Hemma hos

I trävirket ovanför den gamla mässingsskylten med texten ”SNITSAREN” har någon karvat  ”JUMPER MARATONLÖPARE”   med stora spretiga bokstäver. Tankfullt följer jag dem med pekfingret och fantiserar om mitt stundande möte med den populäre, vältränade 62-åringen, när dörren försiktigt öppnas av en lång, mager, böjd gestalt. I ett virrvarr av glest, grått hår och skägg urskiljer jag ett, urgröpt ansikte. Jag förstår att detta måste vara Butlern, snitsarens betjänt och administrator över bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”.  Han skärskådar mig länge och olycksbådande med sina rödsprängda,  tätt sittande ögon, innan ansiktet slutligen spricker upp i en grimas och han gurglar något jag tolkar som ”Var så god och stig in”

Det  enkla kyffet vilar i halvmörker. Från ett mycket litet fönster högt uppe silar sparsamt ljus ner och lämnar en blek strimma i den dammiga luften. Överallt på golv och möbler ligger papper, kläder och gammal mat. Jag tvingas ta ett stort kliv för att inte trampa i något, vars beskaffenhet jag anar men hövligt avstår från att förhöra mig närmare om.  Stanken  i rummet  är, som det brukar heta, obeskrivlig. Den gamle kufen söker min blick som för att fövissa sig om att jag är kvar, vilket jag bekräftar med ett fånigt leende. Han gör en osäker gest mot ena väggen, där en datamaskin från förra århundradet vilar på ett rangligt bord. På min inställsamma fråga, om det är här hans många berömda bloggposter och kommentarer tar form, grymtar han jakande och tillägger efter en stund: ”Man gör så gott man kan”. Jag försöker tjuvtitta på skärmen, men möts bara av snitsarbloggens vanliga tre kameler gående på rad. ”Kameler”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”.

Hittills har jag trott mig vara ensam i rummet så när som på den gamle betjänten, men en rossling  från en smal säng vid väggen avslöjar närvaron av en lång, utmärglad, naken kropp. Den ligger i fosterställning med armarna korslagda över bröstet. Huden, som spänner stramt över benknotorna  är blåviolett och uppsprucken i varande sår, som nödtorftigt döljs av våta linnetrasor. Händer och fötter saknas och det alltför stora huvudet ligger löst på huvukudden. Hukad över detta mänskliga förfall står en ung, vacker kvinna, föga mer än 55 år gammal. Med varsam hand och en ängels tålamod baddar hon de sår som ännu blöder. Jag ertappar mig själv med att tycka att ”detta är vackert” och jag för en ojämn kamp mot tårarna. ”Snitsaren och hans sköterska”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”. Jag står länge och betraktar hur kvinnan tvättar den gamles läppar som vore de dyrbara instrument, men när hon stryker hans orediga hår åt sidan, blottas ett ansikte, där min blick snart drunknar i två tomma ögonhålor. Butlern, som tycks läsa mina tankar, söker åter min blick och nickar tyst.

Plötsligt börjar snitsaren skaka i hela kroppen. Jag tar ett par steg tillbaka och blir vittne till ett makabert  skådespel. Snitsarens långa, magra lemmar kastas hit och dit som av en osynlig kraft och huvudet gör små språng på kudden, innan det till slut faller ner på golvet och rullar in under en bokhylla. Sköterskan ler uppgivet och suckar, medan butlern inte rör en min. ”Tildo leker jordbävning”, förklarar han, ”men det har väl herrn redan förstått”. Då hörs ett pärlande skratt och under sängen upptäcker jag en liten gumma, knappt en halv meter lång, ömsom underifrån stötande sina små klövar i snitsarens knarrande sängbotten, ömsom vridande sig i skrattparoxysmer. När hon blir varse mig, upphör hon genast med sin verksamhet och försvinner in i en vrå. Jag vet dock att vara på min vakt, ty  Tildos skämtlynne  inför gästande främlingar är omvittnat. Butlern berätter att upptåg som dessa numera förgyller snitsarens morgon. Jag får veta att den gamle blir allt piggare för var dag och att han följer sin blogg med ett nyvaknat intresse. ”Ja, endera morgonen får vi väl se honom sittande bakom tangentbordet”, skrattar sköterskan, men när jag oförfärat stämmer in i hennes plötsliga glädje, suckar butlern och söker min blick för tredje gången. Nu är ögonen kalla och rösten oväntat skarp. ”Kanske herrn vill gå nu?”, säger han.

Jag  tar ett hastigt farväl, sätter på mig hatten och lämnar rummet med, som jag först nu  inser,  oförrättat ärende.  Fem par löparskor står uppradade vid dörren. De  påminner om övergivna hundar, som sedan länge slutat skälla efter sin husbonde och jag tänker att om detta borde jag skriva en dikt. ”Det är jumpers”, muttrar butlern buttert, när han noterar mitt intresse för skodonen, ”men det har väl herrn redan förstått”.

När jag kommer ut på trappan, har jag solen i huvudhöjd och det dröjer en stund innan ögonen vänjer sig vid ljuset. Jag andas in den friska luften och tänker att det finns viktigare saker att skriva om än maratonlöpning. Som i en dröm minns jag var jag nyss har varit och jag bestämmer mig för att försöka glömma vad jag sett. Under min vistelse i underjorden har tornseglarna anlänt. Jag står länge och försöker tyda deras skrivtecken på himlen, när jag plötsligt drabbas av en obehaglig insikt. Jag tittade aldrig i hatten innan jag satte den på huvudet.

Annonser

21 responses to “Hemma hos

  1. Jumper ber om ursäkt för att han inte var tillgänglig för den överenskomna intervjun. Han tillbringade gårdagseftermiddagen på Rosendals café på Djurgården och kvällen på Stadsteatern. Kanske kan herrn och han komma överens om ett nytt möte?

    Jumper meddelar samtidigt att hans högra hälsena tål bra att gå med. Dess duglighet för löpning ska han undersöka under dagen. Då hans fötter är vana att springa varannan dag, har vänster häl drabbats av abstinensbesvär och blivit lite sympatiöm, dock inte i senan.

  2. Jag ser fram emot ett nytt möte, men då får det bli någon annanstans än i det där gudsförgätna tillhållet. Jag förstår inte hur sköterskan står ut.

  3. Jag börjar tro att det är David Lynch som står bakom denna blogg.

  4. Står inte David Lynch bakom allting i hela världen? Skummar man runt på lite olika löparbloggar får man intrycket av att vi lever i en Värld där gränserna för dåtid, nutid och framtid är oklara och vi verkar stå inför alltings slut. Allas blickar har vänts mot något stort och oerhört som väntas ske inom kort. Är det samma sak som den ryska grottsekten tyckte sig ana? Kommer han, vars bild sägs finnas ibränd i Turinsvepningen, stiga ned på jorden? Vi vet inte. Tiden själv har upphört och väderspåmän samlas i flockar. Apokalypsens fyra ryttare (som tydligen heter Szalkai, Rubin, Von Schenck och Rahm) skyndar fram. Människorna drabbas av sjukdomar, deras kroppar fylls av utslag och allsköns verkliga eller inbillade smärtor. Men jag säger bara: -It ain’t over ´til the fat lady sings!

  5. Vem som ytterst står bakom denna blogg, vet nog inte ens farbror Steffe. Enligt Oddvar Moen är allt som skrivs i själva verket rester av improvisationer kring ”Det stora jättebrevet” och om detta verk skriver han, att ”vi vet att det alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans ständigt skriver det” (se Oddvar Moen 1 och 2 ovan).

    Startnummer X har väl fångat den undergångsstämning som råder. Vad som stundar bakom kröken vet dock ingen. Några väntar hoppfullt, andra med bävan. Ytterligare andra (som t.ex. ultraschmultra) räknar med att livet fortsätter även efter den 31 maj och planerar för fortsatt löpning under sommaren. Hur det förhåller sig med startnummer X framgår inte. Normalt brukar de förebådande sjukdomarna, skadorna och temporära formsvackorna inte bita på honom, men detta år verkar de inte lämna någon i fred.

    Jumper, som anser sig för gammal för att stressa upp sig inför sådana här, som han säger ”apkalopser”, var idag ute och rastade sin hälsena igen. Han valde sina lättviktsskor och förflyttade sig enligt följande::

    Joggning i motionsspår 2 km (11:28 – 5:44/km)
    Gång 0,5 km (4:40 – 9:20/km)
    Lätt löpning på bana 2 km (5:23 + 5:00)
    Mycket lätt joggning på bana 0,7 km (4:15 – 6:04/km)
    Gång 0,4 km (3:42 – 9:15/km)
    Lätt jogg 0,4 km (2:24 – 6:00/km)
    Tassande maratonlöpning på asfalt 2 km (11:28 – 5:43/km)
    Summa: 8 km på 48:2o – 6:03/km)

    Jumper uppger att hälskadan kändes men inte gjorde ont under löpningen. Under gång kändes ingenting. Formen sägs vara prima och han tror att det nog ska gå att ta sig runt en maratonbana på något sätt. Han har inga förväntningar och sover gott om natten.

    När det gäller den feta damen, har hon redan sjungit här i morse. Fröken Cronblom framförde ”I rosens doft” med mycket darr på stämman. (Det är inte bara Don Carlos som sjunger i filmen ”Pensionat Paradiset” ).

  6. Ha ha ha, jag vet vad som låg i hatten!

  7. Förlåt, jag var bara tvungen att testa om jag är jag igen. Det verkar så.

  8. Ja, var testar man sin identitet bäst om inte på denna blogg!

  9. Det är bra att åtminstone någon är nöjd med sin identitet.

  10. Läsvärt berättat, som alltid!

    Nu när gänget verkar någorlunda samlat, tillskillnad från något rullande huvud, kanske man skulle våga sig på ett anagramförsök… ett litet bara.

    ”Tildo” – därför vet man aldrig var man har honom.

    Kasta om T, I, L, D och O så får ni svaret, om än inte i helt rätt grammatisk genus (om jag minns rätt från Grammatik A-lektionerna).

    Lycka till på lördag jumper, det kommer gå bra!

  11. Underbar läsning. Det är David Lynch och det är Roy Andersson och det är så underfundigt och sagolikt skönt skrivet. Ett stort tack riktas till hela gänget. Tack, tack.

  12. Tildo är väl en hon, om jag förstått det hela rätt? Har ännu inte knäckt anagrammet. Återkommer om det går upp ett liljeholmens…

  13. Tack för underbar läsning!
    Skönt att få en rapport från jumper, som verkar vara i fin form. Det kommer att gå bra på lördag för honom!
    Jag går bet på anagramet…

  14. Det är den där murveln, som ska tackas om det ska vara nödvändigt. Jag kan inte säga att jag är särdeles glad åt den bild han givit av mig och min arbetsplats. Vad väntar han sig, när han knackar på oanmäld. Jag har bloggen att sköta och hinner inte torka upp här varje dag.

    Jag kan för övrigt berätta att jag för några år sedan, när min arbetsbörda var lindrigare än idag, sökte anställning som statist i den nämnde Roy Anderssons senaste film. Jag dög dock tydligen inte åt den där perfektionisten.

    Tildo uppges på löparforum vara 130 år gammal och av honkön, men ingen vet säkert. Helst vill hon vara cowboy och då gärna Hoss Cartwright.

    Anagrammet håller snitsaren sysselsatt. Han går som bäst igenom alla de 120 möjligheter som de fem bokstäverna kan permuteras, men ännu har han inget svar.

  15. När man läser alla löparbloggar undrar man var den gamla svenska konstarten ”maskera formen” tagit vägen. På den gamla goda tiden, då löpare som Gunder Hägg (innan han blev popgrupp), Arne Anderson och Henry Kjell-Arne sprätte kolstybb i ansiketet på varandra, behärskade man konsten till fullo. När Gunder frågade Kjell och Arne hur deras träning gått, mumlade de något ohörbart om ”en sväng på hygget”. Detta innebar i klarspråk ett uppjogg genom terrängen bort till Nolmyren 1,5 mil, sedan 2 mil runt på Fulkärrsmossen och en mil tillbaka genom granslyet nere vid Horgafallet. Och detta var bara morgonpasset. Eftermiddagspasset gick ända bort till Vretmossen och hem över Uvberget. Den branta sidan. Gick passet inte i 3:30/km så kalldes det slölunk och räknades överhuvudtaget inte. Skulle de på tävling, drog de på sig tävlingskaftanen i säckväv med Hellassymbolen hjälpligt tråcklad på sniskan. Där kan man snacka om funktionsmaterial! Sedan sjöng man samfällt ”Här kommer det en VIKING och ingen liten pluddevuddevutt!” Så gick det till, för det vet jag!

  16. Ja, det var före löparbloggarnas transparanta tid. Kan vi gissa att Startnummer X i gammal anda också maskerar sin egen form inför lördagen. Då har han väl inte heller deltagit i Masses trevliga gissningstävling kring sluttiden. Startnumret kanske redan har en brödrost.

  17. Kanske skulle man kunna säga så här:

    Man vet aldrig var man har Tildo, eftersom han/hon lever DOLT I bloggosfären.

  18. Tjusigt där Butlern! 😉

  19. Startnummer X har redan 3 brödrostar, men det vore kanske trevligt med en fjärde. Dessutom kan man ju alltid ordna en ny tävling inför diverse 1/2 maror och Ölopp som kan tänkas uppstå i framtiden.

  20. Känner mig plötsligt betydligt muntrare till sinnes. Tackar för det, och för en murvels läsvärda (om och subjektiva) beskrivning av det snitska hushållet.
    James Joyce gömde en papperslapp i en hatt. Vad (om något) som stod på den fick man redan på 1000 sidor senare.

  21. Om något i denna enkla blogg fått dig muntrare, om så bara lite för en liten, liten stund, har den inte skapats förgäves.

    När det gäller murvelns hatt, är jag rädd att den innehöll något mer substantiellt än den hos Joyce.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s