Category Archives: Snitsarens levnad

Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Annonser

Den sista vilan

Ett kort slag övervägde jag att rubricera detta blogginlägg med en publikfriande travestering, ”Ett halvt bröllop och nio begravningar”, ty sådan har fördelningen mellan sagda begivenheter varit i mitt liv. Medan jag bara bevittnat en vigselakt en enda gång och konsekvent avhållit mig från tillhörande festligheter, har jag inte haft något emot att ta farväl av döda tillsammans med andra, ty till skillnad från de oklara händelser som manifesteras i ett bröllop innebär döden en tydlig förändring i en människas liv, varför någon form av minnesstund kring denna är begriplig också för mig som annars knappast är svag för symboliska uttryck, och även om traditionella ritualer med outtalade regler och svårbegripliga gudsord alltid hört till ordningen, har jag haft viss behållning av de nio jordfästningar jag bevistat.

De nio jag följt till sista vilan har alla varit äldre än jag och förhoppningsvis ska det förbli så länge än. Yngre människors död är svårare att acceptera, och även om alla nio inte levt färdigt och några dött oväntat fort, har de trots allt uppnått respektabla åldrar med ett genomsnitt av drygt 80 år, där den yngste blivit  71 år och den äldste 89. Alla i min närvaro jordfästa har varit släktingar till mig, först i raden min far för trettiosju år sedan och min mor elva år senare, så småningom följda av mina två mostrar och min morbror i onämnd ordning samt min svärfar och ytterligare två ingifta släktingar, alla dittills dock utvalda av liemannen ur mina föräldrars generation, varför min systers bortgång och jordfästning för en månad sedan blev en ny, omtumlande och ofrånkomlig påminnelse om min egen generations dödlighet, vilket möjligen är skälet till att detta blogginlägg skrivits. Även om det enligt doktorn inte hastar att planera för min begravning på grund av kända krämpor, har jag erfarit hur okända sådana kan ända ett liv med kort varsel.

Jag såg min mor dra sitt sista andetag och min far ligga död i en sjukhussäng med insjunken mun och uppbunden haka, men annars har jag mött mina avlidna först i kyrkan, diskret men praktfullt dolda för världen. Någon bokstavlig begravning där hela kistan sänks ned hel i en grop som på film har jag aldrig varit med om. Oftast har det stiliga arrangemanget lämnats kvar övergivet framför altaret, men vid två tillfällen har kistan inför sörjande församling burits ut av starka män till väntande likbil, en gång med mig som en av sex noga instruerade bärare. Det kan se riktigt mäktigt ut när svartklädda män skrider fram och handgripligt talar om att såväl livet som det ordnade avskedet till detta är definitivt slut, och jag själv sägs inte heller ha gjort bort mig under mina minuter i det kulturella rampljuset.

Det känsligaste uppträdandet under en jordfästning står dock var och en av de sörjande för, när de i tur och ordning går runt kistan för att ta farväl av den som ligger däri. Anständigheten kräver att de som väntar på sin tur eller redan har fullgjort sitt uppdrag visar diskretion, men åtminstone jag tittar ändå ohämmat på i smyg, och när jag själv skrider fram är jag medveten om andras blickar och uppträder därefter. Någon plats för tankar på den döda finns naturligtvis inte i mitt arma huvud, utan min enda ambition är att inte göra bort mig, vilket hittills lyckats bra, även om jag vid premiären gick förbi min fars kista utan att stanna så som brukligt är och utan att med en min avslöja mina känslor, vilket måhända var bäst för alla. Med den nya seden att även herrar kan lägga en egen blomma på kistlocket blev ceremonin naturligare med något konkret att syssla med och fästa blicken på. Min morbror, vars kista dekorerats militärt, fick dock nöja sig med en djup bugning från mig, medan min systers sensommarbukett från hennes egen trädgård kompletterades med en spontan vinkning och, enligt vad man sagt mig, ett tyst ”Hej då”. Vid mycket välbesökta jordfästningar läggs blommorna av praktiska skäl i stället på ett bord framför kistan för att eventuellt utspridas på denna senare, en delikat uppgift som inför sittande församling anförtroddes mig när min svärfar begrovs. I övrigt kan jag inte påminna mig några avvikande hyss i samband med denna känsliga ceremoni. 

Om jag någon sällsynt gång fällt en tår i kyrkan, har det varit till musik, och alla jordfästningar jag bevistat har bjudit på stämningsfull sådan i rikt mått, antingen den valts av de döda i förväg eller av deras anhöriga i samråd med konsulterad erfarenhet, och antingen inhyrda konsertmusiker framfört Beethovens vårsonat eller kyrkans egen kantor spelat sedvanliga psalmer, i vilka jag ohämmat stämt in när melodierna varit kända, även om jag som övergiven bas ibland haft svårt att hitta rätt ton bland idel ljusare röster. Att jag med psalmisternas ord i min mun inte sällan åkallat okända högre makter, har hittills bekymrat mig föga, och om jag någon gång skulle drabbas av samvetskval inför någon påbjuden strof, återstår möjligheten att tillfälligt tystna, nynna ordlöst eller likt Åke hos Bertil Malmberg sjunga ”Raj raj”, ty detta interaktiva inslag är trots allt lite spännande i kyrkan. Vilken eventuell musik som kommer att spelas eller sjungas för mig en gång och hur detta ska komma att låta, har jag däremot ingen anledning att bry mig om.

Som ordet ”jordfästning” troligen antyder har de ovan redovisade ceremonierna inte bara syftat till att förbereda de dödas själar för ett tänkt men svårbegripligt evigt liv utan framför allt till att någorlunda värdigt följa deras kroppar en bit på väg mot en partiell och temporär vila i jorden, och för att leva upp till sin rubrik ska detta blogginlägg även beröra denna sida av verkligheten. De nio släktingar jag sett jordfästas har senare kommit i så kallad vigd jord, alla så vitt känt efter att först ha bränts till aska, som mestadels därefter lagts i en urna för att sättas ner i en grav, över vilken sedan en namnprydd sten placerats. Två av mina döda anhöriga har dock önskat få sin aska anonymt strödd i en minneslund, vilket har respekterats. Bakom sådana önskemål anas oftast en omtänksam förhoppning att de efterlevande ska slippa bekosta, besöka och underhålla en gravplats, men ibland hörs även en uttalad, självisk frihetslängtan, i värsta fall kombinerad med en svåruppfylld önskan att symboliskt spridas ut på särskild plats. Vad som sker med kroppen efter döden borde bara angå dem som skall ta hand om den, men i bästa fall kan likets uttalade åsikt i frågan, om så bara i form av likgiltighet (!!), hjälpa dem att enas. Många önskar en bestämd plats, helst markerad med namn, att rituellt minnas sina avlidna vid, och visst är det stämningsfullt med glittrande begravningsplatser i novembermörkret, men varför blommor och gravlyktor ska placeras just invid de minimala rester som som återstår av vad som en gång varit en specifik levande kropp, medan övriga delar av denna svävar omkring i atmosfären eller har fallit ner som regn och snö eller till och med döljer sig i de efterlevandes kroppar, har jag aldrig riktigt förstått, ty i den mån jag minns mina döda, har det mycket lite med symbolik och fetischism att göra.

Att som död dröja kvar på jorden i form av avsatta materiella och andliga spår, är för många en i dubbel mening fåfäng förhoppning.  Hur tydliga vi än har varit i våra liv, försvinner det levande minnet av oss med våra samtida och i bästa fall bevaras vittnesmål om vår existens i muntlig tradition eller genom efterlämnade dokument. Få är de som likt min svärfar har begåvats med ett fortsatt liv efter döden, låt vara helt utom egen kontroll och utan möjlighet att njuta dess frukter. Många av mina släktingar har som nydöda fått sina liv offentligt sammanfattade i nekrologer skrivna av arbetskollegor eller av kamrater ur andra sammanhang, medan mindre bemärkta avlidna utan sådana vänner har fått hålla till godo med vanliga dödsannonser utformade av de närmast sörjande. Förutom omsorgsfullt valda texter ska dessa korta, på samma gång privata och offentliga meddelanden om nära anhörigas död även förses med små bilder eller symboler som speglar de avlidna och deras liv. Mina släktingars dödsannonser pryddes på sin tid oftast med det kors som traditionellt bara har varit ett tecken för ”död”, och som först med senare års mångfald av symboler fått en mer religiös innebörd och därför i modernare annonser ersatts av blommor, flygande fåglar och nedgående solar, neutrala bilder, av vilka jag gissningsvis en gång ska begåvas med någon, ty en mer specifik och någorlunda sann symbol för mig och mitt långa liv lär bli svår att välja. ”Pensel och palett”, är visserligen ett vanligt tecken för konstnärskap, men kan i mitt fall utbytas mot vilket övergivet verktyg för självförverkligande eller självhävdelse som helst, och den enda krumelur som jag själv tycker passar bra i sammanhanget ter sig troligen mindre lämplig i andras ögon:

65f28595d2199b7ab931675f94c8b715

Den torrt sakliga tonen i min statistiska genomgång döljer naturligtvis mycket. Några jordfästningar av nära anhöriga har berört mig mer än andra, där de döda varit mig mer likgiltiga, men att redovisa sådana detaljer skulle föra alltför långt från den röda tråd jag sökt följa, ty som en psykologiskt skarpsynt läsare förstår är denna sorgliga minneskavalkad egentligen en förberedelse för min egen död och begravning, och medan den senare händelsen enligt vad som framgått ovan förblir mina efterlevandes angelägenhet, ser jag den förra som så viktig i mitt liv att det finns anledning att återkomma dit när det blir aktuellt.

Att spara sitt liv

 

dagbok-1-k50 I-35 K-35

dagbok-2a-k50 I-35 K-35

 

Medan ett fåtal dagböcker som exempelvis Årstafruns och Anne Franks har nått sin berömmelse på egna meriter och gjort sina författare kända först i efterhand, uppmärksammas andra tvärtom för att de skrivits av redan kända personer. De flesta dagboksskribenter förblir dock okända och de flesta dagböcker blir aldrig lästa av andra än sina ägare och skapare, vilket också torde vara meningen med dem, antingen det handlar om sakliga minnesanteckningar, värdefulla för dem de gäller men föga spännande för utomstående, eller om öppenhjärtigt bekända tankar och känslor, anförtrodda som till en hemlig, förstående vän och därför väl gömda eller skyddade bakom lås. Även om de flitigaste dagboksskrivarna är unga och för det mesta av honkön, är det få som inte någon gång i livet har gjort något slags datummärkta noteringar, och som framgår av hans berättelse nedan har även snitsaren fuskat i genren.

”Som den seriöst satsande höjdhoppare jag var, bokförde jag min träning noga redan i tonåren. I ett häfte med svarta vaxdukspärmar noterade jag träningspass och tävlingar, och så småningom kompletterades dessa kortfattade kvantitativa sakuppgifter med anteckningar i en annan liten bok med plats för iakttagelser, reflexioner och nya idéer, ungefär så som mitt löpande alter ego idag registrerar sina bedrifter på olika löparforum men utan dennes ambition att kommunicera med likasinnade. Mina träningsböcker förstördes som så mycket annat några år senare i den tidigare omtalade utrensning som avsågs förinta alla vittnesmål om min existens, men som åldrad exhibitionist ser jag med mer försonande ögon på denna oskuldsfulla period i mitt liv, och det hade förvisso varit spännande att ta del av mina juvenila skriverier idag, om de så bara gällde höjdhopp.

Ännu kortare livslängd fick mina pinsamt omogna försök att i ett par påbörjade dagböcker formulera det nya liv som i tjugoårsåldern hägrade utanför idrotten. Av mina successivt utrivna anteckningar minns jag ännu några, som i sin fåniga tillgjordhet säger något om mig under denna tid. Jag berömde Erik Asklunds bok ”Livsdyrkarna”, där konstnärsbohemer sökte sin frihet i ett liv nära naturen och där kvinnor var lika okomplicerade och lättillgängliga som i den unge, oerfarne läsarens drömmar, och när de för mig okända avantgardisterna Karl Erik Welin, Lars-Gunnar Bodin och Bengt Emil Johnson, gästade Hylands hörna för att roa och chockera i egenskap av ”galna genier”, uttryckte jag andligt släktskap med dem, samtidigt som Bunuels film ”Mordängeln” bara gavs omdömet ”Bisarr uh!”. Nästan ordagrant erinrar jag mig också ett synnerligen krystat visdomsord, som jag tydligen temporärt ansåg vara fyndigt och humoristiskt: ”Att förverkliga sig själv, är att tacka ja när någon frågar: Vill min herre följa med hem och se på min strutsäggsamling?”. Min känsla denna höst 1966 var att något ännu okänt måste hända mig, och för detta ansåg jag mig själv ytterst ansvarig, även om min stolta föresats inte följdes i handling, och omvälvande möten med andra människor skulle dröja länge än.

Först med den stenografiskt inspirerade skrift som utvecklades några år senare hittade jag ett sätt att föra dagbok utan att skämmas över stil och innehåll, även om de svårtydda anteckningarna för säkerhets skull också begränsades till ett minimum, ofta bara till ett enda ord, så som det översta av exemplen ovan visar. Utdraget från september 1971 berättar om en händelserik månad både vad gäller mitt måleri, som kommenteras i en egen kolumn, och livet i övrigt, där mycket tydligen utspelade sig på och kring Observatoriekullen i Stockholm. Två filmer, ”Den förlorade sonens återkomst” och ”Harry Munter” hann jag också se under samma månad, medan mina studier och en då påbörjad trebetygsuppsats i ryska inte kommenterats. Däremot har jag av okänd anledning noterat ”negerkyssar” den 17:e och ”negerbollar” den 27:e september, och än gåtfullare innebörd har ordet ”rävhund” tidigare i månaden.

Denna dagbok, sedermera ofta konsulterad under benämningen ”bruna boken”, fördes under åren 1968-1976 och därefter inom nya pärmar 1990-2008, varvid skriften så småningom förändrades så som har beskrivits i inlägget ”Nujpraw”, och som det nedre av exemplen ovan visar. Förutom lingonplockning och två biobesök, ”Ett öga rött” och ”Du levande”, handlar detta utdrag från september 2007  om förberedelserna för och genomförandet av Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Då löpningsrelaterade händelser behandlades utförligare av signaturen jumper på officiella träningsforum, befanns dagboken snart mer eller mindre överflödig och ett år senare slutade jag att skriva i den. Sedan emellertid jumpers aktivitet avtagit och livet utanför löpningen fått mer utrymme, vaknar åter behovet av en brun bok, vilken i så fall blir den tredje i ordningen, och om jag rätt bedömer mitt liv, den sista.”

Du 3

Om föregående blogginlägg inte avslutats så naturligt med berättarduets död och sista vila i en minneslund, hade det kompletterats med nedanstående berättelse om ännu ett raketäventyr som utspelat sig långt senare, närmare bestämt den 6 juni 2002 i samband med firandet av Stockholms 750-årsjubileum. I stället blir denna föga märkvärdiga händelse ämne för ytterligare ett inlägg med vars hjälp snitsarens blogg kan leva vidare några veckor till, och då det nyfunna stilgreppet att berätta självbiografiskt i andra person fortfarande känns spännande och av allt att döma har varit framgångsrikt, saknas skäl att inte spinna vidare medan ullen är varm: 

Du är nu femtiosex år gammal och efter en lång dag som ”Stockholmssnitsaren”, vars kringvandrande existens beskrivits i ett tidigare blogginlägg, har du hamnat vid Kungsträdgården där folk trängs i samband med något stökigt evenemang. Ur högtalarna hör du Täppas Fogelberg berätta om hur det är att som boende i Gamla Stan tvingas dela tvättstuga med kungliga slottet, och publiken skrattar mycket lamt åt hans fomulering ”Ni vill inte veta hur kungens kalsonger ser ut”. Den ljusa junikvällen till trots tycks man också ha ordnat ett fyrverkeri som är i full gång när du passerar Strömgatan och möjligen har du stannat till för att ägna det en stunds uppmärksamhet, när du känner hur något hårt träffar dig uppifrån på din bara hjässa. Det gör ordentligt ont och när du känner efter med handen upptäcker du att det blöder. På marken bredvid dig finner du blodflödets orsak, ett föremål som bedöms vara en bit av höljet till en raket och som du tar med dig när du målmedvetet styr dina steg mot det tält där festarrangörerna håller till. Du känner samma opersonliga ilska som när du slår tån i en tröskel eller huvudet i en dörrpost, men när du går in i tältet riktar du din vrede mot den första person du ser och tilltalar denna: ”Hörru pajas!”. Sedan du förklarat din belägenhet blir du emellertid väl omhändertagen, varför du snart ångrar dina ord. Du får såret omsett och som ytterligare plåster på detta ett glas vatten och ett äpple, ty till skillnad från arrangörerna av det fyrverkeri, som ett halvt sekel tidigare vållade dig betydligt värre lidande, är alla här både medlidsamma och ångerfulla, vilket säger något om hur tiderna har förändrats. Ångerfull är även Täppas Fogelberg som sitter i samma tält efter fullbordad insats, men när han beklagar sitt dåliga framträdande försäkras han  (föga sanningsenligt)  om att han ”varit jättebra”. Själv ger du dig snart iväg mot nya äventyr, närmast till ett övergångsställe vid Hamngatan, där en stor bil med vältränade ynglingar i förarhytten och på flaket tutar åt en skröplig åldring som går långsamt över gatan och som när han hötter med käppen blir skrattande upplyst om att ”Den här bilen är hårdare än du”. Eftersom du fortfarande har förhöjd adrenalinhalt i blodet och känner sympati med den gamle mannen som i likhet med dig själv tidigare har fått sitt livsrum beskuret av högljudda representanter för en tid han inte känns vid, gör du något du efteråt kommer att förvånas över. I din hastigt uppflammande vrede harklar du dig och spottar i handen för att sedan vid passage av bilen kasta loskan över axeln upp på flaket, där den att döma av ilskna kommentarer träffar mitt i prick, varefter du lugnt och oskyldigt vandrar vidare utan att vända dig om.     

Brevskrivaren

Jag har i min ägo en låda full med brev och vykort, adresserade inte bara till mig utan även till mina föräldrar och några av deras förfäder. Vid en analys av detta textmaterial slår det mig hur en del skribenter, främst kvinnliga sådana, tycks ha en avundsvärd förmåga att skriva en okonstlad svenska direkt ur hjärtat, medan andra föredrar att anpassa sitt språk efter egen estetik, inte sällan med illa dold litterär ambition. Medan de förra prioriterar kommunikationen som sådan och söker tillfredsställa mottagarens önskan om information, månar de senare mest om sin egen framtoning. Bland dessa självupptagna brevskrivare utmärker sig i min samling den unge man, som i detta blogginlägg kallas ”brevskrivaren”, och vars brevskrivarkonst ska analyseras nedan med hänsyn till stil och innehåll. De nio brev jag valt som exempel är alla adresserade till föräldrarna och sparade av modern för att senare återfinnas efter hennes död.

Hej far.
Hur är det med din rygg. Hela min kropp mår bra. Jag har hoppat 112 i höjdhopp och 1.46 i Stav. Mor sa att hon snärt är klar med körsbärsträden. Jag kanske klarar 1.14 i höjd.
Tor.

Att döma av hoppresultaten i brevet ovan författades detta när brevskrivaren var tio år, och lika kortfattade är andra återfunna rader från samma och tidigare ålder. Bruket av ”mor” och ”far” om och till föräldrarna, var inte vanligt i 1950-talets Stocksund, men har sin förklaring i faderns skånska härkomst. Dessa titlar användes dock aldrig i tilltal som substitut för pronomen, så som brukligt varit i tidigare generationer, ty som framgår ovan duade brevskrivaren sina föräldrar, och från tidig ålder lär han dessutom till vardags ha titulerat dem ”morsan” och ”farsan”.

När han i nedanstående exempel två år senare skriver hem från sommarstället i Vejbystrand, är han mer berättarglad, men blicken på omvärlden är fortfarande ett barns, och så länge han skriver riktig svenska och stavar rätt, är han lyckligt ointresserad av sitt språk. Tolvåringen kan inte stava till ”auktion”, men tycks annars behärska sina begränsade medel, där adjektivet ”laban” är en medveten, temporär form av ”lajban”. Den ålderstypiskt sakliga berättelsen ger oss även en inblick i det sena 1950-talet, när barn kunde åläggas trädgårdsarbete och pengar hade ett annat värde. Det märkliga namnet ”Sgunne” torde avse brevskrivarens moster och lär från början vara en sammandragning av ”Moster Gunnel”, medan övriga nämnda personer är andra släktingar boende på orten om sommaren. De var alla lärare och åtnjöt som sådana lång semester, vilket möjliggjorde gossens vistelse på sommarstället utan föräldrar och syskon, lämpligen i sagda mosters hus på familjens tomt.

Hejsan igen.
Hur har ni det därhemma. Jag mår finfint. Det gör Sgunne, Alméns och Cavallins också. I torsdags fick vi den första jordgubbslitern. Det smakade härligt. Maja var här i onsdags och i torsdags. Vi var i Öllöv på en aktion idag. Mellanmålet hade vi med oss som matsäck. Sgunne och jag fick åka i Alméns bil och Cavallins i sin. Mellanmålet åt vi innan aktionen började, vid en höstack. Alltså, det var inte aktionen som började vid en höstack utan vi åt mellanmålet där. Mitt under måltiden stack en tant ut huvudet ur ett förster och plåtade oss. Jag råkade tyvärr göra en besynnerlig grimas då. Närå, jag bara skojade. På aktionen var det en laban gubbe som köpte och köpte (han hade keps). Fångsten blev, för Sgunne en höganäskruka för 1 kr, för Alméns ingenting, för Cavallins två stolar för 3 kr. En bamsig soffa gick ut för bara 50 öre. Oj jag har glömt att rensa häcken idag. Det måste jag göra. Hejsan då.
Tor.

När brevskrivaren är fjorton år tycks han skriva mer försiktigt och beräknande, vad gäller såväl stil som innehåll, ty frånsett uppgiften om broderns besök från militärtjänst speglar nedanstående hastiga hälsning hem till fadern och systern knappast hans tankevärld vid denna tid, och det medvetna språkets uppgift är att roa dem, vars smak för oväntade detaljer och nya formuleringar han känner. Namnen Molle och Ärta ska uttydas Olle och Märta, enligt samma mönster som på denna blogg förvandlat kollegorna Nix och Masse till Max och Nisse. Detta av brevskrivaren och hans kusin introducerade sätt att byta konsonanter roade så småningom även vuxna, men medan de kreativa fjortonåringarna snart gav sig ut på nya språkliga upptäcksfärder, var den äldre generationen trögare, varför brevskrivaren sedan i många år tvingades höra exempelvis vildhallon benämnas ”hilda vallon”. Olle och Märta som var bror respektive syster till brevskrivarens morfar bodde tillsammans i Ängelholm men talade en utpräglad norrköpingska och var i en fjortonårings ögon urgamla och lite komiska figurer.

Hej Gräsänkling och Syster.
Jag är sjuk i halsen och måste sitta i halvskugga och dricka citronvatten. Igår uppvaktade vi Olle på hans födelsedag. Själv stod jag mest på Molle och Ärtas balkon och släppte ner skräp på folk. Ikväll kommer Mats, men tyvärr kan han inte få se mig göra något fantastiskt höjdhopp. Det ska bli kul att få se honom i uniform. På tal om ingenting så uppträdde Morbror Stig i en storpalmig utanpåskjorta idag. Mor fick sig ett gott skratt, men jag kunde inte finna något lustigt med den. Nej, för bövelen, nu måste jag sluta. Till slut bara veckans skämt (kommer från Sven). Oj vad här är mörkt, här kan det inte ha varit tänt på länge.
TOR.

Denna förmåga, att hålla sina läsare på såväl lagom avstånd som gott humör med låtsat intresse för oviktiga detaljer, har brevskrivaren utvecklat ytterligare när han nästa sommar skriver hem till föräldrarna. I det korta utdraget nedan visar femtonåringen sitt sinne för ironisk distans, medan språket ännu inte hittat den oklanderliga men tråkiga form, som senare ska garantera honom betyget AB på varje gymnasieuppsats. Det är förvånande att han i detta försök att härma fåniga vuxnas attityder inte förmår formulera sig mer elegant, ty här handlar det ännu inte om medveten tafatthet.

…På tal om Sven (överst t.h.) så har Cavallins och Alméns kommit tillbaka från Italien. Dom hade många fina saker med sig. Utav Sgunne fick jag två stycken maschettknappar (stavning?) från Italien. På dom finns ett utsökt vackert mosaikmönster som föreställer en utsökt vacker blå blomma med gröna blad. Bakgrunden är hemlighetsfull. Runt om är det en läcker ram med guldfärg. Tjusigt va!!? Av Sven fick jag en trevlig kniv från Pisa på vilkens fodral det står PISA.  Av Vinting fick jag en läcker chokladkaka på vars papper det står ”van houten”…

Med samma inställsamma ironi beskriver han senare i brevet en bjudning där ”vi åt ost och kex och drack wisky”, och där nämnda italienfarare ”berättade tråkiga reseminnen” i form av ”punkteringar, dåliga källarmästare på restauranger, slut på bensinen, bilköer, arga italienare o.s.v.”. Den hjärtliga skadeglädje, som anas mellan raderna och som brevskrivaren hoppas dela med sina läsare, döljer dock ingen avund, trots att femtonåringen aldrig varit söder om Köpenhamn och hans föräldrar sällan eller aldrig företagit nöjesresor med familjen, ty han trivs bäst när han får vara i fred på ett och samma ställe under sommaren.

Förutom några slarviga rader, pliktskyldigt bifogade i andra familjemedlemmars brev, saknas exempel på brevskrivarens stil under de följande åren, och säkert är att han inte uttryckte sig skriftligen i onödan, men när han i nittonårsåldern tvingades göra militärtjänst i Norrland, kände han sig uppenbarligen manad att meddela sig med föräldrahemmet, ty från denna period i hans liv finns ett rikt analysmaterial. De två valda brevutdragen nedan visar en ung och ännu omogen brevskrivare, som dessutom tycks sorglöst omedveten om sin omognad. I brist på ett eget naturligt skriftspråk tvingas han ikläda sig språkdräkter, lånade från den begränsade litteratur han mött. I det tramsiga första exemplet anas möjligen inspiration från lille Hunos berättelse hos Povel Ramel och det parodiskt sakliga andra utdraget vittnar om läsning av tråkig facktext och minner om gymnasiets torra uppsatser. Medan den unge brevskrivaren troligen ansåg sig humoristisk, ser han med senare ögon en rörande brist på stilsäkerhet även i dessa avsiktligt tillgjorda alster. Det finns dock något charmerande i brevskrivarens ungdomliga hybris och övertro på sin originalitet, som den äldre kollegan kan avundas.

Hjärtliga hälsningar från Tor.
Hälsa alla hur mås det. Jag mår bra, men jag är lite sjuk. Har varit har jag i alla fall. Förkyld. Hej, vi har jättekul här på I20. Vi får marschera, hälsa och se på doktorn och en hel mängd andra roliga saker. Vi får ta skydd också. Det är skojigt. Ibland får vi bannor. För att vi gjort fel. Då fnissar vi, för då skäms vi. Då har vi dabbat oss. Vi får bra mat, särskilt på lördagarna. Vi har fått kåpistar också. Dom skjuter vi med. Jag sköt för högt. Då sänkte jag kornet. På kåpisten. I låsjementet är det rent och fint. Vi bäddar sängarna så fint. För vi vill ju inte ha lort i rummet. Då kan det bli otrevligt. Med lort i rummet. Vi får förflytta oss också. Gå och krypa. Ibland ålar vi också. Då ser vi så skojiga ut. Då fnissar vi.  (Och så vidare).

Bästa och hittills enda familj!!
Efter att jag författat diverse vykort till ett antal mostrar och fastrar kan det vara dags att skriva ett par rader också till dig kära familj. Det är för närvarande söndag kväll. Jag ligger på sängen, lätt stödd av den vänstra armbågen och vänd mot den vägg där det inte finns fönster. I den motsatta änden av rummet sitter, grupperade kring det lilla bordet, Mörtsjö, Thorin, Johansson och Tillbro och spelar kort. Jag kan gissa att det är poker, dels med anledning av den oformliga korthögen i mitten och dels av de många kommentarerna. På en säng intill står en radioapparat, ur vilken en man och en kvinna hörs sjunga att ”Jag hade en fästman, jag höll honom kär”, något som kan anses förbryllande, eller i varje fall tyckas förbryllande, om man betänker att ett sådant påstående fälls av två aktörer, människor, därtill av olika slag, var för sig, oberoende av varandra och omvärlden, i ett tillstånd eller i en form, som för en utomstående ter sig, eller helt enkelt är, enhetligt eller i sig själv ett faktum. Nåväl, på samma säng, delvis skymd av radion ligger en soldat klädd i gröna byxor och vita sockar.  På en säng mittemot sitter Dahlgren och vill ha sagt att de fyra kortspelarna inte kan läsa, vilket han grundar på att dessa ska ha sagt att han enligt listan på väggen är logementschef men att han vet att han är blott städare. Sådan är scenen, när radion plötsligt,  eller rättare sagt med en presentation efter en kortare paus,  byter musik till Bo Nilssons ”Har du nånsin hört någon spela jazz på en elektrisk flöjt”, som sjungs av en dam, som påminner om och troligtvis också är Monika Zetterlund.  (Och så vidare).

När brevskrivaren tre år senare reste i Europa, var hans hjärna än mer fylld av litterärt överskottsmaterial att dölja tankar och känslor bakom, och i de vykort och enstaka brev han sände hem visade han sin förmåga att göra sig oåtkomlig. Ehuru ännu gymnasial tycks stilen nu säkrare med ett friare ordval och en mer varierad meningsbyggnad, och som student av den gamla stammen behärskade han verbens forna pluralformer, när de passade hans avsikter att skapa distans. Bevarade rader är präntade med prydliga bokstäver långt från hans personliga skrivstil, och brevet som återges nedan är också utformat med speciell omsorg i sin helhet, ty vid denna tid var han noga med vilka spår han lämnade i världen.

tisdag…
Kära vänner!
Jag har ett italienskt frimärke kvar och skriver detta brev till er. Det är morgon. H sover. Med det italienska bad- och turistlivet högt uppe i halsen ämnar vi idag ta tåget till Marseilles.
San Remo! Vad vill jag minnas av dig i min gungstol om femtio år? Måhända de gamla människorna som travade omkring i korridoren och logo och nickade: ”Bonjour Monsieur”. Frun i mjölkaffären, som utstötte förtjusta skrik var gång vi kommo om morgnarna. De små butikerna på Via Palazzo. Parkerna, de egendomliga träden, eller helt enkelt fönstret där vi åto vårt bröd så att smulorna föllo ned på balkongen under. Ack! Hur outgrundligt är inte livet.   Detta brev har korsat fyra oceaner!.
Här i söder finns det många svenskar som man stöter på, när man vandrar omkring. De uppför sig egendomligt och härrör från olika fritidsresor. I egenskap av internationell holländare, som hjälpligt parlerar franska med händerna, skyr jag dem som pesten. När de sålunda kommer fram och dunkar mig i ryggen och undrar om jag är svensk, bara tittar jag förvånat på dem och mumlar för mig själv. H är australier från Sidney. Turist sig känna så brun och frisk, ändå se ut som torkad fisk. Hur mår ni.
T.

I det korta brevet nedan, skickat några år senare från en språkresa i Moskva, är brevskrivarens minimalism konsekvent genomförd med enkla huvudsatser och minsta räkneord skrivet i siffror. Att han textat hela brevet beror möjligtvis på osäkerhet kring faderns förmåga att läsa skrivstil efter en stroke med åtföljande afasi ett par år tidigare.

Hej.
Här är Moskva. Här är vi, 25 svenskar och 12 finnar. Vi bor 3 personer i varje rum. Sängen är skön och man kan tvätta sig och duscha i korridoren. Tyskar, fransmän, schweizare och ryssar finns även. Maten är trevlig och mättande. Soppor före. Vi äter 500 m. från bostaden och går dit i en lång rad eller i små grupper. På vägen spelar ryssar domino och fotboll. Vi går i skolan fyra timmar om dan.  Vår lärarinna heter Natalja och vi är 10 elever i klassen.  Vi lyssnar på bandspelare och pratar. Vi lär oss ingenting. Igår åkte vi tunnelbana och buss. Det finns massor av människor men nästan inga bilar. På röda torget regnade det. I det statliga varuhuset GUM villade jag bort mig. Jag kom nästan inte hem. Jag köpte 1/2 l mjölk och frågade en liten man med en fotboll om vägen. Igår kväll sammanfördes vi med rysk ungdom. Det var tråkigt. På kvällarna kommer alla ryssar fram. De öppnar fönstren och skriker åt varandra. I parkerna vimlar det. Hur mår ni.
Hälsningar Tor.

I senare brev hem har brevskrivaren återgått till skrivstil, men kråkfötterna är fortfarande handikappanpassade och språket fortfarande lika enkelt, för att inte säga torftigt. De följande årens korrespondens mellan brevskrivaren och hans tillkommande skulle sedan tvinga fram ett ärligare innehåll och en mer personlig stil, där impressionistiskt fångade fragment av hans verklighet, beskrivna på ett okomplicerat och naket språk, ofta med bifogade teckningar och akvareller, lär ha uppskattats av mottagaren och möjligen banat väg till hennes hjärta. Denna fyrtio år gamla brevväxling är av förklarliga skäl inte tillgänglig för analys här på snitsarens blogg, men något av samma avskalade och naivistiska skrivsätt tycks brevskrivaren bjuda även sina gamla föräldrar i nedan delvis återgivna brev från en militär repetitionsövning vintern 1972, där hans oväntade öppenhjärtighet torde ha glatt dem, som annars inte var bortskämda med hans ord. Denna bloggs läsare kan dessutom betrakta utdraget som ett komplement till inlägget ”NMT” om snitsarens militärliv.

Hej på er!
Hur mår ni där nere. Nu sitter jag i tältet på min gröna päls vid kaminen. Jag har hängt upp mina kängor på tork i taket. Ute är det mörkt och kallt och stjärnklart. Månen är stor och rund. I väster rakt nedanför Casiopeja syns en jättestor stjärna. I våras såg man Jupiter som en stor stjärna rakt i söder om kvällen. Jag har just gått kvällspromenaden till byskolan och tillbaka. I gymnastiksalen där kan man dricka choklad och se på TV. På hemvägen brukar jag ibland ta vägen förbi bensinstationen och titta på termometern. När det är under femton grader, då biter det i näsan. Här inne är det varmt och gott om fötterna. Runt kaminen hänger snödräkter och sockar på tork. En repgubbe med polisonger och pigga ögon står och värmer sina händer. Utefter väggarna, med fötterna mot kaminen, ligger andra repgubbar. Dom pratar med varann och berättar gamla minnen. En del av dem är ganska gamla. På min pluton finns inga stockholmare mer än jag. De flesta kommer från trakten och får bo hemma över natten. Andra är längre inifrån landet, från Vilhelmina, Dorotea, Åsele, Lycksele och Tärna. De pratar sitt eget språk. Det är ganska roligt att höra på när de berättar om sina hemtrakter för varann. De är väderbitna och sega och har varit med om en del. Nu kom Eriksson in genom tältdörren och satte sig att äta ost på eldarpallen. Han är en baddare.
Om dagarna här skiner solen. Då är våren här. Det smälter på vägar och sydsluttningar och i skogen doftar det granris och bark. På kvällen, när solen går ner, kyler det på. Snön knarrar och allt ser ut som av is. När det är mulet blir himlen så askviolett, nästan svart-röd. Om man står alldeles stilla i skogen hör man hur långt borta och öde det är. Inga ljud hörs mer än skogen som står. Om man ser upp i himlen och lyssnar, tycker man att man hör den långt borta. Hela skogen står och väntar, känns det som. Allting försvinner.
För det mesta måste vi springa omkring med gevären i skogen som dårar. Då väcker vi upp varenda litet knytt. Ibland är det stridsdomare, som tittar när vi leker i skogen. En gång kom en stridsdomare och gav mig ett papper. På det stod det: ”Skott i axeln, lindrig smärta, rodnad vid utgångshålet, stelhet i axeln”. På andra sidan var en makaber bild av ett hårigt bröst med ett kulhål ovanför nyckelbenet. Då fick jag lägga mig ner i snön och bli omhändertagen av sjukvårdare.  Andra får handen avskjuten eller bajonett i magen. Ja, ja, vad de kan hitta på…
(Och så vidare).

Brevet avslutas med brevskrivarens tvivel på militärlivets mål och mening och en försäkran att mycket ska till för att få på honom en uniform igen, tankar han dock ska glömma för att åter påminnas om ytterligare fyra gånger, och när han så småningom har egen familj ska denna få likadana brev i samma okonstlade stil var gång han är borta. Hemma skriver han emellertid helst på maskin, varmed tycks följa ett formellare och mer distanserat språk, som när han senare loggar in på Hotmail under signaturen ”snitsaren” ska utvecklas till vad läsarna känner igen på denna blogg.

 

God jul

Med detta för ovanlighets skull dagsaktuella och hastigt författade inlägg önskar snitsaren sina kvardröjande läsare en god helg men först och främst sig själv en lugn sådan fjärran från allt som traditionellt hör julen till i form av mat, gåvor och umgänge i överflöd, en blygsam önskan han även detta år räknar med att få tillgodosedd, utan att för den skull komma i åtnjutande av ”kamrerns julafton”, ett begrepp som ger de flesta rysningar av obehag, då det konnoterar olycklig ensamhet, medan det för andra, såsom snitsaren, står för ett angenämt sätt att tillbringa en av årets 365 dagar. När snitsarens barn var små lär dessa ha trott, att slagdängan ”I’m dreaming of a white Cristmas”, odödliggjord av Bing Crosby på 1940-talet, hade den svenska texten ”Jag drömmer om en jul ensam”, detta emedan deras far någon gång hördes sjunga så.  Snitsarens inställning till julen och hans firande av denna behandlas visserligen utförligt i blogginlägget ”Ju”, men med anledning av dagens datum bjuder han oss här nedan på ytterligare två julberättelser ur sitt långa liv, varvid han dock ber om ursäkt för sin tråkighet och förklarar, att om vi finner hans prosa om möjligt mer otymplig och svårläst än vanligt, har detta sin grund i hans egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt.

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till”. 

”Elva år senare tillbringade jag själv min julafton ensam. När jag gick i terapi vid regionsjukhuset i Umeå vintern 1977-1978, innehade jag ett studentrum, där jag samtidigt passade på att leva ut min dröm om ”en jul ensam” utan varje form av firande. Av själva julaftonen minns jag inte mycket, varför den inte bör ha skilt sig mycket från de flesta andra dagar. Kanske gick jag någon promenad på stan, men annars var jag hänvisad till min ensamhet i den helt folktomma korridoren, där man för säkerhets skull också tagit bort teven från det gemensamma köket, men lämnat kvar en elektrisk julstjärna i fönstret, vilken jag helt fräckt plockade ner, inte för att den påminde mig om jul, utan för att jag behövde dess sladd och lampa till den teveapparat jag fått en idé att tillverka genom att klippa ut en ruta av lämplig form i en kartong och där bakom sätta ett smörpapper på vilket jag ritat en bild samt därefter hänga lampan inne i kartongen och sätta fast sladdens strömbrytare på tevens framsida. När studenterna återvände efter julledigheten och nyfiket tryckte på knappen, möttes de sålunda i den upplysta teverutan av en skojig nyhetsuppläsare som i en pratbubbla dystert meddelade att ”Ingemar Stenmark ramlade”.

 

Diagnostik

Populärpsykologiskt bevandrade läsare, enkannerligen sådana med intresse för egna förklaringar, finner rikt analysmaterial i snitsarens memoarer, där flera av de svårigheter och egenheter han redovisar från sin uppväxt kan tolkas i ljuset av modern diagnostik kring medfödda mentala handikapp. Hans återkommande tvångstankar och påtagliga intresse för ordning och systematik på bekostnad av känsligare och mindre kontrollerbara verkligheter är symptom, som kan föra en amatörpsykologs tankar till diagnoser inom vad man kallar ”autismspektrum”.

En noggrannare och mindre enkelspårig granskning ger emellertid snart en mer nyanserad bild. Icke minst saknas hos snitsaren de ”kognitiva svårigheter” som sägs känneteckna personer med identifierbara syndrom, ty medan han uppvisar många av sagda syndrombärares vanliga talanger, lider han varken av bristande tidsuppfattning eller oförmåga att planera, och i fråga om vardagens bekymmer tycks han vara flexiblare än de flesta. Vad gäller ”Theory of Mind” handlar hans problem mer om överambition än om otillräcklighet, och hans känsla för ironi och subtil undertext är synnerligen välutvecklad. Allmänt förefaller hans sinne vara alltför rörligt och inkonsekvent eller sakna tillräckligt fokuserad energi för detta slags namngivna diagnoser, och på en direkt fråga om hur han själv ser på sitt själsliv, svarar han:

”Medan varje människas verklighet utgör sin egen diagnos, är psykologiskt eller psykiatriskt fastställda sådana i bästa fall användbara verktyg, och de teorier, som ligger till grund för dessa, är på sin höjd ett slags modeller för verkligheten. Var tid har haft sina mer eller mindre fruktbara modellbyggen, och som barn av 1970-talet tolkar jag det mesta i mitt inre med den tidens begrepp om ”neuroser” i form av ”försvar mot bortträngda känslor”, där vokabulären hämtats ur den tidens psykologiska populärlitteratur. De flesta av mina avvikande intressen och mentala egenheter kan enkelt förklaras med att vi väljer våra neurotiska försvar efter talang, och jag föreställer mig också att de spänningar i hals och axlar, som påtvingar mig skenbart ofrivilliga rörelser, skulle förlösas i känslouttryck under en kroppsterapeutisk behandling”.

   

När bilden ovan utan närmare förklaring publicerades på snitsarens blogg under rubriken ”Primalterapi”, undrade en läsare försiktigt, om det handlade om ”ett färskt eller ett gammalt skri”. I en kommentar, där han uppenbarligen ännu såg sig separerad från sitt konstnärsjag, svarade snitsaren med oväntad rättframhet:

”Målningen har titeln ”Umeå 1978″ och kan tolkas både som en sedd och som en symboliskt känd verklighet. Den målades vårvintern 1978 i ett studentrum på Pedagoggränd i Ålidhem i Umeå, dit konstnären och jag veckopendlade och där vi mantalsskrivit oss för att få tillgång till den exklusiva form av terapi som där märkligt nog gavs under landstingets tak. Till vårt ringa försvar skall sägas att jag faktiskt tog viss del i universitetets tjugopoängsundervisning i finska mellan sessionerna. Vad beträffar det efterfrågade skriet, eller jämförbara yttringar av bortträngda känslor, behöll vi allt sådant motsträvigt kvar inom oss under alla konsultationerna, men denna hittills enda kontakt med professionell själavård hade ändå sitt värde, såväl för mig som för konstnären. Det periodiska livet i en studentkorridor var också en spännande erfarenhet”.

Då primalterapi i den psykiatriska historiens ljus har kommit att betraktas som en tillfällig förvillelse och inte sällan ansetts ”flummig”, torde våra läsare undra hur snitsaren, känd som en rationellt tänkande människa, har kunnat hänge sig åt något sådant. Han svarar som han brukar, att oavsett om sagda terapiform är fruktbar eller ej, har den en inneboende självklar logik som tilltalar honom, och i efterhand ser han detta steg mot sitt inre som det på många sätt modigaste och klokaste han försökt ta.

I en förfalskad version av ”Det stora jättebrevet” från tiden kort efter snitsarens besök i Umeå har den femte frågan i det femte benet, ”Ni själv?”, ersatts av den mer speciella ”I terapin?”, varvid ordväxlingen fått följande lydelse:

– Vad är det för en svamp som liknar en kamel med vita taggar?
– Vittaggad kamelsvamp !
– Men vad är det för en tagg som liknar en kamel med vita svampar?
– Rimfrost !
– Inte här i öknen väl?
– Ni säger det !
– Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
– Det är ju jag !!!!
– I terapin?
– Nej efteråt, hos farbror Steffe !

På vår berättigade fråga, om snitsaren möjligtvis haft något att skaffa med detta tillrättalagda alster, svarar han som alltid undvikande, men säger sig ändå förstå tanken bakom den förvanskade repliken, och som avslutning på sitt blogginlägg tilläger han tyst:

”Ännu kan jag någon sällsynt gång känna ett styng av saknad efter mig själv och dåligt samvete för att ha övergivit vägen dit, men till de psykologiska försvarens natur hör per definition en förmåga att finnas till, och så länge inget hotar dem i form av ansvar för en viktigare verklighet, kan de utvecklas i fred och ge mig ett liv som väl fungerande neurotiker inom gränserna de stakat ut i den anpassade tillvaro vi kan kalla ”Efteråt hos farbror Steffe””.