Monthly Archives: oktober 2013

Återvändsgränd

 

Efter Renoir  

I blogginlägget ”Klass” ovan hävdar den intervjuade snitsaren, att det kulturella kapital han fått med sig hemifrån inskränkt sig till en brist på överdriven respekt för de sköna konsterna, medan han fått sitt huvudsakliga hum om dessa först på egna vägar när hans intresse vaknat i vuxen ålder. Hans sena bildningsresa tycks också ha anträtts planlöst utan mål, och till skillnad från många unga, kulturellt ambitiösa intresserade han sig föga för det samtida kulturutbudet, biografernas möjligen undantaget, ty i sin kulturhunger sökte han sig främst till bibliotek och museer, och som självutnämnd konstnär fann han inspiration där hans nyfikna blick tillfälligtvis råkat hamna. I blogginlägget ”Porträtt av konstnären som ung” berättas hur denne i sitt sökande efter ett eget uttryck påverkades av varje ny omtumlande upptäckt ur konsthistorien, varvid hans konst tog inspirerade hopp i oväntade riktningar innan den fångades in och fastnade i sin form. De närmare omständigheterna kring dessa ungdomligt stapplande lärospån (om den komiskt haltande metaforen ursäktas) har hittills förtigits eller förskönats på snitsarens blogg av hänsyn till den bild vi velat ge av en fritt skapande konstnär, men som ett led i sin strävan att avglorifiera sig själv önskar samme konstnär idag berätta följande:

 

amor och psyche

 

”Som så många andra unga fängslades jag till en början av Edvard Munchs stora målningar, inte bara av de lättbegripliga motiven utan än mer av det expressiva målningssättet, där färgen anbragts med grov pensel i svepande, ofta vertikala drag, så som i ”Amor och Psyche” ovan, en av de första Munchbilder jag målade av. Troligen förbisåg jag mycket i denna jakt på suggestiva effekter, men därom får vi inget veta, då detta försök liksom allt annat från denna tid har kastats bort. Andra snedsteg på konstens bana inspirerades av Emil Noldes ”Omålade bilder”, som jag beundrat på Moderna museet, och vidare av en liten bok med bilder från Picassos ”blå och rosa period”, som jag en gång fått som premium i teckning, medan exempelvis det pastosa måleriet i den målning som fått katalognummer 3 lånades från någon av den numera föga kände, svenske konstnären Leo Werles tavlor som jag råkat se, andra ännu tillfälligare impulser att förtiga, men när jag med tiden insåg att jag behövde lära mig måla närmare verkligheten, hamnade jag till slut hos franska impressionister, där jag tycks ha förförts av den ”ulliga” pointillismen i några av Renoirs tidiga bilder, som jag försökte härma med små mjukt anlagda penseldrag i rikt flödande terpentin, och från en uppgift i någon bok om denne konstnär hämtade jag de begränsade färgerna till min palett. Även om jag fann det mesta av hans stora produktion i sötsliskigaste laget, var Renoir, så som framgår av inlägget ”Second hand”, den konstnär jag studerade flitigast, och vid något tillfälle stod jag så länge framför ett i obestämda fläckar upplöst kvinnoansikte på Nationalmuseum, att en av museets anställda upplyste mig om att det vid önskemål gick för sig att kopiera tavlor på plats efter hänvändelse till en ”konservator Schiller”, ett fint erbjudande som dock avböjdes, eftersom den blyge konstnären helst målade i lugn och ro efter reproduktioner och dessutom inte heller sysslade med kopiering. Oftast målade jag i betydligt mindre format än de förlagor jag studerade i mitt selektiva sökande efter ett eget måleri. Från denna verksamhet återstår ett fåtal fragment, sparade från början i pedagogiskt syfte och sedermera av nostalgiska skäl. Den urklippta dukbit från en studie av Renoirs Porträtt av Monet, som ses allra överst, avslöjar mitt bristande handlag när jag var tvungen att själv forma varje penseldrag, ty oftast hade jag målat i så litet format att dukens gräng hjälpt mig att fördela färgen i små mjuka fläckar, oftast utjämnade av ett lager fernissa innan de hunnit torka, vilket kunde ge ett intryck av pointillistiskt lasyrmåleri, ett oklart men svårutrotat ideal som en kortare period ledde mig till Rembrandts ljusdunkel, och som därefter ständigt återkommit i mitt måleri, stundom till gagn för detta men oftare ändå till hinder. Den återgivna, sparade detaljen får också illustrera hur svårt jag hade att måla kanter och avstånd utan att ge avkall på mitt rigida pointillistiska ideal, och det skulle dröja länge innan jag förstod problemets natur. På samma sätt borde jag efter fruktlösa försök att måla ett långt hårsvall eller en blänkande bastuba ha insett att allt inte kunde uttryckas småfläckigt, men jag vägrade i det längsta att ta av mig min självpåtagna ulliga tvångströja. När jag emellertid bland annat såg målningar av Bonnard och senare av Sven Erixon föreställande nakna kvinnor, fult och klumpigt målade men tack vare färgernas samspel ändå fungerande som sinnliga avbilder, anade jag ett annat måleri. Om jag tidigare strävat efter att låta färgerna blanda sig i ögat, skapade hjärnan en annan illusion vid betraktandet av dessa bilder, vilket ingav mig en ny obestämd känsla av frihet och anvisade nya vägar. Dessa beträdde jag dock mycket selektivt och med dåligt samvete för att ha övergivit det måleri jag tidigt präglats på och definierat som mitt, och återfall skulle envist drabba mig i fyrtio år. Inte lyckades jag heller förmå mig att måla fult och klumpigt, ty antingen jag avsatte färgen i fläckar av olika storlek eller fuskade med längre streck och större ytor, var jag överdrivet mån om hur mina penseldrag tog sig ut. Även om jag sanningsenligt har deklarerat att min konst inte återfinns i min fina handstil, tycks mitt sämre jag se ett egenvärde i denna, varför till och med ett avsiktligt valhänt och oskönt måleri skulle kräva sin egen estetik. När det kommer till bristande handlag eller medveten tafatthet i andras alster är jag däremot föredömligt tolerant, vilket möjligen kan andragas till mitt försvar och ge mig hopp som konstnär, och som pedagogiskt exempel visar jag allra sist i detta inlägg en av mina favoritmålningar av en av mina favoritmålare, där denne tycks ha gjort det mesta tokigt men ändå hittat på pricken rätt.”

 

Mälaren runt

 

Efter en lång tankfull tystnad åtföljd av en djup suck (det vill säga efter att detta blogginlägg utanför fiktionen fått vila några dagar och därefter lästs igenom med nya ögon) tillägger konstnären:

”Låt vara att min ungdoms smak var enkel och många av mina tidiga förebilder töntigt valda, men med Fröding törs jag ändå påstå att ”jag minns att jag tyckte det var vackert”, och jag känner stor ömhet för den unge konstnär som trodde sig ha funnit sin väg och som aningslöst tog sig an sin livsuppgift. All erfarenhet jag senare haft som konstnär har aldrig kunnat ersätta den lyckokänsla bristen på sådan en gång gav mig, och denna livets paradox gör mig stundom en smula betänksam.”