Monthly Archives: maj 2009

Hypotetiskt

När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan,  låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen,  där jag så småningom återfann honom,  fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.

Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner,  som för att se om jag håller måttet.  Slutligen mumlar han ”Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:

– Du ser pigg ut?

– Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.

– Har du blivit förkyld?

– Som traditionen påbjuder.

– Men du kan väl springa på lördag?

– Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.

– Är det så illa?

– Same procedure as every year.

– Det märks inte på dig att att du är förkyld?

– Det blir värre lagom till lördagen.

– Varför tror du det?

– Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet,  har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.

– Utan ?

– Someone down there doesn’t like me.

– Varför skulle han tycka illa om just dig?

– Vem har sagt att det är en ”han”?

– Så du tror alltså inte att du springer på lördag?

– Jag brukar starta.

– Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja? 

– Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!

– Har du feber?

– Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.

– Ingen hosta eller snuva?

– Det kommer.

– Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?

– Hon blir regelbundet ordentligt förkyld  halvannan  till två veckor  före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.

– Det kanske är påhejerskan som ”doesn’t like you”?

– Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.

– För vem eller vad?

– Alltings obönhörlighet.

– Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior.  Du blir sjuk för att du förväntar dig det?

– Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.

– Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?

– Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på.  Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?

– Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?

– Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.

– Som du och Haile?

– Ja och möjligen någon till.

– Hur är formen annars?

– Den var på väg.

– Har du sprungit mycket i vinter?

– 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass.  Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå,  ett rekord i sitt slag.

– Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?

– Sub fyra, alla gånger!

– Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?

– Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.

– Du skojar?

– Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.

– Sjuk och fattig. Kan det bli värre?

– Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.

– Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?

– Det hjälper inte att gråta.

– Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?

– De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna.  Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp,  skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.

– Vad kostar ett sånt där test?

– Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.

– Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?

– Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.

– Vem är han?

– Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.

– Var hamnar du då?

– Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på  48: 55,  om jag kämpar mig blå.  Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt  blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.

– Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?

– Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, ”jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.   

– Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?

– Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.

– Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?

– Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet.  Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.

– Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?

– You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!

– Which means? 

– ”Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”

– Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?

– Det bestämmer du.

– Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?

– I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.

– Vad har du för svar till dem?

– Vad fan vet ni ! 

– Har du inget annat att säga till dem?

– Lycka till själva på era egna jävla lopp!

– Kom det från hjärtat eller gallan?

– Är det nån skillnad!

– Ska du heja på dem?

– Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.

                                                                                ¤

Bakgrund:

https://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/

https://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/

                                                                               ¤

Annonser

En tvål i ett vattenfall

Att i ord söka fånga Tildo, är som att gripa efter en tvål i ett vattenfall. Likt det åttonde ökenelementet kan hon inte beskrivas utan att förändras. I ljuset härav är nedanstående intervju en bedrift värd Stora Journalistpriset.  Att  en stackars butler stundtals tappar fattningen och glömmer allt han lärt sig under sina år på Butlerakademien, får vi förlåta honom. Försök själva att hålla överläppen stel  i en dialog med denna märkliga varelse.

                                                                       ¤

– Välkommen hit, Tildo, och tack för att du velat ta dig tid?

– Gottis!

– Ja, du ska få gottis, men först har du lovat att svara på mina frågor?

– Sen får jag gottis!

– Ja, sen får du gottis. Sitter du bra?

– Nä!

– Vill du ha en kudde så att du kommer högre upp?

– Nä!

– Kan vi börja ändå?

– Shoot !

– På Löparforum står att du är ”Kvinna”. Stämmer det?

– Japp.

– Men ibland kallas du för ”han”?

– Bara av jumper.

– Vad tycker du om det?

– Jumper är dum.

– Så du är ingen ”han”?

– Jag är tant.

– En tant som går klädd i golfbyxor?

– Jag är tant under.

– Under?

– Titta själv!

– Tack, vi tror dig?

– Ha ha, butlern törs inte titta!!

– Det är bra nu Tildo. Kan du inte försöka vara lite seriös?

– Om jag får gottis.

– Ja, sen. Först har du lovat att svara på några frågor?

– Shoooooooot !

– I TräningsCenter på Löparforum står det att du helst tränar ”Friskis & Svettis”. Stämmer det?

– Jag går på yoga och pilates också. Och muskelbosu och bodypumps och karate och afrikansk dans och nordisk arméfitträning och scouterna.

– Oj då?

– Jumper gör bara töntig köksgympa.

– Det brukar räcka åt de flesta?

– Jag brukar kalla honom för ”köksjumper”.

– Jaha ?

– Han är dum !!

– Det är möjligt, men nu var det inte om honom utan om din träning vi pratade?

– Jag kan göra hoppande jack och solhälsningen och ta ner månen och Hitlers hund och kobran och apan och en massa djur.

– Oj då?

– Och så kan jag säga ”Namaste”.

– Vilket är skojigast?

– ”Stolt krigare”. Vill du se? ! 

– Nja?

– Grrrr!!

– Oj då?

– Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr !!

– Hjälp?

– Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr !!!

– Nu räcker det?

– Jag kan mycket längre.

– Vi har hört att du är en baddare på att göra plankan också?

– 52 minuter är mitt rekord. Sen bli det långtråkigt.

– Det var värst?

– Titta!

– Är det där ”plankan”, menar du?

– Ja, det är jättelätt!

– Det ser onekligen inte alltför svårt ut?

– Jag kan allting !!

– Det är det ingen som betvivlar?

– Jag ska springa Nolhtatraps.

– Vad är det?

– Gissa !

– Ingen aning?

– The Big N !! Fattar du nu då?

– Nej?

– Butlern är trög i huvet!

– Ja, tyvärr. Säg nu?

– Den som kan gissa får två Tildopoäng, leker vi.

– Vi har inte tid att tramsa. Om du inte svarar ordentligt får du inget gottis?

– Och då får du inga Tildopoäng.

– En stackars butler får väl försöka framleva sina sista år utan Tildopoäng då?

– Ha ha, Spartathlon baklänges.

– Du menar att du ska springa Spartathlon baklänges?

– Lysande butlern! 

– Om du nu med ”baklänges” inte menar att springa med ryggen först, tänker du alltså starta vid målet och springa sträckan i omvänd riktning, så att du möter alla löparna. Rätt uppfattat?

– Och göra haj faj !!

– Orkar du det?

– Haj faj är väl inget svårt.

– Jag tänkte närmast på att springa 25 mil?

– Oj då!

– Nu tror jag att du blev lite betänksam?

– Man måste tro på sig själv, säger bloggarna.

– Och det gör du tydligen?

– Big time !

– Big time? Vad betyder det?

– Inte fan vet jag, men det låter coolt.

– Tycker du att du är ”cool”?

– You betcha! My ass !

– Ska det tolkas som ett ”ja”?

– Haj faj !

– Ja, haj faj på dig, Tildo?

– Ha ha, vilket töntigt haj faj du gjorde! 

– Varför tycker du att det är så roligt att göra ”high five”, som jag antar att du menar?

– I find high five quite nice I find nice five quite high I find hive five quite nice I nice high find I nice I find I nice quite five I find hive I quite nice I quite hive five quite nice I find hive five quite nice I find high nice I five I find high five quite nice I five high find high nice I five high quite I nice I find high five quite nice I find high five I nice I five high quite high nice I five hive nice quite high I quite hive five quite nice I five high figh quite nice I figh hive five quite nice I find high nice quite high.

– Vad du kan?

– Tjugo gånger kunde jag!

– Oj då?

– Jumper är dum.

– Du brukar säga det?

– Han skrattade åt mig när jag försökte säga ”I find high five quite nice” och det bara blev fel.

– Ja, den gode jumper kan vara lite okänslig ibland?

– Han är dum.

– But tell me Tildo, why do you ”find high five quite nice”?

– Because it’s da shit.

– Och varför är det ”da shit”?

– För att det är kul.

– Och varför är det kul?

– För att det är kul när jag har smetat en sak på handen.

– Usch då?

– Vill du veta vad?

– Helst inte?

– Det börjar på ”b”.

– Det är bra nu, Tildo !

– Fast det är inte blod.

– Nu räcker det !!

– Nästa bokstav är ”a”.

– Tildo !!!

– Ha ha, ”barnängens hudsalva”. Vad trodde du!

– Snälla Tildo, kan du inte försöka vara lite vuxen?

– Om jag får gottis.

– Du får gottis om du svarar snällt?

– Shoooooooooooooot !!

– På senare tid har vi sett, att du är en riktig baddare på att rita och måla också?

– Big time !

– Snitsaren har sagt att dina verk för tanken till såväl Albertus Pictor som de kinesiska zhuo-mästarna, och han anar också spår av den unge Povel Ramels teckningskonst. Vad vill du säga med dina bilder?

– Big time !

– Kan du vara lite mer precis?

– Där konstens självpåtagna uppgift är att överbrygga den djupa vallgraven mellan det söndertuggade och det ännu outtalade, är det min plikt att dyka i det grumliga vattnet. Jag är krampen i förmätenhetens muskelmassa, ty varje sann konstnär tvingas göra sig själv till troll. Ha ha, vad sa du nu då?

– En enkel butler är mållös?

– Inte många vågar titta under broar, ännu färre törs gå ned.

– Det stora jättebrevet, åttonde benet?

– Lysande butlern!

– Hur kommer det sig att du ibland pratar som en treåring, när du ändå kan lägga ut texten som den värsta snitsare?

– Don efter person.

– Ska det tolkas så, att en enkel butler inte är värd bättre än barnsligt trams?

– ”Och hon talar med butlern på butlerns sätt, men med lärde män på latin”.

– ”Sång efter skördeanden” av Erik Axel Karlfeldt, ehuru något travesterad?

– Lysande butlern!

– Du kan väl inte latin?

– Quod erat demonstrandum!

– Vet du vad det betyder också?

– ”Jädrar vad jag kan springa fort”.

– Betyder det verkligen det?

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!

– Du tycker visst om att skoja med andra bloggare?

– Med Masse.

– Jaså, varför det?

– Och Nix.

– Varför tycker du om att skoja med dem?

– För att det är kuuuuuuul.

– Och varför är det som du säger ”kuuuuuul”?

– Ha, du sa fel. Jag sa med sju ”u”, men du sa bara sex.

– Okej då. Varför tycker du att det är ”kuuuuuuul” att skoja med Masse och Nix?

– Dom har så kuliga namn.

– Är det allt?

– Masse leker att han är kejsare och då ska jag viska i hans öra.

– Jaså, vad viskar du då?

– ”Respice post te! Hominem te esse memento!”

– Du leker att du är slaven på kejsarens triumfvagn?

– Lyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyysande butlern!

– Vi tycker nog att du påminner mer om en hovnarr?

– Ibland gör jag en annan sak med Masses öra. Gissa vad !

– Det vill vi nog helst slippa veta.

– Fast egentligen är det jag som är kejsarinna och Masse är bara en plutt.

– Oj då?

– Och butler är en pluttler.

– Jo tack,  man vet sin plats?

– Och du ska säga ”kejsarinnan” till mig !

– En ödmjuk butler ska försöka tänka på det?

– Och bocka.

– Vi har noterat att kejsarinnan vill kalla sig ”Tildo Romanova-Silfverschiöld”. Kejsarinnan kanske rentav är släkt med den ryska tsarfamiljen?

– Det blödarsjuka gänget. Pyttsan! 

– Kanske med Doktor Nicholas Romanov?

– Aldrig i livet!

– Vad har du emot honom?

– Han trippar på tå. Det ser fånigt ut!

– De, som är insatta i sagde doktors ordinerade löpteknik,  håller troligtvis inte med om din beskrivning. Rent zoologiskt och anatomiskt springer du för övrigt själv på tå, eftersom du har klövar i stället för fötter?

– Butlern är dum!!

– Vad har du för kadens, när du skuttar fram, Tildo?

– Pruttillioners pruttillioner !!!!

– Det var värst?

– Butler är en pruttler!

– För att återgå till frågan, Tildo, vem heter du Romanova efter?

– Prutt !!

– Prutt Romanov? Var det din pappa?

– Nej, morfar.

– Och vem heter du ”Silfverschiöld” efter?

– Farfar.

– Han kanske också hette ”Prutt”?

– Nej, han hette Rodrigo och var djungelkung i Brasilien.

– Rodrigo Silfverschiöld?

– Nej, ”Rodrigo da Silva”, men när han kom till Sverige bytte han till ”Rutger Silversköld” som låter närapå likadant. Sen blev han adlad och fick lägga till några bokstäver.

– Jaså, vad hade han gjort för att bli adlad då?

– Slagit ihjäl fyra danskar.

– Oj då, vad hade de gjort för ont?

– Dom hade mopsat sig.

– Vi har hört att ”Tildo” också är ett brasilianskt namn?

– Det kommer från fornbrasilianskan och betyder ”Den som ska få gottis”

– Nyligen sa du att det betydde ”snabbare än tåget” och en annan gång var det något i stil med ”Den som ingen ska komma och sätta sig på”.  Betyder det olika från dag till dag?

– Det beror på hur man uttalar det. I fornbrasilianskan kan, som du vet, varje stavelse uttalas i 23 olika toner. Namnet ”Til-do” kan följaktligen, sägas på  529 olika sätt, vart och ett  med sin speciella betydelse. Om man säger ”Tì’íl-d*ó” betyder det till exempel ”Den som ska boxa butlern i magen om den inte får gottis meddetsamma”.

– Är Tildo ditt namn som kejsarinna också? 

– Ja.

– ”Kejsarinnan Tildo den första”?

–  Nej, Tildo den stora!

–  Det låter stiligt?

– Tildo ska uttalas ”Tiiìí*’ld’óò”. Det betyder ”skogens kejsarinna”.

– Det kan ju passa bra om din farfar var djungelkung? Namnet ”da Silva” bör dessutom, så vitt en enkel butler förstår, betyda något med skog.

– Älgen var skogens konung förut, men den skrämde jag bort.

– Där har vi nog hört en något annorlunda historia?

– Sen fick jag en fin krona.

– Ja, du har visat den ett antal gånger. Den är mycket fin.

– En som heter Bureborn är kung och jumper är statsminister.

– Jaha, vad får en enkel butler vara då?

– Du får vara troll.

– Troll?

– För du har så utstående öron.

– Du är nog inte den som bör tala om utseende i sammanhanget. Har du någonsin sett en kejsarinna som är alldeles rund och flintskallig och har klövar istället för fötter?

– Jag har ju sett mig.

– Där blev vi dig svaret skyldiga?

– Fast jag ville bli president på löparforum också, men det blev en som heter Magnum.

– Det har vi också hört talas om. Du hade ett program som omfattade såväl monarki som revolution. Hur gick det ihop?

– Jag ville jaga fasaner som kungen.

– Men så blev det alltså inte?

– Jag  jagar snitsaren i stället

– Snitsaren?

– Det är tråkigt.

– Ja, han ligger ju i sängen hela dan?

– Sen får han jaga mig.

– Det går väl inte?

– Han försöker pricka mig med spott, men jag är snabbare.

– Så äckligt?

– Fast det är roligt när jag får rida på han med min lasso.

– Ja, du är ju cowboy också, har vi hört?

– Hoss !

– Du menar Hoss Cartwright?

– Ja, han !

– På den tiden de där bröderna var aktuella brukade väl de flesta vilja vara Adam eller Joe eller möjligen deras pappa Ben. Vad ser du hos Hoss?

– ”Hos Hoss” , ha ha ha ha !!

– Ja, vad ser du hos honom. Om du svarar ”kuuuuuuul” en gång till får du inget gottis?

– Han är så kuuuuuuuul.

– Ska vi lägga undan gottisburken?

– Ha ha, jag sa med åtta ”u”, men du sa bara att jag inte fick säga med sju.

– Du är tamejfan det barnsligaste som har gått i ett par golfbyxor?

– Får jag gottis i alla fall?

– Ja, men vi har några frågor kvar först?

– Shoooooooooooooooooooooooooot !!

– Man frågar ogärna om en dams ålder men det står på Löparforum, att du är 130 år. Är du verkligen så gammal?

– Jaa !

– Menar du inte bara ”Tildo-år”?

– Nää.

– Hur känns det att vara så urgammal?

– Urgammal kan du vara själv din gubbstruttler.

– Å ja, om man räknar efter, är du faktiskt mer än dubbelt så gammal. Du kunde ju vara mormors mor till alla oss andra här?

– Mormors mor till er?

– Vi menar att du är så gammal så att du kunde vara mormors mor till oss?

– Hur skulle det ha gått till?

– Nej, vi tror inte att du är mormors mor. Vi menar bara, att vad åldersskillnaden mellan dig och oss beträffar, motsvarar den vad som inte sällan gäller mellan en åldring och hennes barnbarnsbarn?

– Jag har har väl inga barnbarnsbarn !!!

– Neeeeeej du har inga barnbarnsbarn. Det är ju bara en jämförelse. Ska det vara så förbannat svårt att fatta?

– Vem skulle jag ha gjort det med?  Man kan ju inte få barnbarnsbarn om man inte har gjort det där du vet.

– Jag ger fullständigt fan i vad du har gjort och inte gjort i det avseendet, din lilla vidriga äckliga monster!!!!

– Det heter inte ”din monster”. Det heter ”ditt monster”.

– Ska du ha något gottis eller inte?

– Butlern är dum !!

– Ja, det är möjligt, men du är fan så mycket dummare!! Nå hur blir det?

– Gottis !

– Lovar du att svara snällt då?

– Då får inte du skrika åt mig.

– Nej, jag lovar. Kan vi sätta igång?

– Shoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooot !!!

– Är det sant att du växte upp på barnhem?

– Hos tant Rut.

– Var hon snäll mot dig?

– Nej, dum!!

– Så tråkigt?

– Hon högg av mina tummar.

– Nu hittar du väl på?

– Se själv!!

– Usch då ! Hur gick det till ?

– Först försökte hon smeta senap på tummarna för att jag inte skulle suga på dom, men när hon förstod att senap var min älsklingsrätt, gick hon efter en stor yxa. Chop, chop! Men tji fick hon, för jag gömde tummarna under sängen sen i en senapsburk. Fiffigt va!

– Fy fan vad äckligt?

– Nej, gott !!!

– Varför kan du inte vara som andra hundratrettioåringar, Tildo?

– Dom är så tråkiga.

– Hur så?

– Dom sitter bara och säger ”Ock ock ock ock ock” hela dagarna.

– Det finns stunder när man önskar att du gjorde detsamma?

– Det kan du fetglömma !

– Ja, jag har insett det?

– Gottis !!!!!

– Ja, men först måste du svara på en sista fråga och om du kommer med ditt fåniga ”shoot” en gång till, så får du inget gottis, oavsett hur många vokaler du använder i ordet. Förstått?

– Hit me hard !!

– Kommer du ihåg den där journalisten som var här och snokade förra våren?

– Ha ha ha ha !!

– Kommer du ihåg vad du stoppade i hans hatt innan han gick?

– Ha ha ha ha !!

– Vad var det?

– Det är en hemlis.

– Vill du inte berätta den?

– Om jag får gottis.

– Absolut?

– Och du lovar att inte säga till nån.

– Jag lovar?

– Tummis.

– Tummis.

– Om jag får viska.

– Jag är idel öra?

– (tissel tassel)

– Ha ha ha ha ha ha !!

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!

– Då hade jag inga fler frågor.

– Gottis gottis gottis gottis gottis gottis !!!

– Tyvärr Tildo,  jag har inget gottis till dig. Burken är tom.

                                          

                                                     ¤

Kungsholmen runt åt andra hållet

 

Medalj KR

 

Som framgått av tidningarnas löpsedlar och inträngande reportage i radio och TV sprangs i lördags årets upplaga av halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Bland de rekordmånga deltagarna utmärkte sig denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper.  Då den stilige löparen  en lägre tid behandlats styvmoderligt på snitsarens blogg, är det inte mer än rätt att hans röst åter får höras. När vi närmar oss den sympatiske 63-åringen för en kort intervju, sitter han bekvämt utsträckt i en gungstol och läppjar på morgonkaffet.  Efter några artighetsfraser avfyrar vi till slut den förlösande traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Benen är stela som alltid på morgonen, men det brukar lösa upp sig framåt middagssnåret. Man är inte 17 år längre.

– Så du har inga men efter loppet i lördags?

– Nej, tvärtom.

– Du menar att du blev kvitt några men?

– Sista träningen kändes som skit, men loppet kändes kanon. Mer behövs inte för att skingra en smygande löpleda. Kungsholmen runt är alltid något av en själslig vitamininjektion. Bara man kliver av bussen och ser alla tävlingsklädda löpare, blir man löparhög.

– Kan du berätta om ditt lopp?

– Det är inte mycket att säga. Jag ställde mig som jag tänkt långt i bak i näst sista startgrupp och följde med i den fart som bjöds, vilket visade sig betyda ungefär 5:30/km trots att det kändes som fisjoggning. Jag behövde knappt andas för att hänga med löparskocken i början, så pulsen kan inte ha varit hög. Sen höll jag ungefär det tempot loppet igenom, lite långsammare i de värsta backarna och lite snabbare på andra varvet i medvinden. Ett säkert och stabilt lopp, om inte efter fysisk förmåga så i alla fall efter psykisk.

– Du menar att du kunde ha sprungit fortare om det gällt livet?

– Numera prioriterar jag känslan framför resultatet.  Det är inte lönt att plåga sig för några futtiga minuter bättre tid. Trött bli man ändå på slutet. 

– Du gjorde en så kallad negativ split. Den andra halvan gick tydligen ungefär en minut fortare än den första. Hur förklarar du det?

– Den lösa utgångsfarten bäddade för löpglädje i början av andra varvet där jag utan ansträngning drog på i 5:15/km i medvinden.  Lite runners high faktiskt. Jag sprang om löpare hela tiden, vilket stimulerade.

– Många verkar ha satt personliga rekord i lördags  och de flesta sprang i varje fall mycket snabbare än förra året. Du hade ungefär samma tid som då, 1:55:29 jämfört med 1:55:49?

– Förhållandena var bättre i år, trots att det blåste en del. Jag har helt enkelt blivit en sämre löpare. Men jag är glad ändå.

– Vad tycker du om årets förändringar med vänstervarv, chiptidtagnig och start i grupper och löpning på hela körbanan första kilometerna på Norr Mälarstrand?

– Mycket bra.

– Fanns det något som var mindre bra?

– Jag missade många kilometerskyltar, men det kan också ha berott på min egen ouppmärksamhet.  Efter femton kilometer stod en kille med en skylt i handen, så den ordinarie 15-kilometersskylten hade kanske blåst ner i Karlbergskanalen.

– Hur var publiken?

– Fåtalig, utom möjligen vid Rålambshovsparken, men funktionärerna från FK Studenterna hejade som vanligt mycket bra. En av dem använde mitt artistnamn vid påhejningen. Självklart hoppades jag bli nämnd av speakern Lorenzo Nesi vid målgången också, men då pågick någon prisutdelning parallellt. Jag får helt enkelt vänta till nästa år på att den äran ska vederfaras mig.

– Hoppas du att han ska säga något om ditt förflutna på kolstybben och kalla dig ”klubbrekordhållarn” eller något sådant?

– Nej då, namn och klubb räcker gott.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu. Har du aldrig funderat på att gå med i en riktig klubb?

– När jag ser att den officielle DM-trean i klassen M-60 hade två minuter sämre tid än jag,  är det inte utan att det vattnas i den gamla tävlingsmunnen. I sådana fall säger förnuftet Vallentuna FK  medan hjärtat klappar för FK Studenterna. Samtidigt springer hela löparbloggosfären för IF Linnéa, vilket både lockar och skrämmer. Det blir alltså Kometen tills vidare, men möjligen lägger jag till det ursprungliga ”IK” framför, trots att en bordtennisklubb i Bollnäs bär samma namn.

–  Det var alltså ont om gamlingar som sprang?

–  Det var faktiskt inte fler än ett halvdussin 63-åringar eller äldre som slog mig. Förutom en kille från ”Team Skavsåret” omgavs jag av idel ungdomar, smidigt men kraftfullt löpande flickor och tungt lunkande pojkar. Jag konstaterade att mitt korta snabba löpsteg nog är ganska effektivt i jämförelse. Jag liksom rann förbi med betydligt högre kadens. Doktor Romanov har att göra ett bra tag.

– Minns du något annat från loppet?

– På andra varvet luktade det stekt strömming på Norr Mälarstrand och nere vid vattnet nära Smedsudden spelades ”Jolly Bob från Aberdeen” oavbrutet i något studentikost sammanhang. Vid Kungsholms Strand gjorde jag  ”low five” med tre småttingar.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– Jag språkade lite med en Vallentunaledare före loppet och efter loppet mötte jag en drös bloggande eller bloggkapande Linnéalöpare, alla strålande med nya personliga rekord. Inför Johan och Nix, som sprungit på 1:32 respektive 1:34, bugade jag djupt. Medan jag bara blir sämre och sämre, blir de stadigt bättre. När jag kallade dem ”monster”, svarade de, att de till och med var rädda för sig själva. Dessa käcka svartklädda löpare tycks lika snabba i käften som i benen. Flera Linnéaflickor blev medaljörer i sina olika DM-klasser, bland andra den duktiga  MarathonMia,  trots att hon sprang in i en vägbom och massakrerade sina intimiteter. För detaljerad information om detta hänvisas till hennes blogg.  I vimlet sågs också skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som nu 62 år gammal sprang milloppet på skapliga 51 minuter.

– Du pratar om Nix. Det känns som om det är något som fattas?

– Du menar Masse. Han var visst på sitt landsställe.

– Så det är ingen fnurra på tråden?

– Nej, inte enligt kvällstidningarna.

– Förra året citerades ett antal löparbloggar på Studenternas hemsida. Av dina uttalanden valde man då ditt klassiska ”Varför kräkas i Boston och Berlin, när det finns en bajamaja i Rålambshovsparken”. Har du något fyndigt att bjuda på i år?

– Det skulle väl i så fall vara: ”Skit i Boston eller Berlin, ty i Rålis finns det inga bajamajor”. I varje fall hittade jag inga när jag behövde dem, varför jag fick lätta blåsan i den halvofficiella herrtoaletten i ett buskage nedåt Västerbroplan. Där satt det till och med en kille och björnade.

– Björnade?

– Som björnen i skogen om du förstår vad jag menar.

– Medaljen hade visst ny design i år igen, men den tycks fortfarande inte falla löparna i smaken? Någon i vimlet hördes villig att betala en extra hundring för att få den lite tyngre och snyggare. Förra året ironiserade du över de kräsna löparna som behövde ”minst två lejon och en fläkt örn” på medaljen för att bli nöjda. Är du möjligen mer förstående i år?

– Nej!

– Du gillar alltså medaljen?

– Gillar och gillar. Det är som att fråga om jag gillar nummerlappen. Den skiter väl jag i.

– Enligt Nix ska du ha kallat medaljen ”liten och söt”. Stämmer det?

– Men nu får du väl ge dig!!

– Har du ingen åsikt alls om hur medaljen i ditt favoritlopp är utformad?

– Den är ärlig och utger sig inte för att vara något annat än den massproducerade plåtbit den är. Gärna medalj men först tydliga kilometerskyltar. Så tråkig är jag. Men det där med favoritlopp kan nog stämma.

– I en intervju i vintras svarade du också att halvmaraton var din favoritdistans?

– Så svarade nästan alla i den där enkäten. Det är tillräckligt långt för att man ska ha samvete att ta det lugnt i början och ändå hinna bli lagom trött. Ett millopp är för kort och maraton är på tok för långt. Som Ultraschmultra så klokt påpekade efter mitt senaste brutna Stockholm Marathon, är ett maratonlopp för mig mer som ett ultralopp för normala löpare. Det handlar mest om rätt energitillförsel. Under en halvmara behöver jag däremot inget käk. Jag drack för övrigt bara en gång ordentligt under loppet i lördags.

– Du är anmäld till Stockholm Marathon om tre veckor? Om vi minns rätt har du nu brutit två gånger i rad. Blir det tredje gången gillt?

– Om jag var av den rätta långlöparullen, skulle jag intala mig att jag kommer att spurta i mål på starka ben, men så lättlurad är jag inte. Jag nöjer mig med att det ska bli spännande att se vad som händer, men några förväntningar har jag inte.

– Det hade du inte inför Kungsholmen Runt heller, och det gick ju riktigt bra?

– Precis !

                                                                                   ¤

2009-05-11

Till administrationen för denna blogg har inkommit ett förslag till ny utformning av den kritiserade medaljen för Kungsholmen Runt. Den anonyme formgivaren har tänkt sig medaljen i massivt guld med millimetermåtten 110 x 110 x 5.

 

Medaljförslag

 

.

Mardrömmar

”Vaknade klockan två och smög mig ut på tå för att inte väcka huset. Efter en snabb hårdbrömacka med marmelad och sardiner bar det av mot trollskogen. Rimfrosten gnistrade i skägg och syren och pannlampan fick konkurrens av en glad fullmåne. Nattisen knastrade under löparskorna på stigen upp mot Goe Mosse. En uv skrek ”Uhu” i björnbärsbråten men annars var jag ensam i novembernatten så när som på en liten grodfröken som utmanade mig på en rask kilometer längs Trollsjöns strand. Hon undrade vad jag var för en konstig grodman utan syrgastuber. När jag kom in i skogen stanna ja o stetcha 🙂 kände lite 😉 tänkte eg ta 2,5 km 3 varv 😦 men ändrade mig 😀 när ja fick sällskp av P o Q (snygg mössa!) o Y som ja inte sett p länge 😉 Försökte haka på Hasse 😦 men d blev tvärtom han som inte kunde haka på mig :-D, kom fel o hamna på 3,5 baklänges i skönt 4:25-tempo, myste en stund 😦 åt fullmånen 🙂 lr kanske d bara va en smiley som hamnat fel. Stnnade o stretcha (tack för chokladen R 😦 ), 4:35 på sista utan W, helt OK, kände lite i hamstr 😦 o bstmde mej f a stanna o göra plankan o kudden o allt va fn d htr innan ja fortsatte. När jag kom ut på asfalten igen fick jag snedställa överkroppen för att kryssa i den hårda vinden 17 m/s. Fullmånen rakt i ansiktet satte ner sikten till ungefär 0,74. Tog ett par koppar kaffe för att smörja senfästen och brosk. Kärvade i quadriceps åt båda hållen. Hängde lite med huvet men rätade upp i motvinden på 19:e km på svaga 3:17:00 dvs ung 3:17/km. Fick tamef-n ont i hela kroppen och var tvungen att krypa 300 m för att få lite anständig volym. Stretade ifrån och bet emot svagt utan att få ordning på muskelfibrerna men kunde dock jogga 5 km på lusiga 16:31:03 dvs 3:18/km. Frestad av den stiliga fullmånen avslutade jag med två varv à 5 km runt motionsspåret samt en avstickare på Fornminnesvägen ut mot Gamla Nollberga, där jag strax efter den gamla kvarnen tog av åt höger över den gamla järnvägsbron, varefter jag genade förbi ett gammalt ödehus och fortsatte stigen in i en gammal, numera kalhuggen urskog, där jag tog av åt höger in på en ännu äldre väg och därefter åt vänster över en numera riven bro och vidare förbi ålderdomshemmet, varefter jag vek in på en igenväxt stig förbi den nedlagda gamla idrottsplatsen, där det utkämpades många spännande strider på kolstybben under 1950-talet. För att slippa springa samma omständliga väg hem igen, tog jag av söderut genom vinodlingarna och följde den slingrande asfaltvägen förbi (den dessvärre ännu inte nedlagda) tjurfäktningsarenan upp mot Sierra del Monte, 7224 m.ö.h. med en stigning på 7435,3 m, 1080 hPa, p/e 8,2, nästan vindstilla men svinkallt, +27 grader i skuggan, fullmånen röd och grann, men fortfarande lika fjärran, trots att jag nu hade sprungit mer än halvvägs dit. Eller hade jag räknat fel? ”Fundera på det du, din lilla skitunge”, flinade mångubben. Det var då jag såg att jag var alldeles naken. Hur länge hade jag sprungit så? Jag vaknade kallsvettig med täcket på golvet och nattlinnet runt halsen. När jag tittade mig i spegeln upptäckte jag att även huvudet och kroppen fattades. Så är spelets regler, suckade jag, medan jag långsamt snörde på mig löparskorna. Jag smög mig ut på tå för att inte väcka huset. Efter en snabb hårdbrömacka utan pålägg bar det av ut i kylan. Det blev en liten lagom joggingtur på ett par kilometer innan det var dags att cykla till jobbet, lite trött i benen men annars nöjd med morgonens två träningspass”.

Denna märkliga berättelse kunde man läsa på Löparforum (puls.se) under rubriken ”DT” (Dagens träning) den 7 november 2007. Det var signaturen ”Tildo” som hade visat sina apkonster. Bland de parodierade stilexemplen igenkändes genast de långa, omständliga meningarna hos signaturen ”jumper”, som också reagerade med förväntad indignation. Denna verbala osämja var naturligtvis inte någon tillfällighet. Där jumper skrev, dök ständigt Tildo upp som hjälpgumma och trätosyster och den förre var sällan sen att gå i svaromål. I detta drama tycktes båda spela sina roller med inlevelse, men snart nog skulle det visa sig att Tildo givits alltför lös regi. Vid ett tillfälle urartade hennes improvisationer så till den grad, att jumper fick ta sin väninna i örat och offentligt be om ursäkt å hennes vägnar. Någon debattör undrade om de båda ”delade person eller dator” och en annan kallade dem ”dubbelnickare”, anklagelser som naturligtvis tillbakavisades. När de båda sedermera fortsatte sina inbördes uppgörelser i kommentarer på några tongivande löparbloggar, framkastades djärva ideer om Tildo som jumpers antimateria, hans sämre eller rent av bättre ”jag”, det vill säga, helt enkelt hans dåliga samvete. Till slut kunde dock Oddvar Moen lösa gåtan med sin eleganta fusionsteori.

¤

Att i ord söka fånga Tildo, är som att gripa efter en tvål i ett vattenfall. Likt det åttonde ökenelementet kan hon inte beskrivas utan att förändras. När så denna egendomliga varelse, mot löfte om ”gottis”, har beviljat en enkel butler audiens för en intervju, är det sålunda en mardröm som går i uppfyllelse.