Monthly Archives: december 2008

Stepanovs arvtagare

 

                                               Valeri Brumel i New York 1961                  

Jurij Stepanov fick behålla sitt världsrekord i höjdhopp på 2,16 i knappt tre år. Våren 1960 förbättrade amerikanen John Thomas det i omgångar ända till 2,22 och de flesta trodde att det skulle förbli i amerikansk ägo under lång tid framåt. Snitsaren minns att Thomas sågs som ett sällsynt höjdhoppsfenomen och han kom till olympiaden i Rom samma år som en av spelens absolut säkraste segrare. I höjdhoppsfinalen stannade han dock på 2,14 och fick se sig slagen av två man från Sovjetunionen, den åldersdigne georgiern Robert Sjavlakadze och den unge Valerij Brumel som båda klarade 2,16. Den senare skulle sedan inom loppet av tre år höja John Thomas rekord med ytterligare sex centimeter till den då helt osannolika höjden 2,28. På bara tio år hade därmed världsrekordet i höjdhopp förbättrats med inte mindre än 16 centimeter. Dessförinnan hade en liknande resultatförbättring krävt mer än ett halvt sekel och det skulle dröja ytterligare 26 år innan man överträffade Valerij Brumels resultat med lika mycket. Brumels höjdhoppskarriär slutade dock 1965 med benbrott i en motorcykelolycka och efter ytterligare tio år var dykstilen nästan på utdöende. Ukrainaren Volodomir Jasjtjenko blev med 2,34 år 1978 den siste världsrekordhållaren som hoppade i straddle, som stilen benämns internationellt. Kanske borde den i stället få heta ”перекидной”, emedan det var ryskt skolade hoppare, som utvecklade den till fulländning, Igor Kasjkarov, Jurij Stepanov, Robert Sjavlakadze, Valerij Brumel och Vladimir Jasjtjenko. Nedan ser vi världens kanske allra högsta hopp i dykstil utfört av sistnämnde Vladimir, eller Volodomir som han hette hemma i Ukraina.

 vladimir-jasjenko1

  Underbarnet Vladimir Jasjtjenko sätter världsrekord inomhus med 235.

                                                                         ¤

http://images.google.com/hosted/life/l?q=brumel&imgurl=6ab114b80dd6cbe6

                                                                         ¤

Stepanovs julafton

Låt oss under denna årets mörkaste dag för ett ögonblick återvända till den ljusa sommarkväll år 1957, när Jurij Stepanov på Dynamostadion i Leningrad klarade 2,16 i höjdhopp och med detta blev Sovjetunionens och Europas förste officielle världsrekordinnehavare i grenen. Som ciceroner erbjuds vi några av den tidens alla mångordiga och i sina lyckligare stunder även vältaliga journalister. Läsaren får tänka sig den första skildringen läst på klingande finlandssvenska.  Snitsaren njuter i fulla drag av ålderdomliga formuleringar som ”begynnelseförsöken” och ”den kraftiga muskulaturen”,  och det märkliga uttrycket ”avstampsfotens knä” gör snitsaren på sådant sprudlande humör,  att han förlåter skribenten för att på ett annat ställe ha blandat ihop Stepanovs fötter. Vilken ivrig entusiast,  som står bakom Expressens och Aftonbladets i huvudsak likalydande reportage, är okänt men detaljerat och fängslande är det i alla händelser.

                                                                       ¤                    ¤

varldsrekorden-rasar

                                                    Huvudstadsbladet 14/7 1957

LENINGRAD, lördag (Huvudstadsbladet-spec.). Inga världsrekord i friidrott tycks gå säkra dessa dagar. För tredje dagen i svit blev det ett nytt rekord – denna gång var det 23-årige ryssen Jurij Stepanov som förpassade amerikanska spänstfenomenet Charles Dumas rekord till hävderna. Resultatet uppnåddes i samband med stadskampen i friidrott mellan Leningrad och Helsingfors som började på lördagen i Leningrad. I stadskampen leder Leningrad med 76-42. Ryssarna var överlägsna i de flesta grenar, men på 1500 blev det dubbelseger för Helsingfors genom Nieminen (3.48,8) och Eräkare och Jorma Valkama tog dagens andra finländska seger med 744 i längd.

Stepanov inledde på 185 och tog alla höjder t.o.m 204 i första försöket. På 211 gick han över i andra och därmed var det redan klart för nytt sovjetrekord. Det tidigare hade Kasjkarov med 210. När ribban lades på 216 avstannade alla de övriga tävlingarna på planen. Alla följde med spänning den smärte höjdhopparen. Redan första försöket gav nytt rekord. Han rullade elegant över med så mycket luft emellan att även 218 säkert hade klarats. 218 blev följande höjd men lika bra lyckades inte hans hopp på den höjden. Det andra försöket var visserligen i det närmaste perfekt, kroppen var redan över ribban, men han rev med avstampsfotens knä.

När rekordet var klart bar de entusiastiska funktionärerna och medtävlarna Stepanov från idrottsplatsen i gullstol.

Hopplatsen var i prima skick men värmen över 30 grader besvärade en aning. Eino Simelius följde överraskande länge med i Stepanovs takt och blev tvåa med 201 efter att ha klarat alla höjder i begynnelseförsöket.

Jurij Stepanov är 23 år gammal och studerar liksom de flesta sovjetstjärnorna till instruktör i fysisk fostran. Han är 182 cm lång och väger ungefär 80 kilo – kraftigt byggd men smärt om höfterna. Han tar avstampen med vänster* fot efter en kort ansats på 9-10 steg. Den kraftiga muskulaturen har han skaffat sig genom riktig viktlyftsträning. Stepanov som är ljushårig hoppar med en mycket kraftig och väl uttagen avstamp. Stilen är kalifornisk dykstil och den har han nött in under ett mångårigt tränande av höjdhopp.

*)  Skall naturligtvis vara höger (snits. anm.).

                                                                       ¤                    ¤

30000-sag-hojdrekordet

fyra-centimeter-over1                                    Expressen (överst) och Aftonbladet 14/7 1957

LENINGRAD (AB). 30 000 åskådare på Dynamostadion i Leningrad höll andan, och lika många ögonpar stirrade ner mot höjdhoppsställningen. Allt var tyst. Där nere på planen stod den ryske studeranden Jurij Stepanov försjunken i djup koncentration. Framför honom låg höjdhoppsribban på 2,16 m, en centimeter över amerikanen Charles Dumas världsrekordhöjd. Så höjde Stepanov huvudet och tog ett par steg framåt men ångrade sig och gick tillbaka för att börja ansatsen på nytt. De 30 000 andades ut men allt blev snart åter tyst och stilla. Ny koncentration.Ansatsen blev kort men intensiv. Allt klaffade. Stepanov sköt i  höjden som en gummiboll och rullade över ribban. Högt över. Säkerligen tre till fyra centimeter högre än vad som behövdes. Ryssen tog mark nere i gropen så att sanden yrde omkring honom. Fortfarande var de 30 000 tysta. De var liksom rädda för att ribban kanske skulle dunsa ner. Men det var ingen risk – den inte så mycket som dallrade ens. Så med ens, när åskådarna insåg att ”faran var över”, började det. Först vid kortsidan längst bort från hoppställningen. Sedan följde sektion efter sektion. Hela stadion blev ett jublande hav. Tidningar, program, hattar och allt annat löst flög i luften precis som det skall göra när ett nytt fenomenalt världsrekord är ett faktum. Publikens entusiasm ville inte ta slut. Men föremålet för hyllningarna, idrottsmannen där nere på planen vinkade avvärjande med händerna. För honom var tävlingen ännu inte slut. Världsrekordet var hans, men resultatet kunde bli ändå bättre. Stepanov begärde höjning till 2,18. Funktionärerna utförde villigt ordern. Så följde ny intensiv koncentration. Men det ville inte lyckas. Första hoppet blev en grov rivning. I andra försöket var ryssen så gott som över men råkade toucha ribban med ena knäet på nedgående, och den tog mark på samma gång som han själv. Det besvikna suset spred sig i den vackra sommarkvällen. Ännu hade han dock ett hopp kvar. Men det syntes på honom att han hade gett sitt bästa och det blev en klar rivning. Publiken var dock inte ledsen för detta utan hyllningarna blev genast lika intensiva som förut. Det är inte varje dag, som en ryss sätter världsrekord i höjdhopp. Tvåa i tävlingen, som ingick i stadsmatchen mellan Leningrad och Helsingfors, blev finländaren Simelius på 2,01.

                                                                        ¤                    ¤

LENINGRAD (UP). 23-årige Jurij Stepanov är mannen för dagen i Ryssland. Han slår ledigt ut självaste Nikita Chrustjev. Han är på allas läppar efter att ha gått över de ”omöjliga” 216 centimeterna i höjdhopp. Det slår högt att ha lagt beslag på ett rekord, som varit amerikansk ”egendom” under alla år.

                                                                       ¤                    ¤

Skoregler

Vi råkade först kalla detta inlägg “Stepanovs paragraf”,  inte för att den stränga paragraf,  som infördes kring höjdhopparnas skosulor i slutet av 1950-talet, på något  sätt var riktad speciellt mot Jurij Stepanov,  utan för att hans oväntade välrdsrekord påskyndade införandet av den.  På samma sätt som “Lex Sarah” i sociallagen har givits namn efter sin initiativtagare,  önskade  snitsaren  ge  sin höjdhoppande broder den,  låt vara helt oförskyllda men dock, ära han bort ha. Snitsaren hade även en ambition att låta titeln på varje blogginlägg i serien om den ryske höjdhopparen inledas av dennes namn.  Tanken var mycket vacker, men efter ett vänligt påpekande från den kloka läsekretsen har snitsaren insett, att Stepanov själv nog helst hade önskat slippa hedras i just detta sammanhang.

                                                                                     ¤

I det uttdrag ur IAAF’s stadgar, som återges nedan, kan möjligen en liten detalj förvåna. Medan höjhopparnas skosulor framtill inte får vara tjockare än 13 mm, tillåts hälen vara 1,9 mm tjock. Gissningsvis beror denna eftergift på att de flesta normala träningsskor, som ju är tjockhälade, i annat fall skulle blivit förbjudna. Någon fördel av en upphöjd häl har man inte i höjdhopp, om vi ska tro kritikens resonemang kring 1950-talets omdiskuterade skor, som tvärtom ansågs gynna hopparna  just genom den extra uppförsbacke de bildade. När snitsaren plockar fram sin gamla hoppsko av märket Adidas från 1967, uppmäter han dess under det främre fotbladet lätt förstärkta sula till att vara mellan 10 och 15 mm tjock, medan skons häl mycket riktigt är betydligt tunnare. Spikarna är sex till antalet och som mest 16 mm långa och 4 mm i diameter.

(Denna sko fick han helt opåkallat och gratis från Svenska Friidrottsförbundet. Det var, förutom instruktörshjälp, den enda ersättning han erhöll därifrån under sin aktiva tid. Hans klubb SSIF, numera FK Studenterna, betalade dock de flesta resor till och från tävlingar liksom ett träningsläger i Järvsö. Egen nyckel till ett omklädningrum på Stadion får också ses som en lyx idag, när jumper är tvungen att punga ut med 20 kronor för att få duscha i Studenternas nya högborg, KTH-hallen. Någon klubbmedlemsavgift utöver kårobligatoriets behövdes inte heller på den tiden).

                                                                                  ¤ 

Utdrag ur regel 143 av IAAF’s regler för friidrott 2008:

Shoes 

Competitors may compete barefoot or with footwear on one or both feet. The purpose of shoes for competition is to give protection and stability to the feet and a firm grip on the ground. Such shoes, however, must not be constructed so as to give a competitor any additional assistance, and no spring or device of any kind may be incorporated in the shoes. A shoe strap over the instep is permitted.

Number of Spikes

The sole and heel of the shoes shall be so constructed as to provide for the use of up to 11 spikes. Any number of spikes up to 11 may be used but the number of spike positions shall not exceed 11.

Dimensions of Spikes

When a competition is conducted on a synthetic surface, that part of each spike which projects from the sole or the heel shall not exceed 9mm except in the high jump and javelin throw events where it shall not exceed 12mm. These spikes shall have a maximum diameter of 4mm. For the non-synthetic surfaces the maximum length of spike shall be 25mm and the maximum diameter 4mm.

The Sole and the Heel

The sole and/or heel may have grooves, ridges, indentations or protuberances, provided these features are constructed of the same or similar material to the basic sole itself. In the high jump and long jump, the sole shall have a maximum thickness of 13mm and the heel in high jump shall have a maximum thickness of 19mm. In all other events the sole and/or heel may be of any thickness.

Inserts and Additions of the Shoes

Competitors may not use any appliance, either inside or outside the shoe, which will have the effect of increasing the thickness of the sole above the permitted maximum, or which can give the wearer any advantage which he would not obtain from the type of shoe described in the previous paragraphs.

                                                                                 ¤

Ovan nämnda regelsamling  uttrycker för övrigt, så vitt vi kunnat se, inte längre något förbud mot ”volt” i höjdhopp, som snitsaren svagt minns i reglerna från sin ungdom och som han nämnt i tidigare inlägg, och någon regel som tillåter en upphängd näsduk som riktmärke på ribban har vi inte heller kunnat finna. För att ingen ska tro, att snitsaren bara yrat i senilitet, visar han en bild på världens förste tvåmetershoppare, George Horine, som kan anses ha introducerat den kaliforniska stilen, även kallad ”western roll” eller helt enkelt ”Horine”. Är det inte en präktig snorfana han har hängt upp på ribban, så säg:

 

horine-med-nasduk-stor2

 

Stepanovs gåta

    

Det kan tyckas märkligt att vi bara har lyckats finna tre bilder, varav två visas här nedan, där Jurij Stepenov hoppar dykstil. Huvudstadsbladet, som har ett reportage från den mycket ojämna stadskamp mellan Leningrad och Helsingfors där Stepanov satte sitt världsrekord, visar inte någon bild från höjdhoppet, och i Pravda hittar man bara en kort notis enligt ovan och det vanliga porträttet.  

Enligt ryska internetsidor ska den franska sporttidningen L’Equipe ha varit om inte allra först så i varje fall mest energisk i kritiken mot Stepanovs sko, men i Kungliga Bibliotekets mikrofilmsarkiv finns av franska tidningar bara Le Monde och Le Figaro och dessutom har snitsaren saknat ”Sovjetskij Sport”, ”Track and Field News” och andra seriösa idrottstidskrifter som kunnat tänkas innehålla en del information av betydelse. En ambitiös och vid kassa stadd butler hade inte tvekat att ta flyget till Paris, Moskva, New York med flera städer i sin jakt på sanningen om Stepanovs sko, men nu har han fått hålla tillgodo med det material Kungliga Bibliotekets arkiv av mikrofilmer tillhandahållit.

Snitsaren har även läst vad som står om Stepanov i Lennart Zackrissons bok om höjdhopp, ”Ribban dallrar”, men funnit att den sammanfattande informationen där hämtats ur samma källor, främst ur Idrottsbladet, som snitsaren citerar merutförligt.  Kapitlet kallar Zachrisson ”fläsksvålesulan” och i texten talar han om ”fläsksulan”, uppenbarligen populära beteckningar, som däremot ännu inte syntes i tidningarna från tiden. Boken är välskriven och spännande och kan rekommenderas åt den som önskar vidga sitt höjdhoppsvetande och få en något bredare överblick över grenens utveckling, än vad snitsarens detaljstudium av Stepanov erbjuder.

 

 

  

De båda bilderna ovan, som visar Stepanov i aktion, publicerades dagarna efter rekordhoppet,  den övre i Expressen och den undre i Dagens Nyheter, men att de härrör från helt olika tillfällen, framgår om inte annat av ribbornas utseende. Expressens bild ska enligt texten vara från rekordtillfället på Dynamostadion i Leningrad, men snitsaren har i så fall svårt att förklara träden i bakgrunden. Den undre bilden är mer stadionlik, men någon entusiastisk trettiotusenhövdad publik, som tidningar berättar om, kan inte anas i bakgrunden. Dessutom tycks höjdhoppsställningen alltför gammaldags och ribban förefaller inte heller vara upphängd enligt reglerna. Sedan 1926 ska den vila fritt på två stöd riktade mot varandra så att den kan falla både framåt och bakåt, medan denna ribba ser ut att ligga på klotsar framför de upprättstående stolparna, varför, om bilden vore från rätt tillfälle, ett världsrekord inte skulle blivit godkänt. Snitsaren avstår dock från att kontakta IAAF för en utredning härvidlag, eftersom Stepanov dels enligt samstämmiga tidningar ändå inte vidrörde ribban i sitt hopp på 2,16 och dels kan tyckas ha lidit nog.  

På den översta bilden kan man skönja en extra sula under Stepanovs sko, men ingen som motiverar en förstoring liknande den hans ryske kollega Komenkov demonstrerat i ett tidigare blogginlägg. Snitsaren tänker, att om det funnits en tydligare bild i västerländsk press på den ryske världsrekordhopparen från den 13 juli 1957, eller över huvud taget någon som avslöjade hans sko, hade denna med säkerhet köpts och publicerats i Idrottsbladet och en god gissning är, att även den franska tidningen nöjt sig med att visa bilden på kollegans sko. Det är också märkligt, att det  ständigt är Stepanovs vänstra fot som nämns, när hans specialsula kommer på tal.

Den höjdhoppskunnige har också anledning att fundera över Stepanovs hoppstil på de två fotografierna. Det övre visar hur han dyker föredömligt med en låg tyngdpunkt i förhållande till ribban och i snitsarens ögon ser stilen så långt helt perfekt ut. Med en vridning utåt av överkroppen ser han ut att, som fysikalisk motreaktion, i nästa moment kunna lyfta sitt högerben fritt från ribban, men på den undre bilden, något senare i hoppet, tycks han i stället kasta överkroppen bakåt. Snitsaren tror att det mellan hoppen på bilderna kan ha förflutit en längre tid, varunder den läraktige ryssen experimenterat med sin dykstil. Gissningsvis har denna då utvecklats mot den övre mer Brumellika.

      

Expressen publicerar för övrigt i sammanhanget också en bild från 1954, där en ung Stepanov ses hoppa ”ytterfot”, det vill säga något slags saxstil. Vid EM i Bern samma år sägs sovjetiska tränare ha filmat Benke Nilsson och året efter bjudit honom till Moskva, där inte bara hans dykstil utan även hans hoppsko studerades, vilket Benke för övrigt nämner i en kort intervju i Aftonbladet två dagar efter Stepanovs världsrekord:

”2,16 av en ryss var inte direkt oväntat och inte heller att det blev den tidigare sovjettvåan Stepanov i stället för olympiske bronsmedaljören Kasjkarov. När jag tävlade i Ryssland, var man mycket intresserade av min hoppsko och dess tjocka lädersula. Sedan dess har ryssarna experimenterat flitigt och konstruerat en sula av tjockt, men speciellt lätt läder”.

Det är intressant att Benke Nilsson redan nu talar om de tjocka lädersulor, till vilka han givit ryska höjdhoppare inspiration. Snitsaren tycker att detta tidiga uttalande i Aftonbladet är spännande och borde ha funnits med i vår utförliga genomgång, kallad ”Stepanovs år”, av svenska tidningsartiklar i ämnet.

(Kort efter detta inläggs publicering fick sig snitsaren tillsänd en internetlänk till ett diskussionsforum i anslutning till tidskriften Track and Field News, där ännu en bild visas på Stepanov, uppenbarligen tagen vid samma tillfälle som den övre av bilderna ovan men något senare i hoppet. Denna bekräftar snitsarens gissning angående hoppstilens utveckling, och i sammanhanget uppskattas tjockleken på Stepanovs högra skosula till mellan 25 och 30 mm).

Som avslutning på denna mycket magra bildkavalkad på Jurij Stepanov visar vi nedanstående alster av Tecknar-Anders i Svenska Dagbladet. Detta är märkligt nog det enda i sitt slag vi funnit, trots att turerna kring de tjocka sulorna borde varit tacksamt motiv för sportteckningar och karikatyrer. Enligt konsulterade ryska internetsidor ska dock ett flertal sådana ha publicerats både i och utanför Sovjetunionen till glädje för många men, efter vad vi förstått, inte för Stepanov. Teckningen nedan gjordes däremot redan ett par dagar efter världsrekordet, då skodebatten ännu bara fördes bland höjdhoppare. 

Den 11-årige snitsaren läste inte Svenska Dagbladet, men Tecknar-Anders, eller Anders Andersö, som han egentligen heter, tecknade även i månadstidskriften All Sport. Snitsaren minns att han i den åldern tyckte att sådana teckningar var höjden av bildkonst och han härmade dem inte helt utan framgång. Att han snart kunde roa klasskamrater med karikatyrer på olika lärare, kan han delvis tacka denne tecknare för.

 

 

 

 

Stepanovs olycka

 

  stepanov-portratt

 

När den 24-årige Jurij Stepanov den 13 juli 1957 på Dynamostadion i Leningrad satte sitt fantastiska världsrekord i höjdhopp med 2,16, anade han inte att detta så småningom skulle bli hans livs olycka. Trots att han var en av världens bästa höjdhoppare på 1950-talet, kommer han för evigt att förknippas med en numera förbjuden sko och trots att världsrekordet sattes enligt gällande regler och blev officiellt godkänt sommaren 1958, anges det ännu i en del, främst anglosaxiska, sammanhang som inofficiellt. Tjocksulade skor användes som vi sett av många höjdhoppare, men som världsrekordhållare har Stepanov fått representera dem alla och den uppskattning, han borde fått för att ha påskyndat införandet av en nödvändig regel, har uteblivit. Ju mer vi fördjupat oss i denna mycket märkliga historia, desto mer sympati har vi fattat för den olyckstyngde ryssen och om vi så räddat något av hans ära genom vårt enkla blogginlägg, har detta inte skrivits förgäves.

Snitsaren har hittat ett fåtal ryska internetsidor som behandlar Stepanovs öde. Oftast har det handlat om minnesartiklar och hyllningar till en stor idrottsman och inte sällan har man sökt upprätta sin landsmans solkade heder. Där skildras historien kring det omdiskuterade världsrekordet ur ett annat perspektiv och där berättas även den tragiska fortsättningen.

Enligt samstämmiga ryska internetsidor ska skriverierna kring Jurij Stepanovs världsrekord ha fortsatt, även sedan detta godkänts och alla höjdhoppskor med tjockare sulor förbjudits. Till förföljelserna i utländska medier i form av elaka kommentarer och karikatyrer, som även trycktes i sovjetiska tidningar, lades så inhemska medtävlares ”illasinnade avund” och familjen Stepanovs brevlåda fick ta emot, som det heter i en artikel, ”smutsiga brev”. Stepanov själv, sägs ha burit all förödmjukelse inom sig, med påföljd att han till slut bröt samman och togs in på en nervklinik. Efter utskrivning därifrån ska han ha haft svårt att anpassa sig till de krav verkligheten ställde och den 13 september 1963, bara sex år efter att han satte sitt fantastiska världsrekord, tog Jurij Stepanov sitt liv.

Человека редкого таланта, высочайшей порядочности и исключительной совести не стало.

(En man av sällsynt talang, högsta anständighet och utomordentlig ärlighet fanns inte längre ibland oss).

Tillägg  20 januari 2009:     

På ett diskussionsforum i anslutning till tidskriften Track & Field News fann vi ett kort inlägg  om “Yuriy Styepanov”,  som vår man ibland stavas på engelska. Uppgifterna om vad, som hände Stepanov efter 1958, skiljer sig, som vi ser, en del från vad ryska internetsidor haft att berätta. Enligt signaturen Bauchwalzer ska han ha skadat sig 1959 och endast klarat två meter men kommit igen 1960 med några hopp över 2,05 , vilket dock inte räckte till en plats i det sovjetiska OS-laget. Han uppges ha lidit av “several emotional problems” och ska ha tagits in på psykiatrisk klinik, men några yttre omständigheter anges inte som orsak. Medan ett flertal ryska artiklar uppgivit den 13 september 1963 som Stepanovs dödsdag, sägs han här ha tagit sitt liv först i mars 1965. Uppgiften, att nyheten om hans död hemlighållits av de ryska myndigheterna, för att avslöjas först ett halvår senare av den franska tidningen L’Equipe, förefaller dock inte orimlig. Säkert är att han officiellt inte begick självmord.

 

Stepanovs år

 

   

Den,  som  slog  upp  Dagens  Nyheters sportsidor den 14 juli 1957, möttes av ovanstående märkliga rubrik och bild. ”Rätt ryss” i sammanhanget  skulle ha varit bronsmedaljören från Melbourne-OS, Igor Kasjkarov, som innehade det sovjetiska rekordet med 2,11 m, och inte den mindre kände Jurij Stepanov, som nu  överträffade sitt personliga rekord med nästan en decimeter och därtill slog nytt världsrekord och hela världen med häpnad. Det tidigare rekordet, 2,15, innehades sedan ett år av amerikanen Charles Dumas och Stepanovs hopp var sensationellt även därigenom, att detta var första gången i höjdhoppshistorien, som någon från den gamla världen erövrade världsrekordet. Snitsaren minns denna dag väl, och när han ser bilden på den ryske rekordhopparen, förflyttas han i ett enda slag 51 år tillbaka i tiden. Snitsaren kommer ihåg att han inte var odelat entusiastisk över det nya världsrekordet, som med ens fick de svenska stjärnorna att blekna, ty vid denna tid var ”Benke” Nilsson svensk rekordhållare med 2,11, medan övriga svenskar med ”Stickan” Pettersson i spetsen ännu inte kommit över 2,07. 

  

Stepanovs gädje skulle dock inte vara så länge. Det började spekuleras om, att allt inte stod rätt till med ryssens rekordhopp och den 20 augusti kunde man i Dagens Nyheter läsa en rubrik, ”Rysk språngsula gav rekord”, under vilken en bild med förstoring demonstrerade en sådan sula. Texten berättar bland annat: ”En underlig sko observerades av skarpa iakttagare när ryssen Jurij Stepanov höjde amerikanen Dumas världsrekord från 2,15 till 2,16. På den vänstra foten (upphoppsfoten) hade han en extra tjock sula med extra långa spikar under det att han på den andra hade en lätt och mjuk sko av den typ som basketspelarna använder”. 

Senare står dock att bilden föreställer en annan rysk höjdhoppare, Komenkov, och på den tidigare bilden ser vi också att Stepanov  var högerhoppare, varför ”språngsulan” alltså skulle ha suttit på hans högra sko. Denne Komenkov tycks för övrigt inte hoppa som de andra ryssarna. Att kasta sig med båda armarna före över ribban praktiserades bara av de allra extremaste dykarna i Sverige, medan exempelvis Stepanov på tillgängliga bilder nästan inte dyker alls.

 

En vecka senare visar Dagens Nyheter denna bild på Stepanov, enligt uppgift tagen i London, där han blir tvåa efter landsmannen Kasjkarov i en landskamp mot Storbritannien. Båda ryssarna hoppar 2,11 och är förstås helt överlägsna. Några kommentarer kring ryssarnas skor gör inte tidningen och på bilden  har  Stepanovs högerfot hamnat precis  mitt framför ett mörkt  läktartorn, varför en eventuell specialsula varken går att upptäcka eller säkert avfärda. Att skorna är olika betyder ingenting i sammanhanget eftersom man oftast bara hade hoppsko (med spikar i hälen) på avstampsfoten. De flesta svenskar hoppade för övrigt vid denna tid med den andra foten bar.                                        

 

Ryktet om den nya ”katapultskon” hade emellertid inte tystnat. Under en rubrik ”Höjdhopparnas hjälpsula måste förbjudas” i Idrottsbladet den 9 september vädjar den svenske höjdhopparen Bertil Holmgren till Fiidrottsförbundet om ett snart agerande för en regeländring och skriver bland mycket annat: ”Reglerna är till för att värna om rättvisan och den goda sporten. Där regler fattas trivs bara jesuiter och spanska spjutkastare. Utvecklingen är snabbare än någonsin och rekordhetsen framföder små ojustheter av olika slag. Hjälpsulan är orsaken till den europeiska enorma utvecklingen i min gren. En ny regel om skobeklädnad ska fram annars kan vi höjdhoppare flytta till cirkus. Där gäller inte idrottens oskrivna lagar om ärlig kamp och rent spel”. Han för ett fysikaliskt resonemang och bifogar en teckning (se ovan) med förklaringen: ”Vid a börjar hävrörelsen med vanliga skor, vid b med sko, försedd med hjälpsula, i vilket senare fall alltså hävmomentet är förlängt med sträckan a-b. Dessutom, och det är synnerligen viktigt, kommer avstampningsproceduren att ske så mycket extra över marken, som den extra sulan är tjock!”. Holmgren hävdar därtill, att skor med tjockare sula kan förbjudas redan med de regler som gäller, eftersom man inte borde få göra avstamp ”från ett högre plan  än markens”, ett enligt snitsarens åsikt något inkonsekvent resonemang,  då ju mycket få höjdhoppare hoppar helt barfota.

Längre ned på sidan visar och berättar den nyblivne tvåmetershopparen Gösta Gustafsson från Järla om sin sko med en monterad dubbel sula: ”Det här är inte mycket i jämförelse med vad många andra har, men det kan betyda en hel del i centimeter kring två meter. Jag skämdes som en hund, när jag gjorde jobbet. Jag tyckte, att jag fuskade och bar mig illa åt, men å andra sidan försökte jag lugna mig med att det inte var något brottsligt. Alla andra har likadant. En del har den tjockare sulan invändigt, andra har mycket mer fullt synligt. Ville man vara med och leka i konkurrensen och eftersom reglerna tillåter det, så fanns det ju inget val. Men skojigt och riktigt hederligt är det inte”.

”De sovjetiska höjdhopparna bär inga magiska skor” skriver Komsomolskaja Pravda den 23 oktober. Författaren till artikeln protesterar mot den kampanj i västerländsk press, som  hävdar  att höjdhoppskornas utförande strider mot de internationella reglerna, och tillägger: ”Det är inget nytt eller sensationellt att de sovjetiska hopparna använder skor med tjocka gummisulor. Den svenske mästaren Bengt Nilsson har ju burit liknande skor sedan lång tid tillbaka. Den västerländska pressen må gärna vädja till Internationella fridrottsförbundet att bannlysa dessa skor men varje rättänkande person må förstå, att den utrustning och de redskap, som används av idrottsmän, alltid kommer att förbättras”.

I sin stående krönika i Idrottsbladet, ”Vad vi talar om i friidrottskretsar”, svarar Sven Lindhagen:

   

”Någon större kampanj mot ryssarna har oss veterligt inte satts igång, tvärtom har väl många länder, med Sverige i spetsen, betonat, att lite var använder skor med tjockare sulor, svenskarna inte minst. Men det är inte ”vem som gör det”, saken gäller, utan att ingen får göra det, varken svenskar, ryssar, jugoslaver, Ugandabor eller andra. Detta med en tjockare sula är en obetydlig utveckling, men rätt som det är kommer man fram till hoppskor med inbakade stålfjädrar. Bättre att stämma i bäcken än i ån”. Vems sko, som visas på bilden i artikeln, framgår inte.

Att Stepanov och andra med tjockare sula på hoppskon har haft hjälp av denna, tycks det vid denna tid inte råda någon tvekan om. Sven Lindhagen kan berätta att ryssen observerats under en tävling i Prag, där han rev två gånger på två meter jämt med en vanlig sko, för att sedan med sin specialsko mycket enkelt klara i tredje försöket och därefter hela 2,06. Jugoslaven Marjanovic, som helt överraskande slagit de bästa svenskarna i en landskamp mellan Norden och Balkan, och varit nära att klara 2,07 i gammal saxstil, sägs ha använt en mycket tjocksulad sko, som han fått vid ett besök i Moskva. Lindhagen påpekar dock att även svenskarna hoppar med något tjockare sulor, varför han undrar vad deras resultat egentligen är värda. 

Idrottsbladet kan också meddela, att Internationella Friidrottsförbundet ämnar diskutera skofrågan på ett kommande möte, men det förbud, som enligt den svenske ledamoten Tage Ericsson är nödvändigt, kan förbundskongressen fatta beslut om först året därpå (1958), dock före EM i Stockholm, vilket naturligtvis anses viktigt.

 ”Jag skall konstruera en ”idiotisk sko”, som jag kan hoppa 2,20 med”, berättar den svenske rekordhållaren Benke Nilsson för Idrottsabladet den 6 november och fortsätter: ”Jag skall visa världen och särskilt ledningen i Internationella Idrottsförbundet, att det är absolut nödvändigt med nya regler, som förbjuder de här ”ryska” skorna med tjock sula. Gör jag ett sådant där ”idiotresultat”, så måste dom ju förstå, att det är nödvändigt att ändra regeln. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt, men jag skall tala med fackmän. Jag har flera idéer t. ex. med stålfjädrar i skon, det finns inget förbud mot detta, eller en sko på en halv meters höjd, som stannar kvar på marken, då jag hoppar. Huvudsaken är att den nuvarande regelns omöjlighet blir klart belyst”. På frågan, hur mycket han anser att Stepanov vinner på att använda sin specialsko, svarar han: ”Fem centimeter absolut. Man får en helt annan sträckning på vadmuskeln med en sådan sko och man kan sätta flera muskelgrupper i arbete”. Benke hävdar att hans eget svenska rekord, 2,11 från 1954, sattes med en vanlig sko. Tjockare sula började han själv använda först senare: ”Det var efter rekordsäsongen, alltså 1955 sedan jag hade skadat mig. Jag gjorde det mest på skoj och min sula innebar inte någon sådan där överdrift som Stepanovs. Min sula var bara 21 mm tjock, mot 13 mm för en normal sko. Stepanovs är cirka 50 mm. Hela den här historien är förresten mitt fel. Då jag var i Moskva, använde jag den där upphöjda skon. Ryssarna ville se på den och då berättade jag för deras övertränare om dess teoretiska fördelar. Det var ju dumt av mig, ty ryssarna gick med sin vanliga målmedvetenhet vidare och konstruerade Stepanov-skon med mellan 35 och 40 mm förtjockning. Det är förresten inte osannolikt att de går vidare med sina experiment och gör en sko som det går att hoppa 2,30 med”.

I januari 1958 godkänner Internationella Friidrottsförbundet de världsrekord, som satts året innan, dock inte Jurij Stepanovs 2,16. Ett beslut angående detta får vänta till förbundskongressen i augusti. Idrottbladet diskuterar frågan och gissar att man måste godkänna ryssens resultat som världsrekord, eftersom det har uppnåtts enligt gällande regler, på samma sätt som tidigare den amerikanske spjutkastaren Bud Helds världsrekordnoteringar blivit godkända trots att han kastat med ett spjut, som senare kommit att förbjudas. Å andra sidan, resonerar tidningen, finns ett prejudikat i form av “såpstilen”, också i spjutkastning, där inga resultat hamnat i rekordtabellerna.

Senare på våren, den 11 april, skriver höjdhopparen Bertil Holmgren än en gång i Idrottsbladet i ämnet. Han har tillbringat vintern i USA, där han fått försäkran att slippa möta höjdhoppare med tjocka sulor.  Det har sagts honom att sådana är förbjudna i Amerika, varför han har sett fram emot att få tävla under absolut rättvisa förhållanden. “Men nu har det hänt”, skriver han. “Den ryska sulan, som de kallar den här, har uppträtt även i USA, och den som använt den har blivit fruktansvärt nedskriven. Det låter nästan som om man anklagar honom för oamerikansk verksamhet”. Holmgren berättar om en tävling i Austin i Texas, där en William Thornton, med ett personligt rekord på 1,96, plötsligt hoppar 2,05 och besegrar Holmgren och andra stjärnor, trots att han tidigare alltid varit chanslös mot dessa och förlorat med över fem centimeter. Efter tävlingen skall Thonton ha visat sin sko för konkurrenterna och glatt och oskyldigt berättat: “Jag läste i Sports Illustrated om den tjocka sulan och lät tillverka den här skon åt mig. Jag kan försäkra att den är bra, det såg ni ju idag. Man lyfter på ett helt annat sätt, man känner sig som avfyrad och jag kan springa min ansats i högre fart utan att vara rädd att vika mig i upphoppet”. Holmgren säger sig ha lyssnat med alla möjliga uttryck i sitt ansikte och blivit bestört, förvånad och ledsen för sin väns del. En amerikansk idrottsledare, vid namn Keaton,  blir kontaktad och i Dallas Morning News  ska  man  en tid därefter ha kunnat läsa bland annat: “William Thornton har satt fart på diskussionen, vars vågor verkligen går höga här just nu, genom att vara den, såvitt jag vet, förste amerikan att använda tjock sula på sin spiksko. Han förbättrade sitt rekord med nio centimeter på kuppen och har illustrerat, vad jag hävdar, att den tjocka sulan hjälper en hoppare till ungefär tio centimeter bättre resultat än han skulle prestera samma dag med en reguljär sko”

De flesta tycks nu övertygade om, att en ny regel kring höjdhopparnas skor är att vänta och den 16 maj, spekulerar Sven Lindhagen i Idrottsbladet om att det sovjetiska friidrottsförbundet nu förbjudit de tjocka sulorna och att en del andra öststatsförbund följt efter. Georgiern Sjavlakadze har nämligen setts hoppa 2,08 och tjecken Lansky 2,06 med vanliga skor. Däremot har ryssen Kasjkarov enligt den franska sporttidningen “L’Equipe” haft tjock sula, när han hoppat 2,08. Om Stepanov själv, som oförskyllt fått symbolisera eller rentav ge namn åt den snart otillåtna skon, sägs dock ingenting i spekulationerna.

I slutet av juli möts Sovjet och USA i en landskamp i Moskva och naturligtvis emotses duellen mellan Stepanov och den förre världsrekordhållaren Charles Dumas med särskilt intresse. Någon vidare kamp blir det dock inte, ty medan amerikanen hoppar till synes håglöst och stannar på 2,03, vinner Stepanov på förnämliga 2,12. Idrottsbladet skriver:

”Alldeles särskilt imponerade den (inofficielle) världsrekordhållaren Stepanov. Han har lagt av specialsulan och av allt att döma var den en illusorisk hjälp och kanske mest en suggestion. Stepanov hoppar lika bra utan denna och 2,12 gick som en dans i ett sällsport väl sammanhållet, ytterst beslutsamt mejslat hopp. Med sin kärva sakliga spänst kom han olympiasegraren Dumas att te sig som en bortdaltad diva (den pojken har tydligen inte farit väl av berömmelsen). Helt annat, alltigenom manligt intryck gjorde Stepanov, som hoppar från höger och tekniskt utnyttjar farten så långt det gärna är möjligt. Ansatsstegen är bestämda, långa och snabba och fartökande ända fram till upphoppet, varifrån han liksom i en lyftkranskrok svänger sig över ribban i ett relativt långt hopp. 2,09 och 2,12 vållade honom inga bekymmer men på 2,15 var han dock denna gång chanslös. Måhända spelade honom ett begynnande regn ett spratt. I vart fall är Stepanov en mästerhoppare, en artist utan åthävor. Han kör rätt på, precis som Benke, när han stod på höjden av sin förmåga. I EM är det nog troligt att han klarar att slå världsrekordet med en riktig sko”.

Skribenten är nästan lika översvallande när han berömmer arrangemanget och den entusiastiska, men samtidigt kunniga och opartiska jättepubliken. Sovjet, som till skillnad från USA deltar med sitt absolut bästa lag i varje gren, vinner landskampen, där det för övrigt noteras två nya världsrekord, av tiokamparen Rafer Johnson och den ryske trestegshopparen Rjakovskij.

I sammanhanget kan också tilläggas, att Stepanov, enligt ryska internetsidor, ska ha skänkt sin omtalade världsrekordsko till sin amerikanske konkurrent, men i snitsarens öron låter detta mer som en bra historia. Svar på tal gav han tillräckligt genom sin överlägsna seger och sin imponerande hoppning.                

 

Bara ett par veckor senare, den 16 augusti,  meddelar slutligen Idrottsbladet att Stepanovs världsrekord på 2,16 har blivit godkänt, och som av en händelse samma dag anländer den sovjetiska friidrottstruppen till Stockholm för att delta i EM. Den möts av Idrottsbladets reporter på Bromma och Stepanov intervjuas och fotograferas. På bilden ovan ser vi honom till vänster, medan de övriga två sägs vara häcklöparen Litujev i mitten och höjdhopparen Kasjkarov till höger. Reporterns tidsfärgade skildring av det första mötet med gästerna är värd att återges ordagrant:

”Det var ingen kollektiv skara som för första gången trampade svensk mark. Tvärtom, en samling individualister gick nerför landgången från den stora ryska flygande metallkroppen med de brummande motorerna. Där fanns storväxta och småväxta ryssar. Där fanns mörka och ljusa ryssar. Där fanns glada och allvarliga ryssar. Där fanns blyga och framfusiga ryssar. Ja, se människor kan man aldrig stöpa i samma form. Allra minst i ett stort land som Sovjet och i en sådan jagbetonad idrott som den fria i löpning, hopp och kast. De här pojkarna och flickorna var inte ens likadant klädda. Mörkhårige Kasjkarov kom i blå gabardinkostym med en amerikansk flygväska över axeln och strödde engelska glosor omkring sig. Nordiskt blonde Stepanov, tyst och försagd, kom i ljusgrå bomullskostym och Ter-Ovanesian, längdhopparen, i mörkbrun vinterdress. Vi svenskar stod i en halvcirkel framför flygplanet och måste ha sett ovanligt fåniga ut, när vi gjorde stora ögon och bara gapade vid åsynen av våra långväga gäster. Inte förrän Sverigevännen och charmören Litujev visade sig och vinkade fick undertecknad mål i munnen och började prata. Ett par ord engelska, några fraser på tyska blandat med teckenspråk och en aning hjälp av en rysk-svensk tolk. Ja, det gick alldeles utmärkt. En sådan här dag var man förstås alldeles extra väl sedd, eftersom man kunde meddela att Stepanovs världsrekord, 216, nyss blivit godkänt av regelkommittén. Alla gick genast fram och tryckte den överlycklige 25-åringens hand och han framhöll glädjestrålande att det gav honom en extra portion självförtroende att man accepterat hans resultat. På frågan om han trodde sig kunna förbättra sitt eget rekord utan sviktsula, ville han däremot inte svara. Han tog förklarligt nog inte risken att bli missförstådd”.

Snitsaren tänker, att dessa veckor i augusti kan ha varit bland de lyckligaste i Jurij Stepanovs liv. Han hade fått sitt världsrekord godkänt och därtill visat världen att han kunnat hoppa högt med vilken sko som helst. Han möttes med respekt och han var favorit till guldet vid de stundande europamästerskapen. Alla historier får dock inte lyckligt slut och det fick inte heller denna om den förste europeiske världsrekordhållaren i höjdhopp. Europamästerskapen blev ett misslyckande med en blygsam sjätteplats på höjden 2,06 efter två svenskar, en tjeck, en tysk och hans landsman Kasjkarov, och snart skulle den olycklige Jurij Stepanov komma att uppleva långt tyngre motgångar än så. Hur konstigt det än må låta, består livet inte bara av höjdhopp.

 

Barndomskollegor

.

Som elvaårig höjdhoppare sommaren 1957 med ett nytt personligt rekord på 1,27, följde snitsaren sina kollegors framfart på sportsidorna med särskilt stort intresse. Benke Nilsson (på bilden här ovan), som han träffat i verkliga livet och vars autograf han ägde, innehade ännu det svenska rekordet med 2,11, men var sommaren 1957 fjärran ifrån sin forna form och hade liksom övriga svenskar förvånansvärt svårt att ta sig över ens två meter jämnt. De förefaller ha tävlat betydligt flitigare än dagens stjärnor, som väljer sina framträdanden minutiöst i samråd med sina tränare. Att tävla sig i form var tydligen den tidens melodi, vilken gren det än gällde och någon brist på konkurrens behövde höjdhopparna inte befara. Förutom de båda etablerade stjärnorna Benke Nilsson och Stickan Pettersson fanns Richard Dahl och den långe Bertil Holmgren, som övergivit sin kaliforniska stil och börjat dyka. Nya i tvåmetersklubben var Gösta Gustavsson från Järla, Sig Andersson från Orient och den redan 31-årige Egon Nilsson från Ljungby, som bara skulle bli bättre med åren och så småningom i karriären klara hela 2,06, för att ännu som fyrtioåring, det vill säga så sent som på snitsarens aktiva tid, vara förmögen att hoppa två meter och slå denne.

Bland ett fåtal utländska höjdhoppare märktes den spektakuläre amerikanen Robert Barksdale. Han hörde ingalunda till de främsta i grenen och under turnén i Sverige sommaren 1957 stannade han oftast på 195, men hans stil var bland de märkligaste man sett. Avstampen skedde på ytterfot, i hans fall höger, liksom i saxstil, men i stället för att fälla överkroppen framåt, fortsatte han rullningen och passerade ribban med ryggen mot denna. På den tiden ansågs han nog hoppa i en variant av omvänd kalifornisk stil, medan vi idag utan vidare skulle kalla det flopp. Om Robert Barksdale bara hoppat lite högre, hade kanske han och inte Dick Fosbury givit namn åt denna stil. På den i vårt tycke otroligt fina bilden ser vi, att Barksdale har blicken riktad ner mot sågspånet i hoppgropen, vilket är begripligt, eftersom han snart blir tvungen att ta emot sig med händerna och helst även något knä för att inte skada sig. Modern nedslagsbädd av skumplast, lämpad för flopphopp, skulle dröja ännu många år på Stadion, där bilden ovan är tagen.

En annan fotgraferad gäst på Stadion var höjdhopparen, som vann i junispelen 1957. Texten till bilden ovan förklarar: ”Här demostrerar smått fenomenale Igor Kasjkarov sin höjdteknik. Observera hur näsan ”slickar” ribban varigenom kroppens tyngdpunkt höjs”. Redan den 11-årige snitsaren insåg naturligtvis den uppenbara fysikaliska felaktigheten i detta, medan den 62-årige dito inte heller kan låta bli att förundras över den sällsynt låga resultatnivån i tävlingen. Ryssen vann på 2,01, sex centimeter före alla de bästa svenskarna. Den som hade varit tio år äldre, tänker snitsaren, eller tio år yngre, beroende på hur man vill räkna. Om ryssen gästat Sverige ett par månader senare, hade nog pilen på bilden inte pekat mot Kasjkarovs näsa utan mot hans vänstra sko. Snitsaren tycker inte att sulan ser anmärkningsvärt tjock ut, men det är inte omöjligt att skon ändå skulle ha underkänts enligt nuvarande regler.

Även om det är svårt att förstå, när man studerar sportsidorna från 1950-talet, förekom det också idrottande damer på den tiden. Som exempel på detta visar vi en föredömligt dykstilshoppande flicka. Den märkliga texten under bilden är dock tidstypisk: ”Även om man är lite tung i gumpen och kort i rocken går det bra med lite spänst och energi att dyka över 1,51. Det gjorde Eva Hedberg, tog DM-tecknet och vann sedan också diskus”. Det kan i sammanhanget tilläggas att vid denna tid kallades idrottsmän med afrikanskt ursprung allmänt för ”negrer” eller till och med ”svartingar” och i detta fann den lille snitsaren inget konstgt. Någon lämplig bild på ”guttaperka-negern”, den amerikanske olympiamästaren och världsrekordhållaren Charles Dumas, har vi dock inte stött på under vårt sökande i Kungliga Bibliotekets arkiv. Den tidigare avbildade flopphoppande Robert Barksdale får dock gå under den idag något anständigare beteckningen ”mörkhyad”. Det skall också sägas, att vi hittat ett indignerat reportage, i vilket berättas hur vita amerikanska friidrottare under turnén i Sverige behandlar sin svarte lagkamrat, den timide 800-meterslöparen Sowell.

Nästa sommar, 1958, höjde sig ett par av de svenska höjdhopparna en hel klass och var i ett slag uppe i den översta världseliten, dock inte Benke Nilsson, som på vårkanten bestämde sig för att lägga hoppskorna på hyllan. Pettersson och Holmgren klarade under sommaren 2,10 respektive 2,09, medan Richard Dahl, vilket många ännu minns, hoppade 2,12 och blev europamästare i Stockholm och vid årets slut Svenska Dagbladets guldmedaljör. Enligt tidningen Track and Field News ranking var dock Stickan bäst i världen under året, förmodligen tack vare sin höga och jämna tävlingsstandard. Den 28 juli publicerade Idrottsbladet ovanstående bild, där han påstås hoppa på 2,12. När bilden tas ligger kroppen enligt bildtexten allra minst över 2,20, men vänsterknät hänger ner och skall strax ta med sig ribban. När snitsaren granskar bilden, skrattar han och ruskar på huvudet. ”Antingen har Stickan redan rivit på bilden”, säger han, ”eller också har fotografen blandat ihop negativet med ett annat från en betydligt lägre höjd, ty ingen höjdhoppare på den tiden kunde ha en decimeter luft i ett hopp på 2,12, inte ens Stickan Pettersson”.

Som avslutning på denna kavalkad av fotografier på höjdhoppare från det sena 1950-talet, visar vi en bild ur Idrottsbladet den 12 augusti år 1957. Den är tagen vid någon större ungdomstävling och uppges föreställa Johan Risberg, en av de extremaste dykstilshoppare snitsaren sett i aktion. Åtminstone något år vann han Skolungdomens Mästerskap på Stadion, men i snitsarens värld är han mest känd för att en gång i tiden ha varit innehavare av Mörby Läroverks skolrekord i höjdhopp på 1,86 , en notering som snitsaren förgäves sökte överträffa under sin skoltid några år senare. Å andra sidan kom så vitt känt denne Johan Risberg, till skillnad från snitsaren, aldrig mycket högre.