Rödtovan

 

Snitsarens svärmor, född 1922 och uppvuxen i Stockholm, lär i sin krafts dagar ha roat yngre åhörare med att berätta sagan om Rödluvan på gammal slang från sin ungdom, varvid inledningen för ett ovant öra sägs ha låtit ungefär:

 

”De va en gång en tjockabesk som alla va så dingalo i”

 

Jag har senare erfarit att det rört sig om en ”sjucker besk”, det vill säga (här) en ”söt flicka”, och en googling på lämpliga ord visar att sagan om ”Rödtovan” har varit populär och berättats i många snarlika versioner, av vilka en kan höras på SR-minnen, där Åke Söderblom framträder inför publik i något radioprogram från 1935. Om vi hittar sagans ursprung här, är mig obekant, men den populäre skådespelaren torde i alla händelser ha bidragit till dess spridning, på samma sätt som jag i min ungdom ofrivilligt lärde mig Martin Ljungs, Hans Alfredssons eller Stig Grybes monologer utantill från radion. Enligt dottern till den ovan omtalade svärmodern, skiljer sig dennas version från Söderbloms i många detaljer, men är i huvudsak igenkännbar i den nedan visade utskrift som snitsaren gjort från den bevarade radioinspelningen:

 

”Det var en gång en liten sjucker besk som alla va så dingalo i å särskilt hennes stomma-stomma som va så översegiven så hon skicka kroken en röd tova. Å tjejen tyckte tovan va så tjick så hon använde aldri nån annan kanna å därför skällde alla na för Rödluvan. Åsså en dag hosta stomman hennes att besken skulle hoppa i sina maron å rigga på sig söndasblåsan å kila till stomma-stomman me lite brö å en flaska bludder. ”Ä duuu, va ere medeeej”, hosta kroken, ”Ska mandrom steppa solo till tanten när man bor på bystan å inte finns nån trick”. ”Eru nervis”, snyfta stomman å va alldeles nere. Men hure nu va eller inte va så spanska tjejen opp sej, facka bröt å bluddret i norra kardan å pipa iväg. För å inte bli trast å känna sej solo så lira besken trynorgel mens hon rörde på spirerna i riktning mot stomma-stommans kappe därinne i skogen. Mens hon gick där å rytma efter sista slagern, så kom en lattjo jycke på striten. ”Äh du”, pep besken, ”vicken jänki sjefer”. Hon haja inte ett barolino att de va en varg. ”Du, vatt ska du kila rå?”, sa vargen å spenka vrångt på kroken. ”Till stomma-stomman”, sa besken, ”hon ligger å trynar å har vaj på kistan, åsså har hon örsprång så hon e alldeles täppt i kåssdraget. ”Aj-aj du”, sa vargen å verka sugen. ”Skaru inte facka blomster till tanten”, sa han å flukta ut i geografin. ”Äh, du va läckra grunker”, sa besken å begynte kila ut i gröngräset för å facka blomster. Åsså såg hon inte att jycken såg läskig ut. Men vargen flukta ett sista kast på besken, koppla på trean å schava före till kappen å klämta på dörrn. ”Va ere om”, hosta tanten i slaggen å verka trast därinne. ”De e ju rödluvan”, sa jycken, ”va ere mere, haru vaj på hattparkeringen, hajaru inte pucken”.  ”De e ju bara å lätta på klykan”, sa tanten, som ana att de va klimpen som kom me krubb. Å vargen steppa in i kåken, rusa fram till slafen å slök tanten å slicka sej om mulen. Så hoppa han själv i gummans pyjamas å kila å häcka sej i pinnsoffan. Sen dröjdere inte lång stund förrän Rödtovan kom inknatande me sina grönsaker å mossa på tanten. ”Äh du, va propert”, sa vargen å verka spansk i tirena. ”Va ere, varu spenkar lattjo”, kvittra tjejen. ”Visst sö”, sa vargen, ”då fluktar jag skarpare”. ”Ajaj sö, men örona rå, haru såna där lattjo högtalare i kåssdraget?”. ”De e klart, då hajar ja ju bättre varu klykar”, sa besten. ”Å vicka jättekratteru har då”, mena bruden. ”Än sen då”, grymta vargen å skicka in en rak höger så fjällan vatt alldeles bröst väck. Sen skicka han sej ur lopplådan å krubba opp ungen innan hon hann hosta ett halvt franska. Sen la han sej ner å begynte alla tajders sköna tryning. Han kände sej faktist lika proper som om man ryckt på fika me lite lagom lättbentyl. Sen ere egentligen inge vidare å snacka om för allting ordnajusej. För utanför kappen kom en grönsvidad jänkare med knallpåk, hoppa in i kåken å skicka puffran i ett hörn å sprätta opp vargen å plocka ut beskarna ur kistan pån. Beskarna vatt feståss väldans uppåt å skicka killen en blejd för besväre. Sen pula alla tre knat i kistan på vargen så han fick kistbök, välte, slog i däck å lämna in. Å sen ryckte stomma-stomman klimpen å den jänkia staren på fika å bludder, satte på speldosan å begynte fröjda i pin  förtjusning. Å ere sårom inte har börjat fajtas ånyo å blitt syrak på varandra å åkt ur prästbetyget så harom livat än idag så de så!”