Monthly Archives: juli 2008

Hoffmanns äventyr

Den officiella tyska nationalsången börjar med orden ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Det handlar alltså om tredje versen i den gamla tyska nationalsången ”Lied der Deutschen”, mer känd som ”Deutschland, Deutschland über alles”. Denna skrevs 1841 till en melodi ur Joseph Haydns ”Kejsarkvartett” (opus 76, nr 3) av August Heinrich Hoffmann von Fallersleben (1798-1874), professor i tyska vid universitetet i Breslau.
Hoffmann hade liberala, demokratiska åsikter och verkade för ett enande av det splittrade Tyskland. På grund härav avskedades han 1842 från sin professur och landsförvisades. När Hoffmann skrev sin dikt, befann han sig i exil på Helgoland och längtade hem och hans dikt bör ses som ett uttryck för drömmen om ett enat fosterland.

Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt,
wenn es stets zu Schutz und Trutze
brüderlich zusammen hält.
Von der Maas bis an die Memel,
von der Etsch bis an den Belt.
Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt.

Deutsche Frauen, deutsche Treue,
deutscher Wein und deutscher Sang,
sollen in der Welt behalten
ihren alten schönen Klang.
Uns zu edler Tat begeistern
unser ganzes Leben lang.
Deutsche Frauen, deutsche Treue,
deutscher Wein und deutscher Sang.

Einigkeit und Recht und Freiheit
für das deutsche Vaterland,
danach laßt uns alle streben
brüderlich mit Herz und Hand.
Einigkeit und Recht und Freiheit
sind des Glückes Unterpfand.
Blüh’ im Glanze dieses Glückes,
blühe deutsches Vaterland!

Orden ”Von der Maas bis an die Memel, von der Etsch bis an den Belt” i den första versen handlar alltså inte, som man i efterhand kan tro, om anspråk på ett utökat geografiskt herravälde, utan anger helt enkelt de yttersta gränserna för de tyska småstater som faktiskt ingick i det tyska förbundet (bildat 1815). Icke desto mindre har denna första vers tolkats expansionistiskt av såväl dum som snäll och vår vän Hoffmann har fått vända sig många varv i sin grav. Hans förhoppning var, att ”Lied der Deutschen” skulle utses till tysk nationalsång vid grundandet av det tyska riket 1871, men i stället förordades ”Die Wacht am Rhein”, mycket som en följd av de tysk-franska stridigheterna. Fortsättningsvis tycks dock den gamla ”Heil Dir im Siegerkranz” ha fått tjänstgöra som inofficiell nationalhymn. Vid första världskrigets utbrott sjöngs Hoffmanns sång framför allt i Österrike, av alla befolkningsskikt och alla partier. Efter krigets slut förbjöds den av ockupationsmakterna, men upphöjdes äntligen 1922 av den socialdemokratiske rikspresidenten Ebert till officiell nationalsång. De två sista verserna föll inte nationalsocialisterna i smaken, varför de, när de kommit till makten, bara behöll (och misstolkade) den första och då som en inledning till den nazistiska ”Horst-Wessel-Lied”, numera enligt uppgift förbjuden i Tyskland. Efter kriget hamnade ”Lied der Deutschen” åter i skamvrån (nu på grund av den missbrukade första versen) och ersattes tillfälligt, men 1952 enades man om att hela den gamla hymnen skulle erkännas som (väst)tysk nationalsång. I officiella sammanhang skulle dock bara tredje strofen sjungas. Denna överenskommelse har senare befästs i det enade Tyskland 1991 och 1998. Det är alltså inte, som många tror, förbjudet att sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles” (eller för den delen ”Deutsche Frauen, deutsche Treue, deutscher Wein und deutscher Sang”), men den officiella tyska nationalsången, som vi frågade om, börjar först med orden ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Hoffmann är säkert nöjd ändå.

Sju sånger och åtta bedrövelser

Denna bloggs administrator behöver vila och åker i morgon på semester tillsammans med sin contributor . Övriga i hushållet stannar hemma, men bloggen kommer att vara utan ledning i en vecka. Vad passar då bättre än att damma av snitsarens gamla frågesport kring nationalsånger, ”Sju sånger och åtta bedrövelser”. Snitsarens originaltext, som återges med smärre nödvändiga ändringar har kompletterats med färgade länkar. Svar på frågorna eller andra kommentarer är välkomna i därför avsett utrymme nedan.

¤

Sju sånger och åtta bedrövelser.

Återigen har snitsaren gått ner sig i den överflödiga kunskapens träsk. Denna gång handlar det om något så (i alla avseenden) onödigt som “nationalsånger”. Antingen ni kastar ni er över nedanstående frågor som kalvar på grönbete eller, tvärtom, tjurigt stannar kvar under er korkek, så har ni räckt snitsaren en hjälpande hand.

1. Sångtexten ”Stackars negerslav”, som lever sitt eget liv på internet, är en fri fonetisk svensk tolkning av den gamla sovjetiska nationalsången, sjungen av Röda Arméns kör. Den ryska texten skrevs i mitten av 40-talet under Stalins vakande ögon av Sergej Michalkov och armeniern El-Registan, men reviderades (avstaliniserades) senare till den version armékören sjunger och som officiellt gällde fram till Sovjetunionens sammanbrott. Musiken, bolsjevikernas gamla hymn, ursprungligen komponerad av Alexander Alexandrov och av de fåvitska kallad “hockeylåten”, togs åter till nåder år 2000 och blev Rysslands nuvarande nationalsång. För den nya text som krävdes anlitades märkligt nog samme Sergej Michalkov, nu 87 år gammal. Som rysk nationalhymn hade man dessförinnan i tio år använt den gamla ”Patriotskaja pesn'” (Den patriotiska sången) eller, som kompositören, Michail Glinka, själv kallade den, “Motif de Chant National”. Bakom musiken till denna vackra, snart bortglömda, hymn står alltså “den ryska klassiska musikens fader”, men vet ni vem som har skrivit texten?

2. Att “God Save the Queen”, eller som Sean Connery säger, “God Shave the Queen”, är Storbritanniens nationalsång vet de flesta. Den har (oftast naturligtvis i versionen med “King” i stället för “Queen”) varit i något slags bruk sen 1745, men den som söker dess källor längre tillbaka skall snart förlora sig i torrfåror och billabonger. Populär tycks den i varje fall ha varit genom åren. Haydn, Beethoven och säkerligen många andra tonsättare har lånat melodin i sina verk. I Sverige användes den som kungssång fram till 1893 och i Norge sjunger man fortfarande “Gud sign vår konge god”. Som mer eller mindre officiell nationalhymn har musiken brukats i Tyskland (”Heil Dir im Siegerkranz”) och i Ryssland (”Molitva russkich” (”Ryssarnas bön”) med texten “Bozje Tsarja chrani” (”Gud bevare Tsaren”)) och i Schweiz sjöng man “Rufst du mein Vaterland” till denna slagdänga ända fram till 1961. Men vet ni vilken europeisk stat som fortfarande, vad gäller musiken, har samma nationalsång som Storbritannien?

3. Som ni vet delar även Estland och Finland nationalsångsmelodi. Den skrevs 1843 av Fredrik Pacius. I Estland har man ännu förgäves letat efter något bättre eget och i Finland, där “Maamme” (”Vårt land”) för övrigt aldrig fastställts som officiell nationalsång, har man diskuterat ett byte till (det sångbara partiet ur) ”Finlandia” av Jean Sibelius, vilket dock inte fallit finnarna på läppen. “Det som dög åt Paavo Nurmi, det duger åt oss”, har man fräst. Däremot lär samma underbart vackra musik ur “Finlandia” ha använts som ett slags nationalhymn i ett helt annat land. Det handlar om ett land som önskat men aldrig fått sin självständighet. Vilket?

4. Medan vår “gamla, fria, fjällhöga nord” i andra versen påstås “trona på minnen från fornstora dar”, då dess namn (”Kebnekajse”?) “flög över jorden”, annat egendomligt att förtiga, så lyder den sällan sjungna andra versen i “Vårt Land”:

Vårt land är fattigt, skall så bli
för den som guld begär,
en främling far oss stolt förbi;
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.

Dessa föredömligt anspråkslösa rader räcker för att ge Runeberg en självklar nominering till priset för bästa nationalsångstext. I den nionde versen tar han ut (eller håller in) svängarna än mer. Hör bara:

Och fördes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt liv en stjärnedans,
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå
vår längtan skulle stå.

Runeberg dog 1877 och hann inte bli påtänkt för något nobelpris. Däremot tycks åtminstone tre andra länders nationalsånger begåvats med texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vilka tre länder kan det röra sig om?

5. När någon ber oss sjunga “Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad, ser vi ut som fiollådor i ansiktet, men säger man “Vintern ra”, så skiner vi upp och klämmer i med en eller ett par verser (Det finns sex). Även nationalsånger brukar vi känna igen på de inledande orden: “Du gamla, du fria”, “Allons enfants”, “Fratelli d’Italia”, “Jeszcze Polska nie zginela”, för att bara inte tala om den klämmiga grönländska “Nunarput, utoqqarsuanngoravit niaqqut ulissimavoqq qiinik” (”Vårt land, som blivit så gammalt att huvudet täckts av vitt hår”). Men vet ni hur de första orden lyder i den nationalsång som officiellt antogs i det återförenade Tyskland den 19 augusti 1991?

6. Nederländernas nationalsång, ”Wilhelmus van Nassouwe”, bör vara en av världens äldsta. Möjligen skrevs den redan på 1500-talet till Wilhelm av Oranien (varav namnet) och eventuellt av Filips van Marnix van Sint-Aldegonde. Musiken ska även vara känd som hugenottmelodi i Frankrike kring denna tid. När snitsaren spelade upp den stiliga låten för sin sköterska, spred sig ett leende över hennes ansikte och hennes vackra ögon fuktades. Hon igenkände melodin från sitt barndomshem, där den funnits på en grammofonskiva med gamla skillingtryck, sjungna av Sven-Bertil Taube. Är det någon som vet något mer om detta?

7. Folk brukar sällan förbli oberörda när nationalsången spelas för dem. Många skrynklar ihop ansiktet och biter sig i underläppen, andra gråter öppet. Ytterligare andra rör tafatt på munnen och låtsas sjunga. En del, i synnerhet amerikaner, lägger sin högra hand på hjärtat, medan andra sådana höjer sin dito, svartbehandskad och knuten. Några lättar på trycket genom att vinka till publiken. Zlatan Ibrahimovic blåser bubbelgum. Men vid EM i Göteborg 2005 uppträdde den italienske maratonlöparen Baldini på ett oväntat sätt när ”Fratelli d’Italia” spelades. Flydde han hals över huvud när en geting började surra kring hans huvud? Hade han sin maskot, en liten kenyansk adoptivson, med sig på prispallen? Skojade han och lade guldmedaljen på huvudet som skydd mot det tilltagande regnet, eller vad gjorde han?

8. Tyckte ni att det var trevliga frågor?

Rättelse 08 08 04: EM i Göteborg, där Baldina segrade i maratonloppet, gick 2006.

Kadens

I blogginlägg och kommentarer om löpteknik möter man allt oftare ordet ”kadens”. Det tycks betyda ”stegfrekvens uttryckt i enkelsteg per minut”. Ett botaniserande bland de 64900 googleträffarna på ordet ger vid handen, att det lånats från cykelsporten, där det betecknar ”trampvarv per minut”. Kadens är också namnet på en cykeltidning.

I butlerns tjugo år gamla SAOL anges ännu bara ordet som musikalisk term, betecknande den sista accordföljden, även kallad slutfall, i en melodi, varvid man skiljer mellan halv- och helkadens, fullständig helkadens samt plagal kadens. För vidare studium av dessa finesser hänvisas till speciallitteraturen. Med kadens menas också en improviserad avslutning av ett soloparti i en del av ett musikaliskt verk. Som om det inte skulle vara svårt nog ändå, ges här solisten möjlighet att visa sig på styva linan. Sådana solokadenser, på italienska (och engelska) betecknade ”cadenza”, kan även skrivas in av kompositören själv eller komponeras av någon annan. På snitsarens fars gamla grammofonskiva från 1960, där violinisten David Oistrach spelar Beethovens violinkonsert, uppges de två solokadenserna vara hoptotade av Fritz Kreisler. Hur Beethovens avsikter varit, är inte en olärd butler bekant, men en rundgoogling låter honom förstå, att Kreislers kadenser varit, om inte standard så dock, vanliga vid framförandet av konserten. Menuhin och Perlman spelade dem liksom, efter vad en omusikalisk butler hinner höra, även Anne-Sophie Mutter, medan Schneiderhan roade sig med egna kadenser, enligt uppgift baserade på Beethovens pianoarrangemang av violinkonserten. Om någon i läsekretsen önskar slå en stackars butler på fingrarna med en tillrättavisning eller ett tillägg, står han som alltid till tjänst. Här följer några musikaliska exempel på kadensen i den sista satsen:

Fritz Kreisler (1:37-2:50)
Yehudi Menuhin (2:40-3:52)
Itzhak Perlman (6:42-7:42)
Anne-Sophie Mutter
Wolfgang Schneiderhan (efter 3:55)

I engelskan och franskan har ”cadence” även den musikaliska betydelsen ”takt, rytm”, vilket förklarar den nya användningen av ordet ”kadens” i svenskan. Dess grundbetydelse med ursprung i latinets ”cadere” för ”falla”, gör emellertid en omtänksam butler rädd att använda det i samband med löpning. Jumper, som ofta snubblade och föll i början av sin långlöparkarriär (men senare fått bättre styrsel på benen) nickar instämmande.

Akilles vrede

Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles!

Denna enda rad på hexameter är allt en senil butler minns ur Homeros diktning. När jag frågar snitsaren, varför Akilles egentligen var så arg, skrattar han och berättar:

”Diktraden (översatt av Erland Lagerlöf 1908 ) inleder Homeros berömda epos ”Akilles och sköldpaddan”, som handlar om hur den snabbfotade halvguden Akilles av okänd anledning försökte springa ifatt en sköldpadda. men eftersom han hade ont i sin hälsena, måste han ideligen stanna och stretcha, varvid den retsamma paddan varje gång hann ytterligare ett stycke i förväg. Detta fortgick i all oändlighet och brukar kallas ”Senans paradox”. Ju mer sköldpaddan retades, desto surare blev förstås Akilles”.

Tildo skrattar rått och börjar till snitsarens hörbara munterhet härma Akilles haltande löpning, en imitation, som tycks hämta drag både från Eddie Izzard och en löpare i vår närhet. Visserligen är det gott att se Tildo och snitsaren så glada tillsammans och en obildad butler är van att bli föremål för drift, men varför måste de roa sig på den stackars hälseneskadade jumpers bekostnad? Trots att han skrattar åt deras gliringar och själv kan vara nog så kreativ i genren, anar jag en sorg i hans ögon. När jag försiktigt för Akilles på tal, svarar jumper bara ”Vem bryr sig”. I stället uppmanar han oss alla att läsa denna berättelse , som enligt honom säger mer om verkligheten än någonsin Homeros.