Porträtt av konstnären som barn

 

I snitsarens bostad, kallad Snitsarbo, står en gammal byrå, vars översta låda är till brädden fylld med intressanta och spännande barnteckningar, många av dem små mästerverk i sin genre och även med absolutare mått mätt värda ett bättre öde än att förbli arkiverade, visserligen skyddade för det ljus, som eljest skulle förstöra färgen från 1970- och 1980-talets spritpennor, men icke desto mindre dolda för omvärldens ögon, och då vi inte inhämtat konstnärernas tillstånd att visa deras alster, får även läsarna av denna blogg nöja sig med vårt vittnessmål.

I jämförelse med denna skatt framstår vår egen barndomskonst som synnerligen torftig och i de få alster som bevarats anar vi ingenting av den konstnär som idag framträder på vår blogg. När han som barn självmant fattade penna eller kritor, hämtade han oftast motiv ur en empiriskt konstaterad och systematiskt ordnad verklighet, där exempelvis kartor, fåglar eller idrottsmän i tävlingsdräkt var av intresse och där kalkering föredrogs framför frihandsteckning, så som bilden av kungsfiskaren ovan visar.

De ämnen för teckning, målning och collage som påbjöds i 1950-talets folkskola tycks inte heller ha inspirerat till stordåd. I våra gömmor har vi funnit en liten ”arbetsbok” från klass 1C, där pedagogiska illustrationer i stil med ovanstående propaganda för riktig tandhygien får samsas med plikttrogna redovisningar av årets högtider och klimatologiska förhållanden, traditionellt symboliserade av julgranar, snögubbar, påskkycklingar, vårblommor, höstlöv och liknande ting. Möjligen hade teckningen nedan kunnat tolkas som en ironisk protest, men så långt hade konstnären ännu inte kommit i sin mognad, och i det fåtal bevarade teckningar, där hans egen fantasi fått fritt spelrum, lyser denna oftast med sin frånvaro. 

Även om vi helst vill minnas oss som duktiga skidåkare, anar vi att teckningen här ovan rymmer en psykologisk sanning, ty helt visst kände vi oss övergivna, när vi som små tappade staven och ramlade i tillvaron. En psykolog borde också bli bekymrad över de fyra teckningar här nedan, som betraktade ur vårt vuxna perspektiv fått tiltlarna, ”Ansiktslöst avsked”, ”Den ensamme fotbollsspelaren”, ”Bräcklig farkost i natten” samt, i brist på rimlig tolkning, ”Utan titel”.

 

Vem är den vinkande kvinnan här ovan och vem är pojken eller mannen med de hjälplöst hängande armarna? Om konstnären skildrat relationen till sin mor, har detta skett oavsiktligt, ty medveten symbolik var honom främmande redan som barn. Troligen handlar det om något drama ur sagans värld, som han och övriga elever ålagts att illustrera.

Medan avskedsbilden ovan gör oss alla odelat beklämda, erbjuder bilden nedan även en alternativ tolkning, där den ensamme streckgubben är fylld av iver och förväntan. Kanske är han helt enkelt tidigt på fotbollsplanen inför en spännande match eller också sköter han sin individuella extraträning i full koncentration.

Oavsett den ensamme fotbollsspelarens sinnesstämning och i förlängningen den lille konstnärens själsliga tillstånd, fascinerar teckningens originella perspektiv och komposition. Gissningsvis har fotbollsspelaren och målet först ritats mitt på papperet, varefter den gröna planen fått sin utbredning i mån av plats.

 

I den kusliga marinteckningen ovan konstaterar vi, att nymånen som väntat har placerats rätt med hänsyn till solen, medan himlakropparnas märkliga inbördes storleksförhållande är svårare att förklara. Måhända har månens roll befunnits viktigare, varför perspektivet förskjutits till dess fördel, så som brukligt varit då och då i konsthistorien. Att båten är liten och ensam och den annalkande natten stor och svart, har konstnären i alla händelser lyckats förmedla.

Tolkningen av bilden på aviatörerna här nedan, överlåtes däremot helt åt läsare med mer fantasi och psykologisk insikt än snitsaren. Denne påstår sig visserligen ”känna människorna”, men när det gäller dessa märkliga flygare blir han osäker. Att gossar skjuter iväg sig med raketer i ändtarmen och använder paraplyer som fallskärm är inte ovanligt, men hur det guldbruna märket på kroppen ska tolkas i det förra fallet och varför aktören i det senare bär gröna kortbyxor knäppta som en korsett, förstår vi inte. 

Efter detta första skolår saknas alla bildbevis på seriöst skapande aktivitet före tjugoårsåldern, men som de flesta barn och unga gjorde naturligtvis också denne blivande konstnär sina periodiska gästspel i olika konstnärliga genrer. Vi minns hur han samman med en kamrat excellerade i ritande av ett slags noga reglerade figurer i profil, vilka dock inom sin stränga form rymde oändliga variationer, så som framgår av rekonstruktionerna nedan. Dessa varelser, av okänd anledning kallade ”råttor”, ingick inte i något sammanhang utan hade som enda uppgift att med sina fysionomier roa sina upphovsmän.

Bortsett från dessa nyskapelser handlade den unge konstnärens alster dessvärre mestadels om plagiat. I hans barndomshem fanns en bok med skämtteckningar av Albert Engström, vilka inspirerade honom till egna varianter av Kolingen och dennes vänner, och något senare i barndomen specialiserade han sig på ansikten av idottsmän med Tecknar-Anders bildrutor i tidskriften All Sport som förebild. Dennes snitsiga sätt att med några tuschstreck få fram karaktärer var höjden av bildkonst och skulle för lång tid framåt sätta spår i tecknade ansiktsdetaljer, så som det nyligen upphittade klottret i en historiebok för gymnasiet visar nedan.

Någon konstnärlig ambition bortom karikatyrtecknandet kunde däremot inte spåras hos den blivande konstnären under skoltiden, och även om han till slut fick högsta betyg i teckning, sedan han med några inlämnade alster i tusch visat sin förmåga att avbilda, skulle han komma att inleda sin konstnärliga bana i en helt annan riktning, fjärran från såväl ytlig snitsighet som noggrann återgivning. Om denna alternativa estetik ämnar vi berätta mer i ett kommande blogginlägg.

Annons

Unicitet

Mellan de två unika målningarna här ovan, från vänster ”Knelende kvinne” och ”Värmeböljan augusti 75 (Munch)”, skiljer det drygt sextio år. Med tanke på den observanta  färgsättningen av kvinnans ben bör den äldre av tavlorna ha målats efter levande modell, medan den yngre konstnären tydligen har använt sin mer berömde kollegas verk som förlaga. Att han trots detta tagit med målningen med en egen titel i sin verkförteckning, förklarar han med dess nyskapande betydelse för hans måleri. Även om han sluppit förarbetet med val av motiv och tolkning av färg och form till två dimensioner, anser han sig ha bidragit med en sinnlighet som saknas i förlagan. Den 35-gradiga värmebölja, under vilken arbetet utfördes har möjligen också, som titeln antyder, satt spår i den nya bilden. Huruvida den knästående kvinnan flätar sitt hår eller tvärtom löser upp det, framgår inte av den äldre målningen, men i nytolkningen har konstnären tydligen valt det senare alternativet med möjlighet att ge håret en mjukare behandling. Troligen har han också försökt ge kvinnan en distinktare blick mot betraktaren men misslyckats och nöjt sig med originalets obestämda, spöklika ögonhålor. En möjlig, lockande lösning vore att låta kvinnan böja sitt huvud framåt, så att ansiktet och därmed blicken döljs bakom håret.

Även om den yngre konstnären i titeln på sitt verk ger den äldre sitt erkännande med dennes namn inom parentes, har detta föga betydelse annat än möjligen som upplysning åt undrande betraktare.  Om konstverket däremot presenterats i ett officiellt sammanhang utan angivande av förlaga, hade en upphovsrättslig tvist varit principiellt tänkbar fram till den 23 januari 2014, dock med säkerhet utan fällande dom, efter vad vi ovan andragit till den unge konstnärens försvar. Troligen är det i stället vår publicering av bilden på det äldre konstverket, som kränker gällande upphovsrättslagstiftning, ty enligt det vykort, som konstnären målat av och som vi scannat och visat här på denna blogg, ägs upphovsrätten till reproduktionen av Nasjonalgalleriet i Oslo.

Då såväl konstnären som vi själva har levt våra liv fjärran från offentlighetens ögon, har vårt skapande aldrig tyngts av frågor kring unicitet och upphovsrätt, varför vår okunskap på området måhända sticker mer erfarna läsare i ögonen. Om någon bland dessa önskar slå den ansvarige snitsaren på fingrarna med en tillrättavisning eller i övrigt har något att tillägga i detta eller något annat ämne, är vi honom eller henne tacksamma för en kommentar.

Att måla en räv

  

 

Den märkliga titeln på målningen här ovan, ”Räv”, har förbryllat konsthistoriker i decennier och själva är vi lika undrande, då något sådant djur inte kan skönjas någonstans på bilden. När vi frågar konstnären om räven månne döljer sig mot den gulvita snön kamouflerad av sin vinterpäls, skrattar han länge och berättar sedan följande historia:

– ”I ett anfall av psykisk hälsa hade jag våren 1979 en lovvärd ambition att våga vara vanlig, inte bara som människa utan också som konstnär. På en brädgård lät jag såga till ett stort antal masonitskivor, vars skrovliga sida jag sedan slipade av och grunderade. Tanken var att fylla dem med tillfälligt, opretentiöst måleri fjärran från de konstens bojor jag var alltför väl förtrogen med, och min vackra dröm var att förse hötorgsmarknaden med anonym brukskonst av god kvalitet. Denna vår höll jag till i en tillfällig ateljé vid Stora Skuggans nerlagda skjutbana, vars bebyggelse då börjat rivas för att ge plats åt det nuvarande parklandskapet. Vid ett tillfälle fick jag ovälkommet besök av en beskänkt äldre man, troligtvis en av rivningsarbetarna, som undrade om jag kunde måla en tavla åt honom. En gång hade han sett en målning föreställande en räv i snö och han berättade med inlevelse, att man på nära håll inte kunnat se någonting men hur räven framträtt betraktad på lite avstånd, och om jag kunde måla en sådan räv åt honom skulle jag få hundra kronor. Då uppdraget stämde väl överens med min nya ideologi, snitsade jag dit något rävliknande i det vinterlandskap jag hade på staffliet, men eftersom konstälskaren inte återkom, målade jag över tillägget. I alla händelser hade han troligen blivit besviken, ty någon Liljefors har jag aldrig försökt vara. Det fuktiga snölandskapet ovan, där rester av räven för övrigt kan anas på den vänstra av de upptrampade stigarna, är helt påhittat och tänktes ingå i en serie målningar i olika väder vid olika årstider, men mer än till denna tavla och den soliga varianten nedan kom projektet aldrig, och så många fler masonitlandskap skulle inte heller komma att målas”.