Kategoriarkiv: Jumpers minnen

Har idrotten urartat?

Någon gång i början av 1960-talet skrev snitsaren en skoluppsats över ämnet ”Har idrotten urartat?”. Betyget blev dock mycket lågt, emedan han ansågs ha missuppfattat frågan. Efter en pampig inledning om idrottens kvantitativa och kvalitativa utveckling under ett halvt sekel snöade uppsatsen in på snitsarens tillfälliga hatobjekt, glasfiberstaven, en då ännu omdiskuterad nymodighet. Finnen Pentti Nikula hade med en dylik närmat sig femmetersgränsen och det stod inte på förrän den passerades. I glasfiberstavens ungdom, innan hopparna lärt sig välja stavar av rätt styvhet, och dessa därtill var av sämre kvalitet än i dag, hände det ofta att de gick av med olyckor som följd och ett förbud mot den nya materialsporten diskuterades. Den unge gymnasisten hade uppenbarligen sin uppfattning klar, men i ett 45-årigt perspektiv tvingas snitsaren erkänna, att han huvudsakligen hade fel i sin ungdomliga oförsonlighet. Den omedelbara och explosionsartade materialutveckling han förutspådde uteblev, och grenen har genom de högre och mer spektakulära luftfärderna blivit ännu publikvänligare. Snitsaren känner dock stor sympati för sitt unga alter ego, som värnade om Cornelius Warmerdams, Eeles Landströms och Ragge Lundbergs gamla stolta idrottsgren. Stavhopp är inte längre en idrott för var och en, så som det var i snitsarens barndom. Alla har inte råd med en uppsättning glasfiberstavar av olika styvhet och medan till exempel löpning, längdhopp och kulstötning kan tränas även med enkel utrustning, så utförs stavhopp idag med en helt annan teknik, än de gamla stavarna av gran, bambu och stål möjliggjorde och krävde.

        Cornelius Warmerdam                                             Pentti Nikula

Eftersom vi har hört att snitsaren och följaktligen också jumper idkade en del tiokamp i ungdomen och därför också borde ha hoppat stavhopp, blir vi helt enkelt tvungna att fråga den senare, om han någon gång har hoppat med en glasfiberstav. Jumpers ansikte spricker upp ett leende och han skrattar till:

– Ha ha ha, nej inte som jag minns och i varje fall aldrig på riktigt över en ribba. Stavhopparna tränade ju samtidigt med mig i ballongtältet på Östermalms IP och jag minns en rätt hjälpsam, långhårig kille från Hammarby. Det är möjligt att jag fick låna hans stav någon gång för att pröva att ta sats och hänga på den. Stavkillarna var ju annars lite rädda om sina älsklingar. Någon skulle alltid ta emot stavarna så de inte ramlade i backen. De kunde visst spricka, har jag för mig.

– Vad hoppade du med i tiokamperna då?

– Det fanns alltid en stålstav till hands på idrottsplatserna.

– Hur högt kom du?

– Kanske tre meter som bäst. Jag kunde inte alls hoppa stav. Jag försökte hålla så högt upp som möjligt och sen ta mig över bäst det gick. Jämte spjutkastning vardet min överlägset sämsta gren i tiokamp.

– Tränade du aldrig den grenen då?

– Nej, aldrig någonsin som vuxen.

– Men tidigare?

– Ja, för fan, som barn hoppade man mycket stav.

– Berätta?

– Berätta och berätta, det är inte mycket att säga om det. Jag var hyfsat duktig och klarade uppåt två meter. Men stavhopp var ju egentligen inget för mig. Jag var dålig i gymnastik och kunde knappt slå kullerbytta. På nån bild hade jag sett Ragge Lundberg stå på en hand men själv kunde jag inte ens stå på två mot en vägg. Jag ville aldrig dyka på huvudet från bryggan i Ösbybadet heller. På den vägen har det varit.

– Så någon ”bungyjumper” är du inte?

– Nej, ”jumper” räcker bra för mig.

– Men i höjdhopp dök du ju i alla fall?

– Ja, sedan åttaårsåldern.

– Hur klarade du det?

– Dykstil i höjdhopp handlar ju inte precis om att slå frivolter.

– Hoppade du inte stav senare i IK Kometen? Ni hade ju, om jag har förstått det rätt, tävlingar i alla upptänkliga grenar?

– Ja, där ställde jag pliktskyldigast upp i klubbmästerskapen både vår och höst och hoppade en bit över två meter. Med tanke på resultaten hade nog tekniken försämrats rejält sen barndomen. En gång råkade jag trampa mig själv i luften med den ena spikskon i det andra benet. Här vid knät.  Det blev ett präktigt långt köttsår. Du ser ärret!

– Oj då, det ser inte ut att ha blivit ordentligt sytt?

– Sytt? Nej, det var det aldrig tal om. Jag tvättade väl bort den värsta kolstybben ur såret, när jag kom hem och sen fick det vara bra. Tyvärr måste jag ta det lugnt med höjdhoppet ett par veckor eftersom sårskorpan stramade varje gång jag böjde knät. Jag missade skollaget minns jag. Nästa år gjorde jag för säkerhets skull om samma sak igen.

– Samma sak?

– Ja, samma plats, samma spiksko och exakt samma ställe vid knät, bara årtalet skiljer. Du ser, det är bara ett ärr och inte två.

– Två gånger i samma sår? Vill du att jag ska tro på det?

– Men, det är faktiskt sant. Sen dess har jag aldrig använt spikskor i stavhopp. I tiokamperna hoppade jag med vanliga gympaskor.

– På sidan ”Bekanta” här ovan kan man läsa om någon Ismo, som tydligen råkade ut för något liknande?

– Ja, den olycksfågeln. För honom gick det sämre. Jag fick i alla fall behålla mitt ben. Det känns skönt att ha, när jag är ute och springer.

– Hur mycket tror du att du skulle klara i stavhopp idag?

– Mer än i höjdhopp i alla fall.

– Vilket betyder?

– Tja, kanske 1,30 med darr på ribban.

– För att återgå till din och snitsarens gamla skoluppsats. Tycker du att idrotten har urartat?

– Att i varje fall friidrotten var mycket bättre på 1950-talet, står väl utom all diskussion.

– Jaså, hur så?

– Gräsmattan på innerplanen var grönare, tävlingsdräkterna och overallerna snyggare, idrottsmännen mer spännande och deras resultat och placeringar intressantare.

– Och din bedömning är strikt objektiv?

– Självklart.

Vem bryr sig?

Vem bryr sig?

”Sverige” sägs gå mot sitt sämsta sommar-OS genom tiderna, med hittills bara tre silvermedaljer. Rubriken antyder att jumper är likgiltig men kan också tolkas som den fråga den formellt är. Vem bryr sig och framför allt varför?

Från jumper 20/08 kl 09:23

Ovanstående inlägg kunde läsas på Löparforum (puls.se) mitt under brinnande olympiad. Nu är denna äntligen över och efter att jumper skrev sitt inlägg fick inte så många fler svenska olympier beträda prispallen och framför allt inte dess översta trappsteg. Förutsättningarna för den näsvisa frågan är alltså desamma, när en nyfiken och listig butler trycker upp samme jumper mot väggen och upprepar:

– Vem bryr sig?

– Knappast någon längre. Engagemang är färskvara.

– Vem brydde sig då?

– Hela Sverige, om man får tro samstämmiga massmedier.

– Hur då?

– Den som ser på teve, lyssnar på radio eller läser tidningar behöver inte tvivla på vad som är idrottens främsta mål och mening. Frågan är bara vad som är höna och vad som är ägg.

– Indoktrinering menar du?

– Ett annat ord är ”hjärntvätt”.

– Men din hjärna är tydligen smutsig?

– Den har ett klädsamt lager av patina.

– Du brydde dig alltså inte om, att Sverige inte fick någon guldmedalj i OS?

– Jag kände ingen av de svenska deltagarna.

– Så det är emotionell närhet snarare än geografisk, som får dig att bry dig.

– Arvidsson, Torkildsen och Pitkämäki ser trevliga ut alla tre. Vem av dem som bor närmast Vallentuna vet jag inte ens.

– Men Sverige som nation då?

– En administrativ enhet. I övrigt en oklar abstraktion.

– Tyckte du inte ens synd om Susanna Kallur?

– Jag blev inte glad när hon ramlade, om du tror det. Skälet till att vi gråter mer över Susanna Kallur än över Lolo Jones, som snubblade på näst sista häcken och missade en given guldmedalj, är att vi tycker oss känna svenskan bättre än amerikanskan, eftersom hon exponerats mer i massmedia. För min patinerade hjärna är valet av identifikationsobjekt inte lika självklart. Kallur är i alla fall europamästare och har världsrekord på 60 meter häck. Det brukar räcka åt de flesta. Att ramla på första häcken är också en värdefull erfarenhet.

– Hade det inte känts härligt om Stefan Holm blivit historisk med två raka OS-guld i höjdhopp då?

– Hans olympiska svit (4:a 1:a 4:a) är bättre än Stickan Petterssons (4:a 5:a 4:a). Om han inte är nöjd med det, så är han grätten.

– Men det var ju hans stora mål, som han hade kämpat för så länge?

– Kämpar gör vi alla och besvikna blir de flesta av oss. Den uteblivna historiska guldmedaljen kommer Stefan Holm att ha nytta av.

– Nu förstår jag inte?

– Det hade jag inte väntat heller.

– Vad tyckte de på löparforum om din fråga?

– Jag fick lite olika svar, vilket gladde mig.

– Men ingen var väl så likgiltig som du?

– Om de var det, så hade de vett att knipa käft.

– Hejar du aldrig på Sverige i lagsporter?

– Det händer. Varför har jag aldrig förstått.

– Kanske patinan har nötts bort här och där från din hjärna?

– Jag tror snarare, att det har med ryggmärgen att göra.

– Menar du att det är primitivt att heja på Sverige?

– Flockinstinkten är stark. Vi hejar som omgivningen.

– Men inte du?

– Jo, för vänskaps skull.

– Du kanske hejar på motståndarlaget ibland också?

– Om de trista svenskarna slagit ut Ryssland ur fotbolls-EM, hade det varit lika tråkigt som när de finska lejonen förlorade mot Tre Kronor i senaste OS-final.

– Usch så du säger?

– Fast oftast struntar jag i vem som vinner.

– Du är väl medveten om att din inställning kan uppfattas som snobbig?

– Ja, i värsta fall. I bästa fall anses jag nog bara tråkig.

– Hur var det när du var liten då?

– Då var jag väluppfostrad och höll på Sverige i alla väder.

– Några minnen?

– Dan Waern, Ingvar Eriksson, Benke Nilsson, Stickan Pettersson, Richard Dahl, Ragge Lundberg, om namnen säger dig något.

– Och dom hejade du på?

– Kunde jag göra annat?  Jag var ju bara ett barn!

– När gick det över?

– Den värsta blågula entusiasmen försvann i tonåren, även om återfall förekom senare. Det sista var väl när Gärderud vann i Montreal, men till mitt försvar kan anföras att vi var jämngamla och kompisar.

– Kompisar?

– Ja, vi var på Åland samtidigt en gång, precis som Masse och Janne Holmén.

– Ha ha ha?

– Ha ha ha!

– Blev du inte överlycklig, när Patrik Sjöberg satte världsrekord på Stockholms Stadion då?

– Det var en intressant upplevelse.

– Bara intressant?

– Jag fick bevittna något slags kollektiv urladdning. Stegrade handklappningar övergick i ett vrål, ungefär som när man gör ”raketen” runt midsommarstången, fast högre.

– Var får du allt ifrån, jumper?

– En liten firma i Polen.

– Tjugotusen raketer, det måste ha hörts långt?

– 19 999, för att vara exakt.

– Javisst ja, du satt förstås bara och glodde?

– Jag stod på ståplatsläktaren och såg följaktligen inte mycket av den berömda händelsen. Jag minns att jag stod bredvid en ganska mager man som jag inte kunde placera. Senare har jag förstått att det bör ha varit Ulf Wickbom, då känd från något aritmetiskt frågesportprogram i teve men för denna bloggs läsare mer bekant som maratonlöpare och kolumnist i Runner’s World. Han sprang någon gång som reporter tillsammans med Ingemar Johansson under ett av dennes maratonlopp. Ingo har förresten ungefär samma maraton-PB som jag. Han var yngre, men i gengäld fyrtio kilo tyngre. Försök att springa mataton med en ryggsäck på 40 kilo!

– Vad har det med Patrik Sjöberg att göra.

– Fråga i stället vad Patrik Sjöberg har med allt annat att göra.

– Du minns väl att han satte världsrekord?

– Jag minns att Trine Solberg kastade spjut. Hon var bara tjugoett år då.

– Och vem är det?

– En grann norska som senare gifte sig Hattestad och blev bäst i världen.

– Och henne tittade du på?

– Spjutkastarna tar ju sin ansats mitt under ståplatsläktaren.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte.

– Har du bevittnat, eller ska vi kanske för säkerhets skull säga ”varit närvande vid”, några andra svenska världsrekord på Stadion?

– Bruch 1972 och Gärderud 1975. Fast Ron Clarkes rekord på 5000 meter 1966 smäller väl högre internationellt. 13:16,6 var ju sensationellt på den tiden.

– Några andra idrottsögonblick att minnas?

– När Sverige spelade mot Paraguay i senaste fotbolls-VM, befann jag mig i Göteborg. Vi var på vandring in mot staden från Röda Sten och den avgörande matchen strömmade ut ur öppna fönster i sommarkvällen. Då och då tittade vi in på cafeer och pubar för att konstatera den mållösa ställningen. När vi nästan var hemma vid vårt nattläger på Aschebergsgatan och redan trodde att matchen var slut, hördes ett vrål bortanför denna världen. Vi skyndade till närmaste pizzeria för att hinna se Ljungberg i repris efter repris nicka in 1-0. Jag tror tamefan att folk skrek lika mycket varje gång och snart fylldes gatan av glada skrikande människor. Lite ”Fever Pitch”. Att Sverige vann matchen brydde jag mig mindre om.

– Jag vill minnas att jag läst det här på löparforum nån gång?

– Det stämmer. Tråden handlade visst om ”stora idrottsögonblick i teve”.

– Du säger ”vi”. Vem eller vilka delade din upplevelse?

– Ska du skita i.

– Jag antar att du själv inte sprang omkring och skrek vid tillfället?

– Det vore mig fjärran.

– Föraktar du dem som gör så?

– Det vore mig ännu mer fjärran.

– Vad har du att säga till alla normala svenskar som hejar på Sverige och vill se många svenska guldmedaljer?

– Whatever helps you through the night is allright.

IK Kometen

Om idrottsklubben Kometen berättar snitsaren:

”När den bildades i slutet av 1950-talet hade den omkring ett halvdussin aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg, vår och höst utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt bland andra badande i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och bara ett gjort mål på hela säsongen lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvuduppgift, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och när den till slut självdog på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. En av dem blev senare svensk akademisk inomhusmästare i höjdhopp, men i övrigt har Kometens forna medlemmar fått nöja sig med karriärer inom andra, mindre viktiga områden. Någon lär vara styrelseordförande i Volvo, medan andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt”.

Eftersom snitsaren sitter fördjupad över franska konjunktiv och inte är god att tas med när han blir störd, vänder jag mig till jumper, som också var med när det begav sig. På min enfaldiga fråga, om idrottsklubben Kometen verkligen har existerat i verkligen, svarar han skrattande:

– Naturligtvis.

– Och du var med från början?

– Två klasskamrater, låt oss kalla dem Anders och Erik eftersom de råkade heta så, frågade om jag ville vara med i en idrottsklubb som de just hade startat. Som alltid inför nyheter var jag först tveksam och jag tror att jag också tyckte att klubbnamnet var lite fånigt. Tydligen vande jag mig, eftersom jag gick med och stannade kvar så länge klubben fanns. Nu tycker jag att namnet är rätt läckert. Funderar på att använda det under nästa långlopp. Eftersom ”IK Kometen” verkar vara upptaget av en bordtennisklubb i Bollnäs, får jag nöja mig med bara ”Kometen”.

– Får vi kanske se dig i Kometens färger under Stockholmshalvan i september?

– Klubben hade så vitt jag minns inga färger, så jag får väl införa röd tröja och gröna byxor som officiell klubbdräkt.

– Du tackade alltså ja till gossarna där på skolgården och så blev du medlem i IK Kometen?

– Redan samma helg blev det klubbmästerskap i landsvägslöpning. Det var en solig marsdag minns jag och det luktade så som det gör en solig marsdag. Jag har för mig, att vi sprang ett par varv runt kvateret där de flesta i klubben bodde.

– Och då sopade du asfalten med de andra?

– Nej, jag var ingen slätlöpare. I terräng vann jag däremot ett par gånger. För övrigt var jag inte ens klubbens bäste höjdhoppare hela tiden. Jag växte sent.

– Du har tidigare berättat om en konstig orienteringstävling där en liten pojke försvann i skogen. Har du kanske något annat minne att berätta?

– Minnena flyter ihop i ett enda långt klubbmästerskap. Vår och höst var det tävlingar varje helg, ett par grenar på lördan och ett par på söndan. De sista åren fick jag naturligtvis sovra i utbudet med tanke på min höjdhoppskarriär, men i början deltog jag nog i rubbet.

– Tränade ni aldrig?

– Om det fanns något som kunde kallas träning, fick man sköta den själv. På sommaren, när Kometen tog ledigt, blev det mer tid för eget idrottande. Det var för övrigt inte så stor skillnad mellan träning och tävling i de tidiga tonåren. Tränade man höjdhopp, så hoppade man höjdhopp. Att tävla i alla grenar gav följaktligen allsidig grundträning. Utan Kometen hade jag nog blivit både sämre höjdhoppare och veteranlöpare.

– Vilket är ditt roligaste minne från alla dina år i Kometen?

– Jag minns helheten, känslan och stämningen, lukten av en idrottsplats tidigt om våren, ljudet av en hoppribba som klonkar i kolstybben. Annars var det lite småkul för det mesta, gissar jag.

– Något tråkigt minne då?

– En gång lappade jag till en annan kille.

– Usch då! Vad hade han gjort?

– Egentligen ingenting. Vi käftade visst om turordningen i en stavhoppstävling. Jag minns att jag blev överraskad av min handgriplighet. Han har nog glömt alltihop, men jag kan ännu känna den otäcka känslan av att ha tappat fattningen.

– Men nog måste du ha slagits fler gånger som barn?

– Aldrig ensidigt och utan anledning.

– Fanns det inga flickor i IK Kometen?

– Nej, det skulle jag nog ha kommit ihåg. Trots att flickor var väl så duktiga som pojkar i den åldern, såg man dem sällan idrotta självmant.

– Vad gjorde de då?

– Bollade och hoppade hopprep.

– Tävlade ni bara mot varandra i klubben?

– Eftersom klubben inte var ansluten till friidrottsförbundet, fick det bli så. En gång hade vi en klubbmatch mot en annan kvartersklubb, Kevinge IK. Jag minns inte vilka som vann, men efteråt gick de flesta därifrån över till oss. IK Kometen hade nog som mest ett trettiotal aktiva medlemmar. Rätt kaxigt!

– Och så ”självdog” klubben plötsligt?

– Eldsjälen, vår ordförande flyttade från orten. Vi blev äldre och de flesta fick andra intressen.

– Många storklubbar har ju annars startat som små kvartersgäng?

– Ja, det fanns uppenbarligen ett tomrum i kommunen också. Stocksunds IF ville att vi skulle bli en friidrottssektion där, men villkoren lockade tydligen inte. Senare tävlade jag och ett par andra för Enebybergs IF, innan jag hamnade hos Studenterna. Inte förrän senare med Danderyds SK fick kommunen en riktig friidrottsklubb, där några gamla kometer tycks ha tävlat en tid, och en blev till och med ledare där. Han ringde nån gång och ville ha mig som hopptränare.

– Men det nappade du inte på?

– Det var på sjuttiotalet och ingen ville hoppa dykstil längre. Det där drattandet på rumpan har jag aldrig begripit mig på. Dessutom ansåg jag mig färdig med idrotten i livet. Kan du förresten tänka dig mig stå och coacha? Svara ärligt!

– Kanske inte?

– Dessutom har jag alltid varit en sån där som kryper ihop, när det bli tal om att välja klasspappa eller liknande.

– Du menar en feg latmask.

– Eller en blyg realist. Jag hade också i det längsta lyckats undvika alla uppdrag i IK Kometen, men tyvärr blev jag ställd mot väggen till slut och fick motvilligt acceptera en post som sekreterare det sista året.

– Och du överlevde?

– Det handlade mest om att bokföra resultaten från alla våra tävlingar. Ibland skulle man skriva klubbens stencilutskick på maskin. Jag vill minnas att jag försökte skämta och driva med mitt påtvingade uppdrag genom att skriva torrt och uppstyltat. Killen med stencilapparaten brukade skratta när jag kom med mitt hopkok, men efterhand tror jag hans skratt blev mer och mer ansträngt. Lite som när ett barn får de vuxna att skratta men sen inte kan sluta i tid. Jag minns att jag slickade i mig något indirekt beröm från någon av klubbens äldre stödmedlemmar. Kanske sög jag lite för länge på på den pralinen.

– Jaså, hur lät det berömmet.

– Något om att det var roligt skrivet, tror jag. Att gamlingen var finlandssvensk hör på något vis också till saken. Kanske formades min bild av finländsk humor där och då.

– Och av dig själv och din egen humor?

– Usch ja! Jag var lättsmickrad.

– Och är kanske fortfarande?

– Usch ja!

– Som när Nix och Masse dunkade dig i ryggen och skickade ut oss på egna ben i bloggosfären?

– Ja, de visste hur de skulle lägga orden. Tildo går förstås inte på sånt där, men en lättsmickrad jumper föll pladask och nu sitter vi här, du som administrator och jag som contributor, i en blogg med det fåniga namnet ”Efteråt hos farbror Steffe”. Inte var det väl det vi ville när vi var unga!

– Så du vill inte överta administratorskapet?

– Nej, fy fan!

         *

Snitsaren har senare fått tillgång till ett flertal bilder från klubbens första vår, av vilka några visas nedan.

Snitsaren som segrare i bowling.

 

Final i badminton, som snitsaren troligen förlorade.

 

Segraren i tyngdlyftning demonstrerar sina färdigheter med snitsaren till höger.

Tändstickan

Idag redovisar jag (Asgam) snitsarens långa förklaring till svaret på det fjärde av hans ”Sex snåriga sportspörsmål” där en svensk höjdhoppare söktes, som någon gång i forntiden skulle ha rankats högst i världen, en fråga som bara intresserar en gammal stofil. Snitsaren skriver:

Utan facit i hand hade snitsaren själv utan vidare gissat på Bengt Nilsson, som 1954 satte europarekord med 211 cm och som under hela säsongen radade upp resultat strax därunder. Vi minns hur han gång på gång lät lägga upp ribban på den nya världsrekordhöjden 213 men till världsrekordhållaren Walter “Buddy” Davies´ lättnad varje gång touchade ribban med det förargliga sista benet. Till bäste höjdhoppare under året utsågs dock inte Benke utan amerikanen Ernie Shelton, som också klarade 211 cm, men som antagligen vann något inbördes möte. Rune Reiz hoppade två meter jämt 1949, vilket välförtjänt gav honom en sjundeplats på världsrankingen det året. Rune hoppade i saxstil och hade även en eller två höjdhoppande söner, som dock trots den modernare dykstilen, så vitt känt, aldrig nådde faderns resultat. Rickard Dahl vann, som väl ingen kan ha glömt, EM 1958 med ett hopp på 212 cm, ett resultat som han inte var i närheten av varken förr eller senare. Följaktligen rankades han inte bättre än femma i världen, två placeringar före en annan svensk, Bertil Holmgren, som varit med ett tag men nu lämnat den kaliforniska stilen till förmån för något slags straddle. Långe Bertil lär för övrigt i någon oannonserad tävling i USA ha hoppat högre än det dåvarande svenska rekordet. Bäst i världen under året 1958 ansågs märkligt nog Stickan Pettersson ha varit. Han klarade inte mer än 210 cm och blev bara trea på EM, men han var en jämn rackare medan ryssarna och amerikanerna hade något av ett mellanår. Pettersson var bland de tio bästa i världen under hela nio år (1956-1964) och placerade sig som sämst femma i tre olympiader i följd. Sitt bästa resultat, 216 cm, nådde han 1962, då han också erövrade en silvermedalj vid EM efter den store Brumel. Snitsaren, det femte alternativet, tävlade mot nämnde Sticka så sent som 1967 och förlorade med 15 centimeter, vilket säger något om bådas klass. “Stig Pettersson 1958″ var alltså det svar vi sökte.

Den jumper, som för en vecka sedan strålade av lycka över ett personligt rekord på 5000 meter, har alltsedan lördagens deprimerande långpass mest sett ut som tändsticksgubben i den gamla reklamen för Salvekvick och många ord har inte kommit över hans läppar. Mina (Asgams) förväntningar är därför inte höga när jag försiktigt drar honom i armen och frågar:

– Snitsaren hävdar att han, och alltså enligt vanlig dubbelgångarlogik även du, tävlade mot denne Stickan Pettersson. Stämmer det?

– Ja, på DM 1967. Han blev tvåa på 2,10 och jag fyra på 1,95. Han var tio år äldre än jag och i slutet av sin karriär. Det var den enda tävlingen som jag minns men på träning sågs vi ibland, åtminstone vintertid.

– Varför just då?

– I brist på riktig inomhushall tränade Stockholms friidrottare i ett ballongtält vid Östermalms idrottsplats. Där fick eliten samsas med sådana sopor som jag. Vi brukade vara något tiotal höjdhoppare, däribland inte sällan sagde Stickan. Eftersom han också bodde norrut, fick jag skjuts i hans bil några gånger från träningen.

– Oj då, lite status kanske?

– Ha ha!

– Vad pratade ni om då?

– Minns inte. Jag försökte nog hålla en cool stil. Han hade ju varit stjärna sen jag var tio år.

– Så du bad inte om hans autograf?

– Ha ha!.

– Du kanske aldrig har samlat på autografer?

– Nej, men Benke Nilssons har jag faktiskt. ”Tack för hjälpen Tor” står det över hans snitsiga namnteckning. Har behållit papperet i över femtio år. Undrar om det kan vara värt nåt.

– Vad hade en liten pojke ”hjälpt” honom med då?

– Det är en lång historia.

– Får vi inte höra den?

– En annan gång.

– Och vem var Benke Nilsson nu igen?

– Det står ju i texten härovanför. Du läser väl vad du själv skriver!

– Jag kopierar bara. Vem orkar läsa snitsarens långa tråkiga uppräkningar?

– När du hackar på snitsaren, hackar du samtidigt på mig. Dubbelgångarlogik. Du får passa var du sticker din fula näbb, din asätare!!

– Förlåt?

– Kan du glömma!!

– Är det det där långpasset som spökar nu igen?

– Ska du skita i.

– Jag såg i lokaltidningen att Stickan Pettersson, nu 72 år, har varit någonstans i Vallentuna kommun och berättat idrottsminnen. Var du inte och lyssnade?

– Nej.

– Tror du att han skulle känna igen dig idag.

– Nej.

– Han kanske inte ens minns dig?

– So what?

          *

Benke Nilssons ovan omtalade autograf har återfunnits i april 2017 och visas nedan.

Orientering 2

Jag (Asgam) har liksom ett fåtal bloggarkollegor undrat vad som hände med den gosse som försvann under en orientering hösten 1959. Kom han tillrätta eller blev han som någon hoppats uppäten av en björn? Jag frågar min vän, jumper, som var med på den tiden och minns äventyret:

– Han kom väl tillrätta så småningom?

– Jodå, så småningom.

– Berätta?

– Vi väntade och väntade, men inte en tillstymmelse till pojke dök upp. Det var ju på senhösten så det blev snart mörkt och till slut gav vi upp. Vi hade redan börjat cykla hem, när en bil stannade och grabben klev ut, lite skamsen men vid gott mod. Han hade missat första kontrollen och bara lubbat vidare i skogen tills han kommit till ett hus, där han knackat på. Han hade pysslats om och fått mat medan vi andra var hungriga och sura. Tyvärr hade nån cyklat i förväg hem och skrämt upp grabbens morsa. Skulle tro att en del av oss fick sina fiskar varma efteråt.

– Fanns det inte telefon på den tiden?

– Vi kanske inte hade växelmynt och var för blyga att ringa på hos folk.

– Men i huset, dit han förirrade sig, måste det väl för bövelen ha funnits telefon?

– Man tycker det. Det hade ju blivit kolmörkt, så killen måste ha varit där ett bra tag. Nåt skumt är det.

– Han kanske inte kunde sitt telefonnummer och inte visste vad han hette?

– Bara för att han inte kunde kartan, var han inget pucko, även om Tildo antyder det i en kommentar. Jag undrar vem som är ett pucko egentligen!

– Den där diskussionen får ni ta någon annanstans?

– Det kan du lita på!!

– Om det varit idag, hade ni haft varsin mobil?

– Hur spännande hade det varit? Jag sitter på en stubbe, kom och hämta mig!

– Vad sa grabben efteråt?

– Minns inte. Han var nog lite småkaxig.

– Nog måste han ha varit ganska rädd där ute i skogen alldeles ensam?

– Säkert. Någon smak för orientering fick han nog inte.

– Och ni andra, vad hade ni att säga till tröst?

– Klart att grabben blev trackad för sitt taskiga lokalsinne ett tag efteråt, men det tog han som den man han blivit.

– Som han blivit ute i skogen, menar du?

– Ungefär så.

– Ett slags initiationsrit?

– Javisst, man sätter ut barnen i skogen och låter dom hitta hem om dom kan. Kvar blir ett frejdigt folk som åtminstone kan läsa karta.

– Du är hård?

– Ibland måste man hjälpa evolutionen på traven.

– Suvival of the fittest? Kartnördarna?

– Precis!

– Ni survivade i alla fall det här höstäventyret. Förhoppningsvis lärde ni er också något och blev lite klokare?

– Inte mycket. Det kom nya äventyr, och nya dumheter.

– Berätta?

– En annan gång.

Cliff

Till  besvikelse för alla beundrare av Cliff Richard skall dett inlägg inte handla om någon avdankad, brittisk smörsångare utan om ett begrepp i filmvärlden. Med en ”cliff” menar de initierade detsamma som en ”cliffhanger”, det vill säga ett spännande slut på en scen eller ett avsnitt, som väntar på sin fortsättning. Den klassiska ”klipphängaren”, för att tala med Oddvar Moen, hittar vi i ”Det stora jättebrevet”, där det första benet slutar:

Finns det hemligheter?
Alltför få och alltför många !
Hu, det börjar kännas otäckt?
Skulle tro det !
Mörkret drar ihop sig?
Ja !
Det är så egendomligt kusligt stilla?
Öknen ruvar !
Tyst?
Jag hör !

Vad de hör i öknen, får vi veta i nästa ben, ty en ”cliff” kräver och får en fortsättning. Om sådan inte följer, förblir vi hängande på klippkanten och då talar vi i stället om ett ”öppet slut”, något som älskare av traditionell berättarkonst finner snopet.

Till den kategorin hör uppenbarligen inte snitsarens läsare. Trots att hans blogg besökts över 200 gånger sedan det senaste inlägget publicerades, har ingen kommenterat det öppna slut, detta lämnat efter sig. Kanske har man tyckt att en banal förklaring skulle förta den magiska lyskraften i berättelsen. Kanske har man fruktat det värsta och inte vågat vända blad. Troligare är dock, att man funnit historien avslutad och inte tänkt vidare på saken. Vem orkar bry sig om en liten pojke som försvann i skogen för femtio år sen?

Orientering

När snitsarens blogg var ny, hälsades den ”välkommen till bloggosfären” av ”Masse”, administrator för bloggen ”42195”. Måhända kommer denne spindel i löparbloggarnas nätverk att ångra sina vänliga ord när han läser rubriken till detta blogginlägg. Förutom folkmord och Lidingö har det visat sig att sagde ”Masse” (som egentligen heter något helt annat) har ytterligare ett hatobjekt, nämligen just ”orientering”. Så långt vi kunnat se, erbjuder hans i övrigt utmärkta blogg ingen förklaring till denna udda aversion, varför jag (Asgam) än en gång tvingas störa jumper, människokännare och enligt uppgift en gång skolmästare i orientering:

– Har du någon förklaring?

– Nej.

– Ingen teori om vad det kan handla om?

– Människorna är olika, vilket vi ska vara glada för. Många har ett överdrivet kontrollbehov. Det har uppenbarligen inte Masse.

– Hur menar du?

– Orientering, kontroll…

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Så roligt var det inte.

– Jag skrattade så jag dräglade?

– Jag såg det.

– Tror du att Masse själv skulle skratta?

– Knappast så där äckligt som du i alla fall.

– Är han inte ordvitsare?

– One of the best!

– Du brukar ofta framhålla att du en gång blev skolmästare i orientering. Du har alltså inget emot att springa med karta och kompass?

– ”Ofta framhålla”? Om du inte formulerar om frågan, kan du betrakta denna pratstund som avslutad.

– Okej. Jag har hört att du en gång blev skolmästare i orientering. Du gillar alltså sporten.

– Den har sin charm. En gång för mer än trettio år sen cyklade jag långt ut på vischan och tittade på tiomila. Som publik fick man naturligtvis inte beträda tävlingssterrängen, men på natten smög jag ändå ut i skogen. Det var magiskt bland alla irrande pannlampor. Minns att Gärderud var med, trots att han var mitt uppe i sin hinderkarriär.

– Så han orienterade också?

– Skulle tro det! Det var allmänt känt, att han tyckte orientering var mycket roligare än banlöpning. Sportjournalisterna knorrade förstås om det, när han inte gjorde tillräckliga framsteg i början av sin karriär. Tydligen var det bra träning i alla fall. Kjell-Erik Ståhl kom väl förresten också från orienteringen.

– Fortsatte du själv att orientera efter din berömda triumf i skolan?

– Jag gillar inte riktigt din ironiska ton!

– Men du förstod frågan?

– Nej, jag fortsatte inte, eftersom jag inte ens hade börjat. Vi hade orientering i lumpen en gång, minns jag, men då måste vi springa i par. Att orientera med nån, som tror att kraftledningarna på kartan är järnvägar, är ingen höjdare.

– Du är hård mot dina medmänniskor. Alla är inte kartnördar, som du?

– Nej, tyvärr.

– På någon av snitsarens sidor ovan berättas om idrottsklubben Kometen, där snitsaren, och följaktligen enligt all dubbelgångarlogik även du, var medlem. Snitsaren skriver att ni utkämpade klubbmästerskap i ”allt från pilkastning till orientering”?

– Stämmer bra. Vi cyklade upp till Enebyberg, där skogen var större än idag. Vi hade varit där med skolan och haft linjeorientering, om du vet vad det är.

– Nej?

– En säkrare form av orientering. Man sprang en snitslad bana och när man kom till en lärare, skulle man peka på kartan var man var, vilket inte var några problem. Jag var nog mest rädd att lärarna inte skulle ha koll. Blyg som jag var, hade jag inte pallat en diskussion där ute i skogen.

– Du har ingen hög tanke om dina medmänniskor?

– Inte när det gäller kartläsning.

– Men Kometen hade alltså riktig orientering. Då vann du förstås?

– Minns inte ens om jag sprang eller var banläggare. Det var nog ganska oseriöst. Vi var i trettonårsåldern allihop utom en kille som var ett par år yngre. Han hade väl knappt sett en karta förr. Vete fan hur vi tänkte? Grabben sprang förstås vilse och försvann i skogen. Vi väntade och väntade och det blev mörkt. Till slut fick någon cykla hem i förväg och berätta för hans chockade mamma att han var borta.

Lidingö 2

Vad vi än tycker tycker om Lidingö, så ligger ön där den ligger. I uppslagsverket läser vi att den varit i släkten Banérs ägo fram till 1773, då den avsöndrades från Djursholm. Vid mitten av 1800-talet började rika stockholmare uppföra sina sommarvillor där och efter sekelskiftet exploaterades ön av olika villabolag. Lidingö blev köping 1910 och slutligen stad 1926. Flera humorister, såsom Alfredsson, Danielsson och Ramel, har bott där liksom den dystrare Pär Lagerkvist, som fått en väg uppkallad efter sig. I löparkretsar är Lidingö mest känt för sitt terränglopp med samma namn och för att hinderlöparen Anders Gärderud kommer därifrån. Jag (Asgam) frågar den alltid tillgänglige jumper, årsbarn med den olympiske guldmedaljören, om han någon gång träffat denne:

– Ja, faktiskt en gång.

– Berätta?

– Vi var ett gäng stockholmare som tävlade i Mariehamn nån gång på 1960-talet och Gärderud var med på båten minns jag. Tror han skulle springa 800 meter. Annars hade ju en medeldistansstjärna inte mycket samröre med en medioker höjdhoppare från en annan klubb.

– Du springer ju gärna på Lidingö. Har du aldrig sett honom där?

– Nej, men en gång såg jag Sven Plex Pettersson på bussen därifrån. Han bor visst på ön, till skillnad från Gärderud.

– Ricky Bruch och Kjell-Erik Ståhl är också födda 1946?

– Ståhl hade väl knappt börjat springa, när jag var i farten. Ricky råkade dela tågkupé med mig en gång mellan Göteborg och Malmö, men då var vi redan gamla. Jag minns att konduktören sa: ”Vad du har blivit mager, jag kände knappt igen dig”.

– Bruch alltså?

– Naturligtvis, jag har alltid varit mager.

– Och sen pratade du och Ricky idrottsminnen ända till Malmö?

– Ha ha.

– Några fler kändisar du mött?

– Förr brukade jag samla och poängsätta dem. Mötte man en skådis utanför Dramaten gav det låg poäng, medan samma skådis ute i skogen gav högre. Du fattar principen? Jag kallade det ”celebrityspotting”.

– Någon tolvtaggare i samlingen?

– En gång såg jag Björn Borg kliva ur en bil på Birger Jarlsgatan med två tennis-racketar i handen. Lite som ”Herr Tennis” i ”löjliga familjerna”. Som om Bruch skulle gå omkring med sin diskus på stan eller Zlatan med sin fotboll.

– Lite fånig hobby, skulle många tycka?

– Kanske det. En knäpp variant är att gå lite bakom kändisarna och se hur många mötande som känner igen dem. En gång gick jag efter Ingemar Stenmark på Hamngatan. Alla gick förbi som zombier utan att se honom, vilket han i och för sig säkert uppskattade. Ungefär som när det är månförmörkelse eller norrsken, ingen märker nåt. Folk är stressade nuförtiden! Inte minst löpande bloggare och bloggande löpare, om man får tro vad de skriver.

– Har du något råd till dem?

– Långpass på Lidingö, ha ha ha!

– Ha ha?

– Ha ha!

– Jag har förstått att den där ön väcker motstridiga känslor, men du tycks alltså gilla den. Varför springer du så gärna där?

– Lidingö 2005 var mitt första officiella långlopp. Även om jag blev trött och mådde illa i en kvart efteråt,  fick jag bara positiva minnen. Jag sög på upplevelsen i flera veckor efteråt.  Ett slags prägling kanske. Om jag hade debuterat i gyttjan i höstas, hade min löparkarriär kanske tagit en annan vändning.

– Men varför just Lidingöloppet?

– Det var det ultimata långloppet på den tiden. En släkting hade sprungit det några gånger och efter en egen tremil hemma i motionsspåret på 3:15 tyckte jag att det var dags att komma ut ur långlöpargarderoben. Rekade banan och provsprang delar av den i långbyxor och gymnastikskor innan jag anmälde mig. Två veckor före loppet sprang jag för övrigt de första två milen på 1:54. Inte så pjåkigt!  Numera är det mest tradition att jag drar dit. Lidingöloppsbanan är egentligen inte märkvärdigare än andra halvtaskiga löpslingor, men nostalgi-faktorn är hög.

– Sprang du där på ön som ung nån gång?

– I folkskolan gjorde vi en konstig utflykt med båt från Stocksunds hamn till Bosön. Några friidrottsnördar i klassen, däribland en liten mager gosse med utstående öron, sprang ett par varv på löparbanan där, minns jag. Vi hade förstås hoppats att få se landets friidrottstjärnor träna. Bosön var ju känt för det.

– Men ni såg inga?

– Det var en vardagsförmiddag och på den tiden hade idrottstjärnorna jobb att sköta.

– I ditt inlägg på löparforum, som du visade igår, fick du ”en klump i halsen och en tår i ögonvrån”, när du besökte Lidingövallen. Det gällde tydligen något annat minne?

– Hösten 1967 gjorde jag min bästa tiokamp där. Mina personliga rekord i sprint och på 1500 satte jag också där och då. En minnesvärd hösthelg. Minns att jag cyklade till och från tävlingen båda dagarna. Jag cyklade alltid på den tiden. Blev kallad ”Cykel-Tor” i klubbens stencilerade utskick. Det var i stort sett den enda konditionsträning jag fick. Ett slags ofrivilliga maffe-pass kanske.

– Maffe ??

– Nån löparguru Maffetone, som alla tjatar om i bloggarna nuförtiden. Känner mig lite lost där.

– Du får väl googla och läsa på?

– Får väl det.

– Blir det några långpass på Lidingö i sommar också?

– Absolut. Gärna med bad vid Fågelöudd.

– Och själva loppet?

– Har inte anmält mig än. Efter förra årets pissväder och sjukdom var jag tveksam, men man glömmer. Rätt vad det är, står man i startfållan och gympar till fånig musik som vanligt.

– Vad har du att säga till de löpare som lider av Lidingöfobi?

– All the more for me.

– Som betyder?

– Hörde uttrycket i någon tevesketch om en middagsbjudning, där värden belåtet sade så, när gästerna inte tyckte om maten. Han menade väl att det blev mer till honom själv.

– Du är kul du, jumper?

– Love you too!

Lidingö

Varför tycker bloggande löpare så illa om Lidingö?  Frågan har förföljt mig, sedan jag läst ett par inlägg från några av de löpande bloggare, snitsaren har länkar till. Dessa stackare har inte haft mycket gott att säga om ”den läskiga ön” (som en av dem kallat den), men vari aversionen egentligen bottnat är oklart. Någon har fått regn i håret och lera på skorna, en annan har snubblat på en trottoarkant, men är det skäl nog att förtala en hel ö? Då jag vet att min vän jumper ofta och gärna sprungit där, ber jag honom om ett alternativt omdöme. Han ler sorgset och letar fram ett av sina gamla inlägg på Löparforum:

                ¤

 DT 13/9 2007

 
Lidingö 24 km

Ibland är det härligt att vara löpare!

Hade egentligen inte tänkt springa långpass förrän till helgen, men kunde bara inte motstå det fina höstvädret idag utan åkte helt fräckt till Lidingövallen och sprang Lidingöloppets sista 22 kilometer. Efter en medvetet extra lugn början i medvinden med 11:50 på de första två, blev tiderna för varje fem kilometer sedan:

29:45
31:10 (Mörka skogen)
31:10 (Grönstabacken och första Abborrbacken)
31:05 (Golfbanebacken)

Totalt 22 km på 2:15

Ambitionen var att springa hela vägen med jämn ansträngning och jag lyckades för det mesta hålla fyrtaktstempo*. Beslöt ge mörka skogen en ärlig chans och försökte där springa avslappnat både uppför och nerför. Upptäckte att jag varit orättvis mot detta banavsnitt. Det finns faktiskt två löpvänliga nerförsbackar, om än korta och båda givetvis slutande i branta stup. Grönstabacken efter 20 km, där man annars mest går och smaskar godis, gick ganska lätt att trippa uppför men första Abborrbacken (Den långa backen är ju egentligen två backar med 150 nästan plana meter emellan) var värre, liksom Golfbanebacken. Stegen blev korta som cigarrer och gränsen mellan löpning och gång svår att upprätthålla. Bra träning för vaderna var det nog i alla fall. Mellan backarna gick det förvånansvärt lätt och några gånger blev jag, om inte ”löparhög” så i alla fall, lite smålycklig. På Grönsta gärde hade de redan spänt upp banderollen ”Välkommen i mål”. Fortsatte dock i samma takt ner till Lidingövallen, där jag inte heller kunde låta bli att ta en extra kilometer i god fart på de röda banorna. Fick en tår i ögat och en liten klump i halsen: Här på denna idrottsplats för jämnt fyrtio år sen…

Avslutade med lite barfotajoggning på gräset och efter duschen åt jag en god matsäck på en bänk i solen. Utflykten får utan vidare fem löparskor av fem möjliga.

*) I brist på pulsklocka räknar jag steg per andetag. Fyrtakt innebär då in-in-in-in-ut-ut-ut-ut osv. Jag andas naturligtvis inte så regelbundet hela tiden utan bara när jag testar vad som känns naturligt.

Från jumper 13/09 kl 19:38

Sub

Den som följer vad som händer i löparvärlden på olika forum och bloggar, kan inte undgå att lägga märke till den lilla latinska prepositionen ”sub”. Den kan översättas med ”under” och brukar föregå en tänkt löptid, oftast jämnt delbar med fem i minuter räknad. Att springa ett lopp sub en viss tid, betyder alltså att underskrida denna. Jag (Asgam) har förundrats över detta magiska ord, utan vars hjälp ingen seriös löpning tycks möjlig. Jag frågar min vän jumper, i ungdomen hängiven friidrottare och på senare år motionslöpare med många medaljer från långlopp i sin priskartong:

– Brukar du använda ordet ”sub” ?

– Mycket sällan. Framför allt undviker jag verbet ”subba”.

– Varenda ambitiös löpare verkar hålla sig med någon temporär eller evig drömgräns, som de tränar mot. Hur är det för dig?

– När jag började springa så smått för nio år sen, verkade en mil på en timme lagom svårt att klara, men då handlade det ju mest om att orka springa så långt i ett sträck. Under 50 minuter sprang jag på bana första gången för snart tre år sen. Även om det var en medveten satsning i just det loppet, var det inget viktigt mål i sig. Visst skulle jag kunna tänka ”sub 4”  på maraton eller ”sub 3” på Lidingö,  men sådana ”subbar” förändrar ingenting.

– Inte?

– Man tränar inte bättre bara för att man får en drömtid på hjärnan. Den, som tror det, lurar sig själv. I bästa fall gör det ingen skillnad.

– I bästa fall?

– Tänk efter! För varje löpare finns det väl ett optimalt sätt att träna, som ger bästa resultat. Allt annat blir ju per definition sämre, eller i bästa fall lika bra. Det vill säga likadant. Ren logik! Att det ska va så svårt att fatta, som Peps sjunger.

– Falsk matematik?

– Falsk filosofi, skulle jag säga.

– Så, sådana där sub-mål har inget värde, menar du?

– Sub-mål kanske avgör vilka lopp man väljer och hur man disponerar dem. Vill man, som jag, lubba milen under 50 minuter, ser man till att hålla varje varv under 2 minuter. Mål och drömgränser är nog bra, men det får ju inte påverka träningen. Den ska bara vara så bra som möjligt.

– Håller inte alla med om det?

– Det verkar inte så.

– Du menar, att många löpare är dumma i huvet?

– Att säga så, vore mig fjärran.

– Men du är klokare än dom?

– Det var du som sa det, inte jag.

– Många följer Anders Szalkais maratonträningsprogram, som ju är inriktade mot just olika tidsmål.

– De preciserade tiderna är bara till för att folk ska hitta rätt program. Tror man att man ska kunna springa på 3:30, så väljer man det programmet för att få träning på någorlunda rätt nivå.  Eftersom de flesta saknar pulsmätare, måste han uttrycka sig så där trubbigt. Det är ju en ”halvtimme” mellan tiderna i programmen, så man får tänka lite själv, vilket kan vara nyttigt. Kan man inte mäta pulsen, ska man nog lära sig träna på känsla. That’s what I think.

– I sitt 3:30-program har ju Szalkai till och med skrivit in sluttiden 3:29:59 den 31 maj, det säger väl att programmet är tidsmålinriktat?

– Det säger att killen har lite humor. TSM-gänget startar säkert i grupp, så det blir lite trångt i mål.

– Du följer inte hans program?

– Jag springer normalt både längre och snabbare än hans 4-timmarsprogram, men den ”drömgränsen” kan jag ändå bara just ”drömma om”.

– Gör du det?

– Vad då?

– Drömmer om fyra timmar på maraton?

– Min enda ambition är att genomföra ett maratonlopp efter min förmåga, vilket jag ännu aldrig gjort. För två år sen trodde jag att jag skulle springa Stockholm Marathon på 4:15-4:20. När det sket sig, la jag av efter 32 km och tog mig i mål på 4:40. Rätt korkat tycker jag med facit i hand, 4:30 hade väl dugt bra. Där ser man vad tidsfixering kan ställa till.

– Nu blev du skadad och missade Vällingby Marathon, som du pratat om hela vintern?

– Jag snackar så mycket.

– Hur är det med benet nu?

– Ingen fara. Jag har sprungit två gånger sen Premiärmilen. Kändes lite i benet i torsdags men inte idag, trots dryga två mil. Hade nog kunnat kuta i Vällingby också.

– Så lite ledsen är du allt?

– Det är mest skönt att slippa springa. Fyra mil är långt.

– Blir det något nytt försök före Stockholm Marathon?

– Kanske Vallentuna om vädret är bra och jag har spring i benen.

– Lite som Ricky Bruch på Limhamnsfältet. Egna tävlingar i bra vind?

– Ja, varför kräkas i Vällingby, när man har en toalett hemma.

– Förr hette det ”Varför kräkas i London och New York”. Har din maratonvärld krympt?

– Globalt men inte mentalt. Det finns en inre värld, som man upptäcker med åren.

– När du var ung och tumlade om på kolstybben, hade du inga drömgränser då?

– Jag försökte bara bli så bra som möjligt. Tränade vidare, både i med- och motgång. Det var huvudsaken.

– Men ditt personliga rekord i höjd var ju bara tre futtiga centimeter från den verkliga drömgränsen i grenen. Att vara tvåmetershoppare var ju förr något av ett adelsmärke. Man var med i ”tvåmetersklubben”. Nog måste du ha tänkt så nån gång?

– Nej jag hade andra perspektiv. Dagdrömmar hör barndomen till. 1954, när Benke Nilsson härjade som värst och lärde alla småpojkar hoppa dyk, låg världsrekordet på 212. Två meter var fortfarande ett toppresultat för herrar och vid EM samma år blev man trea på 196. Drömhöjder för en åttaåring, men när jag så småningom nådde dit, var det inte mer än skaplig Stockholmsklass. Har aldrig sörjt dom där tre centimeterna. Jag har samma personliga rekord som författaren P O Enqvist, det väger tyngre.

– Han är ju känd för att, till skillnad från en del andra kändisar, aldrig framhålla sina idrottsresultat. Brukar du skryta om ditt hoppande?

– Ha ha!!

– Men du drömmer dig kanske tillbaka ibland?

– Idag är jag mer intresserad av mina gamla tider på löparbanan, som en vänlig kille på löparforum letat fram åt mig. Drygt 54 på 400 meter är helt obegripligt. Idag tar sträckan bortåt en och en halv minut. I en tiokamp sprang jag tydligen 1500 på 5:06,7. Gissar att jag sprang första varvet på typ 70 sekunder för att sen stappla i mål med mjölksyra i håret. Skitdåligt då, men ouppnåeligt idag. Det löpsteget och fem, sex mil i veckan hade varit coolt.

– Если бы молодость знала, если бы старость могла ?

– Precis!

– Har du något att säga till alla unga löpare, som kämpar med sina sub-mål idag.

– När ni är gamla och sitter i gungstolen kommer ni att ha glömt era drömda subbar, men minnas verkligheten bakom. Ni kommer att känna doften av svett och nyklippt gräs efter avslutad intervallträning på en sommardåsig idrottsplats. Ni kommer att höra de gamla kamraternas röster under ett TSM-långpass i snacktempo. Och om ni sluter era ögon, kanske ni ser er målgång på Stockholm Marathon 2008 och känner tårarna rinna efter kinderna. Sluttiden har ni sedan länge glömt.

– Där fick du till det?

– Rätt nöjd själv faktiskt.

– Tack för pratstunden.

– Bara roligt !

Efter Premiärmilen

Premiärmilen avgjordes idag i härligt vårväder. Många duktiga löpare sprang de två varven förbi Laduviken och Stora skuggan, däribland startnummer 5683, på denna blogg mer känd som jumper. Han såg närmast oberörd ut i mål, men tog sig åt högerbenet och ruskade lite på huvudet. Några timmar senare fick jag (Asgam) en kort pratstund med honom:

– Hur känns det, jumper?

– Inget vidare. Smalbenet ömmar här  (jumper pekar på utsidan).

– Hade du problem under loppet?

– Högerbenet började kännas lite knas redan efter ett par kilometer, men det gick att springa. Det är värre efteråt.

– Inget Vällingby på lördag?

– Knappast. Jag får vila, sen får vi se.

– På Löparforum hade du sagt att du skulle springa på 52:42. Nu blev det 52:01. Då är du väl nöjd?

– I kortbyxor och lätta skor borde jag nog kunna springa fortare. Det kändes lätt i början och första kilometern gick på strax över 5 minuter trots lite trängsel. Sen höll sig kilometertiderna mellan 5:10 och 5:19 utom den sista som jag spurtade på 4:55 och den näst sista som tydligen tog hela 5:25 i leran.

– Leran?

– Det hade regnat innan och grusvägarna runt Stora Skuggan var överraskande geggiga. Jag hade finskorna (Adistar Comp 4) på mig och måste ta det försiktigt för att inte lorta ner dem.

– Ja, annars hade dom väl blivit arga och ropat ”Perkele!”?

– Ha ha.

–  Bortsett från att du tydligen hade ont i benet, verkade du väldigt pigg i mål?

– Ja, jag har svårt att ta ut mig ordentligt. Högerbenet kanske höll nere farten också. Märkte att jag andades ganska lugnt under loppet, medan andra flåsade runt omkring. Borde kanske skaffa en sån där pulsmanick och kolla upp det där. Det kanske inte är motorn som är kass utan växellådan. Ja idag var det tydligen punktering på höger framhjul också.

– Såg du någon bekant under loppet?

– Inte en käft. En lång man född 47, som jag minns från Kungsholmen i fjol, sprang förbi mig och var nån minut före i mål. Annars var det nästan bara yngre löpare av båda könen runt omkring mig. Jag sprang om många, men blev också omsprungen. Vet inte vad nettot blev i det avseendet. Min första halva gick på 25:56 och den andra på 26:05 så jag höll farten skapligt.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Ja, den ordinarie påhejerskan stod vid målet tillsammans med startnummer X och hans påhejerska. Hann precis se dem före målgång.

– Startnummer X hade alltså redan gått i mål före dig?

– Ja, ungefär 8 minuter tidigare. Ungefär som väntat.

– Är det fråga om samma startnummer X, som figurerar i snitsarens intervjuer?

– Same old chap.

– Hade han något att säga om loppet efteråt?

– Inte mycket. Dom skulle åt sitt håll och vi skulle hem.

– Springer inte påhejerskorna?

– Min springer, men aldrig på tävling.

– Tränar ni tillsammans, du och hon?

– Mycket sällan numera. Jag har en tendens att dra upp tempot. Ibland springer vi spåret samtidigt men åt olika håll. Rätt kul faktiskt.

– Såg du till dina blogg-bekanta Max och Nisse och allt vad dom heter?

– Nix och Masse, antar jag att du menar. Ja, asfaltsjokern och 42195 hälsade jag på när dom skulle starta i tävlingsklassen. Skymtade också barnmorskan Karin i startvimlet. Jag hejade på dem lite diskret när de sprang också. Alla tre hade gula TSM-tröjor, lätta att känna igen. Om studenterna är smurfar, vad blir dom då? Kycklingar? Jag stötte på bloggaren Berglund också under uppvärmningen, om han nu förstod, vad det var för ett troll som tittade på hans nummerlapp. Han verkade grymt fokuserad och sprang fort också.

– Tror du att dom där tre gulingarna var glada för att du hejade när de sprang?

– Knappast, men dom log artigt.

– Inget annat bekant ansikte?

– En äldre Vallentunalöpare i TSM-tröja. Tydligen populärt. Signaturen LN stod och delade ut reklam för Kungsholmen runt efter loppet och jag blev igenkänd av honom. En annan är ju klubbrekordhållare hos smurfarna som du kanske vet. Jag skymtade förstås A Lennart också. Han dyker alltid upp.

– Julin, känner du honom?

– Nej nej!

– Inget mer att berätta?

– När jag åkte till loppet med Roslagsbanan hade jag sällskap med unga AIK-fans. Dom var tidigt ute och skulle väl till något AIK-lokus och elda upp sig. Var det kan ligga nånstans, får du fråga Nix eller Berglund om. Dom är visst svart-gula.

– Vad höll du på för något lag, när du var ung?

– Hade faktiskt inget lag. Har inget nu heller. Jag är en sån där tönt som säger ”heja den som förlorar”. Ett par gånger, för typ femtio år sen, hakade jag på ett litet gäng som åkte in och hejade när Stocksund spelade ishockey på Stadions uterink. Minns att Loa Falkman var med en gång och förstörde mina kläder.

– Hur då??

– Han sa nåt roligt i tågkupén när jag hade munnen full av choklad. Jag kom att tänka på det i morse när jag såg AIK-killarna. Minnena kommer när man blir gammal.

– Inte är man gammal om man springer en mil på 52 minuter?

– Jag gillar dig Asgam.

– Tack för pratstunden?

– Any time.

Inför Premiärmilen

På söndag springs den så kallade Premiärmilen över 10 kilometer vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Ur det rekordstora startfältet väljer vi start nummer 5683 för en kort intervju:

– Får jag ställa några frågor?

– Skjut!

– Många läsare av denna blogg känner dig som ”jumper”, men vem är egentligen ”jumper”?

– ”En enkel kille från Vallentuna som försöker hitta i livets labyrint”.

– Allvarligt?

– Man är den man är. För övrigt är jag inte från Vallentuna. Jag har bara råkat bosätta mig i den här hålan. Växte upp i Stocksund.

– Oj då !!!?

– Vadå ”Oj då”? Det här var femtio år sen. Bara för att man bodde på den där halvön, levde man inte på gåslever och rysk kaviar, om du tror det.

– Utan på?

– Falukorv, ärtsoppa och strömming. Nyponsoppa eller ”lingon och mjölk” till efterrätt. Glass fick man högst en gång om året och då hade den oftast redan smält. Blev mera som vaniljsås.

– Oj då?

– Drömde man om ett mikroskop, fick man nöja mig med en liten lupp. Egen cykel var det inte tal om. Det fanns en damcykel att låna, men grabbarna med speewaystyren hade ju garvat på sig om jag kommit med den. Det gällde att hålla masken i alla väder.

– Sicket elände?

– Man fick vara glad om man hade träningsoverall på kroppen och någorlunda hela gymnastikskor. Riktiga spikskor fick jag inte förrän jag var femton. Innan dess satte jag två pappspikar under en plåtbit i hälen på en vanlig gympasko för att inte halka på kolstybben. Man fick ta vad man hade.

– Spikar av papp, det kunde väl inte hålla?

– Du har väl spikat takpapp nån gång? Såna spikar, pucko!

– Oddvar Moen hävdar att du är ett hopkok av snitsaren och löparen, som vi känner från denna blogg. Vem av dem är du mest?

– Man tänker inte så. Jumper är hundra procent jumper.

– Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar entropin i varje slutet system. Vid fusionen mellan snitsaren och löparen frigjordes dessutom, enligt Oddvar Moen, ergiknippet Tildo. Rimligen borde du blivit en sämre löpare än den gamla löparen, sen du fick hans ben och snitsarens hjärna?

– Ja, jag springer nog tio sekunder långsammare per kilometer i år jämfört med förra året vid den här tiden. Det kan bero på åldern också. Förhoppningsvis ska lättviktsskorna kompensera.

– Adistar Comp 4, om vi minns rätt?

– Bulls eye!

– Om din och snitsarens identiska framfart på kolstybben i ungdomen har jag hört den senare berätta otaliga gånger, men när började du egentligen att springa långt, som idag?

– En yngre ingift släkting, vi kan kalla honom X, anmälde sig till Lidingöloppet för snart nio år sen. Då började jag lubba så smått i vanliga långbrallor och gympaskor. Bland annat sprang och gick jag på skoj en tremil i motionsspåret. Det tog 4 timmar och 45 minuter. Nästa försök gick på 4 timmar jämt och året efter gjorde jag 3:45. När jag var nere på 3:15 anmälde jag mig till det riktiga Lidingöloppet. Köpte träningsoverall och riktiga löparskor second hand. Asics Cumulus och Nike Pegasus.

– Sveriges mest omskrivna begagnade löparskor, om jag har förstått det rätt?

– Inte begagnade men second hand. Det är en viktig distinktion.

– Lidingö 2005 var alltså din debut?

– Om man inte räknar Vallentuna Maraton?

– Vallentuna?

– Jag skulle nog ha anmält mig redan till Stockholm Marathon 2005 om jag inte fått influensa i mars. Kom dock i skaplig form och sprang en egen mara på en noga uppmätt bana här hemma. Försökte till och med fejka en Flemminggata och en Västerbro. Första milen gick på 55 minuter, sen blev det långsammare med fler och längre promenader. Tror att jag gick tolv och en halv kilometer sammanlagt. Kom i mål på 4:49.  Spydde förstås efteråt,  men var ändå skapligt nöjd.

– Din bästa tid är väl, om vi minns rätt, inte mer än 9 minuter bättre?

– Ett dödsdömt pers om du frågar mig. Halvmara på 1:51 och helmara på 4:40. Doesn’t make sense.

– Men nu är det Premiärmilen på söndag?

– Usch ja!!

– Jag har läst lite löparbloggar. Varenda löpare verkar plötsligt tycka samma sak. Har det utbrutit nån massfobi mot Premiärmilen?

– Folk börjar väl ta sitt förnuft till fånga. Först tänker dom att en premiärmil på våren verkar najs, sen bangar dom när dom inser hur trötta dom kommer att bli.

– Jag såg på löparforum att du tippat din tid till 52:42. Är du inte bättre?

– När jag kollar mig i spegeln, tänker jag att dom här benen borde kunna springa riktigt snabbt, men skenet bedrar. Inuti är det inte samma muskelfibrer som förr.

– I Bore Cup sprang du ju milen på 51:30. Har du blivit ännu sämre nu?

– Då var jag helt slut efter fem kilometer och tog mig i mål på ren vilja.  Sådant avskräcker.

– Är det där skon klämmer?

– Ja, jag är helt klart skraj för att bli trött. En maxad mil är värre än en halvmara.

– Kan du inte bara ta det lugnt och njuta av en trevlig löptur i gott sällskap.

– Inte med nummerlapp på magen. Folk kan tro att jag inte kan springa fortare. Helst borde man dra iväg ensam i vårsolen och göra en Grobert, fast lite kortare förstås.

– Du menar han som springer tvärs över Götaland med benen på ryggen?

– Du har väl sett när han står före starten med vind i kalufs. Rätt cool bild. Lite Tomas Wassberg.

– Eller jumper i unga år?

– Äsch!

– Lycka till på söndag?

– Tack!