Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Annonser

7 responses to “Yrkesval

  1. En son till målningens upphovsman ovan, närmare bestämt min bror har per mejl upplyst mig om att bilden skulle kunna föreställa kyrkan i Gladsax. Detta med ledning av fotografier med mera, som han funnit på internet.

    Enligt tillgängliga släktpapper köpte Ejnars farfar, det vill säga min farfars far, Nils Tuvesson (1830-1896) år 1861 hemmanet nr 20 i Gladsax, där han bodde till sin död och där min farfar Thure Nilsson, senare Neymark (1870-1933) bör ha växt upp, vilket vore skäl nog för senare konstnärlig dokumentation…

  2. Och nedanstående fotografi, taget på Gladsax kyrka från nordost 1926, stämmer i huvudsak med målningen. Om vi tänker bort fotografiets nära grodperspektiv som gör tornet oproportionerligt litet, bör kyrkan i förmiddagssol se ut som på målningen där den egendomliga utbyggnadens ena flygel med vit gavel delvis skymmer tornets belysta sida. De tre fönstergluggarna på denna sida tycks visserligen bara vara (högst) två på tillgängliga fotografier, men konstnären får också ha sin frihet? http://kmb.raa.se/cocoon/bild/show-image.html?id=16000200052814

  3. Efter ytterligare googling finner jag slutligen nedanstående vykort som nyligen sålts på Tradera. Det föreställer förutom kyrkan i Gladsax också skolan där min farfar gissningsvis gått och här hittar jag också en förklaring till den långa raden av fönster på byggnaden. Tydligen har den unge konstnären haft detta vykort som förlaga och troligen har han suttit hemma Malmö och målat, vilket först gör mig en smula besviken, men efter att jag ytterligare jämfört bilderna, tycker jag att målningen inte bara föredömligt återger fotografiets ljus och färg utan också tillför något som kameran inte sett.

  4. Oj! Att du – trots att google många gånger är otroligt – skulle hitta vykortsförlagan är ju närmast otroligt! Helt fascinerande! Finner mig själv filosofera om de tankar som kanske passerade din fars sinne när han satt vid ett köksbord (så ter det sig i min inre bild) och målade av sin gamla skola. Spelade han kula på den där grusplanen? hade läraren en rotting? Jag försöker ana hans känslor för miljön i hans målade tolkning, men går bet, känner jag.

  5. En spännande tanke, men min fantasibild som möjligen ska beröras i nästa inlägg ter sig något annorlunda, ty när min far föddes hade farfar redan flyttat till Malmö, där han för övrigt blev folkskollärare och där konstnären också kom att gå i skolan, varför hans målning dessvärre (eller kanske dessbättre) var befriad från egna skolminnen från Gladsax. Å andra sidan var nog skolorna sig ganska lika med såväl rottingslag som kulspel. I min fantasi satt far inte i köket och målade utan i något avskilt rum ifred för sin far och styvmor (modern dog strax efter hans födelse) och två äldre systrar om de ännu bodde hemma. När han var klar gav han målningen i present (kanske på femtioårsdagen ett år senare) till sin far, som stolt över sonens färdigheter och rörd av motivet (det vill säga skolan där han gått och kyrkan där han konfirmerats) ramade in tavlan (om sonen inte redan gjort det) och satte upp den på väggen. Annars hade den kanske inte bevarats, tänker den självcentrerade författaren till föregående inlägg.

    Kanske säkrast att inte forska vidare, om den spännande fiktionen ska få leva vidare…

  6. Bristen på minnen av svidande rottingslag från det avbildade huset förklarar självfallet varför jag inte kände några ”vibbar” från målningen, trots att jag sökte efter dem.
    Jag undrar jag om inte några av din fars boställsmålningar ännu hänger i salonger på Österlen. Vår lilla gäststuga pryds ett sånt där flygfoto av bostäder och egendomar som var vanligt på 70-talet (?). Huset har förstås bytt ägare många gånger sedan dess, men fotot stannar.

  7. Ja, om det finns sanning i fars ”gåramålande” så borde det ännu finnas något alster bevarat, antingen det följt med ägaren och hens ättlingar som släktminne eller med gården/huset som i ert fall och om någon då får för sig att googla alstrets signatur plus ”målning” lär de komma till detta inlägg. (Fast sedan igår tycks de flesta besökare vara intresserade av inlägget ”Rödtovan”, hitlänkade av bloggen http://blog.svd.se/mittstockholm/ )

    Sådana där inramade flygfoton tycker jag mig ha sett någon sällsynt gång och enligt Wikipedia ska de ha börjat ersätta målningarna redan på 1950-talet. http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Gåramålare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s