Monthly Archives: mars 2012

Konsten att hitta

 

 

Tomas Tranströmer skriver i sin oavslutade självbiografi ”Minnena se mig”, om hur han som liten tappar bort sin mor på Hötorget och därefter går ensam hem till Folkungagatan på Söder, vilket inte är några problem eftersom han har varit uppmärksam när han tidigare åkt delar av vägen med spårvagn. Att han berättar om sitt äventyr, tyder på att varken han eller andra barn i samma ålder normalt vandrade så långa sträckor ensamma i stan, och många skulle idag undra varför han inte vädjade till någon vuxen om hjälp.

Själv känner jag sympati med min memoarskrivande kollega, ty som barn hade jag i samma belägenhet kunnat promenera ända hem till Stocksund, hellre än att behöva öppna munnen. Då jag emellertid var ett försiktigt och förutseende barn, sattes min förmåga att hitta hem aldrig på svårare prov, varför bevis saknas för min självtillit och min brådmogna orienteringsförmåga. Möjligen ger berättelsen nedan i kombination med kartan ovan en antydan om min tidiga inställning till världen och mig själv.

”En sommar när jag var fem år bodde familjen på en bondgård i Västra Ljungby på Bjärehalvön, en dryg kilometer inåt land från Stora Hults strand, som jag väl kände till från tidigare somrar i trakten, medan inlandets nya miljö var okänd. Av oklar anledning blev jag kvar på bondgården när delar av den övriga familjen en dag begav sig till stranden för att bada. Dit var det drygt två kilometer, och efter vad jag minns, var det tänkt att jag skulle komma efter skjutsad av bonden på hans motorcykel (!), vilket jag tydligen tackade nej till, sedan de andra givit sig av. Begripligt nog troddes det att jag blev rädd för själva motorcykelfärden, medan jag i verkligheten var blyg för chauffören, som kanske skulle fråga mig om något eller skoja förtroligt och göra mig förlägen. Om jag därefter saknade familjen eller badet eller bådadera, minns jag inte, men jag tycks ha bestämt mig för att gå till stranden själv och valde den, som jag tyckte, bästa vägen rakt mot havet, där den långa sandstranden skulle bli en naturlig uppfångare, för att tala orienteringsspråk. Av promenaden minns jag inget mer än att jag trasslade mig förbi ett antal åkrar, men så småningom bör jag ha hamnat på någon väg ner mot stranden, som jag nådde en bit norrut, varefter det var lika enkelt som väntat att hitta familjen. Att jag själv inte tyckte att mitt initiativ var särskilt märkvärdigt, förstår jag, men jag har inte heller något minne av någon annans förvåning eller oro. Om små femåringar på den tiden kunde tänkas åka motorcykel utan hjälm, hörde det kanske inte heller till ovanligheten att de då och då gav sig iväg några kilometer på egen hand”.

För en rättvisare bild av den beskrivna händelsen ska tilläggas, att satellitkartan inte speglar det tidiga 1950-talets Stora Hult, där det nutida gyttret av småhus saknades och där sikten var friare. Min väg till stranden är okänd, men jag borde haft havet och Kullen på andra sidan Skälderviken inom synhåll medan jag gick. De oklara omständigheterna kring minnet, väcker många frågor såväl om den tid och den miljö jag levde i som om min egen trovärdighet, och det är möjligt att en rättvisare rubrik på mitt blogginlägg hade varit ”Minnets kapriser 4”.                      

Grupparbete

    

Den konstnär som visade några av sina krokiteckningar i föregående blogginlägg beklagar, att han efter den beskrivna verksamheten i Gula villan inte har ägnat sig åt modellteckning mer, och även om han inte har lagt alla sina konstnärsdon definitivt på hyllan, fattar han dem numera sällan på eget initiativ. Hans senaste insats som bildkonstnär påstås ha gällt ett uppdrag, att så likt som möjligt rita av ovanstående Dabrowski-hoppande fe, varefter den godkända teckningen ska ha färglagts förtjänstfullt efter egen smak av den fyraåriga beställaren. Konstverket är dessvärre inte tillgängligt för publicering på snitsarens blogg, varför läsarna får hålla till goda med förlagan ovan, hämtad ur en engelsk barnbok från 1950-talet, innehållande 32 bilder på diverse skojiga människor i helfigur. Då bokens 16 blad emellertid består av tre var för sig bläddringsbara delar, kan figurernas huvuden, kroppar och ben kombineras på 2 x 16 x 16 x 16 = 8192 olika sätt, av vilka några visas här nedan. Konstnären vill minnas att han som liten fann boken rolig, även om nöjet inte varade så länge.

Ett kreativare alternativ med obegränsade möjligheter erbjuder en sällskapslek kallad ”vikgubbar”, där bilderna i stället skapas av betraktarna själva i lämpligt sällskap. Dolt för de övriga ritar var och en ett huvud med bifogad hals överst på ett papper, vilket därefter viks, så att bara halsen blir synlig, varpå konstverken skickas vidare i en överenskommen turordning. Sedan ritar varje deltagare en överkropp i anslutning till halsen på sitt mottagna papper, varefter han eller hon viker detta, så att endast midjan syns, och vidarebefordrar resultatet. I följande steg tecknas en underkropp ner till knäna och i det sista ledet slutligen underben och fötter. När så  alla vikgubbar är kompletta vecklas de upp gemensamt under skratt. De enda äkta konstverk i denna genre, som är tillgängliga för publicering på vår blogg, tycks vara skapade i endast tre steg, vilket naturligtvis går lika bra. Bloggens egen konstnär törs kännas vid huvudet på den högra gestalten nedan, medan de två eller tre övriga bidragsgivarna vill vara anonyma.

Som ett litterärt alternativ till ovanstående konstnärliga sällskapsnöje skrivs så kallade långkatekeser, där deltagarna på motsvarande sätt fyller i var sin del av en till formen fastställd historia. Enligt internetartiklar i ämnet, kan berättelsens ram variera, men vanligen får två personer av olika kön träffas för vidare öden, och i den fasta men fantasilösa form, jag som vuxen har blivit bekant med leken, skulle en aktuell långkatekes skapad av deltagare i rätt ålder kunna lyda:

Björn Ranelid
och
Prinsessan Estelle
träffades
efter Stockholm Marathon.
Han sa:
Du luktar pyton!
Hon sa:
Jag är bajsnödig.
Följden blev
att de var tvungna att gifta sig.
Folket sa
att det var det läbbigaste som hänt på många år.

Skribenter med andra krav på underhållning har naturligtvis möjlighet att lämna den fasta ramen och låta berättelsen flöda fritt, varvid denna blir intressantare med öppet redovisade bidrag, som vart och ett naturligt följer och kommenterar det föregående. Att den överraskande humorn inte behöver bli lidande, kan var och en intyga, som tagit del av de beryktade ”krystböckerna”, ett slags litterära alster, vilkas tillkomsthistoria och innehåll dessvärre, av olika hänsyn, inte kan presenteras här .

Konsten att se 4

  

 

Antingen den tolkar en yttre verklighet eller en inre sådan, bygger all bildkonst i någon mening på konsten att se, och även om konstnärer, som tidigare påpekats i inlägget ”Det absoluta måleriet”, inte har ett rikare känsloliv än andra, har de i bästa fall en selektivt bättre förmåga att se. Denna är inte bara en förutsättning för det konstnärliga skapandet utan också en följd av detta, och så som de flesta färdigheter kan den utvecklas genom flitig övning, där olika vägar leder till olika mål, men där grundregeln är, att ”man bli bra på det man tränar”.  

Traditionell konstundervisning har huvudsakligen handlat om att tolka en yttre fysisk verklighet, där studium efter levande modell varit ett viktigt medel med så kallad krokiteckning som en regelbunden övning, avsedd att skärpa seendet. De nedan återgivna exemplen härpå har valts bland ”50 krokiteckningar” på vår systerblogg ”Katalog” för att visa olika sätt att se en tredimensionell verklighet och beskriva den i två dimensioner, varvid den tid konstnären haft motivet inför ögonen fått bestämma hur väl volymteckningen genomarbetats, och där vi kan se hur kortare exponering tvingat fram såväl sammanfattande förenklingar som karaktäristiska och betydelsebärande detaljer. I övrigt har konstnären följande att berätta om sin tid med ritblock och penna framför levande modell:

”Ja, som de flesta gamla konstnärer har också jag tecknat modell i min dar, men något konstnärligt värde utöver det rent pedagogiska har jag inte tillmätt denna verksamhet förrän på senare år. I ungdomen såg jag den bara som en nödvändig förberedelse för måleriet, och antingen jag övade mig i så kallad krokiteckning med korta sittningar eller studerade modellerna under längre sådana, sökte jag i stort sett bara den fotografiska projektionen med riktiga proportioner och varje detalj på rätt plats, medan volym, karaktär och annat, som lärare ofta saknade i mina teckningar, skulle åstadkommas först med hjälp av pensel och färg. Jag såg modelltecknandet som något ofrånkomligt ont, och en dag fick en av mina lärare i stället för den förväntade modellen i mitt ritblock se och skratta åt en tecknad gravsten med inskriften ”Han tyckte inte om att teckna”, en trött och uppgiven travestering av den hängivne tecknaren Degas önskade eftermäle. En annan av lärarna framhöll gärna Bror Hjoths pedagogiska ord om ”höjd, bredd och djup” som nödvändiga och tillräckliga element i en bild. Samme lärare betonade också vikten av att teckna vad man ser, snarare än vad man konventionellt vet.  Även om jag var en egensinnig elev tog jag till mig hans ord, och jag minns hur han vid något tillfälle sade sig vara nöjd med en avtecknad modell, vilket jag väl förstår när jag ser den bilden idag.  Vid en genombläddring av alstren från denna tid slås jag annars av hur korrekta men intetsägande minamodellteckningar var.

De 50 krokiteckningar som visas på bloggen ”Katalog” är av långt senare datum, de flesta från tvåtusentalet, och alla härrör från Gula villan vid universitetet ute i Frescati, där Humanistiska föreningen en tid erbjöd möjlighet att teckna kroki. Ur ett halvdussin skissblock i A4-format därifrån har jag valt ut och sparat drygt tvåhundra teckningar, av vilka dessa digitalt visade utgör ett pedagogiskt urval. Även om krokiteckning i grunden handlar om övning och ofta rymmer moment av snabbprestation, kan jag numera se värdet av resultaten i sig. Det handlar inte om skicklighet eller ögonfröjd utan snarare om sanning. En teckning, som känns rätt, kan äga en skönhet, även om den tycks hafsigt ritad och ”inte ser något ut”, dock utan att skenbar anspråkslöshet för den skull innebär någon kvalitet i sig. För att fånga modellens volym, hållning och karaktär har jag prövat flera vägar. I några försök tycks jag ha vispat runt med pennan en god stund innan jag funnit former att fylla i, ibland har jag koncentrerat mig på några få viktiga detaljer, i synnerhet händer och fötter, för att med dem på plats definiera en riktig helhet, och i några teckningar ser jag ut att ha dragit linjer mer eller mindre på känn för eventuell senare korrigering. Ett för krokitecknare ovanligt intresse har ägnats modellernas ansiktsuttryck, som jag uppenbarligen ansett lika definierande som deras gestik och kroppshållning. Jag minns mig sällan ha varit nöjd med vad jag hunnit åstadkomma under de oftast mycket korta poserna, men å andra sidan är de mer genomarbetade teckningarna inte alltid bättre. Efter två lektionstimmars koncentration minns jag mig ha blivit mycket trött i huvudet, ty konsten att se och teckna sitter varken i ögat eller handen utan i hjärnan och, tycker jag mig ha anat, i en annan del av denna än konsten att se och måla i färg. Gissningsvis är det möjligt att lära sig teckna i ett omedvetet och avslappnat tillstånd, ungefär som en skicklig stenograf överför hörselintryck till handan via väl inkörda spår hjärnan, men jag anar att det är just det invanda jag bör undvika för att bemästra konsten att se.