Snitsaren

Snitsarens brev behandlade de flesta ämnen utom sådana som direkt rörde hans eget liv. I nedanstående återgivna samtal med vännen löparen, sänt till läsarna våren 2007,  fick dessa dock veta mer om snitsaren än denne annars yppat i sin korrespondens. Huruvida löpning är ett sanningsserum, törs jag (Asgam) inte ha någon åsikt om, men tanken är vacker.

Efter en längre joggingtur med sin vän, löparen, har snitsaren varit sängliggande i svår träningsvärk. Humöret har inte heller varit det bästa, varför det är med stor försiktighet och dåligt samvete den förre närmar sig den senares sjukläger för en pratsund:

– Hur känner du dig?

– ”Rådbråkad” är ett gammalt bortglömt ord, som i sammanhanget pockar på användning.

– Är det så illa?

– Resterna, som ligger här, drar sig till minnes hur de vid midsommartid år 1967 deltog i ett träningsläger i Järvsö tillsammans med Stockholms Studenters IF, numera FK Studenterna, vars klubbrekord i höjdhopp på 197 cm dessa rester för övrigt ännu innehar. Klubben bestod då som nu nästan bara av löpare och tränaren Bo Aggeborn drillade dem hårt med intervallträning, som då var tidens melodi. En annan sådan var ”Jag hade en gång en båt”, en från början karibisk folksång, som fått svensk text av Cornelis Vreeswijk och som sjungen av honom i duett med Ann-Louise Hansson låg på de musikaliska topplistorna. En morgon stämde en av de stackars löparna på lägret upp en egen passande textversion: ”Jag hade en gång ett par ben, med vader och lår och knän, men det var för längesen, så länge sen. Svara mig du! Var är dom nu? Jag bara frååågar: Var är dom nu?”. Som ensam höjhoppare i klubben kom man lindrigare undan och behövde aldrig sjunga sådana sånger.

– Aldrig?

– När man någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning tyckte man att man varit duktig. På tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde möjligen också tänkas om klubben bad snällt. I tiokamp ingick ju ett 1500-meterlopp, men att kämpa och ta ut sig som riktiga tiokampare med medaljvittring, blev det dock aldrig tal om. Att vraket, som ligger här, faktiskt en gång blev skolmästare i orientering, torde främst ha berott på att han lyckades spika alla kontrollerna. En lärare förklarade bedriften med att segraren hade ”ett sällsynt gott huvud i kombination med sällsynt långa ben”. Vad beträffar benen var omdömet nog en smula överdrivet.

– Då förstår jag att 12,2 kilometer blev lite jobbigt igår?

– Orken tröt nog redan efter 0,2 kilometer.

– No wonder! Du satte ju iväg som värsta Ben Jonson. Hade inte en suck att haka på. Vad skulle det vara bra för?

– Det brukar kallas ”gamla-takter-syndromet”.

– Ja, jag får komplementera dig för ditt stiliga löpsteg?

– Du menar nog ”komplimentera”.

– Det var ju det jag sa?

– Om du ser tre rader högre upp kan du konstatera att du sa ”komplementera”. Något sådant ord finns oss veterligt inte, även om ett ”komplement” till sagda löpsteg onekligen kunde behövas i form av bättre syreupptagningsförmåga och fler mitokondrier ute i muskelcellerna. Konditionen är inte vad den för övrigt aldrig varit! Åtminstone inte sedan mycket tidiga barnsben.

– Så dina ”mycket tidiga barnsben” sprang?

– Utan cykel att trampa var de tvungna att pinna på rejält för att hålla jämna steg med bättre lottade pojkars ben. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte hoja sta och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla med äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten.

– Så farbror var en sån rackarunge?

– Springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Idolen hette Evert Nyberg.

– Vem fan är det?

– Sveriges bäste långdistansare under några år på 1950-talet. Han sprang 10000 meter på 29.33.4 och rankades nia i världen på sträckan 1955. Vid olympiaden i Melbourne året efter blev han åttonde man på maraton. På en bild i någon av Sven Lindhagens böcker sitter han tillsammans med Thomas Nilsson och Lasse Strand, två andra, lika magra, maratonlöpare. Nilsson hade mycket utstående öron och borde i kraft av dessa varit ett naturligare identifikationsobjekt, men förmodligen var Nyberg tillfälligtvis mer i ropet. I texten under bilden har den inte alltid så politiskt korrekte Lindhagen fått till en putslustig formulering om ”tre Belsen-fångar”. Inte tusan visste en liten parvel vad Belsen var för något. Man berättade aldrig något för barn på den tiden utan allt fick man, då som nu, ta reda på själv. Det lär för övrigt vara Evert Nyberg som har yttrat: ”Vilken halvdåre som helst kan springa 10000 meter, men för att springa maraton måste man vara helgalen”!

– Har farbror kvar sina utstående öronen under den gråa kalufsen?

– Känn efter om du törs !

– Men farbror blev inte långskubbare utan, om jag fattat rätt, höjdhoppare? Hur kom det sig?

– När Benke Nilsson introducerade dykstilen i landet 1954 och i ett huj höjde europarekordet med sju centimeter till 211, var den människospillra som du nu ser framför dig och som du insinuant och ganska omotiverat, eftersom vi är precis jämngamla, kallar ”farbror”, en grabb på åtta år. Det är i den åldern man fattar sina viktigaste beslut i livet. Den californiska stilen övergavs sålunda tillförmån för den effektivare dykstilen, även benämnd ”straddle”. På den vägen blev det.

– Så då kunde du redan hoppa?

– Vid fem års ålder var rekordet 62 cm. Det sattes i pendelstil, av de fåvitska kallad ”saxstil”.

– ”Vid fem års ålder var rekordet”, blir inte det ett brott mot subjektsregeln? Det var väl inte rekordet som var fem år gammalt?

– Subjektsregeln är ingen regel utan mer att betrakta som en påminnelse. Där ingen risk för missförstånd föreligger, är en överträdelse tillåten och ibland till och med att föredra. Om detta har det skrivits långa avhandlingar. Jämför för övrigt meningen ovan med skaldens berömda ord: ”Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Om det stått ”Vid femton års ålder hade stugan ruttnat och fallit ihop och därvid blivit mig för trång”, hade det möjligen kunnat missförstås. Snisaren bryter inte gärna själv mot subjektsregeln, men detta mer av estetiska än av strikt språkliga skäl.

– Hur vet du förresten att ditt rekord var just 62 cm?

– I familjen fanns på den tiden en dubbelt så gammal och följaktligen dubbelt så livserfaren bror. Han idkade en smula friidrott och förde bok över sina personliga rekord, varvid han även avsatte en sida åt sin yngre brors resultat i den mån sådana fanns. Snart nog tog dock lillpojken själv hand om pennan och fann på egna system att dokumentera sin framfart på grusplanen och senare på kolstybben. Året därpå noterade han 71 cm och sedan runt en decimeter högre för varje år. Resten är historia.

– När knep du din första seger?

– 1957.

– Så tidigt?

– Vid folkskolans årliga hösttävlingar sprang man 60 meter och hoppade längdhopp. En fånig liten boll skulle också kastas men sedan var det slut. Höjdhoppstalangen kunde följaktligen ha utvecklats i obemärkthet, om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram mattor, hoppställningar och ribba och beordrat höjdhoppstävling. Vi hade gymnastik samman med en parallellklass, där de svåraste konkurrenterna fanns i form av Anders ”Ålen” Åhlberg och Finn Johnsson, den senare för övrigt numera bland annat styrelseordförande i Volvo.

– Vänta nu…, ”om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram”, det måste väl ändå vara fel, eller fanns det så unga gympalärare på den tiden? Om inte detta är ett djävligt flagrant brott mot subjektsregeln, så vet inte jag?

– Ett brott mot subjektsregeln och ett medvetet sådant.

– Vadå ”medvetet”?

– Det finns ett litet ord vars närvaro, genom sin frånvaro, markeras utan att uttalas.

– Du säger aldrig ”jag”, utan alltid ”man”, ”vi”, ”snitsaren”, ”den lille gossen”, ”vraket som ligger här” och annat krystat. Är det det du menar?

– Något ditåt.

– Törs du inte säga ”jag”?

– Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag!

– Ska vi göra en deal? Om du säger ”jag” om dig själv, så slutar jag att kalla dig ”farbror”?

– Topp !

– Tant vann alltså höjdhoppstävlingen över ”ålen” och den där industrisnubben?

– ”Jag” klarade 125 cm, en höjd som ingen av de två eller någon annan mäktade med. Klasskamraterna, som hejat på mig som sin egen kämpe, bar mig i så kallad guldstol efteråt! Bland grabbar i den åldern smällde det ju högre att vinna en höjdhoppstävling än att vara bäst på en provräkning.

– Bland flickorna då? Hur smällde det där?

– De föredrog elaka snorungar, som tog deras mössor och mulade dem med snö.

– Jag förstår?

– Det tror ”jag” inte!!!

– Triumfen i gympasalen i all ära, men när vann du din första riktiga tävling och fick stå på en riktig prispall och ta emot en riktig medalj ur en riktig hand?

– Redan hösten därpå. Utan att träna speciellt hade ”jag” plötsligt blivit fena på länghopp. Grenen är tekniskt betydligt svårare än den ser ut men tydligen hittade ”jag” under en kort period i tolvårsåldern en koordination mellan ansats och uthopp, som ”jag” inte varit i närheten av varken förr eller senare. ”Jag” blev inte bara skolmästare utan vann även pojkarnas längdhopp i den årliga kampen mot grannkommunernas folkskolor. Det var ett stort ögonblick där på prispallens översta trappsteg, nänns ”jag” påstå . Högre gick ju inte att komma på den tiden. Att segraren bland flickorna hoppade två decimeter längre, fick ”jag” försöka att inte låtsas om.

– Men det blev ingen längdhoppskarriär?

– Den slutade samma höst på Zinkensdamms idrottsplats, av stockholmarna på den tiden kallad ”Zinkööön”. På skol-DM därstädes placerade ”jag” mig, trots ett personligt rekord på 419 cm, långt ner i prislistan, mer än halvmetern bakom de bästa. ”Jag” insåg att mina framgångar hemmavid berott på dålig konkurrens. ”Jag” övergav längdhoppet.

– Men blev idrotten trogen?

– ”Jag” hade gjort mig ett namn i skolan och värvades snart till IK Kometen.

– En känd storklubb, förstår jag?

– Den hade från början runt ett halvdussin aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg om våren och hösten utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt ibland andra badgäster i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och endast ett gjort mål på hela säsongen, lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvudsyssla, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben storlek och anseende och en bit in på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. Ovannämnde Finn Johnsson var länge klubbens bäste höjdhoppare, men när ”jag” väl börjat växa, tog ”jag” över tronen. När IK Kometen slutligen självdog, hade klubbrekordet höjts till 180 cm.

– Var det ingen mer än du som fortsatte att tävla?

– Ingen som direkt synts i resultatlistorna. Johnsson har visat framfötterna i företagarvärlden. Andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt.

– ”Sedermera förre”?. Vad fan betyder det?

– ”Sedermera” i förhållande till då. ”Förre” i förhållande till i dag.

– Sen blev det tydligen Studenterna och ytterligare 15 centimeter högre?

– Efter en kort sejour i Enebybergs IF, där ”jag” för övrigt också hann sätta klubbrekord med 180 cm, blev det, för att vara exakt, Stockholms Studenters Idrottsförening och, för att fortsätta att vara exakt, ytterligare 17 centimeter.

– Varför inte Westermalms IF, Benke Nilssons gamla klubb?

– Tafatta värvningsförsök förekom faktiskt, men att hoppa tredje fiol efter stjärnorna där hade inte smakat bra. SSIF hade nästan bara löpare och tog emot en höjdhoppare med öppna armar. På köpet fick de en hyfsad häcklöpare och värdefulla extrapoäng i klubbmatcherna. ”Jag” blev, om inte kung, så i alla fall min egen herre. Man gav ”mig” egen nyckel till klubbens omklädningsrum under läktaren på Stadion, dit ”jag” kunde komma och gå som ”jag” ville. När det var stortävlingar där, passade ”jag” på att träna innan och sen stanna kvar och se evenemangen gratis. Dummare var man inte. Förlåt, dummare var ”jag” inte.

– Är det inte lite jobbigt att sätta citattecken kring varje ”jag” du säger?

– I vår så kallade deal ovan står det att ”jag” ska säga ”jag”.

– Citattecknen ingår väl för fan inte i citatet? Då skulle det väl ha varit dubbla citattecken: ””jag””?

– Hur antalet citattecken ska tolkas är inte helt självklart. Du har väl hört den skojiga historien om läraren som sa till en uppstudsig elev ”Säg inte emot!”, varpå eleven åtlydde uppmaningen med yttrandet ”Inte emot!”.

– Snirro, var får du allt ifrån?

– Att säga emot är inte samma sak som att säga ”emot”. Att säga förlåt är däremot samma sak som att säga ”förlåt”, även om man med viss rätt kan hävda att man i någon mening ”säger förlåt” även när man säger ”ursäkta” eller ”sorry”.

– Är det det du försöker göra? Säga förlåt?

– Om du slutar säga emot !!!!

– Okej, ny deal? Du skippar citattecknen så ska jag låta bli att säga ”emot”?

– Nej, inte ”låta bli att säga ”emot””, utan ”låta bli att säga emot”!

– Tummis?

– Och inte säga ”tant”!!

– Tummis?

– Topp !!

– Vad är det vi pratar om egentligen?

– Det borde du veta, som ställer frågorna.

– Långdistanslöpning?

– Du menar träningsvärk.

– Hur känns det nu?

– Rigor mortis tenderar att ge med sig. Benen har antagit sin vanliga gulgråa färg. Möjligen spritter de också en smula.

– Så pass?

– Dina raska massagefingrar tycks ha gjort susen.

– Any time?

– ”Fit for fight” är ett typiskt svenskt uttryck för vad engelsmännen oftare brukar kalla ”fighting fit”. Det förra står ofta som ett fast uttryck i engelsk svenska ordböcker men inte i rent engelska sådana. En så kallad googlesökning på de båda uttrycken bekräftar denna, för många svenskar svårsmälta, sanning. Den senare frasen är dubbelt så vanlig som den förra och om svenskspråkiga exempel exkluderas med ordet ”is” framför, visar det sig att ”is fighting fit ”är tio gånger så vanligt som ”is fit for fight”. Ett annat, likaledes mer svenskt än engelskt, uttryck är ”five o’clock tea”. Uttrycket kallas ”något föråldrat” i vissa lexikon och lär också egentligen beteckna något slags äldre ceremoniell tebjudning. I moderna engelsk-engelska ordböcker står ofta bara uttrycket ”five o’clock shadow” med den lite omständliga förklaringen ”a darkness caused by hair growing on the face of a man who has not shaved since the morning”. I äldre svenska uppslagsböcker kallas ”five o’clock tea” för ”svenskars benämning på engelsmännens eftermiddagste” Engelsmännen själva dricker ”afternoon tea” och inte nödvändigtvis klockan fem.

– Försöker du säga, att du snart är redo för strid eller att du vill ha en kopp te?

– Bäggedera.

– En muffins till teet?

– Jaaaaaaaaaaaaaaaaa !!!!

– Det var trevligt att få en liten pratstund med dig?

– Vi måste vi göra om det nån gång.

– Vad då? Få en pratstund?

– Nej, jogga.

– Varför inte bäggedera?

– Hur var det nu det hette, ”long slow distans i snacktempo”.

– Är du på?

– Stryk ordet ”long” och stryk under ordet ”slow”! Då är jag, som du säger, ”på”!

– Toppis?

– Toppis !

5 responses to “Snitsaren

  1. Vi är ett par studentlöpare från 50-talet, som undrar vad var det för höjdhoppare från Studenterna som hoppade så högt som 1.97 1967?

  2. http://www.studenterna.nu/Tavling/klubbrekord_MS.asp

    Enligt studenternas klubbrekordtabell i länken ovan var hans namn Tor Neymark. Han var född 1946 och blev medlem i klubben 1966. Han sprang ibland också 110 meter häck för klubben (16,2) och idkade en del tiokamp med en fjärdeplats i DM som främsta merit. Enligt blogginlägget torde han åtminstone vad höjdhoppandet beträffar gå igen som denna bloggs ägare ”snitsaren”. Även en av snitsarens dubbelgångare, bloggens kontributor och flitige kommentator ”jumper” bär samma namn och delar samma friidrottsbakgrund. Möjligen mer information härom i dessa gamla blogginlägg:

    https://snitsaren.wordpress.com/2008/04/19/jumper/

    https://snitsaren.wordpress.com/2008/04/29/tandstickan/

    På min fråga svarar snitsaren att namnet Per-Olof Swartz är bekant. Det var före snitsarens tid, men han förknippar namnet med 400 meter häck. Enligt klubbrekordtabellen bör det ha varit före Trollets tid i klubben. En googleträff talar om 52,6 1957. Stämmer det?

  3. …Och där flög anonymiteten ut genom fönstret.

  4. Ja, du Bernard, de få som hittar till denna blogg kan nog, om de mot förmodan skulle vara intresserade, luska ut mitt namn via resultatlistor i diverse långlopp. I själva verket är nog jumper mycket mer känd än Tor Neymark. Hade jag hetat Leif Silbersky hade det varit en annan sak. Huvudsaken är att jag inte avslöjar bloggens kommentatorer i den mån jag känner dem.

  5. Nä, just det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s