Monthly Archives: februari 2012

Utsikt

Genom det köksfönster, som tidigare beskrivits i inlägget ”Författarintervju 2” och avfotograferats i inlägget ”Ateljérunda”, ser jag ner på en uteplats ett tiotal meter bort. Där installerade sig en nyinflyttad familj i höstas med bland annat en stor hammock, som sattes samman av en man och en kvinna under mitt vakande öga från fönstret, men efter denna första entusiasm tycks nybyggarnas intresse för såväl hammock som övriga ägodelar ha svalnat för att till slut ha frusit till is. Det avblåsta hammocktaket och de länge regnvåta dynorna har räddats undan förstörelse, men i övrigt har uteplatsens föremål lämnats där de en gång hamnat. En till synes ny, modern barnvagn, vars utsatta belägenhet jag först noterat med tanke på stöldrisken, står fortfarande kvar på samma ställe, nu helt översnöad, och en plastgran, som ställts närmare väggen i skydd under en balkong och som fortfarande i mitten av februari prålar med glitter och pumlor, komplicerar mitt bryderi vid köksfönstret ytterligare. Vilka livsöden vittnar alla dessa övergivna ägodelar om?

Medan uteplatsens nuvarande innehavare tycks ignorera årstidernas växlingar, bodde där för några år sedan en man, som följde den rådande väderleken med stor precision. När han solade med bar överkropp, var det ett pålitligt vårtecken och när han satt i kortbyxor var sommaren nära. Balkongen över uteplatsen hör till lägenheten ovanför, där det sedan länge, delvis vägg i vägg med oss, bor en familj från Iran, och eftersom huset är byggt i vinkel, är sikten god även över deras sporadiska uteliv. Modern med det långa håret har dock inte synts till på många år och barnen är mer eller mindre utflugna. Under uppväxten sågs de sällan leka utomhus med andra barn men hördes alltid prata obruten svenska med varandra och min fördom säger mig att de nu på exilpersiskt vis utbildar sig till högstatusyrken, medan den mustaschprydde fadern, som ännu någon gång kan ses sitta och röka och drömma sig bort på balkongen, är mer svårplacerad till professionen. Av husets arton lägenheter bebos ungefär hälften av inflyttade från andra länder, vilket inte speglar kommunen i dess helhet utan minner om en tid när bostadsområdet som ett av få med hyresrätter kunde kallas Vallentunas getto, en stämpel som en omdiskuterad ombildning till bostadsrätter sökt tvätta bort med ett nytt namn och delvis nya invånare. Vår lägenhet är en av få i huset som hyrs och den enda som har bebotts av en och samma familj sedan byggåret 1982. Om jag varit sällskapligare och mer talför, hade jag kunnat spela en aktiv roll i husets berättelse och likt en gammal portvakt i en fransk film upplyst mina grannar om allt som hänt i deras lägenheter, innan de flyttade hit. Nu utväxlar jag sällan mer än artighetsfraser med dem jag möter, varför mina kunskaper är begränsade till egna observationer, och de minnen jag har behåller jag för mig själv. Nära nog lika gammal i huset, men säkert bättre informerad om dess nya och gamla invånare, är sjuksköterskan som jag ibland möter ute i motionsspåret men vars familjeförhållanden är svårtolkade och liv i övrigt är än mer obekant. Bland husets veteraner bör jag vidare, om inte nämna så dock, omtala mannen, som förr tidvis sågs cykla men numera oftare ses gå med korta och snabba steg till och från garaget, där han håller sig med något motordrivet fordon. Han talar en helt osannolik stockholmska och brukade under en period för några år sedan regelbundet komma och låna tjugo kronor av mig för att sedan lika regelbundet lämna tillbaka dem vid ett och samma datum varje månad. Hur hans ansträngda ekonomi såg ut i övrigt och varför de blygsamma lånen senare upphörde, har jag aldrig frågat, men jag gläds i tysthet åt att han tycks ha kommit på grönare kvist. Andra gåtfulla grannar är småbarnspappan som oklart när och hur trollat bort all sin övervikt och den lika vältränade unge mannen, som alltid hållit en eller två svarta hundar och mer temporärt någon flickvän, men som annars levt ett oklart liv, om vilket han bara vid enstaka pratsammare tillfällen yppat detaljer. Vidare minns jag den långhåriga familjen, som senare splittrades och flyttade ut, och den rödhåriga, som likaledes lämnat huset, men först efter att ha ombildats och kompletterats med ett nytt barn. En rysktalande familj, och i våningen över den ett långvuxet par av oklart slaviskt ursprung, bor kvar sedan länge, liksom den kurviga blondinen med delvis ny familj. Jag ser henne ofta rasta en extremt liten hund, alltid med en cigarett i handen, och av hennes sätt att prata svenska har jag, möjligen felaktigt, gissat att hon kommer från Polen.  Då familjerna talar lågmält hemma och kommunicerar på svenska sinsemellan och med mig, har jag ofullständig kunskap om husets etniska och språkliga rikedom, och jag har inte heller haft anledning att avslöja mina obetydliga kunskaper i ryska för grannar med detta modersmål. Arabiska har jag svagt känt igen utan att förstå något och ljumma sommarkvällar har jag hört ett främmande språk, som att döma av de talandes namn troligen är armeniska. Vidare har spansktalande chilenare bott i huset och rakt under oss bor nu en man från Grekland med sin svenskfödda fru, lyckligt eller sorgligt ovetande om lägenhetens omväxlande, trettiåriga historia. Jag räknar till minst åtta tidigare hyresgäster och bostadsrättsinnehavare där, och lägenheten är den enda i huset förutom vår, som jag kan minnas att jag varit i, när den en gång för mycket länge sedan beboddes av vår dotters lekkamrat, vars nordfinska mor också varit den enda granne, som besökt oss under åren. Senare hyste lägenheten bland annat en ensam mamma med en son och ett antal katter, vilka numera bytts ut mot en vit hund och kompletterats med ny man och stor villa. Jag glömmer inte heller den unge Sonny, som höll igång med sina polare under vår balkong om kvällarna, tills han en dag plötsligt var försvunnen. Han spelade ideligen Vanilla Ice och Scorpions på sin stereo, medan en annan granne föredrog Thåström sjungande Bellman. Numera är det mycket tyst och lugnt i huset, men förr hade polisen ofta ärenden hit. Vid ett tillfälle spärrades en del av huset av, medan något okänt drama utspelade sig i en lägenhet nära vår, och själv blev jag en gång kallad som vittne efter att ha sett och möjligen avstyrt en svår misshandel. En ung man på hemväg i natten hade för att undkomma två förföljare ringt på alla dörrklockor i sin väg, och när jag öppnade och kom ut, barfota och hastigt iförd badrock, såg jag någon ligga på marken en bit bort och bli sparkad i huvudet medan ytterligare någon stod bredvid med något tillhygge. På avstånd i mörkret såg angriparna små och ofarliga ut, och jag trodde först att det var barn som slogs och jag skrek och svor så högt jag kunde åt dem att sluta, vilket de också gjorde och flydde, den ene tätt förbi mig med nerböjt huvud för att inte bli igenkänd, och något användbart signalement kunde jag inte heller ge till polisen, som snart var på plats, liksom en ambulans, som förde den skadade till sjukhus, där han repade sig för att senare komma med en blombukett till mig. När jag i efterhand, inte minst av den nu medelålders mannen själv, har omtalats som ”den som räddade hans liv”, har jag varken instämt eller protesterat, ty vad som hade hänt om jag inte öppnat när det ringde på dörren, kommer vi aldrig att få veta.

”Det finnes en tid for alt. Nå er den her, i dette huset, foran dette vinduet med ett presist utsnitt av naturen utenfor, hvilende”… i det gråa februaridiset. Så bryter solen fram och den översnöade uteplatsen badar plötsligt i ljus så att julgranens pumlor lyser i alla färger och istapparna under balkongtaket ovanför gnistrar av droppande smältvatten och snart ska också den övergivna barnvagnen tina upp och vakna till liv. En förbipasserande dam tittar upp mot mitt fönster men slår ner blicken när hon blir varse mig. Jag rör långsamt i min kaffekopp och tänker, att av alla oss som bor i huset är jag kanske själv den allra gåtfullaste:  En skäggig man som står och tittar ut genom ett fönster.

Konsten att se 3 (D)

 

 

De flesta barn, som vilat sina trötta ofokuserade ögon på en tapet eller ett stycke tyg med regelbundet mönster, torde någon gång ha upplevt hur detta förflyttats bort i rummet och därvid tyckts förstorat. Fenomenet drabbade mig själv första gången med skräckblandad fascination, när jag satt framför husets radioapparat och högtalarens mönstrade tyg plötsligt syntes sväva och växa. Jag minns att jag lyckades framkalla synen flera gånger utan att hitta någon godtagbar förklaring. Som läsarna av denna blogg väl känner till, handlar synvillan om att ögonen vart och ett för sig fixerar olika delar av mönstret, vilka dock i kraft av sina identiska detaljer tolkas som en sammanhängande bild, varvid ögonens riktning meddelar hjärnan att det betraktade föremålet ligger längre bort än det i verkligheten gör och följaktligen också är större. Möjligen hade någon naturvetenskapligt kunnig vuxen kunnat förklara fenomenet till belåtenhet, men då jag ogärna besvärade omgivningen med mina tankar, fick förståelsen av den kusliga upplevelsen vänta ännu en tid.

Naturligtvis noterade jag i tidig ålder, hur ett finger hållet framför ögonen såg ut att vara två, och den enkla leken, att blunda med ett öga och söka vidröra olika föremål i rummet, visade vikten av två ögon för en riktig avståndsbedömning, men hur det stereoskopiska seendet fungerade, anade jag först många år senare, när jag vid mitten av 1950-talet blev bekant med de populära, tredimensionella bilder som skulle betraktas genom ett slags mycket enkla så kallade anaglyfiska glasögon, där ett blått och ett rött öga separerade två ovanpå varandra lagda, stereoskopiskt fotograferade bilder. När jag i sammanhanget även lyckades göra egna tredimensionella teckningar med en blå och en röd penna, ansåg jag mig ha de optiska sammanhangen klara för mig, och med den populära vuxenleksaken ”View master”, som tidigare har beskrivits och avbildats i inlägget ”Ju”, blev den tredimensionella bilden fullkomlig och ett bevis på att kunskap inte behöver stå i vägen för barnslig förundran.

Konsten att se 2

 

  

I början av Karl Ove Knausgårds drygt 3000 sidor långa roman ”Min Kamp” ser huvudpersonen som barn, hur ett ansikte tydligt avtecknar sig mot vattenytan, när teven visar bilder från olyckan med oljeplattformen ”Alexander Kielland”. Den lille Karl Ove blir naturligtvis inte trodd av fadern, när han ivrigt springer ut i trädgården för att berätta om sin syn, utan förmanas i stället för att ha sprungit, vilket av oklar anledning är förbjudet att göra i onödan.

Jag minns att min åttioårige sängliggande morfar någon gång klagade när jag och en kamrat sprang fram och tillbaka i en ungefär sex meter lång korridor utanför hans sjukrum hemma. Vi tävlade med tidtagarur och vände med ljudliga dunsar i korridorens ändar, vilket bör ha varit enerverande i längden. I övrigt tilläts jag att springa som liten och påstås också ha gjort så i rikt mått. Dessemellan var jag ett stillsamt och tankfullt barn med öronen på skaft och ögonen ständigt på spel, men till skillnad från vår norske vän ovan behöll jag mina erfarenheter för mig själv, varför dessa i brist på bekräftelse och förklaring höll mig flitigt sysselsatt. Troligen misstrodde jag såväl min egen förmåga att beskriva mina upplevelser som omgivningens förmåga att förstå eller ens intressera sig för dem, och så vitt jag idag kan erinra mig, var de inte heller mycket att besvära andra med.  

Ett torftigt men gåtfullt minne av detta slag härrör från en valborgsmässoafton i min tidiga barndom, och medan minnet av själva upplevelsen är mycket oklart, har de funderingar, som minnet med tiden givit upphov till, blivit minnets kärna. Jag stod och tittade in i den stora elden, när jag genom och bakom denna såg ett grått elskåp (!), som jag kände igen från gatan hemmavid, en kilometer därifrån. Låt vara att uppenbarelsen inte var något att grunda en religion på, men för mig förblev den optiska gåtan olöst och det skulle dröja många år innan jag insåg, att jag omöjligen kunnat se så långt genom berg och skog, hur magisk elden än varit. En trolig förklaring till denna i ett sextioårigt perspektiv lite fåniga syn är, att jag ett kort ögonblick varit på väg att somna och då sett en eidetisk eller åtminstone hypnagogisk bild. Sådana till hälften drömda bilder kan jag ännu förundras över strax före insomnandet på kvällen, men i tidig barndom tolkades de säkert som verklighet. En del konstnärer och författare påstås ha inspirerats i detta tillstånd mellan vakenhet och sömn, men någon sådan hypnagogisk skaparimpuls kan jag inte påminna mig för egen del, utom möjligen till detta blogginlägg.