Kategoriarkiv: Snitsarens levnad

Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Den sista vilan

Ett kort slag övervägde jag att rubricera detta blogginlägg med en publikfriande travestering, ”Ett halvt bröllop och nio begravningar”, ty sådan har fördelningen mellan sagda begivenheter varit i mitt liv. Medan jag bara bevittnat en vigselakt en enda gång och konsekvent avhållit mig från tillhörande festligheter, har jag inte haft något emot att ta farväl av döda tillsammans med andra, ty till skillnad från de oklara händelser som manifesteras i ett bröllop innebär döden en tydlig förändring i en människas liv, varför någon form av minnesstund kring denna är begriplig också för mig som annars knappast är svag för symboliska uttryck, och även om traditionella ritualer med outtalade regler och svårbegripliga gudsord alltid hört till ordningen, har jag haft viss behållning av de nio jordfästningar jag bevistat.

De nio jag följt till sista vilan har alla varit äldre än jag och förhoppningsvis ska det förbli så länge än. Yngre människors död är svårare att acceptera, och även om alla nio inte levt färdigt och några dött oväntat fort, har de trots allt uppnått respektabla åldrar med ett genomsnitt av drygt 80 år, där den yngste blivit  71 år och den äldste 89. Alla i min närvaro jordfästa har varit släktingar till mig, först i raden min far för trettiosju år sedan och min mor elva år senare, så småningom följda av mina två mostrar och min morbror i onämnd ordning samt min svärfar och ytterligare två ingifta släktingar, alla dittills dock utvalda av liemannen ur mina föräldrars generation, varför min systers bortgång och jordfästning för en månad sedan blev en ny, omtumlande och ofrånkomlig påminnelse om min egen generations dödlighet, vilket möjligen är skälet till att detta blogginlägg skrivits. Även om det enligt doktorn inte hastar att planera för min begravning på grund av kända krämpor, har jag erfarit hur okända sådana kan ända ett liv med kort varsel.

Jag såg min mor dra sitt sista andetag och min far ligga död i en sjukhussäng med insjunken mun och uppbunden haka, men annars har jag mött mina avlidna först i kyrkan, diskret men praktfullt dolda för världen. Någon bokstavlig begravning där hela kistan sänks ned hel i en grop som på film har jag aldrig varit med om. Oftast har det stiliga arrangemanget lämnats kvar övergivet framför altaret, men vid två tillfällen har kistan inför sörjande församling burits ut av starka män till väntande likbil, en gång med mig som en av sex noga instruerade bärare. Det kan se riktigt mäktigt ut när svartklädda män skrider fram och handgripligt talar om att såväl livet som det ordnade avskedet till detta är definitivt slut, och jag själv sägs inte heller ha gjort bort mig under mina minuter i det kulturella rampljuset.

Det känsligaste uppträdandet under en jordfästning står dock var och en av de sörjande för, när de i tur och ordning går runt kistan för att ta farväl av den som ligger däri. Anständigheten kräver att de som väntar på sin tur eller redan har fullgjort sitt uppdrag visar diskretion, men åtminstone jag tittar ändå ohämmat på i smyg, och när jag själv skrider fram är jag medveten om andras blickar och uppträder därefter. Någon plats för tankar på den döda finns naturligtvis inte i mitt arma huvud, utan min enda ambition är att inte göra bort mig, vilket hittills lyckats bra, även om jag vid premiären gick förbi min fars kista utan att stanna så som brukligt är och utan att med en min avslöja mina känslor, vilket måhända var bäst för alla. Med den nya seden att även herrar kan lägga en egen blomma på kistlocket blev ceremonin naturligare med något konkret att syssla med och fästa blicken på. Min morbror, vars kista dekorerats militärt, fick dock nöja sig med en djup bugning från mig, medan min systers sensommarbukett från hennes egen trädgård kompletterades med en spontan vinkning och, enligt vad man sagt mig, ett tyst ”Hej då”. Vid mycket välbesökta jordfästningar läggs blommorna av praktiska skäl i stället på ett bord framför kistan för att eventuellt utspridas på denna senare, en delikat uppgift som inför sittande församling anförtroddes mig när min svärfar begrovs. I övrigt kan jag inte påminna mig några avvikande hyss i samband med denna känsliga ceremoni.

Om jag någon sällsynt gång fällt en tår i kyrkan, har det varit till musik, och alla jordfästningar jag bevistat har bjudit på stämningsfull sådan i rikt mått, antingen den valts av de döda i förväg eller av deras anhöriga i samråd med konsulterad erfarenhet, och antingen inhyrda konsertmusiker framfört Beethovens vårsonat eller kyrkans egen kantor spelat sedvanliga psalmer, i vilka jag ohämmat stämt in när melodierna varit kända, även om jag som övergiven bas ibland haft svårt att hitta rätt ton bland idel ljusare röster. Att jag med psalmisternas ord i min mun inte sällan åkallat okända högre makter, har hittills bekymrat mig föga, och om jag någon gång skulle drabbas av samvetskval inför någon påbjuden strof, återstår möjligheten att tillfälligt tystna, nynna ordlöst eller likt Åke hos Bertil Malmberg sjunga ”Raj raj”, ty detta interaktiva inslag är trots allt lite spännande i kyrkan. Vilken eventuell musik som kommer att spelas eller sjungas för mig en gång och hur detta ska komma att låta, har jag däremot ingen anledning att bry mig om.

Som ordet ”jordfästning” troligen antyder har de ovan redovisade ceremonierna inte bara syftat till att förbereda de dödas själar för ett tänkt men svårbegripligt evigt liv utan framför allt till att någorlunda värdigt följa deras kroppar en bit på väg mot en partiell och temporär vila i jorden, och för att leva upp till sin rubrik ska detta blogginlägg även beröra denna sida av verkligheten. De nio släktingar jag sett jordfästas har senare kommit i så kallad vigd jord, alla så vitt känt efter att först ha bränts till aska, som mestadels därefter lagts i en urna för att sättas ner i en grav, över vilken sedan en namnprydd sten placerats. Två av mina döda anhöriga har dock önskat få sin aska anonymt strödd i en minneslund, vilket har respekterats. Bakom sådana önskemål anas oftast en omtänksam förhoppning att de efterlevande ska slippa bekosta, besöka och underhålla en gravplats, men ibland hörs även en uttalad, självisk frihetslängtan, i värsta fall kombinerad med en svåruppfylld önskan att symboliskt spridas ut på särskild plats. Vad som sker med kroppen efter döden borde bara angå dem som skall ta hand om den, men i bästa fall kan likets uttalade åsikt i frågan, om så bara i form av likgiltighet (!!), hjälpa dem att enas. Många önskar en bestämd plats, helst markerad med namn, att rituellt minnas sina avlidna vid, och visst är det stämningsfullt med glittrande begravningsplatser i novembermörkret, men varför blommor och gravlyktor ska placeras just invid de minimala rester som som återstår av vad som en gång varit en specifik levande kropp, medan övriga delar av denna svävar omkring i atmosfären eller har fallit ner som regn och snö eller till och med döljer sig i de efterlevandes kroppar, har jag aldrig riktigt förstått, ty i den mån jag minns mina döda, har det mycket lite med symbolik och fetischism att göra.

Att som död dröja kvar på jorden i form av avsatta materiella och andliga spår, är för många en i dubbel mening fåfäng förhoppning.  Hur tydliga vi än har varit i våra liv, försvinner det levande minnet av oss med våra samtida och i bästa fall bevaras vittnesmål om vår existens i muntlig tradition eller genom efterlämnade dokument. Få är de som likt min svärfar har begåvats med ett fortsatt liv efter döden, låt vara helt utom egen kontroll och utan möjlighet att njuta dess frukter. Många av mina släktingar har som nydöda fått sina liv offentligt sammanfattade i nekrologer skrivna av arbetskollegor eller av kamrater ur andra sammanhang, medan mindre bemärkta avlidna utan sådana vänner har fått hålla till godo med vanliga dödsannonser utformade av de närmast sörjande. Förutom omsorgsfullt valda texter ska dessa korta, på samma gång privata och offentliga meddelanden om nära anhörigas död även förses med små bilder eller symboler som speglar de avlidna och deras liv. Mina släktingars dödsannonser pryddes på sin tid oftast med det kors som traditionellt bara har varit ett tecken för ”död”, och som först med senare års mångfald av symboler fått en mer religiös innebörd och därför i modernare annonser ersatts av blommor, flygande fåglar och nedgående solar, neutrala bilder, av vilka jag gissningsvis en gång ska begåvas med någon, ty en mer specifik och någorlunda sann symbol för mig och mitt långa liv lär bli svår att välja. ”Pensel och palett”, är visserligen ett vanligt tecken för konstnärskap, men kan i mitt fall utbytas mot vilket övergivet verktyg för självförverkligande eller självhävdelse som helst, och den enda krumelur som jag själv tycker passar bra i sammanhanget ter sig troligen mindre lämplig i andras ögon:

                                                

Den torrt sakliga tonen i min statistiska genomgång döljer naturligtvis mycket. Några jordfästningar av nära anhöriga har berört mig mer än andra, där de döda varit mig mer likgiltiga, men att redovisa sådana detaljer skulle föra alltför långt från den röda tråd jag sökt följa, ty som en psykologiskt skarpsynt läsare förstår är denna sorgliga minneskavalkad egentligen en förberedelse för min egen död och begravning, och medan den senare händelsen enligt vad som framgått ovan förblir mina efterlevandes angelägenhet, ser jag den förra som så viktig i mitt liv att det finns anledning att återkomma dit när det blir aktuellt.

Att spara sitt liv

 

dagbok-1-k50 I-35 K-35

dagbok-2a-k50 I-35 K-35

 

Medan ett fåtal dagböcker som exempelvis Årstafruns och Anne Franks har nått sin berömmelse på egna meriter och gjort sina författare kända först i efterhand, uppmärksammas andra tvärtom för att de skrivits av redan kända personer. De flesta dagboksskribenter förblir dock okända och de flesta dagböcker blir aldrig lästa av andra än sina ägare och skapare, vilket också torde vara meningen med dem, antingen det handlar om sakliga minnesanteckningar, värdefulla för dem de gäller men föga spännande för utomstående, eller om öppenhjärtigt bekända tankar och känslor, anförtrodda som till en hemlig, förstående vän och därför väl gömda eller skyddade bakom lås. Även om de flitigaste dagboksskrivarna är unga och för det mesta av honkön, är det få som inte någon gång i livet har gjort något slags datummärkta noteringar, och som framgår av hans berättelse nedan har även snitsaren fuskat i genren.

”Som den seriöst satsande höjdhoppare jag var, bokförde jag min träning noga redan i tonåren. I ett häfte med svarta vaxdukspärmar noterade jag träningspass och tävlingar, och så småningom kompletterades dessa kortfattade kvantitativa sakuppgifter med anteckningar i en annan liten bok med plats för iakttagelser, reflexioner och nya idéer, ungefär så som mitt löpande alter ego idag registrerar sina bedrifter på olika löparforum men utan dennes ambition att kommunicera med likasinnade. Mina träningsböcker förstördes som så mycket annat några år senare i den tidigare omtalade utrensning som avsågs förinta alla vittnesmål om min existens, men som åldrad exhibitionist ser jag med mer försonande ögon på denna oskuldsfulla period i mitt liv, och det hade förvisso varit spännande att ta del av mina juvenila skriverier idag, om de så bara gällde höjdhopp.

Ännu kortare livslängd fick mina pinsamt omogna försök att i ett par påbörjade dagböcker formulera det nya liv som i tjugoårsåldern hägrade utanför idrotten. Av mina successivt utrivna anteckningar minns jag ännu några, som i sin fåniga tillgjordhet säger något om mig under denna tid. Jag berömde Erik Asklunds bok ”Livsdyrkarna”, där konstnärsbohemer sökte sin frihet i ett liv nära naturen och där kvinnor var lika okomplicerade och lättillgängliga som i den unge, oerfarne läsarens drömmar, och när de för mig okända avantgardisterna Karl Erik Welin, Lars-Gunnar Bodin och Bengt Emil Johnson, gästade Hylands hörna för att roa och chockera i egenskap av ”galna genier”, uttryckte jag andligt släktskap med dem, samtidigt som Bunuels film ”Mordängeln” bara gavs omdömet ”Bisarr uh!”. Nästan ordagrant erinrar jag mig också ett synnerligen krystat visdomsord, som jag tydligen temporärt ansåg vara fyndigt och humoristiskt: ”Att förverkliga sig själv, är att tacka ja när någon frågar: Vill min herre följa med hem och se på min strutsäggsamling?”. Min känsla denna höst 1966 var att något ännu okänt måste hända mig, och för detta ansåg jag mig själv ytterst ansvarig, även om min stolta föresats inte följdes i handling, och omvälvande möten med andra människor skulle dröja länge än.

Först med den stenografiskt inspirerade skrift som utvecklades några år senare hittade jag ett sätt att föra dagbok utan att skämmas över stil och innehåll, även om de svårtydda anteckningarna för säkerhets skull också begränsades till ett minimum, ofta bara till ett enda ord, så som det översta av exemplen ovan visar. Utdraget från september 1971 berättar om en händelserik månad både vad gäller mitt måleri, som kommenteras i en egen kolumn, och livet i övrigt, där mycket tydligen utspelade sig på och kring Observatoriekullen i Stockholm. Två filmer, ”Den förlorade sonens återkomst” och ”Harry Munter” hann jag också se under samma månad, medan mina studier och en då påbörjad trebetygsuppsats i ryska inte kommenterats. Däremot har jag av okänd anledning noterat ”negerkyssar” den 17:e och ”negerbollar” den 27:e september, och än gåtfullare innebörd har ordet ”rävhund” tidigare i månaden.

Denna dagbok, sedermera ofta konsulterad under benämningen ”bruna boken”, fördes under åren 1968-1976 och därefter inom nya pärmar 1990-2008, varvid skriften så småningom förändrades så som har beskrivits i inlägget ”Nujpraw”, och som det nedre av exemplen ovan visar. Förutom lingonplockning och två biobesök, ”Ett öga rött” och ”Du levande”, handlar detta utdrag från september 2007  om förberedelserna för och genomförandet av Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Då löpningsrelaterade händelser behandlades utförligare av signaturen jumper på officiella träningsforum, befanns dagboken snart mer eller mindre överflödig och ett år senare slutade jag att skriva i den. Sedan emellertid jumpers aktivitet avtagit och livet utanför löpningen fått mer utrymme, vaknar åter behovet av en brun bok, vilken i så fall blir den tredje i ordningen, och om jag rätt bedömer mitt liv, den sista.”

Du 3

Om föregående blogginlägg inte avslutats så naturligt med berättarduets död och sista vila i en minneslund, hade det kompletterats med nedanstående berättelse om ännu ett raketäventyr som utspelat sig långt senare, närmare bestämt den 6 juni 2002 i samband med firandet av Stockholms 750-årsjubileum. I stället blir denna föga märkvärdiga händelse ämne för ytterligare ett inlägg med vars hjälp snitsarens blogg kan leva vidare några veckor till, och då det nyfunna stilgreppet att berätta självbiografiskt i andra person fortfarande känns spännande och av allt att döma har varit framgångsrikt, saknas skäl att inte spinna vidare medan ullen är varm: 

Du är nu femtiosex år gammal och efter en lång dag som ”Stockholmssnitsaren”, vars kringvandrande existens beskrivits i ett tidigare blogginlägg, har du hamnat vid Kungsträdgården där folk trängs i samband med något stökigt evenemang. Ur högtalarna hör du Täppas Fogelberg berätta om hur det är att som boende i Gamla Stan tvingas dela tvättstuga med kungliga slottet, och publiken skrattar mycket lamt åt hans fomulering ”Ni vill inte veta hur kungens kalsonger ser ut”. Den ljusa junikvällen till trots tycks man också ha ordnat ett fyrverkeri som är i full gång när du passerar Strömgatan och möjligen har du stannat till för att ägna det en stunds uppmärksamhet, när du känner hur något hårt träffar dig uppifrån på din bara hjässa. Det gör ordentligt ont och när du känner efter med handen upptäcker du att det blöder. På marken bredvid dig finner du blodflödets orsak, ett föremål som bedöms vara en bit av höljet till en raket och som du tar med dig när du målmedvetet styr dina steg mot det tält där festarrangörerna håller till. Du känner samma opersonliga ilska som när du slår tån i en tröskel eller huvudet i en dörrpost, men när du går in i tältet riktar du din vrede mot den första person du ser och tilltalar denna: ”Hörru pajas!”. Sedan du förklarat din belägenhet blir du emellertid väl omhändertagen, varför du snart ångrar dina ord. Du får såret omsett och som ytterligare plåster på detta ett glas vatten och ett äpple, ty till skillnad från arrangörerna av det fyrverkeri, som ett halvt sekel tidigare vållade dig betydligt värre lidande, är alla här både medlidsamma och ångerfulla, vilket säger något om hur tiderna har förändrats. Ångerfull är även Täppas Fogelberg som sitter i samma tält efter fullbordad insats, men när han beklagar sitt dåliga framträdande försäkras han  (föga sanningsenligt)  om att han ”varit jättebra”. Själv ger du dig snart iväg mot nya äventyr, närmast till ett övergångsställe vid Hamngatan, där en stor bil med vältränade ynglingar i förarhytten och på flaket tutar åt en skröplig åldring som går långsamt över gatan och som när han hötter med käppen blir skrattande upplyst om att ”Den här bilen är hårdare än du”. Eftersom du fortfarande har förhöjd adrenalinhalt i blodet och känner sympati med den gamle mannen som i likhet med dig själv tidigare har fått sitt livsrum beskuret av högljudda representanter för en tid han inte känns vid, gör du något du efteråt kommer att förvånas över. I din hastigt uppflammande vrede harklar du dig och spottar i handen för att sedan vid passage av bilen kasta loskan över axeln upp på flaket, där den att döma av ilskna kommentarer träffar mitt i prick, varefter du lugnt och oskyldigt vandrar vidare utan att vända dig om.     

Brevskrivaren

Jag har i min ägo en låda full med brev och vykort, adresserade inte bara till mig utan även till mina föräldrar och några av deras förfäder. Vid en analys av detta textmaterial slår det mig hur en del skribenter, främst kvinnliga sådana, tycks ha en avundsvärd förmåga att skriva en okonstlad svenska direkt ur hjärtat, medan andra föredrar att anpassa sitt språk efter egen estetik, inte sällan med illa dold litterär ambition. Medan de förra prioriterar kommunikationen som sådan och söker tillfredsställa mottagarens önskan om information, månar de senare mest om sin egen framtoning. Bland dessa självupptagna brevskrivare utmärker sig i min samling den unge man, som i detta blogginlägg kallas ”brevskrivaren”, och vars brevskrivarkonst ska analyseras nedan med hänsyn till stil och innehåll. De nio brev jag valt som exempel är alla adresserade till föräldrarna och sparade av modern för att senare återfinnas efter hennes död.

Hej far.
Hur är det med din rygg. Hela min kropp mår bra. Jag har hoppat 112 i höjdhopp och 1.46 i Stav. Mor sa att hon snärt är klar med körsbärsträden. Jag kanske klarar 1.14 i höjd.
Tor.

Att döma av hoppresultaten i brevet ovan författades detta när brevskrivaren var tio år, och lika kortfattade är andra återfunna rader från samma och tidigare ålder. Bruket av ”mor” och ”far” om och till föräldrarna, var inte vanligt i 1950-talets Stocksund, men har sin förklaring i faderns skånska härkomst. Dessa titlar användes dock aldrig i tilltal som substitut för pronomen, så som brukligt varit i tidigare generationer, ty som framgår ovan duade brevskrivaren sina föräldrar, och från tidig ålder lär han dessutom till vardags ha titulerat dem ”morsan” och ”farsan”.

När han i nedanstående exempel två år senare skriver hem från sommarstället i Vejbystrand, är han mer berättarglad, men blicken på omvärlden är fortfarande ett barns, och så länge han skriver riktig svenska och stavar rätt, är han lyckligt ointresserad av sitt språk. Tolvåringen kan inte stava till ”auktion”, men tycks annars behärska sina begränsade medel, där adjektivet ”laban” är en medveten, temporär form av ”lajban”. Den ålderstypiskt sakliga berättelsen ger oss även en inblick i det sena 1950-talet, när barn kunde åläggas trädgårdsarbete och pengar hade ett annat värde. Det märkliga namnet ”Sgunne” torde avse brevskrivarens moster och lär från början vara en sammandragning av ”Moster Gunnel”, medan övriga nämnda personer är andra släktingar boende på orten om sommaren. De var alla lärare och åtnjöt som sådana lång semester, vilket möjliggjorde gossens vistelse på sommarstället utan föräldrar och syskon, lämpligen i sagda mosters hus på familjens tomt.

Hejsan igen.
Hur har ni det därhemma. Jag mår finfint. Det gör Sgunne, Alméns och Cavallins också. I torsdags fick vi den första jordgubbslitern. Det smakade härligt. Maja var här i onsdags och i torsdags. Vi var i Öllöv på en aktion idag. Mellanmålet hade vi med oss som matsäck. Sgunne och jag fick åka i Alméns bil och Cavallins i sin. Mellanmålet åt vi innan aktionen började, vid en höstack. Alltså, det var inte aktionen som började vid en höstack utan vi åt mellanmålet där. Mitt under måltiden stack en tant ut huvudet ur ett förster och plåtade oss. Jag råkade tyvärr göra en besynnerlig grimas då. Närå, jag bara skojade. På aktionen var det en laban gubbe som köpte och köpte (han hade keps). Fångsten blev, för Sgunne en höganäskruka för 1 kr, för Alméns ingenting, för Cavallins två stolar för 3 kr. En bamsig soffa gick ut för bara 50 öre. Oj jag har glömt att rensa häcken idag. Det måste jag göra. Hejsan då.
Tor.

När brevskrivaren är fjorton år tycks han skriva mer försiktigt och beräknande, vad gäller såväl stil som innehåll, ty frånsett uppgiften om broderns besök från militärtjänst speglar nedanstående hastiga hälsning hem till fadern och systern knappast hans tankevärld vid denna tid, och det medvetna språkets uppgift är att roa dem, vars smak för oväntade detaljer och nya formuleringar han känner. Namnen Molle och Ärta ska uttydas Olle och Märta, enligt samma mönster som på denna blogg förvandlat kollegorna Nix och Masse till Max och Nisse. Detta av brevskrivaren och hans kusin introducerade sätt att byta konsonanter roade så småningom även vuxna, men medan de kreativa fjortonåringarna snart gav sig ut på nya språkliga upptäcksfärder, var den äldre generationen trögare, varför brevskrivaren sedan i många år tvingades höra exempelvis vildhallon benämnas ”hilda vallon”. Olle och Märta som var bror respektive syster till brevskrivarens morfar bodde tillsammans i Ängelholm men talade en utpräglad norrköpingska och var i en fjortonårings ögon urgamla och lite komiska figurer.

Hej Gräsänkling och Syster.
Jag är sjuk i halsen och måste sitta i halvskugga och dricka citronvatten. Igår uppvaktade vi Olle på hans födelsedag. Själv stod jag mest på Molle och Ärtas balkon och släppte ner skräp på folk. Ikväll kommer Mats, men tyvärr kan han inte få se mig göra något fantastiskt höjdhopp. Det ska bli kul att få se honom i uniform. På tal om ingenting så uppträdde Morbror Stig i en storpalmig utanpåskjorta idag. Mor fick sig ett gott skratt, men jag kunde inte finna något lustigt med den. Nej, för bövelen, nu måste jag sluta. Till slut bara veckans skämt (kommer från Sven). Oj vad här är mörkt, här kan det inte ha varit tänt på länge.
TOR.

Denna förmåga, att hålla sina läsare på såväl lagom avstånd som gott humör med låtsat intresse för oviktiga detaljer, har brevskrivaren utvecklat ytterligare när han nästa sommar skriver hem till föräldrarna. I det korta utdraget nedan visar femtonåringen sitt sinne för ironisk distans, medan språket ännu inte hittat den oklanderliga men tråkiga form, som senare ska garantera honom betyget AB på varje gymnasieuppsats. Det är förvånande att han i detta försök att härma fåniga vuxnas attityder inte förmår formulera sig mer elegant, ty här handlar det ännu inte om medveten tafatthet.

…På tal om Sven (överst t.h.) så har Cavallins och Alméns kommit tillbaka från Italien. Dom hade många fina saker med sig. Utav Sgunne fick jag två stycken maschettknappar (stavning?) från Italien. På dom finns ett utsökt vackert mosaikmönster som föreställer en utsökt vacker blå blomma med gröna blad. Bakgrunden är hemlighetsfull. Runt om är det en läcker ram med guldfärg. Tjusigt va!!? Av Sven fick jag en trevlig kniv från Pisa på vilkens fodral det står PISA.  Av Vinting fick jag en läcker chokladkaka på vars papper det står ”van houten”…

Med samma inställsamma ironi beskriver han senare i brevet en bjudning där ”vi åt ost och kex och drack wisky”, och där nämnda italienfarare ”berättade tråkiga reseminnen” i form av ”punkteringar, dåliga källarmästare på restauranger, slut på bensinen, bilköer, arga italienare o.s.v.”. Den hjärtliga skadeglädje, som anas mellan raderna och som brevskrivaren hoppas dela med sina läsare, döljer dock ingen avund, trots att femtonåringen aldrig varit söder om Köpenhamn och hans föräldrar sällan eller aldrig företagit nöjesresor med familjen, ty han trivs bäst när han får vara i fred på ett och samma ställe under sommaren.

Förutom några slarviga rader, pliktskyldigt bifogade i andra familjemedlemmars brev, saknas exempel på brevskrivarens stil under de följande åren, och säkert är att han inte uttryckte sig skriftligen i onödan, men när han i nittonårsåldern tvingades göra militärtjänst i Norrland, kände han sig uppenbarligen manad att meddela sig med föräldrahemmet, ty från denna period i hans liv finns ett rikt analysmaterial. De två valda brevutdragen nedan visar en ung och ännu omogen brevskrivare, som dessutom tycks sorglöst omedveten om sin omognad. I brist på ett eget naturligt skriftspråk tvingas han ikläda sig språkdräkter, lånade från den begränsade litteratur han mött. I det tramsiga första exemplet anas möjligen inspiration från lille Hunos berättelse hos Povel Ramel och det parodiskt sakliga andra utdraget vittnar om läsning av tråkig facktext och minner om gymnasiets torra uppsatser. Medan den unge brevskrivaren troligen ansåg sig humoristisk, ser han med senare ögon en rörande brist på stilsäkerhet även i dessa avsiktligt tillgjorda alster. Det finns dock något charmerande i brevskrivarens ungdomliga hybris och övertro på sin originalitet, som den äldre kollegan kan avundas.

Hjärtliga hälsningar från Tor.
Hälsa alla hur mås det. Jag mår bra, men jag är lite sjuk. Har varit har jag i alla fall. Förkyld. Hej, vi har jättekul här på I20. Vi får marschera, hälsa och se på doktorn och en hel mängd andra roliga saker. Vi får ta skydd också. Det är skojigt. Ibland får vi bannor. För att vi gjort fel. Då fnissar vi, för då skäms vi. Då har vi dabbat oss. Vi får bra mat, särskilt på lördagarna. Vi har fått kåpistar också. Dom skjuter vi med. Jag sköt för högt. Då sänkte jag kornet. På kåpisten. I låsjementet är det rent och fint. Vi bäddar sängarna så fint. För vi vill ju inte ha lort i rummet. Då kan det bli otrevligt. Med lort i rummet. Vi får förflytta oss också. Gå och krypa. Ibland ålar vi också. Då ser vi så skojiga ut. Då fnissar vi.  (Och så vidare).

Bästa och hittills enda familj!!
Efter att jag författat diverse vykort till ett antal mostrar och fastrar kan det vara dags att skriva ett par rader också till dig kära familj. Det är för närvarande söndag kväll. Jag ligger på sängen, lätt stödd av den vänstra armbågen och vänd mot den vägg där det inte finns fönster. I den motsatta änden av rummet sitter, grupperade kring det lilla bordet, Mörtsjö, Thorin, Johansson och Tillbro och spelar kort. Jag kan gissa att det är poker, dels med anledning av den oformliga korthögen i mitten och dels av de många kommentarerna. På en säng intill står en radioapparat, ur vilken en man och en kvinna hörs sjunga att ”Jag hade en fästman, jag höll honom kär”, något som kan anses förbryllande, eller i varje fall tyckas förbryllande, om man betänker att ett sådant påstående fälls av två aktörer, människor, därtill av olika slag, var för sig, oberoende av varandra och omvärlden, i ett tillstånd eller i en form, som för en utomstående ter sig, eller helt enkelt är, enhetligt eller i sig själv ett faktum. Nåväl, på samma säng, delvis skymd av radion ligger en soldat klädd i gröna byxor och vita sockar.  På en säng mittemot sitter Dahlgren och vill ha sagt att de fyra kortspelarna inte kan läsa, vilket han grundar på att dessa ska ha sagt att han enligt listan på väggen är logementschef men att han vet att han är blott städare. Sådan är scenen, när radion plötsligt,  eller rättare sagt med en presentation efter en kortare paus,  byter musik till Bo Nilssons ”Har du nånsin hört någon spela jazz på en elektrisk flöjt”, som sjungs av en dam, som påminner om och troligtvis också är Monika Zetterlund.  (Och så vidare).

När brevskrivaren tre år senare reste i Europa, var hans hjärna än mer fylld av litterärt överskottsmaterial att dölja tankar och känslor bakom, och i de vykort och enstaka brev han sände hem visade han sin förmåga att göra sig oåtkomlig. Ehuru ännu gymnasial tycks stilen nu säkrare med ett friare ordval och en mer varierad meningsbyggnad, och som student av den gamla stammen behärskade han verbens forna pluralformer, när de passade hans avsikter att skapa distans. Bevarade rader är präntade med prydliga bokstäver långt från hans personliga skrivstil, och brevet som återges nedan är också utformat med speciell omsorg i sin helhet, ty vid denna tid var han noga med vilka spår han lämnade i världen.

tisdag…
Kära vänner!
Jag har ett italienskt frimärke kvar och skriver detta brev till er. Det är morgon. H sover. Med det italienska bad- och turistlivet högt uppe i halsen ämnar vi idag ta tåget till Marseilles.
San Remo! Vad vill jag minnas av dig i min gungstol om femtio år? Måhända de gamla människorna som travade omkring i korridoren och logo och nickade: ”Bonjour Monsieur”. Frun i mjölkaffären, som utstötte förtjusta skrik var gång vi kommo om morgnarna. De små butikerna på Via Palazzo. Parkerna, de egendomliga träden, eller helt enkelt fönstret där vi åto vårt bröd så att smulorna föllo ned på balkongen under. Ack! Hur outgrundligt är inte livet.   Detta brev har korsat fyra oceaner!.
Här i söder finns det många svenskar som man stöter på, när man vandrar omkring. De uppför sig egendomligt och härrör från olika fritidsresor. I egenskap av internationell holländare, som hjälpligt parlerar franska med händerna, skyr jag dem som pesten. När de sålunda kommer fram och dunkar mig i ryggen och undrar om jag är svensk, bara tittar jag förvånat på dem och mumlar för mig själv. H är australier från Sidney. Turist sig känna så brun och frisk, ändå se ut som torkad fisk. Hur mår ni.
T.

I det korta brevet nedan, skickat några år senare från en språkresa i Moskva, är brevskrivarens minimalism konsekvent genomförd med enkla huvudsatser och minsta räkneord skrivet i siffror. Att han textat hela brevet beror möjligtvis på osäkerhet kring faderns förmåga att läsa skrivstil efter en stroke med åtföljande afasi ett par år tidigare.

Hej.
Här är Moskva. Här är vi, 25 svenskar och 12 finnar. Vi bor 3 personer i varje rum. Sängen är skön och man kan tvätta sig och duscha i korridoren. Tyskar, fransmän, schweizare och ryssar finns även. Maten är trevlig och mättande. Soppor före. Vi äter 500 m. från bostaden och går dit i en lång rad eller i små grupper. På vägen spelar ryssar domino och fotboll. Vi går i skolan fyra timmar om dan.  Vår lärarinna heter Natalja och vi är 10 elever i klassen.  Vi lyssnar på bandspelare och pratar. Vi lär oss ingenting. Igår åkte vi tunnelbana och buss. Det finns massor av människor men nästan inga bilar. På röda torget regnade det. I det statliga varuhuset GUM villade jag bort mig. Jag kom nästan inte hem. Jag köpte 1/2 l mjölk och frågade en liten man med en fotboll om vägen. Igår kväll sammanfördes vi med rysk ungdom. Det var tråkigt. På kvällarna kommer alla ryssar fram. De öppnar fönstren och skriker åt varandra. I parkerna vimlar det. Hur mår ni.
Hälsningar Tor.

I senare brev hem har brevskrivaren återgått till skrivstil, men kråkfötterna är fortfarande handikappanpassade och språket fortfarande lika enkelt, för att inte säga torftigt. De följande årens korrespondens mellan brevskrivaren och hans tillkommande skulle sedan tvinga fram ett ärligare innehåll och en mer personlig stil, där impressionistiskt fångade fragment av hans verklighet, beskrivna på ett okomplicerat och naket språk, ofta med bifogade teckningar och akvareller, lär ha uppskattats av mottagaren och möjligen banat väg till hennes hjärta. Denna fyrtio år gamla brevväxling är av förklarliga skäl inte tillgänglig för analys här på snitsarens blogg, men något av samma avskalade och naivistiska skrivsätt tycks brevskrivaren bjuda även sina gamla föräldrar i nedan delvis återgivna brev från en militär repetitionsövning vintern 1972, där hans oväntade öppenhjärtighet torde ha glatt dem, som annars inte var bortskämda med hans ord. Denna bloggs läsare kan dessutom betrakta utdraget som ett komplement till inlägget ”NMT” om snitsarens militärliv.

Hej på er!
Hur mår ni där nere. Nu sitter jag i tältet på min gröna päls vid kaminen. Jag har hängt upp mina kängor på tork i taket. Ute är det mörkt och kallt och stjärnklart. Månen är stor och rund. I väster rakt nedanför Casiopeja syns en jättestor stjärna. I våras såg man Jupiter som en stor stjärna rakt i söder om kvällen. Jag har just gått kvällspromenaden till byskolan och tillbaka. I gymnastiksalen där kan man dricka choklad och se på TV. På hemvägen brukar jag ibland ta vägen förbi bensinstationen och titta på termometern. När det är under femton grader, då biter det i näsan. Här inne är det varmt och gott om fötterna. Runt kaminen hänger snödräkter och sockar på tork. En repgubbe med polisonger och pigga ögon står och värmer sina händer. Utefter väggarna, med fötterna mot kaminen, ligger andra repgubbar. Dom pratar med varann och berättar gamla minnen. En del av dem är ganska gamla. På min pluton finns inga stockholmare mer än jag. De flesta kommer från trakten och får bo hemma över natten. Andra är längre inifrån landet, från Vilhelmina, Dorotea, Åsele, Lycksele och Tärna. De pratar sitt eget språk. Det är ganska roligt att höra på när de berättar om sina hemtrakter för varann. De är väderbitna och sega och har varit med om en del. Nu kom Eriksson in genom tältdörren och satte sig att äta ost på eldarpallen. Han är en baddare.
Om dagarna här skiner solen. Då är våren här. Det smälter på vägar och sydsluttningar och i skogen doftar det granris och bark. På kvällen, när solen går ner, kyler det på. Snön knarrar och allt ser ut som av is. När det är mulet blir himlen så askviolett, nästan svart-röd. Om man står alldeles stilla i skogen hör man hur långt borta och öde det är. Inga ljud hörs mer än skogen som står. Om man ser upp i himlen och lyssnar, tycker man att man hör den långt borta. Hela skogen står och väntar, känns det som. Allting försvinner.
För det mesta måste vi springa omkring med gevären i skogen som dårar. Då väcker vi upp varenda litet knytt. Ibland är det stridsdomare, som tittar när vi leker i skogen. En gång kom en stridsdomare och gav mig ett papper. På det stod det: ”Skott i axeln, lindrig smärta, rodnad vid utgångshålet, stelhet i axeln”. På andra sidan var en makaber bild av ett hårigt bröst med ett kulhål ovanför nyckelbenet. Då fick jag lägga mig ner i snön och bli omhändertagen av sjukvårdare.  Andra får handen avskjuten eller bajonett i magen. Ja, ja, vad de kan hitta på…
(Och så vidare).

Brevet avslutas med brevskrivarens tvivel på militärlivets mål och mening och en försäkran att mycket ska till för att få på honom en uniform igen, tankar han dock ska glömma för att åter påminnas om ytterligare fyra gånger, och när han så småningom har egen familj ska denna få likadana brev i samma okonstlade stil var gång han är borta. Hemma skriver han emellertid helst på maskin, varmed tycks följa ett formellare och mer distanserat språk, som när han senare loggar in på Hotmail under signaturen ”snitsaren” ska utvecklas till vad läsarna känner igen på denna blogg.

 

God jul

Med detta för ovanlighets skull dagsaktuella och hastigt författade inlägg önskar snitsaren sina kvardröjande läsare en god helg men först och främst sig själv en lugn sådan fjärran från allt som traditionellt hör julen till i form av mat, gåvor och umgänge i överflöd, en blygsam önskan han även detta år räknar med att få tillgodosedd, utan att för den skull komma i åtnjutande av ”kamrerns julafton”, ett begrepp som ger de flesta rysningar av obehag, då det konnoterar olycklig ensamhet, medan det för andra, såsom snitsaren, står för ett angenämt sätt att tillbringa en av årets 365 dagar. När snitsarens barn var små lär dessa ha trott, att slagdängan ”I’m dreaming of a white Cristmas”, odödliggjord av Bing Crosby på 1940-talet, hade den svenska texten ”Jag drömmer om en jul ensam”, detta emedan deras far någon gång hördes sjunga så.  Snitsarens inställning till julen och hans firande av denna behandlas visserligen utförligt i blogginlägget ”Ju”, men med anledning av dagens datum bjuder han oss här nedan på ytterligare två julberättelser ur sitt långa liv, varvid han dock ber om ursäkt för sin tråkighet och förklarar, att om vi finner hans prosa om möjligt mer otymplig och svårläst än vanligt, har detta sin grund i hans egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt.

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till”. 

”Elva år senare tillbringade jag själv min julafton ensam. När jag gick i terapi vid regionsjukhuset i Umeå vintern 1977-1978, innehade jag ett studentrum, där jag samtidigt passade på att leva ut min dröm om ”en jul ensam” utan varje form av firande. Av själva julaftonen minns jag inte mycket, varför den inte bör ha skilt sig mycket från de flesta andra dagar. Kanske gick jag någon promenad på stan, men annars var jag hänvisad till min ensamhet i den helt folktomma korridoren, där man för säkerhets skull också tagit bort teven från det gemensamma köket, men lämnat kvar en elektrisk julstjärna i fönstret, vilken jag helt fräckt plockade ner, inte för att den påminde mig om jul, utan för att jag behövde dess sladd och lampa till den teveapparat jag fått en idé att tillverka genom att klippa ut en ruta av lämplig form i en kartong och där bakom sätta ett smörpapper på vilket jag ritat en bild samt därefter hänga lampan inne i kartongen och sätta fast sladdens strömbrytare på tevens framsida. När studenterna återvände efter julledigheten och nyfiket tryckte på knappen, möttes de sålunda i den upplysta teverutan av en skojig nyhetsuppläsare som i en pratbubbla dystert meddelade att ”Ingemar Stenmark ramlade”.

 

Diagnostik

Populärpsykologiskt bevandrade läsare, enkannerligen sådana med intresse för egna förklaringar, finner rikt analysmaterial i snitsarens memoarer, där flera av de svårigheter och egenheter han redovisar från sin uppväxt kan tolkas i ljuset av modern diagnostik kring medfödda mentala handikapp. Hans återkommande tvångstankar och påtagliga intresse för ordning och systematik på bekostnad av känsligare och mindre kontrollerbara verkligheter är symptom, som kan föra en amatörpsykologs tankar till diagnoser inom vad man kallar ”autismspektrum”.

En noggrannare och mindre enkelspårig granskning ger emellertid snart en mer nyanserad bild. Icke minst saknas hos snitsaren de ”kognitiva svårigheter” som sägs känneteckna personer med identifierbara syndrom, ty medan han uppvisar många av sagda syndrombärares vanliga talanger, lider han varken av bristande tidsuppfattning eller oförmåga att planera, och i fråga om vardagens bekymmer tycks han vara flexiblare än de flesta. Vad gäller ”Theory of Mind” handlar hans problem mer om överambition än om otillräcklighet, och hans känsla för ironi och subtil undertext är synnerligen välutvecklad. Allmänt förefaller hans sinne vara alltför rörligt och inkonsekvent eller sakna tillräckligt fokuserad energi för detta slags namngivna diagnoser, och på en direkt fråga om hur han själv ser på sitt själsliv, svarar han:

”Medan varje människas verklighet utgör sin egen diagnos, är psykologiskt eller psykiatriskt fastställda sådana i bästa fall användbara verktyg, och de teorier, som ligger till grund för dessa, är på sin höjd ett slags modeller för verkligheten. Var tid har haft sina mer eller mindre fruktbara modellbyggen, och som barn av 1970-talet tolkar jag det mesta i mitt inre med den tidens begrepp om ”neuroser” i form av ”försvar mot bortträngda känslor”, där vokabulären hämtats ur den tidens psykologiska populärlitteratur. De flesta av mina avvikande intressen och mentala egenheter kan enkelt förklaras med att vi väljer våra neurotiska försvar efter talang, och jag föreställer mig också att de spänningar i hals och axlar, som påtvingar mig skenbart ofrivilliga rörelser, skulle förlösas i känslouttryck under en kroppsterapeutisk behandling”.

   

När bilden ovan utan närmare förklaring publicerades på snitsarens blogg under rubriken ”Primalterapi”, undrade en läsare försiktigt, om det handlade om ”ett färskt eller ett gammalt skri”. I en kommentar, där han uppenbarligen ännu såg sig separerad från sitt konstnärsjag, svarade snitsaren med oväntad rättframhet:

”Målningen har titeln ”Umeå 1978″ och kan tolkas både som en sedd och som en symboliskt känd verklighet. Den målades vårvintern 1978 i ett studentrum på Pedagoggränd i Ålidhem i Umeå, dit konstnären och jag veckopendlade och där vi mantalsskrivit oss för att få tillgång till den exklusiva form av terapi som där märkligt nog gavs under landstingets tak. Till vårt ringa försvar skall sägas att jag faktiskt tog viss del i universitetets tjugopoängsundervisning i finska mellan sessionerna. Vad beträffar det efterfrågade skriet, eller jämförbara yttringar av bortträngda känslor, behöll vi allt sådant motsträvigt kvar inom oss under alla konsultationerna, men denna hittills enda kontakt med professionell själavård hade ändå sitt värde, såväl för mig som för konstnären. Det periodiska livet i en studentkorridor var också en spännande erfarenhet”.

Då primalterapi i den psykiatriska historiens ljus har kommit att betraktas som en tillfällig förvillelse och inte sällan ansetts ”flummig”, torde våra läsare undra hur snitsaren, känd som en rationellt tänkande människa, har kunnat hänge sig åt något sådant. Han svarar som han brukar, att oavsett om sagda terapiform är fruktbar eller ej, har den en inneboende självklar logik som tilltalar honom, och i efterhand ser han detta steg mot sitt inre som det på många sätt modigaste och klokaste han försökt ta.

I en förfalskad version av ”Det stora jättebrevet” från tiden kort efter snitsarens besök i Umeå har den femte frågan i det femte benet, ”Ni själv?”, ersatts av den mer speciella ”I terapin?”, varvid ordväxlingen fått följande lydelse:

– Vad är det för en svamp som liknar en kamel med vita taggar?
– Vittaggad kamelsvamp !
– Men vad är det för en tagg som liknar en kamel med vita svampar?
– Rimfrost !
– Inte här i öknen väl?
– Ni säger det !
– Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
– Det är ju jag !!!!
– I terapin?
– Nej efteråt, hos farbror Steffe !

På vår berättigade fråga, om snitsaren möjligtvis haft något att skaffa med detta tillrättalagda alster, svarar han som alltid undvikande, men säger sig ändå förstå tanken bakom den förvanskade repliken, och som avslutning på sitt blogginlägg tilläger han tyst:

”Ännu kan jag någon sällsynt gång känna ett styng av saknad efter mig själv och dåligt samvete för att ha övergivit vägen dit, men till de psykologiska försvarens natur hör per definition en förmåga att finnas till, och så länge inget hotar dem i form av ansvar för en viktigare verklighet, kan de utvecklas i fred och ge mig ett liv som väl fungerande neurotiker inom gränserna de stakat ut i den anpassade tillvaro vi kan kalla ”Efteråt hos farbror Steffe””.

                                 *

Tillägg  190707:

När snitsaren många år senare på skoj låter sig diagnosticeras på internetsidan ”bokstavsdiagnoser.se” erhåller vi (trots medvetna val av autistiska alternativ vid tveksamhet) detta svar:

”Du visar inte symtom på autismspektrumtillstånd. Svaret är baserat på ditt resultat, 11 poäng. Du fick ett lågt resultat i detta test vilket tyder på att du inte visar symtom på autismspektrumtillstånd. När detta test har utvärderats på kontrollpersoner är genomsnittsresultatet ungefär 16,4 poäng. Män brukar få något högre, 17 och kvinnor något lägre, 15 poäng. 80 procent av testpersoner med autism får 32 poäng eller mer i detta test.”

Troligen föll autismdiagnosen på frågor om inlevelseförmåga, fantasi, flexibilitet och förmåga att fårstå undertext och tolka subtila signaler. Snitsaren hävdar ibland självironiskt att han ”känner människorna”, men sant är dock att han troligen är ovanligt kompetent när det handlar om att ana andra människors tankar och känslor, och i den mån han känner osäkerhet uppfattar han den som fruktbart avvaktande, ofta omgiven av alltför snabba och fyrkantiga tolkningar, inte sällan med olika egna jag som otillräckliga referensramar. Denna av allt att döma goda egenskap hos snitsaren bottnar naturligtvis i hans egen i barndomen förvärvade överkänslighet.

Klass

   47-detalj-5

Eventuella läsare med ambition att kategorisera huvudpersonen på denna blogg, vad gäller samhällsklass och politisk hemvist, har inte mycket information att hämta ur dennes hittills publicerade memoarer, och de fragmentariska uppgifter som meddelas i detta avseende är inte sällan motstridiga enligt gängse sätt att se. I ett inlägg berättas, hur han låtsas maskera sig i samband med den beryktade kårhusockupationen 1968 för att sedan hellre tävla i höjdhopp än att övernatta som kvasirevolutionär. Ehuru uppvuxen i det välmående Stocksund lever han senare ett liv på sparsam ekonomisk fot, och när han, låt vara ogärna men dock, förvärvsarbetar, väljer han hamnsjåarnas tunga jobb hellre än att utnyttja sina meriter från akademiska studier. När ”aristokraten i honom vaknar till liv och framtänderna skjuter fram över underläppen”, drabbas både hög och låg av hans sarkasmer, men den säkerhet, som anas i hans syn på sig själv som människa, tycks sakna tillämpning i det sociala livet, där han för sig obekvämt i såväl enkla kök som i finare salonger. För att skingra dimmorna och ge tydligare konturer åt denna motsägelsernas man, ser jag ingen annan råd än att fråga honom, det vill säga mig själv, rakt på sak:

– Vilken samhällsklass hör du egentligen till?

– Vad gäller tydligt urskiljbara sådana, hör jag inte till någon eller möjligtvis till flera. Spår av genuin arbatarklass eller fin överklass hittar du knappast hos mig, men i övrigt är jag öppen för de de flesta tolkningar, om sådana önskas.

– Du är uppvuxen i Stocksund?

– Ja.

– I ett mycket tidigt inlägg, ”Inför premiärmilen”, är du noga med att förklara att man inte ”levde på gåslever och rysk kaviar bara för att man bodde på den där halvön”. Du påpekar att du serverades enkel husmanskost och att du långt ifrån fick allt du pekade på. Ett önskat mikroskop blev tydligen bara en liten lupp och dina första spikskor fick du göra själv av ett par gamla gymnastikskor och några pappspikar. Varför har du behov av att framställa din uppväxt som så materiellt torftig?

– Att vara född med silversked i mun är knappast någon merit nuförtiden, i varje fall inte i de kretsar där jag rör mig.

– Men du hade det väl gott ställt när du var barn?

– I jämförelse med 1950-talets kvardröjande armod i Sverige och senare tiders barnfattigdom, globala jämförelser att förtiga, hade jag det naturligtvis mycket gott ställt, men upplevelsen av det materiella livet är relativ, och att önska något utöver den tillräckliga men samtidigt självklara vardagen, var ett stort steg för mig.

– Hade dina föräldrar tutat i dig den moralen?

– Naturligtvis, ehuru indirekt och troligen helt oavsiktligt. Det handlade mer om min ovilja att visa vem jag var. Ett mikroskop var ingen leksak för mig som liten forskare, och spikskor till en trettonåring hade känts alltför pretentiöst, trots att jag med min moderna fotisättning halkade när jag hoppade höjdhopp utan spikar i hälen på skon.

– Men om du hade bett föräldrarna om sådana ting hade du väl fått dem?

– Risken att bli ifrågasatt vad gällde min seriositet avhöll mig från att sätta deras givmildhet på prov. Spikskorna hade jag för övrigt haft råd att köpa själv om jag bara haft mod att visa upp dem, men två spikar i en gymnastiksko var lättare att dölja. Mikroskopet tillverkade jag också själv, när jag väl förstod optiken.

– Det låter som en bra skola för livet?

– Jag vill ogärna romantisera min uppväxt.

– Ensam är stark och själv är bäste dräng?

– Det har förblivit tryggast så, på gott och ont.

– Du talar om att upplevelsen av det materiella livet är relativ. Menar du att dina kamrater i Stocksund fick mer än du?

– Möjligen fick de andra ting, och i den mån de överglänste mig på något område, berodde det nog på att de var mer normala, när det kom till att uttrycka sådana önskemål. På den tiden förekom även i Stocksund familjer, som måste vända på slantarna, varför det bör ha hörts en del tjat här och var i andra hus.

– Men inte i ditt?

– Nej, önskemål framfördes bara när positiva svar kunde förutsättas.

– Men dina föräldrar behövde väl inte vända på slantarna?

– Möjligen i stort men knappast i smått och i varje fall inte när jag blev äldre och potentiellt kostsammare. Eftersom båda förvärvsarbetade i välavlönade yrken, gick det nog runt allt bättre med åren.

– Vilken samhällsklass skulle du säga att de hörde till?

–  Övre medelklass eller kanske övre övre medelklass.

– Inte lägre överklass?

– Det beror på hur gränserna dras och vilka parametrar som studeras. Även om mina föräldrar gjorde en ekonomisk klassresa i kraft av sina chefsbefattningar, kände de säkert ingen större själsgemenskap varken med traditionell överklass eller nyrik brackighet.

– Vad röstade de på då?

– Sådant talade man inte om i anständiga familjer på den tiden,  men med tanke på deras pionjärinsatser till nytta för folkhemmet och de åsikter som då och då nådde mina öron, skulle jag kalla dem socialliberaler, vilket inte var självklart, varken bland mer konservativa släktingar eller i den välbärgade köpingen. Om deras röster sedan hamnade hos Erlander, Ohlin eller möjligen Hedlund, ska jag låta vara osagt.

– Och var har dina egna röster hamnat?

– Sådant frågar man inte om.

– Men du har väl röstat?

– Ja troget sedan 1968 men sällan med någon större entusiasm. Jag tycker rent allmänt illa om att behöva välja, antingen det gäller löparskor, telefonbolag eller politiska partier.

– Har du inga bestämda politiska åsikter?

– Låt oss säga att jag har en oformulerad grundinställning vad gäller människans roll i samhället, där fördelningen av ansvaret för hennes handlingar bestämmer en åsiktsskala från vänster till höger, som skiljer sig från den gängse. Eftersom jag har svårt att se en fri vilja och ett därav följande individuellt ansvar, förblir jag vänsterextremist enligt detta sätt att se, men vad det sen innebär i fråga om praktisk politik är mer oklart och när jag lägger min röst är jag ganska normal.

– Menar du att ingen är ansvarig för sina handlingar?

– ”Moraliskt ansvar” är något vi av nödvändighet ålägger varandra och oss själva för att hantera vår ofullkomlighet, men att tala om begreppet i någon absolutare mening, är naturligtvis meningslöst. Låt oss hellre säga, att alla efter förmåga är ansvariga för allas handlingar, så låter det mindre negativt.

– Även för Hitlers handlingar?

– Ja, för alla illdåd utförda av alla temporära bärare av vad de goda människorna hjälplöst väljer att kalla ondska. På samma sätt har alla del i Zlatan Ibrahimovics framgångar.

– Borde inte alla i så fall sitta i fängelse och få del av Zlatans miljoner?

– Även om det sista låter trevligt, ska mina formulerade tankar inte tolkas alltför praktiskt och bokstavligt. Det handlar om en fundamental känsla från vilken all politik blir nödvändig revisionism, ett slags tyst påminnelse om den självklarhet vi tvingas förråda i handling.

– Är du emot straff och belöningar?

– I brist på bättre praktiska lösningar får nog moroten och piskan vittna om vår hjälplöshet för överskådlig tid framåt, men någon rättvisa i högre mening skipar vi inte, om begreppet över huvud taget ens är meningsfullt.

– Och vari ligger i så fall bristen på rättvisa?

– I den triviala determinismen.

– Det låter uppgivet?

– Nej tvärtom. Den självklara determinism, som varje tänkande människa måste erkänna, medger paradoxalt nog större möjlighet att verka för det goda, medan idéer om en ”fri vilja” på sätt och vis begränsar detta utrymme.  Att vi sedan av nödvändighet och, om man så vill, per definition tänker och handlar som om vår vilja var fri med åtföljande moraliskt ansvar för våra handlingar, motsäger inte den självklara sanningen om alltings beroende. Vår vilja betraktad som en följd av yttre påverkan borde i själva verket göra oss hoppfulla som samhällsvarelser. Le déterminisme est un humanisme.

– Du hörs ibland sucka över ”människan”?

– Dessvärre har vi ingenting annat att lita till.

– Lever du själv som du lär eller tycker du att du har svikit dina ideal?

– Mina eventuella goda handlingar torde huvudsakligen vara av passiv natur och inskränka sig till viss underlåtenhet att göra illa, varför jag för övrigt inte heller ”lär” utan tycker i tysthet. Vad idealen beträffar, är ärligt svikna sådana trots allt bättre än falsk rättrådighet.

– Men svårare att leva med?

– Inte för mig?

– Har du alltid haft samma politiska uppfattning?

– Ja, så länge jag minns.

– Hur passade dina filosofiska vänsteråsikter in i de politiska rörelser som var på tapeten när du var ung?

– Som självständigt tänkande demokrat hade jag naturligtvis svårt att hitta rätt bland de bokstäver som fanns att välja på, och som belöning har jag i efterhand sluppit att försvara mig. Till skillnad från många unga entusiaster, som inte bara övergivit sina gamla rigida trossatser utan dessvärre ofta gripit efter nya sådana, har jag stannat i min eftertänksamhet.

– Har du aldrig gått med i demonstrationståg heller?

–  Ett halvdussin gånger har jag låtit mig fösas runt på gatorna i Stockholm, oftast utan att skandera de mer eller mindre fåniga slagord som påbjudits, antingen det gällt krig i Indokina, avrättningar i Spanien, utbyggnad av kärnkraft eller annat. Senast jag gjorde min plikt var en kall februaridag 2003, och då som oftast mest för sällskaps skull.

– Men du har väl sympatiserat med demonstrationernas budskap?

– Ja, förhoppningsvis har störande detaljer inte fått skymma min sikt.

– Har du burit sånt där FNL-märke någon gång då?

– Nej, och FNL-rörelsens kampsång fann jag också lite för blodig. I den mån jag engagerade mig, var det mot kriget som sådant och den amerikanska insatsen, vilket knappast var någon revolutionerande ståndpunkt. Det gula antikärnkraft-märket bars dock en kort tid.

– Hur var det med den där kårhusockupationen då?

– I inlägget ”Snitsarens morgon” beskrivs min korta närvaro i huvudsak korrekt. När jag lämnade mötet med min kamrat, hävdade jag att vi kanske bevittnat ett historiskt ögonblick när ockupationen utropades, vilket visade sig riktigt, även om händelsen bara fått symbolisk betydelse.  Medan en kvällstidning beskrev ockupanternas demonstrationståg på stan med rubriken ”Slaget om Stockholm” och min far talade om ”barnungar som leker med elden utan att veta vad de gör”, betraktade jag de upproriska studenterna med en blandning av road nyfikenhet och trött överseende. Hur händelserna kring kårhuset påverkade det föreslagna nya studiesystemet, UKAS, som mitt bevittnade möte från början handlade om, minns jag inte.

– Är du inte lite efterklok när du ser på din roll i ett fyrtiofyraårigt perspektiv?

– Även om jag blivit klokare med åren, var jag jämförelsevis förståndig redan på den tiden. Sant är dock att jag då som nu mest intresserade mig för mitt eget liv.

– Hade din eventuella klassbakgrund någon del i din skeptiska inställning till de unga revolutionärerna?

– Stränga marxist-leninister kom även från fina familjer, även om stränghet med annat innehåll var vanligare där. Fundamentalism har med personlig läggning att göra.

– Var har du fått din antifundamentalistiska läggning ifrån i så fall?

– Arv och miljö i oklara proportioner.

– Ständigt dessa föräldrar?

– Bland annat.

– Vad har du annars fått med dig från dem?

– Blandade gener som givit mig en ovanligt väl fungerande hjärna, vilken sedan tillåtits och möjligen uppmuntrats att tänka fritt.

– Det låter som en självförhärligande förenkling. Även något av innehållet i dina tankar borde du ha fått hemifrån, om inte med modersmjölken, så åtminstone vid middagsbordet?

– I den mån det över huvud taget talades med mat i mun, snappade jag säkert upp en del tankefragment, men några bordssamtal över generationsgränserna kan jag inte erinra mig. Jag minns att jag någon gång frågade vad en testikel var, men jag insåg snart att det hade varit klokare att ta reda på den saken själv.

– Blev de generade?

– Nej, men jag.

–  I inlägget ”Ju” kallar du ditt barndomshem ”kultiverat” och här ovan använder du ordet ”anständigt”.  Handlar det om moraliska värderingar eller har det mer med smak att göra?

– Bådadera och mycket däremellan, men vad jag har övertagit av detta, är oklart. Om jag har någon smak, är den i alla händelser mindre klassbunden än de flestas och mindre konventionell än mina föräldrars. Begreppet har en klang av ytlighet i mina öron.

– I inlägget ”Arbetets son” redovisar du ett ärvt ekonomiskt kapital, men enligt den franske sociologen Bourdieu lär du också bära med dig ett kulturellt sådant. Vari tycker du att det består?

– Förutom ett vårdat språk och ett gott uppförande har jag ärvt en öppenhet för kultur och bildning. Att studera har varit självklart och de sköna konsterna har aldrig känts främmande, även om mitt intresse för dem har fått vänta till vuxen ålder. Det handlar mer om tillgänglighet och beredskap än om konkret innehåll, ty det hum om konst, musik och litteratur, jag fick hemifrån, hade jag kunnat lära mig på två veckor, och vem som helst med ett nytt intresse blir snart expert i en halvbildad omgivning. Där detta slag av kulturellt kapital saknas, beror det inte på uteblivna kulturella veckopengar, som många tror.

– Utan på vad?

– Jag hittar ingen lämplig pekunjär metafor.

– På dörren till den kulturella banken har föräldrarna kanske hängt en skylt med texten:  ”Obehöriga äga ej tillträde”?

– Den imaginära skylten har troligtvis hängt där i generationer, även om var och en samtidigt skriver och hänger upp sin egen skylt, som oftast bara konstaterar: ”Här finns ingenting för mig”. Sådana begränsningar ålägger sig för övrigt också kulturellt kapitalstarka, men då från en förment högre position med överblick.

– Men för dig har alla kulturella bankdörrar varit öppna?

– Ja, även om jag bara gläntat på de flesta och inte gått in genom mer än ett fåtal.

– Du har ofta förklarat, att du har ”bokryggsbildning”, och i ditt inlägg, ”Y меня мало книг”, förtydligar du: ”Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det”.  Varför har du stängt den dörren?

– Den står alltid öppen, men medan en konstutställning kan överblickas på några timmar och musik kan avnjutas under pågående manuellt arbete, tar det tid att tränga in i en bok, i synnerhet för en långsam läsare som jag. Då jag i första hand sett mig som kulturproducent, har detta slag av konsumtion känts som en lyx, jag varken haft tid eller samvete att ägna mig åt.

– Det låter lite snobbigt?

– Å andra sidan saknar jag helt ambition att av prestigeskäl läsa rätt författare, vilket å tredje sidan inte hindrar att jag en dag ger dem en chans av andra skäl. Som bildkonstnär kunde jag oftast nöja mig med att ”se filmen”, men sedan jag börjat försöka knåpa ihop egna texter, ser jag på litteraturen med delvis andra ögon och kan avnjuta den styckevis och delt.

– Eller i form av några tusen sammanhängande Knausgårdsidor?

– När andan faller på och så länge den stannar kvar. Någon ambition därutöver har jag varken med min läsning eller med min kulturkonsumtion i övrigt, varför jag är lyckligt okunnig och obekymrad om mitt kulturella kapitalvärde.

– Den där sociologen talar också om ”socialt kapital” i form av familj och vänner med kulturellt eller politiskt inflytande. Har du ärvt något sådant med tanke på dina föräldrars ställning i samhället?

– Inte det minsta, och jag har inte heller dragit fördel av det kulturellt belastade efternamn i min närhet, som jag förmodar att nästa fråga skulle ha handlat om. Detta slag av sociala investeringar kräver en för mig främmande framåtanda och social kompetens, varför jag har förblivit en bifigur i de kulturella sällskap, där jag någon gång råkat hamna.

– Dina läsare och vänner här på denna blogg då?

– Som sådana är de ovärderliga, men i likhet med andra vänner och bekanta har de föga värde som investeringsobjekt i Bourdieus mening, vilket bland annat de stadigt minskande besökstalen hos snitsaren vittnar om. Denna isolering gäller i än högre grad min ambitiösa hemsida ”Katalog”, som trots en första googleträff på mitt namn bara åtnjuter sporadiska besök.

– Skulle du vilja vara mer etablerad som konstnär eller på annat sätt?

– Jag varken kan eller vill förneka mitt behov av uppmärksamhet, men troligen är jag inte beredd att ta det sociala ansvar ett normalt konstnärsliv skulle kräva. I brist på ansvarslös berömmelse i tysthet får jag fortsätta att leva i min invanda avskildhet och anonymitet.

– Är det tecken på gott eller dåligt självförtroende?

– Bådadera, men i fråga om olika ting. Trots mina tidigare omtalade svårigheter i sociala sammanhang, har jag en sakligt positiv syn på mitt värde som konstnär och människa.

– Du gillar dig själv?

– Ja, på många sätt.

– Var har du fått den självkänslan ifrån?

– Det kan man fråga sig

– I inlägget ”Ju” talar du om ”aristokraten i dig”?

– Någon i min närhet har liknat mig vid en gammal engelsk aristokrat, som i kraft av sin odiskutabla ställning kan tillåta sig mer än andra. I min skenbart lättjefulla tillvaro och påstådda excentricitet ger jag intryck av att stå över konventioner, som bekymrar normala människor. Jag vill minnas att konstnären Carl Johan de Geer har vittnat om en liknande frihet, men i hans ådror flyter blodet verkligen blått.

– När ”framtänderna skjuter fram över underläppen”, finner du folkets festande med champagne och raketer ”vulgävt”, men å andra sidan drabbas även finare årgångsviner som ”uttalas på god franska” av ditt förakt. Vad är det du försöker säga med de där tillgjorda attityderna?

– Förutom min motvilja mot alkohol som kulturbärare uttrycker de kanske min vägran att tillhöra någon samhällsklass.

– Ekonomiskt och materiellt har du gjort en påtaglig klassresa nedåt från en stor villa i Stocksund till en trerummare i Vallentuna. Hur ser du på det?

– Jag har haft stor frihet att göra vad jag vill i livet, vilket är en få förunnad lyx, och eftersom min relativa brist på pengar är självvald, har jag svårt att betrakta mig som underprivilegierad. Om ”tid är pengar”, måste jag motvilligt räkna mig till den ekonomiska överklassen.

– Samtidigt räknas du som fattigpensionär och borde klaga?

– Förnöjsamhet är en lyx jag unnar mig, även om den är osolidarisk.

– När du var ung tackade du nej till en anställning vid matematiska institutionen på universitetet för att sen i stället ta jobb som extra stuveriarbetare i hamnen. Ville du ta avstånd från ditt klassursprung och bli en del av det arbetande folket, eller vad handlade det om?

– Nej knappast. Jag har varken känt skam eller stolthet över min bakgrund som akademiker och någon arbetarklassromantik har aldrig besvärat mig. Det högst sporadiska hamnarbetet var ett praktiskt sätt att försörja mig som konstnär utan alltför mycket själsligt engagemang, och någon tanke på fast anställning, som så småningom erbjöds, hade jag inte.

– I inlägget ”Ohne Worte” om din uppväxt bland gästande hembiträden antyder du en oförmåga att se dig själv som representant för, eller ens en del av, din egen familj i dess egenskap av arbetsgivare, och denna bakgrund med ”tjänstefolk i en Stocksundsvilla” var, som du skriver, inte heller det första du berättade om, när du senare ”gästspelade i världen”. Vad hade du att skämmas för?

– Ingenting.

– Så varför?

– Bland fördomsfulla människor ville jag inte riskera att betraktas som någon jag inte ville vara.

– Hur var det när du var mindre då?

– Då visste jag inget annat, och i en skoluppsats om julfirandet hemma berättade jag aningslöst hur ”vårt hembiträde” serverat mig frukost på sängen. Att jag som tioåring ännu inte tänkte i termer av ”föräldrarnas hembiträde” och dessutom inte hade vett att dölja min naivitet, har i efterhand känts obehagligt att minnas, även om jag inser min oskuld i sammanhanget.

– Varför har du så svårt att identifiera dig med dina föräldrar i just den rollen?

– Jag tycker allmänt illa om att ”bli betjänad”. Vid restaurantbesök föredrar jag enkel, affärsmässig servering över disk framför underdånig bordsbetjäning, och du lär heller aldrig se mig lämna dricks eller höra mig klaga på vare sig mat eller service.

– Är det något fel att göra det?

– Inte nödvändigtvis, men när människor i detta avslöjar sina klassambitioner, blir jag lite beklämd.

– Handlar det inte om osäkerhet i ditt fall?

– Den osäkerheten tänker jag i så fall vårda ömt. Att visa världsvana är vulgävt.

– Säg något som inte är vulgävt?

– Bajs.

– Börjar du bli trött?

– Ja.

– Då kanske vi ska sluta här?

– Tack!

– Tycker du att vi har kommit fram till något beträffande din klasstillhörighet?

– Knappast.

– Tror du att dina läsare har blivit klokare?

– Fråga dem!

Arbetets son

 

”Ett fotografi föreställande sju skogsarbetare i vårsolen. Det är fortfarande snö på marken, men alla står och skrattar i bara skjortärmarna. En har klättrat upp på en annans axlar. Bilden tycks vara tagen på tjugo- eller trettiotalet. Kanske är det Martin Widmark själv som står längst fram och myser under mustaschen”.

                                                                      ¤                          ¤

Under rubriken ”Bilder ur arbetslivet” har vi tidigare på denna blogg publicerat ovanstående fotografi med bifogad text, varvid snitsaren som förklaring till den uppenbara bristen på överensstämmelse mellan ord och bild givit nedanstående detaljerade information i en kommentar, där vi även kan lägga märke till att han, åtminstone delvis, börjat tala om sig själv i första person:

”Som den pekglade och observante noterat har bilden titeln ”Beckholmen 1981″ och bakom spegeln syns väggen av ett större arbetstält, där den fotograferade gruppen höll till denna vår. I en stor bassäng därstädes förvarades delar av ett tiotal medeltidsbåtar från utgrävningarna på Helgeandsholmen 1978-1980, och gruppen hade till uppgift att dokumentera fynden, mest bordplankor och spant av ek, genom fotografering och avritning på plastfilm över ett spegelbord. Det kan tilläggas, att detta var det sista ordentligt avlönade handtag den blåtröjade fotografen längst till höger på bilden kom att göra i livet, och det var också den enda anställning han någonsin hade med månadslön. Den bifogade texten är inte ägnad att förvilla utan är spontant associerad och understryker det allmängiltiga i bilden. Citatet är hämtat ur ett brev sänt till min blivande sköterska i mars 1972 och rör ett fotografi på väggen i en stuga tillhörig en Martin Widmark i Bullmark utanför Umeå, där jag övernattade på golvet under en militär repetitionsövning. Morgonsolen lyste in genom de röda gardinerna och skogsarbetarna på väggen utstrålade den glädje som någon gång kan infinna sig bland arbetande kamrater i vårsolen. Så som på Beckholmen 1981″.

I övrigt har denna blogg haft föga eller intet att förtälja om snitsarens sällsynta gästspel i arbetslivet och ännu mindre har yppats om hur han funnit försörjning dessemellan. Att förtiga sådana trivialiteter, när vi skriver snitsarens memoarer, vore dock att göra honom mer spännande än han är, och då ämnet enligt vad han själv hävdat inte är känsligt, törs vi nalkas honom med läsarnas naturliga frågor, av vilka den första är medvetet provokativ för att väcka liv i den gamle mannen:

– Är du arbetsskygg?

– Nej då, de som såg mig bygga en tio meter lång stenmur förra sommaren skulle nog inte kalla mig arbetsskygg. Sant är dock att jag inte arbetar i onödan.

– Var det inte jumper som byggde den muren, som dessutom knappast kan anses nödvändig?

– Frånsett hans löpning lär vi leva samma liv och murbygget tillfredsställde vår skaparlust. Egen behovstillfredsställelse är ett inte ovanligt och i mina ögon fullt begripligt skäl till arbete.

– Ska arbetet inte tillfredsställa andras behov också?

– Dessbättre utesluter det ena goda ändamålet inte det andra och tvärtom. Själv nöjer jag mig med att inte göra skada och vad muren beträffar, har den möjligen sitt värde som ögonfägnad åt andra. Att den markyta som befriats från murens stenar skapat nytt arbete i form av gräsklippning, är en olycklig om än inte alls ovanlig bieffekt. Lön för mödan är inte sällan mer möda.

– Lön för mödan är väl oftast pengar på ett lönekonto. De flesta är ju tvungna att arbeta för att försörja sig?

– Det är nog en riktig iakttagelse.

– Men denna livets trivialitet tycks inte ha gällt dig?

– Också jag har fått lön och betalat skatt, även om mitt strå till den gemensamma stacken varit litet och lätt att bära.

– Enligt texten ovan ska du inte ha haft något avlönat arbete efter 1981?

– Ja, bortsett från två veckor som restaurantdiskare på OBS-varuhuset i Handen har jag hållit mig borta från lönearbete. Sant är dock att jag en period efter ovan avbildade äventyr på Beckholmen sökte alla möjliga arbeten, till och med på en korvfabrik så vegetarian jag var, men när mina talanger inte efterfrågades, drog jag den logiska slutsatsen att det var bäst för alla om jag höll mig hemma, varvid jag med fortsatt gott samvete kunde använda titeln ”hemmaman” som eufemism för min arbetsfria roll.

– Som forna tiders hemmafruar?

– Dock utan dessas ambition, vad gäller hemmets skötsel. Till och med de flesta heltidsarbetande föräldrar torde ägna mer tid åt hushållsarbete än jag någonsin funnit nödvändigt.

– Din sköterska fick kanske göra det du borde ha gjort, så som kvinnor ofta får?

– Du säger det.

– Det lär ha funnits hemmavarande barn också?

– Två, som föredrar att förbli anonyma och okommenterade på denna blogg.

– Blev de också satta på undantag i enlighet med din önskan att minimera det nödvändiga hemarbetet?

– I den mån försummelser förekommit vid umgänge med människor i min nära omgivning, har det inte i första hand gällt materiella och praktiska ting.

– Utan vad?

– Du vet lika väl som jag, att du inte får svar på sådana frågor.

– Vad sysslade du med, om du nu varken lönearbetade eller ägnade nämnvärd tid åt hushållet?

– Att jag aldrig varit sysslolös torde framgå av denna blogg, där du också finner svaret på din fråga, ehuru utspritt på olika inlägg.

– Är det din sköterska som har försörjt dig under tiden?

– Ja, delvis. I övrigt har jag levt på kapital härrörande från från min far och mor, vilka dog 1976 respektive 1987.

– Var de så rika?

– Alla någorlunda väl avlönade tjänstemän, som köpte hus i Stocksund i början av 1940-talet och därefter bostadsrätt i Mörby i slutet av 1970-talet, blev med tiden förmögna, åtminstone på papperet. Att som jag använda dessa ärvda och realiserade värden till betalning av löpande utgifter för livets uppehälle, torde däremot vara mindre vanligt. Så småningom sålde jag också min ärvda tredjedel i familjens sommarhus, för syskonsämjans skull till då gällande taxeringsvärde. Motsvarande förskingring av ärvda tillgångar kan dock inte återupprepas i nästa generation, vilket den möjligen kommer att beklaga.

– Att sälja tillgångar för att få råd med räntor och löpande utgifter, är väl just vad problemtyngda stater, landsting och kommuner uppmanas till?

– Ja, tyvärr.

– Hur förvaltade du ditt pund annars?

– Som de flesta aktiva småsparare.

– Enligt inlägget ”Stockholmssnitsaren” sysslade du under en tid med aktier och optioner. Det är knappast en aktivitet som man förknippar med dig?

– Vad gör man inte för att få pengarna att räcka.

– Och slippa arbeta?

– Det var du som sa det.

– Gjorde du några klipp?

– Sådana var tidvis svåra att undvika, men en överdriven försiktighet i medgång kombinerad med alltför stor iver i motgång begränsade vinsten och mina alltför många och små affärer lär främst ha gynnat olika mellanhänder. ”Let the profits run”, ”When in doubt, stay out”, ”Never try to catch a falling knife”. Lätt sagt!

– Köp till kräftorna och sälj till sillen!?

– Ha ha!

– Ångrar du din tid som börsspekulant?

– Jag kunde ha använt tiden bättre.

– Samlade du inte burkar och flaskor också?

– Ja, som ”Stockholmssnitsaren” plockade jag upp vad jag hittade under varma dagar, vilket gav mig några extra tusenlappar om året och sammanlagt under ett decennium en summa motsvarande en årslön, det vill säga vad jag årligen tog ut av mitt kapital.

– Så pass?

– Utan denna extrainkomst hade jag, allt annat lika, saknat försörjning ett år före min pensionering. Aktiviteten som sådan gav därtill pengarna ett värde som lätt förbisågs vid hanteringen av fiktiva belopp på finansmarknaderna.

– Har du kvar några besparingar nu?

– Nej, som framgår av diagrammet ovan tog mitt kapital som beräknat slut lagom till pensioneringen, vilket innebär att jag bara har en pension på drygt femtusen kronor i månaden att leva av. Då denna summa ungefär motsvarar mina tidigare månatliga kapitaluttag omräknade i dagens penningvärde, kan den intresserade räkna ut vilka tillgångar jag haft att knapra på.

– En ansenlig summa, som många skulle avundas dig?

– Om någon haft anledning att avundas mig detta på intet sätt exklusiva arv, har det i varje fall inte gällt mitt materiella liv i övrigt.

– Hur menar du?

– I jämförelse med trettio normala årslöner omräknade i dagens penningvärde är summan inte stor och de flesta, som fått samma arbetsfria inkomst som jag, hade valt att göra bostadskarriär eller ge livet guldkant på annat sätt, i värsta fall med ett växande behov av arbete som följd, i enlighet med vad jag ovan konstaterat i samband med stenmuren. Säkert är, att ytterst få skulle leva sparsamt och köpa tid för pengarna.

– Finns det ingenting däremellan?

– Att jag lämnat allt lönearbete bakom mig, insåg jag inte förrän i mycket mogen ålder, eftersom mina ekonomiska marginaler tillåtit mig att skjuta upp den föga lockande kontakten med arbetsförmedlingen, tills det äntligen blivit för sent att låta mig förödmjukas. Att söka arbete är principiellt emot min natur.

– Hur då?

– Det logiska förhållandet borde vara det omvända, det vill säga att arbetet söker mig. Säg vad ni vill ha gjort, så skall jag göra en bedömning av nödvändigheten.

– Menar du att arbete ofta är onödigt?

– Mycket onödigt eller rentav skadligt arbete utförs medan önskvärt eller till och med nödvändigt sådant förblir ogjort. Min positiva insats i sammanhanget torde inskränka sig till underlåtenhet i det förra fallet och möjligen har jag också varit en mindre destruktiv konsument än de flesta.

– Det låter så defensivt. Borde inte du med alla dina dokumenterade talanger ha kunna bidra mer aktivt till det allmänna bästa?

– Om jag varit beredd att betala priset i form av offentligt liv och det ansvar som därav följer.

– Du gillar att sitta och pula ifred?

– Ordvalet är ditt men tanken är riktig.

– I ditt blogginlägg ”Utan titel?”, som delvis snuddar vid problemet, antyds att du en gång rent av uttryckligen tackade nej till en assistenttjänst vid matematiska institutionen på Stockholms universitet?

– Under min studietid anlitades jag ofta som ämneskunnig tentamensvakt och en termin hjälpte jag till att rätta ettbetygsskrivningar, vilket dock visade sig kräva ett själsligt engagemang som jag inte var redo för, emedan min håg redan då låg åt ett annat håll. Jag minns att jag tänkte, att jag hellre försörjde mig på att gräva diken. När jag tackade nej till erbjudandet om en fastare och ännu ansvarsfullare anställning, valde jag troligen min bana i livet.

– Konstnärens?

– Ja, konstnärens då ännu mycket obestämda bana.

– Att kombinera denna med något intellektuellt extraarbete, borde inte ha varit omöjligt. Många konstnärer har exempelvis ägnat sig åt undervisning utan att gå under som skapande individer. Vad gjorde dig så speciell i det avseendet?

– Även ett deltidsarbete hade tagit all min tid, då jag saknade förmågan att ta lätt på mitt umgänge med och ansvar för andra människor. Följaktligen tackade jag även nej till ett erbjudande att få undervisa pensionärer i ryska språket, när jag senare höll till på slaviska institutionen.

– Men studierna som sådana hämmade tydligen inte ditt konstnärliga skapande?

– Dem kunde jag avnjuta efter behag, eftersom jag bara ansvarade för mig själv, och det sociala umgänget där kom att få stor betydelse såväl för min konst som för livet i övrigt. Någon annan nytta har jag inte haft av mina studier i ryska.

– Du har konsekvent undvikit allt arbete i nivå med din universitetsutbildning?

– Ja, om min skoltid var en olönsam investering, gäller detta i än högre grad mina studier vid Stockholms universitet. Till mitt försvar kan andragas, att jag varken tog någon annans utbildningplats eller utnyttjade dåtidens förmånliga studielån. Jag insåg tidigt, att mina studier inte skulle komma samhället till del.

– I stället började du arbeta i hamnen?

– Som extra stuveriarbetare till och från under tio år, tills jag slutligen gjorde ett snedlyft och blev sjukskriven för ryggont.

– Du valde att förstöra din kropp för att få ha din själ ifred?

– Det är din beskrivning.

– Har du någon bättre?

 

 

 

– Arbetet var fritt och omväxlande och bara undantagsvis slitsamt. Man kunde välja när man ville hörsamma hamnarbetskontorets önskemål om arbetskraft och vid stor anhopning erbjöds luckrativt övertidsarbete. Dock måste man vara morgontidig för att hinna in till uppropet klockan sex i ”Borgen” vid Slussen där även lönen avhämtades varje fredag i ett kuvert som ovan. Efter några år byttes mitt femsiffriga nummer mot ett fyrsiffrigt, vilket gav förtur vid arbetsbrist och möjlighet att stå som ”luckbas”, det vill säga att från däck vinka till kranföraren och ropa ner i lastrummet, en behaglig syssla varma sommardagar men avskydd vintertid. Av all tänkbar last jag råkade ut för, minns jag apelsinerna med glädje av flera skäl, medan ett lastrum fullt av saltsäckar eller lös, dammande spannmål aldrig uppskattades. Jag minns också den elkabel, tänkt att läggas till Åland, som i flera dygn lastades hopringlad varv efter varv och lager på lager i lastrummet. Man skulle gå med spett och se till att varven blev täta när kabeln matades ner i sin takt. Efter varje kilometer tog vi rast.

– Hej och hå?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Jag menar bara att det låter som ett käckt arbete, lite som rallarens fast på en begränsad yta?

– Ha ha.

– Nog brukar väl hamnsjåarnas liv ibland omges med ett romantiskt skimmer?

– Mitt liv där var för det mesta ganska färglöst.

– Mången känd kulturperson säger sig ha arbetat extra i hamnen som ung. Minns du kanske någon sådan?

– Nej.

– Ingen annan minnesvärd festlig hamnbuse?

– För att svara allvarligt på din raljant ironiska fråga, har ytterst få av kollegorna i hamnen lämnat tydliga spår i mitt minne, eftersom de oftast kom och gick utan att nämnvärt profilera sig, och säkert är att inte heller många kommer ihåg mig. De originella arbetskamrater, som hedrats med en bild överst i detta inlägg, kan jag däremot tala länge om.

– Men nu var det inte dem frågan gällde?

– Mina tankar återvänder hellre till mitt halvår på Beckholmen än till mina tio år i hamnen. Medan sjåandet i efterhand känns som en serie förlängda parenteser, fick jag våren 1981 en aning om vad ett fast arbete i bästa fall kunnat innebära.

– Funderade du aldrig på fler ”parenteser” i hamnen efter din ryggskada?

– Nej.

– Inte ens när du senare förgäves sökte arbete?

– Nej, den tiden var förbi. Behovet av extra arbetskraft hade dessutom minskat i takt med att allt mer gods transporterades i containrar eller lastades av redan på västkusten för vidare färd med långtradare. Tiderna hade förändrats.

– Ångrar du dina år som kroppsarbetare?

– Under de tio åren arbetade jag inte många dagar, varför jag inte finner mycket att ångra. Livet utspelade sig på annat håll.

– Och ditt övriga arbetsliv, eller snarare brist på sådant?

– Det blev som det blev.

– Av ett utdrag ur ”Vem är vem” från 1962, som har skymtat i ett tidigare inlägg på denna blogg, framgår att din far varit byråchef på arbetsmarknadsstyrelsen och bland annat skrivit böcker om yrkesval och yrkesvägledning. Vad sa han om dina yrkesval?

– Han sa ingenting, eftersom han satt i rullstol oförmögen att tala efter en stroke.

– Det har du aldrig sagt något om?

– Du har inte frågat.

– Men hans öga kanske talte?

– Det talte troligen mest om hans eget öde. Av efterlämnade brev framgår att han ibland önskat göra mer av sitt liv, men när han slutligen fick tid, var det för sent.

– Menar du att att han skulle ha förstått dig eller att du tagit lärdom av hans öde?

– Jag menar ingenting.

– Vad har andra sagt om ditt originella arbetsliv?

– De har i allmänhet förbigått det med taktfull tystnad. Vad de tänkt vet jag inte.

– Men själv tycker du inte, att du har något att skämmas för?

– Med tanke på den lediga tid jag haft till förfogande kan man möjligen tycka att jag borde ha ägnat mig mer åt mitt egentliga arbete.

– Du menar din konst?

– Gjort är gjort och kan inte göras ogjort.

– Men ogjort kanske kan göras gjort?

– Du slutar aldrig hoppas.

                        ¤

 

Genetik

 

 

 

 

Identitet 3

identitet-80-maskerad

Identitet 2

 

De flesta internetanvändare med ett inte alltför vanligt namn torde någon gång ha roat sig med att skriva detta i sökrutan på sidan ”google.se” för att därigenom få sin eventuella, virtuella existens konstaterad, och även om snitsarens tidigare omtalade dagliga morgongoogling på sig själv är överdriven, har inte heller han kunnat hålla sin fåfänga och sina fingrar i styr.

Länge uppmärksammades han av sagda sökmotor endast för sitt innehav av FK Studenternas klubbrekord i höjdhopp på 195, senare korrigerat till 197, men i takt med att hans namne, jumper visat sina framfötter som veteranlöpare, har antalet så kallade googleträffar ökat för varje år, och om innehavaren av denna blogg med rätta haft anledning att klaga på sin identitet utanför internet,  ger en googlesökning på hans namn idag en överraskande god bild av hans offentliga liv och gärning, så som framgår av den nedan inkopierade första googlesidan efter genomförd operation.

 

  1.  

    Katalog

    neymark.wordpress.com/CachadLiknande

    15 dec 2010 – Tor Neymark 1966-2002. Sid 1 Omslag Tor Neymark . Av snitsaren | Postat i Uncategorized | Kommentera

  2.  

    Snitsaren | Efteråt hos farbror Steffe

    snitsaren.wordpress.com/snitsaren/CachadLiknande

    6 okt 2008 – Enligt studenternas klubbrekordtabell i länken ovan var hans namn Tor Neymark. Han var född 1946 och blev medlem i klubben 1966.

  3.  

    952 (Vem är Vem? / Stor-Stockholm 1962)

    runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0976.htmlCachadLiknande

    1 jan 2010 – Print (PDF) – On this page / på denna sida – N – Neymark … scanned image. << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

  4.  

    ~ Lidingöloppet 2007 ~ Resultat

    anmalan.lidingoloppet.se/sokres2007/chiptider_en.cfm?startnr…Cachad

    Name, Tor Neymark. Born, 46. Group, Lidingöloppet – M30. Team, Vallentuna. Country, SWE. Nb of previous races, 2. Position, 6532. Time, 3.26.40

  5.  

    ~ Lidingöloppet 2005 ~ Resultat

    anmalan.lidingoloppet.se/sokres2005/chiptider_sv.cfm?startnr…1Cachad

    Namn, Tor Neymark. Född, 46. Klass, Lidingöloppet – M30. Förening/Ort

     
  6.  

    9 – Vallentuna bildarkiv – Vallentuna kommun

    Vallentuna · Tor Neymark · 1982 · Hagaområdet i Ormsta bebyggs och gammal bebyggelse försvinner. Löpnr: 5239 · Gammal bebyggelse rivs eller bränns ner inför

  7.  

    14 – Vallentuna bildarkiv – Vallentuna kommun

    Vallentuna · Tor Neymark · 1992 · Gammal bebyggelse i Ormsta Löpnr: 5244

     
  8.  

    Tor Neymark’s Results

     – [ Översätt den här sidan]

    ultrasignup.com/results_participant.aspx?fname=Tor&lname…Cachad

    Tor Neymark M65. 1 Race. Runner Rank: 63.8 %. 63.83 %, 16, 8, 65, M, 6:28:35, Apr 9, 2011, Täby Extreme Challenge 50KM

  9.  

    Rekord

    Höjd, Tor Neymark, 1.95, 1967. Längd, Göran Waxberg, 7.32, 1944. Stav, Birger Hultkvist, 4.05, 1945. Tresteg, Elmer Axelsson, 14.72, 1945

  10.  

    Täby Extreme Challenge

    tec100.se/resultat5.htmlCachad

    9 apr 2011 – Tor Neymark, IK Kometen, 6:28:35, +295:56. 50 miles Men Changed Course, Tid, Efter. 1. Anders Jelander, Simlångsdalens IF, 5:47:28

 
 
 
 

Ateljérunda

 

För en konstintresserad allmänhet brukar det runt om i landet, företrädesvis vår och höst, anordnas så kallade ateljérundor, där utvalda lokala konstnärer håller öppet hus och visar sina ateljéer och sina verk. Sådana ateljébesök tycks röna stort intresse och har troligen även lockat en delvis ny konstpublik, varför vi, för att om möjligt vända den nedåtgående trenden för besöksfrekvensen på denna blogg, beslutat att anamma samma framgångsrika koncept i detta inlägg. Då emellertid vårt intresse sedan några månader är förbehållet en och samma konstnär, måste vår egen ateljérunda med nödvändighet utsträckas inte bara i rummet utan också i tiden, närmare bestämt över ett 45-årigt konstnärsliv. 

 

     

Den konstnär vars geografiska öde vi ska följa i detta inlägg växte upp i huset på bilden ovan och där i ett rum längst till höger på andra våningen tillbringade han även de första tio åren av sin tid som konstnär. Hans enkla ateljé, tillika sovrum, studierum och styrketräningslokal, hade fönster såväl åt norr som, i rummets andra ände, åt öster och söder. Mestadels arbetade han sittande på sin säng med målningen lutad mot ryggen av en stol, på vars sits han ställt en burk terpentin och lagt en tidning, medan hans enkelt tillsågade palett oftast hölls i handen. Han använde genomgående en och samma pensel, vilken följaktligen behövde tvättas regelbundet i terpentinburken varvid rummet fylldes av goda men giftiga ångor. I brist på interiörfotografier visar vi nedanstående akvarellstudier, från vänster kallade ”Utsikt från norrfönstret nr 4” och ”Kaktusfönstret”.

 

Läsaren torde med rätta förundras över att konstnären bodde och arbetade i sitt föräldrahem långt in i vuxen ålder, och 0m hans egen ambivalenta längtan bort vittnar tillfälliga, alternativa ateljéer, hastigt inredda men lika hastigt övergivna. Våren 1969 hittade han ett tillhåll i en skog norr om Fjätursvägen i västra Täby, dit han cyklade med målarlådan på pakethållaren och där han fick sitta och måla i fred, förutom när en älgfamilj vid ett tillfälle passerade tio meter ifrån honom. Hans måleri handlade dock varken om skogen eller dess djurliv, varför bilder saknas från denna friluftsateljé. Numera har bebyggelse naggat skogen, men vid ett besök har vi funnit resterna av ett staffli i form av några murkna träbitar och ett rostigt gångjärn, varför vi inte betvivlar konstnärens uppgifter.

Några år senare målade han ofta i trakten av Lappkärrsberget och universitetet i Frescati, där han även i övrigt strök omkring i oklara avsikter. Bilden nedan till vänster, där två björkar vänslas vid stranden av Värtan med Stocksunds kontur  i bakgrunden, målades i en tillfälligt ockuperad, säsongsövergiven villa, tillhörig någon båtklubb, medan bergspartiet till nedan höger, ”Utsikt från rum F 413”, studerades från en för dagen tom lektionssal på universitetet. Huset vid vattnet är rivet sedan länge, och universitetslokalen har numera bytt namn och är inte längre allmänt tillgänglig, men från caféet på våningen ovanför lyckas vi känna igen den avbildade stenformationen utanför fönstret.

        

En mindre tillfällig ateljélösning i samma område erbjöds många år senare i det övergivna hus vid Stora Skuggans skjutbana, som visas nedan. Med ett hänglås på dörren kunde ockupanten ostört göra sig hemmastadd och här satt han kvar och målade tills arbetare en dag  plötsligt började riva en vägg. Idag är spåren av huset borta, men vägen, som syns på den vänstra bilden, finns ännu kvar och är för löpande läsare av denna blogg känd som en del av banan för Premiärmilen.

Mellan åren 1978 och 1982 ägde snitsaren en lägenhet på sjunde våningen i ett höghus i Brandbergen söder om Stockholm och där tillät han sin målande vän att för första och enda gången i sitt konstnärsliv inreda en egen ateljé efter konstens alla regler. Några fotografier finns inte härifrån, vilket är att beklaga med tanke på den milsvida utsikten, och någon pampig panoramamålning över Södertörns skogar kan vi inte heller bjuda läsarna. Ett snickrat höj- och sänkbart staffli med skjutarmar tillät visserligen ett större dukformat och här utfördes också några målningar med borstpensel i formatet 110 x 130 cm, men konstnärens intresse gällde helt andra motiv, så som det enda bevarade resultatet visar. Denna tavla, betitlad ”Kvällsbad i juli”, lär ha målats färdig i ett svep under ett dygn, bortsett från några olyckliga kvadratcentimeter i bildens mitt som bekymrade målaren i flera veckor, och som sedermera doldes med en pappbit.

Vårt sista ateljébesök gör vi i Vallentuna, där konstnären har huserat de senaste 30 åren och där man ännu kan se honom sitta och måla vid köksfönstret med en stol framför sig som staffli. I handen har han samma palett som han har använt ända sedan han började måla överst i detta inlägg, även om dess smörpapper har bytts ut sedan dess, och på stolsitsen framför honom står samma ursprungliga sillburk fylld med terpentin, numera mörkgrå invändigt av 40 års avlagringar. På stolsitsen ligger också en tidning för avtorkning av penseln och bredvid på bordet står en låda med några färgtuber och en flaska balsamterpentin till hands, men i övrigt hittar vi inget i köket som vittnar om den skapande verksamhet som försiggår. Målaren lär aldrig ha använt någon särskild skyddsutrustning när han arbetat, ty han påstår sig aldrig någonsin spilla färg vare sig på sig själv eller på sin omgivning.

 

När vi frågar konstnären om han har någon lämplig bild att visa oss, plockar han fram två små höstakvareller föreställande en aspdunge ett litet stycke utanför fönstret samt en oavslutad oljemålning på masonit där samma träd skimrar en vårmorgon. På vår fråga, om han aldrig tänkt måla färdigt tavlan, svarar han att allting redan finns i utkastet, och med tanke på årstiden väljer vi denna ofärdiga men friska målning som symbolisk avslutning på vår geografiska bildkavalkad.

 

 

 

 

Porträtt av konstnären som gammal

  idun-dammsugning-2-452

Den bildkonstnär, som ägnats ett halvdussin inlägg i ord och bild på denna blogg och som genomgående kallats ”den unge mannen” eller ”den unge konstnären”, lär fortfarande vara i livet, även om hans ungdom har förrunnit och hans konst förlorat sig allt längre tillbaka i en svunnen tid. Då det kommit till vår kännedom att den grånade mannen inte bara sedan många år lagt sina rit- och målardon på hyllan utan även nyligen fyllt 65 år och sålunda uppnått formell pensionsålder, finner vi en lämplig anledning att söka upp honom i hopp om svar på de frågor, hans konst har väckt och lämnat oss grubblande över. Ryktet har förvarnat om en svårtillgänglig konstnär, som ogärna öppnar munnen annat än för att äta och dricka, men när vi försiktigt framför vårt ärende, spricker hans ansikte upp i ett obetalbart leende från öra till öra och ur sagda mun kommer en oväntad ström av ord:

– Bara roligt, bara roligt. Det var länge sedan någon intresserade sig för mig, om nu någon någonsin har gjort det, utom jag själv förstås, ha ha ha. Får det lov att vara en kopp kaffe? Jag har bara pulver, Änglamark Instant Café. Jag hoppas att det duger.

– Det duger utmärkt.

– ”Fairtrade”, står det på burken.

– Det låter bra.

– Det är mycket dyrare än Konsums X-tra snabbkaffe refill som jag köper ibland, ”fulkaffe” som jag brukar säga, men det kan det vara värt.

– Tack det blir fint. Vi har förberett några frågor, som vi kanske kunde ställa och få besvarade medan vi avnjuter ditt ekologiskt odlade och rättvisemärkta kaffe?

– Jag är idel öra och tunga.

– Får vi först gratulera dig till att ha blivit pensionär, eller är det opassande?

– Det passar utmärkt. Den enda förändringen i mitt liv är att jag går på museer och åker tunnelbana billigare samt att det i fortsättningen dimper ner drygt fem tusen kronor på mitt personkonto varje månad helt oförtjänt. Så vitt jag kan se, har jag bara fördelar att vänta.

– Det kan du väl vara värd efter ett långt liv i konstens tjänst?

– För att svara allvarligt på din ironiska fråga, är alla människor värda en trygg försörjning, så även jag, trots mitt obetydliga bidrag till landstingets budget och det allmänna pensionssystemet.

– Har du tjänat så lite på din konst eller har du bara undanhållit dina inkomster?

– Jag har snarare undanhållit konsten. Mina mycket blygsamma skattepliktiga inkomster har uteslutande gällt annan verksamhet.

– Har du aldrig fått sälja något?

– Fått och fått.

– Du kanske har tjyvhållit på din konst i väntan på berömmelse och högre priser?

– Jag har en gång motvilligt sålt en målning för 2500 kronor och andra bilder har jag givit bort i svaga ögonblick, ofta tyvärr utan att ha hunnit dokumentera eller destruera dem. Annars bidar konstverken sin tid i lådor och pärmar här hemma. Några ekonomiska förväntningar har aldrig belastat mitt skapande.

– Har du aldrig ställt ut dina verk?

– Nej.

– Har du inte fått möjlighet eller har du inte velat?

– Möjligen bäggedera. För tjugo år sen gjorde jag faktiskt ett litet försök, därtill uppmanad av en gammal lärare, som hävdade att man ”inte ska vänta för länge”, men av de renommerade gallerister, som mottog min berömda, då nyutkomna katalog, visade bara en sitt intresse. Snart blev jag dock själv betänksam och såg mina bilder med klarare ögon, varför jag uppsköt vidare personlig kontakt med den aktuella galleristen tills dennes galleri slog igen och han själv så småningom dog.

– Ångrar du att du inte var ivrigare?

– Nej. tvärtom. Många av de målningar jag då hade att visa har senare styckats i mindre bitar eller rent av förstörts helt.

– Och nu?

– Nu orkar jag inte intressera mig för sådana förödmjukande engagemang.

– Efter din död kanske?

– Mina efterlevande får göra vad de vill med de där lådorna och pärmarna.

– Av föregående blogginlägg och ingressbilden ovan att döma tycks du ha sysslat lite med grafik, vilket normalt brukar vara en väg till en större publik?

– Torrnålsgravyr är en intressant, om än något omständlig metod. De ristningar jag gjorde i kopparplåt på en grafikkurs tryckte jag dock bara i ett eller högst två exemplar.

– Nog är det lite egendomligt att som konstnär inte vilja visa vad man gjort?

– Jag har ju fått schavottera på denna blogg. Räcker inte det?

– De som numera hittar till denna avkrok av bloggosfären lär vara lätt räknade.

– Att jag lät trycka min katalog i 600 exemplar till en kostnad av 4000 kronor, kanske räknas mig till heder, om det är detta slags ambition, som visar graden av konstnärlig seriositet. Det egna arbetet att fotografera bilderna och pussla ihop sidorna ska inte heller föraktas.

– Varför lät du trycka den, om du sedan inte velat visa din konst i verkligheten?

– Katalogen var tänkt som ett konstverk i sig, med anspråkslös utformning som viktig komponent. Medan slätstruken konst inte sällan presenteras överdådigt, snobbar jag med motsatsen. Jag använder inte ens syrafria passepartouter, när jag ramar in mina bilder.

– Men du ramar in dem i alla fall?

– Ja, de flesta av bilderna sitter numera i ramar, vilket möjligen förstör bilden av mig som självständig och oberoende. Coolast hade varit att gömma eller förstöra den fysiska konsten och låta den dokumenteras exklusivt av min katalog. Nu är det dessbättre för sent för sådana fåniga koncept.

– Den tryckta katalogen visar bilder till och med 1991, men enligt den utvidgade nätupplaga som vi nyligen har sammanställt tycks du ha åstadkommit god konst åtminstone ända till år 2oo2?

– Ja, men sen var det slut.

– Varför?

– Skapandet hade sedan länge känts mer som plikt än nöje och det svarta måleri jag ålagt mig att fullfölja bjöd alltför stort motstånd. De bilder som ännu kunde intressera mig kändes därtill alltför inskränkt personliga.

– Alltför perverterade, menar du?

– Många torde ha uppfattat min katalog som lite suspekt, och nätupplagans fem nya sidor lär inte rentvå min konst i detta avseende, men som konstnär kan jag bara vara ärlig.

– Menar du, att du har sett nakna kvinnor klättra i tallar och granar?

– Ja, i mars när solen skiner och snön smälter.

– Sådana hallucinationer är du nog ensam om?

– Så mycket större anledning att försöka fånga dem i bild och visa dem för andra.

– Varför har du ritat och målat så mycket kvinnohår?

– Jag har saknat skäl att låta bli.

– I dina bilder vimlar det också av små pojkar i märkliga situationer tillsammans med vuxna nakna kvinnor. De förra tycks dessutom inte sällan likna dig?

– Det är nog en riktig iakttagelse.

– Handlar det om sådant som du har varit med om i verkligheten?

– Troligen inte.

– Vad symboliserar bilderna då?

– Medveten symbolik är mig främmande. De beskrivna anakronistiska bilderna sammanfattar möjligen närbesläktade känslor sådana de tagit sig uttryck i olika åldrar. När bilderna har dykt upp i min hjärna har det varit naturligt för mig som konstnär att pröva deras substans mer konkret.

– Du menar, att bilderna har kommit till dig och velat bli ritade eller målade?

– Nej tvärtom. De har snarare velat vara ifred, men min konstnärsplikt har krävt deras avslöjande. I bästa fall handlar det om nyfikenhet.

– Och i sämsta fall?

– Alltför ofta har jag sökt göra konst istället för att rita och måla av nyfikenhet.

– Man merkt die Absicht?

– Avsikten är förödande för skapandet även om den inte alltid märks i efterhand. Den självpåtagna konstnärsrollen kombinerad med perfektionism och anlag för tvångstankar hämmade min skaparglädje i flera decennier och fick mig slutligen att ge upp.

– Är det därför dina målningar har klippts sönder eller fått svarta och vita lappar påklistrade?

– Ja, även om den förfrämligande effekten inte ska förnekas, handlar det tyvärr endast om korrigeringar och lagningar, ursäkter som hjälpt mig att försonas med mitt arbete. De till synes störande elementen kan ses som en del av inramningen.

– Men du hade helst velat slippa dem?

– Ja, större delen av min tid och kraft har ägnats åt sådant destruktivt arbete på bekostnad av nyfikenhet och skaparglädje och först i efterhand har jag förmått se med klarare ögon på mina bilder. Inte sällan har jag hittat den bästa konsten i skisser och halvfärdiga alster.

– Det låter sorgligt?

– Denna koncentration på oviktiga detaljer har möjligen utvecklat mig tekniskt, men det har i så fall varit en onödigt trist skola.

– Dina bilder vittnar onekligen om en viss skicklighet med penna och pensel och kan dessutom ibland ge ett lite gammaldags intryck?

– Det är en olycklig följd av de omständigheter under vilka jag gjorde mina första lärospån. Med andra läromästare hade mina bilder givit andra associationer och möjligen gjort min väg friare.

– Så det har inte handlat om någon medveten strävan mot ett äldre konstideal?

– Jag är mer intresserad av sentida måleri, även om detta inte syns i mina bilder. Måleriteknik har intresserat mig men aldrig varit något självändamål och det är inte i min fina handstil man ska söka min konst.

– Skickligheten står alltså i vägen inte bara för dig utan också för betraktaren?

– Det ljumma intresset för mina bilder hos Stockholms gallerister förklaras nog delvis av att den svartvita katalog de mottog kunde ge ett intryck av duktighet.

– Du menar att gallerister är fördomsfulla?

– Varje tid har sina fördomar om stil och mina bilder hade ytligt sett kunnat se ut på många sätt men ändå varit i grunden desamma. Den bildkonst som talar mest till mig är oftast skenbart mycket olik min.

– Till exempel?

– Bilder som stämmer kan se ut nästan hur som helst och de flesta konstnärer har hittat rätt åtminstone någon gång, somliga naturligtvis oftare än andra.

– Hur ofta har du själv hittat rätt?

– Tillräckligt ofta för att inte ha ritat och målat i onödan.

– Hur ser du på din konst i ett större sammanhang?

– Den har hög specifik vikt, men eftersom volymen är blygsam och den verkande  dragningskraften svag, handlar det inte om konst av någon nämnvärd tyngd.

– Du menar, att du har gjort bra men alltför få bilder och att intresset för dem är alltför svagt för att ge dig en plats i konsten, sett i ett större sammanhang?

– Ungefär så.

– Är det något du sörjer?

– Den äregirige konstnären är borta sedan länge liksom hans ställföreträdare, det heroiskt kämpande, missförstådda geniet, i den mån någon av dem funnits i mig. Konstnärsromantik hör ungdomen till, medan jag numera ser ganska nyktert på mig själv.

– Men det har du alltså inte alltid gjort?

– När jag var ung fick jag ofta min begåvning och särart bekräftad, inte minst bland lärare och elever under en ettårig sejour på en konstskola vid 28 års ålder. När jag likt andra unga konstnärer lämnade in arbetsprover till konstakademin men sedan inte fanns bland det dussin som antagits, blev det en chockartad och svårhanterbar påminnelse om verkligheten. Jag hade uppenbarligen ansett mig mer eller mindre självklar som elev.

– Så pass?

– Ja, så illa var det nog.

– Sökte du dit fler gånger?

– Nej det hade varit under min värdighet.

– Oj då?

– En gammal lärare hade tidigare avrått mig från att söka dit med motiveringen att undervisningen där skulle ”förstöra mig”, ord som naturligtvis kom till pass vid restaureringen av mitt tilltufsade konstnärsego. När jag senare såg alster av elever som kommit in på akademin, förstod jag bättre vad det handlade om.

– Var deras alster så mycket bättre än vad du åstadkommit?

– Nej, men mycket annorlunda.

– Vad hade hänt om du kommit in på konstakademin och gått där i fem år?

– Min tanke bakom denna oväntade eftergift åt konventionen var att utnyttja de gratis förmåner som erbjöds i form av utrymme och tillgång till levande modell, och efter vad jag minns, hade jag ingen avsikt att gå där i fem år. Om och hur jag skulle ha överlevt som konstnär och hur min framtid då skulle ha tett sig, får vi aldrig veta, men jag har svårt att se mig själv som en konstnär bland andra, mer normala konstnärer.

– Vad utmärker normala konstnärer då?

– Jag gissar att de åtminstone tycker att konst är viktigt.

– Men det tycker inte du?

– Min konst har ibland varit viktig för mig. Mer vet jag inte och följaktligen törs jag inte ha någon generell åsikt. Som isolerad konstnär har jag troligtvis förblivit mindre påverkad av gängse kollegiala föreställningar.

– Och myter?

– Det var du som sa det.

– Känner du några konstnärer?

– Mycket få.

– Vad var det som fick dig själv att vilja bli konstnär en gång?

– Behovet att bli sedd och omtyckt torde jag ha delat med de flesta unga och här erbjöd mig konstens frizon en möjlighet att i trygg form visa vem jag var, eller i varje fall ville vara. Det rike jag skapade åt mig själv gjorde mig oåtkomlig i min strävan efter bekräftelse. Kanske var mitt ritande och målande ett substitut för det riktiga livet.

– Med tanke på det riktiga liv du har, är din brist på skaparlust i så fall begriplig?

– Ja, numera har jag inget att klaga på.

– Många konstnärer säger sig inte kunna leva utan sitt skapande, men det tycks inte vara något problem för dig?

– Nej, det är snarare skönt att slippa.

– Så du tror inte att du kommer att ta upp ditt ritande och målande igen?

– I synnerhet inte ”ta upp”.

– Hur menar du?

– Att fortsätta där jag slutade vore självplågeri och någon ny fri väg har ännu inte öppnat sig.

– Du menar en konst befriad från dina snuskiga fantasier?

– Nej, det handlar inte om ”vad” utan om ”hur” och ”varför”.

– Nyfikenhet och skaparglädje?

– Ja, nyfikenhet och skaparglädje fjärran från allt som vill kallas konst.

– Det ser vi fram emot?

– Vår tid lider knappast någon brist på bilder och världen kan säkert avvara mina tills vidare.

– Man ska väl aldrig säga aldrig?

– Nej, varför skulle man säga det?

– Har du inga planer på att låta trycka den utvidgade katalog, som vi nyligen har sammanställt åt dig på internet?

– Inte för närvarande.

– Är du annars nöjd med vårt arbete?

– Jodå.

– Bara ”jodå”?

– Även om de bifogade färgbilderna för säkerhets skull har återgivits i tre olika färgmättnadsgrader, vet vi inte hur de ser ut i olika datorer, varför en försiktig reservation kan vara befogad. I övrigt ser det inte så tokigt ut och i synnerhet de direktskannade bilderna imponerar med sin detaljrikedom.

– Vad tycker du slutligen om vår presentation av dig på denna blogg?

– Alltför respektfull och tillrättalagd.

– Tack för pratstunden!

– Bara roligt! Får det vara en kopp kaffe till?

– Tack gärna!

           ¤

Porträtt av konstnären som ung

 

       

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård i Vejbystrand på försommaren 1967. Mannen på bilden är 21 år gammal. Han har under året klarat 197 cm i höjdhopp och blivit svensk akademisk inomhusmästare, och sin gängliga lekamen till trots kan han stöta en drygt sju kilo tung järnkula närmare tolv meter. Han har ännu ett oklanderligt minne och hans hjärna är i topptrim vad gäller allt slags abstrakt tänkande. Av sådant att döma står den unge mannen, utan att ännu begripa det, på höjden av sin levnads branter, där vattendragen dela sig och gå. Klart är där uppe, där är tryggt att stå. Dock anar vi, för att vidareutveckla den travesterade metaforiken, att han redan är i färd att ta ett språng och följa skummig bölja hän, ty även om ingen mjältsjuk svartalf ännu på länge skall bita sig fast i hans hjärta, är detta sedan en tid uppfyllt av något helt annat än höjdhopp och matematik.

Troligen är den unge mannen på väg att sätta sig i en vilstol för att måla med sina vattenfärger. Han har ännu inte sett mycket konst, varför hans ideal växlar med varje ny omtumlande upptäckt, och trots att han själv ännu bara förmår mycket lite, tror han att allt är möjligt i det nya rike han skapar åt sig själv och gör sig till kung över. Föga anar han den fängelsehåla han kommer att kasta sig själv i och det straffarbete han ska tvinga sig själv att utföra, ty han förstår ännu inte varför han innerst inne väljer att måla. Han är en oskyldig och mycket lycklig konstnär.

Den fula hatt, mannen bär på bilden, har inköpts som skydd mot solen under en cykeltur och utgör till skillnad från penseln i munnen ett högst tillfälligt attribut. Icke desto mindre skall den, dokumenterad på ett målat självporträtt med titeln ”Röd hatt”, komma att stå som symbol för denna tid av oskuld och framtidstro. Även vattenfärgsmålningen nedan, ytterligare ett av få verk som ska komma att bevaras från detta år, vittnar om lekfullhet och skaparglädje, ehuru en påverkan kan spåras från Emil Noldes ”Ungemalte Bilder”, vilka samma år setts utställda på Moderna Muséet. Denna hastigt målade bild ska senare ges katalognummer 5 och, i brist på bättre, titeln ”Ullig profil”, medan andra mer ambitiösa målningar ska komma att förstöras. 

 

 

Bilder ur arbetslivet

 

 

 

”Ett fotografi föreställande sju skogsarbetare i vårsolen.  Det är fortfarande snö på marken,  men alla står och skrattar i bara skjortärmarna.  En har klättrat upp på en annans axlar.  Bilden tycks vara tagen på tjugo- eller trettiotalet.  Kanske är det Martin Widmark själv som står längst fram och myser under mustaschen”.

 

Futurum exactum

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i början av 1950-talet. Pojken som skrattar och kisar mot vårsolen är glad för att snön är borta och för att han snart ska få springa ute i träningsoverall och blåa gymnastikskor. I det stora vita huset i bakgrunden bor grannbarn, av vilka några är hans lekkamrater, men just denna vackra vårdag trivs han med att vara ensam eller möjligen i sällskap av den okände fotografen. Att han sitter på trehjulingens flak, beror inte bara på att han egentligen är för stor för detta slag av fordon utan också på att detta exemplar saknar sadel. Trehjulingen, som varken är hans eller inte hans, har funnits så länge han kan minnas i samma miserabla skick. Kanske har den tillhört något äldre syskon och kanske har det en gång suttit en sadel på det allt annat än sittvänliga, uppstickande stålrör, han nu har mellan benen. Om detta vet han ingenting och funderar inte heller på sådant denna härliga vårdag, ty han är glad att bara finnas till.

Det ska komma att dröja länge än innan pojken på bilden får en cykel, som han kan kalla sin egen. När det påbjuds allmän cykling i samband med idrottsdagar i folkskolan, kommer han att använda storasysterns gamla damcykel, men denna kommer han inte att vilja visa till vardags inför de kamrater, som stoltserar med speedwaystyre och limpa och som alltid bromsar med en tuff sladd, antingen de kör ”Crescent världsmästarcykeln” och med mössan långt fram i pannan hävdar att ”Monark är gjord av papper och bark” eller är kaxiga Monarkägare som vet att replikera ”men ändå stark” eller möjligen tillhör de lustigkurrar som förordar det exklusiva märket HPD, av de initierade uttolkat som ”Hopplockade delar”. Först när pojken är tretton år gammal och ska börja i läroverket kommer han att vara ägare till en egen riktig herrcykel, köpt delvis för egna hopsparade slantar i Pålssons cykelaffär i Vejbystrand, men av vilket märke denna första cykel varit, kommer han att ha glömt när han blir gammal.

Innan pojken dör kommer han att ha varit ägare till ett halvdussin cyklar, några köpta begagnade för en billig penning, andra ärvda efter fadern, bland dem en gammal fin Monark från 1930-talet. Minst tre av pojkens cyklar ska komma att stjälas medan övriga ska rosta sönder eller överges av andra skäl. Han kommer att ha cyklat mycket i sina dar, ty något annat fortskaffningsmedel kommer han aldrig att äga och något körkort kommer han aldrig att ta. I tjugoårsåldern ska han kallas ”Cykel-Tor” i några utskick från den friidrottsklubb han ska komma att representera, emedan han alltid ska komma cyklande till träning och tävling. En gång kommer han att företa en längre cykeltur runt Sverige, om vilken han långt senare ska komma att skriva något som ska komma att kallas blogginlägg, och i ännu ett sådant ska han slutligen komma att frammana minnet av detta nu, denna soliga vårdag i början av 1950-talet.

 

NMT

 

 

Nordic Military Training,  eller kort och gott  NMT,  är en form av styrke- och konditionsträning, som på senare år blivit populär i allt bredare kretsar. Enligt entusiastiska utövare stärker NMT inte bara kropp och självförtroende utan främjar också samarbetsförmåga och kamratskap, dygder vilkas värde ingen kan förneka. 

När företeelsen kommer på tal brukar emellertid snitsaren pluta med munnen och få en rynka mellan ögonbrynen och då vi anar att det inte bara handlar om en allmän motvilja mot att i onödan trötta ut sig och smutsa ner sig utan också om något djupare känt, frågar vi honom rakt på sak:

– Vad har du egentligen emot NMT ?

– Namnet ger snitsaren obehagligare associationer än de dygder du räknat upp. För honom betyder kombinationen av orden ”Nordic” och ”Military” snarare ”kraftlöshet, håglöshet, tröstlöshet och meningslöshet” men framför allt ”köld” Snitsaren gjorde sin militärtjänst vid I20 i Umeå 1965-66 och den vintern var en av århundradets kallaste.  Snitsaren hade varit jävligt glad åt att få trötta ut sig och smutsa ner sig i två timmar för att sedan få duscha, äta och vila.

– Det låter som ”spik i foten”?

– Något ditåt.

– Men ordet ”Training” har du väl inget emot?

– I snitsarens fall bestod denna mest i att kånka omkring på olika slags otympliga vapen, vilket möjligen gav starka axlar. Övrig styrketräning fick snitsaren sköta på fritiden. Den traditionella hinderbanan, som annars låg övergiven, prövade snitsaren en gång på eget bevåg med stukad fot och sjukskrivning som resultat. Fyrtiofem år efteråt framstår måndagseftermiddagarna i ett lyckligt skimmer, emedan det då erbjöds terränglöpning eller skidåkning i egen fart med bastubad efteråt.

– Infanteriet förknippar man ju annars med förflyttning till fots eller på skidor? 

– Att gå, cykla eller åka skidor långa sträckor var snitsaren som bekant inte alls främmande för om han fick bestämma själv, men förflyttning plutonsvis enligt order och utan mål och mening var han mindre van vid, varför han under längre så kallade manövrer hade en tendens att komma bort.

– En skolmästare i orientering kommer väl inte bara bort? 

– Vid ett tillfälle glömde han sitt gevär vid en rastplats och fick cykla tillbaka och en annan gång låg han helt enkelt kvar i mörkret efter en rast och skyllde på att han somnat. Naturligtvis tog han sedan extra god tid på sig att hitta tillbaka till sin pluton.

– Kallas inte det att smita?

– Det är nog så det kallas.

– Tycker du inte att du svek dina kamrater?

– De var inte mer tvungna att kriga än snitsaren.

– Och ditt fosterland?

– En oklar abstraktion som snitsaren varken svurit trohet mot eller ingått avtal med. Vid tiden var han omyndig och saknade rösträtt.

– Hade du uppträtt lika osolidariskt om det hade varit krig?

– Då hade snitsaren gömt sig i skogen hemma i stället.

– Vad tyckte befälen och dina medsoldater om att du försvann så där?

– Snitsaren fick utstå en hel del spott och spe, men tyckte uppenbarligen att det var ett pris värt att betala för att slippa undan.

– Vad gjorde snitsaren där ensam i skogen?

– Troligen pustade han ut och försökte hitta tillbaka till sig själv som människa, men när snö och kyla kom blev det fria livet mindre lockande, varför han helst såg till att bli sjuk inför större vintermanövrer. Vanligtvis brukade krigsovilliga soldater bättra på sin feber genom att fylla munnen med hett vatten innan syster Albert kom med sina termometrar, medan andra mer förslagna utrustade sig med identiska färdigpreparerade sådana. Snitsaren använde dock den säkrare metoden att höja hela kroppstemperaturen genom djupa, snabba knäböjningar på toaletten. Så småningom lärde han sig att det räckte att spänna alla muskler och tänka på något adrenalinframkallande, till exempel den unge nitiske doktor som tycktes ha till sin livsuppgift att avslöja snitsaren,  när denne var inlagd på sjukstugan, vilket dock aldrig lyckades. Till snitsarens försvar ska sägas att han för det mesta faktiskt kände sig lite hängig och absolut inte borde vara ute och frysa i snön.

– Hade du inga betänkligheter mot att utnyttja sjukvårdens resurser så där?

– Den militära moralen hade uppenbarligen trubbat av och mjukat upp snitsarens samvete och lockat fram hans sämre karaktärsdrag. Normalt är han pålitlig och plikttrogen och därför försiktig med löften och åtaganden.

– En feg latmask med andra ord?

– Eller en omtänksam realist. Snitsaren tycker inte om att göra andra människor besvikna.

– Men när du fick uniform på dig, hade du tydligen inte några skrupler?

– En mottagen order är något annat än ett avgivet löfte. 

– Fick du aldrig några disciplinära straff för din ovilja att kriga?

– Tvångskommendering till mindre attraktiva sysslor förekom, men arrest och kompaniförbud slapp snitsaren,  eftersom han sällan hade gjort något formellt straffbart. Till skillnad från många soldater med en annan social bakgrund hyste snitsaren ingen överdriven respekt för överhetens höga grader och fina titlar, och på den tiden hade personer i militär befälsställning svårt att hantera vanlig civil artighet. När snitsaren en gång blev inkallad till kompanichefen, en kapten vid namn Runeberg, resulterade detta i ett längre förtroligt samtal, där snitsaren minns att även ämnet ”höjdhopp” avhandlades,  och i efterhand har han intalat sig att sagde kapten efter denna konfrontation blev om inte en bättre kapten så dock en erfarenhet rikare.

– Försöker du göra dig själv till något slags hjälte?

– Nej, inte ens en antihjälte.

– Har du läst ”Den tappre soldaten Švejk”?

– Nej, och då hade snitsaren nog inte ens hört talas om honom. Sant är dock, att man med välvillig dumhet och en oskyldig uppsyn är väl rustad att överleva sin militärtjänstgöring.  

– Något eget exempel?

– När snitsarens grupp fick besök i fält av bataljonschefen, en major vid namn Hjukström, tillämpade snitsaren troskyldigt vad han lärt sig på kaserngården och vrålade under stolt honnör sitt namn, sitt kompani och sin ålagda uppgift. Sällan har snitsaren sett någon så kokande av ilska som denne major där och då och sällan har snitsaren fått sina fiskar så varma som den gången.

– Varför?

– När det är krig bör man kommunicera med låg röst, emedan man eljest riskerar att röja sig för fienden!

– Ha ha ha!? 

– Ja, det är humor.

– Vad tyckte de andra soldaterna då?

– De hade svårt att hålla sig för skratt och troligen fick också majoren en dråplig historia om en dum soldat att berätta på mässen efteråt.

– Har du själv någon mer historia?

– Ja, men det får räcka för den här gången.

– Din blogg har tidigare kommenterats av en signatur ”ludenbröst”, vars identitet du då avslöjade som ”7:e kompaniets lustigkurre alla kategorier” vid I20 1965 . Är det inte i själva verket du som är ”ludenbröst”?

– Varje kompani,  för att inte säga varje pluton,  håller sig med en självutnämnd lustigkurre, där signaturen ”ludenbröst” får representera alla, medan snitsaren alltid hållit en låg profil med sin mindre gapiga humor. Han minns visserligen hur ett helt tält av trötta rekryter till slut skrattade hejdlöst, när han som eldvakt försökte genomskåda det första elementets hemligheter för att få fyr i kaminen, men någon framtid som plutonens humorist gav honom inte detta framträdande, ty efter flera mil till fots blir även den enklaste monolog stor humor. Efter vad snitsaren minns gjorde han sig till dum stockholmare, vilket han säkert i mångas ögon också var. I alla händelser sågs han nog som en smula udda.

– Hur så udda? 

– Under raster brukade han plocka fram en lärobok i ryska, vilket både var lite snobbigt och lite skumt, eftersom det inte var någon hemlighet vilka vi lärde oss att kriga mot. På en toalettdörr ristade han in texten ”Неймарк был здесь”, varefter han ett tag kallades ”Henmapk”.

– Har du inga fotografier att visa från den här tiden?

– Nej, sådana saknas, vilket snitsarens läsare möjligen skall vara tacksamma för. På plutonen fanns en frisör med utrustning och en morgon kom halva styrkan inklusive snitsaren till uppställningen med rakade huvuden, vilket på den tiden bara gav associationer till lägerfångar. Idag hade ett sådant tilltag inte väckt så stor uppmärksamhet, men på sextiotalet var hårmodet ett annat. 

– Så ni hade lite roligt ibland i alla fall?

– Ja, ”lite ibland”.

– Har du haft någon nytta av din militärtjänstgöring?

– Snitsaren fick möta människor som han annars inte skulle mött och han fick se landskap som han annars inte skulle sett, i synnerhet under repetitionsövningar vid finska gränsen. I efterhand har han också haft glädje av att kunna skryta med att ha sovit i tält i fyrtio graders kyla.

– Hur kommer det sig att du hamnade långt uppe i norr?

– Norrland ansågs militärstrategiskt viktigt och medan detta område är stort och glesbefolkat är Stockholm litet och tättbefolkat, varför en viss omfördelning av kanonmaten ansågs nödvändig, men någon större vilja att försvara landets norra provinser kunde snitsaren inte spåra hos sina kamrater från Stockholmstrakten.

– Och allra sämst var försvarsviljan hos snitsaren?

– Som tidigare nämnts infann den sig aldrig. Snitsaren undvek så långt möjligt att bruka sitt vapen i de låtsaskrig som påbjöds, inte minst med tanke på den tråkiga vapenvården efteråt. Tanken att gå ut i krig var honom helt främmande och vid den allra sista uppställningen den allra sista dagen av hans femte och allra sista repetitionsövning deserterade han genom att klä sig civilt och frånvara, därmed markerande att han inte längre stod till försvarets förfogande. Då var han fyrtioett år gammal.

– En något patetisk demonstration, kan man tycka?

– Snitsaren minns att det kändes ganska bra, vilket troligen var huvudsaken.

– Hade det inte varit ärligare att utebli från första början?

– Det hade onekligen varit enklare för alla, men på 1960-talet beviljades frisedel eller vapenfri tjänst bara i händelse av mycket djup, helst religiös samvetsnöd. Annan vapenvägran innebar fängelse.

– Och det hade du inga tankar på?

– Snitsaren tänkte inte så mycket över huvud taget. Vid mönstringen hade han preliminärt hamnat på någon mindre krigisk specialtjänst vid signaltrupperna i Uppsala, där han gissningsvis förväntades använda sin matematiska begåvning, vilket vid den tiden hade passat honom bra.  Av okänd anledning blev det dock inte så.

– Och om det hade blivit så?

– Om det hade blivit så, hade snitsarens liv måhända aldrig tagit den vändning det tog.

– Vi förstår?

– Knappast!

 

 

I brist på fotografier eller andra dokument, som styrker ovanstående berättelse, publicerar vi dessa av snitsaren nedklottrade blyertsteckningar, som han bifogat ett brev hem till sin sköterska under en repövning. På bilden ovan igenkänner snitsaren åtminstone tre personer, som han minns väl. Mannen, som står med händerna i byxfickorna och den så kallade snuskburken hängande på magen och huttrande begrundar det händelselösa militärlivet i Norrlands djupa skogar, var racerförare i det civila, medan den kortvuxne mannen strax till höger arbetade som svetsare vid ASEA. Snitsaren minns att den senare, efter att i en diskussion med den förre förutspått den kände racerstjärnan Ronnie Petersons snara död, upplystes om att ”Ronnie upplever lika mycket under ett enda lopp som du gör under hela ditt liv”, en i snitsarens tycke föga meningsfull jämförelse.  Mannen längst till höger kallades ”Castro”, eftersom han bar helskägg, rökte cigarr och gärna ventilerade sina socialistiska åsikter, aktiviteter som tydligen illustrerats nedan. Snitsarens brev, vari han bland annat beskriver den sena men intensiva våren i Tornedalen och berättar att han för första gången i livet sett lavskrikor, är daterat den 22 april 1975. Vietnamkriget genomled sina sista skälvande dagar, medan Ronnie Peterson skulle få leva ytterligare tre år.

 

 

 

Into the wild?

 

I löparbloggosfären tycks det vara populärt att som äventyr och kraftprov efter smak och förmåga ta sig springande en längre sträcka från en plats till en annan och då allra helst från kust till kust i någon form. Björn Sunesson är redan på god väg att för andra gången korsa den amerikanska kontinenten från Stilla Havet till Atlanten, och signaturen ”Grobert” på bloggen ”Benen på ryggen” planerade och genomförde för några år sedan en färd i två omgångar över Götaland från Östersjön till Kattegatt, medan en av denna bloggs kommentatorer, Benet ännu nöjer sig med tanken att springa tvärs över Skåne från Öresund till Hanöbukten, ett äventyr långt nog för de flesta löpare.

I kommentarer på denna och andra bloggar har det då och då framskymtat att även snitsaren i sin ungdom fuskat i genren.  Sommaren 1974 lär han visserligen inte sprungit men väl cyklat från Stockholm till Uddevalla, eller om man så vill, från Östersjön till Nordsjön, varvid han dock inte valde den kortaste vägen utan en längre och mer omväxlande sådan genom Västmanland, Dalarna, Härjedalen, Norge, Värmland och Dalsland, en sträcka på gott och väl hundra mil. När vi lite försiktigt för saken på tal, går snitsaren och hämtar en gammal trasig vägatlas, i vars pärm han skrivit åtta tal under varandra:

 

186
122
115
115
171 (?)
210
125
125

 

Det visar sig vara snitsarens dagsetapper uttryckta i kilometer. Frågetecknet sägs gälla osäkerhet kring en vägsträcka i fjällen, där han erbjöds hänga tag i en passerande bil och lät sig bogseras uppför en flera kilometer lång, tung backe. När vi visar vår beundran för snitsarens siffror, medger han att det handlade om dryga dagsverken på en oväxlad cykel. Han höll en stadig fart av 15 km i timmen  och vissa dagar satt han i sadeln från tidig morgon till sen kväll.  

Snitsaren berättar att hans outtalade tanke var att cykla runt Bottenviken med eventuella avstickare till Norra Ishavet och de öde trakterna vid ryska gränsen och det var över huvud taget oklart när, eller till och med om, han planerade att återvända till civilisationen. Förutom cykeln och nämnda kartbok, bestod hans enkla utrustning av ett litet tält, en sovsäck och ett så kallat metakök. Allt gick planenligt i tre dagar, men när han fjärde natten slog läger nära Sörvattnet i Härjedalen, överfölls han av mycket små knott, som tältets annars myggsäkra ventil inte förmådde hålla ute, varför han beslöt lämna Norrland och Finland åt sitt öde och vända söder ut genom Norge. Så småningom nådde han Uddevalla i Bohuslän, där han övernattade i en park för att nästa morgon polettera cykeln och ta tåget hem.

När snitsaren märker att vi inte nöjer oss med denna korta sammanfattning av hans äventyr, plockar han fram en kartong, märkt ”brev”, i vilken han hittar fem vykort adresserade till de då ännu levande föräldrarna. Språket och stilen är inte vad vi annars vant oss uppskatta hos snitsaren och hans korta hälsningar tyder varken på berättarglädje eller livslust. När han gav sig av på sin färd, skrattade han troligen inte lika mycket som dagens förhoppningsfulla äventyrare, ty han sökte sig inte så mycket ”into the wild”, som fastmer ”away from his life”. 

 

 

Sala silvergruva. Nedgången till Christinaschaktet

Måndag  17/6. 
Hej! Jag sitter på en uteservering vid torget i Sala och tittar på folk. Cyklat hit över Stäket, Bålsta, Hjälsta, Nysätra, Altuna och Varmsätra. Söder om Sala stor jordbruksbygd med gröna och gula fält och vita kyrkor. Vid vägkanten växte tjärblomster och ängshavrerot i myckenhet. Medvind åt nordväst. Mår bra. T.

 

 

Vid sjön Väsman, Ludvika.

Tisdag  18/6.   
Jag sitter vid Brunnsviks folkhögskola och tittar ut på sjön. Cyklat hit över Fagersta, Vad, Torrbo, Smedjebacken och Ludvika genom backigt sk0gs- och småbrukslandskap med ängar och många blanka sjöar att bada i. Ängsklockor blommar det nu fullt av här i Dalarna. T.

 

 

Lima i Västerdalarna.

Onsdag kväll  19/6.
Hej!  Har nått Sälen över Korsheden, Lövsjön, Nås, Malung och Lima. Här regnar det. Molnen är stora och grå och luddiga. På andra sidan Västerdalälven syns Storfjället med ännu något snö på. Annars är här tyst och tomt. Fotboll på TV. Hälsningar T.

 

 

Parti ved Femunden, Norge.

Midsommarafton  21/6.
Efter en liten sväng in i Jämtlands län över Särna, Sörvattnet och Idre har jag åkt över till Norge. Här ser likadant ut. Tallhedar, fjäll och långa sjöar med grusiga stränder. Jag sitter vid den vita träkyrkan i byn Drevsjö och ser på hur tre kvinnor krattar mellan gravarna. Här är det nog inte midsommar. Hälsningar T.

 

 

Flygfoto - Sunne

Söndag kväll  23/6.
Jag har nu cyklat nerför hela Klarälven (Trysilälven i Norge) och sitter på ett café i Grums. På en TV borta i ett hörn spelar de fotboll. Roland Sandberg blir så glad att han slår en kullerbytta på gräset. Klarälvsdalen och Frykensjöarna var stiliga. Fortsätter närmast till Dalsland. Mår bra. Hälsningar T.

 

I övrigt visar sig snitsaren ha förvånansvärt få minnen kvar från denna långa cykeltur. Han erinrar sig hur han tillfälligt utmattad stapplade in på en servering i Fagersta och åt köttbullar och att han lade sig att vila på en liten gräsplätt vid en bensinstation i Särna eller Idre, när en man sade åt honom att han inte fick ligga ”på åkern”, en påminnelse om att varje grässtrå är värdefullt för fjällvärldens bönder. Snitsaren minns också att han besteg något mindre fjäll på väg söderut från Härjedalen och att han badade i Grebbestad, när han kom fram till havet. Förhoppningsvis skickade snitsaren hälsningar även till andra än sina föräldrar, men vilka trivialiteter han därvid kan ha meddelat omvärlden, har han ingen aning om. Snitsarens sköterska säger sig ha fått ett vykort från Hällevadsholm, där snitsaren stannade till vid en korvkiosk och där han minns att några unga lokala flickor fnissade åt hans aptit på malda djurdelar. Tillsammans med sagda sköterska gjorde snitsaren för övrigt senare samma sommar en mindre cykeltur i Sörmland, från vilken han har både fler och roligare minnen.

För förståelse av ovanstående bör tilläggas att snitsaren vid denna tid ännu inte var vegetarian och att det fotbollsspelande som omtalas på vykorten gäller VM i Tyskland, där Roland Sandbergs kullerbytta härrör från den gruppspelsmatch mot Uruguay som Sverige vann med 3-0.

 

Stockholmssnitsaren

Varför jumper heter ”jumper”, förstår var och en som känner till hans ungdoms bravader på kolstybben och även sköterskans, påhejerskans och Butlerns namn skvallrar om deras bakgrund och verksamhet. Tildo hävdar bestämt att hennes (eller hans) namn kommer från fornbrasilianskan och att det beroende på uttalet kan betyda allt från ”Den som ingen ska komma och sätta sig på” till ”Den som ska få gottis”. Namnet ”Asgam” är enligt säkra källor en avsiktligt konstruerad apronym, medan ”farbror Steffe” redan står nämnd i ”Det sora jättebrevet” och följaktligen alltid har funnits.

Hur ägaren till denna blogg, snitsaren, har fått sitt namn tycks däremot aldrig ha blivit tillfredsställande klarlagt. En ”snitsare” är enligt ordboken en ”person som utför något på ett elegant och skickligt sätt” och för mången ytlig betraktare har snitsaren förvisso visat månget prov härpå. Att han i sitt namn velat framhålla denna sin förmåga att handha sina konstnärliga uttrycksmedel, förefaller dock mindre troligt, i synnerhet som vi känner hans inställning till ytlig ”snitsighet” i sådana sammanhang. Eftersom ytterligare lösa spekulationer kring det märkliga namnet ”snitsaren” lönar föga, ställer vi helt enkelt dess bärare mot väggen med en lika enkel som genial fråga:

– Varför heter du ”snitsaren”?

– När snitsaren i början av 2000-talet lärde sig handskas med bibliotekets dator och skaffade sig en e-postadress, valde han detta namn. ”Stockholmssnitsaren”, som han egentligen kallade sig, ansåg han vara för långt, varför det stannade vid bara ”snitsaren”.

– Stockholmssnitsaren?

– En snitsare i Stockholm.

– Snitsare?

– En som snitsar.

– Snitsar?

– En snitsare snitsar. Någon ytterligare definition gives inte.

– Och Stockholmssnitsaren snitsade tydligen i Stockholm?

– Ungefär så.

– Vari bestod hans aktivitet i detta speciella fall?

– Stockholmssnitsaren brukade gå långa sträckor på Stockholms gator utan mål och mening. Varma sommardagar drev han planlöst omkring och tog vara på de möjligheter som bjöds. Troligen gick han och väntade på att något skulle hända. Låt oss kalla det ett vandrande vegeterande tillstånd.

– En hemlös vagabond?

– Knappast.

– Kanske en zombie?

– Inte fullt så död.

– Den vandrande vålnaden?

– Stockholmssnitsarens vandrande torde ha varit föga demoniskt.

– Var vandrade han någonstans?

– Geografiskt syntes han mest på Östermalm och i Vasastan och på den sociala kartan sades han vara lika hemma vid snabbköpens burk- och flaskautomater som framför bankernas börsskärmar.

– Samlade han tomburkar eller spekulerade han i värdepapper?

– Det ena utesluter inte det andra, varken principiellt eller i snitsarens värld.

– Vilket lönade sig bäst?

– Det beror på hur man ser det.

– Hur menar du?

– Att plocka upp och panta burkar och flaskor för några kronor, ger pengar ett värde som lätt glöms bort vid hantering av fiktiva belopp i form av aktier och optioner.

– Spekulation på börsen är ingenting som man direkt förknippar med snitsaren?

– Det var en parentes i hans liv.

– Med kännedom om snitsarens läggning kan vi gissa att han gick vetenskapligt till väga?

– Pseudovetenskapliga teorier var legio i sammanhanget och snitsarens egna höll inte högre klass än andras.

– Blev han rik?

– En snitsares rikedom handlar mer om små utgifter än om stora tillgångar.

– Äger du några värdepapper nu?

– Snitsaren får varje år ett besked om sitt innehav av 10 aktier i Prosolvia, ett företag som gick i konkurs 1998. I övrigt är han numera helt oinformerad om vad som händer i den världen.

– Du samlar kanske inte heller burkar och flaskor längre?

– När snitsaren ser sådana ligga på gatan, noterar han deras värde och hoppas att någon annan ska plocka upp dem, både för sin egen och den goda sakens skull. Själv ids han inte.

– Du kanske inte vill ta brödet ur mun på dem som bättre behöver?

– Stockholmssnitsaren undvek på sin tid allfartsvägarnas konkurrens och varma sommardagar fanns det tillräckligt åt alla och blev över.

– Hade du några favoritstråk när du gick omkring i Stockholm?

– Snitsaren tycker om långa, raka och sparsamt trafikerade gator ett stycke från stadens larm. Östermalmsgatan är en sådan.

– Snitsade du aldrig utanför Stockholm?

– Snitsaren cyklade en del ute på landet runt Vallentuna. Möjligen var även det en form av snitsande.

– Du har tidigare berättat om hur du ägnat dig åt så kallad celebrityspotting. Du fick kanske tillfälle att kryssa många kändisar under den här tiden?

– Snitsaren minns alltid var men mycket sällan när han gjort sina observationer. Säkert är dock att han ideligen, inte sällan flera gånger om dan, såg konstnären Ernst Billgren i hans fula röda plastjacka och likaledes hörde Roy Andersson till gatans vimmel på Östermalm. Snitsaren minns sig fåfängt ha sökt utstråla den ”autenticitet” som nämnde regissör sagt sig söka hos sina amatörskådespelare och han har också förgäves stått i en lång kö av arbetssökande statister utanför dennes studio på Sibyllegatan. Om snitsaren ägt en frack, hade han möjligen fått vara med och sjunga ”Jerum, jerum” i filmen ”Du levande”, men dessvärre hade han då för länge sedan sålt den han ärvt efter sin far.

– Hur ser du idag på din tid som Stockholmssnitsaren?

– Som en parentes i snitsarens liv. Måhända var den nödvändig, även om dess värde ännu är förborgat.

– Du kanske tänkte mycket när du gick omkring?

– Låt oss hoppas det.

– Har du inget gott att säga om denna tid?

-Även om det varit hälsosammare att andas in skogsluften hemma i Vallentuna, fick snitsaren mycket motion när han vandrade längs gatorna och troligen skulle han ha klarat Stockholm Marathon under sex timmar om han varit intresserad. Förmågan att gå hela dagen på asfalt utan mat och dryck hade han stor glädje av när han två gånger besökte London som turist.  Man ser trots allt mer när man går än när man åker tunnelbana.

– Kan man säga att ditt snitsande var en billig form av Stockholmsturism?

– Du kan välja vilka eufemismer du vill utan att det tillfredsställande motiverar Stockholmssnitsarens temporära existens.

– Är inte ”Stockholmssnitsaren” en eufemism i sig?

– Ja, och därtill en självironisk sådan.

– Ångrar du din tid som Stockholmssnitsaren?

– Man ångrar inte vad man är utan vad man gör.

– Hur menar du?

– I det skådespel som kallas livet har snitsaren kreerat många egendomliga roller varav ”Stockholmssnitsaren” torde ha varit en av de minst bejublade.

– Hade du hellre velat spela en bärande huvudroll?

– Små karaktärsroller är inte heller att förakta.

– Statistroller?

– Även sådana kan spelas med autenticitet.

– Har man ingenting att säga till om själv, när rollerna besätts i livets skådespel?

– Man vill gärna hoppas det.

– Du låter tveksam?

– Många skådespelare får vänta på roller hela livet.

– Och i väntan på sådana fick du hoppa in som ”Stockholmssnitsaren”?

– Uppenbarligen.

– Hur ofta?

– Alltför ofta.

– Hur många säsonger?

– Alltför många.

Nujpraw

Nu ske ce soj berete hu ne gje te naj ce gje pe to ne me gere nere twe ejnte bace zme ma meze je. Ne xej ofese vre frekeste i sabende we ne seke gastekoleske megereflehe ne. Naj mete ne naw ma ne ze sete tamereresle ense gje we bacenojihej zme fece. Ze sne ce sete mje på to se seteri ze keme ne ej kove vre ne ane. Fe ne mese keme ne gense meve bace. Vre bacegne ze to ce mje we ge pepere re i ajndehaw ne.  Naj ce zelu stimelej anes ze ke ne hende a ne keme mere bace me dre ble ce tseqe a bece embe fre bece ige. Sene me (felskrivningstecken) spole ce nej ale kove ense me tsete mje ha ense we tsawle me vete. Ible ke ne hende a ne ble stepe i to ne me dre ble ce tseqe a ta ha ense te cepe fe a truj unde blagne ne aj bace me vete zme sete fese i kro ne me sene maw ce tsete mje ha ense ige. Naj ce ve feri we ne ze ve ce rej o (felskrivningstecken) rejo a gje u me ta tu we da se ujgwe re.

Ovanstående märkliga texter är skrivna på ett av snitsaren påhittat språk kallat ”nujpraw”. Överst visas ett exempel på hur språkets egna skrivtecken används och därunder återges samma ord med latinska bokstäver. Översatt till begriplig svenska skulle samma ordmängd kräva ytterligare några raders utrymme, men då texten till stor del är hämtad från sidan ”Fekalier” ovan, lämpar sig en sådan översättning inte för publicering. ”Nujpraw” betyder ”nyspråk”, vilket möjligen antyder dess tänkta användning i förskönande eller kanske rentav förnekande syfte.

Nujpraw har sitt ursprung i Melins stenografi, som snitsaren lärde sig när han någon gång i de nedre tonåren kom över en lärobok i ämnet. Han behärskade alfabetet och de vanligaste förkortningarna, men i brist på systematisk övning uppnådde han aldrig någon skrivhastighet, utan nöjde sig med att briljera med sina magra kunskaper inför kamrater. När han senare i tjugoårsåldern uppfann vad man en smula motsägelsefullt kunde kalla ”urnujpraw”, hämtade han många tecken och förkortningar från stenografin, men istället för att binda samman konsonanter och vokaler i en flytande skrift, skrev han tecknen separat, varvid han utnyttjade deras läge i förhållande till skrivlinjen som betydelseskiljande element, en metod som han senare funnit i andra stenografiska system. Texten nedan är ett utdrag ur ett slags enspråkig sammanställning av de förkortningar snitsaren infört. På den översta raden kan vi läsa: ”vid stängningsdags stänger jag alla dörrar, jag hänger rocken på kädhängaren, en stor mängd, det stämmer”, och på nästa rad: ”en främling tränger sig på, det svänger om stränginstrument, jag hämtar hem mina vantar som jag lämnat kvar”.  Som synes var denna tidiga skrift platsbesparande, men i ljuset av senare snilleblixtar ter den sig onödigt omständlig. Förutom i denna två A4-sidor långa text finns ”urnujpraw” bevarat i sparsamma dagboksanteckningar från tiden, ofta i form av enstaka i efterhand obegripliga ord. Varför snitsaren exempelvis skrivit ”vax” den 29 juli 1968, eller ”lejon” den 22 augusti 1970, kan man fundera länge över.

När snitsaren studerade en smula kinesiska, inspirerades han till en särskriven stavelseskrift så som exemplet nedan visar. Här markeras stavelsernas vokaler huvudsakligen med hjälp av olika konsonantteckens placering i förhållande till varandra och texten ska läsas i vertikala rader från vänster till höger. Denna estetiskt tilltalande skrift kom dock aldrig i bruk och idag har snitsaren inte en aning om vad tecknen betyder eller vad det unika utdraget här nedan handlar om.

Med undantag av nämnda och ett fåtal liknande snart övergivna sidospår, har utvecklingen från ”urnujpraw” till dagens ”nujpraw” gått stegvis via en lång serie snilleblixtar, allt enligt snitsarens väl beprövade devis ”Vad händer om inte?”.  De ursprungligen rent svenska orden har reducerats strängt och grammatikens formlära har förenklats till oigenkännlighet, varför till slut endast syntaxen och ordstammarnas ursprungliga grundelement skvallrar om att nujpraw står med sina rötter i det svenska språket. Skrivtecknen, vilka succesivt anpassats efter handens naturliga rörelsemönster, har blivit färre och enklare, och för att kunna mumlas tyst vid läsning har de givits ett nytt, mer gomvänligt uttal. Den flitiga användningen av vokalen ”e” i det transkriberade exemplet överst i inlägget har sin förklaring i att detta ljud senare infogats mellan och efter kosonanttecknen, varvid det oftast fått ersätta de ursprungliga svenska vokaler som försvunnit. Detta icke betydelsebärande ”e” kan naturligtvis utelämnas eller ersättas med en glottal stöt eller annat ljud som passar talaren.  Eftersom nujpraw, till skillnad från andra språk där det omvända gäller, är ett skriftspråk som kommit att talas, äger var och en rätt att uttala varje skrivet nujprawtecken efter tycke och smak så länge konsekvens iakttas. Liksom kinesiskan har nujpraw potentiellt många talade men bara ett skrivet språk

Exemplet på Melins stenografi längre upp är hämtat ur Nordisk familjebok, där samma text också återges stenografiskt enligt Gabelsbergers och Arends system. Enligt uppslagsverket och snitsaren lär det stå:

”Korthet och snabbskrivenhet är onekligen viktiga egenskaper hos stenografin, men av fullt ut lika stor betydelse är tillförlitligheten och tydligheten och där den saknas har man intet egentligt gagn för det praktiska livet av kunskapen i stenografi. Det system som visar sig bäst motsvara anspråken på tydlighet ska därför i längden komma att stå som segrare i striden mellan de olika metoderna”.

Som avslutning på detta spännande blogginlägg har snitsaren som en jämförelse skrivit samma text med slarvig svensk skrivstil och därunder bjuder han på en översättning till snitsig nujpraw.

                                                                                    ¤

Mu

”När snitsaren försökte ta sig ton brukade hans musikaliska sköterska slå honom över munnen med en sakkunnig tillrättavisning, något som gjorde honom både nedstämd och onödigt osäker. Ty även om hans brummanden och blåsljud aldrig uppskattades av omgivningen, var han inte omusikalisk”.

Denna allt annat än idylliska interiör från Snitsarbo målas upp i brevsamlingen ovan. Då vi emellertid hört att snitsaren trakterat det krävande instrumentet fiol och därtill känner hans sköterska som en mycket klok och älskvärd kvinna, tar vi hoppfullt fasta på framställningens imperfektum och frågar snitsaren om det fortfarande är lika illa eller om attityden till hans musicerande möjligen mjuknat i Snitsarbo. Den för dagen mycket trötte snitsaren tittar oss då länge och sorgset i ögonen, innan han briserar i något slags skratt och förklarar:

– Man bör skilja mellan mytens och verklighetens Snitsarbo.

– Så allt det där om din sköterska är bara lögn?

– Någon megära har hon aldrig varit. Sanning är däremot att hon till skillnad från snitsaren är musikalisk och att snitsarens osäkerhet på området sitter djupt.

– Vad betyder ”megära”?

– Det finns ordböcker även för lata murvlar.

– Så din sköterska låter dig ta ton och brumma ifred?

– Ja, med en ängels tålamod.

– Är du verkligen så omusikalisk som du säger?

– Snitsaren är visserligen inte tondöv, men hans begåvningsprofil har definitivt ingen slagsida åt musiken.

– Hur har du då kunnat spela fiol?

– Jumper springer maraton utan att ha talang för långlöpning.

– Menar du att alla kan lära sig spela fiol med lite övning?

– Definitionen av ordet ”spela” kan naturligtvis diskuteras, vilket många troligen är beredda att göra i snitsarens fall.

– Spelar du så dåligt?

– Snitsaren spelar över huvud taget mycket sällan numera.

– Det hänger två fioler på väggen här. Spelar månne sköterskan också?

– Det händer.

– Spelar hon lika dåligt som du?

– Åtminstone i lyckliga stunder kompenserade snitsaren sin osäkrare intonation med snabbare fingrar och dansantare stråke. Vilket som är att föredra, överlåtes åt frågeställarens bedömning.

– Du talar om din ”osäkerhet”. Hör du inte om du spelar falskt?

– Osäkerheten gäller snarare de rena tonerna. Snitsaren litar inte på sitt öra.

– Var kommer osäkerheten ifrån?

– Den grundlades i snitsarens barndomshem och befästes i skolan, där han alltid fick sämsta betyg i musik, eftersom han aldrig ville ta ton så att andra hörde det. Han minns att en flicka en gång sa att han sjöng falskt när han försökte.

– Stackars snitsaren?

– Snitsaren brydde sig föga därom, eftersom hans talanger satt annorstädes och bristen på musikalisk begåvning, som ansågs ligga i familjen, bars med stolthet. Följaktligen deltog snitsaren inte heller i bockflöjtspel och annan instrumental musik utanför den ordinarie skolundervisningen, varför skolans blåsorkester och så småningom kamraternas dixielandband fick klara sig utan snitsare.

– Sjöngs eller spelades det inget i ditt barndomshem?

– Snitsaren erinrar sig att hans mor en gång sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, men eftersom händelsen fastnat i minnet bör den ha varit sällsynt. Snitsaren minns sig också ha hört ett hembiträde sjunga ”En gång jag seglar i hamn”, men i övrigt var snitsaren hänvisad till radions musikutbud och en gammal vevgrammofons tre eller fyra så kallade stenkakor, som bland annat bjöd på ”Hör oss Svea” och Stenhammars ”Sverige” samt de tyska trettiotalsörhängena ”Das muss ein Stück vom Himmel sein” och ”Das gibt’s nur einmal”. Senare köpte snitsarens far en modern grammofon och började samla klassisk musik på moderna Long Playing skivor, men dessa, liksom en en äldre brors dito med olika slags folkmusik, tog inte snitsaren del av förrän han blev stor.

– Lyssnade du inte på popmusik som andra unga?

– Sällan frivilligt. I den korta och i efterhand svårbegripliga popularitetskampen mellan Elvis Presley och Tommy Steele förhöll sig snitsaren ointresserat neutral och när The Beatles  slog igenom sysslade hans kamrater med så kallad tradjazz. Snitsaren själv har ingen egen ungdomsmusik att minnas.

– Det måste vara konstigt att höra för dagens ungdom, som inte kan leva utan musik?

– Möjligen hade den klassiska musiken en motsvarande livgivande funktion för snitsaren under några år på 1970-talet. I alla händelser har han varken förr eller senare haft sådana upplevelser av musik som i denna försenade ungdom.

– Inte ens när du spelade fiol?

– I synnerhet inte om frågan gäller snitsarens eget gnissel.

– Vad var det för klassisk musik du lyssnade på?

– Att exemplifiera den litteratur, film, konst eller musik som funnit sin väg in till snitsarens själ, skulle vara att trivialisera hans upplevelser.

– Är det inte just sådant dina läsare vill höra för att kunna nicka igenkännande eller rynka på näsan?

– Därför finner snitsaren bäst att tiga.

– Är du rädd att verka för banal eller för pretentiös?

– Nej, varken det ena eller det andra.

– Blir inte dina memoarer sällsynt tråkiga om du förtiger allt som varit viktigt i ditt liv?

– Snitsaren har aldrig påstått annat.

– Det ha tidigare påståtts att du skickade ett brev med anledning av Mstislav Rostropovitjs bortgång, där du tackade honom för hans livslånga gärning, som i förlängningen berikat repertoaren av musik för violoncell. Stämmer det?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– I samma brev påstår du dig ”bära i minnet” en konsert i en skola i Linköping där Frans Helmersson spelade Sjostakovitjs första cellokonsert tillsammans med Norrköpings symfoniorkester under ledning av kompositörens son Maxim. Går du ofta på konsert?

– Detta var ett av mycket få konsertbesök, vilket gjorde det särskilt minnesvärt. Snitsaren höll sig normalt till inspelad musik.

– Var det din fars skivor du lyssnade på?

– Man kunde även se snitsaren sitta med hörlurar på olika bibliotek i Stockholm.

– Köpte du inga egna grammofonskivor?

– När snitsaren senare ärvde faderns skivsamling, kompletterade han den med egna inköp i en omfattning som i efterhand har förundrat honom. Många av de skivor han inhandlade under detta korta, synnerligen osnitsiska, samlarrus har han bara lyssnat på en eller två gånger och nu står två hyllmeter klassisk musik och samlar damm.

– Lyssnar du inte på sådant längre?

– När snitsarens sköterska lånar hem CD-skivor eller sätter på radions P2.

– Spelade du klassisk musik på din fiol också?

– Nej nej nej nej nej nej!!

– Varför inte?

– Snitsaren hade med måttlig framgång försökt spela små stycken barockmusik på blockflöjt, men på fiolen höll han sig uteslutande till låtmusik, där man snällt stannar i första läget och nöjer sig med ett fåtal enkla tonarter. Melodierna är korta och lätt memorerade, varför även den enklaste spelman kan åstadkomma något slags musik.

– Alla dina läsare är inte hemma i fiolspelets terminologi. Vad betyder ”första läget”?

– Medan violinistens vänstra fingrar flyger fram och tillbaka över greppbrädan, tillåts spelmannen att ha kvar sina på ett ställe, lämpligen i första läget närmast stämskruvarna, där han också kan spela på strängarna utan att trycka ner dem. Att åstadkomma rena toner kan vara svårt nog ändå.

– Varför började du över huvud taget att spela fiol?

– Snitsarens fiolspel sammanföll  delvis med en allmänt världstillvänd period i hans liv.

– Vad har det med saken att göra?

– I snitsarens föreställningsvärld innebar aktivt musicerande, inte bara att likt näcken fåfängt söka fördela egen sorg, utan lovade också en form av gemenskap. I motsats till snitsarens ordinarie självupptagenhet, syntes denna nya konstform kravlös och momentant njutbar, ty någon musikalisk talang att ta vara på har aldrig tyngt snitsaren.

– Varför blev det just fiol?

– Till snitsarens överraskning lämnade hans far vid sin död efter sig en fiol, på vilken ingen i familjen, allra minst snitsaren själv, hört honom spela. Efter att ha sneglat på den i några år, satte snitsaren igång att öva i september 1980.

– Då var du nästan 35 år gammal?

– Att börja spela svensk folkmusik på fiol i vuxen ålder, var inget ovanligt på den tiden, men snitsaren torde ha skiljt sig från merparten nybörjare genom sin flit. Dagliga övningspass på många timmar var mer regel än undantag i böjan av hans karriär och efter ett halvår kunde han snubbla igenom sextondelspolskor i rätt tempo, något som han prioriterade framför skönspel och intonation. Snitsarens framsteg finns omsorgsfullt dokumenterade på bandinspelningar, där han kan höras traggla igenom sina oftast alltför svåra låtar ett oräkneligt antal gånger i ursinnig envishet. Snitsaren minns denna nybörjartid som lycklig, medan större färdighet senare ställde andra krav och grumlade hans glädje.

– Fick du ingen undervisning?

– Snitsaren prövade vanliga fiolkurser, men fann ambitionsnivån där alltför låg och slutade snart. Först långt senare, i en seriösare spelgrupp med inriktning på sörmländsk dansmusik finslipades snitsarens spel och kunde måhända ha blivit något att bjuda även läsarna av denna blogg om snitsaren inte tröttnat och hängt fiolen på väggen. Hans aktiva karriär varade i fem år och sammanfattningsvis lärde han sig spela bättre än han trott sig mäktig men fann däri mindre glädje än han från början hoppats.

– Har du inte spelat sen dess?

– Snitsaren har spelat sporadiskt, men aldrig mer övat för att ta språnget in i de riktiga spelmännens krets.

– Hade du velat vara där?

– Snitsarens självupptagenhet är i längden tryggast.

– Du talade om sörmländsk dansmusik. Spelade du till dans nån gång?

– När sällsynta tillfällen gavs.

– Besökte du spelmansstämmor också?

– Med stor iver och öppet sinne, tills snitsaren såg spelmansstämmornas sanna väsen, där verkligheten bakom en demokratiskt välkomnande fasad var lika kall och hård som världen i övrigt.

– Var spelmännen dumma mot dig?

– Även om goda undantag fanns bland dem, ville de i regel inte gärna spela med sämre kollegor. När snitsaren insåg att han själv var precis likadan, slutade han att bjuda ut sig på den musikaliska köttmarknaden.

– Tror du att andra spelmän håller med om din beskrivning?

– Knappast.

– De som mot förmodan orkat läsa denna långa intervju, utgår från att du varit falskt blygsam i dina svar och anar att du i själva verket är mycket skicklig på fiolen?

–  Snitsarens eventuella blygsamhet är helt äkta och fullkomligt berättigad. Som höjdhoppare brukade han hamna kring 25:e plats i den svenska årsstatistiken, medan hans fiolspel trots tunnare konkurrens knappt skulle ge honom en plats bland de 25000 bästa.  Uttryckt i mer begripliga höjdhoppstermer spelade han ungefär 157 med darr på ribban.

– Vad menar du med ”tunnare konkurrens”?

– De flesta har aldrig ens försökt spela fiol.

– Kan man verkligen jämföra musik och rangordna musiker så där?

– Likväl görs det ständigt.

– Även i spelmännens glada krets?

– Så som i allt annat har det sedan gammalt tävlats även i svensk folkmusik och intresserade spelmän har efter framträdande inför en jury kunnat erövra ett så kallat Zornmärke i brons eller silver för att med det senare på bröstet få titulera sig ”riksspelman”.

– Gissningsvis var sådana utmärkelser inget för snitsaren?

– Eftersom det inte fanns något järnmärke, är frågan hypotetisk.

– Varför pratar du så gärna om ditt fiolspel om det nu var så medelmåttigt och dessutom i huvudsak tycks ha upphört?

– Snitsaren svarar bara på intervjuarens envisa frågor. Sant är dock att snitsaren finner den perioden i sitt liv intressant och lärorik och hans medelmåttighet är en förutsättning för hans frispråkighet. I efterhand granskar snitsaren gärna sina tillkortakommanden.

– Tror du att din krympande fan club tycker det är intressant att läsa om dina tillkortakommanden?

– De som orkat läsa ända hit har redan visat sitt intresse.

– De kanske bara har hållit ut i hopp om något spännande på slutet?

– En antiklimax också ett slags klimax.

                                      *

Ovanstående ”Hövättepolska” komponerades av snitsaren sommaren 1981, när höskörden pågick som bäst och under de originalnoter som återges här har han skrivit:

”Första reprisen: Hövättarnas dans över det stubbade gräset från norr till söder och tillbaka. Andra reprisen: Hövättarna fastna mellan felaktigt staplade höbalar. De trassla sig ut och trå sin dans igen”.

                                                   *

Den som känner snitsarens intresse för skrift, enkannerligen stenografisk sådan, förstår att han snart utvecklade ett eget sätt att notera musik, där folkmusikens regelbundenhet medgav långt driven rationalisering enligt nedan.

Tillägg sommaren 2016:

Sedan ovanstående skrevs har det visat sig att snitsaren på gamla dar tagit upp sitt fiolspel igen, denna gång mindre pretentiöst och självkritiskt men i gengäld med mer spontanitet och ogrumlad glädje, vilket möjligen gagnat resultatet.

                                                  *

Ju

Även om snitsarens sköterska regelbundet tittar in på hans blogg och ibland till och med anlitas som korrekturläsare, har hon sällan eller aldrig synpunkter på bloggens innehåll utan lämnar detta bekymmer åt snitsaren, litande på hans goda omdöme. Snitsarens häpnad blev följaktligen stor, när samma sköterska nyligen helt opåkallat föreslog honom att skriva ett blogginlägg i anledning av den nära förestående julen. Hon framhöll ämnets aktualitet, och med tanke på snitsarens omvittnat respektlösa inställning till traditioner och motvilja mot fester av olika slag anade hon i förlängningen aparta åsikter och raljanta formuleringar som kunde stämma till eftertanke och locka till skratt. Även vi fann förslaget lovvärt, men när vi åter lägger fram det för snitsaren, viftar han avvärjande och säger:

– Låt oss tala om något roligare!

– Vad då till exempel?

– Vad som helst utom denna pseudohändelse.

– Du ska väl ändå fira jul?

– Fira är nog inte rätt ord. Snitsaren är helt likgiltig.

– Äter du ingen julmat?

– Butlern brukade laga grönkål och rödkål, men i år äter han väl lanttulaatikko och rökt sik borta i sitt pörte utanför Puumala. Hur hans landsflykt påverkar julbordet i Snitsarbo återstår att se. Snitsaren äter det mesta som inte gått på två eller fyra ben.

– Ingen julskinka alltså?

– Nej, så barbariska är vi inte i Snitsarbo. Möjligen köps något enklare animaliskt tilltugg åt dem som estimerar sådant. Varför vissa av årets dagar kräver särskild mat, har snitsaren över huvud taget aldrig begripit.

– Kommer det gäster?

– Ett fåtal, som föredrar att vara anonyma.

– Har ni julgran i Snitsarbo?

– Sköterskan nöjer sig numera med att ta in granris för doftens skull och tända stearinljus. Granar finns i skogen.

– Julklappar?

– Sådana förekommer fortfarande i Snitsarbo, ehuru sparsamt. Snitsaren själv har dock  i huvudsak avstått från denna enfaldiga byteshandel vuxna emellan ända sedan 1968, då han av strikt egoistiska skäl hakade på en världstillvänd alternativrörelse i tiden. Hans aversion gäller även utbyte av presenter kring födelsedagar och liknande pseudohändelser, vilket de flesta i hans omgivning respekterar.

– Du kallar det ”byteshandel vuxna emellan”. Tydligen kan du tänka dig att göra undantag för oskyldiga små barn?

– Också snitsaren har ett hjärta, även om han helst låter sin sköterska bestyra alla gåvor praktiskt, eftersom han lider av svår presentfobi. Varje välment gåva rymmer en potentiell besvikelse, långt större än den glädje samma gåva förmår skänka i lyckliga fall. En övergiven present utstrålar en outsäglig sorg, ty den vittnar inte bara om en besviken mottagare utan lika mycket om en besviken givare.

– Överdriver du inte lite nu?

– En snitsare överdriver aldrig.

– Var det lika illa när du var liten?

– Till julafton och födelsedagar var det legitimt att önska sådant man åtrådde men inte fick på annat sätt. Ibland blev det rätt men någon garanti fanns inte. Oönskade presenter var naturligtvis än mer riskabla och kunde i värsta fall förödmjuka snitsaren båda vad gällde ålder och kön.

– Vad gjorde du då?

– Snitsaren bet sig i underläppen och undvek ögonkontakt.

– Fick du många misslyckade presenter?

– Världen är full av misslyckade presenter och snitsarens beskärda del var säkert inte större än andra barns, möjligen var han ovanligt känslig för det invecklade samspelet mellan givare och mottagare. Snitsaren minns hur han i treårsåldern fick ett litet tåg som efter uppskruvning kunde åka runt på en liten räls, men när givaren skulle demonstrera underverket vred han av fjädern och blev arg på sig själv och den dåliga leksaken. Den lille snitsaren tyckte trots haveriet att det var en fin present som han hade mycket glädje av, men givarens besvikelse låg ändå som en skugga över det stackars tåget. Måhända lekte snitsaren därför särskilt mycket med det sedan.

– Var det din far som gav dig tåget?

– Kanske det.

– Varför säger du inte det då?

– En intervju med snitsaren är inte rätt forum för primalterapi.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du kanske minns några lyckade presenter också?

– En födelsedag fick snitsaren efter önskemål ett antal små vilda djur av målad bränd lera, däribland även en tiger, en känguru och en isbjörn, vilka alla fick samsas på den afrikanska savannen med en tidigare omtalad liten svart docka av hårdplast. En annan gång fick snitsaren helt oväntat en en liten filmprojektor med tre filmer i form av tjugo centimeter långa styva plastremsor, var och en visande ett tiotal scener, där två alternerande bilder gav illusion av, visserligen begränsad men dock, rörelse. Mekaniken var så enkel att även en liten snitsare kunde förstå sig på den och när han tröttnat på ”Robinson Kruse” och ”Max und Moritz” försökte han tillverka sina egna filmer. Några år senare använde han projektorns linser till ett fungerande mikroskop, något som han en gång i ett anfall av hybris önskat sig men aldrig fått. I sammanhanget vill snitsaren också nämna det tidstypiska underverket ”View Master”, som visade tredimensionella bilder i en liten manick franför ögonen. Snitsaren kan än idag höra ljudet och känna trycket  i pekfingret, när han med en liten spak på manickens högra sida succesivt matade fram bilderna. Medan många åldrande View Masterägare talar nostalgiskt om diverse fåniga Disneyfigurer, minns snitsaren amerikanska hajar, höga alper, mäktiga vulkaner och framför allt australiska urinvånare. En tredje av mycket få högteknologiska leksaker i snitsarens barndom var en så kallad raketradio, en mycket enkel kristallmottagare som av outgrundliga, troligen kommersiella skäl var inrymd i en decimeterhög raket. Via en liten öronmussla kunde snitsaren avnjuta åtminstone svensk radio närhelst han önskade, det vill säga även i mörkret efter sänggåendet. Denna apparat, senare ombyggd med en bättre antenn, var hans enda radio i många år.

leksaker2

– Ångmaskiner och elektriska tåg hörde väl också till den tidens avancerade leksaker?

– De senare såg snitsaren bara hos kamrater och de förra har han bara läst om i barnböcker.

– Någon ”mekanopojke” som Jan Myrdahl har du kanske inte heller varit?

– Snitsaren ägde några bitar, men var så vitt han minns måttligt road. Däremot köpte han för egna pengar en experimentlåda kallad Elektroman och en vinter försökte han länge med inspiration därifrån tillverka en fungerande mikrofon av kolstavarna från ett ficklampsbatteri. I brist på medhjälpare vid experimenten satte han sina burkar framför en gammal vevgrammofon och drog sladdarna in i ett annat rum, varefter det krävdes ett avsevärt springande fram och tillbaka, innan anläggningen fungerade. Till och med på julafton ägnade han sig åt denna föga eller intet gagnande telekommunikation, tills omgivningen fick nog.

– Fick du inte leka på julafton?

– Snitsarens sladdar ansågs möjligen vara i vägen för ett optimalt julfirande, men i övrigt fanns inga uttalade restriktioner. Den tystnad som vilade i hela huset på eftermiddagen mellan julmat och julklappar fann snitsaren dessutom behaglig.

– Hur var det på långfredagarna då?

– Snitsarens kan inte minnas någon av dem.

– Fick du leka och stoja som du ville eller måste du sitta tyst på en stol och lyssna på kyrkklockorna?

– Snitsarens barndomshem var kliniskt rent från religion. Däremot berättade hans mor mer än en gång om sina stränga schartauanska förfäder som inte ens tilläts hålla i en sax på söndagarna. Att det fortfarande fanns människor som trodde att det fanns en gud,  förstod inte snitsaren förrän han kom till skolan.

– Hur firade ni annars påsk?

– Med ägg, prinskorv och marsipan och i bästa fall vårväder ute.

– Och övriga högtider?

lucia-hfi-1949

– Det finns ett fotografi där en fyraårig snitsare står och gapar med fingrarna i munnen och en dumstrut på huvudet bland i övrigt glada människor. Tydligen deltog han i något luciafirande på moderns arbetsplats, men något minne därav har han inte, vilket han måhända skall vara tacksam för. På baksidan av kortet har modern skrivit att snitsaren förklarat fingrarna i munnen med att han ”lekte att tungan var en fågel”. Däremot erinrar sig snitsaren att han en gång på håll åsåg barnens lekar runt en midsommarstång i en park i Stocksund.

– Men du deltog inte?

– Bortsett från en traumatisk termin i en dansskola i tolvårsåldern, tog snitsaren inga steg till musik förrän i vuxen ålder och inte heller då med någon entusiasm. Han gick en kurs i polskedans för att bättre förstå vad han spelade på fiolen men tillämpade ogärna sina torftiga kunskaper utanför klassrummet och numera är det länge sedan han ens försökte svänga sina magra.

– Dansar du inte runt midsommarstången heller?

– ”Små grodorna” kräver inte så mycket.

– Så du tycker inte att det är fånigt att hoppa omkring och härma olika djur?

– En vuxen snitsare har inget emot att göra sig löjlig.

– Vi har hört att du ibland svarat för musiken i sådana sammanhang?

– En skäggig man med fiol gör sig alltid bra vid en midsommarstång, medan den knappt hörbara musiken är av underordnad betydelse. Snitsaren har för övrigt även vid några tillfällen kreerat rollen som jultomte, ehuru en mycket karikerad sådan.

– Hade ni jultomte, när du var liten?

– I kultiverade hem låg julklapparna snyggt under granen tills de delades ut.

– Med julklappsverser på hexameter?

– I kultiverade hem förekom mer sällan brukspoesi av detta slag. Snitsaren själv bidrog någon gång med nonsensverser på sina paket, som en uppskattad juvenil markering, men i övrigt delades klapparna ut lyrikfritt. Tildo brukar däremot excellera i nödrim, haltande meter och krystad ordföljd, så som genren kräver.

– Du kanske också slapp stå i sjömanskostym och deklamera högstämda dikter på nyårsafton?

– Rätt gissat. Storslagen känslosamhet ansågs löjlig.

– Hur firade man nyår i ”kultiverade hem” då?

– Man lyssnade på radio, vilket den lille snitsaren fann spännande emedan han då kunde få höra godbitar ur årets idrottsreferat i repris. Eftersom det saknades radio där snitsaren bodde under sommaren när många viktiga friidrottstävlingar avgjordes, var dessa nyårskrönikor guld värda även om guldkornen givetvis var få och spridda. Också i Snitsarbo brukar radion stå på när klockan närmar sig tolvslaget och Kristina Adolphsons och Christofer Murrays välklingande röster försöker göra sig hörda i det tilltagande oväsendet av raketer utanför fönstren.

– Jumper brukar hävda att champagne och raketer är, som han gärna uttrycker det, ”vulgävt”. Med kännedom om er inbördes bloggmytologiska relation gissar vi att du tycker likadant?

– På nyårsafton vaknar den slumrande aristokraten i snitsaren och framtänderna växer fram över underläppen. Han brukar gå ut på balkongen en stund och åse hur populasen roar sig, konstaterande att ”champagne och vaketev äv vulgävt”. Därefter går han in och sätter på radions ”La Réjouissance” av Händel på högsta volym.

– Det sägs att du har särskilt starka skäl att tycka illa om raketer?

– En valborgsmässoafton i början av 1950-talet träffades snitsarens oskyldiga barnansikte av en exploderande raket från det stora officiella fyrverkeriet vid majelden i Stocksund. Nästa dag kom han till skolan med ett stort öppet sår på högra kinden och ännu i dag syns ett ärr efter händelsen. I det perspektivet är ”vulgävt” ett tämligen försiktigt invektiv. Till yttermera visso föll ännu en raket, eller åtminstone resterna därav, ner på snitsarens huvud, när han ett halvt sekel senare passerade ett fyrverkeri vid Kungsträdgården. Dessbättre hade pjäsen redan detonerat, varför blodvitet blev mindre omfattande denna gång.

– Har du månne fått champagneflaskor i huvudet också?

– Snitsarens högdragna attityd gentemot nämnda dryck grundar bara på dess roll som symbol för fest och glädje. Sann lycka behöver inte manifesteras, och där den saknas lockas den inte fram av lite bubbel.

– Som aristokrat dricker du kanske bara årgångsviner?

– Nej fy fan!

– Är det också ”vulgävt”?

– Ja, i synnerhet när namnen på flaskorna uttalas på god franska.

– Vanligt hederligt svenskt brännvin då?

– Ju hederligare desto vulgävave, i synnerhet när drycken ledsagas av gamla fina snapsvisor, som traderats i många släktled.

– Innan vi fortsätter denna redan alltför långa intervju, kanske du för enkelhets skull vill ge oss hela listan över ”vulgäva” drycker?

– En gammeldansk på ett trevligt danskt gästgiveri, äkta bayerskt öl i en genuin Bierstube, hembryggd lobber på en mysig irländsk pub i hjärtat av Dublin…

– Man kunde tro att du är nykterist?

– Snitsaren dricker av estetiska skäl mycket lite alkohol. Han saknar principer, men hyser en genuin motvilja mot alkohol som kulturyttring.

– Du är tydligen ingen festprisse?

– Ju större och finare fest, desto mindre och fulare snitsare.

– Är det inte roligt att träffa människor?

– Några sådana har snitsaren aldrig mött på fester.

– Brukar du tacka nej, när du blir bjuden?

– Tillräckligt ofta för att anses egensinnig. Snitsaren går hellre på begravning än på femtioårskalas och bröllop.

– Du har aldrig gift dig med din sköterska?

– Hon har inte gift sig med mig heller.

– Varför?

– Ingen av oss har funnit skäl.

– Många menar att äktenskapet har symboliskt värde och ser ett bröllop som något stort att minnas tillsammans?

– Symboler för verkligheten kan varken dölja eller förändra den och snitsarens minnen av sin sköterska handlar om annat än fåniga fester.

-Till exempel vad?

– Det ska du skita i.

– Törs vi gissa att du inte heller kommer att stå och hurra när kungabarnen gifter sig nästa år?

– Duktig murvel!

– Tycker du inte om några traditioner alls?

– Nej, inte som traditioner.

– Hur menar du?

– Att något gjorts många gånger förr, är inte skäl nog att göra det igen. Även om tidigare goda erfarenheter är värda att beakta, är varje händelse unik och bör bedömas som sådan. För en snitsare har traditioner inget egenvärde.

– Inte ens gamla fina traditioner?

– Ju äldre och finare traditioner, desto respektlösare snitsare.

– Du lär någon gång ha uttalat orden ”Fuck tradition!”. Stämmer det?

– Så kort och kärnfullt formulerar sig aldrig en snitsare, även om han stundom håller med i sak.

– Vad tycker du om alla dem som uppskattar och håller på traditioner?

– Whatever helps them through the night.

– Hur menar du?

– Vi har alla våra perversioner.

– Följer du inga traditioner själv?

– Snitsaren tar del i många utan att följa dem.

– Till exempel julen?

– Det brukar vara enklast, även om det hänt att snitsaren avstått.

– Helt och hållet?

– I ungdomen tillbringade snitsaren en hel jul i en övergiven studentkorridor.

– Frivilligt?

– Ja.

– Men i år tänker du vara social och hålla god min?

– Snitsaren lovar ingenting.

– Vågar vi önska dig en god jul?

– Varför just jul?

                   ¤

”Y меня мало книг”

vit

vit

Medan rubriken ovan skall få sin förklaring senare i denna berättelse, var som tidigare nämnts titeln på föregående blogginlägg hämtad från ryggen på en bok i snitsarens barndomshem och när vi googlar på orden ”minnets kapriser” finner vi att författaren och akademiledamoten Sigfrid Siwertz faktiskt kallat en bok så. Innan vi förhoppningsvis lämnar det ointressanta ämnet åt den eviga glömskan, frågar vi snitsaren för säkerhets skull:

– Var det den boken?

– Javisst.

– Har du läst den?

– Nej, men i skolan påbjöds läsning av ”Mälarpirater” och ”Selambs”, två andra verk av den numera lite bortglömde Sigfrid Siwertz. Dessutom läste snitsaren den självbiografiska romanen ”Att vara ung”, eftersom han i första ring fick det skrämmande uppdraget att hålla föredrag om författaren. Att prata offentligt har aldrig varit snitsarens första val och före 18 års ålder var det förenat med livsfara. Först när han lärde sig konsten att göra sig rolig och driva med sig själv, lyckades han överleva. På idrottbanan har han däremot alltid velat beskådas och han presterade alltid som bäst inför publik. Trots nämnda trauma är snitsarens förhållande till Sigfrid Siwertz bara gott, ty såväl ”Mälarpirater” som ”Selambs” erbjöd rik läsning. Teveserien efter det senare verket har också stannat i minnet liksom en film efter det förra med en ung Peter Stormare som kuslig biodlare.

– Enligt brevsamlingen ovan ska det i din bokhylla, förutom diverse lexikon, kartböcker, floror och Svenska Akademiens Ordlista, bara ha funnits tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man tydligen också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv” hos dig, men fler påhittade böcker, som du lär ska ha uttryckt det, påstås aldrig ha rymts i ditt sparsmakade bibliotek?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– Om vi håller oss till den senare?

– Snitsaren är visserligen varken bokmal eller bibliofil, men förr läste han även påhittade böcker, så som unga gör för att förstå vilka de är. De tre uppräknade friidrottsböckerna var för övrigt inte snitsarens utan hans äldre brors. En av dem lär numera stå i bokhyllan hos en av denna bloggs flitigare kommentatorer. De nämnda barnböckerna var däremot snitsarens egna, liksom ytterligare några tiotal andra, däribland ”Karik och Valjas underbara äventyr” av den lettiskfödde ryske entomologen Jan Larri med fantasieggande teckningar av, såvitt snitsaren förstått, författaren. Av sin morfar fick snitsaren ”Sveriges djurvärld”, en sliten gammal bok med svartvita illustrationer, bland annat en närmast plågsamt upphetsande sådan föreställande en järv och en ren. Samme morfaders så kallade ”negerbok” har nämnts i ett tidigare blogginlägg.

vit

vit

– Usch, det var en otäck bild?

– Snarare lockande och upphetsande.

– Är det du som är järven?

– Nej.

– Bodde den där morfadern i ditt barndomshem.

– Han låg eller satt och hostade där fram till elvaårsåldern, om det medvetna brottet mot subjektsregeln ursäktas. Ibland gick han och köpte ansjovis, som han sedan satt och rensade vid köksbordet. Förutom nämnda bok ägde han ett litet lokomotiv och några äkta stenyxor, vilka gick an att låna mot löfte att vara försiktig. Denna urgamla, i snitsarens minne stumma morfar hade i ett tidigare liv varit civilingenjör och kunde vid några tillfällen laga elektriska apparater. Små snitsare förstod han sig däremot sämre på.

– Hur var det med dina föräldrar då?

– De bodde också i huset.

– Förstod de sig bättre på små snitsare?

– Om sådant talar snitsaren bara med sin sköterska eller i förekommande fall sin doktor.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du har nämnt broderns och morfaderns böcker. Dina föräldrar hade kanske också några att erbjuda?

– Snitsaren såg mest deras ryggar.

– Föräldrarnas?

– Snitsaren avsåg främst böckernas, även om farbror Sigmund måhända skulle vara av annan åsikt.

– Du menar Freud?

– Duktig murvel.

– Lästes det inte sagor för dig när du var liten?

– Snitsaren ägde de två första delarna av ”Min skattkammare”, där favoritsagan handlade om tre bilar, den lilla, den stora och den kolossala bilen, medan den sällsynt fåniga versen ”Lille Tor gick från mor” blev utriven. På en födelsedag i förskoleåldern fick han av grannbarnen en skojig bok betitlad ”Nysgubben”, vilken sedan lästes högt av någon vuxen på kalaset. Nysgubben var en oskyldig lumpsamlare som nös så våldsamt att diverse kroppsdelar hamnade fel mellan diverse olikartade djur. Boken gjorde stor lycka och snitsaren, som annars inte uppskattar kalas, minns detta inslag med glädje. Senare i barndomen hände det att han fick höra godnattsaga vid en kamrats säng, innan han sprang hem genom snårskogen till sin egen. Han minns att kamratens far bland annat läste högt ur ”Fänrik Ståls sägner”, vilket var en smula originellt.

– Du nämnde förut att du läste ”påhittade böcker” i ungdomen för att förstå vem du var. Vilka böcker kan det ha handlat om?

– Det går inte att nämna någon utan att nämna alla, men i den allvarsamma lek som hörde ungdomen till skilde sig snitsarens val av tröst knappast från andra ensamma själars. Det fanns och finns ett särskilt bibliotek för dem.

– Du lär ha sagt, att du har något som du kallar ”bokryggsbildning”. Vad menar du med det?

– Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det.

– Som till exempel ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz?

vit

vit

– Den boktiteln hittar man knappast i någon litteraturkanon.

– Ändå har du brytt dig om att komma ihåg den?

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem eller vad bestämmer det då?

– Låt oss kalla det ”Minnets kapriser”. Medan viktigare ting faller i glömska, kan strunt etsa sig fast, låt vara opåkallat men därför inte nödvändigtvis oförklarligt. I snitsarens pojkrum stod av någon anledning en jättelik bokhylla full av andra familjemedlemmars, främst faderns, böcker. Eftersom snitsaren huserade där i tjugo år, har en del titlar fastnat i minnet: ”Pied Piper” av Nevil Shute, ”Att dö en smula” av Bo Grandien och som sagt ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz för att bara nämna några. På nedersta hyllan fångades snitsarens intresse av ”Brehm Djurens liv” i 17 band samt ett tidstypiskt, rasistiskt praktverk betitlat ”Jordens kvinnor”, men i övrigt fick de främmande böckerna stå orörda, eller i varje fall olästa, Kinseyrapporten delvis undantagen när snitsaren kom i lämplig ålder. Den var visserligen inte översatt från engelskan, men med hjälp av lexikon läste snitsaren vetgirigt här och där, ty någon annan relevant upplysning i ämnet gavs inte, varken i skolan eller i hemmet. Av någon anledning minns snitsaren, att han bland andra, i sammanhanget långt viktigare, okända engelska glosor även slog upp ordet ”squat”, som betyder ”sitta på huk”, något som uppnbarligen praktiserades parvis någonstans i världen. Enligt rapporten lär det mesta vara anligare än man tror, vilket bör ha passat en undrande yngling.

– Så den lille snitsaren satt i sitt pojkrum och läste Kinseyrapporten?

– Snitsaren var nog inte så liten.

– Medge ändå, att det är lite rörande?

– Som omsorgsfullt utvald detalj ur ett större och känsligare sammanhang, ger det möjligen tidsfärg åt snitsarens memoarer. I övrigt är och förblir han förtegen om ämnet, varför den som väntar ytterligare avslöjanden blir besviken.

– Du talar om dina memoarer. Tänker du skriva dem?

– Snitsaren skriver dem as we speak. ”Efteråt hos farbror Steffe” lär de heta.

– Du menar din blogg?

– Snisarens återkommande återblickar på sitt långa liv bildar sammantaget hans memoarer, även om kronologin lämnar en del att önska. Innan snitsarens blogg självdör, bör den trogne läsaren ha fått en god bild av snitsarens yttre.

– Men ditt inre avslöjar du inte?

– Som alla memoarförfattare väljer snitsaren sina minnen.

– Läser du memoarer ibland?

– Ja, i den mån snitsaren läser någon skönlitteratur alls. Konstvetaren Ulf Lindes memoarer tog han sig igenom, men höjdhoppande kollegan P O Enquists dito var bara halvlästa, när det var dags att lämna tillbaka boken. Snitsaren läser ovanligt långsamt och drömmer sig gärna bort. För att vara en intellektuellt aktiv person läser han över huvud taget extremt lite. Att han trots detta anses behärska det svenska språkets olika stilnivåer bättre än de flesta, tillskriver han sitt intresse för verbal kommunikation och sin medfödda receptivitet.

– Varför läser du så lite?

– När snitsaren fick samma fråga under en konversationsövning på ryska någon gång i början av 1970-talet, lär han enligt sin sköterska till övriga studenters munterhet ha svarat ”Потому что у меня мало… (och efter en lång konstpaus) книг”, vilket kan uttydas ”Därför att jag har så lite… böcker”, ett originellt men knappast fullgott skäl till utebliven läsning, vilket också var den oväntade och välfunna poängen. Snitsaren visste att locka studentskorna till skratt.

– Läser du någon ryska numera?

– Inte annat än vad som krävs för att nödtorftigt förstå och översätta ryska internetsidor. Sköterskan brottas däremot fortfarande med de gamla ryssarna ibland.

– Varför läste du ryska över huvud taget?

– Efter att ha läst matematik och matematisk statistik, behövde snitsaren ännu ett betyg för att, i enlighet med familjens förväntningar, skrapa ihop en filosofie kandidatexamen. Han funderade på konsthistoria eller franska, men gissade att 20 poäng i ryska skulle kräva mindre arbete, eftersom han redan fuskat i ämnet. Att snitsaren sedan blev kvar på institutionen i två år hade andra skäl och alla planer på att använda sina universitetsstudier till hederligt förvärvsarbete hade han för länge sedan övergivit.

– Du lär ha jobbat i hamnen i stället?

– Som extra stuveriarbetare till och från i tio år.

– Och sedan?

– Ett halvår dokumenterade snitsaren marinarkeologiska fynd från utgrävningar vid Helgeandsholmen. Mest var det gamla spant av ek som skulle ritas av och fotograferas.

– Och sedan?

– Sedan lade man dem i bassänger i ett bergrum på Beckholmen.

– Vi menade närmast, vad du arbetat med efter det?

– Vad gäller hederligt förvärvsarbete, kan snitsaren i efterhand konstatera att han pensionerade sig 1981, dock helt inofficiellt och utan pension.

– Vad har du levt av sen dess?

– En begriplig och relevant fråga.

– Gissningsvis tänker du inte svara på den?

– Det skulle föra alltför långt, som det brukar heta när krångliga frågor undviks.

– Är ämnet känsligt?

– Nej då, men snitsaren börjar bli trött.

– Den här intervjun har blivit mycket längre än planerat. Har du någon idé om hur vi ska avsluta den?

– Det brukar vara snyggt att osökt knyta an till inledningen och därigenom sluta cirkeln.

– Hur då?

– Du kan ju exempelvis fråga något intelligent om ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz.

– Tror du att du kommer att läsa den nån gång?

– Snitsaren har lånat den på biblioteket och vad sidantal och typografi beträffar verkar den inte alltför svårgenomtränglig. Osvuret är dock bäst.

vit

Bilden ovan är liksom den överst i inlägget hämtad ur Jan Larris spännande bok ”Karik och Valjas underbara äventyr”. De läsare som önskar se fler bilder av samme tecknare eller läsa om bokens handling och tillkomsthistoria, hänvisas till adressen nedan.

http://www.emg.umu.se/projects/biginst/andersn/09_ins_litt_25.pdf

Minnets kapriser

                                                                                 1.

               

Moskva med omnejd

                                                                                   .

Moskva med omnejd 2

 

Den 17 juli 1970 tog snitsaren tåget från Moskva mot nordväst, för att efter tre och en halv mils färd kliva av i samhället Dedovsk, i hans minne föga mer än en liten ansamling hus vid en järnvägsstation. I en mycket primitiv livsmedelsaffär med tomma hyllor och diskar köpte snitsaren ”сок”, det vill säga saft, att dricka. Mjölk och bröd hade han gissningsvis med sig från Moskva. I affären tilltalades han av en gammal gumma, som förundrades över hans långa hår, som visserligen med senare mått mätt var ganska kort och knappt gick över öronen, men som uppenbarligen var något sällsynt på orten. Gumman sade sig minnas sådant långt hår på författare och konstnärer från förr och på hennes fråga svarade snitsaren, att han mycket riktigt var ”художник”. Att han var svensk, bör också ha blivit klarlagt under det korta samtalet. I snitsarens minnesbild rymdes hela affären i en liten barack som låg omedelbart invid järnvägsstationen med ren landsbygd strax utanför. I själva verket kallades Dedovsk på snitsarens karta för ”поселок городского типа” (samhälle av stadstyp) och merparten av dagens bebyggelse bör ha funnits även för fyrtio år sen, i synnerhet de oräkneliga typiska små, ofta blåmålade, snickarglada och täppomgärdade hus, som anas på googlekartorna nedan. Dedovsk har idag ungefär 30 000 invånare och är alltså att jämföra med till exempel Vallentuna. Idrottsplatsen fanns troligen även när snitsaren besökte Dedovsk, men hade knappast så fina banor som den tycks ha idag. 

 

Dedovsk från satellit

Dedovsk från satellit 2

Dedovsk IP

 

                                                                                  2. 

 

Dedovsk-Istra

 

Snitsarens tanke var att vandra från Dedovsk mot sydväst tills han nådde floden Istra och därefter följa dess lopp söderut. Om han, som snitsaren gissar, följde den inlagda banan på kartan ovan, tycks han med kirurgisk precision ha funnit den absolut kortaste vägen. Han minns mycket starkt hur han vandrade genom ett vidsträckt rågfält och den spikraka stig han måste ha gått på syns tydligt från satellit idag. Det var en mycket het dag och när han så småningom nådde floden, fann han att den just där hade begåvats med en antydan till badplats, något som senare under dagens vandring skulle visa sig sällsynt. Han var ensam där så när som på tre eller fyra flickor i de nedre tonåren eller möjligen övre barnaåren. De fnissade våldsamt när snitsaren demonstrerade sin ”badkjol”, en frottéhandduk som gick att knäppa runt midjan, så att den dolde hans blygd vid omklädningen. Snitsaren minns vattnet som kallt och kristallklart. När han efter badet ämnade dricka sin inköpta saft, som för övrigt visade sig vara något slags grönsakspuré, kunde han först inte öppna flaskan, då varken han eller de på ryska tillfrågade småflickorna hade någon flasköppnare. Varför han i sammanhanget använde det franskklingande ordet ”уврить” för ”öppna”, undrar snitsaren ännu, eftersom något sådant ord inte finns på ryska. De små liven bör ha fått mycket att fnissa tillsammans åt efter mötet med den långe, kjolprydde främlingen, som bad om något att ”ouvra” sin flaska med. I snitsarens föreställning måste de i likhet med honom själv ha gått långt över åkrar och ängar för komma till badplatsen, men av bilderna framgår att det i verkligheten ligger och troligen också låg en stor by alldeles intill. ”Öppna” hette annars, då liksom idag, ”открыть” på ryska.

 

Badplats vid Istra

 

                                                                                   3. 

  

Istras krökar och brorar

 

Att floden Istra krumbuktade sig så som på bilden ovan, kan snitsaren inte alls erinra sig. Han minns att han vandrade tämligen rakt söderut med floden på sin högra sida och mestadels åkrar på sin vänstra. Han såg bönder som bärgade hö, men i övrigt var det folktomt längs floden denna solheta eftermiddag. Efter en dryg mils vandring kom han varm och törstig fram till en bro, på vars andra sida en ölstuga hade placerats lika lämpligt i hans väg som badplatsen tidigare. Längs bardisken satt, som han gissade, kolchosarbetare, vilka egendomligt nog inte tog minsta notis om honom, trots att de måste ha hört att han bröt på utrikiska när han bad om lemonad att dricka. Överhuvudtaget har snitsaren i efterhand funnit denna överfulla pub mitt ute på den ödsliga landsbygden så osannolik, att han undrat om han drömt. Förklaringen framgår av dagens bilder, ty alldeles invid floden ligger samhället Павловская Слобода, där ”слобода” enligt tillgängliga ordböcker dels betecknar en ”by där fria bönder bodde under livegenskapen” och dels är ett äldre ord för förort. Enligt den äldre av kartorna överst i inlägget förefaller Павловская Слобода en gång i tiden ha varit en viktig ort dit det till och med gick en järnväg, vilket talar för att bebyggelse fanns också sommaren 1970, även om de höghus man anar på satellitbilder kan vara av senare datum. Snitsaren minns också bara en bro på det aktuella stället, men de kan ha varit två eller tre redan då. Eftersom snitsaren bara gick över en bro och släckte törsten i ett av husen, har allt annat helt enkelt försvunnit ur medvetandet med drömlikt osannolika minnesbilder som följd. Var den ”ensliga” ölstugan kan ha legat bland husen på bilden nedan överlämnar snitsaren åt läsarens fantasi att bestämma.

 

Broar över Istra

 

                                                                                  4.

   Istra med skog och större väg

 

Säkert är dock att snitsaren aldrig behövde korsa motorvägen på bilden ovan, ty denna har anlagts senare och lär bära namnet M9 eller Новорижскоe Шоссе, vilket berättar att den är ny och är tänkt att gå till Riga. Där snitsaren gick var lanskapet orört och tyst och det bör ha varit någonstans i utkanten av de stora skogarna på bilden som snitsaren oväntat mötte en pluton värnpliktiga med ett befäl av okänd grad. På den tiden fanns en oklar gräns omkring Moskva, utanför vilken besökande utlänningar inte hade rätt att vistas utan särskilt tillstånd och snitsaren, som gissningsvis tangerade denna, anade besvärliga frågor. Att, som bloggdramaturgin kräver, skriva att snitsaren såg för sig, hur han anklagad och dömd för spioneri fick tillbringa sitt återstående liv i Sibirien, vore att ljuga, ty som västerlänning litade han på de sovjetiska myndigheternas vilja att visa upp ett vänligt ansikte utåt. Snitsarens enda kontrovers med ordningsmakten under sin vistelse i Moskva, föranleddes av att han, som han trodde osedd, urinerade i en björkskog i Ismajlovskij Park, men observerades av en ung polisman, som ställde den förmanande frågan ”Другого места не нашел?”, eller på svenska ”Hittade du ingen annan plats?”. När snitsaren öppnade munnen och avslöjade sin utländska härkomst, viftade polisen avvärjande och sa ”Ничего”, och inte heller plutonsbefälet vid floden Istra fann anledning att intressera sig närmare för främlingen, utan vinkade åt honom att passera.

 

                                                                                  5. 

 

Floden Istras utlopp

 

Efter knappt två och en halv mils vandring nådde snitsaren på kvällen fram till floden Istras utlopp i Moskvafloden. Denna rinner här österut och passerarar så småningom staden som givit den dess namn, för att därefter vända söderut och utmynna i Oka, vilken i sin tur, långt i öster vid staden Gorkij, rinner ut i Volga, varför snitsaren kan skryta med att indirekt ha vandrat längs denna väldiga flod. Volga rinner annars upp bara ett tiotal mil norr om Moskva, där den besågs av snitsaren vid ett annat, officiellt ordnat, tillfälle. Snitsaren har ingen minnesbild av Istras mynning eller av naturen däromkring utan tvingas likt läsaren hålla till godo med de fantasieggande satellitbilderna nedan, där pampiga villor, märkliga byggnadsverk och något som ser ut att vara odlingslotter får snitsaren att undra vad slags människor som bor här idag och vilka som kan ha bott här 1970.

 

Istras utlopp detalj

Fina villor vid Istras utlopp

Byggnad och odlingslotter vid Istras utlopp

.

                                                                                  6.

 

Natt vid Moskvafloden

 

Snitsaren tillbringade sedan hela natten vid Moskvaflodens strand och, som den äkta luffare han var, lade han sig att sova i en höstack. Han minns att han hörde musik, som han tyckte kom från en högt belägen vit herrgårdsbyggnad norrut, varför snitsaren tror, att hans sovplats kan återfinnas i kanten av det mindre fält ovan, som idag tycks vara  uppodlat av kolonister. Vad slags musik som spelades i natten, kan han inte erinra sig, men om han hört slagdängan ”Подмосковные вечера” eller på svenska ”Kvällar i Moskvas förorter”, hade han troligen lagt det på minnet, i synnerhet som den då ofta hörda svenska texten innehöll raderna: ”Nattens mörker faller när dagen dör, nere vid Moskvaflodens strand”. Sången har enligt uppgift skapats av kompositören Vasilij Solovjov-Sedoj och poeten Michail Matusovskij och hette allra först ”Ленинградскиe вечера”. På maktens inrådan ska dock namnet och följaktligen även texten senare ha ändrats till att i stället för Leningrads vita nätter handla om de något mörkare utanför Moskva. Snitsaren kan inte ha sovit mycket och tidigt på morgonen fortsatte han längs floden österut. Hans sköterska har i dagarna påmint honom om att han en gång berättat om metande ryssar som satt eller låg och sov utmed stranden bakom finurligt uppriggade metspön försedda med klockor som pinglade i händelse av napp. I övrigt minns snitsaren bara hur han klafsade genom ett stort betfält, innan han så småningom nådde civilisationen och någonstans där tog en fullsatt morgonbuss tillbaka till Moskva.

                                                                                       ¤

De läsare, som önskar göra om snitsarens vandring längs floden Istra i egen takt eller hitta på ett nytt äventyr där eller på annat håll runt Moskva, ges möjlighet via kartan nedan.

http://www.jogg.se/?sida=map&id=286517

 

 

Awesome boy

 

Snitsaren lämnar ogärna plats på sin blogg för vad han kallar tingel-tangel, men för att behålla den lilla publik han har kvar gör han idag ett undantag och släpper fram sin vän Tildo, som i kraft av sitt kön tycks ha fått något slags utmärkelse på en närbelägen blogg.

                                                         ¤

– Hej, jag heter Tildo och jag är mytoman.                                             

– Hej Tildo!

– Mitt problem är att jag inte kan låta bli att ljuga.

– Vi är här för att hjälpa dig Tildo! 

– Haha, jag bara ljög.

Den leken brukar snitsaren och jag leka. Sen blir han arg, för han har inte lyckats klura ut nåt sätt att veta om jag talar sant när jag säger att jag inte kan låta bli att ljuga eller om det är ljug. I Tyskland finns den en som heter Kaspar Hauser. Han har en trähäst med hjul som han brukar köra fram och tillbaka på marken och säga ”Rrrrosss!, Rrrrosss!”. När en professor i logik skulle utröna hur begåvad sagde Kaspar var å huvudets vägnar, gav han denne följande logiska problem att fundera över: ”Två bröder, av vilka den ene alltid talar sanning medan den andre alltid ljuger, sitter vid ett vägskäl. Hur är det möjligt att på ett enkelt sätt erhålla tillförlitlig information från sagda kufar angående den rätta av två möjliga vägar till staden? En korrekt problemlösning förutsätter att båda bröderna väl känner till såväl den riktiga vägen som respektive nämnda egenskaper hos varandra”. Den logiskt oskolade Kaspar svarade då efter en längre betänketid, att han först skulle fråga någon av bröderna om denne var en lövgroda, varefter det utifrån den tillfrågades jakande eller nekande svar säkert kunde fastställas vem som var vem av bröderna, vad gäller benägenhet att tala sanning respektive ljuga. Det där puckot tänkte inte på att det kunde vara en förtrollad prins så han blev inte godkänd. Ha, märkte ni att jag härmade snitsaren nyss med jättelånga krångliga meningar och tjugo tusen bisatser. Jag kan härma alla. Snitsaren säger att jag egentligen är en pappergoja som inte har något eget språk. En annan gång sa han att jag är som en isjakt. Den behöver motvind för att få någon fart. Jag brukar reta jumperklumper för att han ska bli ilsken och säga S-IKY, men nu har han börjat kramas i stället. Det är jätte äckligt! Gullefjun har också börjat gulla och hittat på att jag ska vara awesome girl. Girl kan hon vara själv. Tjejer är fåniga och har tjejbaciller. That’s my humble opinion. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som hjälper varandra. Quote me if you like. Jumper säger att jag måste tacka henne och säga att hon är värsta coola bruden och sen måste jag skriva tio saker om mig själv. Helst något som man inte vet ändå. Hur lätt är det liksom när man är en mytoman som inte är mytoman fast ändå mytoman.

– Hej jag heter Tildo och jag har typ bestigit himalaja.

– Jaha.

– En annan gång fick jag hoppa in och prata med björnröst i Björnes magasin. Det luktade skunk i den där gamla pälsen ska ni veta.

– Jaha. 

– And once I had a crush on Dan Blocker. He smelled horse I can tell you.

– So what.  

Fattar ni grejen? Den som råkar heta Tildo Romanova Silfverschiöld, kan dra till med vad som helst utan att  nån höjer på ögonbrynen, men när jumper säger att han odlat några futtiga morötter så gör alla vågen. Jag har väl för fan odlat både bananer och kokospalmer. Men okej babes, here’s my list of confession:

 

1.  Jag är egentligen jätte jätte feg. Fast Alfons Åberg säger att det är modigt att våga säga det så därför vågar jag inte göra det. När jumper var liten fick han gå till skolan med nån urkonstig byxdress som dom hade tagit fram på hemmets forskningsinstitut där hans mamma var nån forskare. Byxorna satt liksom ihop med en väst. Då kom det annan pojke från en annan klass och sa att han tyckte det var modigt av jumper att sätta på sig såna kläder, fast själv säger han att han var feg som inte kunde säga nej till dom där urfåniga byxorna. Jumper är i alla fall mycket mycket mycket modigare än mig som bara är feg feg feg feg feg feg feg feg

2. Jag klarar närapå ingenting och jag blir så ledsen när jag misslyckas så jag vågar nästan aldrig försöka nånting heller. Det är tråkigt att vara sån. Jag önskar att jag vore som jumper. När han var trettiofem år försökte han lära sig spela fiol fast han aldrig hade spelat nåt förut. Han tyckte att han spelade falskt fast jag tyckte det lät fint. Jag kan inte ens stampa takten rätt. Snitsaren kan också spela lite fast hans sköterska är mycket mera musikalisk. Butlern brukade brumma, men då sa snitsaren ”Inte börja brumma!”. Butlern sa att han var tondöv men nu bor han i Finland och jag vet en sak om honom som jag inte säger.

5. Snitsaren tycker att jag är en jättebegåvad konstnär men jag tycker att han är mycket snitsigare. Han kan göra så det blir jättelikt som inte jag kan hur mycket jag än försöker men när jag säger det så skrattar han bara och säger att han har mycket mer att lära av mig. Då tycker jag att han är dum. 

4. Jag har komplex för mina fula fötter och jag har försökt fått opererat dom en massa gånger, men det blir bara sämre och sämre för varje gång, precis som med den där Mikael Jacksons näsa. Jumper har utstående öron, särskilt det vänstra, men han skäms inte ändå. När han var liten skämdes han men sen fick han långt hår och blev en snyggis.

5. När jumper var liten var han jätte spinkig precis som nu fast han hade en store bror som lärde han en massa grepp. En gång kom det två pojkar från en annan klass, en stor och en liten. Den lilla brukade kallas för dräggelkonstapeln för han drägglade lite. Den stora ville att den lilla skulle brotta ner jumper, fast han nog inte ville och jumper tog nacksving på han hur enkelt som helst, men sen tyckte han synd om dräggel konstapeln för han hade nog blivit tvingad av den stora. Alfons Åberg brukar lägga sig ner när dom vill slåss med han så dom kommer av sig. Fast en gång gav han lillkillen en smocka för han trodde att han hade tagit hans fotboll. Sen kom det ett odjur under sängen som var Alfons dåliga samvete för det var ju bara hans eget långskott som hade bort bollen.

6.  Jag tycker om när jumper kramar mig för vi är bästa kompisar. Han är både snäll och modig. Den som är stark måste också vara snäll säger både bamse och gullefjun fast egentligen var det Pippi som sa det först. Många säger att jag liknar Pippi, men jag tycker mycket bättre om Tommy. Han försöker inte bara göra sig märkvärdig jämt och lägga fötterna på huvud kudden och sånt. Jag tycker att det är dumt när dom lägger fötterna på sätena på roslagsbanan för då kan man bli smutsig. Pippi har en prickig häst. Den får vara inomhus. En som heter bureborn tycker också om prickar men hon har ingen häst. Inte inne i huset jallefall. En del säger att jag är Karlsson på taket också, men jag tycker att han är mallgroda.  Man ska inte tro att man är nåt tycker jag för när man tänker efter så är man ju inte det.

7. Jag har sån konstig form så jag kan inte ha några vanliga kläder. Jag brukar ha golfbyxor för att man inte ska se mina krumma ben och en stor hatt för att man inte ska se att jag är skallig. Jumper skäms inte alls för hur han ser ut och inte snitsaren heller för dom är ju egentligen nästan samma. Jag är bara det som har blivit över. Det är tråkigt att inte vara något på riktigt. Jumper köper alla sina byxor på myrorna, men snitsaren behöver inga byxor för han ligger i sängen hela tiden. När snitsaren och hans sköterska var i ryssland så hade snitsaren sandaler som han hade lagat med snören. Det tyckte sköterskan var så coolt så hon ville vara hans sköterska sen för det var hon inte innan. Hon är jättesnäll mot mig. Jumpers sandaler har också gått sönder när han var i malmö fast han har lagat dom med en säkrisnål. Hoppas att hans påhejerska tycker att det är coolt och att det inte kommer nån annan tant som tycker att det är coolt för då blir det så krångligt.

8. Alla tror att jag är en tant men jag är egentligen en liten liten farbror så jag får egentligen inte vara med på den här leken. Om ni inte tror mig kan jag visa.

9. Hej, jag heter Tildo och jag är mytoman.

10. Alltihopa som jag har sagt är sant.

 

Andorra

När man betraktar snitsaren idag, har man svårt att tro att denna sängliggande människospillra en gång varit en riktig globetrotter, och även om skenet ofta bedrar talar det i detta fall verkligen sanning, ty undantagandes återkommande sommarturer över Öresund, är de gånger snitsaren övergivit sitt fosterland lätt räknade. I ungdomen, närmare bestämt det minnesvärda året 1968, tågluffade han en månad med en kamrat i södra Europa och på sin ålders höst, i dagarna för tre år sen, gjorde han och hans klan den interrailfärd i de tysktalande länderna, som omständligt beskrivs i brevsamlingen här ovan. Detta var före snitsarens bana som bloggare och reportaget utgörs av autentiska resebrev till snitsarens fem eller högst sex läsare på hotmail. I övrigt har snitsaren under ett långt liv bara varit i Oslo två gånger, London två gånger samt Moskva likaledes två gånger. Vårt östra broderland, åtminstone på papperet snitsarens favoritland, har han besökt i samband med en höjdhoppstävling i Mariehamn, men annars bara rest igenom på väg vidare österut.

Snitsaren påpekar gärna att han till skillnad från de flesta besökt det lilla landet Andorra och hans vandringar längs ryska floder låter också spännande i mångas öron, men när vi frågar honom närmare härom, flackar han med blicken och söker nya ämnen för samtal, som om han är rädd att verklighetens torra trasa ska torka bort mytens skimmer från dessa reseminnen. Denna gång har vi dock beslutat att inte låta snitsaren komma undan när vi åter ställer frågan:

– Har du verkligen varit i Andorra?

– Jajamensan!

– Berätta?

– Det var på sommaren det revolutionära året 1968. Snitsaren tågluffade i södra Europa samman med en studentkamrat och matematiker och på vägen norrut över Pyrenéerna övernattade de på ett enkelt hotell i det lilla landet. De satt vid en porlande bäck och drack ett porlande mineralvallen, men utöver det saknar snitsaren minnen därifrån.

– Kan man åka tåg genom Andorra?

– På kartan tycks det gå en järnväg åtminstone strax bredvid landet, men här färdades de två tågluffarna i stället på en gammal scootermotorcykel. Den hade inköpts för 300 franc i Marseille och gavs sedan bort i den sydfranska staden Montauban.

– Gavs bort?

– Tågluffarna hade fått nog av att sitta och skaka fram i 50 kilometer i timmen och ville snabbt till Paris. Att skicka en stor scooter hem till Sverige hade kostat för mycket och butikerna för begagnade motorcyklar var inte öppna. Snitsaren minns att de hade en galen idé att föreslå ett byte med någon som gick och bar på något föremål, exempelvis ett paraply, men denna söndag var det glest med folk ute, så när en ensam yngling äntligen kom gående på gatan, erbjöds han scootern gratis och efter lite övertalning vinglade han iväg mot okänt öde.

– Ha ha ha ha !

– Ja, det var faktiskt humor.

– När man tvivlade på sanningshalten i berättelsen om dina odlingsexperiment, kastade du genast fram bildbevis. Du kanske kan visa något, som bekräftar din vistelse i Andorra?

– Tyvärr tycks passet sakna stämplar därifrån, så du får nöja dig med snitsarens ärliga blåa ögon, som döljs bakom den svarta masken på passfotot.

– Du påstår alltså på fullt allvar, att det där är du?

– Mycket förändras på fyrtio år, så även snitsaren. Namnteckningen därunder är om möjligt ännu svårare att känna igen idag. Snitsaren drar sig i sammanhanget till minnes, att passpolisen på tåget mellan Schweiz och Italien skrattade gott när han tittade i sagda pass, troligtvis emedan den verklige snitsaren framför honom i kupén samtidigt försökte härma den skumma uppsynen hos ynglingen på fotot. Säkert har snitsarens minst lika lättroade kamrat senare påmint om händelsen och befäst hågkomsten i snitsarens hjärna. Det är så minnet fungerar.

– Men den svarta masken för ögonen fanns väl inte på passfotot då?

– Nej tyvärr. Det hade varit ännu roligare.

– Så varför finns den där nu?

– Snitsaren visar ogärna sina ögon i bloggosfären, hur gamla de än må vara.

– Har du aldrig försökt göra en Kjartan Slettemark och resa med någon annans ansikte på passet?

– Att göra en snitsare, det vill säga att förställa sig för att likna sig själv, borde väl smälla lika högt.

– Har du inga andra bilder från resan?

– Snitsaren och hans kamrat hade varsin nyinköpt halvformatskamera av märket Olympus och troligen fotograferade snitsaren även lite i Andorra. Han gjorde dock aldrig några kopior från negativen och i senare utrensningar försvann även de tillsammans med snitsarens mångomtalade smalfilmer och andra vittnesmål om hans skapande existens. Endast några vykort hem till föräldrarna har lyckats undgå förstörelse. Snitsarens besök i Andorra bör dock finnas väl dokumenterat hos reskamraten, om du är intresserad.

– Träffar du honom nån gång?

– I samband med återträffar i hans och snitsarens gemensamma studentklass händer det att de båda dyker upp samtidigt.

– Och pratar gamla reseminnen?

– Nej knappast. Några år senare reste sagde kamrat jorden runt i annat sällskap, vilket bör ha fått glansen kring färden tillsammans med snitsaren att mattas en smula.

– Jag anar en lätt ton av bitterhet i din röst. Du kanske också hade velat följa med jorden runt?

– Nej fy fan! Snitsaren hade rest nog och hade varken tid eller råd med sådant. Han fick viktigare saker för sig.

– Som vad då?

– Den frågan får du inget svar på.

– Den där medresenären på jordenruntresan har kanske aldrig varit i Andorra. Tänker du så någon gång?

– Snitsaren tänker över huvud taget mycket sällan på Andorra eller andra länder i Sydeuropa.

– Så du längtar inte tillbaka?

– Det man inte minns längtar man inte tillbaka till. Denna månadslånga tågluff i ungdomen har lämnat kvar förvånansvärt få minnen utöver dem som snitsaren naglade fast på sina vykort. Det hände viktigare ting under denna turbulenta tid och kommande resor skulle få större betydelse i snitsarens fortsatta liv.

– Vilka viktigare ting och större betydelse i vilket avseende?

– Sådana frågor får du inte heller något svar på.

– Jag förstår?

– Knappast.

– Om du vägrar att svara på alla frågor kring sådant som du anser vara viktigt och dessutom tycks sakna minnen i övrigt, är det kanske inte någon mening att fortsätta den här intervjun?

– Snitsaren har inte bett om den.

– Du kanske har andra spännande reseminnen, som är mer tillgängliga?

– Mer tillgängliga men knappast spännande.

– Åjo, kom igen nu?

– Snitsaren är ledsen att behöva göra sina läsare besvikna.

– Du påstås ha vandrat längs ryska floder i din ungdom?

– Troligen.

– Vad då ”troligen”, vet du inte själv?

– Minnena därifrån är så fragmentariska och svårförklarade, att jag allt oftare undrar, om jag bara drömt. Jag har försökt återuppleva mina vandringar med moderna hjälpmedel och funnit, att mitt minne på många punkter har spelat mig spratt. I snitsarens fars bokhylla, stod i snitsarens barndom en bok med titeln ”Minnets kapriser”. De orden dök just upp i snitsarens huvud.

– Vi som känner dig anar genast titeln på ett nytt blogginlägg?

– Snitsaren varken lovar eller hotar.

– Det låter hoppfullt?

– Eller olycksbådande.

– Märkte du en annan sak nyss?

– Nej.

– Ett kort ögonblick kallade du dig själv för ”jag”?

– Å fan!

– Samtidigt fick du en tår i ögat?

– Usch då!

Big Five 2009

 

 

 Big Five 2009

 

När jumper nu drar sig undan för att påbörja vinterns grundträning inför nästa års utmaningar, kan han blicka tillbaka på ett år av idel framgång på tävlingsbanan. Med sina klara segrar i årets fem viktigaste lopp, Kungsholmen Runt, Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet och, som kronan på verket, Sörmland Ultra Marathon, vann han inte bara publikens hjärtan utan även sin första ingravering i den nyuppsatta vandringspokal, som givits namnet Big Five Cup. Då han varken är känd som linslus eller en man av stora gester, är det inte utan stolthet vi kan presentera nedanstående bilder från jumpers framfart under tävlingssäsongen.

Kungsholmen Runt 2009

Årets första lopp i ovannämnda serie, halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, avgjordes den 10 maj. Bilden ovan visar starten, där jumper genast tog täten för att sedan inte släppa den under hela loppet. Han gjorde en så kallad negativ split, vilket innebär att han avverkade den andra halvan av loppet snabbare än den första. Jumper äger den sällsynta förmågan att få det svåra att se självklart och underbart lätt ut, ty han är inte bara en fantastisk löpare utan också en strateg och tänkare av stora mått. (Efter foto av Jens Eklundh).

Stockholm Marathon 2009

Stockholm Marathon, årets viktigaste lopp för många långlöpare, avgjordes tre veckor senare, denna gång med en inte helt kurant jumper på startlinjen. I den fyrtiogradiga värmen  fick han det oväntat besvärligt att springa hem sin andra Big Five-seger. På bilden ovan, tagen från Skeppsbron med Handelsbankens palats i bakgrunden, har jumper påbörjat sin sedvanliga hårdkörning, men den svartklädda flickan till höger, ”bureborn”, en ung, natursnabb löpartalang från de norrländska skogarna, nu tävlande för Uppsala Löparklubb, skulle visa sig bjuda oväntat hårt motstånd. Ivrigt påhejad av publiken, som anade spänning i loppet, sög hon sig fast som en igel i ryggen på ledaren, men när denne vecklade ut sina långa ben och ökade frevensen på andra varvet, fick även hon sträcka vapen. För sin gedigna kämpainsats hyllades hon dock nästan lika mycket som segraren, och jumper själv var den förste att gratulera sin motståndare, ty som den mästare han är förstår han att uppskatta en prestation, när den är som näst bäst. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan dessutom en sportsman ända ut i tåspetsarna.

Stockholmshalvan 2009

Till Stockholm Halvmarathon, eller Stockholmshalvan som hans egen allmänt vedertagna benämning lyder, kom jumper laddad efter sommarens hårdträning. Att han skulle ro hem sin tredje seger, betvivlade ingen, men med sin försiktiga taktik höll han oss länge på halster. Här vid tegelbacken tog han dock täten och i stigningarna på Södermalm handlade loppet bara om en löpare. Jumper var på ett härligt humör och spexade med publiken så som bara han är mäktig, ty den stilige 63-åringen är inte bara en fantastisk löpare utan också något så ovanligt som en äkta entertainer.

Lidingöloppet 2009

Ett år utan ett Lidingölopp är inget riktigt löparår för jumper och ett Lidingölopp utan jumper är heller inget riktigt Lidingölopp. När det så drog ihop sig till årets start på Koltorps Gärde, kunde man följaktligen i den mångtusenhövdade skaran av löpare även skymta jumper, som inte heller denna gång haft hjärta att svika sig själv och sin älskade publik. Det innebar jumpers fjärde start på Lidingö och i likhet med Haile Gebreselassie i Berlin en vecka tidigare, noterade han sin fjärde seger i rad. På bilden ovan kan vi beundra hans effektiva löpsteg, när han elegant kryssar mellan varvade löpare vid Kyrkviken. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan också en gudabenådad artist.

SUM 2009

När jumper senare på hösten dök upp i Björkhagen för att fullborda sin obrutna svit av Big Five-segrar genom att försöka vinna även Sörmland Ultra Marathon, skrattade de erfarna löparna i sina slimmade trikåer åt hans primitiva utstyrsel. Kamratskap och generositet är okända begrepp bland ultralöpare och när det drar ihop sig till tävling är de beredda att försvara minsta dextrosoltablett med svärd. Att jumpers hjärtliga kramar och generösa lyckosparkar bemöttes med misstänksamhet och hån, är i det perspektivet begripligt om än inte försvarligt. Den skäggige löparbohemen lät sig dock inte bekomma utan skrattade bara glatt och gav alla än en gång varsin kram och en lyckospark i arslet, ty jumper är inte bara en fantastisk löpare och allt annat vi tidigare räknat upp, utan dessutom en av de bästa kamrater och godaste människor vi mött. (Efter foto av ”funrun”).

Morbröder

När Tildo fick höra talas om ett lejon som hette ”Stig”, skrattade hon så att hon sprack. Inspirerad härav drabbades snitsaren av svår mundiarré och hans läppar började fladdra likt lärarens i Numminens sång. Här nedan återges de ord som vi hann uppfatta och anteckna i våra stenografblock:

”Snitsaren hade en morbror som bar namnet ”Stig”.  Han var inget lejon men väl överstelöjtnant och han gick mycket rak i ryggen, varför namnet passade bra. En gång stod snitsaren i ett fönster på institutionen för slaviska språk, som då låg mitt emot den så kallade Spökparken på Drottninggatan. När han observerade sin morbror spatserande förbi med käpp nera på gatan, sade han sakligt ”Där går morbror Stig”, vilket två bredvid honom stående studentskor, av vilka den ena senare skulle bli hans sköterska, fann mycket lustigt. ”Stig” tycks uppenbarligen vara ett skojigt klingande namn bland människor i viss ålder. När snitsaren och hans sköterska decennier senare åkte färja mellan Helsingör och Helsingborg tilltalades snitsaren av en beskänkt medelålders man. På frågan om sitt namn svarade snitsaren helt omotiverat ”Stig”, vilket mannen vägrade acceptera. ”Så kan du för fan inte heta”, hävdade han med viss rätt. På en morbror med käpp sitter däremot namnet som en smäck, vilket naturligtvis inte hindrar morbröder från att ha även andra namn, till exempel Carl, som Ingmar Bergmans pruttande morbror hette, eller Ruben, som hos Selma Lagerlöf  är namnet på en minderårig morbror, mest känd för att ha suttit för länge på en kall stentrappa och avlidit i blåskatarr, androm till varnagel. I någon av Lars Gustafssons romaner berättas vidare om en morbror Knutte, som en gång skulle cykla den mycket enformiga skogsvägen från Ramnäs till Skultuna, men till sin förvåning kom fram till……. Ramnäs! Halvvägs hade han överraskats av regn och tagit skydd under en gran men därefter glömt på vilken sida av vägen han gått av. Denna berättelse brukar snitsaren benämna ”den andra av snitsarens historier om livet”. ”Den första” har tidigare återgivits i ett blogginlägg om barndomens kulolympiader och handlar om en byfåne vid namn Sven, som när han ombads välja mellan en tioöring och en femöring varje gång svarade ”Fen tytter bäst den store brune pengen”, vilket uttytt skulle betyda ”Sven tycker bäst om den stora bruna pengen”, det vill säga femöringen. Svens svar var dock klokt eftersom det gav honom en regelbunden inkomst och ett glatt skrattande sällskap. Historien omnämns i Hans Alfredssons roman ”En ond man” som ligger till grund för den mycket sevärda filmen ”Den enfaldige mördaren”. Snitsarens tredje ”historia om livet” har han ännu inte hört och måhända blir han tvungen att hitta på den själv. En annan litterär morbror uppträder i Anton Tjechovs pjäs ”Morbror Vanja” eller på ryska ”Дядя Ваня”. I tidigare översättningar bar han titeln ”onkel” och som sådan torde han vara mest känd för de flesta. Snitsaren känner inte hela hans namn, men förnamnet bör i varje fall vara Ivan. Andra vardagliga ryska namnformer är till exempel Sasja för Aleksandr, Aljosja för Aleksej, Borja för Boris, Mitja för Dmitrij, Serjosja för Sergej, Volodja för Vladimir, Kolja för Nikolaj, Zjenja för Evgenij och Kostja för Konstantin. Den mest berömde av alla morbröder torde dock ha varit ”Bobo Bjalle”, en prydligt klädd äldre morbror, som bodde på Kungsholmen men hade sommarhus på Stora Essingen. Större delen av sin vakna tid tillbringade han på Stockholms Centralstation, där hans huvuduppgift var att varna resenärerna för halk- och snubbelrisken. Äldre Stockholmare har ännu Bobo Bjalles ständiga ”Fallt inte! Fallt inte!” ringande i öronen. Då morbröder numera varken tituleras ”Onkel”, ”Morbror” eller för den delen ”Bobo”, är de inte alltid medvetna om sin status. Att snitsaren själv faktisk är morbror, tänker han sällan på. Snitsarens egen morbror kallades dock ”Morbror Stig”, tills snitsaren kom i målbrottet och självsvåldigt lade bort titlarna med sin äldre släkting. Duat sin morbror hade snitsaren dock alltid gjort i den mån umgänge förekommit. Denne morbror var som nämnts militär men ägnade sig även något åt simning i sin ungdom. Efter vad det sades, hade han simmat över Öresund och vid några tillfällen mött Arne Borg, bland annat vid SM över 5000 meter på Stockholms Ström, där enligt berättelsen alla deltagarna lovats konjak efter målgången vid Stadshuset, men när Stig simmade in som god femma efter bland andra den överlägsne Borg, var konjaken slut. Arne Borg levde för övrigt sina sista år i Vallentuna och hade ett år en kolonilott omedelbart bredvid snitsarens. Efter att den gamle simmaren fullkomligt överflödigt presenterat sig som ”gammal simmare”, språkades de vid några gånger, men snitsaren hann aldrig fråga om sanningshalten i morbroderns konjakshistoria, ty snart lämnade Arne sin odlingslott och inte långt efteråt läste snitsaren om hans död. Arne Borg vann olympiskt guld på 1500 meter fritt 1928 och satte 32 världsrekord, vilket lär vara mer än någon annan manlig simmare mäktat. I likhet med sin simmande efternamne Björn, ej att förväxla med den sentida tennisspelaren, fick han Svenska Dagbladets guldmedalj, men allra mest meriterande i mångas ögon är nog hans kamper mot och umgänge med Johnny Weissmuller, som spelade Tarzan på film. Även snitsaren kan stoltsera med att ha känt en Tarzan i sin ungdom, detta emedan en av löparna i SSIF, numera FK Studenterna, tilldelats detta exotiska namn efter att ha uppträtt med solbränd bar överkropp och minimala badbyxor i samband med någon gemensam träning. Denne Tarzan var till yttermera visso uppvuxen i Stocksund några stenkast från snitsarens barndomshem”.

Utan tvivel

Snitsarens senaste blogginlägg betitlat ”Utan titel?” har, som man kunnat ana, väckt blandade reaktioner hos läsarna. I den omotiverade hyllningkören har en lyhörd snitsare även lyckats uppsnappa röster av misstänksamhet och tvivel. Medan de flesta nyfiket velat höra mer om snitsarens odlingsexperiment på 1980-talet, har andra ifrågasatt uppriktigheten i hans berättelse eller till och med betvivlat själva experimentets existens. För att tillfredsställa respektive bemöta sina beundrares respektive belackares vetgirighet respektive misstro, har snitsaren ur sitt gamla dammiga bildarkiv beordrat fram nedanstående sex fotografier tagna sommaren 1987.

Odling 1

Bilden föreställer Väsby Odlarförenings koloniträdgårdsområde i Vallentuna, där snitsaren bedrev sina mångomtalade odlingsexperiment under slutet av 1980-talet. I förgrunden syns en del av hans kolonilott med växande grödor, bland annat vete och lin. Den halvnakne eller möjligen halvkädde mannen på bilden lär vara en på den tiden känd Vallentunaprofil som av traktens mindre begåvade ungdomar kallades Jesus. Hans ärende i snitsarens veteåker är dock okänt.

Vete

Snitsaren sådde sitt vete i rader med en fots mellanrum. Med hacka drog han fåror och sådde däri med hjälp av ett såhjul, varefter han drog samma hacka mellan raderna så att sådden täcktes. Slutligen harvade han med ett redskap gjort av framgaffeln på en cykel och en spikförsedd träcylinder. När plantorna börjat växa upp drog han ännu en gång med hacka mellan raderna varigenom ogräs rensades bort och säden kupades för stimulering av skottbildning. Vid småskalig odling av vete lär försök med kupning ha givit kopiösa skördar, något som snitsaren dock aldrig fick uppleva, även om säden detta år som synes växte ganska tät.

Odling 2

Bilden ovan visar hur en täckodlig kan se ut. Framför det rikliga vetet syns lägre växande lin, vars vackra blåa blommor fotografiet inte förmår göra rättvisa. I det tjocka täcket av på hösten skördat och ditlagt fjolårsgräs växer från vänster små kålplantor, palsternackor, rödbetor, morötter samt tre rader av gul lök. Till höger börjar även enstaka potatisplantor sticka upp. I förgrunden syns tidiga solrosplantor och till höger ett tätt buskage av gröna linser. Snitsaren tillämpade ett skiftesbruk, där första skiftet täcktes med tjockt hö som sedan fick multna ned i jorden för att nästan ha försvunnit vid det tredje och fjärde skiftets sådd av vete, råg och lin.

Bilden nedan med blommande solrosor, potatisblast och gulnande vete är tagen på samma plats i slutet av augusti samma år. Det blåa nätet är tänkt att förhindra sparvar att kalasa på snitsarens snart mogna vetekorn. I större odlingar är detta ett marginellt problem, men här har snitsaren velat säkra åtminstone en del av skörden för mätning, något som dock visade sig överfödigt denna sommar och höst.

Odling 5

 

                                                                         ¤                      ¤

 

Tröskmaskin

Nej detta är inte någon av snitsarens uppfinningar, utan ett övergivet tröskverk, troligen för ärtor, som snitsaren fann i skogen och fotograferade. Tröskning är ett föga energikrävande sorteringsarbete, där rätt teknik kan spara mycket tid. Vete, råg, linfrö och baljväxter tröskade snitsaren på en matta som lagts över köksbordet och som tröskredskap använde han tre naggkavlar, som monterats i en ställning med handtag. Därefter kastades den tröskade blandningen ungefär fyra meter genom rummet mot ett upphängt lakan, varvid de lättare agnarna och skalen stannade på halva vägen. Tröskning eller skalning av solrosfrön förblev dock ett olöst problem, varför snitsaren mer eller mindre fick sortera dessa vart och ett för hand. Med hjälp av lämpliga handvevade eller trampade tröskverk hade snitsaren sparat mycket tid, men så långt som till att konstruera sådana sträckte sig inte hans forskarnit.

Däremot tillverkade snitsaren på skoj en fungerande vindmölla av en gammal drillborr och en pepparkvarn. Den variant som syns på bilden nedan, där halva rotorvarvet läades av en skärm, fungerade som väntat sämre än hans senare konstruktioner med traditionellt snedställda rotorblad. Kvarnen avändes dock inte till att mala mjöl i snitsarens ekonomi, utan hade som enda uppgift att visa sin funktionsduglighet och därigenom tillfredsställa snitsarens kreativa behov och stilla hans nyfikenhet. Det gula huset i bildens fond är Vallentuna biograf, ”Centrum Bio”, som ännu drivs ideellt. Ängen, där fotografen och kvarnan står och där snitsaren skördade sitt gräs, är däremot numera bebyggd.

Kvarn