Monthly Archives: december 2012

God jul

Med detta för ovanlighets skull dagsaktuella och hastigt författade inlägg önskar snitsaren sina kvardröjande läsare en god helg men först och främst sig själv en lugn sådan fjärran från allt som traditionellt hör julen till i form av mat, gåvor och umgänge i överflöd, en blygsam önskan han även detta år räknar med att få tillgodosedd, utan att för den skull komma i åtnjutande av ”kamrerns julafton”, ett begrepp som ger de flesta rysningar av obehag, då det konnoterar olycklig ensamhet, medan det för andra, såsom snitsaren, står för ett angenämt sätt att tillbringa en av årets 365 dagar. När snitsarens barn var små lär dessa ha trott, att slagdängan ”I’m dreaming of a white Cristmas”, odödliggjord av Bing Crosby på 1940-talet, hade den svenska texten ”Jag drömmer om en jul ensam”, detta emedan deras far någon gång hördes sjunga så.  Snitsarens inställning till julen och hans firande av denna behandlas visserligen utförligt i blogginlägget ”Ju”, men med anledning av dagens datum bjuder han oss här nedan på ytterligare två julberättelser ur sitt långa liv, varvid han dock ber om ursäkt för sin tråkighet och förklarar, att om vi finner hans prosa om möjligt mer otymplig och svårläst än vanligt, har detta sin grund i hans egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt.

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till”. 

”Elva år senare tillbringade jag själv min julafton ensam. När jag gick i terapi vid regionsjukhuset i Umeå vintern 1977-1978, innehade jag ett studentrum, där jag samtidigt passade på att leva ut min dröm om ”en jul ensam” utan varje form av firande. Av själva julaftonen minns jag inte mycket, varför den inte bör ha skilt sig mycket från de flesta andra dagar. Kanske gick jag någon promenad på stan, men annars var jag hänvisad till min ensamhet i den helt folktomma korridoren, där man för säkerhets skull också tagit bort teven från det gemensamma köket, men lämnat kvar en elektrisk julstjärna i fönstret, vilken jag helt fräckt plockade ner, inte för att den påminde mig om jul, utan för att jag behövde dess sladd och lampa till den teveapparat jag fått en idé att tillverka genom att klippa ut en ruta av lämplig form i en kartong och där bakom sätta ett smörpapper på vilket jag ritat en bild samt därefter hänga lampan inne i kartongen och sätta fast sladdens strömbrytare på tevens framsida. När studenterna återvände efter julledigheten och nyfiket tryckte på knappen, möttes de sålunda i den upplysta teverutan av en skojig nyhetsuppläsare som i en pratbubbla dystert meddelade att ”Ingemar Stenmark ramlade”.

 

…och sedan aldrig mer

Efter ha genomlidit de kval, som skildrats i föregående inlägg, höll sig snitsaren borta från dansgolvet under resten av sin ungdom. Om han någon sällsynt gång måste närvara när det dansades i skolsammanhang, tittade han nyfiket på men utan avund, och när hans idrottskamrater efter tävling gick att svänga sina ben på dansbanan eller i bankettsalen, valde han att roa sig på egen hand. Mestadels kunde han bejaka sin fobi utan att väcka uppseende, men vid två tillfällen minns han sig ha våndats svårt inför beslutet att våga hävda sin rätt att bestämma över sitt liv, och i efterhand har minnet av dessa två självständiga val fått dignitet av positiva livsavgöranden.

Det var en afton i slutet av maj eller början av juni ett drygt år efter den tidigare omtalade dansskolan och snitsarens sorger kunde ha varit minnen blott, om det inte hade ordnats en stor klassfest, dit han inte sluppit inbjudan, så som tidigare varit fallet vid de hippor, där pojkar och flickor dansat och deltagit i för honom okända initiationslekar. Han hade våndats länge inför festen och sin förväntade roll som dansör, och ju närmare kvällen kom, desto svårare hade han att se sig själv välja ut och bjuda upp någon att dansa med utan att visa sin vanliga blyghet i sådana sällskap. När han äntligen förstod att han bestämt sig för att inte gå dit, kände han inte bara lättnad över att slippa dansa, utan också, vad viktigare var, en plötslig lycka vid den lika självklara som omtumlande insikten att han hade rätt att bestämma över sig själv, och när han senare på kvällen gått till sängs och hörde klasskamrater dra förbi på vägen utanför, skrålande den i hans smak föga spännande sången om ”Halta Lottas krog i Göteborg”, insåg han att han hade valt rätt och inte gått miste om så mycket.

Åtta år senare, sommaren det revolutionära året 1968, när han utan att ana oråd återvänt från en resa i Europa och åkt till familjens sommarhus i Vejbystrand för att leva sitt eget liv med pensel och palett, fann han sig åter bjuden på en fest där han inte bara förväntades dansa utan denna gång även sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettsregler som han nu inte bara kände sig obekväm med utan också tog avstånd från av ideologiska skäl. Vid den bröllopsmiddag det handlade om dög inte heller hans vanliga finkostym, utan frack med tillbehör måste hyras, och för utprovning av sådan hade avtalats tid i Ängelholm dagen före festen. Då brudgummen var en kusin som han lekt med varje sommar i hela sin barndom, hade han svårt att hitta giltigt skäl att tacka nej, och i det svar man ”anhållit om” tillfogade han texten ”Härtill nödd och tvungen”, skriven på vad som i inlägget ”Nujpraw” har benämnts urnujpraw. Ju mer han försökte se sig själv närvara vid den synbarligen oundvikliga tillställningen med alla dess rituella turer, dansens inte minst, desto mer led han i förväg. Men natten innan det var dags att prova frack drabbades han plötsligt åter av den vidunderliga insikten, att han hade rätt att bestämma över sitt eget liv, varefter han tidigt nästa morgon flydde fältet, efterlämnande ett noga formulerat, kryptiskt meddelande, att han ”på grund av iråkad själslig egendomlighet” varit tvungen att fara till Köpenhamn. Ordagrant minns han också den juvenilt tillgjorda bisatsen ”varför någon frack knappast torde vara av nöden”, samt det avslutande Edvard Munch-citatet ”Bröllop och begravningar tar så hårt på mig”, vilket var helt malplacerat med tanke på hans oerfarenhet av båda företeelserna. Läsarna av detta inlägg må finna snitsarens beteende omoget för en tjugotvååring, och sant är att han i varje fall inte borde ha gömt sina nya känslor bakom svårtolkade formuleringar utan hellre talat om ”klarsyn” än ”egendomlighet”, ty medan han levde några dagar om inte sorglös  så dock fri i Köpenhamn där han besökte stadens konstmuséer och målade ute i Klampenborgskogen, fick han senare höra hur man hemma fruktat att han varit deprimerad. Hans temporära känsla av makt över sitt eget liv kunde dock ingen ta ifrån honom, och dansa slapp han även denna gång.

Även om långt värre bekymmer snart skulle tynga hans sinne och dansrädslan så småningom klingade av, förblev han ovillig att dansa livet ut, och när han långt senare prövade några polskesteg för att bättre förstå vad han spelade på sin fiol, tog han dem helst med damer han kände. Vad slutligen bilderna nedan beträffar, är de varken ämnade att illustrera snitsarens dansfobi eller hans nyvunna känsla av makt, utan speglar i minnet den alternativa värld han sökte sig till vid tiden för händelserna, ty i juli 1968 sysslade han i sitt måleri bland annat med dessa förlagor ur konsthistorien, så som beskrivs i inlägget ”Second hand”. Den högra studerades till yttermera visso under själva flykten till Köpenhamn, och en liten målning efter den vänstra hänger fortfarande i ett hus i Vejbystrand, vittnande inte bara om snitsarens konstnärliga omognad vid den tiden utan också om hans mänskliga tillkortakommanden.