Monthly Archives: september 2008

Den klassiska bilden

Jumper går i mål på Lidingöloppet år 2005.

¤

En hejare på Lidingö

Igår avgjordes det klassiska Lidingöloppet över 30 kilometer i fint löpväder inför en entusiastisk publik. Flera av denna bloggs läsare deltog med framgång och resultat med kommentarer återfinns snart på deras respektive bloggar. Startnummer X och Johan, som saknar egna forum, sprang upplysningsvis på 2:32:56 respektive 2:38:43. Liksom under Stockholmshalvan för tre veckor sedan, tjänstgjorde jumper som påhejare, denna gång, enligt egen uppgift, med större framgång. Eftersom han samtidigt är vårt enda vittne till evenemanget, låter en generös butler honom berätta med egna ord om sin dag:

¤

I skolan har vi fått lära oss att det är viktigt hur man börjar en berättelse om läsarens intresse skall fångas. Som stilexempel anförs i tid och otid de första raderna ur ”Gösta Berlings saga” och ”Tom Sawyers äventyr”.

”Äntligen satt jumper på Roslagsbanan”, prövar jag trevande, men hittar ingen spännande fortsättning. För att göra berättelsen kortare och mindre enformig, väljer jag i stället att travestera Mark Twain i svensk översättning:

– Tor!

Inget svar

– Tor!

Jag står vid Ropsten och väntar på att kliva på bussen mot Lidingövallen, när jag hör mitt namn ropas av två välbekanta röster. Det är naturligtvis ”Nix och Masse” eller möjligen ”Masse och Nix”. Det har blivit en tradition att stöta på dem tillsammans före varje lopp och jag börjar undra om de över huvud taget existerar var för sig. De excellerar i internjargong och jag låtsas kallt att jag hänger med. Nix förhör sig om om tillståndet i Vallentuna och jag får veta att han i ungdomen dömt pojkfotboll uppe på grusplanen vid idrottsplatsen. Själv avslöjar jag ungefär var jag bor.

När vi kommer till Lidingövallen stöter vi på den bloggare och löpare, som går under namnet ”Dagispappan”. Tidigare har jag belastat min hjärna med två tänkbara utseenden från fotografier på honom . Nu får jag ett tredje alternativ. Får dagispappor se ut hur som helst, tänker jag, och glömmer att fråga honom om vilken tröjfärg han tänker springa i. Det får helt enkelt gå som det går.

Jag följer efter Nix-Masse som en fånig hund i koppel, men försöker samtidigt göra mig synlig för andra i min stora röda jacka. När de två slutligen går in i mässhallen för en shoppingrunda, lämnar jag dem och parkerar mig strategiskt vid kyrkviken för att om möjligt få syn på Startnummer X eller något annat bekant ansikte i den långa ormen av löpare på väg mot starten i Koltorp. Jag lyckas dock bara upptäcka samma två nunor ännu en gång. Jag önskar dem lycka till och beger mig till min första påhejarplats på nordsidan av Kyrkviken, där löparna passerar efter att ha sprungit drygt 8 kilometer.

Eliten, med Mustafa Mohammed, då på tredje plats, och några ansikten ur den första startgruppen känner jag igen, men annars koncentrerar jag mina selektiva påhejarögon på startgrupp två, där N’batha M’bwele, enligt hörsägen lång och smal, bör kunna uptäckas. Dagispappan i samma startgrupp får vara överkurs i detta läge. N’batha, ser lite förvånad ut när jag ropar hans förnamn, varför jag förtydligar med ett ”jumper här”. När någon strax efteråt ropar ”Tor”, hinner jag upptäcka ett kusinbarn rusande förbi i full fart. På detta parti av banan går det sannerligen fort i medvinden. Startnummer X i tredje startgrupp vållar mig inga problem denna gång, medan Nix blir tvungen att ropa på mig. Efter att också Masse fått sitt, tittar jag på klockan för att inte bli försenad upp till min huvudsakliga, förannonserade påhejarplats på Jaktstigen. Jag beslutar lämna Johan i fjärde startgrupp opåhejad, men när jag lämnat min post och är på väg bort, ropar han lik förbannat mitt namn. Den mannens observationsförmåga borde samhället ta tillvara, tänker jag, när jag sedan springande letar mig upp på Lidingös höjder.

Jag når Jaktstigen ungefär samtidigt som Hans Furuland, klubbkamrat till Startnummer X, kommer ut ur mörka skogen. Här har löparna avverkat banans kanske allra besvärligaste parti med ideliga backar upp och ner.

Jag koncentrerar mig på att känna igen tävlings-nörden, den unge duktige, från Löparforum kände Högbylöparen, som förra året hade vänligheten att leta upp mina urgamla tiokampsresultat. Jag har förvarnat honom om att jag ska heja ifall jag ser honom och när han dyker upp med lätta steg, ser han ut precis som på sin hemsida. Jag ropar ”Bra Markus, jumper här”.

FK Studenterna har en liten hejarklack en bit bort och ett av deras objekt hejar även på mig när han springer förbi. Det ska visa sig att fler, för mig obekanta eller endast svagt bekanta, ropar ”jumper”, däribland någon med TSM-tröja och någon som jag uppfattar har slutsiffrorna ”51” i startnumret. Jag börjar bli känd, tänker jag självbelåtet.

N’batha ser riktigt stark ut när han passerar med höjd hand. Om jag varit lite påpasslig hade jag kunnat göra höga fem och därmed gjort Tildo grön av avund. Den lilla barnsliga krabaten har ju fått dille på ”haj faj”, som hon säger. Jag nöjer mig med ett ”Bra!” och en applåd och jag konstaterar att enligt min klocka ligger N’batha väl till för en silvermedalj.

Kusinbarnet passerar inte långt efter och jag springer med honom några meter och hinner växla några ord. Inte heller Dagispappan undgår min blick och min påhejning. Han har inte hunnit ändra sig så mycket sedan sist.

Därefter kan jag i lugn och ro koncentrera mig på Startnummer X, som kommer upp på asfaltvägen en kvart senare. Han ruskar på huvudet och säger att det går trögt och jag har heller inga svårigheter att haka på i femtio meter. Nix tycker ungefär samma sak ett par minuter senare, men det ska dock visa sig att både han och Startnummer X orkar hela vägen in i mål i god fart. Till Nix ropar jag något enfaldigt om att det bara är en mil kvar. Som om han inte skulle fatta det själv.

Om jag skulle ha missat Johans passering och ännu en gång blivit väckt av hans korta ”Tor”, skulle min påhejarheder ha knäckts definitivt. Men denna gång ser jag honom på långt håll, vilket jag också framhåller i ett triumfatoriskt tillrop. I stället för att, som jag borde, berömma hans löpning och önska honom lycka till, kläcker jag ur mig: ”Nu såg jag dig allt!!”. Jag har ännu mycket är lära innan jag är en fullfjädrad påhejare.

Masse, som blivit omsprungen av nämnde Johan, får sedan sällskap av mig ett gott stycke av Jaktstigen. Vad som avhandlas minns jag inte, men en trevlig pratstund är det. Han säger något om att han i alla fall ska gå under tre timmar och jag skickar iväg honom med ett käckt ”Lycka till. Masse!”.

Nu har jag gott om tid innan bureborn i startgrupp 9 ska komma. Jag går en sväng nerför slänten och slår en efterlängtad drill innan jag sätter mig på en betongpelare och äter min matsäck i lugn och ro. En löpare stannar och frågar, vad det är för bebyggelse man ser långt borta över vattnet och jag kan meddela att det nog rör sig om ”Norra Täby”. Från fru Startnummer X kommer ett SMS om att hennes man gått i mål på 2:32:56, varpå jag svarar: ”Grattis !”

Så är det äntligen dags för eftermiddagens huvudattraktion, bureborn, att visa sig. Det ska erkännas att jag, osäker på hennes form och ambitionsnivå, fuskat och beställt SMS-tjänst på hennes startnummer och jag har konstaterat att hon har sprungit jämnt och fint. 15 km har hon passerat på 1:29:22 och hon kommer också ungefär som jag beräknar. När hon får se mig blir hon glad, säger hon, ty jag är den första bloggaren hon ser denna dag. Jag kan inte spåra någon trötthet i hennes ansikte och hon orkar också prata oavbrutet med mig springande hela Jaktstigen fram och nerför backen. Jag ser redan fram emot att få bevittna hennes avslutning.

Vid Grönsta stöter jag på Startnummer X och hans fru. Ett enkelt handslag får räcka som gratulation. Jag vill minnas att jag efter förra årets Stockholmshalva lade mig på knä framför hans fötter, men nu har jag blivit bortskämd med hans framgångar och tar det lugnare. När startnumret går för att köpa en tröja, lämnar jag dem, ty jag har ännu en del att uträtta, innan min dag är slut.

På väg till min sista påhejarplats får jag besked om att bureborn passerat 25 km på 2:33:43. Hon har alltså hållit sin fart strålande och när hon kommer uppför den sista riktiga backen med 1,3 km kvar att löpa, ser hon nästan lika pigg ut som senast och med mig som pratande sällskap i ett par hundra meter springer hon förbi trötta löpare i parti och minut. Hon säger att hon gått ut alldeles för löst samtidigt som hon sagt till sin familj att hon ska komma i mål kring 3:20. Jag säger ”Grattis” och tar sedan en genväg lagom för att se henne på upploppet. Förhoppningsvis har även hennes anhöriga fått en skymt av hennes framfart på Lidingö.

Nu är jag egentligen färdig med mitt uppdrag, men jag stannar kvar och lullar omkring ett tag i målområdet. Jag tar en kaffe och en kanelbulle för 20 kronor i det stora vita tältet och gör mig redo att bege mig hemåt, när jag inser att dagens Lidingölopp ännu inte är slut och att varje påhejare med självaktning skall följa sista deltagare till mål. När denna äntligen kommer har jag stått vid upploppet ännu en timme och till slut är jag den ende åskådaren som är kvar i skymningen. ”Jag är allt en riktig hejare”, tänker jag och ser så där fånig ut som bara jag kan.

Lidingöloppet öppet spår

Inte många känner till, att en vecka före det riktiga Lidingöloppet arrangeras något som kallas ”Lidingöloppet öppet spår”. Den tre mil långa banan är helt densamma, men deltagarna startar var för sig, när de vill och mäter sin tid själva. Var och en har förmånen av egen mat och dryck samt slipper skrällig musik och tjattrande publik. Någon medalj att hålla reda på behöver de inte heller bekymra sig om. Hur detta förstklassiga arrangemang, som förutom underbart höstväder och hänförande natur även erbjuder ett uppfriskande skönt bad, kan vara gratis, är obegripligt.

Detta år deltog helt överraskande jumper, contributor i denna blogg och flitig kommentator i löparbloggosfären. Kanske kan hans korta berättelse om det unika loppet locka fler till start nästa år:

”Efter en mugg kaffe och en bulle vid pressbyrån i Ropsten tar du buss 201 mot Kottla och kliver av vid Hantverkshuset. En kort promenad leder till Koltorps gärde, där några knäböjningar väntar innan du sätter igång klockan vid 30 km-skylten på trädet nere i första svängen och lufsar iväg. Solen skiner och svetten rinner innanför träningsoverallen. Som vanligt är du alldeles för varmt klädd. Du håller ett behagligt tempo, men det är ändå tillrådligt att gå i de flesta längre uppförsbackar och i de brantaste nerförsbackarna. I mörka skogens otäcka bergodalbana efter 16,5 km bör du gå minst tre kilometer i sträck för att skona knän, vrister, hjärta och lungor. Under långpromenaden äter du kexchoklad och dricker vatten, som med fördel förvaras i flaskor med texten ”Lidingöloppet” och ”Stockholm Marathon”. Strängt taget kan du vänta med att börja springa ända till efter den fruktade Grönstabacken. Efter avverkade 23,6 km bör du dock se till att vara ordentligt svettig, ty där når du lätt en utmärkt badbrygga med stege bara 50 meter från spåret och på höstkanten går det bra att hoppa i naken. I brist på handduk torkar du dig på din svettiga undertröja, som du därefter hänger på tork i vätskebältet, som helst bör vara av en äldre modell. Efter badet kan det vara lämpligt att åter förtära något, till exempel en dubbel hård ostsmörgås. De sista 6 kilometerna tillbringar du huvudsakligen gående med bar överkropp, eftersom du fortfarande är varm. Träningsoverallsjackan håller du i handen och när orken och löplusten faller på, springer du en stump. Den sista kilometern kan du gärna pinna på lite extra för att komma in på en sluttid under fyra timmar. Ingen kommer ihåg sekunder och minuter, medan timmarna etsar sig fast i minnet för evigt. Väl i mål unnar du dig en banan och en stunds vila i gröngräset innan du promenerar ner till en väntande buss vid idrottsplatsen. Du har nu avverkat ”Lidingöloppet öppet spår” på ”tre timmar nånting” och du kan känna dig belåten med din dag, när du slutligen sitter på tunnelbanan från Ropsten och gnager på ditt äpple och dricker din mjölk”.

Enligt resultatlistan blev jumpers sluttid 3:58:18, vari inkluderas ett bad om 10 minuter. Han gick sammanlagt drygt en mil och kilometertiderna blev som nedan. Siffrorna inom parentes anger gångsträcka uttryckt i kilometer. Det kan noteras att 15 km passerades på 1:38:38, endast någon minut långsammare än under fjolårets Lidingölopp i regn och virussjukdom. Sluttiden blev naturligtvis vida sämre, men i gengäld fick han denna gång behålla sitt maginnehåll hela kvällen.

Jumper låter slutligen meddela att banan nu är i absolut bästa skick, varför alla, som springer det ordinarie Lidingöloppet på lördag, har en fin tävling att se fram emot, om uppehållsvädret fortsätter. Han önskar alla varmt lycka till.

                                                                     ¤

                                                                     ¤

Kiolometertider:

  6:20
6:18  (0,1)
6:38  (0,1)
6:08
7:12  (0,3)
6:40  (0,1)
7:37  (0,3)
5:57
5:56
6:35  (0,1)
7:26  (0,3)
7:05  (0,2)
5:51
6:27  (0,2)
6:28  (0,1)
6:52  (0,2)
7:32  (0,3)
10:25  (1,0)
10:15  (1,0)
10:40  (1,0)
8:40  (0,7)
8:26  (0,6)
6:47  (0,2)
18:05  (0,4 + bad 10 min)
11:03  (1,0)
8:22  (0,5)
7:51  (0,4)
10:01  (0,9)
8:55  (0,7)
5:46

3:58:18  (gång 10,7 km samt bad 10 minuter)

5 km – 32:36
10 km – 32:45 – 1:05:21
15 km – 33:17 – 1:38:38
20 km – 45:44 – 2:24:22
25 km – 53:01 – 3:17:23
30 km – 40:55 – 3:58:18

Kulolympiad – kul olympiad

Den som väntar sig, att snitsaren i detta inlägg ska sätta ner foten och ondgöra sig över oskicket att särskriva sammansatta ord, kommer att bli djupt besviken. Snitsaren ser felaktiga särskrivningar som en omistlig krydda i språket och en gång konstruerade han själv ett svenskt skriftspråk, som likt kinesiskan bestod av fasta särskrivna enheter. Mer härom vid annat tillfälle.

Om vår tids gigantiska olympiader inte alltid är så skojiga, så var i alla fall de så kallade kulolympiaderna kul olympiader på sin tid. De ägde inte bara rum vart fjärde år som dagens krystade tillställningar utan närhelst lusten föll på. Tiden var sent 1950-tal och platsen var golvet i ett pojkrum i en villa på Vasavägen i Stocksund. Snitsaren berättar (som alltid omständligt och om sig själv i tredje person):

”I kulolympiaderna deltog ett tiotal länder, representerade av stenkulor i olika kulör. I tabellen nedan redovisas åtta av de tävlande nationerna med hänsyn till tävlingsdräkt. Den observante och kunnige inser att snitsaren i sitt färgval utgått från ländernas flaggor snarare än tävlingsdräkterna på ländernas idrottsmän av kött och blod vid denna tid. Ungern och Polen torde också ha haft berättigad representation, men här sviker minnet vad kulornas färger beträffar. Troligen fick Nederländerna avstå den oranga kulören till någon av de två vid denna tid ledande friidrottsnationerna.

Sverige – gul.  
Finland – vit.  
Sovjet – röd.  
Tyskland – svart.  
Frankrike – blå.  
Italien – grön.  
Storbritannien – lila.  
USA – spräcklig

Vid kulolympiaderna förekom på försök flera olika grenar såsom höjdhopp, längdhopp och möjligtvis kulstötning (sic!), men den intressantaste och helt dominerande tävlingsformen var och förblev ”löpning”, eller ”rullning”, som en objektiv iakktagare skulle föredra att kalla det. Sträckan var ungefär fyra meter och de tävlande samlades för start uppradade bakom en linjal på toppen av ett sluttande plan, oftast spelplanen till det numera bortglömda tärningsspelet ”Friidrott”. Varje försöksheat, semifinalheat och slutligen den spännande finalen bokfördes noga. Mot löfte att återlämna detta i helt skick kunde snitsaren också få låna faderns tidtagarur, med vars hjälp inte bara segertider utan även nationsrekord och världsrekord noterades. Troligen fanns det bland dessa olympier sådana, som i kraft av sin jämna form och släta yta sopade golvet med konkurrenterna, men vilka dessa lysande stjärnor än var, så har de nu för evigt slocknat.

Oftast fick snitsaren agera såväl starter som måldomare och tidtagare, men när han någon gång delade nöjet med en kamrat, blev detta, som ordspråket säger, dubbelt. När kamraten senare i tonåren väckte munterhet i sällskapslivet med berättelsen om ”kulolympiaderna”, förnekade snitsaren inte dessas existens men vidhöll, trots kamratens försäkran att de varit ”skitkul”, en lögn om sin ålder vid tiden för evenemangen.

En sommar på annan ort utan tillgång till stenkulor fann snitsaren och hans kusin på att låta mynt rulla ikapp. Startproceduren blev då mer komplicerad men startfälten kunde i gengäld berikas med mynt av olika material, storlek, form och nationalitet. Dessvärre hade snitsaren inte någon globetrotter eller numismatiker i vänkretsen, varför det främst kom att handla om landskamper mellan Sverige och Danmark med deltagarnamn som Gustav, Gammel-Gustav, Oskar, Fredrik och Christian. ”Stålfarfar” var namnet på den stora svenska gråa femöringen, medan den bruna varianten fick heta ”Kopparfarfar”. På den tiden fanns även tvåöringar och ettöringar, medan tioöringarna var allra minst men i gengäld gjorda av silver. I romanen ”En ond man” berättar Hans Alfredsson om en klok byfåne vid namn Sven, som varje gång han fick välja mellan en femöring och en tioöring svarade ”Sven tycker bäst om den store brune pengen”, ett svar som garanterade honom såväl ett glatt skrattande sällskap som en regelbunden inkomst. Romanen ligger till grund för samme Hans Alfredssons prisbelönta film ”Den enfaldige mördaren”, där dock historien om pengen saknas. Kusinen som rullade mynt med snitsaren hette för övrigt också Sven men var (till skillnad från snitsaren) ingen byfåne”.

Stockholmshalvan

Igår eftermiddag sprangs Stockholm Halvmarathon, eller ”Stockholmshalvan”, som allas vår jumper vill att loppet ska kallas. Regnet strilade ner före start och löparna kurade in i det sista under de få tak som bjöds i Kungsträdgården. Lagom till starten övergick dock regnet i ett mycket lätt duggande eller upphörde helt, varför förutsättningarna för löpning bör ha varit de bästa. De som sprang hade nog en angenämare dag än funktionärerna och åskådarna.

Av de deltagande löpare som stundom gästar snitsarens blogg vill vi först nämna Startnummer X. Enligt resultatlistan kapade han ytterligare fem minuter på fjolårets, som vi då tyckte, fantastiska tid och gick preliminärt i mål på 1:30:44. Hela hushållet här sitter med ansikten som fiollådor och undrar hur det kan ha gått till. Om Startnummer X har en trovärdig förklaring, vore vi tacksamma om han delgav oss den i en kommentar nedan.

Strax där bakom gjorde Karin (1:33:41), Nix (1:34:27) och Johan (1:34:56) synnerligen utmärkta lopp. Karins tid var glädjande men ingen överraskning för den som följt hennes träning och det jämna tempot lovar gott inför höstens två stora lopp. I den spännande gissningstävling kring uppskattad egen sluttid, som traditionellt utlysts på bloggen “42195″, lyckades Johan nästan pricka den tid han förutspått och kan troligen se fram emot en välförtjänt inskription i den vandrande brödrosten. Nix, av folkhumorn kallad ”baissemannen”, sprang däremot flera minuter fortare än han förvarnat. Att detta är samme Nix, som för bara två år sen fick stryk på S:t Eriksloppet av jumper, är omöjligt att tro. Om den lovande Essingelöparen får vara hel och frisk, kan hans nystartade karriär som veteranlöpare bli en källa till stor glädje. Det är för övrigt intressant att notera att både Nix och Johan öppnade i samma tempo som Startnummer X, medan Karin var något försiktigare.

Den snabbe Ärlalöparen Berglund sprang in på förnämliga 1:38:24. Att han tippat några minuter bättre tid, vittnar om framåtanda och hans mellantider tyder på att han har mer att ge. Han var den i sällskapet, som avslutade allra snabbast med en sista kilometer i 4:15-tempo.

Den emotsedda kampen mellan Mia och Masse, vanns av den förra på den nya personliga rekordtiden 1:47:50. Den stiligt löpande Linnéaflickan går från klarhet till klarhet och en vitsig Masse torde undra om hennes, för en trög butler obegripliga, smeknamn ”Fasan” inte i själva verket ska betonas på första stavelsen. Ännu vid 12 kilometer ledde Masse, men redan tre kilometer senare var han ett par minuter efter. Han öppnade i en fart för 1:40, vilket tydligen var att spänna bågen för hårt. Denna gång brast strängen, men Masse har för vana att alltid komma tillbaka. Hans sluttid 1:51:46 var långt sämre än tippat, medan Mias prognos nära nog räckte till brödrostvinst. Sämsta resultatgissare i hela tävlingen var utan konkurrens Helena, som sprängde tvåtimmarsvallen i ett jämnt och fint lopp. Hennes 1:59:52 var kanske dagens prestation.

Fredrika, för säkerhets skull uppvärmd med ett pass Army Fitness dagen innan, och med blicken riktad framåt mot Sörmland Ultra Marathon, sprang loppet på 2:09:35. Hon startade långsamt, men gjorde som vanligt en negativ split och avslutade med en pigg sista kilometer i 5:30-tempo. När får vi se Ultraschmultra göra en allvarlig satsning ner mot eller under två timmar på denna för henne korta distans?

Jumper slutligen, som försiktigtvis avstod från att springa, försökte efter sin förmåga heja på de övriga. Då varje stort lopp kräver en intervju, och ingen av de duktiga löparna är tillgänglig, vänder sig en tjatig butler ännu en gång till jumper och ställer den obligatoriska frågan:

– Hur känns det?

– Jag är stel i ryggen och trött i ögonen men i övrigt vid gott mod.

– Var det så ansträngande igår?

– Att springa hade varit bekvämare.

– Det var inget publikvänligt väder direkt?

– Jag hade sandaler på fötterna och då hjälper inte paraply i längden. När jag kom hem kunde jag nästan vrida ur strumporna.

– Hur tycker du att du skötte ditt uppdrag som påhejare annars?

– Inget vidare.

– Hur så?

– Jag hade inte mer än åtta löpare att hålla reda på, men lyckades missa hälften. De sprang för fort för att min tröga hjärna skulle registrera dem, vilket å andra sidan tyder på att de klarade sig bra utan min hjälp.

– Vilka tänker du på.

– Karin och Nix såg jag inte röken av trots att jag spanade efter Linnéalinnen så ögona blödde. Jag trodde att åtminstone Nix hade brutit. Jag hade missat storväxte Johan också om han inte vid båda passeringarna påpassligt ropat mitt korta förnamn. Det är tur att någon är vaken, när jumper sover.

– Startnummer X då? Honom är du ju van att heja på?

– Jag såg honom varken före eller under loppet. Normalt brukar han i alla fall känna igen mig och väcka mig ur min slummer, men nu hade han väl inte tid med några extravaganser. Den tid är förbi, när han brydde sig om att vinka till sin fattige släkting från landet. Jag får titta på Photomotionbilderna för att se hur han såg ut i sin nya fina kostym. Däremot igenkände jag hans klubbkamrat Furuland ett flertal gånger. Man får ta vad man får.

– Men någon mer kände du väl igen.

– En lång äldre herre vid namn Porserud, som brukar vara en halvminut före eller efter mig i de flesta lopp. Nu gick han i mål på 1:53:27, vilket ger en fingervisning om hur jag skulle ha sprungit om jag varit i form.

– Jag menar någon bloggbekant?

– Masse och Mia såg mig, och jag dem, på långt håll. De hade ju sett min röda jacka innan och visste var jag skulle stå. Fast det hade ju å andra sidan Karin och Nix också.

– Hur avlöpte ert möte?

– Flaxanden och oartikulerade rop från min sida besvarades med vinkanden och leenden. Möjligen var ordningsföljden och orsakssambandet det omvända. Andra gången fick jag ropa för att påkalla deras uppmärksamhet. Då var de betydligt mer sammanbitna.

– Hade du inte tänkt ut någon hejaramsa?

– Sassa brassa mandelMasse!!

– Nu skojar du?

– Om sådana saker skojar man inte.

– Men den ramsan ropade du väl inte?

– Hejaramsor gör sig bäst i kör och de få som stod bredvid i regnet var måttligt intresserade av att heja på Masse.

– Frågade du???

– Ha ha ha ha ha !

– Berglund då? Såg du honom?

– Ja, jag lyckades pricka in ett rungande ”Kör hårt, Berglund” när han gled förbi i sin blåa tröja. Andra gången blev det bara ”Bra Berglund”.

– Och det hörde han?

– Han signalerade med höjd hand att han uppfattat. När jag kom hem hade han också, som du kanske sett, tackat för påhejningen på denna blogg. En rask och artig pojke!

– Du har nämnt Mia och Masse. Kände du igen någon mer i Linnéas snygga tröja. Enligt uppgift skulle du ropa ”Söders hjältar” åt dem. Hur blev det egentligen med det?

– Jag tyckte att det vimlade av linnéaner i loppet, men några rop blev det inte. Det skulle ju låta fånigt ur munnen på en lantis från norr. Vid tre tillfällen tyckte jag mig skymta Helena, som jag kände igen från hennes blogg, men när jag skulle ropa namnet fick jag tunghäfta. Hon vet väl för övrigt inte vem jag är?

– Har du inte glömt någon?

– Några Vallentunalöpare som jag inte heller ropade åt.

– Ingen annan?

– Det tror jag inte.

– Säkert?

– Ah! Fredrika Ultraschmultra!

– Henne hejade du väl på?

– Naturligtvis, men jag fick vänta länge vid den första passagen innan hon äntligen dök upp och värmde mig med ett leende i duggregnet. Vid den andra passeringen kom hon desto snabbare. Jag hade fullt sjå att hinna gena till Kungsträdgården för att se henne gå i mål. Hon såg ut som om hon bara varit ute på en lätt joggingtur, vilket hon kanske också varit.

– Träffade du några bloggbekanta före eller efter loppet.

– Masse, Nix, Karin och Mia före loppet. Efteråt mötte jag Fredrika och Gunnar.

– Vem är Gunnar?

– Fredrikas man. De gick runt och letade efter andra Linnéalöpare, men hittade bara bloggsignaturen ”Löparfantasten”, som presenterades för mig. Det blir många namn och ansikten att hålla reda på.

– Du träffade många linnéaner denna dag. Tyckte du att de var trevliga?

– De flesta människor är trevliga. Fråga i stället vad de tyckte om mig?

– Vad tyckte de om dig?

– De höll god min. Människor är vänliga.

– Linnéa tycks vara löparklubben på modet. Ska du inte gå med?

– Ensamma vargar jagar bäst.

– Du menar: ”Varför kräkas i Linnéa när det finns toalett i Vallentuna”?

– Ungefär så.

– Så det blir Kometen även i fortsättningen?

– Man vet vad man har.

– Samme gamle jumper?

– Same old bastard.

– Låter tryggt?

– Tack !

Vem bryr sig?

Vem bryr sig?

”Sverige” sägs gå mot sitt sämsta sommar-OS genom tiderna, med hittills bara tre silvermedaljer. Rubriken antyder att jumper är likgiltig men kan också tolkas som den fråga den formellt är. Vem bryr sig och framför allt varför?

Från jumper 20/08 kl 09:23

Ovanstående inlägg kunde läsas på Löparforum (puls.se) mitt under brinnande olympiad. Nu är denna äntligen över och efter att jumper skrev sitt inlägg fick inte så många fler svenska olympier beträda prispallen och framför allt inte dess översta trappsteg. Förutsättningarna för den näsvisa frågan är alltså desamma, när en nyfiken och listig butler trycker upp samme jumper mot väggen och upprepar:

– Vem bryr sig?

– Knappast någon längre. Engagemang är färskvara.

– Vem brydde sig då?

– Hela Sverige, om man får tro samstämmiga massmedier.

– Hur då?

– Den som ser på teve, lyssnar på radio eller läser tidningar behöver inte tvivla på vad som är idrottens främsta mål och mening. Frågan är bara vad som är höna och vad som är ägg.

– Indoktrinering menar du?

– Ett annat ord är ”hjärntvätt”.

– Men din hjärna är tydligen smutsig?

– Den har ett klädsamt lager av patina.

– Du brydde dig alltså inte om, att Sverige inte fick någon guldmedalj i OS?

– Jag kände ingen av de svenska deltagarna.

– Så det är emotionell närhet snarare än geografisk, som får dig att bry dig.

– Arvidsson, Torkildsen och Pitkämäki ser trevliga ut alla tre. Vem av dem som bor närmast Vallentuna vet jag inte ens.

– Men Sverige som nation då?

– En administrativ enhet. I övrigt en oklar abstraktion.

– Tyckte du inte ens synd om Susanna Kallur?

– Jag blev inte glad när hon ramlade, om du tror det. Skälet till att vi gråter mer över Susanna Kallur än över Lolo Jones, som snubblade på näst sista häcken och missade en given guldmedalj, är att vi tycker oss känna svenskan bättre än amerikanskan, eftersom hon exponerats mer i massmedia. För min patinerade hjärna är valet av identifikationsobjekt inte lika självklart. Kallur är i alla fall europamästare och har världsrekord på 60 meter häck. Det brukar räcka åt de flesta. Att ramla på första häcken är också en värdefull erfarenhet.

– Hade det inte känts härligt om Stefan Holm blivit historisk med två raka OS-guld i höjdhopp då?

– Hans olympiska svit (4:a 1:a 4:a) är bättre än Stickan Petterssons (4:a 5:a 4:a). Om han inte är nöjd med det, så är han grätten.

– Men det var ju hans stora mål, som han hade kämpat för så länge?

– Kämpar gör vi alla och besvikna blir de flesta av oss. Den uteblivna historiska guldmedaljen kommer Stefan Holm att ha nytta av.

– Nu förstår jag inte?

– Det hade jag inte väntat heller.

– Vad tyckte de på löparforum om din fråga?

– Jag fick lite olika svar, vilket gladde mig.

– Men ingen var väl så likgiltig som du?

– Om de var det, så hade de vett att knipa käft.

– Hejar du aldrig på Sverige i lagsporter?

– Det händer. Varför har jag aldrig förstått.

– Kanske patinan har nötts bort här och där från din hjärna?

– Jag tror snarare, att det har med ryggmärgen att göra.

– Menar du att det är primitivt att heja på Sverige?

– Flockinstinkten är stark. Vi hejar som omgivningen.

– Men inte du?

– Jo, för vänskaps skull.

– Du kanske hejar på motståndarlaget ibland också?

– Om de trista svenskarna slagit ut Ryssland ur fotbolls-EM, hade det varit lika tråkigt som när de finska lejonen förlorade mot Tre Kronor i senaste OS-final.

– Usch så du säger?

– Fast oftast struntar jag i vem som vinner.

– Du är väl medveten om att din inställning kan uppfattas som snobbig?

– Ja, i värsta fall. I bästa fall anses jag nog bara tråkig.

– Hur var det när du var liten då?

– Då var jag väluppfostrad och höll på Sverige i alla väder.

– Några minnen?

– Dan Waern, Ingvar Eriksson, Benke Nilsson, Stickan Pettersson, Richard Dahl, Ragge Lundberg, om namnen säger dig något.

– Och dom hejade du på?

– Kunde jag göra annat?  Jag var ju bara ett barn!

– När gick det över?

– Den värsta blågula entusiasmen försvann i tonåren, även om återfall förekom senare. Det sista var väl när Gärderud vann i Montreal, men till mitt försvar kan anföras att vi var jämngamla och kompisar.

– Kompisar?

– Ja, vi var på Åland samtidigt en gång, precis som Masse och Janne Holmén.

– Ha ha ha?

– Ha ha ha!

– Blev du inte överlycklig, när Patrik Sjöberg satte världsrekord på Stockholms Stadion då?

– Det var en intressant upplevelse.

– Bara intressant?

– Jag fick bevittna något slags kollektiv urladdning. Stegrade handklappningar övergick i ett vrål, ungefär som när man gör ”raketen” runt midsommarstången, fast högre.

– Var får du allt ifrån, jumper?

– En liten firma i Polen.

– Tjugotusen raketer, det måste ha hörts långt?

– 19 999, för att vara exakt.

– Javisst ja, du satt förstås bara och glodde?

– Jag stod på ståplatsläktaren och såg följaktligen inte mycket av den berömda händelsen. Jag minns att jag stod bredvid en ganska mager man som jag inte kunde placera. Senare har jag förstått att det bör ha varit Ulf Wickbom, då känd från något aritmetiskt frågesportprogram i teve men för denna bloggs läsare mer bekant som maratonlöpare och kolumnist i Runner’s World. Han sprang någon gång som reporter tillsammans med Ingemar Johansson under ett av dennes maratonlopp. Ingo har förresten ungefär samma maraton-PB som jag. Han var yngre, men i gengäld fyrtio kilo tyngre. Försök att springa mataton med en ryggsäck på 40 kilo!

– Vad har det med Patrik Sjöberg att göra.

– Fråga i stället vad Patrik Sjöberg har med allt annat att göra.

– Du minns väl att han satte världsrekord?

– Jag minns att Trine Solberg kastade spjut. Hon var bara tjugoett år då.

– Och vem är det?

– En grann norska som senare gifte sig Hattestad och blev bäst i världen.

– Och henne tittade du på?

– Spjutkastarna tar ju sin ansats mitt under ståplatsläktaren.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte.

– Har du bevittnat, eller ska vi kanske för säkerhets skull säga ”varit närvande vid”, några andra svenska världsrekord på Stadion?

– Bruch 1972 och Gärderud 1975. Fast Ron Clarkes rekord på 5000 meter 1966 smäller väl högre internationellt. 13:16,6 var ju sensationellt på den tiden.

– Några andra idrottsögonblick att minnas?

– När Sverige spelade mot Paraguay i senaste fotbolls-VM, befann jag mig i Göteborg. Vi var på vandring in mot staden från Röda Sten och den avgörande matchen strömmade ut ur öppna fönster i sommarkvällen. Då och då tittade vi in på cafeer och pubar för att konstatera den mållösa ställningen. När vi nästan var hemma vid vårt nattläger på Aschebergsgatan och redan trodde att matchen var slut, hördes ett vrål bortanför denna världen. Vi skyndade till närmaste pizzeria för att hinna se Ljungberg i repris efter repris nicka in 1-0. Jag tror tamefan att folk skrek lika mycket varje gång och snart fylldes gatan av glada skrikande människor. Lite ”Fever Pitch”. Att Sverige vann matchen brydde jag mig mindre om.

– Jag vill minnas att jag läst det här på löparforum nån gång?

– Det stämmer. Tråden handlade visst om ”stora idrottsögonblick i teve”.

– Du säger ”vi”. Vem eller vilka delade din upplevelse?

– Ska du skita i.

– Jag antar att du själv inte sprang omkring och skrek vid tillfället?

– Det vore mig fjärran.

– Föraktar du dem som gör så?

– Det vore mig ännu mer fjärran.

– Vad har du att säga till alla normala svenskar som hejar på Sverige och vill se många svenska guldmedaljer?

– Whatever helps you through the night is allright.