att min vän jumper ofta och gärna sprungit där, ber jag honom om ett alternativt omdöme. Han ler sorgset och letar fram ett av sina gamla inlägg på Löparforum:

                ¤

 DT 13/9 2007

 
Lidingö 24 km

Ibland är det härligt att vara löpare!

Hade egentligen inte tänkt springa långpass förrän till helgen, men kunde bara inte motstå det fina höstvädret idag utan åkte helt fräckt till Lidingövallen och sprang Lidingöloppets sista 22 kilometer. Efter en medvetet extra lugn början i medvinden med 11:50 på de första två, blev tiderna för varje fem kilometer sedan:

29:45
31:10 (Mörka skogen)
31:10 (Grönstabacken och första Abborrbacken)
31:05 (Golfbanebacken)

Totalt 22 km på 2:15

Ambitionen var att springa hela vägen med jämn ansträngning och jag lyckades för det mesta hålla fyrtaktstempo*. Beslöt ge mörka skogen en ärlig chans och försökte där springa avslappnat både uppför och nerför. Upptäckte att jag varit orättvis mot detta banavsnitt. Det finns faktiskt två löpvänliga nerförsbackar, om än korta och båda givetvis slutande i branta stup. Grönstabacken efter 20 km, där man annars mest går och smaskar godis, gick ganska lätt att trippa uppför men första Abborrbacken (Den långa backen är ju egentligen två backar med 150 nästan plana meter emellan) var värre, liksom Golfbanebacken. Stegen blev korta som cigarrer och gränsen mellan löpning och gång svår att upprätthålla. Bra träning för vaderna var det nog i alla fall. Mellan backarna gick det förvånansvärt lätt och några gånger blev jag, om inte ”löparhög” så i alla fall, lite smålycklig. På Grönsta gärde hade de redan spänt upp banderollen ”Välkommen i mål”. Fortsatte dock i samma takt ner till Lidingövallen, där jag inte heller kunde låta bli att ta en extra kilometer i god fart på de röda banorna. Fick en tår i ögat och en liten klump i halsen: Här på denna idrottsplats för jämnt fyrtio år sen…

Avslutade med lite barfotajoggning på gräset och efter duschen åt jag en god matsäck på en bänk i solen. Utflykten får utan vidare fem löparskor av fem möjliga.

*) I brist på pulsklocka räknar jag steg per andetag. Fyrtakt innebär då in-in-in-in-ut-ut-ut-ut osv. Jag andas naturligtvis inte så regelbundet hela tiden utan bara när jag testar vad som känns naturligt.

Från jumper 13/09 kl 19:38

Sub

Den som följer vad som händer i löparvärlden på olika forum och bloggar, kan inte undgå att lägga märke till den lilla latinska prepositionen ”sub”. Den kan översättas med ”under” och brukar föregå en tänkt löptid, oftast jämnt delbar med fem i minuter räknad. Att springa ett lopp sub en viss tid, betyder alltså att underskrida denna. Jag (Asgam) har förundrats över detta magiska ord, utan vars hjälp ingen seriös löpning tycks möjlig. Jag frågar min vän jumper, i ungdomen hängiven friidrottare och på senare år motionslöpare med många medaljer från långlopp i sin priskartong:

– Brukar du använda ordet ”sub” ?

– Mycket sällan. Framför allt undviker jag verbet ”subba”.

– Varenda ambitiös löpare verkar hålla sig med någon temporär eller evig drömgräns, som de tränar mot. Hur är det för dig?

– När jag började springa så smått för nio år sen, verkade en mil på en timme lagom svårt att klara, men då handlade det ju mest om att orka springa så långt i ett sträck. Under 50 minuter sprang jag på bana första gången för snart tre år sen. Även om det var en medveten satsning i just det loppet, var det inget viktigt mål i sig. Visst skulle jag kunna tänka ”sub 4”  på maraton eller ”sub 3” på Lidingö,  men sådana ”subbar” förändrar ingenting.

– Inte?

– Man tränar inte bättre bara för att man får en drömtid på hjärnan. Den, som tror det, lurar sig själv. I bästa fall gör det ingen skillnad.

– I bästa fall?

– Tänk efter! För varje löpare finns det väl ett optimalt sätt att träna, som ger bästa resultat. Allt annat blir ju per definition sämre, eller i bästa fall lika bra. Det vill säga likadant. Ren logik! Att det ska va så svårt att fatta, som Peps sjunger.

– Falsk matematik?

– Falsk filosofi, skulle jag säga.

– Så, sådana där sub-mål har inget värde, menar du?

– Sub-mål kanske avgör vilka lopp man väljer och hur man disponerar dem. Vill man, som jag, lubba milen under 50 minuter, ser man till att hålla varje varv under 2 minuter. Mål och drömgränser är nog bra, men det får ju inte påverka träningen. Den ska bara vara så bra som möjligt.

– Håller inte alla med om det?

– Det verkar inte så.

– Du menar, att många löpare är dumma i huvet?

– Att säga så, vore mig fjärran.

– Men du är klokare än dom?

– Det var du som sa det, inte jag.

– Många följer Anders Szalkais maratonträningsprogram, som ju är inriktade mot just olika tidsmål.

– De preciserade tiderna är bara till för att folk ska hitta rätt program. Tror man att man ska kunna springa på 3:30, så väljer man det programmet för att få träning på någorlunda rätt nivå.  Eftersom de flesta saknar pulsmätare, måste han uttrycka sig så där trubbigt. Det är ju en ”halvtimme” mellan tiderna i programmen, så man får tänka lite själv, vilket kan vara nyttigt. Kan man inte mäta pulsen, ska man nog lära sig träna på känsla. That’s what I think.

– I sitt 3:30-program har ju Szalkai till och med skrivit in sluttiden 3:29:59 den 31 maj, det säger väl att programmet är tidsmålinriktat?

– Det säger att killen har lite humor. TSM-gänget startar säkert i grupp, så det blir lite trångt i mål.

– Du följer inte hans program?

– Jag springer normalt både längre och snabbare än hans 4-timmarsprogram, men den ”drömgränsen” kan jag ändå bara just ”drömma om”.

– Gör du det?

– Vad då?

– Drömmer om fyra timmar på maraton?

– Min enda ambition är att genomföra ett maratonlopp efter min förmåga, vilket jag ännu aldrig gjort. För två år sen trodde jag att jag skulle springa Stockholm Marathon på 4:15-4:20. När det sket sig, la jag av efter 32 km och tog mig i mål på 4:40. Rätt korkat tycker jag med facit i hand, 4:30 hade väl dugt bra. Där ser man vad tidsfixering kan ställa till.

– Nu blev du skadad och missade Vällingby Marathon, som du pratat om hela vintern?

– Jag snackar så mycket.

– Hur är det med benet nu?

– Ingen fara. Jag har sprungit två gånger sen Premiärmilen. Kändes lite i benet i torsdags men inte idag, trots dryga två mil. Hade nog kunnat kuta i Vällingby också.

– Så lite ledsen är du allt?

– Det är mest skönt att slippa springa. Fyra mil är långt.

– Blir det något nytt försök före Stockholm Marathon?

– Kanske Vallentuna om vädret är bra och jag har spring i benen.

– Lite som Ricky Bruch på Limhamnsfältet. Egna tävlingar i bra vind?

– Ja, varför kräkas i Vällingby, när man har en toalett hemma.

– Förr hette det ”Varför kräkas i London och New York”. Har din maratonvärld krympt?

– Globalt men inte mentalt. Det finns en inre värld, som man upptäcker med åren.

– När du var ung och tumlade om på kolstybben, hade du inga drömgränser då?

– Jag försökte bara bli så bra som möjligt. Tränade vidare, både i med- och motgång. Det var huvudsaken.

– Men ditt personliga rekord i höjd var ju bara tre futtiga centimeter från den verkliga drömgränsen i grenen. Att vara tvåmetershoppare var ju förr något av ett adelsmärke. Man var med i ”tvåmetersklubben”. Nog måste du ha tänkt så nån gång?

– Nej jag hade andra perspektiv. Dagdrömmar hör barndomen till. 1954, när Benke Nilsson härjade som värst och lärde alla småpojkar hoppa dyk, låg världsrekordet på 212. Två meter var fortfarande ett toppresultat för herrar och vid EM samma år blev man trea på 196. Drömhöjder för en åttaåring, men när jag så småningom nådde dit, var det inte mer än skaplig Stockholmsklass. Har aldrig sörjt dom där tre centimeterna. Jag har samma personliga rekord som författaren P O Enqvist, det väger tyngre.

– Han är ju känd för att, till skillnad från en del andra kändisar, aldrig framhålla sina idrottsresultat. Brukar du skryta om ditt hoppande?

– Ha ha!!

– Men du drömmer dig kanske tillbaka ibland?

– Idag är jag mer intresserad av mina gamla tider på löparbanan, som en vänlig kille på löparforum letat fram åt mig. Drygt 54 på 400 meter är helt obegripligt. Idag tar sträckan bortåt en och en halv minut. I en tiokamp sprang jag tydligen 1500 på 5:06,7. Gissar att jag sprang första varvet på typ 70 sekunder för att sen stappla i mål med mjölksyra i håret. Skitdåligt då, men ouppnåeligt idag. Det löpsteget och fem, sex mil i veckan hade varit coolt.

– Если бы молодость знала, если бы старость могла ?

– Precis!

– Har du något att säga till alla unga löpare, som kämpar med sina sub-mål idag.

– När ni är gamla och sitter i gungstolen kommer ni att ha glömt era drömda subbar, men minnas verkligheten bakom. Ni kommer att känna doften av svett och nyklippt gräs efter avslutad intervallträning på en sommardåsig idrottsplats. Ni kommer att höra de gamla kamraternas röster under ett TSM-långpass i snacktempo. Och om ni sluter era ögon, kanske ni ser er målgång på Stockholm Marathon 2008 och känner tårarna rinna efter kinderna. Sluttiden har ni sedan länge glömt.

– Där fick du till det?

– Rätt nöjd själv faktiskt.

– Tack för pratstunden.

– Bara roligt !

Helgpyssel

https://snitsaren.wordpress.com/2008/04/02/sex-snariga-sportsporsmal/

Vid en väg på en sten

Via dessa sökord hamnar ideligen förhoppningsfulla googlare i snitsarens blogg. Kanske undrar de vem som skrivit den sång som börjar så. Kanske vill de veta var den gamla barnvisan står att finna. Kanske minns de bara de första raderna och söker fortsättningen av texten. Säkert är, att de inte önskar läsa snitsarens långa intervju med löparen efter dennes brutna Stockholm Marathon 2007, där barnvisan dyker upp i löparens huvud vid minnet av passagen av den sten vid Kaknäs efter drygt fyra kilometers löpning, där hans påhejerska suttit året innan.

För att framtida googlare ska lämna snitsarens blogg mer tillfredsställda och med större lust att återvända, meddelar jag (Asgam) hela vistexten nedan. Den har enligt uppgift skrivits av Anna Maria Roos, mest känd för läseböckerna ”Sörgården” och ”I Önnemo”, medan den store Oskar Lindberg totat ihop musiken. Visan, som heter ”Lyckans land”, står bland annat att finna i sånghäftet ”Nu ska vi sjunga”. Observera det allt annat än banala ordvalet ”ögon grå” i den första och sista versen.

                         ¤

LYCKANS LAND

Vid en väg på en sten

satt en liten flicka,

bara fötter, bara ben,

mager som en sticka.

Men hon var så glad ändå,

log med skälmska ögon grå.

Vid en väg på en sten

satt en liten flicka.

.

Kom en liten gosse där,

stannade förlägen:

”Uppå vandring stadd jag är.

Kan du visa vägen?

Jag skall hän till lyckans land,

till dess fjärran fagra strand.”

Kom en liten gosse där,

stannade förlägen.

.

Och den lilla flickan log,

hennes ögon blänkte:

”Vägen dit, den vet jag nog:

just där sol sig sänkte,

där går gyllne strålars spång.

Över den skall gå din gång.”

Och den lilla flickan log.

Hennes ögon blänkte.

.

”Går du spången, skall du snart

hinna månens skära,

där det skimrar underbart,

då är målet nära.

Ty på närmsta stjärnan just

ligger lyckans fagra kust,

där det skimrar underbart,

då är målet nära.”

.

Inte vet jag det, om se’n

gossen hittat vägen.

Kanske står han kvar där än,

tittande förlägen,

tittande förundrad på

ögon, skrattande och grå.

Inte vet jag det, om se’n

gossen hittat vägen.

Sex snåriga sportspörsmål

På förekomna anledningar bör påpekas att bloggposten ”Sekundärmilen” inte var något aprilskämt. Även om den lästes under gårdagen, är den daterad den 31 mars, då bloggen verkligen hade 153 besök och gjorde ett kort inhopp på WordPress topplista.  Av bloggstatistik att döma klickas det flitigt fram och tillbaka mellan besläktade bloggar. i detta fall löparbloggar, och efter söndagens lopp var trafiken ovanligt livlig. Förutom ”jumper” och ”Premiärmilen”, kan den tillfälliga framgången alltså stavas ”interaktivitet”. Dagens inlägg tar fasta på detta och plockar samtidigt, bland andra klädesplagg,  upp snitsarens fallna mantel och kastade handske.

Hösten 2006 hade snitsaren en frågesport, ”Sex snåriga sportspörsmål”, som dock inte rönte någon framgång bland hans få läsare. Med något undantag tyckte alla att frågorna var urtråkiga. Förhoppningsvis ska de idrottsintresserade besökare, som dröjt sig kvar på denna blogg, ha större utbyte av dem:

Sex snåriga sportspörsmål

Tidningen “Track & Field News” rankar varje år de tio bästa friidrottarna i varje gren och har så gjort sedan 1947 på den manliga och sedan 1956 på den kvinnliga sidan. Hänsyn tas inte bara till idrottsmännens bästa resultat utan också till deras genomsnittliga prestationsnivå, deras inbördes möten och placeringar i viktiga tävlingar.

1.  Olika länders idrottsmän har vid olika tider dominerat olika grenar, men endast en gång har det inträffat att alla de tio högst rankade i en friidrottsgren kommit från ett och samma land. Vilken är grenen och vilket är landet och när kan det ha hänt?

a. Stavhopp, USA, 1947
b. Kulstötning, USA, 1948
c. 110 meter häck, USA, 1956
d. 400 meter, USA, 1968
e. 3000 meter hinder, Kenya, 1997

2.  På den förra frågan har många säkert gissat på Kenya och 3000 meter hinder, men se det var fel. Som mest (1996 och 1997) har det varit nio kenyaner bland de tio bästa hinderlöparna i världen och det är ju mycket nog. Kenya har sedan 1990 aldrig haft mindre än fem man på topplistan. Mindre känt är att ett annat land på sin tid också dominerat grenen med inte mindre än åtta löpare bland de tio högst rankade i världen samma år. Vilket land tror ni det var och när?

a. Sverige år 1947
b. Finland år 1951
c. Ungern år 1955
d. Polen år 1958
e. Qatar år 2005

3.  Löpning 1500 meter kallas av någon anledning för “friidrottens blå band”. Kanske är det den engelska milen, den självklara sträckan att kappas på i den engelska obygden, som lånat sträckan sin glans, men varför blev det i så fall 1500 och inte 1600 meter. Hur som helst, när de smäckra femtonhundra-meterslöparna radar upp sig på bortre långsidan går det alltid samma förväntansfulla sus genom publiken. Medeldistansstjärnor har tänts ock slocknat. Hegemonin på 1500 meter och engelska milen (sträckorna bedöms gemensamt i ovannämnda tidnings ranking) har flyttat från kontinent till kontinent, men endast två gånger har det hänt att de tre högst rankade manliga löparna kommit från samma land. Vilka två länder kan det handla om och när kan det ha hänt?

a. Sverige (Strand, Eriksson, Bergkvist) 1947
b. Ungern (Tabori, Iharos, Rozsavölgyi) 1955
c. Australien (Elliot, Lincoln, Bailey) 1958
d. USA (Burleson, Beatty, Grelle) 1961
e. Nya Zeland (Snell, Halberg, Davies) 1964
f. USA (Ryan, Liquori, von Ruden) 1967
g. Kenya (Keino, Jipcho, Boit) 1971
h. Nya Zeland (Walker, Dixon, Quax) 1974
i. Storbritannien (Coe, Ovett, Cram) 1981

4.  Enligt Track & Field News har Sverige varit världens tredje bästa nation i höjdhopp sedan 1947. Närmare ett sjuttiotal tio i topp-placeringar av inte mindre än 21 olika hoppare talar sitt språk. Patrik Sjöberg ansågs vara världens bäste 1985 och 1987, medan Stefan Holm och Kajsa Bergqvist har toppat listan minst tre gånger var (hittills). Det finns dock en svensk höjdhoppare till, som enligt tidningens ranking ett år varit bäst i hela världen. Vem kan det ha varit och vilket år.

a. Rune Reiz, 1949
b. Bengt Nilsson, 1954
c. Rickard Dahl, 1958
d. Stig Pettersson, 1958
e. Snitsaren, 1967

5.  ”Man ska sluta när man är på topp” lyder en enfaldig regel, som alltför många atleter följer. De vet inte vad de går miste om. De vet inte att även senhösten kan ha sin försynta charm. En del idrottsmän och kvinnor slår ut i full blom redan i unga år, andra först i mogen ålder, de flesta får dock, som snitsaren en gång, nöja sig med att glanslöst grönska. Få är de friidrottare som kunnat glädja sig åt en lång och prunkande blomstertid. Kulstötaren O´Brien, stavhopparen Bubka, spjutkastaren Zelesny och släggbjässen Zsivotsky har liksom kulstöterskan Fibingerova varit bland de tio främsta i sina grenar i mer än 15 år. Sprinterässet Merlene Ottey, still running fast, är, skulle man kunna tro värst med sina 19 (!) år på topplistan på 100 meter, första gången 1981 och sista (eller ska vi säga senaste) gången år 2000, men ännu segare har faktiskt längdhopperskan Heike Drechsler varit med inte mindre än 20 år bland de tio bästa, första gången 1981 och senaste 2002. Svårt att sluta hade också den friidrottare som ansågs världsbäst i sin gren 1956 och som stadigt höll sig bland de tio bästa under resten av femtio- och hela sextiotalet för att sedan efter tio år åter dyka upp på en niondeplats 1979! Vad var det för en filur och vad har han/hon mer för något (nästan) unikt på sin meritlista?

a. Släggkastaren Harold Conolly
b. Diskuskastaren Al Oerter
c. Diskuskasterskan Olga Fikotova
d. Spjutkasterskan Dana Zatopkova
e. Höjdhopperskan Iolanda Balas

6.  Ett land har så länge vi kan minnas dominerat i synnerhet den manliga spjutkastningen i världen. Ett trettiotal olika kastare har sedan 1947 nått över hundra platser bland de tio bästa under olika år. Namn som Hyytiäinen, Rautavaara, Nevala, Kinnunen, Siitonen, Räty, Korjus och Parviainen, nog klingar de skönt. Vilket är detta vackra land, som även brukar kallas “tusen sjöars” och som den 6 december firar sin självständighetsdag (itsenäisyyspäivä)

Utslagsfråga:   Hur många gånger har Björn Borg fått Svenska Dagbladets guldmedalj?