Kategoriarkiv: Bloggmytologi

Illustration till ”Det stora jättebrevet”

 

 

Troll

Radioprogrammet ”På nätet” handlade nyligen om så kallade internettroll eller kort och gott ”troll”. Ordet, som kommer av den engelska fisketermen ”troll” (jfr ”tråla”), betecknar enligt Wikipedia en internetanvändare som skriver avsiktligt provocerande artiklar eller skapar osämja på bloggar och diskussionsforum med olämpliga kommentarer. Enligt debattörerna i det åhörda radioprogrammet är det typiska trollet en  arbetslös man i Norrlands inland, som efter att ha tröttnat på att porrsurfa ger sig ut bland andra, mer framgångsrika aktörer på internet, primärt i avsikt att reta upp dessa,  men ytterst för att själv bli sedd,  allt enligt Hjalmar Söderbergs sanning om själens skräck för tomrummet.

Snitsaren, som känner människorna, tillåter sig en mer nyanserad syn och hans erfarenhet av inlägg och kommentarer på bloggar och andra forum gör honom om inte entusiastisk så dock försiktigt förstående till fenomenet ”troll”. Medan alla slags positiva kommentarer självklart välkomnas, förväntas negativa sådana uppfylla stränga krav på relevans, saklighet och balans. Omdömen som ”Word”, ”Underbart” eller ”Du är bara bäst, glöm aldrig det” behöver inte motiveras eller nyanseras, men den som vågar skriva ”Struntprat”, ”Skitdåligt” eller ”Du är bara sämst”, har kvalificerat sig som troll med god marginal. Att som Tildo hävda att ”bloggar tigger om troll” är kanske att överdriva, men måhända drivs de flesta troll, liksom deras släktingar ”grå vampyrer”, bara av en alltför stor och därtill möjligen missriktad sanningslidelse.

Snitsaren, som städse haft förstånd att vakta sina pekfingrar och endast efter moget övervägande erbjudit sina kunskaper för att bistå fåvitska med nödvändig information, har aldrig behövt se trollöron eller vampyrtänder växa ut från sitt kranium.  Den enda i Snitsarens hushåll,  som, låt vara mycket kortvarigt men dock, förlänats trollstatus, är föga förvånande Tildo,  som innan hon (eller han) blev känd och ihjälkramad kunde förbrylla många.  I snitsarens gamla brevlåda återfanns nyligen nedanstående utdrag ur en diskussion på Löparforum (puls.se) från hösten 2007,  där en nyintroducerad busig Tildo tycks ha ställt till det för en olycklig jumper. Av hänsyn till de inblandade debattörerna har dessas namn fingerats och delar av innehållet i deras kommentarer förtigits. Vad Tildo från början haft att säga om Signaturen B och dennes sätt att argumentera är oklart, då ingenting i den bevarade dialogen tyder på något onormalt, men det aktuella dramat utspelade sig i en tid,  när den numera så populära ultralöpningen ännu var en ifrågasatt nymodighet, varför det är möjligt att Tildo bara velat försvara en, som jumper uttrycker det, ”utsatt minoritet”. Det är också värt att notera, att Tildo då ännu inte flyttat till Snitsarbo eller ens tycks ha träffat jumper. I övrigt förklarar snitsaren själv i inledningen till det bevarade dokumentet bakgrunden till den därefter återgivna ordväxlingen.

                                                                                         ¤

En av de längre trådarna  ”Rune Larsson” på löparforum, tog fart när signaturen ”Signaturen A” kom med sin gamla käpphäst om långlöpningens meningslöshet och farlighet. Medan invektiven haglade höll sig signaturen ”jumper” som alltid analytiskt avvaktande och nöjde sig med att ställa några intelligenta frågor till sagde ”Signaturen A”. Plötsligt, halvvägs in i tråden, dök så signaturen ”Tildo” upp och ansatte signaturen ”Signaturen B” med envisa frågor. Hon (Tildo) blev tillrättavisad av ”jumper” och tycks därvid ha blivit sur och redigerat sina inlägg så att ordväxlingen blivit obegriplig. Möjligen hann hon dessförinnan kläcka ur sig något spydigt om nämnde ”Signaturen B”. Det blev en veritabel oreda, som ”jumper” hade all möda att ta sig ur med hedern i behåll. ”Signaturen C” syftar i sitt inlägg nedan dock varken på ”jumper” eller ”Tildo” utan på trådens allmänna hatobjekt, ”Signaturen A”

 

Signaturen B: Som jag redan tidigare sagt tycker jag det är utmärkt att det finns tävlingsformer som passar alla. Men ovanstående vill jag bara kommentera genom att påpeka att det tycks vara väldigt viktigt för ultralöpare att diverse ”listor” upprätthålls och att vara med på dessa listor. Inget fel i det alls, men inte stämmer det väl med tanken på ”icke-konkurrens”? 

Tildo: Jaha. 

Signaturen B: Jag tänker inte säga mer av respekt för de inblandade (som säkert känner igen sig från förra gången detta debatterades), men kort så stämmer inte det du säger i verkligheten.

Tildo:  Hm? Jag saju bara ”Jaha”.

Signaturen B:  Var du med i förra debatten? Jag behöver inte försöka igen.

Tildo:  Hm? Kan jag hjälpa dig med något?

Jumper:  Tildo!! Vad har jag sagt om att skoja på löparforum !!(Redigerat efter omständigheterna).

Signaturen B:  Det var ett himla liv om att komma in på listorna. Från folk som mig veterligt uppgivit att de ultrar mycket därför att de inte vill delta i ”hetsen” på ”vanliga” motionslopp. Det räcker för mig att dra rätt långtgående slutsatser om att det föreligger, mer eller mindre, hyckleri bland ultras (där också, alltså).Man kan faktiskt stundom irriteras lite, lite av att ultrasgänget tenderar att framställa sig som trevligare och ‘nuftigare löpare som har jättemycket mysigare än vi hetsande rekordsuktare.Återigen: jag tycker det är supernajs att ultraköret finns för de som gillar det upplägget. Vem vet, rätt vad det är gör jag ett ultralopp också! Om jag får…

Tildo:  Jumper är dum!

Signaturen D:  Tycker att detta ditt sista inlägg är det som borde tas bort eller redigeras.

Tildo:  ???  Varför?

Signaturen D:  Frågar du varför du skall redigera ett inlägg du redan redigerat?Då kan du ju ställa frågan till dig själv istället, men vill du ha mitt svar så menar jag att personangrepp inte hör hemma här. 

Tildo:  Tokigt. Kan ju inte ställa fråga till mig själv heller. Det blir ju tokigt: ”Hörru Tidde varför ska du redigera ett inlägg som du redan har redigerat?”. Då kanske jag svarar med sån här röst: ”Redigeeeerar, vad betyder deeeeet” eller nåt. Jumper är dum för han sa till mig.

Signaturen E:  Troll på tråden? Eller så är det bara trolltyg i tomteskogen… vilket iofs skulle förklara ett och annat.

Jumper:  Delar av denna tråd tarvar förklaring för nytillkomna läsare. Signaturen B, som vi alla känner som en hedersknyffel, gjorde ett hastigt inpass med ett generaliserande omdöme om en utsatt minoritet*. Signaturen ”Tildo” krävde upprepade gånger ett förtydligande, men fick, vad vi kunde se, inget tillfredsställande svar. Jag satte ner foten och gjorde ”Tildo” uppmärksam på det fåfänga i hennes företag. Jag förklarade att envishet inte alltid ses som en dygd bland människorna. Jag blev då kallad dum, vilket Signaturen D med rätta fann olämpligt. Tydligen fick ”Tildo” i samma veva ett busigt infall och redigerade alla sina inlägg in absudum. Hon har senare på telefon givit en förklaring i stil med: ”Ska det vara goddag yxskaft så ska det vara goddag yxskaft”. På grund av ovanstående incident har andra mer givande inlägg hamnat i bakgrunden, vilket jag är den förste att beklaga.

Signaturen D:  Nu var det iofs inte vad Tildo kallade dig Jumper som jag reagerade på utan vad som skrevs om Signaturen B och det var innan ni började redigera era inlägg. Men nu är det väl bara att gå vidare  

Jumper:  Nej nej! Jag kan inte tänka mig att ”Tildo”, denna hjärtegoda lilla krabat, skulle skriva något nedsättande om andra än mig här på löparforum. Jag vet att hon håller av er alla och uppskattar det ni skriver. Om Signaturen B har hon bara haft gott att säga sedan hon läst några gamla vitsiga inlägg och sett delar av honom på Tömilen. Kanske har hon uppfattat honom som en generationskamrat och sökt något slags samförstånd på ironins bakgård. Jag har lärt henne att man på detta forum alltid måste sätta ut för att gör klart att man bara skojar, men sådant finner hon mesigt, för att inte säga töntigt. ”Vad är det då för vits”, frågar hon med viss logik.

Jumper:  Offentlig ursäkt. Jag känner att jag bör be om ursäkt å ”Tildos” vägnar. Hon är visserligen myndig, men jag känner ändå ett ansvar för henne, då jag var den som introducerade henne på detta forum. Hon är klart överbegåvad både vad gäller logiskt tänkande och verbal uttrycksförmåga, men kan regrediera emotionellt när hon inte blir tagen på det allvar hon förtjänar. Hon saknar, som vi sett, inte humor men har svårt att hålla den innanför de anständiga gränser vi andra har i ryggmärgen. Jag försökte hejda henne denna gång, men några, som känner henne sämre, satte i oförstånd käppar i hjulet och lade lök på laxen, varför jag har haft en tung uppgift hela natten att trösta henne via andra kanaler. Nu har vi kommit överens om att hon framöver inte svarar på inlägg från sådana hon inte känner. Att stänga av henne från löparforum vore olyckligt, då hon förutom mig inte har många kontakter utanför sitt boende.. 

Signaturen F:  Stänga av från forumet, av vilken anledning då?

Jumper:  Jag vet inte. Kanske för att hon vägrar att använda den blinkande smiley-gubben. Själv tycker jag att Tildo är både intelligent och rolig (Ni skulle höra henne härma Annika Sörenstam!!), men vi lever i en hård värld och människornas ögon är kalla.

Tildo:  Jag skäms!  (Varför blev det ingen sån där gubbe som jumper kan göra?)

Jumper:  Menar du den här:   Vi förstår vad du menar, Tildo. Välkommen tllbaka!

Signaturen G:  Delar ni två på dator eller person? 

Jumper:  Frågar du mig eller Tildo? Jag grubblar på frågan så att det snurrar runt i planeten. Har aldrig träffat Tildo, men när jag är ute och springer hör jag alltid att någon tassar bakom. När jag tittade i snön idag, såg jag bara små små fotspår efter mig. Själv har jag skonummer 46, så det var riktigt läbbigt!! Tildo påstår att hon syns i publiken på filmen från tömilen, men jag vet inte vem det kan vara.

Signaturen C:  Undrar om …denna tråd som är höstens mest kvalificerade skitsnackstråd kommer upp i över 200 inägg? Tycker mest synd om Signaturen H som vile dela med sig av en för henne positiv upplevelse och så kommer all denna dynga.  Fan ta den svenska avundsjukan…

Jumper:  Guilty (22 inlägg).  Men å andra sidan har nog ovanligt många JUST DÄRFÖR läst hennes inlägg. Varje gång man klickar på högersidans ”Senaste ämnena”, kommer ju det första inlägget upp, och namnet ”Rune Larsson” står ju dessutom före varje inlägg. Jag skulle vara glad om ett ämne, jag introducerat, levde så länge.

Signaturen J:  Think quality, not quantity!

Jumper:  Why not both? (Nu 24)

Signaturen J:  Känner på mig att det om något finns brist på kvalitet och inte kvantitet i det här fallet?

Jumper:  ”I dehär fallet” ???. Du menar väl inte mina inlägg?

Signaturen J:  Inte dina inlägg .

Jumper:  Pust !!!  (25:e (och sista?))

Signaturen K:  Min behållning av denna tråd (som jag följt men inte kommenterat) har till stor del bestått i att läsa dina inlägg Jumper. Välformulerade och alltid med en dos underfundighet.

Jumper:  Tack, signaturen K !!!   (26:e inlägget).

 

 

Kirje Savosta

Till redaktionen för snitsarens blogg kommer dagligen något hundratal brev från hela världen. Mest handlar det om beundrarpost med önskemål om snitsarens porträtt och autograf men emellanåt efterfrågas även hans åsikter och goda råd i olika frågor. Eftersom snitsaren emellertid anser sig säga vad han behöver säga i sin blogg, arkiverar han breven obesvarade och sällan ägnar han denna ensidiga korrespondens mer än en förströdd suck. I morse blev han dock rörd till tårar, när han på sitt bord bland pockande brev från okända lycksökare fann en darrig handskriven hälsning från en gammal vän.

 

 

Gott nytt år alla i snitsarbo. Hur mår ni. Jag mår bra. Jag bor i Finland nu. I ett litet hus som heter pirtti. Jag trivs bra i det och det går ingen nöd. Här i Finland är det mycket snö nu och på sjön här utanför är det tjockt av is. Jag har fått låna skidor av en vän som heter Ismo som har inget vänster ben som de har kapat av för länge sedan. Då behöver han inga skidor. Han har bott i Sverige också. Han kände snitsaren som han kallade för långe lappik. Annars har han nästan glömt bort att tala svenska precis som jag också snart. Jag kan inte heller finska. Jag talar engelska med alla som kan engelska. Här bor många ryssar på sommaren men inte på vintern. Dom är klädd i tulub. Jag har också blivit vän med en dam som heter Marja. Det betyder bär och då kallar jag henne för Berry på engelska som skoj. Hon kallar mig för Putte. Hon kan inte säga b som det är i Butlern. Vi brukade bada tillsammans på hösten i sjön som heter Saimaa. Men vi är ju inte fästfolk som ni tror utan bara som vänner. På julen var jag och Ismo och Marja inne till Puumala och åt på konditori. Ismo bjöd oss. Det var roligt. Jag har inga pengar så det är tur att Ismo och Marja har pengar. Om snitsaren kunde skicka lite pengar skulle vara bra. så kunde jag bjuda tillbaka åt Ismo och Marja. Ibland säger de något på finska och tittar på mig och skrattar. Jag blir lite ledsen då. Det skulle vara bra att ha någon att prata med. Kanske Tildo kunde komma och hälsa på mig och ta med lite pengar. Jag har bara ätit bär hela tiden när jag har bott här men nu är det tjock snö. Det är svårt att skrapa fram bär utan att de går sönder. Marja fiskar och jagar men jag och Ismo äter inte fisk och djur. Marja har hjälpt att laga huset där jag bor. Pirtti heter det. Jag kokade sylt och gav till Marja till tack. Hon kan inte koka så det hjälper jag med. Ismo skriver dikter som han ger till tidningen. När han får pengar bjuder han på god soppa och så gott bröd. Jag kunde också baka finskt bröd om jag hade mjöl. Snitsaren kunde kanske skicka pengar till mjöl. Och till socker till sylt. Det växer många slags svampar i Finland men jag kan inga svampar. Inte Marja och Ismo heller. På hösten plockade vi en hel säck svampar och åkte till Puumala till en man där som kan svampar. Han sa att det var giftigt. Det var tråkigt med så mycket besvär. Jag tänkte att snitsaren kunde skicka med Tildo en svampbok. Jag saknar snitsarens sköterska som var så vänlig mot mig och berömde när jag lagade mat. Hon kunde kanske följa med Tildo och hälsa på mig. Hon kunde lära mig svampar som hon kan. På våren ska Ismo och jag fara med tåg till Ryssland. Det ska bli roligt. Många hälningar från Butlern.

                                                                                  ¤

Levande charader

 

Vem är du, vem är jag?  De skenbart enkla frågorna är lika närvarande idag som någonsin i schlagerns ungdom och svaren på dem lika kusligt undflyende. Inte ens vårt eget idylliska hörn av bloggosfären, kallat Snitsarbo, har förskonats från den skärande ökenvind, som blandar sand med sand.

De klentrogna människorna har länge velat förmena oss rätten att existera som fullvärdiga individer med egna tankar och känslor,  och när man nyligen på en närbelägen blogg började tala om ”människan bakom” oss, därmed reducerande oss till enkla kasperdockor eller, ännu värre, till en och samma person, var det inte utan att många här kände marken försvinna under fötterna.

En stackars jumper, van vid sitt okomplicerade löparliv,  har inte varit sig själv sedan dess,  och i brist på annan sakkunskap vänder han sig nu till snitsaren för att söka svar på sin oroliga fråga:

 

– Vad är det som händer?

– Alla har väl någon gång som barn tänkt tanken att de inte finns till utan bara är något som som någon annan drömt eller hittat på. En del av oss fortsätter att fantisera upp i vuxen ålder. Då kallas det religion eller i bästa fall filosofi. Själv uttalar sig snitsaren ogärna om sådant han inte vet något om.

– Men inte kan det väl finnas någon som bestämmer över oss och leker med oss som om vi bara skulle vara kasperdockor?

– Ingen vet vad som finns utanför bloggosfären.

– Du menar IRL?

– Nej, begreppet IRL avser bara livet utanför tangentbordet. När du sitter här och pratar eller är ute och springer med dina vänner, befinner du dig fortfarande i bloggosfären. Vad som finns utanför denna,  kan vi bara spekulera om,  vilket många uppenbarligen gör. Snitsaren föredrar att tiga.

– Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen?

– Snitsaren uttalar sig ogärna generellt om vad ”man muss”. 

– Men inte kan vi väl vara samma person, du och jag och allihopa här, som en del säger?

– Fram till för ett par år sen var du och snitsaren identiska, medan vi nu bara har vår historia gemensam. Övriga här i Snitsarbo är var och en mycket annorlunda såväl oss två som sinsemellan.  Att vi råkat bo under samma tak tycks dessvärre vara en försvårande omständighet.

– Så man klumpar ihop oss bara för att vi råkat bo ihop?

– Det verkar inte bättre.

– Om du och butlern och Tildo var samma person, skulle  ju den individen vara helt sinnessjuk?

– Eller rikt och mångsidigt begåvad, vilket möjligen talar mot den djärva teorin.

– Så du tror att vi finns på riktigt i alla fall?

– På något sätt tycks det finnas något som upplever att det finns. Vi kan kalla det ”snitsaren” eller i värsta fall ”jag”. Låt oss gissa, att motsvarande gäller för dig, jumper.

– Cogito ergo sum?

– Snitsaren sysslar ogärna med cirkelbevis.

– Så du tror inte på de gamla filosoferna?

– Eftersom snitsaren inte läst dem, tror han ingenting. Vad beträffar snitsarens på oklara grunder ifrågasatta existens, finner han ingen praktisk anledning att fundera kring den. ”Snitsaren är snitsaren”, mer törs han inte säga.

– Är inte det en truism?

– Jo.

– Menar du, att ”snitsaren är snitsaren”, även om han inte skulle existera.

– Ungefär så.

– Kan man säga att ”jumper är jumper” också? 

– Du kan ju försöka.

– Eller säga  ”jag”?

– Det brukar duga åt de flesta.

– Kanske  ”appesjoos trastala enhet”?

– Ha ha ha ha!

– Minns du?

– Klart man minns.

– Ha ha ha ha?

– Ja, det var tider.

– Tror du han lever fortfarande?

– Vem då, Immanuel Kant?

– Nej, Spinoza-Harry?

– Törs man gissa att du talar om lektor Harry Tegnaeus.

– Efter vår tid lär han ha fått det lite fåniga smek- eller öknamnet Spinoza-Harry. Vår boss på Beckholmen, som också haft honom som lärare, hade en del sånt att berätta. Hur Spinoza kom in i bilden minns jag dock inte?

– Om han lever nu, måste han vara urgammal.

– Vem då, marinarkeologen eller Spinoza?

– Nej, Tegnaeus.

– Kan vi inte googla på honom? Han stavade med ”ae” tror jag?

–  Jädrar vad många träffar!  Tydligen har han skrivit  något slags avhandling om blodsbröder i Afrika nån gång på 1950-talet. Det skulle kunna vara vår man.

– Google föreslår också stavning med bara ”e”.  Pröva ?

– ”…docent i psykologi och pedagogik vid Uppsala Universitet samt professor i afrikansk religion vid Sorbonne…”.

– Kan det vara han?

– Nog är det han alltid. Läs själv!

– Å fan, visste du allt det här?

– Historien om Rydeberg och Tengroth är ju väl känd och lär ha givit upphov till namnet ”Rydebergare” på så kallade geléhallon. Harrys historia var däremot i huvudsak ny. Att han hade varit i Afrika, nämnde han ju stup i ett, men inte, vad vi minns, att han skulle ha varit professor i Paris. Man kan undra vad han tyckte om att försöka lära ointresserade gymnasister i Mörby läroverk något om filosofi.

– Var det inte psykologi?

– Enligt våra betyg hette ämnet ”kristendomskunskap”, men så långt vi minns pratade han mest om sin tid i Afrika och Kina.

– Och ”appesjoos trastala enhet”?

– Uppenbarligen.

– Minns du?

– Klart man minns.

– Enligt den här artikeln ska han tydligen ha varit något slags minneskonstnär, men jag tvivlar på att han någonsin lärde sig mer än ett halvdussin namn i vår klass.  Fattar du hur han kunde sätta betyg på oss?

– Han gav väl  ”AB”  åt dem som han kunde namnet på,  medan resten fick  ”Ba”.

– Vad fick vi då?

– ”Ba”  står det genomgående i betygen,  så vi gjorde väl inget intryck på honom.

– Inte ens med ”appesjoos trastala enhet”?

– Tydligen inte.

– Men namnet ”Sandvall” kunde han uppenbarligen. Minns du?

– Klart man minns. 

– Kan du ramsan fortfarande?

– ”Rom kor galef, fil kol tess, tim tit och filemon”.

– ”Betyder det nåt särskilt?”

– ”Men Sandvall Sandvall Sandvall!”

– Ha ha ha ha! Stackars magistern såg ut som om han skulle dö. Minns du?

– Klart man minns.

– Ha ha ha ha?

– Ja det var tider.

– ”Gnosis i afton”, var inte det Sandvall också.

– Jo, han hade humor.

– Men ”appesjoos trastala enhet”, var i alla fall vårt bidrag?

– Och det var faktiskt roligt!

– Tror du att de, som läser det här, också tycker att det är roligt?

– Snitsaren tvivlar starkt på att de över huvud taget förstår vad vi pratar om.

– Borde vi inte förklara för dem?

– Om de ber snällt och överöser oss med smicker, kan frågan övervägas.

– Tror du inte att läsarna tycker att den här dialogen börjar bli lite väl privat. Att vi sitter här och blinkar menande och knuffar varandra i sidan, kan ju inte roa någon mer än oss själva?

– Den dag vi börjar snegla mot läsarens smak och stryka den medhårs, är det dags att lägga ner vår verksamhet.

– Så du bryr dig inte om vad läsarna tycker? 

– Jo, mycket.

– Hur går det ihop?

– Läsarnas gunst är guld värd, men inget att förvänta sig, än mindre eftersträva eller spekulera i.

– Om någon skulle skriva i en kommentar, att din blogg var en fånig prettoblogg, som man gott kunde vara utan? Skulle du bli ledsen då?

– Nej då. Kommentatorerna är i allmänhet överdrivet vördnadsfulla. Det är tur att Tildo fiser ibland.

– Får man kommentera din blogg hur man vill?

– WordPress har sina bestämmelser, som måste följas. I övrigt gäller vanliga regler om  hänsyn människor emellan. Om någon gjorde någon annan illa på snitsarens blogg, skulle vi naturligtvis sätta stopp. Snitsaren anser exempelvis att anonymitetsskyddet är viktigt.

– Peter Englund hade en oskriven regel om relevans i kommentarerna, vilket var begripligt med tanke på hans kändisskap och bloggens spridning. Hur är det på snitsarens blogg?

–  Ju mer galet ”off topic” bloggen kommenteras, desto roligare har snitsaren. Eftersom man får skriva om i huvudsak vad som helst i kommentarerna, blir begreppet ”bloggkapning” helt irrelevant. Snitsarens blogg vill vara ett forum för dårar.

– Du brukar hälsa varje ny kommentator ”välkommen till dårhuset”. Tror du verkligen att någon känner sig välkommen efter en sådan inbjudan?

– Den som i stället hälsats ”välkommen till vårt forum för seriös kulturdebatt”, skulle nog känna sig lite obekväm och vakta sin tunga.

– Finns det ingenting där emellan?

– Inte mycket.

– Hur upplever du klimatet på andra bloggar.

– Omväxlande, vilket enligt talesättet förnöjer.

– Vi från Snitsarbo blev ju tagna i örat nyligen för att vi pratat för mycket dumt på en blogg. Hur ser du på det?

– När vi alla, var och en med mycket på hjärtat, samlas på ett ställe, kan det bli mycket prat, och de klentrogna, som förfäktar att vi egentligen är en och samma person, torde naturligtvis uppleva denna ”person” som mycket dominerande och smått ohederlig. De reprimander vi fått är i det perspektivet fullt begripliga.

– Hur då ”ohederlig”?

– Även om var och en av oss  har hederliga avsikter, när vi kommenterar, talar vi sammantaget, fortfarande sett ur de klentrognas perspektiv, med en enda mångkluven tunga. Att de tappar tålamodet och surnar till, får vi ha förståelse för.

– Du använder ordet ”klentrogen”. Är de inte tvärtom ”fantasifulla”, eftersom de tror på ett liv utanför bloggosfären?

– Deras klentro gäller vår existens som fullvärdiga människor.

– Tror du att det är många som tvivlar på att vi finns?

– Människorna tror vad de vill tro. Så länge vi uppför oss anständigt i Snitsarbo, kommer man att åtminstone låtsas att vi existerar.

– Bara låtsas?

– Så länge man inte öppet förnekar oss, är skillnaden oviktig för snitsaren.

– Hur kan någon vilja förnekar oss?

– Människor är inte mer än människor.

– Hur menar du?

– I stunder av otrygghet söker vi göra vår omvärld begriplig och hanterlig. Att förneka en hotfull verklighet är mänskligt.

– Varför skulle vi vara ett hot?

– Tänk efter själv!

– Jag tycker att det är fräckt att påstå att vi bara är fåniga kasperdockor?

– En fullt begriplig reaktion.

– Blir du inte arg på dem som förnekar oss?

– Tvärtom.

– Vad då ”tvärtom”?

– De har snitsarens förståelse och sympati.

– Så du menar att vi här i Snitsarbo har oss själva att skylla, när vi råkar illa ut?

– Ja, även om skuldbördan är svår att fördela rättvist mellan oss.

– Ångrar du något?

– Så länge snitsaren inte gör enskilda människor illa, sover han lugnt om natten.

– Och det gör du?

– Många drabbas naturligtvis av vår samlade framfart i bloggosfären, allra mest vi själva i Snitsarbo, men den ende, som farit illa som människa, tycks vara den stackars känslige Asgam.

– Så gamar är också människor?

– Gamar är de sanna människorna.

– Har du hört något från honom?

– Nej.

– Tror du att han lever?

– Vad snitsaren tror är oväsentligt.

– Ska det tolkas som ett ”nej”?

– Nej.

– Vad tror du om framtiden? Törs vi lämna tryggheten i Snitsarbo för att göra andra bloggar osäkra?

– Var och en på egen risk.

– Finns det några allmänna regler för vad som passar sig att skriva på andras bloggar?

– Vid sidan av juridiken gäller i snitsarens värld de allmänna regler om hänsyn människor emellan, som antytts ovan. I övrigt bestämmer varje bloggare vad som gäller hemma hos honom eller henne. Med tanke på bloggarnas mångfald lär reglerna skifta en hel del. Snitsarens egen blogg är knappast representativ.

– Hur ska man då veta vad som gäller?

– Det vet man inte alltid förrän efteråt.

– Då är det väl för sent?

– Att utmana oskrivna lagar är ett sätt att göra dem begripliga.

– Är det inte bättre att vara försiktig.

– Kommentarer som med full garanti håller sig inom anständighetens ramar vore förödande för snitsarens konst.

– Räknar du  dina kommentarer på andras bloggar till din ”konst”?

– Vi är alla del i ett konstverk på och i anslutning till snitsarens blogg.

– Även jag?

– Du är en av de flitigaste konstnärerna.

– Även andra bloggare?

– Ja, i den mån de har samröre med Snitsarbo.

– Är det inte lite cyniskt att uttnyttja sina medmänniskor på det sättet?

– Snitsaren har ständigt mänsklighetens bästa för ögonen. Förhoppningsvis skall något av snitsarens godhet sippra ned även på de stackars människorna.

– Är det inte bara självgodhet det handlar om?

– Vad då, ”bara” !!

– Du tycker kanske att vi ska vara tacksamma?

– Snitsaren har ogärna synpunkter på andra människors själsliv.

– Brukar du inte hävda att du ”känner människorna”?

– Just därför!

– Det är lätt att tro, att du bara driver med oss? Vad vill du egentligen med din så kallade ”konst”?

– Nu använder du det där obehagliga ordet ”bara” igen.

– Du svarade inte på frågan. Vad vill du med din ”konst”?

– Om du tar bort de insinuanta citattecknen, kan du möjligen få ett svar.

– Okej, vad vill du egentligen med allt det här som du håller på med?

– Det handlar inte om vad snitsaren vill.

– Du menar att du måste?

– En snitsare måste ingenting.

– Så varför?

– Han saknar skäl att låta bli.

– Som staren om hösten?

– Som alla härmfåglar vid alla tider på året.

– Så sjunger äver snitsaren?

– Ja.

– Oombedd och utan avsikt?

– Ja, oombedd och, till skillnad från det sorlande havet, utan avsikt.

– Det låter ödsligt?

– Du säger det.

– Enligt Tildo är det konstnärens plikt att dyka i det djupa grumliga vatten, som skiljer det söndertuggade från det ännu outtalade. Hon vill vara krampen i förmätenhetens muskelmassa, ty varje sann konstnär tvingas göra sig själv till troll. Sådana stränga krav gäller uppenbarligen inte för dig?

– Gamla goa Tildo!

– Lars Ahlin påstås ha sagt, att ”konst är en artikulation av apostroferingar”. Hur tycker du att det låter?

– Om konst nödvändigtvis ska definieras, föredrar snitsaren Tildos bildspråk.

– Har du ingen egen definition?

– Snitsarens konst är mer att likna vid en harkling.

– Som formas till en lobba?

– Enligt snitsaren är en sådan artikulerad apostrofering inte nödvändig. Man får välja, spotta eller svälja. Snitsaren föredrar det senare.

– Om vi ska fortsätta att citera det fjärde benet av ”Det stora jättebrevet”, borde konst alltså vara den ”gamla ull”, som ”samlas i gommen”?

– Ull är inte konst, vare sig den är gammal eller ny. I det sjunde benet står också: ”Den säger ull, han menar slem”.

– Betyder det att konst är ”slem”?

– Troligen. 

– Står det inget om oss i ”Det stora jättebrevet”?

– Där står, så vitt känt, allt av värde. Låt oss hoppas att vi hör dit.

– Jag menar, om vi finns på riktigt och så?

– De existensiella frågorna är enligt Oddvar Moen alltför banala för att behandlas annat än mycket flyktigt i det första benet av ”Det stora jättebrevet”. Möjligen uppmanas vi där att se på oss själva, vilket låter klokt.

– Gnosis i afton alltså?

– Ja, det ser vi fram emot.

– Ha ha ha ha?

– Ha ha ha ha!

                 ¤

 

Tildologi

Enligt oraklet Oddvar Moen är ”Tildo” ingenting annat än den energi,  som blivit över,  sedan ”snitsaren” och ”löparen” för ett och ett halvt år sedan fusionerade med ”jumper” som resultat, och i avvaktan på en bättre förklaring får vi hålla till godo med denna.  Föga förvånande föredrar emellertid energiknippet självt, att skriva sin historia annorlunda,  eller snarare rita,  ty blyertspenna och färgkritor tycks vara de uttrycksmedel hon för närvarande håller sig till. Här på snitsarens blogg tillåter vi tusen blommor blomma och ett ifrågasättande av Tildos sanning är inte heller tillrådligt, varför vi låtit henne husera oemotsagd här nedan. Några förklaringar till sina teckningar lämnar inte Tildo,  men en lyhörd butler, van att tolka minsta harkling, har dock vågat komplettera konstverken med texter som han tror speglar konstnärens intentioner.

Tildologi 1

Tildo föddes genom en explosion. Hon minns att det slog lock för öronen och att någon ropade: ”Vicken jädra smäll”. Efter att allting tidigare varit grått, blev det nu gult och rött.

Tildologi 2

Tildo växte upp på ett barnhem. Där trivdes hon inte alls, ty barnen fick varken mat eller leksaker.  Föreståndarinnan hette tant Rut och var enligt uppgift dum. På bilden hugger hon Tildo med sin yxa.

Tildologi 3

Tildo var först i världen att göra ”high five”, det vill säga slå ihop händerna över huvudet vid möte för att visa ömsesidig uppskattning, ofta i samband med något slags prestation. Bilden ovan lär vara från 5000-metersfinalen vid olympiaden i Helsingfors 1952,  där Emil Zatopek vann före den franske nordafrikanen Alain Mimoun samt den notoriskt spurtsvage Herbert Schade.  Christopher Chataway från Storbritannien ramlade i sista kurvan,  men tröstades senare av Tildo.

Tildologi 4

Tildo har alltid varit modig.  En gång skrämde hon bort en farlig älgtjur,  så som bilden ovan visar.  För bedriften blev hon utnämnd till kejsarinna och fick en fin krona av ”en som heter bureborn”.  Det torde vara hon som står till vänster och beundrar Tildo. På bilden härunder ser vi hur kejsarinnan Tildo uppvaktas med guld, rökelse och myror av i tur och ordning Masse, Nix och en som heter Karin. Nix har en stor kalufs som står rätt upp, medan Masse har ”prickar som Sluggo”. Karins hår hänger neråt på ömse sidor om huvudet.

Tildologi 5

 

                                                                                      ¤

Steffologi

Namnet på snitsarens blogg, “Efteråt hos farbror Steffe”, är som så mycket annat ett citat ur “Det stora jättebrevet”. I det femte benet ställs där de tre berömda “kamelgåtorna”,  av vilka den sista får ett oväntat svar,  som snart leder till sagde farbror:
 
Vad är det för en svamp som liknar en kamel med vita taggar?
Vittaggad kamelsvamp !
Men vad är det för en tagg som liknar en kamel med vita svampar?
Rimfrost !
Inte här i öknen väl?
Ni säger det !
Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
Det är ju jag !!!!!
Ni själv?
Nej efteråt, hos farbror Steffe !
Vem är han?
Det hörs väl !
Leker ni?
Vi spelar lusen !
 
Eftersom snitsaren, när bloggen skapades och fick sin titel,  talade om sig själv som död,  ligger det nära till hands,  att tolka ordet “efteråt” som “efter döden”.  Tanken att vi alla,  när vi en gång kämpat ut,  skall samlas hos farbror Steffe, är dock mindre tilltalande.  Oddvar Moen vill i stället, att vi riktar blickarna mot repliken dessförinnan, “Ni själv?”, en fråga som den hese besvarar nekande.  I den mån han någonsin har varit sig själv, är han det inte längre.  Antagligen har snitsaren förstått att detta främlingskap gäller oss alla och i synnerhet honom själv. ”Hos farbror Steffe” måste helt enkelt tolkas som “livet”,  enkannerligen det förljugna liv vi tvingas leva tillsammans med våra dubbelgångare och alter egon. I sin essä “Dubbelgångarna hos farbror Steffe” analyserar Oddvar Moen detta fenomen närmare.  Adverbet “efteråt” skall följaktligen ses i förhållande till snitsarens födelse eller den barndom han inte längre minns.

Den gåtfulle farbror Steffe möter vi även längre fram i “Det stora jättebrevet”, varje gång spelande lusen med sin evige dubbelgångare.  Om det sjunde benet, sanningens ben,  där torkan breder ut sig,  skaldar Oddvar Moen:

 
Alla livets safter rinner trögt
Slemmet stelnar och blir svart
Persikorna ligger hjälplösa i sanden
Björnarna har gett sig av
och mannen i trikåerna rör sig bara om natten
Endast farbror Steffe sitter kvar
och spelar som förut
Men hans tärning saknar ögon
och lusen förblir en icke-lus
en icke-existens 
Är det om oss det handlar? 
Är vi bara tankar i farbror Steffes huvud
och
i så fall
vem är han?
“Gud spelar inte tärning”
säger Einstein
men kanske spelar farbror Steffe
lusen
det vill säga oss
med Gud som tärning
Medge att perspektiven är hissnande!

 
Ännu för några decennier sedan kunde man se människor spela en förenklad variant av det urgamla spelet “lusen”,  där en tärnings utslag fick bestämma lusens skepnad,  men då var den allvarliga bakgrunden till spelet sedan länge bortglömd.  Måhända kan Tildos teckning nedan,  där hon enligt egen utsago försökt tolka de två sista raderna i det sjätte benet av ”Det stora jättebrevet”, förklara hur det kan ha gått till,  när farbror Steffe spelade, och kanske ännu spelar, ”lusen” med sin dubbelgångare.

 

Farbror Steffe

                                  –  Varför spottar han så otäckt på varandra?
                                  –  Så är spelets regler !

                                                                   ¤

Snitsologi

I den moderna naturvetenskapen talar man om “den stora smällen” och minsta religion med självaktning håller sig också med en trovärdig skapelseberättelse. På samma sätt skriver varje gemenskap sin egen historia, om hur allting en gång började.  Det må gälla bildandet av Nationernas Förbund eller hur mamma och pappa sågs första gången. På snitsarens blogg får vi nöja oss med Oddvar Moens märkliga teori:  I begynnelsen var “snitsaren”. I sin stora ensamhet skapade han ”löparen” och ur de två uppstod så småningom ”jumper” enligt ekvationen:  
 
Snitsaren + löparen = jumper + Tildo,

Tildo sägs vara den energi som frigjorts vid fusionen. Som vi länge anat är dock processen reversibel, varvid den då energikrävande reaktionen sker på Tildos bekostnad. I takt med att snitsaren lever upp, reduceras jumper till den löpande delen av sig själv och han antar åter dragen av den forne ”löparen”, varvid hans hjärna krymper och hans språk förenklas och vulgariseras. Begreppet ”löparen” existerar inte mera,  varför såväl den reducerade snitsaren som den reducerade jumper har behållit sina namn.  ”Snitsaren”, sådan han existerade före jumper, bör enligt Oddvar Moen mer korrekt kallas ”snitsarkonstanten”,  liksom även ”jumper” och ”Tildo”, sådana de uppstod enligt ekvationen ovan vid snitsarens död hösten 2007, bör kallas ”jumperkonstanten” respektive ”Tildokonstanten”, då de ju, ehuru föränderliga till karaktären, utgör odelbara mänskliga fragment. Om dessa konstanter betecknas S, J respektive T samt den likaledes konstante löparen kallas L, får vi nedanstående reaktion, där det längre mellanledet utgör det flytande, dynamiska tillstånd de tre aktörerna för närvarande befinner sig i mellan den reversibla reaktionens slutstadier.

S + L <-> snitsaren + jumper + Tildo <-> J + T

Tildo är således funktionen av snitsarens och jumpers inbördes relation. En icke existerande snitsare medför och kräver en jumper i form av jumperkonstanten och en Tildo i form av Tildokonstanten, ett tillstånd vi känner från hösten 2007, medan å andra sidan en helt återställd snitsare skulle utplåna Tildo och reducera jumpers hjärna till den forne löparens, ett tillstånd vi anat de få gånger snitsaren själv satt sig vid tangentbordet.

I denna symbios är snitsaren och jumper att likna vid kommunicerande kärl, där Tildo reglerar vätskenivåerna. Snitsaren använder hädiskt ordet ”treenigheten”, därvid liknande sig själv vid fadern,  jumper vid sonen och Tildo vid ”den helige ande”.  Snitsaren och jumper delar inte bara uppväxt och minnen utan bär också samma namn och skiljer sig till utseendet endast ifråga om vadmuskulaturen och hjärnan, medan Tildo är helt säregen vad gäller såväl bakgrund, namn, skepnad som framför allt kön. Till skillnad från de övriga lever hon ensam och fri om än i samma hushåll, ett unket kyffe kallat ”Snitsarbo”.

Snitsaren har till sin hjälp en betjänt,  kallad ”Butlern”, och en sköterska,  kallad ”sköterskan”, medan jumper har en påhejerska, som går under det synnerligen passande namnet ”påhejerskan”. Även sköterskan och påhejerskan delar namn och utseende och när de gemensamt drar på sig sina löparskor, smälter de ihop till ”joggerskan”. Förutom sina plikter i Snitsarbo,  har de ett förvärvsarbete att sköta tillsammans. Butlern handhar inte bara snitsarens mat, kläder och hygien utan även hans blogg. Från början administrerades denna av apronymen Asgam, som emellertid för länge sedan, missförstådd och begabbad, lämnade inte bara hushållet och bloggen utan även landet. Asgam, som verkligen är en gam, dväljs numera i Nildalen. Vid några tillfällen har Snitsarbo fått besök av en journalist, kallad ”murveln”, men i övrigt har hushållet fått leva ostört och i fred odla sina egenheter. Slutligen kan tilläggas, att Farbror Steffes identitet är oklar samt att den som nedtecknat ovanstående bör kallas ”Den onämnbare”. För teckningen nedan svarar däremot Tildo.

 

Tildologi

Jumper och snitsaren hänger ihop, men Tildo bestämmer vem som är vem. Butlern har trollöron och Asgam har prickig hals precis som Sluggos huvud. Farbror Steffe är osynlig. Allt enligt tecknaren.

Hemma hos

I trävirket ovanför den gamla mässingsskylten med texten ”SNITSAREN” har någon karvat  ”JUMPER MARATONLÖPARE”   med stora spretiga bokstäver. Tankfullt följer jag dem med pekfingret och fantiserar om mitt stundande möte med den populäre, vältränade 62-åringen, när dörren försiktigt öppnas av en lång, mager, böjd gestalt. I ett virrvarr av glest, grått hår och skägg urskiljer jag ett, urgröpt ansikte. Jag förstår att detta måste vara Butlern, snitsarens betjänt och administrator över bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”.  Han skärskådar mig länge och olycksbådande med sina rödsprängda,  tätt sittande ögon, innan ansiktet slutligen spricker upp i en grimas och han gurglar något jag tolkar som ”Var så god och stig in”

Det  enkla kyffet vilar i halvmörker. Från ett mycket litet fönster högt uppe silar sparsamt ljus ner och lämnar en blek strimma i den dammiga luften. Överallt på golv och möbler ligger papper, kläder och gammal mat. Jag tvingas ta ett stort kliv för att inte trampa i något, vars beskaffenhet jag anar men hövligt avstår från att förhöra mig närmare om.  Stanken  i rummet  är, som det brukar heta, obeskrivlig. Den gamle kufen söker min blick som för att fövissa sig om att jag är kvar, vilket jag bekräftar med ett fånigt leende. Han gör en osäker gest mot ena väggen, där en datamaskin från förra århundradet vilar på ett rangligt bord. På min inställsamma fråga, om det är här hans många berömda bloggposter och kommentarer tar form, grymtar han jakande och tillägger efter en stund: ”Man gör så gott man kan”. Jag försöker tjuvtitta på skärmen, men möts bara av snitsarbloggens vanliga tre kameler gående på rad. ”Kameler”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”.

Hittills har jag trott mig vara ensam i rummet så när som på den gamle betjänten, men en rossling  från en smal säng vid väggen avslöjar närvaron av en lång, utmärglad, naken kropp. Den ligger i fosterställning med armarna korslagda över bröstet. Huden, som spänner stramt över benknotorna  är blåviolett och uppsprucken i varande sår, som nödtorftigt döljs av våta linnetrasor. Händer och fötter saknas och det alltför stora huvudet ligger löst på huvukudden. Hukad över detta mänskliga förfall står en ung, vacker kvinna, föga mer än 55 år gammal. Med varsam hand och en ängels tålamod baddar hon de sår som ännu blöder. Jag ertappar mig själv med att tycka att ”detta är vackert” och jag för en ojämn kamp mot tårarna. ”Snitsaren och hans sköterska”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”. Jag står länge och betraktar hur kvinnan tvättar den gamles läppar som vore de dyrbara instrument, men när hon stryker hans orediga hår åt sidan, blottas ett ansikte, där min blick snart drunknar i två tomma ögonhålor. Butlern, som tycks läsa mina tankar, söker åter min blick och nickar tyst.

Plötsligt börjar snitsaren skaka i hela kroppen. Jag tar ett par steg tillbaka och blir vittne till ett makabert  skådespel. Snitsarens långa, magra lemmar kastas hit och dit som av en osynlig kraft och huvudet gör små språng på kudden, innan det till slut faller ner på golvet och rullar in under en bokhylla. Sköterskan ler uppgivet och suckar, medan butlern inte rör en min. ”Tildo leker jordbävning”, förklarar han, ”men det har väl herrn redan förstått”. Då hörs ett pärlande skratt och under sängen upptäcker jag en liten gumma, knappt en halv meter lång, ömsom underifrån stötande sina små klövar i snitsarens knarrande sängbotten, ömsom vridande sig i skrattparoxysmer. När hon blir varse mig, upphör hon genast med sin verksamhet och försvinner in i en vrå. Jag vet dock att vara på min vakt, ty  Tildos skämtlynne  inför gästande främlingar är omvittnat. Butlern berätter att upptåg som dessa numera förgyller snitsarens morgon. Jag får veta att den gamle blir allt piggare för var dag och att han följer sin blogg med ett nyvaknat intresse. ”Ja, endera morgonen får vi väl se honom sittande bakom tangentbordet”, skrattar sköterskan, men när jag oförfärat stämmer in i hennes plötsliga glädje, suckar butlern och söker min blick för tredje gången. Nu är ögonen kalla och rösten oväntat skarp. ”Kanske herrn vill gå nu?”, säger han.

Jag  tar ett hastigt farväl, sätter på mig hatten och lämnar rummet med, som jag först nu  inser,  oförrättat ärende.  Fem par löparskor står uppradade vid dörren. De  påminner om övergivna hundar, som sedan länge slutat skälla efter sin husbonde och jag tänker att om detta borde jag skriva en dikt. ”Det är jumpers”, muttrar butlern buttert, när han noterar mitt intresse för skodonen, ”men det har väl herrn redan förstått”.

När jag kommer ut på trappan, har jag solen i huvudhöjd och det dröjer en stund innan ögonen vänjer sig vid ljuset. Jag andas in den friska luften och tänker att det finns viktigare saker att skriva om än maratonlöpning. Som i en dröm minns jag var jag nyss har varit och jag bestämmer mig för att försöka glömma vad jag sett. Under min vistelse i underjorden har tornseglarna anlänt. Jag står länge och försöker tyda deras skrivtecken på himlen, när jag plötsligt drabbas av en obehaglig insikt. Jag tittade aldrig i hatten innan jag satte den på huvudet.

jumper

I den moderna naturvetenskapen talar man om ”den stora smällen” och varje religion med självaktning håller sig också med en trovärdig skapelseberättelse. På samma sätt skriver varje gemenskap sin egen historia om hur allting en gång började. Det må gälla bildandet av Nationernas Förbund eller hur mamma och pappa en gång träffade varandra. På snitsarens blogg får vi hålla till godo med Oddvar Moens teori:  I begynnelsen var ”snitsaren”. I sin ensamhet skapade han ”löparen” och ur de båda uppstod så småningom ”jumper” enligt ekvationen:     Snitsaren + löparen = jumper + Tildo.   Om denna fusion varit till gagn för mänskligheten kan diskuteras, men termerna i det högra ledet har naturligtvis anledning att vara tacksamma för sin existens. Signaturen jumper började synas på Löparforum (puls.se) i slutet av juli förra året, medan Tildos namn dök upp där först ett par månader senare. Jumper höll till en början en låg profil med pliktskyldiga  anteckningar under rubriken DT (dagens träning) och diskreta faktaupplysningar i de ämnen han behärskade, främst idrottshistoria, men snart skulle han visa upp en helt annan sida. Kanske var det Tildo, som redan då pockade på uppmärksamhet med sin medfödda önskan att fisa i kyrkan. Friidrotts-VM pågick som bäst i Osaka och intresset på forumet var stort, varför jumpers tillspetsade kommentar ”Elitidrott är fånigt” inte föll i god jord. Därtill uppmanad utvecklade han sina avvikande åsikter i vassa formuleringar, och den långa tråden ”fjärdeplatser” blev något av hans personliga slagfält. Idag är ”jumper” en aktad signatur på Löparforum, där han fortfarande skriver ”dagens träning”, och i löparbloggosfären väcker hans kloka kommentarer respekt. Efter nyår har man också kunnat följa hans löpturer via tabeller och kartor på ”jogg.se”. Eftersom han ändå hänger över min axel när jag (Asgam) skriver detta, passar jag på att fråga honom:

– Vad tycker du om din tid som signaturen ”jumper”?

– Ibland tittar man sig i spegeln och undrar: ”Hur hamnade man här?”. Det har gått lite fort, om man säger så.

– Minns du varför du började skriva på Löparforum?

– Jag tror att det var någon sakuppgift, som behövde rättas till. Det var likadant när jag kommenterade bloggar i början. Tildo hävdar med eftertryck att jag är en besserwisser och det kanske är sant.

– Du hade åsikter om elitidrott. Tycker du likadant idag?

– Ja, men jag skulle inte orka skriva det.

– Vad var det egentligen du tyckte var fånigt?

– Jag svarar som jag gjorde då. ”Åtta snabba män har gått till final på 100 meter. Alla springer fruktansvärt fort, men en råkar vinna med en futtig halvmeter och börjar boxa i luften och slå sig på bröstet och fjanta runt med en flagga, medan en annan, som blivit trea, sätter sig och deppar med tom blick. Det fåniga är att de flesta tycks anse att detta är normalt”.

– Hur skulle du vilja ha det istället?

– Alla åtta borde springa ärevarv. Tillsammans har de bjudit på en fin uppvisning och även publiken på bortre långsidan vill se dem. Så gör ju redan tiokampare och sjukampare.

– Det var en vacker tanke?

– Alla tyckte inte det.

– Du gillar tydligen inte flaggdansande segrare heller?

– Av alla segerjubel är väl det där stereotypa dansandet ett av de minst spontana. Koreografi enligt standardformulär med den förberedda flaggan nerkastad från läktaren. Förutsägbart, fantasilöst och småfånigt. Vanlig hederlig glädjefnatt är något annat.

– Många hade tydligen också svårt att ta till sig ditt resonemang på Löparforum om medaljer och fjärdeplatser?

– Jag har alltid haft svårt att förstå det speciella med att ”komma på pallen” och få en medalj. Vad ska man ha den till? Det finns ju resultatlistor om någon skulle betvivla placeringen. Vad sportjournalister, tevetittare och andra bifigurer kan ha för glädje av just medaljer, är ännu obegripligare. Myten om den förhatliga fjärdeplatsen har upprepats så ofta att de tävlande sedan länge tror på den och reagerar enligt det förväntade mönstret. Segraren och ofta även tvåan och trean springer med flaggor medan fyran sitter och deppar.

– Vad kan man göra åt det?

– Det brukar sägas att ”en bronsmedalj” låter bättre än ”en tredjeplats” och att ”en silvermedalj” låter bättre än ”en andraplats”. Om det fanns en ”järnmedalj” kanske de fjärdeplacerade skulle bli lite gladare. Fast då skulle väl femmorna börja gråta i stället. Kanske ett fint diplom med bild, resultat och placering till alla fullföljande kunde vara något att rama in på väggen och peka på: ”Jo, nog var jag med och kämpade i OS alltid”.

– Du hamnade väl själv på prispallen ibland förr. Var inte det en stor upplevelse?

– Jo, när jag var tolv år och vann en skoltävling i länghopp. Det berättas om det i snitsarens brev.

– Inte senare?

– Minnena bleknar bort, vilket möjligen tyder på att jag inte var så intresserad. Vid något junior-DM på Krillan fick jag en bok på prispallen, ”Guldhönan” av Eva Alexandersson och jag minns att jag tyckte att det var ett lite konstigt pris. En annan gång fick jag en snygg bricka med blommotiv. Placeringarna kommer jag inte ihåg.

– Du fick aldrig någon medalj i senior-DM. Om jag minns rätt blev du som bäst fyra i både höjd och tiokamp. Är du inte bara en räv, som säger ”surt”?

– Om någon av medaljörerna varit sjuk, hade jag knappast blivit gladare. Jag såg idrottandet mer som en konstart och försökte bara bli så bra som möjligt. Redan då ville jag vara en cool snubbe.

– Och det var du?

– Jag jobbar på det.

– Du sörjer inte heller den där medaljen, som du aldrig fick, alternativt tappade efter ditt Stockholm Marathon?

– Jag fick ett diplom och en röd ros, det räcker. Jag fick en ros förra året också, fast jag bröt loppet. Den står fortfarande i vatten med blad och rötter. Funderar på att plantera ut den i naturen.

– På Löparforum hittar jag också några udda inlägg från ”jumper” om flaggor och nationalsånger och du driver ofta med dig själv och dina ständiga hänvisningar till femti- och sextitalets idrott. Så småningom tycks du ha hittat en försiktigare framtoning som en lite eftertänksam gubbe. Tappade du stinget?

– Jag fick fullt upp med att hålla ordning på Tildo.

– På forumet ”jogg.se” kallade du dig ett slag ”Tildo Jumper”. Vad var tanken bakom det namnet?

– ”If you can’t beat them, join them”. Eller lite som materia och antimateria, vi tar ut varandra. ”Tildo Jumper” blev ju en ganska tandlös skapelse, som ogärna lade sig i debatterna på joggforumet.

– Nuförtiden tycks du och Tildo mest hålla till på olika löparbloggar, inte minst denna. Om ni hållit er i skinnet, hade snitsaren fått en lugn ålderdom, och jag hade sluppit det tunga ansvaret för hans ofrivilliga blogg. Hur började egentligen hela den här karusellen?

– Med två uteblivna kommatecken.

– Låt höra?

– Jag hade en klåfingrig ovana att agera besserwisser med små inpass på olika löparbloggar, främst naturligtvis på de två tongivande, ”Asfaltsjokerns leende” och ”42195”. En dag i december skrev jag en lite längre kommentar och Tildo kompletterade informationen. Ett klurigt svar med en avslöjande fråga om två kommatecken angav en ton som Tildo och jag snart sjöng för fulla halsar. På Nix och Masses bakgårdar var det skojigt att leka. Resten är blogghistoria.

– Var hittar man detta historiska dokument?

–  Här

Snitsarens morgon

När snitsaren vaknar på morgonen är han i bästa fall vid liv någon timme. Efter att sköterskan bytt på honom, butlern matat honom med morgongröten och sköterskan slutligen tvättat och torkat bort densamma ur hans skägg,  brukar jag (Asgam) få sitta en stund hos den döde. Till min glädje har han börjat visa ett förstrött intresse för omvärlden och frågar regelbundet hur det går med ”den där bloggen”. Naturligtvis sköter jag som förr den dagliga, mestadels fruktlösa, morgongooglingen på honom själv, men jag är numera också betrodd att läsa högt ur husorganet, Dagens Nyheter. För det mesta viftar han otåligt avvärjande redan vid tidningsrubrikerna, därmed visande att han vill vidare i nyhetsflödet. Mycket sällan höjer han handen och ber mig dröja vid någon artikel.  Då flockas butlern och sköterskan i dörröppningen som djuren i ”Snövit”, ty de vet att han snart ska harkla sig och mässa på klingande finlandssvenska: ”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med”.  Snitarens berättelser kan visserligen vara omständliga, men riktigt urtråkiga är de aldrig och när de någon sällsynt gång snuddar vid snitsarens eget liv, har den lilla lyssnarskaran en högtidsstund att se fram emot.

Ledarsidan i dagens tidning handlar om det symboliska året 1968. Ämnet, denna gång överraskande fördomsfritt behandlat, tycks intressera snitsaren, ty vid min högläsning i morse blev han genast ivrig och pekade mot skåpet, där han förvarar sitt pappersarkiv. Ur en tjock dammig pärm plockade han med darriga händer fram ett väl tummat urklipp från Aftonbladet den 25 maj 1968. I en artikel om den omtalade kårhusockupationen syns på en bild en ung man med huva över huvudet, stora solglasögon och munnen dold bakom en handske. Under bilden står en enfaldig text: ”Agent 007 slår till. Vem var han? Angår er inte, sa han”. Näsan, som sticker fram bakom maskeringen, avslöjar dock en ung snitsare, som 40 år senare berättar:

”Snitsaren idkade en smula friidrott på den tiden och tävlade för Stockholms Studenters IF eller FK Studenterna som de kallar sig idag. Klubben var då liksom nu en klubb för löpare, varför vi som utövade teknikgrenar fick ty oss till varandra. Efter träningen denna historiska dag föreslog klubbens spjutkastare att vi två skulle sällskapa till kårhuset, där något viktigt möte hölls. Troligen maskerade sig snitsarens tillfälligt för att skoja med sin kamrat,  han var ju en spjuver redan då, men observerades uppenbarligen av en på nyhetsmaterial svältfödd journalist, tillika fotograf, som mellan fotoblixtarna envist upprepade frågan ”Varför är ni maskerad?” (detta var tydligen före ”du-reformen”), varpå snitsaren spände solglasögonen i den stackars murveln och replikerade med beslöjad röst ”Jaaag ääär infiltratööööör”. Mer än så var det inte och citatet i bildtexten är ett rent journalistiskt påhitt. Någon ockupation blev det inte heller för snitsaren.  Han var en snäll pojke och gick hem till föräldrarna på kvällen. Dessutom skulle han tävla i Västerås dagen därpå och behövde sova”.

IMG_7120

                       *

Tillägg 2018:

Ämnet berörs flyktigt även i ett senare memoarinlägg kallat ”Klass” från 2012, där snitsaren i en lång intervju utfrågas om sin sociala bakgrund, och där han som vi ser börjat tala om sig själv i första person:

– Hur var det med den där kårhusockupationen då?

– I inlägget ”Snitsarens morgon” beskrivs min korta närvaro i huvudsak korrekt. När jag lämnade mötet med min kamrat, hävdade jag att vi kanske bevittnat ett historiskt ögonblick när ockupationen utropades, vilket visade sig riktigt, även om händelsen bara fått symbolisk betydelse. Medan en kvällstidning beskrev ockupanternas demonstrationståg på stan med rubriken ”Slaget om Stockholm” och min far talade om ”barnungar som leker med elden utan att veta vad de gör”, betraktade jag de upproriska studenterna med en blandning av road nyfikenhet och trött överseende. Hur händelserna kring kårhuset påverkade det föreslagna nya studiesystemet, UKAS, som mitt bevittnade möte från början handlade om, minns jag inte.

– Är du inte lite efterklok när du ser på din roll i ett fyrtiofyraårigt perspektiv?

– Även om jag blivit klokare med åren, var jag jämförelsevis förståndig redan på den tiden. Sant är dock att jag då som nu mest intresserade mig för mitt eget liv.

Skuggorna på sanden

Eftermiddagsbilden ovan tycks delvis motsäga den gamla visdom, Oddvar Moen citerar i ett brev till snitsaren:

”Man ser ej sanden”, säger oss ett gammalt ökenspråk. Ett annat svarar: ” Från kamelens rygg kan ingen se kamelens skugga”. Även så med spindelns ben. De bokstäver och skiljetecken, ord och meningar, som är ”Det stora jättebrevet”, skymmer det. Vi måste kliva ner från vår kamel och så som strutsen våga sticka huvudet i sanden.

Snitsaren

Snitsarens opersonliga brev behandlade de flesta ämnen utom sådana som rörde honom själv, men i nedanstående återgivna samtal, sänt till läsarna våren 2007,  fick dessa trots allt veta mer om snitsarens liv än denne yppat annorstädes i sin korrespondens. Huruvida löpning är ett sanningsserum, törs jag (Asgam) inte ha någon åsikt om, men tanken är vacker.

                                                                                  ¤

Efter en längre joggingtur med sin vän, löparen, har snitsaren varit sängliggande i svår träningsvärk. Humöret har inte heller varit det bästa, varför det är med stor försiktighet och ett dåligt samvete den förre närmar sig den senares sjukläger för en pratsund:

– Hur känner du dig?

– “Rådbråkad” är ett gammalt bortglömt ord, som i sammanhanget pockar på användning.

– Är det så illa?

– Resterna, som ligger här, drar sig till minnes hur de vid midsommartid 1967 deltog i ett träningsläger i Järvsö samman med Stockholms Studenters IF, numera FK Studenterna, vars klubbrekord i höjdhopp på 197 cm dessa rester för övrigt ännu innehar. Klubben bestod då som nu nästan bara av löpare och tränaren Bo Aggeborn drillade dem hårt med intervallträning, som då var tidens melodi. En annan sådan var “Jag hade en gång en båt”, en från början karibisk folksång, som fått svensk text av Cornelis Vreeswijk och som sjungen av honom i duett med Ann-Louise Hansson låg på de musikaliska topplistorna. En morgon stämde en av de stackars löparna på lägret upp en egen passande textversion: “Jag hade en gång ett par ben, med vader och lår och knän, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du! Var är dom nu? Jag bara frååågar: Var är dom nu?”. Som ensam höjhoppare i klubben kom man lindrigare undan och behövde aldrig sjunga sådana sånger.

– Aldrig?

– När man någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning så tyckte man att man varit duktig. På tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde möjligen också tänkas om klubben bad snällt. I tiokamp ingick ju ett 1500-meterlopp, men att kämpa och ta ut sig som riktiga tiokampare med medaljvittring, blev det aldrig tal om. Att vraket, som ligger här, faktiskt en gång blev skolmästare i orientering, torde mest ha berott på att han lyckades spika alla kontrollerna. En lärare förklarade bedriften med att segraren hade “ett sällsynt gott huvud i kombination med sällsynt långa ben”. Vad gäller benen var omdömet nog en smula överdrivet.

– Då förstår jag att 12,2 kilometer blev lite jobbigt igår?

– Orken tröt nog redan efter 0,2 kilometer.

– No wonder! Du satte ju iväg som värsta Ben Jonson. Hade inte en suck att haka på. Vad skulle det vara bra för?

– Det brukar kallas “gamla-takter-syndromet”.

– Ja, jag får komplementera dig för ditt stiliga löpsteg?

– Du menar nog “komplimentera”.

– Det var ju det jag sa?

– Om du tittar tre rader högre upp kan du konstatera att du faktiskt sa “komplementera”. Något sådant ord finns oss veterligt inte, även om ett “komplement” till sagda löpsteg onekligen kunde behövas i form av bättre syreupptagningsförmåga och fler mitokondrier ute i muskelcellerna. Konditionen är inte vad den för övrigt aldrig varit! Åtminstone inte sedan mycket tidiga barnsben.

– Så dina “mycket tidiga barnsben” sprang?

– Ja, utan cykel att trampa var de tvungna att pinna på rejält om de skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkars ben. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja” sta och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten.

– Så farbror var en sån rackarunge?

– Springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Idolen hette Evert Nyberg.

– Vem fan är det?

– Sveriges bäste långdistansare under några år på 1950-talet. Han sprang 10000 meter på 29.33.4 och rankades nia i världen på sträckan 1955. Vid olympiaden i Melbourne blev han åttonde man på maraton. På en bild i någon av Sven Lindhagens böcker sitter han tillsammans med Thomas Nilsson och Lasse Strand, två andra, lika magra, maratonlöpare. Nilsson hade mycket utstående öron och borde i kraft av dessa varit ett naturligare identifikationsobjekt, men förmodligen var Nyberg tillfälligtvis mer i ropet. I texten under bilden har den inte alltid så politiskt korrekte Lindhagen fått till en putslustig formulering om “tre Belsen-fångar”. Inte tusan visste en liten parvel vad Belsen var. Man berättade aldrig något för barn på den tiden utan allt fick man, då som nu, ta reda på själv. Det lär för övrigt vara Evert Nyberg som yttrat: “Vilken halvdåre som helst kan springa 10000 meter, men för att springa maraton måste man vara helgalen”!

– Har farbror kvar sina utstående öronen under den gråa kalufsen?

– Känn efter om du törs !

– Men farbror blev inte långskubbare utan, om jag fattat rätt, höjdhoppare? Hur kom det sig?

– När Benke Nilsson introducerade dykstilen i landet och i ett huj höjde europarekordet med sju centimeter till 211, var den människospillra som du nu ser framför dig och som du insinuant och ganska omotiverat, eftersom vi är precis jämngamla, kallar “farbror”, en grabb på åtta år. Det är i den åldern man fattar sina viktigaste beslut i livet. Den californiska stilen övergavs alltså till förmån för den effektivare dykstilen, även benämnd “straddle”. På den vägen blev det.

– Så då kunde du redan hoppa?

– Vid fem års ålder var rekordet 62 cm. Det sattes i pendelstil, av de fåvitska kallad “saxstil”.

– “Vid fem års ålder var rekordet 62 cm”, blir det inte ett brott mot subjektsregeln? Det var väl inte rekordet som var fem år gammalt?

– Subjektsregeln är ingen regel utan en påminnelse. Där ingen risk för missförstånd föreligger, är en överträdelse tillåten och ibland till och med att föredra. Om detta har det skrivits långa avhandlingar. Jämför för övrigt meningen ovan med skaldens berömda ord: “Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Om det stått “Vid femton års ålder hade stugan ruttnat och fallit ihop och därvid blivit mig för trång”, hade det möjligen kunnat missförstås. Snisaren bryter inte gärna själv mot subjektsregeln, men detta mer av estetiska än av strikt språkliga skäl.

– Hur vet du förresten att ditt rekord var just 62 cm?

– I familjen fanns på den tiden en dubbelt så gammal och följaktligen dubbelt så livserfaren bror. Han idkade en smula friidrott och förde bok över sina personliga rekord, varvid han även avsatte en sida åt sin yngre brors resultat i den mån sådana fanns. Snart nog tog dock lillpojken själv hand om pennan och fann på egna system att dokumentera sin framfart på grusplanen och senare på kolstybben. Året därpå noterade han 71 cm och därefter runt en decimeter högre för varje år. Resten är historia.

– När knep du din första seger?

– 1957.

– Så tidigt?

– Vid folkskolans årliga hösttävlingar sprang man 60 meter och hoppade längdhopp. En fånig liten boll skulle också kastas men sedan var det slut. Höjdhoppstalangen kunde följaktligen ha utvecklats i obemärkthet, om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram mattor, ställningar och ribba och beordrat höjdhoppstävling. Vi hade gymnastik samman med en parallellklass, där de svåraste konkurrenterna fanns i form av Anders “Ålen” Åhlberg och Finn Johnsson, den senare för övrigt numera bland annat styrelseordförande i Volvo.

– Vänta nu, “om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram”, det måste väl ändå vara fel, eller fanns det så unga gympalärare på den tiden? Om inte detta är ett djävligt flagrant brott mot subjektsregeln, så vet inte jag?

– Ett brott mot subjektsregeln och ett medvetet sådant.

– Vadå “medvetet”?

– Det finns ett litet ord vars närvaro, genom sin frånvaro, markeras utan att uttalas.

– Du säger aldrig “jag” utan alltid “man”, “vi”, “snitsaren”, “den lille gossen”, “vraket som ligger här” och annat krystat. Är det det du menar?

– Något ditåt.

– Törs du inte säga “jag”?

– Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag!

– Ska vi göra en deal? Du säger “jag” om dig själv, så slutar jag kalla dig “farbror”?

– Topp !

– Tant vann alltså höjdhoppstävlingen över “ålen” och den där industrisnubben?

– “Jag” klarade 125 cm, en höjd som ingen av de två eller någon annan mäktade med. Klasskamraterna, som hejat på mig som sin egen kämpe, bar mig i guldstol efteråt! Bland grabbar i den åldern smällde det ju högre att vinna en höjdhoppstävling än att vara bäst på en provräkning.

– Bland flickorna då? Hur smällde det där?

– De föredrog elaka snorungar, som tog deras mössor och mulade dem med snö.

– Jag förstår?

– Det tror “jag” inte!!!

– Triumfen i gympasalen i all ära, men när vann du din första riktiga tävling och fick stå överst på en riktig prispall och ta emot en riktig medalj ur en riktig hand?

– Redan hösten därpå. Utan att träna speciellt hade “jag” plötsligt blivit fena på länghopp. Grenen är tekniskt betydligt svårare än den ser ut men tydligen hittade “jag” under en kort period i tolvårsåldern en koordination mellan ansats och uthopp, som “jag” inte varit i närheten av varken förr eller senare. “Jag” blev inte bara skolmästare utan vann även pojkarnas längdhopp i den årliga kampen mot grannkommunernas folkskolor. Det var ett stort ögonblick där på prispallens översta trappsteg, nänns “jag” påstå . Högre gick ju inte att komma på den tiden. Att segraren bland flickorna hoppade två decimeter längre, fick “jag” försöka att inte låtsas om.

– Men det blev ingen längdhoppskarriär?

– Den slutade redan  samma höst på Zinkensdamms idrottsplats, av stockholmarna på den tiden, enligt vissa källor, kallad “Zinkööön”. På skol-DM därstädes placerade “jag” mig, trots ett personligt rekord på 419 cm, långt ner i prislistan, mer än halvmetern bakom de bästa. “Jag” insåg att mina framgångar hemmavid mest berott på dålig konkurrens! “Jag” övergav längdhoppet.

– Men blev idrotten trogen?

– “Jag” hade gjort mig ett namn i skolan och värvades snart till IK Kometen.

– En känd storklubb, förstår jag?

– Den hade runt halvdussinet aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg om våren och hösten utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt ibland andra badgäster i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och endast ett gjort mål på hela säsongen, lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvudsyssla, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och en bit in på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. Ovannämnde Finn Johnsson var länge klubbens bäste höjdhoppare, men när “jag” väl börjat växa, tog “jag” över tronen. När IK Kometen slutligen självdog, hade klubbrekordet höjts till 180 cm.

– Var det ingen mer än du som fortsatte att tävla?

– Ingen  som synts i resultatlistorna. Johnsson har visat framfötterna i företagsvärlden. Andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt.

– “Sedermera förre”?. Vad fan betyder det?

– “Sedermera” i förhållande till då. “Förre” i förhållande till i dag.

– Sen blev det tydligen Studenterna och tydligen ytterligare 15 centimeter högre?

– Efter en kort sejour i Enebybergs IF, där “jag” för övrigt också hann sätta klubbrekord med 180 cm, blev det, för att vara exakt, Stockholms Studenters Idrottsförening och, för att fortsätta att vara exakt, ytterligare 17 centimeter.

– Varför inte Westermalms IF, Benke Nilssons gamla klubb?

– Tafatta värvningsförsök förekom faktiskt, men att hoppa tredje fiol efter stjärnorna där hade inte smakat bra. SSIF hade nästan bara löpare och tog emot en höjdhoppare med öppna armar. På köpet fick de en hyfsad häcklöpare och värdefulla extrapoäng i klubbmatcherna. “Jag” blev, om inte kung, så i alla fall min egen herre. Man gav “mig” egen nyckel till klubbens omklädningsrum under läktaren på Stadion, dit “jag” kunde komma och gå som “jag” ville. När det var stortävlingar där, passade “jag” på att träna innan och sen stanna kvar och se evenemangen gratis. Dummare var man inte. Förlåt, dummare var “jag” inte.

– Är det inte lite jobbigt att sätta citattecken kring varje “jag” du säger?

– I vår så kallade deal ovan står det att “jag” ska säga “jag”.

– Citattecknen ingår väl för fan inte i citatet? Då skulle det väl ha varit dubbla citattecken: “”jag””?

– Hur antalet citattecken ska tolkas är inte helt självklart. Du har väl hört den skojiga historien om läraren som sa till en uppstudsig elev “Säg inte emot!”, varpå eleven åtlydde uppmaningen med yttrandet “Inte emot!”.

– Snirro, var får du allt ifrån?

– Att säga emot är inte samma sak som att säga “emot”. Att säga förlåt är däremot samma sak som att säga “förlåt”, även om man med viss rätt kan hävda att man i någon mening “säger förlåt” även när man säger “ursäkta” eller “sorry”.

– Är det det du försöker göra? Säga förlåt?

– Om du slutar säga emot !!!!

– Okej, ny deal? Du skippar citattecknen så ska jag låta bli att säga “emot”?

– Nej, inte “låta bli att säga “emot””, utan “låta bli att säga emot”!

– Tummis?

– Och inte säga “tant”!!

– Tummis?

– Topp !!

– Vad är det vi pratar om egentligen?

– Det borde du veta, som ställer frågorna.

– Långdistanslöpning?

– Du menar träningsvärk.

– Hur känns det nu?

– Rigor mortis tenderar att ge med sig. Benen har antagit sin vanliga gulgråa färg. Möjligen spritter de också en smula.

– Så pass?

– Dina raska massagefingrar tycks ha gjort susen.

– Any time?

– “Fit for fight” är ett typiskt svenskt uttryck för vad engelsmännen oftare brukar kalla “fighting fit”. Det förra står ofta som ett fast uttryck i engelsk-svenska ordböcker men inte i rent engelska sådana. En så kallad googlesökning på de båda uttrycken bekräftar denna, för många svenskar svårsmälta, sanning. Den senare frasen är dubbelt så vanlig som den förra och om svenskspråkiga exempel exkluderas med ordet “is” framför, visar det sig att “is fighting fit” är tio gånger så vanligt som “is fit for fight”. Ett annat, likaledes mer svenskt än engelskt, uttryck är “five o’clock tea”. Uttrycket kallas “något föråldrat” i vissa lexikon och lär också egentligen beteckna något slags äldre ceremoniell tebjudning. I moderna engelsk-engelska ordböcker står ofta bara uttrycket “five o’clock shadow” med den lite omständliga förklaringen “a darkness caused by hair growing on the face of a man who has not shaved since the morning”. I äldre svenska uppslagsböcker kallas “five o’clock tea” för “svenskars benämning på engelsmännens eftermiddagste” Engelsmännen själva dricker “afternoon tea” och inte nödvändigtvis klockan fem.

– Försöker du säga, att du snart är redo för strid eller att du vill ha en kopp te?

– Bäggedera.

– En muffins till teet?

– Jaaaaaaaaaaaaaaaaa !!!!

– Det var trevligt att få en liten pratstund med dig?

– Vi måste vi göra om det nån gång.

– Vad då? Få en pratstund?

– Nej, jogga.

– Varför inte bäggedera?

– Hur var det nu det hette, “long slow distans i snacktempo”.

– Är du på?

– Stryk ordet “long” och stryk under ordet “slow”! Då är jag, som du säger, “på”!

– Toppis?

– Toppis !

Löparen

Det har sagts att snitsaren hade ett fåtal bekanta men saknade riktiga vänner. “Löparen”, som tidigare nämnts, var kanske den enda förutom hans sköterska, som fick komma honom någorlunda inpå livet. De delade ju idrottsintresset och deras pratstunder i samband med löparens långlopp kom även snitsarens läsare till del under flera år i form av ordagrant utskrivna intervjuer, av vilka samtliga pliktskyldigt återges i kronologisk ordning här nedan De läsare som inte roas av medelmåttig veteranlöpning kan emellertid med gott samvete välja bort nedanstående textmassa:

Sankt Eriksloppet 2006

2006 års Sankt Erikslopp genomfördes i lördags i behagligt löpväder och inför en entusiastisk publik. Av 4733 startande fullföljde 4579 löpare. Startnummer 2870 kom med tiden 1.52.12 preliminärt på 2039:e plats. I klassen M 60-65 blev placeringen 29 av 111 fullföljande. Därutöver sprang 11 gubbar över 65 år och 3 damer över 60 år fortare. Han såg pigg ut i mål och ansåg sig nöjd med sin insats. Så här berättar han själv om loppet:

“Startskottet avfyras men ingen champagnegalopp hörs. När jag springer över den röda pip-mattan, där alla andra löpare trycker på sina fina sportur som de fått från tidningen “Runners World”, försöker jag tolka sekundvisaren på min lilla klocka som jag köpt på Myrorna för trettio kronor. Resten av loppet blir sen ett knepigt uträknande och memorerande av mellantider. Publiken står tät vid Kungsträdgården och jag följer med strömmen av löpare, osäker på farten, med maratonloppets felbedömning i minne. Noterar att Bruno Rimbe, veteran från Vallentuna med en obruten svit i Stockholm Marathon på meritlistan, springer förbi på insidan. Om jag orkat följa honom hade jag blivit två minuter snabbare. Väljer i stället att hänga på nummer X från Uppsala, som för dagen löper i långbyxor och har deklarerat att han ska ta det lugnt och se det hela som en träning inför Lidingöloppet. Senare drar han också en vals om att han dagen innan under en promenad i Tromsö snubblat på en trägren och sträckt sig. Som om det skulle växa träd så långt norrut. Vid första vätskekontrollen på Torsgatan efter 2,5 km sveper denne dock sin mugg på nolltid och försvinner sedan ur mitt blickfång med en hastighet av ungefär fem meter för varje löpta hundra meter. Han fortsätter i samma takt (5 min/km) och kommer följakligen i mål på drygt 1.45 medan jag hittar ett eget lagom tempo (c:a 5.15 min/km) och nytt sällskap, som dock byts ut i oredan vid varje vätskestation. Två damer med hästsvans minns jag. Hur gick det för dem? Vi borde ha nummerlappar på ryggen också. Att springa förbi och vända sig om passar sig ju inte. Många tankar fladdrar förbi, men inte mycket fastnar i minnet under ett sånt här lopp. På Kungsholms Strand kommer en kort, lätt regnskur. Ur ett fönster på Lindhagensgatan brölar en förfriskad man något i stil med att “Sätt lite fart era djävla sopor!”. Vid Rålambshovsparken står sambaorkestern med de lättklädda dansöserna kvar sedan Stockholm Marathon. Att de orkar. På Norr Mälarstrand börjar jag leta i publiken efter en flicka i blå klänning, som jag givit mina beräknade mellantider till. Först efter Stadshuset vid Tegelbackens viadukt ser jag henne på långt håll. Jag vinkar glatt med båda armarna men kan inte göra traditionella “höga fem” eftersom hon står bakom ett räcke fem meter upp. Jag känner mig pigg och tänker att “detta är roligt och kommer att gå lätt”. Vid Munkbron möter jag löpargurun Anders Szalkai på väg mot mål. Täten har då redan passerat. På Söder Mälarstrand börjar jag känna mig lite sliten, som det heter på maratonspråk. Tempot sjunker (till c:a 5.30 min/km) men jag vet att jag kommer att orka. En och annan springer om mig, bland annat en långsmal gubbe med en egendomligt framåtlutande, eller snarare framåtramlande löpstil. Jag kan inte ta ögonen ifrån honom. Hur gör han när han ska stanna och dricka? På Bergsunds Strand gormar en arg, instängd taxichaufför på bruten svenska att han förlorar en massa pengar. På gräsplanen vid Hornstulls Strand har de rest ett stort cirkustält. I de långa sugande backarna som sedan kommer upp mot Söders höjder springer jag förbi många trötta ben, av vilka en del går, särskilt i den sista knixen upp till korsningen S.t Paulsgatan-Ragvaldsgatan. Jag får ett infall att ropa att det är den sista backen och att det sen bär nerför, alla känner ju inte banans topografi så väl som jag, men jag avstår och koncentrerar mig på att slappna av och samla kraft nerför Götgatan. Munkbroleden är sedan oväntat kort och lätt. Vid Norrbro söker ögonen åter efter den blåa klänningen men finner den inte förrän efter loppet. På upploppet i Kungsträdgården har man lagt ut något slags sviktande gummimatta. Jag bjuder publiken på en 75-metersspurt. När jag springer över den röda pip-mattan räknar jag snabbt ut min sluttid till 1.52.15 vilket stämmer ganska bra med den officiella. Även min mellantid 52.05 vid 10 km visar sig riktig. Jo, nog går det att springa halvmaraton även utan slimmade kläder i funktionsmaterial och senaste elektronik”, avslutar han skrattande.

På målbilden från 2006 års Sankt Erikslopp, som visas på loppets hemsida, syns i nederkant den omtalade röda pipmattan, men någon “utlagd sviktande gummimatta”, som den citerade löparen i snitsarens senaste brev berättar om, står inte att finna, inte ens en tillstymmelse till sådan, bara gatsten. Hann de lägga ut den på tio minuter efter att bilden enligt klockan togs, eller fanns svikten helt enkelt i löparens ben och de Nike Pegasus som han köpt våren 2005 på Myrorna. Sprang han måhända som i en dröm, i ett lyckorus eller, tvärtom, yrande av trötthet. Kanske sprang han heller aldrig förbi något cirkustält och kanske inbillade han sig bara de halvnakna dansöserna vid Rålambshov. Kanske var det ingen flicka som vinkade till honom vid Tegelbacken utan bara fantomen i sin blåa overall. Kanske sprang han inte alls och inte startnummer 3157 eller någon av de andra heller. Kanske har loppet, i likhet med fotblls-VM 1958, överhuvudtaget aldrig ägt rum. Kanske är det inte snitsaren som sitter här vid bibliotekets dator utan Lars Leijonborg. Men regnet, som faller utanför fönstret idag, måste väl ändå vara regnet. Eller?

Lidingöloppet 2006

Lidingöloppet, årets höjdpunkt för alla löparnördar, gick av stappeln i lördags i stickande sol och inför en högljudd publik. I tremilsloppet startade en satans massa löpare och de flesta tycks också ha tagit sig i mål. Det ansågs ha varit tunglöpt i värmen och startnummer 50091 från Vallentuna, i år försökskanin åt ett forskarlag från Karolinska sjukhuset, bröt loppet efter halva sträckan, men tycktes lika glad för det. Han skyllde kort och torrt på att han “hade nåt skit i kroppen” och att han “inte ville riskera sin hälsa för en sketen medalj”. För snitsaren är han dock villig, för att inte säga ivrig, att berätta mer om sin ovanliga löpardag. Låt oss lyssna:

“När jag kommer ut på trappan har jag solen i ögonen. Det känns inte bra. Jag är feberfri, men kroppen är full av antilöparvirus. Hela vägen till Lidingö känner jag efter och undrar hur jag mår, men jag får inget svar. För medicinmännen från Karolinska förklarar jag att jag kanske kommer att bryta loppet. Varför säger jag så? Under vandringen upp mot Koltorps gärde känns benen pigga men inte resten av kroppen. Ögonen är trötta och hjärnan skvalpar för sig själv. Runt omkring tjattrar löpare nervöst och förväntansfullt om de strapatser som väntar. “Abborrbacken”, nickar de menande åt varandra. “Dit är det 25 km”, tänker jag. Tidigare på dan har jag mött ett kusinbarn med det osannolikt låga startnumret 599, men annars tycks hela ön idag vara full av idel okända löparnunor. Maratonräven Bruno Rimbe tycks inte lockas av Lidingös backar. Hans Furuland (ej att förväxla med Hans Furuhagen, den skojige historikern) är anmäld men startar inte. Vet för övrigt inte hur han ser ut. Startnummer X från Uppsala syns inte förrän efter loppet, då behängd med en fånig plåtbit i ett band runt halsen. Det visar sig att han som vanligt sprungit ungefär lika fort som vanligt. Den mannen kan man ställa klockan efter. På startgärdet slår jag mig ner i skuggan och lägger huvudet i knät på en flicka i blå klänning som inte vikit från min sida på hela morgonen. Hon klappar mig lugnande på huvudet, dessvärre mothårs så att min löparfrisyr blir förstörd. Skit samma, jag kommer nog ändå inte fram till fotomotionkillarna. Var tionde minut ljuder ett startskott åtföljt av några takter champagnegalopp. Dessa toner, påhittade år 1845 av H.C. Lumbye, brukar vara långloppens höjdpunkt, men i år hjälper de mig inte mycket. Före starten går jag upp i skogen för att slå en sista drill. Där upptäcker jag att hela backen är full av inte bara herrar utan också damer i samma ärende. “Här är icke man eller kvinna, här är vi alla nödiga löpare” inser jag. När jag sen går in i startfållan, är redan uppvärmningsgympan i full gång till glad musik. Jag gör några knäböjningar i ett hörn. En hurtig tjej uppmanar oss i högtalaren att vinka, men av mig får hon bara ett diskret finger. När skottet smäller gäller det att ha björnkoll på klockan. Sifferminnet sätts sedan på svåra prov under loppet. Starten går ju på fel ställe och de primitiva pipbågarna, som ska ge officiella mellantider, sitter lite hur som helst. Lite bättre kunde man kräva för 425 kronor. Jag hamnar nånstans mitt i gröten och följer med i dess långsamma fart. En ung löpare tar ett steg upp på en sten och stilar med ett språng ut i luften. Några andra flåsar däremot betänkligt redan efter 300 meter. Hur har de hamnat i startgrupp 5? Nere vid Stockbysjön blir det stockning och farten sjunker lite till, men det gör mig inget idag. Första kilometern passeras på 6 minuter, den andra fem sekunder snabbare, den tredje likaså. En svartklädd dam med en brun hästsvans ser att jag tittar på klockan. Hon frågar om inte den första kilometern var lite för lång. Jag informerar henne om att den egentliga startpunkten, från vilken tiden dock inte räknas, var vid en skylt vid en ek nere i kröken efter så där 200 meter, eller i mitt fall en minut och tjugo sekunder efter startskottet. jag tillägger att vi tycks ha startat i ungefär 6-minutersfart, varpå hon svarar att det passar henne bra. Jag försöker sen hitta något mer att säga, nu när jag fått en kamrat i spåret, men hon förvinner i vimlet. Kanske lugnast så. Hur konverserar man en främmande dam? “Mycket folk här idag. Kommer du ofta hit? Törs man fråga efter ditt startnummer?” Snart nog får jag dock annat att tänka på. Jag har börjat ana oråd. Benen springer lätt men resten av kroppen vill säga något annat. I backarna börjar det bli lite segt trots den låga farten. Skylten 5 km når jag på exakt en halvtimme. Vid vätskekontrollen sen tar jag en mugg sport och en mugg vatten. På marken har det blivit en enda lervälling, som jag bättrar på genom att hälla vattnet över huvudet, varvid jag också slutgiltigt förstör min löparfrilla. Annars är banan så torr att det dammar när vi klampar fram. När jag kommer ut på asfalten efter 7 km bestämmer jag mig definitivt för att bryta loppet. Det gäller bara att göra en snygg sorti. Vid kyrkviken står flickan i sin blåa klänning, nu i sällskap med en ung dam i snofsig vit blus och eleganta gräddgula korksandaletter. Mitt eget kött och blod i lyxförpackning, vad mer kan jag begära!! Jag stannar och växlar några fraser, överväger att kliva av för gott redan här, men väljer att fortsätta svängen runt Fågelöudde för att sedan möta dem i “Mörka skogen”, dit de de ämnar ta sig med hjälp av karta och kompass. Stigarna bort mot Elfvik är också banans löpvänligaste parti. Vill man inte missa. För säkerhetsskull går jag i ett par av de få uppförsbackar som bjuds och vid drickakontrollen tar jag mycket god tid på mig. Vid skjutbanan efter 12 km ligger invid spåret en man i framstupa sidoläge. Runt honom har några hjälpande samlats. “Där ligger du och här springer jag”, tänker jag. Det är då jag äntligen hör rösten som väser i mitt öra: “Memento mori”. Det är en liten slav som sitter på mina axlar och försöker göra sig hörd. Han måste ha suttit där hela loppet, ja, när jag tänker närmare efter, i flera dagar. Inte konstigt att det är lite tungt. Så småningom, eller närmare bestämt 1 timme och 32 minuter efter start springer jag under pipbågen, som alltid är rätt placerad vid 15 km-skylten. Vid matkontrollen tar jag en bananhalva och två bullbitar och beger mig sorglöst, ömsom gående och ömsom stilande med spänstiga löpsteg, genom den backiga mörka skogen. Jag vill säga till löparpacket att jag inte längre tillhör deras skara. Efter tre kilometer återser jag de två flickorna. De har väntat länge och blir glada att se mig, eftersom de nu äntligen får trassla sig hem till civilisationen. Jag kastar en sista blick på alla de trötta löparna innan jag lämnar dem och tänker att resten hette Hillevi och sen så var det rast”.

Löparen.

När snitsaren en dag äntligen lyckades fånga in sin vän, löparen, för en pratstund, var frågorna från den förre många och när den senare väl hämtat andan, lät svaren inte heller vänta på sig:
– Du springer och springer?

– Springa är roligt.

– Vi brukar kalla dig allt möjligt, “Löpis”, “Löpar-Nisse”, “Den talanglösa löparnörden”, “Löpar-Miffo”, vilket namn tycker du bäst om?

– Nu kan du kalla mig “Number 7498″!

– Ditt startnummer i Stockholm Marathon?

– Precis !!!

– Det ser du fram emot?

– Hur är det man säger? Med blandade känslor.

– Det gick visst inte så bra sist?

– Nej fan! Något sket sig. Efter tre sega mil i lusig 6-minutersfart tappade jag lusten totalt och började gå. Du fattar? Sex minuter per kilometer!! Det lufsar jag ju på vintern i snömodd och i full vinterskrud. Vete fan vad som hände. Såg fel på klockan också. Helt snurrigt! Fast jag kom ju i mål i alla fall.

– Kan det inte ha varit värmen?

– Ja, många klagade. Läste nyligen om en snubbe, god för 4.30, som raglade i mål på 5.30 efter att ha spytt ett par gånger på Flemminggatan. Själv hade jag krafter kvar i mål och mådde skapligt tills ett tag efter loppet.

– Och då mådde du hur?

– Det minns du nog.

– Det verkar trevligt att springa maraton?

– Ja, inte sant.

– Och i år?

– Mitt främsta mål är att behålla maginnehållet hela kvällen. Jag tror att man kan träna upp digestionen och metabolismen. Tarmarna är lika viktiga som benen, brukar jag säga. Nu kan jag i alla fall springa i tre timmar och ha aptit efteråt. Har börjat käka banan på långpassen. Lägger sig dödsskönt i kistan. Ska testa några riktiga mastodontpass i vår med mycket gallowalking och riktig matsäck.

– Gallowadå för nånting?

– Gallowalking. Jeff Galloway, en amerikansk löparguru, förordar regelbundna gångavbrott i löpningen. Kortare för eliten och längre för motionärerna. Han påstår till och med att det är det effektivaste löpsättet på tävling.

– Då måste man ju springa desto fortare när man springer?

– Precis! Klart att killen har fått saftigt mothugg. På nätet kan du läsa hur han hudflängs av andra maratonlöpare! Själv gallowgick jag i flera år utan att veta vad det hette. Nu blir det mest LSD.

– Du menar “runners high”?

– Tokstolle! LSD betyder “long slow distans”. Långpass i snacktempo, säger en del. Veckans höjdpunkt säger jag. Man drar iväg ett par mil i ett omväxlande landskap med lite dricka och en banan i fickan.

– Hur långt?

– Runt 25 km en gång i veckan. Däremellan springer jag 12,2 km två eller tre gånger. Säg att jag lubbar sådär fem, sex mil i veckan. Det blir kanske lite mer i vår när jag kommer ut på fina stigen.

– Och vad håller du för fart, när du, som du säger, lubbar?

– Strax under 6 minuter per km om jag springer långsamt. På korta flåspass går det fortare. Mina vanliga 12,2 km tar mellan 66 och 72 minuter. Skumt nog kutar jag i snitt ett par minuter fortare än förra vintern, fast jag är ett år äldre. Kanske var snön värre förr. Man glömmer.

– Varför just 12,2 kilometer?

– Det är 6,1 km till Gustav Vasakullen i Lindholmen. Cykelbanan dit brukar vara välplogad.

– Samma väg varje gång, det låter lite tråkigt?

– Hemligheten är variation. Ibland joggar jag hela vägen och ibland flåsar jag hela vägen. Ibland lubbar jag snabbare dit och joggar hem. Ibland tvärtom. Man kan också växla tempo här och där med snuttar i 5-minutersfart eller jaga på i alla uppförsbackar. Jag vet aldrig från början hur jag ska springa. Riktigt tråkigt blir det aldrig.

– När du växlar fart, blir det VO2-max då eller VDOT enligt Jack Daniels eller mera som tröskelintervaller med joggvila?

– Oj, här har vi killen som har läst på! Nej, fan, jag lyssnar på kroppen och ger den vad den säger att den behöver. Mera som något slags pruttlek kanske.

– Pruttlek?????

– Träningsformen “fartlek” uppfanns på 1930-talet av den svenske fridrottstränaren Gösta (Gösse) Holmér och blev snart spridd över världen och det svenska ordet lånades, såsom till exempel även “ombudsman” och “smorgasbord”, oöversatt direkt till engelskan. Eftersom många löpare, liksom jag själv, släpper väder när de springer, torde många tråkiga träningspass i de engelsktalande delarna av världen ha lättats upp av de rektala och anala skämt som varit ofrånkomliga. Gösse Holmér var för övrigt far till Palme-spanaren Hans Holmér.

– Varför pratar du som snitsaren plötsligt?

– Gömde bort !

– Brukar du också själv skoja om att, som du uttrycker det, “släppa väder”?

– Inför långlopp hade jag förr en, som jag tyckte då, skojig dräpande replik i  bakfickan.

– Och hur lät den?

– Jag har raketmotor”!

– Det var väl inte särskilt roligt?

– Jag vet en annan löpare som brukade säga: “Varför kom det en sån hård prutt?”!

– Det var värst?

– Fast jag pingde fortaje än han !

– Du verkar lite ensam. Du kanske saknar någon att skoja med när du är ute och tränar?

– Ibland springer jag med en löparkompis som heter A.

– Berätta?

– Hon har brunt hår och är snäll.

– Är det allt?

– Okej, då. 55 år. 169 cm. 63 kg. Vilopuls runt 60. Maxpuls okänd. Springer ett par mil i veckan. Lite mer kick i steget bara så grejar hon lätt milen på under en timme. Rasande grann är hon också.

– Och du? Hur fort springer du en mil?

– Har kämpat mig under 50 minuter en gång på bana, men det var satans flåsigt. Håller mig hellre en eller ett par minuter däröver. Det är alldeles för jobbigt att försöka maxa så korta sträckor. En mil är för kort för att gå ut löst och hålla igen och för långt för att ligga och mala i tröskelfart hela vägen. Hellre halvmaraton och helst ännu längre så att man kan softa i början. Gillar inte att bli trött.

– Anders Gärderud har sagt att maratonlöpare måste älska smärta. Din håg ligger tydligen åt annat håll?

– 42195 meter känns helt klart djävligt långt. Det är mycket en psykisk grej det där. Det gäller att hitta ett skönt tempo och inte tänka framåt. Då kan man nog kuta 32 km i hyfsad fart. Typ fram till Västerbron andra varvet. Sen får man ta ett snack med latmasken som börjar gnaga i bakhuvet. Man får bjuda honom på en banan och sen lura honom typ en kilometer i taget. Sånt kräver diplomati. Maskjäveln har ju veto och är inte är tappad bakom en vagn heller. Man får tänka på, att efter tre mil är man inte längre samma löpare som en gång stod på startlinjen. Ungefär så.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte !

– Blir det något lopp före Stockholm Marathon?

– Funderar på halvmaran Kungsholmen runt som en lagom tempoträning tre veckor före Stockholm. Risken är att man dras med i rusningen i början och sen får blodad tand och försöker maxa för att persa. Lubba andfådd i två mil är inget man ser fam emot. I Sankt Eriksloppet hängde jag ju på en yngre snubbe i idiottempo. Hade kunnat sluta illa om jag inte lugnat mig i tid. Gick bra den gången.

– Om vi minns rätt kom du i mål på förnämliga 1.52.12 Är det ditt bästa tävlingslopp?

– Kan nog tyvärr inte springa så mycket fortare. Lidingö 2005 var jag också nöjd med. Kunde dock ha slagit den tiden (3.11 nånting) i höstas om det inte skitit sig. Kanonform en vecka före och kanonform en vecka efter, och så bara bajs däremellan. Nåt virus typ. Men det är sånt man får ta som långskubbare. Det går fler tåg till Lidingö.

– Och bussar?

– Ha ha !

– Och ditt närmaste mål?

– Att det ska bli barmark och torrt så jag kan snöra på mig mina sommar-Asics och dra iväg på fina stigen! “Asics Cumulus” heter dom egentligen.

– Vad har du haft på fötterna i vinter då?

– Asics Gel 1100. Jag kallar dom vinter-Asics. Dom har gått långt mer än 100 mil nu.

– Vi har hört att man helst ska byta löparskor som använts så länge?

– Says who? Löparskotillverkarna? Dom påstår ju till och med att skor som stått för länge på hyllan inte får användas eftersom stötdämpningen försvunnit. Jag läste nyligen en artikel av nån ortopedsnubbe som sa att allt sånt var nys. Han hade forskat och sett att dom dyraste skorna med specialframtagen superstötdämpning gav mest skador. Han förordade skor med platta tunna sulor. Typ barfota.

– Nu skojar du?

– Seriously! Han menar att stötdämpning och upphöjda fotvalv i skorna gör att fotsulan inte känner av trycket mot marken och därför ger fel signaler till hjärnan som sen ger fel signaler till alla inblandade muskler från ryggen och ner till tårna med olika skador som följd. Gamla pjuck var bättre än nya om dom inte var snedsprungna.

– Så du behåller dina “pjuck” ett tag till?

– Tills dom blir sneda eller faller sönder. Mina gamla Nike Pegasus, som jag köpte på Myrorna för några år sen, räcker nog hela karriären. Används bara på asfalt. Fortfarande som nya. “Maratondojorna”, kallar jag dem.

– Nike Pegasus ? En segergudinna på en flygande häst? Är det det som är “runners high”?

– Man kan ju alltid hoppas !

– Asics då, vad betyder det?

– Det är ett sånt där anagram: “Anima sana in corpore sano”.

– Brukar det inte heta “Mens sana in corpore sano”?

– “Msics”? Vem fan skulle köpa såna dojor? Mstislav Rostropovitj kanske !

– Springer han?

– Ett namn jag hört bara.

– Det är en världsberömd cellist*. Dessutom heter det “akronym”. Ett anagram är ett ord, som innehåller samma bokstäver som ett annat, ehuru omkastade. Även en mening kan vara ett anagram på en annan. Specialfallet “palindrom” blir likadant läst från båda håll.

– Whatever !

– En sund själ i en sund kropp”? Är det så du känner dig, när du, som du säger, “snörar på dig dina Asics och drar iväg på fina stigen”?

– Jag svarar som Gunder Hägg: Spring själv gubbdjävel !

– Du menar nog Artur Häggblad? Efter en vasaloppsseger ska han ha besvarat landshövdingen Bernard Erikssons fråga, hur det kändes, med ett ilsket “Åk själv gubbjävel”. Yttrandet har på senare tid även felaktigt tillskrivits såväl Tomas Wassberg som Ingemar Stenmark. När det gäller Häggblad berättas också att han vid ett annat tillfälle på en försynt radiofråga, om han hade någon att hälsa till, ska ha svarat: “Åka skidor är ett hundliv. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem som helst!”

– Whatever, whatever! Men seriously, Snirro. Spring själv! Du är ju gammal idrottsman. Vi har samma skonummer och nu tittar solen fram. Du lånar mina sommar-Asics så tar jag vinterpjucken! Jag kör ett lätt softpass idag. Häng på!

– Sa du softpass? Vill bara påpeka att en annan har gjort 55 på 400 meter**. Take a close look at this face, man, because you won’t see it no more när vi lubbar där ute. Gubbdjävel?

*)   Rostropovitj dog senare samma år (Asgams anm.).

**) Det har senare visat sig att snitsaren i en tiokamp på Lidingövallen 1967 sprungit 400 meter så fort som 54,3 sekunder (Asgams anm.).

Kungsholmen runt 2007.

Idrottsmän, som intervjuas omedelbart efter sina bedrifter, brukar inte ha  mycket vettigt att säga. “Fy fan alltså! Helt jävla underbart! Helt jävla underbart!”, brukar vara det intelligentaste man kan uppfatta mellan flämtningar och oartikulerade krigsdansskrik. Efter en del långlopp har vi också sett och hört Anna Rahms fladdrande huvud haspla ur sig svårhörbarheter värre än på sin tid Reefat El-Sayeds. Snitsaren har därför väntat några dagar efter halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, innan han uppsöker sig sin vän, löparen, för en pratstund:
– Hur känns det i benen?

– Inte värre än efter ett vanligt långpass. Andra kroppsdelar tycks däremot ha tagit omotiverat stryk.

– Ett av våra alteregon, låt oss kalla det “T”, var ute i skärgårn i söndags. Där lär han ha jämnat till en badmintonplan och grävt ett hål till en fånig pionplanta. Gissningsvis har du också fått en förhårdnad under höger tumme?

– Ja, jädrar i det.

– Dina ryggbevär före loppet torde på samma sätt ha sin grund i att snitsaren suttit snett vid sin dator. Så går det till i dubbelgångarnas värld. Vi tvingas bära spåren av varandras synder. Oddvar Moen använder ordet “stigmatisering” om fenomenet?

– Jag tycker det låter mer som “voodoo”.

– Krämpan tycks dock inte ha hindrat din framfart på Kungsholmen?

– Den försvann under uppvärmningen. Sen kände jag inte ett spår. Löpning hjälper mot allt.

– Uppvärmning före ett långlopp, brukar du behöva det?

– Lite joggning för benen och några ruscher för hjärta och lungor. På ett riktigt maratonlopp får de första kilometerna tjäna som uppvärmning. Där gäller det ju att spara på bränslet. En halvmara är mer som ett tempolopp. Inte så mycket tid att vifta på.

– Det blåste ganska friskt i stan. Hur var det att springa i vinden?

– Som tur var kom den rakt från söder, så halva loppet gick i lä. Motvind vid Stadshuset och ut till Smedsudden men medvind uppför backen vid ryska ambassaden och nerför Nordenflychtsvägen. På Norr Mälarstrand försökte jag snedställa kroppen och kryssa i den hårda sidvinden. I perfekt löparväder, som förra året, kunde jag kanske grejat “sub 1.50″.

– Du sprang på 1.51,21, nytt personbästa med en minut. Du måste ändå vara nöjd?

– 1.51,03, om man räknar tiden från min passage av startlinjen, Jag försökte göra ett jämnt lopp, vilket lyckades. Första milen gick på 52,25. Det betyder 5,15 per kilometer. Resten av loppet snittade jag följaktligen på 5,17. Om man betänker den extra vätskekontrollen vid varvningen, så måste jag ha sprungit som ett urverk. Jag tog det lugnt i början och bet ihop på slutet, men benen höll sin jämna takt, ungefär 5,10 per kilometer mellan drickastoppen.

– Det tar alltså tid att dricka?

– Till skillnad från många andra måste jag stanna och gå för att inte sätta i halsen när jag tar mina klunkar. Det är lite frustrerande det där. Man har hittat en bra rygg eller ett trevligt sällskap. Så, när man har druckit klart och slängt sin mugg i skräpkorgen, då är ryggen typ fyrtio meter bort. Man kanske ska träna på att greppa muggen och dricka i flykten.

– Hittade du några, som du säger, “bra ryggar”?

– Jag hade sällskap med två Vallentunalöpare de första kilometerna. Gunnar G och Conny C. Om jag hade hetat Sture Ström eller Torsten Turefjäll, hade vi varit skön trio, som kunde hållit ihop hela loppet och sen turnerat i parkerna.

– “Trio Allitteration” då, eller vad??

– Något ditåt. Tyvärr hette jag inte så och i Kristinebergs slottspark fick C stanna för ett privat ärende bakom en syrenbuske. G försvann vid första vätskekontrollen. Sen såg jag hans blågula Vallentunatröja ett sjuttiotal meter framför mig under större delen av loppet. C syntes inte till förrän han gled upp vid min sida två kilometer från mål. Jag sa “Tjena!” och han svarade “Inte långt kvar”, varpå han la in ännu en växel och försvann med en hastighet av ungefär fem meter per löpta hundra meter. På upploppsrakan lät det plötsligt som en buffelhjord bakom min rygg när två muskulösa ynglingar dundrade förbi mig i en intern spurtuppgörelse. En del hade tydligen sparat på krafterna. Själv var jag rejält trött den sista biten, så som man ska vara efter ett bra lopp.

– Du minns inga andra löpare?

– De flesta stod framför mig i starten och försvann sen ännu längre bort. Ett tag var det riktigt glest med löpare både framför och bakom mig, men på andra varvet började jag springa förbi den ene ynglingen efter den andre. De lunkade med långa trötta steg. Jag tassade med lätta korta. “Hur har ni skött era långpass, killar”, flinade jag när jag rann förbi dem.

– Du skojar väl?

– Ja, annars hade man väl åkt på ett antal proppar. Det var rätt biffiga killar en del.

– Du sa inget till dem, men kanske kroppsspråket och ögat talte?

– Förbi deras bana min bana ledde.

– Du kan din Runeberg?

– Den bittra stunden för dem, den ljuva för mig !

– Annars under långlopp brukar du gärna vilja springa bakom damer med hästsvans?

– Jag kan bara minnas en hästsvans, men den sprang för långsamt för att vara till hjälp. Kvinnor i alla åldrar brukar annars vara bra ryggar. Dom disponerar sina lopp förståndigt och håller jämn fart. Något annat är det inte fråga om. Inte har man tid med sånt när man springer inte. Vem är förresten intresserad av en sextiårig gubbe?

– Vi har hört dem som tycker att du är stilig där du glider fram i din gråa kalufs. Det sägs även att du fått vackra vader av din löpning?

– Säger du det !

– I lördags sprang du dessutom i en knallröd tröja. Är det din nya stil?

– Japp! Jag har ett par matchande byxor också, köpta på Myrorna liksom tröjan. Du får kanske se dom under Stockholm Marathon. Ska bara klippa till innerkallingen så den inte skaver. Eventuellt tar jag bort den helt.

– Innerkallingen ?

– Ett slags nät, typ, som ska hålla sakerna på plats när man lubbar.

– Sakerna ?

– Men nu får du ge dig, Snirro ! Du har väl sett hur sportbrallor är konstruerade.

– Och hur går det med “sakerna” på Stockholm Marathon om du har avlägsnat sagda nät?

– Ska du skita i !

– Man drar sig till minnes hur man en gång sprang ett häcklopp i en skolmatch mellan Mörby läroverk och Djursholms samskola. Man hade ganska fladdriga kortyxor och saknade kalsonger. Man ledde och gick mot en lätt seger, när man upptäckte att lilleman tittade fram vid varje häcktagning. Man nödgades sakta in och strama åt byxan med handen, varför man blev omsprungna och slutade tvåa. Mörby vann dock dubbelt liksom i de flesta andra grenar. Snobbarna från Djursholm hade inte mycket att sätta emot det året. Större delen av Mörbys lag kom ju från Kometen. Men i dina långlopp är det kanske en annan sak. Folk över arton år är inte så kinkiga med avseende på sin blygd. Ute på Gärdet och Djurgården påminner ju Stockholm Marathon icke så lite om Monty Pythons sketch “maratonlöpning för inkontinenta”. Grete Waitz var till och med i ledningen i något lopp, när hon satte sig bakom en byggfutt. Att göra en så kallad Enqvistare, det vill säga att dra undan byxbenet med ena handen och under knäande löpning göra nummer två, är dock mindre vanligt. Lars Enqvist lär ha fått spontana applåder från den kräsna japanska publiken vid sin uppvisning under Fukuoka Marathon 1977. I detta perspektiv är det måhända bara praktiskt om John Thomas inte sitter fast i ett nät?

– Det viktigaste är att brallorna har fickor så jag får plats med lite maratongodis att äta när jag blir trött. Äckeldrycken skippar jag. Den är så utpädd att man måste bälga i sig den, om den ska ge nån vidare energi.

– Så i lördags drack du bara vatten?

– Två klunkar ur muggen och resten över huvudet vid varje kontroll. Jag sprang med en “Power Fast Fuel Gel” i handen, men den fick jag varken tid eller anledning att, som det heter på maratonspråk, “trycka i mig”. Jag sparar den till Stockholm.

– “Power Fast Fuel Gel” ?

– Druvsocker i kletform spetsat med hokus pokus och en tesked placebo, allt förpackat i miljöovänlig plastmetallfolie. Det säljs för dyra pengar i Löplabb och liknande affärer där butiksbiträden, tillika triathleter, försäkrar att de “trycker i sig” den ena gelen efter den andra under sina löpningar och cyklingar. Fan vet om de inte smaskar gelé när de simmar också. Måste dock erkänna att det smakar mycket bättre än äckeldryck. Godast är förstås bananer, men dom är lite för stora att ha i byxorna. Kan ju se lite konstigt ut också. Typ “Pastor Hannes” eller vad han hette hos killingarna.

– Here we go again?

– Du började.

– Om tre veckor kommer du alltså med byxfickorna fulla av energi?

– Gele, stänger, kakor, rubbet. Allt som får plats.

– På placeringen bakom dig hittar vi Gösta Bunis, 63 år, som har en obruten svit i Stocholm Marathon. För 25 år sen sprang han där under tre timmar. Ger det månne en fingervisning om vad du skulla ha kunnat prestera om du börjat springa tidigare?

– Tyvärr funkar det inte så rätlinjigt. Många blir bättre med åren. Tage Winter, 60 år, kutade i lördags på fenomenala 1.23,05. Han var inte så mycket bättre i fyrtioårsåldern. Andra, som Bunis, blir stadigt sämre. De flesta lägger av. Om jag gett järnet i ungdomen så hade jag nog inte stått på startlinjen idag och hur kul hade det varit. Vem vill sitta i soffan och gagga om sina resultat i höjdhopp för 40 år sen.

– Är du oföskämd?

– Oförskämd, men med en glimt i ögat.

– Du hade startnummer 1215. Kändes det historiskt förpliktigande?

– Det kan jag inte påstå.

– Du känner väl till Magna Charta?

– Förr använde jag ofta Google Earth. Nu mäter jag långpassen mest på http://www.gis.lst.se/lanskartor/

– Allvarligt talat, har du verkligen inte hört talas om “Magna Charta” eller, med en mindre vanlig engelsk benämning, “The Great Charter”?

– Du menar Springtime och “big five”. Jag svarar som jag brukar, “Varför kräkas i London och New York när man har en toalett hemma?”. Förresten åker jag hellre tåg än flyg.

– Allvarligt talat ?

– Okej då. Magna Charta kallas det avtal som slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna år 1215. Avtalet gav adel och präster förmåner i bland annat skattefrågor. Det tvingade alltså kungen att dela med sig av sin makt till de två översta stånden. Magna Charta kan ses som grunden till Englands parlament. Fördraget innehåller också en del som kan sägas ha inspirerat till idag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. Bland annat innehåller Magna Charta regler mot godtycklig fängsling, med den latinska samlingsbeteckningen “habeas corpus”. Varaktig fängsling enligt dessa regler får endast ske efter domstols beslut.

– Ser man på?

– Jag är inte så djävla tappad bakom ett flöte som du tror!!

– Och hur “djävla tappad bakom ett flöte” är du då?

– Ordvrängare! Petimeter! Besserwisser! Snitsarnörd !!

– På vem syftar komplimangerna?

– Vem tror du, Torsten Liljechrona !

– Vi har glömt att fråga om det spelades någon musik i samband med loppet?

– Inte en ton.

– Och publiken, hur var den?

– Ett fåtal anhöriga. Helgflanerande Kungsholmsbor såg mest förvånade ut. Någon frågade en polis, vad det var för ett lopp. Några barn vinkade och från Klarastrandsleden på andra sidan vattnet hördes svaga hejarop ur en bil på väg till Dalarö.

– Så någon publik, som bar dig fram som på vingar, var det inte tal om?

– Däremot hade arrangörsklubben FK Studenterna placerat ut sina medlemmar som vägvisare. De hejade desto mer. Efter loppet skrev jag till deras ledare och bad honom tacka dem.

– Ja, på Studenternas diskussionsforum “Chat” har någon skrivit: “Vår klubbrekordhållare i höjd deltog i Kungsholmen Runt idag, 40 år efter rekordnoteringen. Han mejlar: Jag tackar för ett trevligt lopp. Särskilt uppskattade jag alla blåklädda pojkar och flickor som visade väg utefter banan. Vad är den berömda publiken i London och New York mot dessa sakkunniga påhejare, som ropade ´Bra jobbat´ i varje gathörn. Hälsa och tacka!”.  Detta är alltså dina inställsamma formuleringar?

– Skyldig !! Men höjhoppsryktet svär jag mig fri från. Man måste ha blandat ihop oss båda.

– Folk har en benägenhet att göra det. Du har fler mitokondrier i vadmuskelcellerna, jag fler ganglier i hjärnan, eljest är vi lika som bär. Samma namn tycks vi också lystra till. Titta i spegeln och säg om du ser någon skillnad?

– Nej, jädrar i det !

– Du är nöjd med ditt lopp och berömmer arrangörerna. Har du inget negativt att säga förutom om blåsten?

– Jag hade lite svårt att hitta rätt kilometermarkeringar i början. Det sprangs ju ett millopp också och dom hade sina skyltar. Missade 5-kilometerspasseringen. Synd på statistiken.

– Och vad händer nu fram till Stockholm Marathon?

– Träning.

– Ska man inte vila mycket den sista tiden före loppet?

– Jag kör lite lugnare sista veckan, annars som vanligt. Man vill ju inte

klättra på väggarna av abstinens.

– Och din målsättning i Stockholm Marathon?

– Som tidigare, “att må bra hela kvällen”.

– Får man säga “lycka till” före ett lopp?

– Du får säga vad fan du vill.

– High five?

– High five, på dig, gamle Snirro !

Inför Stockholm Marathon 2007

5 juni

Aurinko paistaa siniseltä taivaalta. Temperaturen kryper redan över 20 grader. Värmen beräknas hålla i sig eller stiga ytterligare i veckan. Prognosen för lördag eftermiddag talar om 25 grader och växlande molnighet. De som tänkt sig springa 42195 meter ställer in sig på ett tungt lopp. Alla submål revideras. Det talas om “att bara ta sig runt”.

Det varmaste Stockholm Marathon lär ha varit 1982, då det var 31 grader. Kjell-Erik vann på 2.19,20. Kallast ska 1988 ha varit med 7 grader. Ska vi gissa att det då blåste nordvind också. Åren 1987 och 1989 sägs det ha varit 11 grader och regn. Sett i detta perspektiv kan lördagens förväntade väder låta tevligt. En, åtminstone till en början, angenäm dag väntar såväl publik som löpare. De senare tycks dock, av diverse löparbloggar och chattinlägg att döma, inte bli så många. De, som inte fått löparknä eller benhinneinflammation eller drabbats av olika elaka virus, lär vara paralyserade av hypokondri och/eller bacillskräck. Många håller tummarna och knackar i trä så hårt, att de får fula frakturer och måste opereras. Rastlösheten den sista veckan tycks också vara ett allvarligt problem för dem, som slaviskt följer Anders Szalkais maratonträningsprogram. Det rycker i löparbenen på dem, men mästaren föreskriver bara några lätta kilometer och vila. Lugnande piller ger i dessa fall tillfällig men på sikt tvivelaktig lindring. Värst drabbade tycks unga män i 30-årsåldern vara, trots att de rimligen har ett par dussin Stockholm Marathon kvar i livet och borde kunna ta det mer filosofiskt.

Snitsaren vill i sammanhanget citera inte bara Boye (“Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”) utan också polskan Szymborska (vars rätta konsonanter och accenter snitsaren inte orkar slå upp): “Jag tror på åratals bortkastad möda”. Snitsaren minns att han som höjdhoppare aldrig tog så hårt på sitt tävlande. Han hade alltid blicken längre fram. När han gled över 197 med luft, såg han det bara som ett steg mot högre höjder, som han dock aldrig skulle komma att nå.

Startnummer 7498, som inte varit sjuk sen Lidingöloppet och sen december varken behövt avstå från eller dumdristigt tvinga sig ut på ett enda löppass, hoppade igår över träningen på grund av okänt virusan. När man frågar, om han tror att han kan springa Stockholm Marathon, svarar han gåtfullt: “Det är långt till den 31 maj 2008″. Symptomen låter dock så vaga (ingen riktig förkylning och ingen feber) att snitsaren undrar om han inte bara mörkar.

7 juni

Det virus som angripit 7498 tycks tillfälligt ha lämnat honom. Det kommer och går och tänker göra en ny attack på lördag morgon. I förrgår tog han tjuren vid hornen och som han uttryckte det “blåste igenom lungorna” med åtta kilometers löpning i blandat tempo. Det hjälpte åtminstone ett tag. Nu tycks han mest bekymrad över att tandläkaren grejade i hans mun i förra veckan så att det fortfarande är lite ömt. Han har läst hemska historier om direktförbindelsen mellan tandkött och hjärtmuskler. När vi frågar om han kan springa på lördag, börjar han snabbt yra om diverse andra maratonlopp, främst Helsinki City Marathon. “In i lejonets kula”, säger han och flinar. När han kom hem från sin löptur i den värsta eftermiddagshettan, berättade han att en dam i 45-årsåldern (med enligt 7498 helt normal kroppsform) avslutat sitt varv samtidigt som han och därvid flåsande kommenterat värmen. “Fast du har ju inte en massa extra kilon att bära på”, hade hon sagt med tillägget: “När jag springer kommer ändan (ev. rumpan) hundra meter efter”. Under hemjoggningen funderade 7498 på vilket ord damen egentligen använt om sin bakdel. Att det inte var a-ordet eller ännu mindre r-ordet, var han säker på. Som hos en speedad George Costanza fylldes också hans hjärna av esprit d’escalier. “Ja, jag undrade just vad det var för något jag sprang förbi” eller “Nu ser den ju ut att ha hunnit ifatt i alla fall”, hade han kunnat svara, men allt han hade kommit på var något tafatt i stil med “Nu överdriver du”. Snacka om att missa en straffspark i öppet mål, tyckte 7498. En sak säger han sig dock säker på: När han är ute och springer händer alltid något skoj.

¤

Stockholm Matathon 2007

Stockholm Marathon 2007 blev som bekant en varm historia. De 14319 startande löparna drack och duschade så gott de kunde för att hålla sig på benen. Segertiden i herrklassen blev den sämsta i loppets historia, trots att segraren tog ut sig så att han spydde. Inte mindre än 1884 löpare bröt loppet, däribland startnummer 7498 från Vallentuna, som stretade på i 25 kilometer innan han kastade in sin dyblöta handduk. Sedan dess har han inte varit på bästa humör och har till en början bestämt vägrat att svara på våra frågor. “Fråga nån som har sprungit i stället”, har han fräst, “till exempel den där jävla startnummer X, han vill nog snacka maraton så det räcker”. Sedan snitsaren lite taktiskt nonchalerat sin buttre vän en tid, har denne dock kommit kravlande till Canossa och tiggt om att få lätta sitt hjärta. Efter vad vi minns, lät vårt samtal som följer:

– Före loppet informerade speakern om att de, som inte trodde sig klara ett lopp i värmen, hade möjlighet att avstå och behålla sin plats gratis till nästa år. Denna panikåtgärd har kritiserats som lite svårtolkad och orättvis. Någon kunde ju ha ont i en fot och sedan fuska till sig en gratisplats. Funderade aldrig du på att nappa på erbjudandet?

– Nej, jag har rykte om mig att trivas i värme. Dessutom var jag löpsugen och inbillade mig att jag var frisk.

– Men det var du alltså inte? Vad var det som fattades dig?

– Vem kan ha intresse av att veta det.

– Min läsekrets från Uppsala i norr till Malmö i söder älskar självupptagna nördar. Man vill inget hellre än att höra dig klaga och gnälla?

– Lite skrap i näsgången, någon gång diffust tryck bak i lungsäcken, matthet, men ingen feber. Det känns som när man är förkyld fast utan de vanliga symptomen. Eftersom jag inte haft en normal förkylning med halsont, snuva, hosta och konstig röst på över två år, så är min huvudteori att detta är min egen reaktion på förkylningsvirus. En annan teori är att det handlar om någon form av allergi. Nu blommar till exempel gräsen för fullt. Jag har ibland, dock vid olika årstider, brukat nysa omotiverat och därefter haft samma symptomfria förkylning i en kvart. Då har löpning alltid hjälpt. En tredje teori är att tandläkaren satte igång något när hon rumsterade runt i käften och bland annat brände bort lite tandkött för att komma åt. Sånt har man ju hört talas om. Ytterligare tveksamma teorier som framkastats har varit “överträning”, “löpabstinens” eller “hormonstorm till följd av övertaggning”. Borrelia, TBE, TBC, HIV, ADHD och andra bokstavskombinationer går inte heller att utesluta, men huvudspåret är, som sagt, ett vanligt dagisvirus, som blivit förvirrat när det hamnat i en gubbkropp. En läkare skulle väl bara ruska på huvudet. Om man springer 25 kilometer i trettiogradig värme så verkar man väl i de flestas ögon åtminstone kroppsligt frisk.

– Hur mår du nu då?

– Det vet jag inte förrän jag har försökt springa. Det händer att jag är lite smårisig före en löptur, men mår som en prins efteråt. I lördags var det annorlunda. Halvmilspromenaden tillbaka till målet var lite seg och på kvällen var jag trött. Konstigt nog fick jag träningsvärk också, fast jag sprungit kortare och långsammare än ett normalt långpass. Kanske var det allt duschande som tog på lårmusklerna!.

– Hade du ingen tanke på att fortsätta?

– Vid 25 kilometer brukar man normalt börja bli trött, men nu kändes det lite annorlunda. Jag hade bestämt mig för att hoppa av om jag kände som jag gjorde och så kände jag som jag gjorde och hoppade av. Konstigare var det inte. Jag hade med viss möda kunnat fortsätta i ungefär samma takt fram till 30 km, men att sen vandra runt Riddarfjärden hade tagit två timmar och hade knappast gynnat hälsan. Jag hade ju folk som väntade också.

– På LIdingöloppet klev du av vid Fågelöudd efter femton kilometer och nu gav du upp längst borta på Djurgården. Hur kommer det sig att du alltid bryter loppen så långt från all civilisation?

– Det får du fråga Sigge om.

– Du menar Freud?

– Nej, Fürst !

– Du sprang i alla fall mer än halva loppet. Hur var det?

– De första fem kilometerna följde jag med löparhjorden i makligt joggingtempo. Jag hade en vattenflaska i handen och tog några klunkar i första uppförsbacken. Det kändes rätt skapligt så långt, men sen kom vätskekontrollerna och duschstationerna tätt. Jag minns mest en massa vatten. Vatten i magen, vatten över huvudet, vatten på tröjan, vatten på byxorna och, inte minst tyvärr, vatten i skorna. Så mycket löpning blev det inte. Det var på det hela taget en ganska meningslös eftermiddag.

– Hände inget skojigt under loppet? Minns du några andra löpare?

– Några veteraner gnetade på i sina särskilda tröjor med antalet Stockholm Marathon på ryggen. På Greve von Essens väg kom jag ifatt ett gäng farthållare med 4.45-flaggor. Jag frågade en av dem om han höll farten i värmen. Han sa att han gjorde det. På Västerbron hörde jag hur en ung löpare berättade för en annan, hur han där på andra varvet förra året blivit omsprungen av en gammal kutryggig gumma. Längre upp på bron stod en lustigkurre och ropade att det var ett varv till sen. De som orkade svarade något fyndigt. Vid Kungsträdgården sprang jag förbi en kopia av George Clooney, en “klonad Clooney” om man vill vitsa, iförd keps modell äldre. Om kepsen inte varit rutig utan gråbrun, hade han från axlarna och uppåt varit som hämtad ur filmen “O Brother Where Art Thou”. På Söder Mälarstrand visade det sig att han var tysk, då han stötte till mig och sa “Entschuldigung”. Annars såg de flesta likadana ut i värmen. Vit tröja, vit keps och solglasögon. Uttryckslösa tråkiga ansikten.

– Inga svängande hästsvansar att försöka följa?

– De få hästsvansar jag såg låg klistrade längs ryggarna som vått sjögräs. Överhuvudtaget tycks damerna ha valt att springa nån annastans än jag, vilket var begripligt så som jag såg ut. “Mister Wet T-shirt” med stripigt hår. Vackrare har jag varit!

– Det brukar spelas mycket musik under Stockholm Marathon?

– När jag närmade mig Östermalms idrottsplats före loppet och hörde Nick Borgens obligatoriska “We are all the winners”, verkade allt som det skulle, även om jag minns att jag skaldade “We are all the losers, we are all the worst. Vi ger upp tillsammans, av värme och av törst”. Tydligen hade jag mina föraningar. Chocken kom när startskottet small och ingen champagnegalopp spelades. Bara intetsägande dunka-dunka. Loppet kunde verkligen ha börjat bättre. Några dansande sambatanter minns jag inte heller. Kanske hade de flyttat på sig som allt annat detta konstiga år. En ensam dragspelare på Västerbron kommer jag i alla fall ihåg liksom ett gäng på en scen vid Odengatsbacken, som iförda trettiotalskläder spelade nåt slags bluegrass-countrymusik eller vad det kan heta. Du får fråga startnummer X, han diggar sånt. Den tyske Clooneyklonen hade platsat bra i det gänget. Jag minns också en blåsorkester vid Stadshuset som spelade “Bron över floden Kwai”!

– Och alla löparna visslade med förstås. Det måste ha låtit mäktigt?

– De flåsade nog mest.

– Det lät måhända som på femtiotalet, när smågrabbar försökte vissla den tuffa melodin, men bara förmådde frambringa ett slags energiska blåsljud. Minns du det?

– Klart jag minns. Jag kunde inte heller vissla.

– Nej, någon Toots Thielemans var man inte. Busvissla gick ännu sämre, vilket kanske var ett allvarligare handikapp i den åldern. “Den tuffa melodin” ovan heter för övrigt egentligen “Colonel Bogey March” och skrevs 1914 av löjtnanten F.J. Ricketts under pseudonymen “Kenneth Alford”. Under andra världskriget fick den tillfälligt texten: “Hitler has only got one ball”. Versionen i filmen “Bron över floden Kwai” är arrangerad av Malcolm Arnold, som till samma film även skrev den mindre kända “The River Kwai March”. Gissningsvis var det inte den marschen du hörde vid 15-kilometerspasseringen?

– Ingen risk! Vet inte ens hur den låter.

– Du har i tidigare lopp ofta haft en påhejerska. Hur blev det i år?

“Vid en väg, på en sten, satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka“.

– Hm ?

“Räviga röda räv, taliho!,  men hon var inte där“!

– Du menar stenen vid Kaknäs, där det satt en flicka i en blå klänning förra året?

– Totte ledsen

– Vill du att vi gör en paus?

– Totte fortsätta !

– Du tittade efter flickan på stenen och nu saknade du henne. Är det så du menar?

– Uppe på backkrönet på Greve von Essens väg stod hon inte heller. Hon hade jobbat på sitt bibliotek under halva loppet och därefter lite optimistiskt ställt sig vid backen upp tiil Västerbron, där det bara är drygt nio kilometer kvar. När det inte kom något SMS från 30-kilometerspipmattorna, åkte hon till Stadion, där hon gav mig en ny fin ros.

– Då blev väl “Totte” ändå lite glad?

– Fast det hade varit ännu roligare att få springa in på Stadion.

– Kunde du inte ha gjort det då?

– Förra året såg man på teve hur en överviktig finne gick i mål på under tre timmar. Han hade brutit efter halva loppet men tog en rövare. Det upptäcktes natuligtvis eftersom han saknade mellantider på andra varvet, men han hann nog få sin medalj, tröja och godispåse och smita iväg hem till Finland.

– Vad tycker vi om sådant?

– Fusk, mina herrar, fusk !!

– Hur upplevde du publikstödet under dina 25 kilometer?

– Jag sökte en del blickar bland åskådarna och tackade för deras hejarop. Vid Nybroplan gjorde jag “höga fem” med ett barn av oklart kön och på Söder Mälarstrand ropade en av vattenutdelerskorna “Det är bra Tor”. Jag tittade undrande på henne och letade ett tag i minnet, innan jag insåg att hon bara läst mitt namn på nummerlappen. Snacka om lång näsa. Rent allmänt kan man säga att om man önskar många hejerop under Stockholm Marathon, ska man nog sätta på sig en finsk flagga. Finnarna i publiken är helt galna.

– Vi ser på dina tider att du inte bara sprang kort utan också långsamt? Dina 25 kilometer tog tio minuter längre tid än förra året?

– Det var det evinnerliga drickandet och duschandet som tog tid. Jag har räknat ut att det sinkade mig en halv minut per kilometer. Annars verkar det som om jag i mina maratonlopp håller samma fart som löparna runt omkring mig. När jag lubbar utan nummerlapp samma varv i Stockholm, går det mycket fortare trots cyklister, fotgängare och rödljus. Jag får väl springa upp mig till stargrupp D, där det går lite fortare eller försöka lära mig att springa om. På Göteborgsvarvet var det en snubbe som sprang förbi mer än fjorton tusen löpare, så nog går det.

– Det var visst lite problem med mellantiderna i år?

– En del fick ingen tid vid 15 km och när man skulle titta på sin klocka vid 10 km, fanns det ingen pipmatta där. Den dök upp först några hundra meter senare. Jag minns att jag tänkte som Karl Oskar: “Flytta spottlådan, det gjorde aldrig Kristina”!

– Det var nog inte Karl Oskar utan en herre vid namn Jarl och det handlade om en helt annan Kristina än den vanliga från Duvemåla. Din tillgjorda småländska accent var däremot helt befogad. I Mobergs komedi “Änkeman Jarl” ska en nybliven änkling slå sina påsar ihop med en nybliven änka, men det visar sig besvärligare än han trott. Bland annat flyttar änkan på hans spottlåda, vilket aldrig hans förra hustru, Kristina, gjorde. Måhända är ett maratonlopp också något av ett äktenskap. Ni hoppas och tror och somliga lovar, men verkligheten visar sig ofta annorlunda. Jarl hade ingenstans att spotta och du fick ett virus i din kropp?

– Du är så klok, Snirro !

– Tror du att du någonsin kommer att springa fortare än 4.40,01, som du hade förra året?

– Om man springer halvmaraton på 1.51, ska man teoretiskt inte behöva så mycket mer än fyra timmar på den dubbla distansen. Det är ungefär sån fart jag håller på mina långpass över tre mil. Nån gång kanske jag bara på pin kiv fortsätter i 12,2 kilometer. Där har du ditt maratonrekord.

– Ungefär som när du förr sprang en massa “Lidingölopp” hemma i motionsspåret?

– Ja, det var charmigt. Långbyxor och vanliga gympaskor. Matkontoll hemma i  köket. Ibland saknar jag den där oskuldsfulla tiden.

– Den kanske återkommer?

– I våras gjorde jag några galna långturer. “Mastodontpass” kallade jag det. Det var lite samma känsla. Jag drog iväg och sen fick det bli så långt det blev. En gång blev det ett maratonlopp, men det förstod jag inte förrän jag kommit hem och mätt på kartan. Det var till och med lite längre, 42,3 kilometer.

– Hur lång tid tog det?

– 4 timmar och 44 minuter. Ändå gick jag i 9 kilometer. Jag minns att det kändes trögt och klumpigt, när jag stretade iväg i motvinden fullastad med vatten, bananer och godis, men de som såg mig avsluta långturen med några snabba varv på löparbanan, kunde nog inte tro att jag hade fyra mil i benen inte. Där fanns reschuscher! You wait!

– Du kanske springer något annat maratonlopp än i Stockholm?

– Med facit i hand borde jag åkt och lubbat Vällingby Marathon den 31 mars. Det var en solig vårdag och tio grader varmt. Enligt träningsdagboken sprang jag ett långpass på 27,5 kilometer. Först en halvmara över Lindholmen, Vada och Seneby på 1.59 och sen 5-kilometersspåret på 31 minuter. Jag var grymt kaxig den dan. I Vällingby hade det kunnat bli nåt.

– Kanske nästa vår?

– Om jag törs. Det är ju mest seriösa löpare där.

– Du har pratat om Helsingfors eller kanske Åland?

– Jag pratar så mycket skit !

– Nu kan vi väl inte kalla dig 7498 längre?

– Kalla mig startnummer 1.

– Varför då?

– You will understand !

– Du ska ha tack för pratstunden?

– Det är jag som ska tacka !

– Känns det bättre nu, när du har fått lätta ditt hjärta?

– Totte glad !!!

– Det låter bra?

– Totte pinga påjet !!!

– Det låter ännu bättre. Får man haka på?

– Jaaaaaaa !!!

Lidingöloppet 2007.

I hällande regn sprangs i lördags årets upplaga av Lidingöloppet. Bland de löpare, som trots allt fullföljde det leriga loppet, väljer vi slumpvis startnummer 50135 från Vallentuna för en intervju:

– Hur känns det?

– Tack mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än när jag på hemväg efter loppet gödslade en plantering vid Ropstens tunnebanestation med magsäckens sista innehåll.

– Som bestod av vad?

– Det såg ut som blåbärssoppa, vilket det väl också till stor del var.

– Du hade varit sjuk under veckan?

– Hade varit och var fortfarande. Den gamla vanliga visan. Förkylningsvirus utan förkylningssymptom. Förr fick man ont i halsen och snorade och hade feber ett par dar. Sen var man bra. Numera bryter det varken ut eller tar slut. Man får gå omkring och vara frisk men löpoduglig i tio dar. I brist på vetenskaplig definition och förklaring kallar jag det “långloppsvirus”, eftersom det nu tre gånger i rad kommit lagom till “the big two”, det vill säga Stockholm Marathon och Lidingöloppet. Och aldrig annars. Snacka om timing!

– Tror du att det finns något slags samband?

– Du som har två betyg i matematisk statistik kan ju räkna ut sannolikheten för att tre sjukdomsveckor under ett drygt år skall infalla precis under de tre givna långloppsveckorna. Något trolltyg är det.

– Du har anmält dig till Stockholm Marathon nästa år. Var inte det, med tanke på detta “trolltyg”, att kasta pengarna i sjön.

– Jo, men fram till dess lär jag ju, om trollteorin håller, vara frisk och i bra form. Jag har med andra ord en fin löparvinter att se fram emot.

– Men du fullföljde ändå loppet i lördags?

– Tidigare har jag brutit loppen när viruset sagt ifrån, men denna gång bestämde jag mig för att ta det lugnt och försöka ta mig runt, i värsta fall gående. Och mycket gång blev det. Särskilt sista milen.

– Du sprang på 3:26:40. Inte är du väl nöjd med den tiden?

– För några veckor sen sprang jag banans sista 22 kilometer som långpass. Då höll jag lugn fart och sprang uppför alla backar inklusive “Abborren”. Det tog inte mer än två timmar och femton minuter och då var jag ändå pigg efteråt. Inget virus, bra form och kanonväder. Årets härligaste löptur. En annan vacker dag gör jag om den, men då med start från början i Koltorp. Där har du ett Lidingölopp neråt tre timmar!

– Men nu gällde det inte dina privata utflykter på Lidingö, som ingen kan kontrollera, utan det officiella loppet i lördags

– Min enda ambition var att försöka få en inte alltför obehaglig löptur och må någorlunda bra efteråt. Med det senare misslyckades jag uppenbarligen.

– Och löpturen?

– Lite för blöt och geggig i min smak. De flesta andra sprang i slimmade våtdräkter, men sprang i bomull. Det suger upp regnet skapligt. Vattnet i skorna och leran långt upp på benen verkade däremot ha varit lika för alla.

– Har det gått att göra rent skorna?

– Har försökt tvätta dem, men de luktar fortfarande källare. Som tur var använde jag mina äldsta pjuck, köpta secondhand för tre år sen. De är nu degraderade till trialskor att användas i gyttjeföre. Det var värre för startnummer X från Uppsala. Hans fina nya “New Balance” har väl blivit “Old Balance” nu. Fast den killen verkar ju ta det mesta med en klackspark.

– Du hade sällskap med honom före starten. Vad språkade ni om?

– Han hade haft en ukrainsk förkylning i veckan och verkade måttligt fokuserad på loppet. Han hade glömt starbeviset hemma och strulade med utrustningen in i det sista. Jag blev riktigt bekymrad för honom. Vi enades om att vi, var och en för sig, skulle ta det lugnt under loppet, något som han tydligen snart glömde eftersom han tycks ha satt iväg i rasande tempo. Han hade visst haft svårt att få av sig sina overallbyxor före startskottet. Kanske fick han något slags adrenalinchock då. Hans första mil gick på 51 minuter, ungefär en kvart snabbare än min. Så småningom gick han i mål på utmärkta 2:47 nånting. Den dag han är frisk och har ordning på sina grejor springer han väl runt på 2:30.

– Men du tog det alltså försiktigt?

– Jag ställde mig långt bak i min startgrupp och koncentrerade mig efter starten på att försöka undvika de värsta lerpölarna. Dessvärre hade många andra löpare samma ambition, varför det blev lite trångt. Den första kilometern gick på över sju minuter netto. Snart insåg jag dock det meningslösa i att försöka hålla vatten och lera borta från skorna. Det var bara att klafsa på i det behagliga tempo som löparhjorden bestämde. När vi kom ut på asfalten efter sju kilometer, ökade farten rejält och här började kroppen säga ifrån.

– När du passerade Kyrkviken, läste speakern upp ditt namn i högtalaren, med tillägget ”han ser pigg ut”, vilket du verkligen också gjorde, när du vinkade till svar. Även vid målgången blev du uppmärksammad i högtalaren. Två gånger samma dag, hur kändes det?

– Jag är inte dummare än att jag inser att det var mitt skägg och min helröda dress, som drog till sig uppmärksamheten.

-Var det för Burmas skull, som du sprang i rött?

– Jag borde kanske ha rakat av skägget och kalufsen också. Nu blev det lite mycket jultomte.

– Så du tycker att mänskliga rättigheter är viktigt?

– Någon måste ju sätta ner foten.

– Du satte ner varje fot ungefär femton tusen gånger. Var det så du tänkte?

– Maktspråk är det enda militärerna förstår.

– Så idrott och politik hör ihop?

– Som ler och långhalm.

– Bortsett från snitsaren, som ju ständigt följer dig, hade du visst ingen som hejade på dig efter banan?

– Nej, den ordinarie påhejerskan jobbade denna lördag. Jag fick suga i mig de hejarop och applåder som bjöds av okända åskådare. Jag applåderade tillbaka så ofta jag orkade. I en backe stod samma puckon som för två år sen och skrålade att “öööh de e väl föffan ingen gångtävling” och liknande fyndigt. En dam ropade ”Heja stålfarfar”, varpå jag svarade “Inte förrän i december”.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis, jag gav henne bara en sur blick.

– Det kanske var tänkt som en komplimang. Du vet väl vem stålfarfar var?

– Ja, en fånig liten skånegubbe med ovanligt pipig röst. Men när jag ser på photomotionbilderna från loppet, inser jag att jag kunde fått värre tillmälen.

– Startnummer X stod inte kvar och hejade på dig heller?

– På upploppet spanade jag ut bland publiken efter hans följe, men dom var nog redan i Uppsala vid det laget. Klart att dom inte hade tid att vänta på en ensam gamling. Skulle väl vidare på konferenser eller nåt.

– Du låter bitter?

– Med facit i hand var det nog lika bra att vraket fick vara i fred efter målgången. Orkade inte ens trängas för att hämta ut mina överdragskläder utan satte mig att huttra på en bänk tills kön hade glesnat. Hade gärna lagt mig ner om det inte varit så blött överallt. Fick i mig lite blåbärssoppa men matsäcken, som jag gjort i ordning, lämnade jag orörd. Kanske var bäst så med tanke på vad som sen hände. Kunde ha blivit en präktig pizza.

– Jaså, vad var det i matsäcken då?

– Sex hårda mackor, två kokta ägg, en tomat och lite mjölk. Mjölken smakade fint när jag piggnade till på Roslagsbanan hem. Smörgåsarna och tomaten kom till pass, när jag vaknade och var hungrig på natten. Äggen hackades ner i en makaronisallad dagen därpå. Det är viktigt att maten inte förfars.

– Vi hörde ingen “Champagnegalopp” spelas efter startskotten i år. Tydligen anses det inte vara en tradition värd att bevara. Men det bjöds kanske på annan fin musik?

– Det fanns några orkestrar efter banan och i Golfbanebacken med två kilometer kvar stod en trevlig damkör och sjöng en visa om ”svett”. Jag stannade och lyssnade en kort stund och applåderade som sig bör. Fan vet om jag inte gav dem en slängkyss också.

– Så pass?

– Ja, efter 28 km blir man lite busig.

– Minns du några andra löpare i spåret?

– Tyckte att samma dam sprang framför mig hela tiden, men snart förstod jag att alla såg likadana ut i regnet.

– Ingen liten flört?

– Nej nej, jag hade nog med att se var jag satte fötterna i leran.

– Annars brukar du ju inte vara blyg i spåret?

– “Varför försaka en enda liten stilla flört, stunden kommer kanske aldrig tillbaka”, som Ernsnt Rolf sjöng.

– Om den store kuplettsångaren hade den på sin repertoar, är osäkert. Däremot sjöng helt visst hans hustru, Tutta Rolf, denna melodi i filmen “En stilla flirt” från 1933 i regi av Gustaf Molander. Även Agnetha Fältskog har, som vi kan höra, framfört den.  Om det blir solsken och fågelkvitter nästa år, kanske damerna ska akta sig för dig igen?

http://www.youtube.com/watch?v=sKKNTUProaM

– Nästa år är en skälm.

– Så du är tveksam till att anmäla dig?

– I så fall blir det direktanmälan senast dagen före i mån av hälsa, löpform och lämplig väderlek. Sannolikheten, att alla dessa tre villkor ska uppfyllas just när ett långlopp springs, tycks dock minimal.

– Tack och lycka till !

– Med vad?

          

Seitsemän veljestä

I samband med Stockholm Marathon 2007 kunde snitsarens läsare ta del av nedanstående märkliga berättelse om den maratonlöpande familjen Karjalainen där den tidigare nämnde Ismo ska ha växt upp. Namn och tider stämmer väl överens med tillgängliga resultatlistor, men några belägg för de inbördes samband, som antyds, finns inte. Troligen har snitsaren, i sin ensamhet, sökt ge den stackars Ismo ett begripligt sammanhang. Epilogen vittnar om stor saknad efter den lille finnen.

Familjen bodde inte, som man skulle kunna tro, i Karelen utan i Savolaks, närmre bestämt i Puumala vid sjön Saimaa. Som i de flesta finska familjer bestod barnaskaran av sju bröder. Äldste brodern, Heimo, föddes 1950. Därefter kom i tur och ordning Ismo, Aimo, Seppo, Jouko, Keijo och Timo. Fadern, Osmo, var inte bara en baddare att avla gossebarn utan också en duktig löpare, om än utan tävlingsmeriter. ”Om inte det satans kriget varit”, brukade han hävda, när idrottskarriären kom på tal. Hans talang gick i arv till alla sönerna, främst natuligtvis till Ismo, som hann bli östfinsk juniormästare på 1500 meter, innan han skadade benet. Vid faderns död 1965 var storebror Heimo tvungen att ta över pörtet, men de övriga fem löpdugliga bröderna hade gott om tid att träna och blev alla sedermera skapliga maratonlöpare, med många goda insatser genom åren, inte minst i Stockholm, där Joukos 2.46.01 ännu gäller som släktrekord. Aimo, Seppo och Timo, som alla tre tidigt flyttade till Sverige och med framgång tävlade för svenska klubbar, behöver inte heller skämmas för sina enstaka försök här. Flitigaste gäst i vår vackra huvudstad har Keijo varit. Har gjorde  förra året  sitt nionde Stockholm Marathon. Även Heimo har på gamla dar smittats av maratonbacillen och vid debuten i Stockholm 2005 överraskade han sina bröder med finfina 3.39.00. Förra året gick det långsammare i värmen, men han fick i alla fall ännu en gång visa lillebror Keijo att gammal är äldst. Inför årets Stockholm Marathon var de båda bröderna taggade till tusen. Skulle det bli tredje gången gillt för Heimo eller skulle Keijo få sin revansch? Eller skulle rentav lillasyster Sirpa, som fötts i obemärkthet och oväntat anmält sig till loppet, snuva dem på konfekten?

Loppet blev just så spännande som vi hoppats. Keijo startade snabbast och ledde ett tag med mer än minuten över sin storebror, men redan på Norr Mälarstrand hörde han dennes välbekanta flåsande i nacken. Strax före 15 km sprang Heimo förbi och drog sedan obönhörligt ifrån i sin karaktäristiska löpstil. ”Den satan vinner väl med en halvtimme som vanligt”, flåsade Keijo på finska, medan han fortsatte kämpa i hettan. Ännu vid 35 km ledde Heimo med 14 minuter, men nu började han bli trött. Hans älgkliv hade tagit på krafterna medan lillebrors lätta fötter fortsatte att tassa i god fart och vid 40 km hade avståndet krympt till 8 minuter. När Keijo, sekunderad av de övriga fem bröderna Karjalainen, förstod att han tog in, ökade han farten ytterligare. På Karlavägen kunde han höra sin bror krokna en kilometer längre fram. ”Akta skinkan Heimo” ropade han på finska, varpå brodern fräste något ohörbart. I mål skiljde det bara tre minuter mellan dem. ”En kilometer till och jag hade haft dig på gaffeln”, sa Keijo efter loppet och den trötte Heimo kunde inte annat än hålla med. ”Satans Keijo”, var allt han orkade säga. Bakom de båda bröderna gjorde lillasyster Sirpa ett fint lopp och gick i mål på 4.49,17. Hon sprang sina kilometrar stadigt mellan 6.40 och 7 minuter och avlutade med en spurt i 6.20-tempo. Halva sträckan sprang hon på 2.26,06, varför hon lyckades med något så ovanligt som en ”negativ split”. Här hittar vi den verkliga maratontalangen i familjen Karjalainen.

De löpande bröderna Heimo och Keijo Karjalainen kallas hemma i Finland för ”Mänty ja Kataja” (”Tallen och enbusken”). När vi ser bilderna på dem från Stockholm Marathon i år, förstår vi skälen till dessa poetiska artistnamn hämtade ur den östfinska naturen. Båda bröderna har valt att springa i sina vita maratontröjor, men därefter upphör alla likheter. Heimo har ärvt sin mors långa ben och sin morfars kraftiga bringa medan Keijo har tyngdpunkten nära marken efter fadern. Där Heimos profil skvallrar om ariskt blod, är Keijo, med sin breda panna och sina hängande kinder, en typisk representant för den utdöende karelska folkspillran. I löpsteget erinrar Heimo om Rudof Harbig medan Keijos envisa, energiska steg för tanken till Vladimir Kuts. Furan Heimo är i de flesta avseenden en bättre löpare, men Keijo är seg som en enbuske och kan springa hur länge som helst oberoende av väder, vilket han gav prov i lördags, då han så när snuvade sin ståtlige bror på familjesegern. Lillasyster Sirpa har inte fastnat bild, vilket är att beklaga, då hon lär vara särdeles grann att se, när hon glider fram i sitt smidiga, fjäderlätta löpsteg och sin vackra, höga hästsvansföring. I skogarna hemma i Savolax kallas hon inte utan skäl för ”Raita”. Vad det betyder på finska, överlåter vi dock åt läsaren att finna ut.

Som den uppmärksamme och aritmetiskt bevandrade konstaterat, befann sig alla sju bröderna Karjalainen i Stockholm under årets maratonlopp. Enligt sägen missar de ogärna den årliga resan till vår huvudstad och enligt vår berättelse var skaran tydligen fulltalig i år. Var den sedan 1979 saknade Ismo kommit ifrån och vart han sen begav sig på kvällen, vet vi inte. I vårt östra grannland frågar man inte om sådant. Ju längre tid en finne saknats desto mindre passande är det att undra var han varit och när han sedan tyst bryter upp, rör hans väg av hävd bara honom.

Fotnot: De rasbiologiskt färgade formuleringarna ovan, ska tolkas som en ironisk drift med äldre tiders beskrivningar av idrottshjältar. Snitsaren och hans fem läsare kände naturligtvis till den moderna vetenskapliga inställningen i frågor av detta slag.

Om Ismo

I dokumenten efter K-gruppen nämns en ”Ismo” vid namn. Det finns anledning att tro att han är identisk med den ”Ismo Karjalainen”, som figurerar i några av snitsarens brev. Han ska ha varit född i början av femtiotalet och uppvuxen i trakten av staden Puumala i Savolaks tillsammans med en far, sex bröder och enligt obekräftade uppgifter en syster. Familjen lär vid sidan av jordbruket ha idkat en del löpning och Ismo sägs ha blivit östfinsk juniormästare på 1500 meter.  Hans idrottskarriär och med den hans livskraft  tycks dock ha fått ett sorgligt slut. Snitsaren berättar:

När Ismo en gång i ungdomen på skoj försökte hoppa stavhopp, råkade han trampa sig själv med spikskon. På den tiden visste man inget om bakterier och snart gick det röta i benet, som fick kapas strax nedom knät. Hela livet led han sen av otäcka fantomsmärtor. På 1970-talet sökte han läkarvård i Sverige, men fann ingen. Han bodde en tid i Haninge kommun, där han i tvivelaktigt sällskap sökte döva sin smärta på finskt vis. När han till slut lyckades ta sig hemåt, var han i mycket dåligt skick och många illusioner fattigare. Vad som sedan hänt med den lille finnen vet vi inte. Spåren efter honom slutar någostans i ödemarken 110 mil från hemorten Puumala. På en bild ser vi honom sitta ensam, klädd i en fånig lila Napoleonhatt och solglasögon och med vänsterbenet i ett stort bandage. ”Ismo med sitt sjuka ben, sitter ensam på en sten” har någon rimmat med spretiga bokstäver ovanför bilden. Kan det vara Ismo själv som velat sammanfatta sitt öde. Känt är att han inte bara var läs- och skrivkunnig utan också hade en poetisk ådra, som han då och då kunde tappa på några centiliter fullödig vers. Under sin tid i Stockholm lär han vid ett par tillfällen ha stött på poeten Pentti Saarikoski. Vid ett av dessa sägs han ha fått en klapp på axeln av sin berömde landsman, vilket ska ha glatt honom mycket. Tillsammans med kamraten Leffe gav han på eget förlag ut diktsamlingen ”Sågspån”, som tyvärr i huvudsak bär kamratens lite enkelspåriga prägel. Endast undantagsvis glimtar Ismos omisskännliga infall fram. En dikt sticker ut bland de övriga i det att den är rimmad och delvis skriven på det särpräglade östfinska versmått Ismo insupit med fadersmjölken. Hör bara:

Efter dikter sjuttifem
önskar Ismo åka hem

Åter skåda Karjaland
Puumala vid Saimas strand

Väinämöinen vithårsgubbe
gamle mannen på sin stubbe

Ropar över land och vatten
tordönstämman genom natten

Ismo, Ismo gamle vän
väl du vore här igen !

Orden ”dikter sjuttifem” kräver en förklaring. Ismo hade läst inte bara 73 dikter om den flygande greken Ikaros utan även en dikt vardera om en gråsten och en gallsten, den senare travesterande den förra. Summa 75 dikter stod sålunda Ismo upp i halsen när stal sig till några minuter vid Leffes skrivmaskin.

Om K-gruppen

I sitt första av tre brev till snitsaren talar Oddvar Moen om en kvasiradikal sammanslutning som kallades K-gruppen. Den tycks ha haft en kort blomstringstid i slutet av 1970-talet, men är i övrigt okänd och några spår i historien har gruppen inte satt. Enligt Oddvar Moen handlade det om ”en ökänd skara unga män av tveksam härkomst och med oklart mål”, i vars händer ”Det stora jättebrevet” förvandlades till ”ett våldsromantiskt pekoral, en orgie i pubertala för att inte säga infantila, fantasier” och blev, hävdar han, ”ett manifest i gruppens egen kamp mot allt och ingenting”.  I snitsarens handskriftsamling hittar vi ett fåtal dokument som rör K-gruppen, tre karbonkopierade maskinskrivna brev i en gul mapp med påskriften ”Leffe”. Troligen har snitsaren gjort brevfyndet i Brandbergen, där han i slutet av 1970-talet en tid bebodde en tvårummare på sjunde våningen. Det tredje av breven, som återges nedan, är här något förkortat:

Leif !
Vi har hittat ditt brev och tar med glägje emot ditt erbjudande. Vi behöver det stöd vi kan få. Då vår kamp i sig själv är den ojämt kämpandes, minoritetens, den ensammes, kommer vi alltid att vara för få. Ditt eget brev är det enda bevis du kan få på din lämplighet. Vi för vår del har att räcka fram handen och säga ”Jaha”. Din nyfikenhet ger oss kraft i vårt sökande. Jättebrevskampen förenar oss alla. Gåtan skall lösas och kommer att lösas! Tillsvidare sänder vi allt material till din hemmaadress. Vi får senare finna ett säkrare sätt.
K-gruppen.

K-medlem
Vi kallar dig till höstens sista möte. Samling under Gustav Adolfs torg, tisdagen den 12 december klockan 18.00. Tag med filtar och eventuellt nytt material. Vi kommer att diskutera vårens program och den fortsatta kampen. Senare under kvällen får vi besök av den norske jättebrevsforskaren Oddvar Moen från K-bevegelset i Oslo. Han kommer att tala över ämnet ”Myt og virkelighet runt det store kempebrevet”. Möt upp!
K-gruppen.

Leffe!
Nu börjar det verka dra ihop sig. Har fått gama en lya ute i Brandbergen av en typ som bara är här då och då. Från början var han påtänkt för ditt pul, men Ismo tyckte att han var ”för lång och slappig”. Men han vet vad det gäller och har lovat att hålla sig undan när det blir dags. Härifrån kan jag se alltihop, kikarkontakt med Ismo i Huddinge. Vi provade igår: 6 minuter och 52 sekunder, mer angår inte dig. Som du känner till var vi tvungna att paketera Janne. Har var rätt fet på löv och läckte ju som en trål. Du läste om det i tidningen, det vanliga sättet. Och Erik har ju tuggat in på råppis igen, troligen för gott. Så nu får det bli vi tre, du och jag och Ismo, och det får gå som det går. Jag har kommit över en gammal skorpbil, som vi ska ha stående i P. och Ismo har hämtat ut nya lädertaggar. Han är här och hälsar på för övrigt. Du känner Ismo, han står säker. Just nu sitter han här på en kudde och käkar raketost och skrålar sin nya kampsång: ”Må tåg och broar brinna, blod och tårar rinna, Leffe undan hinna, Ragges lastbil finna, Ismos gäng försvinna, med portföljer stinna, Ismos sång påminna, vad du har att vinna!”  Lär dig den, så vet du vad du har att göra, men sjung för fan inte på tunnelbanan. Vad portföljerna innehåller, får du veta när vi kommer fram, men om jag säger att det knappast är jordnötter den här gången, så förstår du. Håll dig i ordning. Inga taggar! Inget brus! Den exakta tiden meddelar jag samma dag. Okej.
Ragge.

Det andra brevets avsändare behärskade uppenbarligen inte det norska skriftspråket. ”K-bevegelset” ska naturligtvis vara ”K-bevegelsen”  och föredragets titel bör  ha varit ”Myte og virkelighet runt det store kjempebrevet”.  Enligt snitsaren fanns det tidigare  även ett,  nu dessvärre förkommet,  fjärde brev adresserat till samme ”Leffe”,  skrivet på bruten svenska  av ovan nämnde Ismo. I detta ber han sin vän komma och hälsa på,  eftersom han inte kan ta sig någonstans med sitt onda ben. Han klandrar också Leif för dennes samröre med K-gruppen,  som han kallar ”de där blåbärspojkarna”.

Om Oddvar Moen

Namnet Oddvar Moen dyker ofta upp i snitsarens brev. Oddvar Moen säger sig ha upptäckt ”Det stora jättebrevet” och anser sig vara den främsta auktoriteten, när det gäller detta. Snitsaren höll hans ord för lag och citerade honom så ofta han kunde. Någon korrespondens dem emellan var det däremot inte fråga om. De få brev snitsaren fick av sin husgud besvarades så vitt känt aldrig.

Den egensinnige norrmannen lät tala om sig redan för trettio år sen när han höll föredrag på ett av den beryktade K-gruppens möten under Gustav Adolfs torg. Ämnet var enligt tillgängliga källor ”Myt och verklighet kring ”Det stora jättebrevet””.  Oddvar Moens budskap var dock inte vad den tidens unga rabulister ville höra och han sägs också  ha blivit utskrattad för att han talade norska. Sedan dess lär han aldrig mer ha öppnat munnen och mycket sällan lämnat öknen.  När snitsaren efter 25 års tystnad fick nedanstående sensationella brev från samme Oddvar Moen, var det, som vi kan se, skrivet på utsökt svenska:

För kännedom och vidarebefordran.

Många års gediget arbete tycks äntligen ha burit frukt. Nu törs vi säga att  vi funnit det, ”Det stora jättebrevet”. Efter att med ljus och lykta sökt igenom hela öknen, vänt på varje sten och silat varje sandkorn, efter att ha granskat varje funnen bokstav, varje skiljetecken, varje tomrum med förstoringsglas och jämfört allt med allt som över huvud taget skrivits, sagts och tänkts i öknen, har vi kommit fram till en gemensam nämnare, den enda möjliga och därför enligt all logik den riktiga versionen av ”Det stora jättebrevet”.

Alla tidigare utgåvor kan glömmas, då de efter detta saknar värde. Allt har varit hägringar och ekon eller, ännu värre, dimridåer. Alla föregivet äkta brev har under våra luppar kunnat avslöjas som sorgliga bedrägerier, medvetna och lömska eller bara aningslösa, vilket får vi lämna osagt. Huvudsakligen har texterna befunnits vara felaktiga avskrifter av gamla lösryckta fragment som fogats samman hur som helst och utan tanke kompletterats med falsarier. Den skenbart tomma men, just därför, meningsstinna dialogen har i brist på kännedom om den centrala ”Hottah-tanken” strukits eller varierats med irrelevanta ökenläten. Nya meningslösa ökennamn har hittats på och nya vilsekomna varelser har fått beträda ökenscenen, allt tillsammans på bekostnad av den för vår djupare förståelse av texten helt fundamentala dubbelgångar-symbolik, som framträder i ljuset av de saknade fragment vi återfunnit. Utan denna dimension blir dialogen obegriplig. Orden ekar ihåligt och slutrepliken faller stumt i ökensanden.

Bland de många som på sin tid bidragit till desinformationen bör vi inte låta bli att nämna ”K-gruppen”, en ökänd skara unga män av tveksam härkomst och med oklart mål. I händerna på dessa galningar förvandlades ”Det stora jättebrevet” till ett våldsromantiskt pekoral, en orgie i pubertala, för att inte säga infantila, fantasier. Texten blev ett manifest i gruppens egen kamp mot allt och ingenting. I tidens anda gjorde man dess okände författare till hjälte och martyr och myten om hans lidande och död i striden för ”Det stora jättebrevet” spreds i form av ”Geffer-dokumentet”, ett besynnerligt falsarium. Idag tål galenskaperna att skrattas åt, men icke desto mindre torde alla de befängda missuppfattningar, vi fortfarande möter, ha sin grund i dessa gamla irrläror. Att tala om en specifik författare eller ett enskilt upphov till ”Det stora jättebrevet” eller över huvud taget söka relatera det till tid och rum, är meningslöst och enfaldigt. Vi vet att brevet alltid funnits överallt, på samma gång som alla vi tillsammans ständigt skriver det. ”Det stora jättebrevet” är ”Det stora jättebrevet”.

                                                                            ¤

Oddvar Moens andra brev till snitsaren lyder:

Många stackare har velat se “Det stora jättebrevet” som en helig skrift. I brist på annan enkel, evig sanning har de tolkat textens självklara unicitet som något slags unik och helig okränkbarhet eller, rentav, oberörbarhet. Vi svarar dem med brevets ord, “Om ni behöver”. När vi hävdar att den text vi funnit är den enda riktiga versionen av “Det stora jättebrevet”, gör vi det som fria forskare. Den trånga prästrocken må andra bära om den passar. Endast kunskapen om den exakta texten ger oss möjlighet att fritt förvanska den och vår respekt för ordet ger oss lov att låna det till vad vi vill. I öknen har man heller aldrig varit främmande för att parodiera eller göra narr av brevet. “Den man älskar knuffar man i vattenhålet”, säger oss ett gammalt ökenspråk och glada nätter förr i tiden, när man samlades och njöt “Det stora jättebrevet”, kunde inte sällan sluta med att man gemensamt drog detsamma genom träck.

Vi tror oss också veta att det tidigare fanns en tradition att fritt improvisera kring “Det stora jättebrevet”. Under framförandet kunde man, med avstamp i ett känsloladdat ord eller en ödesmättad tung replik, ta språnget ut ur texten för att låta dialogen sedan flyta i en ström av fria associationer. Oftast ville man nog bara roa sin publik, men tillfälle gavs också att i lönndom lätta hjärtats sorger eller ventilera gamla oförrätter. Stora improvisatörer kunde trollbinda publiken med sin hissnande verbala flygarkonst i flera timmar för att sedan under jubel, lika elegant som plötsligt, åter landa i “Det stora jättebrevet”. Improvisationerna är sedan länge bortglömda, men rester av dem lever ännu kvar i talesätt och vardagsfraser eller döljer sig på annat sätt i språket. Varje gång vi öppnar munnen, ekar dessa gamla ökenröster. Oddvar Moen hävdar till och med, att världslitteraturen inte är stort mer än nedskrivna fragment av sedan länge glömda improvisationer kring “Det stora jättebrevet”. Kanske ska vi, när vi slår oss ned i läsfåtöljen med en tegelstensroman eller en haikudikt, en gammal klassiker eller en nyutkommen bestseller, i själva verket minnas någon utav dessa underbara kvällar när man framförde “Det stora jättebrevet”. Kanske ska vi rentav lägga vår lektyr åt sidan för att, när vi äntligen har återfunnit det, i stället njuta av originalet. Varför dricka flodens grumliga när källans klara vatten bjuds. “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”.

                                                                                          ¤

Oddvar Moens tredje brev till snitsaren lyder:

Under vårt arbete med rekonstruktionen av “Det stora jättebrevet” gjorde vi ett omtumlende fynd. På några av de granskade fragmenten syntes rester av små spindlar. Vad vi länge anat, fick vi äntligen bekräftat under vårt förstoringsglas: “Det stora jättebrevet” är i själva verket åtta.

Oddvar Moen vill förklara detta så: “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”, men “Det stora jättebrevet” är på samma gång de de åtta brev som är “Det stora jättebrevet”. Utan något av dem blir de andra breven obegripliga på samma sätt som spindeln tappar alla benen när den mister ett och så, som spindeln flyttar benen, ett i sänder, följer även breven omärkligt och logiskt på varandra. Där det ena brevet slutar med ett svar, tar nästa vid med en naturlig fråga så att den berömda dialogen flyter utan uppehåll från brev till brev. När spindeln går kan ingen räkna spindelbenen. Likväl är de åtta.

Vart och ett av breven, eller benen, som vi i fortsättningen har valt att kalla dem, bidrar till “Det stora jättebrevet” med sitt eget budskap framfört av sina egna budbärare. I det första benet spelar själva öknen huvudrollen, i det andra människorna. Därefter möter vi i tur och ordning djuren, växterna, svamparna, skalbaggarna, lusen och trollet. Vi har även funnit att varje ben skildrar något av de åtta ökenelementen, sanden, tomrummet (vacuum), tårarna, det lätta slemmet, det tunga slemmet (gelén), saliven, torkan samt det åttonde elementet. (I öknen skiljer vi mellan de inre och de yttre elementen. De fyra inre, flytande elementen, som även kallas slem, bildas i kroppens olika organ. De stelnar och svartnar med tiden men är i princip oförstörbara, varför mängden slem ständigt ökar i öknen. Av de fyra yttre elementen är sanden det tunga, eviga och absoluta, medan dess motsats, det gåtfulla åttonde elementet är lätt, tillfälligt och relativt. Det kan inte iakttagas, än mindre beskrivas, utan att förändras, varför vi varken kan eller bör orda mer om det. Tomrummet och torkan slutligen är ingenting annat än den luft och det vatten som inte finns i öknen). Ännu ett perspektiv på de åtta benen får vi, enligt Oddvar Moen, om vi ser “Det stora jättebrevet” som “en bild av livets stege” eller som “en väg till inre mognad”. Benen skulle då få namnen: Existensen, tomheten, medvetandet, upptäckten, kunskapen, insikten, sanningen och visdomen.

I det första benet är vi i öknen, eller i rummet och tiden som en del säger. Elementet är sanden, den som rinner mellan tårna liksom den som rinner genom timglaset. Dialogen mellan den undrande och den hese är försiktigt trevande och ytlig, som om detta första ben ännu sökte fotfäste i sanden. Frågorna rör bara rent existensiella problem och svaren är lika banala. Även den inledande presentationen, “Ökennatten kommer med sin svalka”, liksom den avslutande klipphängaren, “Tyst?, Jag hör!”, är sådana eftergifter åt den konventionella smaken, att vi anar ett raffinemang. Textens trivialitet vill, hävdar Oddvar Moen, uppmana oss att läsa mellan raderna. Där, och endast där, skall vi, som han uttryckt det, “finna benets märg”, och bokstavligen där vill han också söka skälet till att “spindeln trots sitt korta framben ändå inte haltar”. I undertextens talande tystnad urskiljer han helt enkelt de nio saknade frågor och svar som, vad antalet repliker beträffar, gör detta första, skenbart stympade ben lika långt som de övriga sju. Vad som sägs i den dolda, stumma dialogen, kan och bör vi dock inte veta. I begynnelsen var inte ordet utan ordlösheten, ty innan vi skapas, måste vi existera.

Det andra benet handlar om tomrummet, tomheten, det vacuum som vårt medvetande skall växa i. Vi möter människorna och deras fåfänga strävan efter makt och kärlek. Här behandlas frågor om konst, musik, etik, religion och livets mening, sådant som bekymrar de små människorna. Den hese hävdar “Hottah”, ett svar som senare skall visa sig så gott som något. Benet slutar “Aldrig mer”, två ord som tillskrivs räven, men som egentligen myntades och bevingades av kråkan.

Tio otäcka kråkor får också inleda den berömda djurparaden i det tredje benet. Vi har kommit till barndomen, tårarnas tid. Vi blir medvetna om världen omkring oss och vi skräms av alla djuren. Vi besvärjer dem genom att räkna dem. Vi lär oss att lejonet säger “Rao” och lemurerna “Tjatt, tjatt”, men vi vågar ännu inte klappa dem. Lemurer är sedan gammalt bärare av elakheten. I den romerska mytologin går de igen som onda andar, så kallade larvae. Känd är också sagan om barnen som rövas bort av två stygga apor högt upp i en stor palm tills en sträng men rättvis örn kommer och skrämmer bort de senare. Barnleken “En uggla slår ner på en liten björn” torde också ha sitt ursprung här i detta tredje ben.

Det fjärde benet lockar oss med växandets förbjudna safter. Från det lätta slemmet, som bildas i ryggmärgen, kommer inte bara de olika ryggmärgs-vätskorna utan även gallan, svetten, den söta persikosaften och dadelpalmens sav. I ungdomen upptäcker vi våra kroppar och anar vad som väntar dem och oss. Saven stiger i oss och persikosaften gör oss vimmelkantiga och kavata. Lekarna blir fulare och språket följer med. Barndomens tårar har stelnat till snor, men i stället tvingas vi vada i spott från de gamla och kloka och ullen från dem står snart även oss upp i halsen. Den söta persikosaften skall vi aldrig mer njuta. Men uppväxten är också en tid av kreativitet och humor. De fem berömda gåtorna i benet bär varsin sanning om denna dynamiska tid. Genom att ställa frågorna håller vi våra plågoandar på avstånd och svaren ger oss verktyg att så småningom ge igen. Ull är en lika gammal som genial symbol för språket, orden. Många förfalskare av “Det stora jättebrevet” har inte förstått detta. I sin iver att så att säga spinna vidare på ulltemat med egna påhittade gåtor har de skjutit långt över målet och missat alla poänger. Här kan man (om vi får tillåta oss att själva skämta en smula) med fog tala om “bomull”.

Det femte benet är kunskapens ben. I hjärnan bildas det tunga slemmet eller gelén, ibland, som vi vet, i riklig mängd. Här trivs ullen, som nu växer sig ogenomtränglig. Benet behandlar språket, orden, namnen, definitionerna, vetenskapen och filosofin. Vi säger “Vittaggad kamelsvamp”, men beror svampens namn på svampens egenskaper eller är det tvärtom? Finns tinget utan ordet och ordet utan tinget? “Många ökennamn”, hävdar den hese, men vi anar mellan raderna att även det omvända gäller, att varje namn har två bärare och vart ting två skepnader ( Fenomenet analyseras närmare i Oddvar Moens essä “Dubbelgångarna hos farbror Steffe”). Den givna frågan om den heses eget namn besvaras så mångtydigt som vi har anledning att vänta oss. Det sista förslaget, “Tordyveln”, leder dock på ett naturligt sätt över till nästa ben, där skalbaggarna skall ge svar, om än på andra frågor.

Det sjätte benet ger oss insikten om döden. Elementet är saliven, dit vi även räknar dess sekundärformer, magsyran, urinen och exkrementen. Det handlar alltså om digestionen eller, som en del säger, livet. Vi tuggar och sväljer blott för att gå till det stinkande vattenhålet. Alltings meningslöshet kan inte visa sig tydligare. Vi tvingas ställa de tre stora frågorna, de urgamla gåtorna om dörren, huset och bron. Den första kan vi besvara utan dröjsmål, vi har ju känt dödens andedräkt, och den andra gissar vi snart med lite hjälp, men svaret på den tredje gåtan skall komma att gäcka oss länge än.

I det sjunde benet söker vi och finner sanningen, men frågan är om vi förstår den. Den undrandes hjärna tycks gå på tomgång i ökenhettan, men vi anar, att ju virrigare tankar och ju mer osammanhängande tal, desto obehagligare sanning döljs. Hit till denna labyrint av fria associationer kan vi spåra det bisarra innehållet i de flesta sagor, myter och religioner. Den hese sammanfattar, “Den säger ull han menar slem”, och därmed får vi nöja oss. Enligt Oddvar Moen finns sanningen egentligen i det sjunde elementet, den torka som råder i öknen och som nu blir allt värre. Alla livets safter rinner trögt. Slemmet stelnar och blir svart. Persikorna ligger hjälplösa i sanden. Björnarna har gett sig av och mannen i trikåerna rör sig bara om natten. Endast farbror Steffe sitter kvar och spelar som förut. Men vi får veta, att hans tärning saknar ögon och lusen förblir en icke-lus, en icke-existens. Är det om oss det handlar? Är vi bara tankar i farbror Steffes huvud, och, i så fall, vem är han? “Gud spelar inte tärning”, säger Einstein, men kanske spelar farbror Steffe lusen (d.v.s. oss) med Gud som tärning. Medge att perspektiven är hissnande! Ännu för några decennier sedan kunde man se människor spela en förenklad variant av det urgamla spelet “lusen”, där en tärnings utslag fick bestämma lusens skepnad, men då var den allvarliga bakgrunden till spelet sedan länge bortglömd.

Så äntligen i det sista benet besvaras den tredje av de stora frågorna. Vi har alla vetat svaret, men det lätta visar sig ofta vara det svåra. De flitigt citerade orden “Inte många vågar titta under broar, ännu färre törs gå ned” återfinner vi här i det åttonde benet. Många har grubblat över vad visdomsorden betyder, så även vi, men som alltid förgäves. Den åtrådda visdomen tycks lika undflyende som det gåtfulla åttonde elementet. (Oddvar Moen har formulerat problemet så: “Att söka en djupare mening är som att jaga en hägring, den försvinner alltmer när vi nalkas. Vår törst och vår längtan skall alltid skymma vår sikt, ty om hägringen inte vore en hägring, vad vore den då?”). Så till sist och för sista gången i hela “Det stora jättebrevet” frågar den undrande efter “Det stora jättebrevet”, det är ju för dess skull vi har kommit hit till öknen denna kväll, men svaret fastnar åter i slem och ull. Inte ens det blod, som sipprar fram, ger oss någon vägledning. Här har Oddvar Moen en intressant teori. Kanske är det efterfrågade “Det stora jättebrevet” just den text “Det stora jättebrevet”, i vilken det efterfrågas. Vart detta i förlängningen kan leda, törs vi ännu bara ana.

Så har vi gjort vår ökenvandring eller, för att åter låna Oddvar Moens bildspråk, “ridit spindeln genom öknen”. Vi är omtumlade och förvirrade och undrar vad vi varit med om. Har vi fått de svar vi sökte och, i så fall, vilka frågor ställde vi? Vi vet att vi ej längre är de samma som vid färdens början, men vi känner också, att vi för att rätt förstå oss själva måste anträda vår ökenvandring om och om igen. Ty denna första promenad, den läsning av “Det stora jättebrevet”, som vi här har blivit föreslagna, är ju bara en av tusen möjliga. Om färdigt facit funnes till “Det stora jättebrevet”, så behövdes det ju inte, och vad hade vi att göra här i öknen då? En sanning törs vi ändå ty oss till: “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”.

Om farbror Steffe

Namnet på snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe” är som så mycket annat ett citat ur ”Det stora jättebrevet”. I det femte benet ställs där de tre berömda ”kamelgåtorna”,  av vilka den sista får ett oväntat svar,  som snart leder till sagde farbror:

Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
Det är ju jag !!!!!
Ni själv?
Nej efteråt, hos farbror Steffe !
Vem är han?
Det hörs väl !
Leker ni?
Vi spelar lusen !

Eftersom snitsaren talar om sig själv som död, ligger det nära till hands att tolka ordet ”efteråt” som ”efter döden”. Tanken att vi alla, när vi kämpat ut, skulle samlas hos farbror Steffe, är dock mindre tilltalande. Oddvar Moen vill i stället att vi riktar blickarna mot repliken dessförinnan, ”Ni själv?”, en fråga som den hese besvarar nekande. I den mån han någonsin varit sig själv, är han det inte längre. Troligen har snitsaren förstått att detta främlingskap gäller oss alla och i synnerhet snitsaren själv. ”Hos farbror Steffe” är helt enkelt detsamma som ”livet”, enkannerligen det förljugna liv vi tvingas leva samman med våra dubbelgångare och alter egon. I sin essä ”Dubbelgångarna hos farbror Steffe” analyserar Oddvar Moen detta fenomen närmare. ”Efteråt” bör följaktligen ses i förhållande till snitsarens födelse eller den barndom han inte längre minns.

Den gåtfulle farbror Steffe möter vi även längre fram i ”Det stora jättebrevet”, varje gång spelande lusen med sin dubbelgångare. Om det sjunde benet, sanningens ben, där torkan breder ut sig, skriver Oddvar Moen bland annat:

”Alla livets safter rinner trögt. Slemmet stelnar och blir svart. Persikorna ligger hjälplösa i sanden. Björnarna har gett sig av och mannen i trikåerna rör sig bara om natten. Endast farbror Steffe sitter kvar och spelar som förut. Men vi får veta, att hans tärning saknar ögon och lusen förblir en icke-lus, en icke-existens. Är det om oss det handlar? Är vi bara tankar i farbror Steffes huvud, och, i så fall, vem är han? ”Gud spelar inte tärning”, säger Einstein, men kanske spelar farbror Steffe lusen (d.v.s. oss) med Gud som tärning. Medge att perspektiven är hissnande! Ännu för några decennier sedan kunde man se människor spela en förenklad variant av det urgamla spelet ”lusen”, där en tärnings utslag fick bestämma lusens skepnad, men då var den allvarliga bakgrunden till spelet sedan länge bortglömd”.

Asgam en apronym

Med  ”akronym” menar vi, enligt oss tillgängliga uppslagsverk, en bokstavs-förkortning,  som bildas av initialerna i två eller flera ord eller orddelar, varvid konjunktioner och liknande småord ofta brukar utelämnas. Snitsaren, som intresserade sig för alla slags ordlekar, skrev nyligen:

”Vissa, däribland snitsaren, hävdar att en äkta akronym skall uttalas som ett ord så som bokstäverna står. GAIS är med denna definition en äkta akronym till skillnad från MFF och AIK. En förkortning som innehåller mer än en av något av  ordens begynnelsebokstäver, exempelvis “radar” (radio detection and ranging), är inte en akronym utan delvis ett slags “teleskopord” (beträffande sådana se uppslagsverk). En “rekursiv akronym” är en komplex form av akronym, som enkelt uttryckt innehåller sig själv. Ett exempel är “GNU”, som samtidigt betyder “GNU’s not UNIX”. En “apronym” är en äkta akronym som givits en extra avsiktlig betydelse. “GNU” sägs vara en sådan liksom till exempel “KRIS” och “BASIC”. En “backronym” slutligen (ordet är i sig ett teleskopord bildat i engelskan av “back” och “acronym”) är en bokstavskombination, som fått sin uttydning först efteråt. Ett exempel på en sådan falsk etymologi är “SOS” för “Save Our Souls”, “Save Our Ship” eller “Send Out Succour”. Mer skämtsamma backronymer är till exempel “NTO” för “Nykter Till Onsdag” eller “DBS” för “Döden Bakom Styret””.

För att hedra snitsaren har jag, med dennes ovan nämnda något udda intresse i tankarna,  antagit namnet ”Asgam”.  Det skall stå för  ”av snitsaren godkänd administrator mm”  och är följaktligen en  äkta akronym.  Om namnet läses ”Asgam, snitsarens gamle administrative medhjälpare”, får vi en rekursiv akronym och som sekundär tolkning därtill en backronym. En annan sådan vore exempelvis ”Asgam snor gubbens alla  mejl”. Att mitt namn dessutom är bildat som en apronym torde nog de flesta ha förstått. Vad är jag annat än en smutsig asgam, som rotar bland snitsarens kvarlevor. Det bör dock tilläggas att asgamen ansågs helig i det gamla Egypten och att Povel Ramel hyllat den i sin visa ”Acke Asgam”.

Om snitsarens sista brev

Vid publiceringen (22/2 2008 ) av snitsarens sista brev valde jag att lämna detta obesudlat av min hand. Jag inser dock att det för full förståelse tarvar några förklaringar.

Snitsaren skildrar sin dödskamp på den vackra löpande jambiska eller trokeiska prosa han lärt av ”Det stora jättebrevet” och som han excellerade i vid högtidliga tillfällen. Som så ofta talar han om sig själv i tredje person. ”Löparen”, som nämns i brevet, var en av snitsarens få vänner och vid slutet kanske den som stod honom allra närmast. Som så ofta sker med vacker vänskap slutade även denna i katastrof. Att blanda gott med gott ger inte alltid vad vi hoppas och förenade i ”jumper” har  de två blivit såväl sämre snitsare som löpare. Den laddning, som förr fanns mellan dem och som gav båda kraft, finner vi idag i ”Tildo”, jumpers hjälpgumma och plågoande. ”Nix” och ”Masse”, som också nämns i snitsarens sista brev, är de två löpare, på vilkas bloggar ”jumper” stödd av ”Tildo” slog de sista spikarna i snitsarens kista. Där, på internetsidorna ”asfaltsjokern.wordpress.com” och ”42195mgk.wordpress.com”, kan vi 12-15 februari 2008 följa de försåtliga intrigerna bakom den gamle mannens utslocknande. Även signaturen ”anonym” har snitsarblod på sina händer.  Ovan nämnde ”Nix”, själv blott en bricka i detta ränkspel, tycks vara den som slutligen lockat snitsaren i graven, när han genom WordPress bjudit honom att ta plats vid bloggarnas bord. Snitsarens svar på knackig engelska (nedan) vittnar om en ojämn kamp. Vi anar att en stor våt filt har släckt den eld som en gång brann i snitsaren.

Dear Nix
Thank you for your invitation. We (snitsaren) are terribly honoured. Of course it would be nice to have a weblog of our own. There is just one big problem: There is nothing left to write. Our mailbox is stuffed with rubbish about almost everything, ancient track and field history, national anthems, flags, aardvarks, etc. Interviews and small chats with ”löparen”, a friend of ours, have occupied a great part of our humble writing. We also like quiz, and the frequent snitsar-questions have been highly estimated among our five or six readers. As we understand ”jumper” has stolen a lot of our writing and made it his own. You may have seen some of it at ”löparforum” or as comments on your and Masse’s ”bloggs”. Oddvar Moen even claims ”jumper” to be the fusion of ”löparen” and ”snitsaren”, Tildo thus being the energy left over in the process. Oddvar Moen has put us under obligation to distribute ”Det stora jättebrevet”. Maybe we could use this channel to fullfill our duty. As we, according to Moen, already constitute the thinking part of ”jumper”, he wouldn’t be of much help with a weblog. Of course the running part of ”jumper” (i.e. ”löparen”) could use it as a ”löparblogg” but we are afraid he is not as devoted to his running as you and your friends are. Tildo is funny, but we don’t know what goes on in her head. We will consider your generous offer and let you know as soon as we have come to a decision. Snitsaren.

Snitsarens sista brev

Här ligger Pegasos i spiltan, vingklippt, benlös, snöpt och utan tänder. Sådan krake duger inte ens till hästkorv.

Sedan signaturen ”jumper” loggat in på ”LöparForum” (puls.se) med den underliga signaturen ”Tildo” tätt i spåren, har den gamle snitsaren känt snitsarkrafterna försvinna mer och mer och efter att de båda börjat härja på diverse ”löparbloggar”, har han över huvud taget inte orkat sätta sig vid datorn. ”Arma gubbe, varför skriva, kan det sorgerna fördriva”, har han travesterat från sin bädd. Att vännen ”löparen” har känt och känner samma sak förklarar Oddvar Moen med att ”snitsaren” och ”löparen” har levt för tätt tillsammans och med tiden smält ihop och bildat ”jumper”. ”Tildo” torde vara energin som frigjorts vid fusionen.

Snitsaren har  tystnat på sitt eget forum Hotmail, men när  han en dag som vanligt morgongooglade och fann sitt namn besudlat på en ”löparblogg” av sina nya alter egon,  fick han åter fatta pennan för att värja sig. När så den inställsamma signaturen ”anonym” bad snitsaren om lov att rota i hans gamla brevhög, hade han ej kraft att längre kämpa för sin existens och för att tysta snitsaren för gott har någon, därtill uppmuntrad av ”Nix” och ”Masse”, börjat ”blogga” i hans namn.

Snitsarens blogg

Denna blogg (snitsaren.wordpress.com) öppnades den 15 februari 2008, möjligen av snitsaren själv men troligare av någon lycksökare i hans omgivning. Länge stod ett ensamt frågetecken som ett sorgligt första och enda inlägg. Detta är nu borta och bloggen är med snitsarens godkännande satt under min administration. Jag är också anförtrodd förvaltningen av snitsarens brevsamling, en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt. Det är min förhoppning att mina åtaganden skall gagna snitsaren och ge honom det fulla erkännande han aldrig fått.

Snitsaren till minne

Vi är inte många, men sorgen i våra hjärtan är stor, när vi nås av nyheten om snitsarens tystnad. Hans forna forum ”Hotmail” ekar plötsligt tomt och ödsligt. Trots att ingen av hans fem eller sex läsare orkade tränga in i hans knastertorra prosa och någon föraktfullt kallade hans brev för ”spam”, torde alla ändå sakna den gamle kufen. Tack för allt!