Monthly Archives: april 2008

Tändstickan

Idag redovisar jag (Asgam) snitsarens långa förklaring till svaret på det fjärde av hans ”Sex snåriga sportspörsmål” där en svensk höjdhoppare söktes, som någon gång i forntiden skulle ha rankats högst i världen, en fråga som bara intresserar en gammal stofil. Snitsaren skriver:

Utan facit i hand hade snitsaren själv utan vidare gissat på Bengt Nilsson, som 1954 satte europarekord med 211 cm och som under hela säsongen radade upp resultat strax därunder. Vi minns hur han gång på gång lät lägga upp ribban på den nya världsrekordhöjden 213 men till världsrekordhållaren Walter “Buddy” Davies´ lättnad varje gång touchade ribban med det förargliga sista benet. Till bäste höjdhoppare under året utsågs dock inte Benke utan amerikanen Ernie Shelton, som också klarade 211 cm, men som antagligen vann något inbördes möte. Rune Reiz hoppade två meter jämt 1949, vilket välförtjänt gav honom en sjundeplats på världsrankingen det året. Rune hoppade i saxstil och hade även en eller två höjdhoppande söner, som dock trots den modernare dykstilen, så vitt känt, aldrig nådde faderns resultat. Rickard Dahl vann, som väl ingen kan ha glömt, EM 1958 med ett hopp på 212 cm, ett resultat som han inte var i närheten av varken förr eller senare. Följaktligen rankades han inte bättre än femma i världen, två placeringar före en annan svensk, Bertil Holmgren, som varit med ett tag men nu lämnat den kaliforniska stilen till förmån för något slags straddle. Långe Bertil lär för övrigt i någon oannonserad tävling i USA ha hoppat högre än det dåvarande svenska rekordet. Bäst i världen under året 1958 ansågs märkligt nog Stickan Pettersson ha varit. Han klarade inte mer än 210 cm och blev bara trea på EM, men han var en jämn rackare medan ryssarna och amerikanerna hade något av ett mellanår. Pettersson var bland de tio bästa i världen under hela nio år (1956-1964) och placerade sig som sämst femma i tre olympiader i följd. Sitt bästa resultat, 216 cm, nådde han 1962, då han också erövrade en silvermedalj vid EM efter den store Brumel. Snitsaren, det femte alternativet, tävlade mot nämnde Sticka så sent som 1967 och förlorade med 15 centimeter, vilket säger något om bådas klass. “Stig Pettersson 1958″ var alltså det svar vi sökte.

Den jumper, som för en vecka sedan strålade av lycka över ett personligt rekord på 5000 meter, har alltsedan lördagens deprimerande långpass mest sett ut som tändsticksgubben i den gamla reklamen för Salvekvick och många ord har inte kommit över hans läppar. Mina (Asgams) förväntningar är därför inte höga när jag försiktigt drar honom i armen och frågar:

– Snitsaren hävdar att han, och alltså enligt vanlig dubbelgångarlogik även du, tävlade mot denne Stickan Pettersson. Stämmer det?

– Ja, på DM 1967. Han blev tvåa på 2,10 och jag fyra på 1,95. Han var tio år äldre än jag och i slutet av sin karriär. Det var den enda tävlingen som jag minns men på träning sågs vi ibland, åtminstone vintertid.

– Varför just då?

– I brist på riktig inomhushall tränade Stockholms friidrottare i ett ballongtält vid Östermalms idrottsplats. Där fick eliten samsas med sådana sopor som jag. Vi brukade vara något tiotal höjdhoppare, däribland inte sällan sagde Stickan. Eftersom han också bodde norrut, fick jag skjuts i hans bil några gånger från träningen.

– Oj då, lite status kanske?

– Ha ha!

– Vad pratade ni om då?

– Minns inte. Jag försökte nog hålla en cool stil. Han hade ju varit stjärna sen jag var tio år.

– Så du bad inte om hans autograf?

– Ha ha!.

– Du kanske aldrig har samlat på autografer?

– Nej, men Benke Nilssons har jag faktiskt. ”Tack för hjälpen Tor” står det över hans snitsiga namnteckning. Har behållit papperet i över femtio år. Undrar om det kan vara värt nåt.

– Vad hade en liten pojke ”hjälpt” honom med då?

– Det är en lång historia.

– Får vi inte höra den?

– En annan gång.

– Och vem var Benke Nilsson nu igen?

– Det står ju i texten härovanför. Du läser väl vad du själv skriver!

– Jag kopierar bara. Vem orkar läsa snitsarens långa tråkiga uppräkningar?

– När du hackar på snitsaren, hackar du samtidigt på mig. Dubbelgångarlogik. Du får passa var du sticker din fula näbb, din asätare!!

– Förlåt?

– Kan du glömma!!

– Är det det där långpasset som spökar nu igen?

– Ska du skita i.

– Jag såg i lokaltidningen att Stickan Pettersson, nu 72 år, har varit någonstans i Vallentuna kommun och berättat idrottsminnen. Var du inte och lyssnade?

– Nej.

– Tror du att han skulle känna igen dig idag.

– Nej.

– Han kanske inte ens minns dig?

– So what?

          *

Benke Nilssons ovan omtalade autograf har återfunnits i april 2017 och visas nedan.

Annonser

Inte bara Anders

Svaret på snitsarens tredje snåriga sportspörsmål kan ha förvånat många. Att Sverige dominerade medeldistanslöpningen under större delen av 1940-talet vet nog de flesta, men att Ungern tio år senare inte bara hade världens bästa landslag i fotboll utan också var en stor löparnation, är måhända mindre känt idag. År 1955 toppades sålunda Track & Field News världsranking på 1500 meter av tre magyarer, Tabori, Iharos och Rozsavölgyi. Snitsaren berättar:

Alla de tre ungrarna, som tränades av den berömde Mihaly Igloi, slog eller tangerade värlsrekordet på 1500 meter i mitten av 50-talet, men ingen av dem lyckades vinna något stort mästerskap. Laszlo Tabori, världens genom tiderna tredje drömmilare, som snitsaren en gång såg spurtbesegra Dan Waern på Stockholms Stadion, blev fyra på 1500 meter och sexa på 5000 meter vid Melbourneolympiaden.  Efter de politiska händelserna en månad tidigare var han då redan på väg att lämna sitt hemland, och han blev senare (liksom för övrigt även läromästaren Igloi) tränare i borta i USA. Den andre ungraren, Sandor Iharos var nog egentligen ännu bättre på 5000 meter, där han satte världsrekord två gånger. Här, på längre distanser, hade han även landsmännen Joszef Kovacs och Miklos Szabo att tampas med. Iharos blev som bäst sexa på två europamästerskap, 1954 på 1500 meter och 1958 på 5000 meter. Istvan Rozsavölgyi, den yngste i sällskapet, toppade senare (1959) världrankingen på 1500 meter och blev till slut bronsmedaljör vid OS 1960. Dessa tre bildade tillsammans med Ferenc Mikes det stafettlag, som 1955 satte världsrekord på den numera sällan löpta stafettsträckan 4×1500 meter. Ännu en magyar, Lajos Szentgali, var en riktig rackare på 800 meter, där han var europamästare 1954 och vi ska naturligtvis inte heller glömma hinderlöparen Sandor Rozsnoy, europamästare 1954, silvermedaljör i Melbourne och även världsrekordhållare. Laszlo, Sandor, Istvan, Lajos, Miklos, Ferenc och inte minst Mihaly, vi glömmer er aldrig.

Sex sakkunniga snitsarsvar

Snitsaren är glad igen. Intresset för hans frågelek ”Sex snåriga sportspörsmål” har visat sig över förväntan. Inte mindre än 28 svar har kommit, varav de allra flesta har innehållit åtminstone något korrekt svar. Allra bäst har den lyckats som sökt på internet och där funnit vår källa. Dess rikedom får vara förstapris nog. Många har tackat snitsaren för de trevliga frågorna och några har kompletterat sina svar med intressanta synpunkter. Vi tackar särskilt för den spännande inblicken i den ungerske tränaren Mihaly Iglois metoder på 1950-talet och för den skojiga anekdoten kring bronsstatyn i Vancouver. Tack Zoltan, Raimo, Roger, Inga-Lena och alla ni andra!

Så syrligt ironiskt skrev snitsaren för ett drygt år sen, och vore han inte en bruten man, kunde han vara än mer bitter idag. Om hans kluriga frågor kring friidrott den gången inte uppskattades bland hans fem, sex läsare, så har intresset visat sig än klenare på samme snitsares blogg idag.

Jag (Asgam) tackar dock Masse och Tildo för deras ambitiösa medverkan. Av de båda har den förre lyckats bäst med tre rätta svar, varför jag gratulerar honom till den utlovade resan för två till Lidingö. Masse kunde även svaret på den gamla kuggfrågan om Björn Borg, som inte bara fick Svenska Dagbladets guldmedalj som tennisspelare 1974 och 1978 utan också som simmare 1938. Svaren på de övriga frågorna var:

1. USA, stavhopp, 1947
2. Sverige, 1947
3. Sverige, 1947 och Ungern, 1955
4. Stig Pettersson, 1958
5. Al Oerter
6. Finland

För snitsarens mycket omständliga utredningar, ”Sex sakkunniga snitsarsvar”, hänvisas till sidan ”Lek och Idrott” och ytterligare kunskap finns att ösa ur den källa snitsaren en gång fann. För att läsarna av hans blogg inte ska slippa alltför lindrigt undan, ämnar jag (Asgam) senare, därtill uppmanad av snitsaren, lyfta fram några spännande detaljer och minnen kring frågorna och svaren. Vi har att vänta en tråkig tid i snitsarens sällskap.

Hitler har en boll

Som den självupptagne stofil han är, söker sig snitsaren gärna tillbaka till sina egna texter. I morse önskade han att jag (Asgam) läste upp den långa intervjun med löparen efter dennes brutna Stockholm Marathon 2007. Löparen berättar där om en musikkår vid stadshuset, som spelade ”Bron över floden Kwai” och i anslutning därtill väver snitsaren skickligt in sina egna minnen och sitt framgooglade vetande. Måhända kan det informativa replikskiftet ha intresse även för läsarna av denna blogg. I morse gav sig inte snitsaren förrän jag letat fram och spelat upp ett tiotal olika versioner av den berömda marschen, varför jag har kompletterat dialogutdraget nedan med egna fiffigt inlagda länkar:

– – –

– Det brukar spelas mycket musik under Stockholm Marathon?

– När jag närmade mig Östermalms idrottsplats före loppet och hörde Nick Borgens obligatoriska “We are all the winners”, verkade allt som det skulle, även om jag minns att jag skaldade “We are all the losers, we are all the worst. Vi ger upp tillsammans, av värme och av törst”. Tydligen hade jag mina föraningar. Chocken kom när startskottet small och ingen champagnegalopp spelades. Bara intetsägande dunka-dunka. Loppet kunde verkligen ha börjat bättre. Några dansande sambatanter minns jag inte heller. Kanske hade de flyttat på sig som allt annat detta konstiga år. En ensam dragspelare på Västerbron kommer jag i alla fall ihåg liksom ett gäng på en scen vid Odengatsbacken, som iförda trettiotalskläder spelade nåt slags bluegrass-countrymusik. Jag minns också en blåsorkester vid Stadshuset som spelade ”Bron över floden Kwai”.

– Och alla löparna visslade med förstås? Det måste ha låtit mäktigt?

– De flåsade nog mest.

– Det lät måhända som på femtiotalet, när smågrabbar försökte vissla den tuffa melodin, men bara förmådde frambringa ett slags energiska blåsljud. Minns du det?

– Klart jag minns. Jag kunde inte heller vissla.

– Nej, någon Toots Thielemans var man inte. Busvissla gick ännu sämre, vilket kanske var ett allvarligare handikapp i den åldern. “Den tuffa melodin” ovan heter för övrigt egentligen “Colonel Bogey March”. och skrevs 1914 av löjtnanten F.J. Ricketts under pseudonymen “Kenneth Alford”. Under andra världskriget fick den tillfälligt texten: “Hitler has only got one ball”. Versionen i filmen “Bron över floden Kwai” är arrangerad av Malcolm Arnold, som till samma film även skrev den mindre kända “The River Kwai March”. Gissningsvis var det inte den marschen du hörde vid 15-kilometerspasseringen?

– Ingen risk! Vet inte ens hur den låter.

Olika varianter av texten om Hitler och en utredning kring dess anatomiska sanningshalt hittar man på Wikipedia (Asgams anm).

jumper

I den moderna naturvetenskapen talar man om ”den stora smällen” och varje religion med självaktning håller sig också med en trovärdig skapelseberättelse. På samma sätt skriver varje gemenskap sin egen historia om hur allting en gång började. Det må gälla bildandet av Nationernas Förbund eller hur mamma och pappa en gång träffade varandra. På snitsarens blogg får vi hålla till godo med Oddvar Moens teori:  I begynnelsen var ”snitsaren”. I sin ensamhet skapade han ”löparen” och ur de båda uppstod så småningom ”jumper” enligt ekvationen:     Snitsaren + löparen = jumper + Tildo.   Om denna fusion varit till gagn för mänskligheten kan diskuteras, men termerna i det högra ledet har naturligtvis anledning att vara tacksamma för sin existens. Signaturen jumper började synas på Löparforum (puls.se) i slutet av juli förra året, medan Tildos namn dök upp där först ett par månader senare. Jumper höll till en början en låg profil med pliktskyldiga  anteckningar under rubriken DT (dagens träning) och diskreta faktaupplysningar i de ämnen han behärskade, främst idrottshistoria, men snart skulle han visa upp en helt annan sida. Kanske var det Tildo, som redan då pockade på uppmärksamhet med sin medfödda önskan att fisa i kyrkan. Friidrotts-VM pågick som bäst i Osaka och intresset på forumet var stort, varför jumpers tillspetsade kommentar ”Elitidrott är fånigt” inte föll i god jord. Därtill uppmanad utvecklade han sina avvikande åsikter i vassa formuleringar, och den långa tråden ”fjärdeplatser” blev något av hans personliga slagfält. Idag är ”jumper” en aktad signatur på Löparforum, där han fortfarande skriver ”dagens träning”, och i löparbloggosfären väcker hans kloka kommentarer respekt. Efter nyår har man också kunnat följa hans löpturer via tabeller och kartor på ”jogg.se”. Eftersom han ändå hänger över min axel när jag (Asgam) skriver detta, passar jag på att fråga honom:

– Vad tycker du om din tid som signaturen ”jumper”?

– Ibland tittar man sig i spegeln och undrar: ”Hur hamnade man här?”. Det har gått lite fort, om man säger så.

– Minns du varför du började skriva på Löparforum?

– Jag tror att det var någon sakuppgift, som behövde rättas till. Det var likadant när jag kommenterade bloggar i början. Tildo hävdar med eftertryck att jag är en besserwisser och det kanske är sant.

– Du hade åsikter om elitidrott. Tycker du likadant idag?

– Ja, men jag skulle inte orka skriva det.

– Vad var det egentligen du tyckte var fånigt?

– Jag svarar som jag gjorde då. ”Åtta snabba män har gått till final på 100 meter. Alla springer fruktansvärt fort, men en råkar vinna med en futtig halvmeter och börjar boxa i luften och slå sig på bröstet och fjanta runt med en flagga, medan en annan, som blivit trea, sätter sig och deppar med tom blick. Det fåniga är att de flesta tycks anse att detta är normalt”.

– Hur skulle du vilja ha det istället?

– Alla åtta borde springa ärevarv. Tillsammans har de bjudit på en fin uppvisning och även publiken på bortre långsidan vill se dem. Så gör ju redan tiokampare och sjukampare.

– Det var en vacker tanke?

– Alla tyckte inte det.

– Du gillar tydligen inte flaggdansande segrare heller?

– Av alla segerjubel är väl det där stereotypa dansandet ett av de minst spontana. Koreografi enligt standardformulär med den förberedda flaggan nerkastad från läktaren. Förutsägbart, fantasilöst och småfånigt. Vanlig hederlig glädjefnatt är något annat.

– Många hade tydligen också svårt att ta till sig ditt resonemang på Löparforum om medaljer och fjärdeplatser?

– Jag har alltid haft svårt att förstå det speciella med att ”komma på pallen” och få en medalj. Vad ska man ha den till? Det finns ju resultatlistor om någon skulle betvivla placeringen. Vad sportjournalister, tevetittare och andra bifigurer kan ha för glädje av just medaljer, är ännu obegripligare. Myten om den förhatliga fjärdeplatsen har upprepats så ofta att de tävlande sedan länge tror på den och reagerar enligt det förväntade mönstret. Segraren och ofta även tvåan och trean springer med flaggor medan fyran sitter och deppar.

– Vad kan man göra åt det?

– Det brukar sägas att ”en bronsmedalj” låter bättre än ”en tredjeplats” och att ”en silvermedalj” låter bättre än ”en andraplats”. Om det fanns en ”järnmedalj” kanske de fjärdeplacerade skulle bli lite gladare. Fast då skulle väl femmorna börja gråta i stället. Kanske ett fint diplom med bild, resultat och placering till alla fullföljande kunde vara något att rama in på väggen och peka på: ”Jo, nog var jag med och kämpade i OS alltid”.

– Du hamnade väl själv på prispallen ibland förr. Var inte det en stor upplevelse?

– Jo, när jag var tolv år och vann en skoltävling i länghopp. Det berättas om det i snitsarens brev.

– Inte senare?

– Minnena bleknar bort, vilket möjligen tyder på att jag inte var så intresserad. Vid något junior-DM på Krillan fick jag en bok på prispallen, ”Guldhönan” av Eva Alexandersson och jag minns att jag tyckte att det var ett lite konstigt pris. En annan gång fick jag en snygg bricka med blommotiv. Placeringarna kommer jag inte ihåg.

– Du fick aldrig någon medalj i senior-DM. Om jag minns rätt blev du som bäst fyra i både höjd och tiokamp. Är du inte bara en räv, som säger ”surt”?

– Om någon av medaljörerna varit sjuk, hade jag knappast blivit gladare. Jag såg idrottandet mer som en konstart och försökte bara bli så bra som möjligt. Redan då ville jag vara en cool snubbe.

– Och det var du?

– Jag jobbar på det.

– Du sörjer inte heller den där medaljen, som du aldrig fick, alternativt tappade efter ditt Stockholm Marathon?

– Jag fick ett diplom och en röd ros, det räcker. Jag fick en ros förra året också, fast jag bröt loppet. Den står fortfarande i vatten med blad och rötter. Funderar på att plantera ut den i naturen.

– På Löparforum hittar jag också några udda inlägg från ”jumper” om flaggor och nationalsånger och du driver ofta med dig själv och dina ständiga hänvisningar till femti- och sextitalets idrott. Så småningom tycks du ha hittat en försiktigare framtoning som en lite eftertänksam gubbe. Tappade du stinget?

– Jag fick fullt upp med att hålla ordning på Tildo.

– På forumet ”jogg.se” kallade du dig ett slag ”Tildo Jumper”. Vad var tanken bakom det namnet?

– ”If you can’t beat them, join them”. Eller lite som materia och antimateria, vi tar ut varandra. ”Tildo Jumper” blev ju en ganska tandlös skapelse, som ogärna lade sig i debatterna på joggforumet.

– Nuförtiden tycks du och Tildo mest hålla till på olika löparbloggar, inte minst denna. Om ni hållit er i skinnet, hade snitsaren fått en lugn ålderdom, och jag hade sluppit det tunga ansvaret för hans ofrivilliga blogg. Hur började egentligen hela den här karusellen?

– Med två uteblivna kommatecken.

– Låt höra?

– Jag hade en klåfingrig ovana att agera besserwisser med små inpass på olika löparbloggar, främst naturligtvis på de två tongivande, ”Asfaltsjokerns leende” och ”42195”. En dag i december skrev jag en lite längre kommentar och Tildo kompletterade informationen. Ett klurigt svar med en avslöjande fråga om två kommatecken angav en ton som Tildo och jag snart sjöng för fulla halsar. På Nix och Masses bakgårdar var det skojigt att leka. Resten är blogghistoria.

– Var hittar man detta historiska dokument?

–  Här

Orientering 2

Jag (Asgam) har liksom ett fåtal bloggarkollegor undrat vad som hände med den gosse som försvann under en orientering hösten 1959. Kom han tillrätta eller blev han som någon hoppats uppäten av en björn? Jag frågar min vän, jumper, som var med på den tiden och minns äventyret:

– Han kom väl tillrätta så småningom?

– Jodå, så småningom.

– Berätta?

– Vi väntade och väntade, men inte en tillstymmelse till pojke dök upp. Det var ju på senhösten så det blev snart mörkt och till slut gav vi upp. Vi hade redan börjat cykla hem, när en bil stannade och grabben klev ut, lite skamsen men vid gott mod. Han hade missat första kontrollen och bara lubbat vidare i skogen tills han kommit till ett hus, där han knackat på. Han hade pysslats om och fått mat medan vi andra var hungriga och sura. Tyvärr hade nån cyklat i förväg hem och skrämt upp grabbens morsa. Skulle tro att en del av oss fick sina fiskar varma efteråt.

– Fanns det inte telefon på den tiden?

– Vi kanske inte hade växelmynt och var för blyga att ringa på hos folk.

– Men i huset, dit han förirrade sig, måste det väl för bövelen ha funnits telefon?

– Man tycker det. Det hade ju blivit kolmörkt, så killen måste ha varit där ett bra tag. Nåt skumt är det.

– Han kanske inte kunde sitt telefonnummer och inte visste vad han hette?

– Bara för att han inte kunde kartan, var han inget pucko, även om Tildo antyder det i en kommentar. Jag undrar vem som är ett pucko egentligen!

– Den där diskussionen får ni ta någon annanstans?

– Det kan du lita på!!

– Om det varit idag, hade ni haft varsin mobil?

– Hur spännande hade det varit? Jag sitter på en stubbe, kom och hämta mig!

– Vad sa grabben efteråt?

– Minns inte. Han var nog lite småkaxig.

– Nog måste han ha varit ganska rädd där ute i skogen alldeles ensam?

– Säkert. Någon smak för orientering fick han nog inte.

– Och ni andra, vad hade ni att säga till tröst?

– Klart att grabben blev trackad för sitt taskiga lokalsinne ett tag efteråt, men det tog han som den man han blivit.

– Som han blivit ute i skogen, menar du?

– Ungefär så.

– Ett slags initiationsrit?

– Javisst, man sätter ut barnen i skogen och låter dom hitta hem om dom kan. Kvar blir ett frejdigt folk som åtminstone kan läsa karta.

– Du är hård?

– Ibland måste man hjälpa evolutionen på traven.

– Suvival of the fittest? Kartnördarna?

– Precis!

– Ni survivade i alla fall det här höstäventyret. Förhoppningsvis lärde ni er också något och blev lite klokare?

– Inte mycket. Det kom nya äventyr, och nya dumheter.

– Berätta?

– En annan gång.

Cliff

Till  besvikelse för alla beundrare av Cliff Richard skall dett inlägg inte handla om någon avdankad, brittisk smörsångare utan om ett begrepp i filmvärlden. Med en ”cliff” menar de initierade detsamma som en ”cliffhanger”, det vill säga ett spännande slut på en scen eller ett avsnitt, som väntar på sin fortsättning. Den klassiska ”klipphängaren”, för att tala med Oddvar Moen, hittar vi i ”Det stora jättebrevet”, där det första benet slutar:

Finns det hemligheter?
Alltför få och alltför många !
Hu, det börjar kännas otäckt?
Skulle tro det !
Mörkret drar ihop sig?
Ja !
Det är så egendomligt kusligt stilla?
Öknen ruvar !
Tyst?
Jag hör !

Vad de hör i öknen, får vi veta i nästa ben, ty en ”cliff” kräver och får en fortsättning. Om sådan inte följer, förblir vi hängande på klippkanten och då talar vi i stället om ett ”öppet slut”, något som älskare av traditionell berättarkonst finner snopet.

Till den kategorin hör uppenbarligen inte snitsarens läsare. Trots att hans blogg besökts över 200 gånger sedan det senaste inlägget publicerades, har ingen kommenterat det öppna slut, detta lämnat efter sig. Kanske har man tyckt att en banal förklaring skulle förta den magiska lyskraften i berättelsen. Kanske har man fruktat det värsta och inte vågat vända blad. Troligare är dock, att man funnit historien avslutad och inte tänkt vidare på saken. Vem orkar bry sig om en liten pojke som försvann i skogen för femtio år sen?