När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan, låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen, där jag så småningom återfann honom, fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.
Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner, som för att se om jag håller måttet. Slutligen mumlar han ”Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:
– Du ser pigg ut?
– Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.
– Har du blivit förkyld?
– Som traditionen påbjuder.
– Men du kan väl springa på lördag?
– Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.
– Är det så illa?
– Same procedure as every year.
– Det märks inte på dig att att du är förkyld?
– Det blir värre lagom till lördagen.
– Varför tror du det?
– Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet, har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.
– Utan ?
– Someone down there doesn’t like me.
– Varför skulle han tycka illa om just dig?
– Vem har sagt att det är en ”han”?
– Så du tror alltså inte att du springer på lördag?
– Jag brukar starta.
– Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja?
– Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!
– Har du feber?
– Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.
– Ingen hosta eller snuva?
– Det kommer.
– Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?
– Hon blir regelbundet ordentligt förkyld halvannan till två veckor före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.
– Det kanske är påhejerskan som ”doesn’t like you”?
– Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.
– För vem eller vad?
– Alltings obönhörlighet.
– Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior. Du blir sjuk för att du förväntar dig det?
– Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.
– Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?
– Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på. Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?
– Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?
– Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.
– Som du och Haile?
– Ja och möjligen någon till.
– Hur är formen annars?
– Den var på väg.
– Har du sprungit mycket i vinter?
– 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass. Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå, ett rekord i sitt slag.
– Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?
– Sub fyra, alla gånger!
– Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?
– Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.
– Du skojar?
– Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.
– Sjuk och fattig. Kan det bli värre?
– Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.
– Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?
– Det hjälper inte att gråta.
– Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?
– De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna. Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp, skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.
– Vad kostar ett sånt där test?
– Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.
– Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?
– Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.
– Vem är han?
– Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.
– Var hamnar du då?
– Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på 48: 55, om jag kämpar mig blå. Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.
– Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?
– Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, ”jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.
– Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?
– Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.
– Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?
– Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet. Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.
– Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?
– You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!
– Which means?
– ”Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”
– Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?
– Det bestämmer du.
– Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?
– I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.
– Vad har du för svar till dem?
– Vad fan vet ni !
– Har du inget annat att säga till dem?
– Lycka till själva på era egna jävla lopp!
– Kom det från hjärtat eller gallan?
– Är det nån skillnad!
– Ska du heja på dem?
– Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.
¤
Bakgrund:
https://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/
https://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/
¤