En hejare på Lidingö

Igår avgjordes det klassiska Lidingöloppet över 30 kilometer i fint löpväder inför en entusiastisk publik. Flera av denna bloggs läsare deltog med framgång och resultat med kommentarer återfinns snart på deras respektive bloggar. Startnummer X och Johan, som saknar egna forum, sprang upplysningsvis på 2:32:56 respektive 2:38:43. Liksom under Stockholmshalvan för tre veckor sedan, tjänstgjorde jumper som påhejare, denna gång, enligt egen uppgift, med större framgång. Eftersom han samtidigt är vårt enda vittne till evenemanget, låter en generös butler honom berätta med egna ord om sin dag:

¤

I skolan har vi fått lära oss att det är viktigt hur man börjar en berättelse om läsarens intresse skall fångas. Som stilexempel anförs i tid och otid de första raderna ur ”Gösta Berlings saga” och ”Tom Sawyers äventyr”.

”Äntligen satt jumper på Roslagsbanan”, prövar jag trevande, men hittar ingen spännande fortsättning. För att göra berättelsen kortare och mindre enformig, väljer jag i stället att travestera Mark Twain i svensk översättning:

– Tor!

Inget svar

– Tor!

Jag står vid Ropsten och väntar på att kliva på bussen mot Lidingövallen, när jag hör mitt namn ropas av två välbekanta röster. Det är naturligtvis ”Nix och Masse” eller möjligen ”Masse och Nix”. Det har blivit en tradition att stöta på dem tillsammans före varje lopp och jag börjar undra om de över huvud taget existerar var för sig. De excellerar i internjargong och jag låtsas kallt att jag hänger med. Nix förhör sig om om tillståndet i Vallentuna och jag får veta att han i ungdomen dömt pojkfotboll uppe på grusplanen vid idrottsplatsen. Själv avslöjar jag ungefär var jag bor.

När vi kommer till Lidingövallen stöter vi på den bloggare och löpare, som går under namnet ”Dagispappan”. Tidigare har jag belastat min hjärna med två tänkbara utseenden från fotografier på honom . Nu får jag ett tredje alternativ. Får dagispappor se ut hur som helst, tänker jag, och glömmer att fråga honom om vilken tröjfärg han tänker springa i. Det får helt enkelt gå som det går.

Jag följer efter Nix-Masse som en fånig hund i koppel, men försöker samtidigt göra mig synlig för andra i min stora röda jacka. När de två slutligen går in i mässhallen för en shoppingrunda, lämnar jag dem och parkerar mig strategiskt vid kyrkviken för att om möjligt få syn på Startnummer X eller något annat bekant ansikte i den långa ormen av löpare på väg mot starten i Koltorp. Jag lyckas dock bara upptäcka samma två nunor ännu en gång. Jag önskar dem lycka till och beger mig till min första påhejarplats på nordsidan av Kyrkviken, där löparna passerar efter att ha sprungit drygt 8 kilometer.

Eliten, med Mustafa Mohammed, då på tredje plats, och några ansikten ur den första startgruppen känner jag igen, men annars koncentrerar jag mina selektiva påhejarögon på startgrupp två, där N’batha M’bwele, enligt hörsägen lång och smal, bör kunna uptäckas. Dagispappan i samma startgrupp får vara överkurs i detta läge. N’batha, ser lite förvånad ut när jag ropar hans förnamn, varför jag förtydligar med ett ”jumper här”. När någon strax efteråt ropar ”Tor”, hinner jag upptäcka ett kusinbarn rusande förbi i full fart. På detta parti av banan går det sannerligen fort i medvinden. Startnummer X i tredje startgrupp vållar mig inga problem denna gång, medan Nix blir tvungen att ropa på mig. Efter att också Masse fått sitt, tittar jag på klockan för att inte bli försenad upp till min huvudsakliga, förannonserade påhejarplats på Jaktstigen. Jag beslutar lämna Johan i fjärde startgrupp opåhejad, men när jag lämnat min post och är på väg bort, ropar han lik förbannat mitt namn. Den mannens observationsförmåga borde samhället ta tillvara, tänker jag, när jag sedan springande letar mig upp på Lidingös höjder.

Jag når Jaktstigen ungefär samtidigt som Hans Furuland, klubbkamrat till Startnummer X, kommer ut ur mörka skogen. Här har löparna avverkat banans kanske allra besvärligaste parti med ideliga backar upp och ner.

Jag koncentrerar mig på att känna igen tävlings-nörden, den unge duktige, från Löparforum kände Högbylöparen, som förra året hade vänligheten att leta upp mina urgamla tiokampsresultat. Jag har förvarnat honom om att jag ska heja ifall jag ser honom och när han dyker upp med lätta steg, ser han ut precis som på sin hemsida. Jag ropar ”Bra Markus, jumper här”.

FK Studenterna har en liten hejarklack en bit bort och ett av deras objekt hejar även på mig när han springer förbi. Det ska visa sig att fler, för mig obekanta eller endast svagt bekanta, ropar ”jumper”, däribland någon med TSM-tröja och någon som jag uppfattar har slutsiffrorna ”51” i startnumret. Jag börjar bli känd, tänker jag självbelåtet.

N’batha ser riktigt stark ut när han passerar med höjd hand. Om jag varit lite påpasslig hade jag kunnat göra höga fem och därmed gjort Tildo grön av avund. Den lilla barnsliga krabaten har ju fått dille på ”haj faj”, som hon säger. Jag nöjer mig med ett ”Bra!” och en applåd och jag konstaterar att enligt min klocka ligger N’batha väl till för en silvermedalj.

Kusinbarnet passerar inte långt efter och jag springer med honom några meter och hinner växla några ord. Inte heller Dagispappan undgår min blick och min påhejning. Han har inte hunnit ändra sig så mycket sedan sist.

Därefter kan jag i lugn och ro koncentrera mig på Startnummer X, som kommer upp på asfaltvägen en kvart senare. Han ruskar på huvudet och säger att det går trögt och jag har heller inga svårigheter att haka på i femtio meter. Nix tycker ungefär samma sak ett par minuter senare, men det ska dock visa sig att både han och Startnummer X orkar hela vägen in i mål i god fart. Till Nix ropar jag något enfaldigt om att det bara är en mil kvar. Som om han inte skulle fatta det själv.

Om jag skulle ha missat Johans passering och ännu en gång blivit väckt av hans korta ”Tor”, skulle min påhejarheder ha knäckts definitivt. Men denna gång ser jag honom på långt håll, vilket jag också framhåller i ett triumfatoriskt tillrop. I stället för att, som jag borde, berömma hans löpning och önska honom lycka till, kläcker jag ur mig: ”Nu såg jag dig allt!!”. Jag har ännu mycket är lära innan jag är en fullfjädrad påhejare.

Masse, som blivit omsprungen av nämnde Johan, får sedan sällskap av mig ett gott stycke av Jaktstigen. Vad som avhandlas minns jag inte, men en trevlig pratstund är det. Han säger något om att han i alla fall ska gå under tre timmar och jag skickar iväg honom med ett käckt ”Lycka till. Masse!”.

Nu har jag gott om tid innan bureborn i startgrupp 9 ska komma. Jag går en sväng nerför slänten och slår en efterlängtad drill innan jag sätter mig på en betongpelare och äter min matsäck i lugn och ro. En löpare stannar och frågar, vad det är för bebyggelse man ser långt borta över vattnet och jag kan meddela att det nog rör sig om ”Norra Täby”. Från fru Startnummer X kommer ett SMS om att hennes man gått i mål på 2:32:56, varpå jag svarar: ”Grattis !”

Så är det äntligen dags för eftermiddagens huvudattraktion, bureborn, att visa sig. Det ska erkännas att jag, osäker på hennes form och ambitionsnivå, fuskat och beställt SMS-tjänst på hennes startnummer och jag har konstaterat att hon har sprungit jämnt och fint. 15 km har hon passerat på 1:29:22 och hon kommer också ungefär som jag beräknar. När hon får se mig blir hon glad, säger hon, ty jag är den första bloggaren hon ser denna dag. Jag kan inte spåra någon trötthet i hennes ansikte och hon orkar också prata oavbrutet med mig springande hela Jaktstigen fram och nerför backen. Jag ser redan fram emot att få bevittna hennes avslutning.

Vid Grönsta stöter jag på Startnummer X och hans fru. Ett enkelt handslag får räcka som gratulation. Jag vill minnas att jag efter förra årets Stockholmshalva lade mig på knä framför hans fötter, men nu har jag blivit bortskämd med hans framgångar och tar det lugnare. När startnumret går för att köpa en tröja, lämnar jag dem, ty jag har ännu en del att uträtta, innan min dag är slut.

På väg till min sista påhejarplats får jag besked om att bureborn passerat 25 km på 2:33:43. Hon har alltså hållit sin fart strålande och när hon kommer uppför den sista riktiga backen med 1,3 km kvar att löpa, ser hon nästan lika pigg ut som senast och med mig som pratande sällskap i ett par hundra meter springer hon förbi trötta löpare i parti och minut. Hon säger att hon gått ut alldeles för löst samtidigt som hon sagt till sin familj att hon ska komma i mål kring 3:20. Jag säger ”Grattis” och tar sedan en genväg lagom för att se henne på upploppet. Förhoppningsvis har även hennes anhöriga fått en skymt av hennes framfart på Lidingö.

Nu är jag egentligen färdig med mitt uppdrag, men jag stannar kvar och lullar omkring ett tag i målområdet. Jag tar en kaffe och en kanelbulle för 20 kronor i det stora vita tältet och gör mig redo att bege mig hemåt, när jag inser att dagens Lidingölopp ännu inte är slut och att varje påhejare med självaktning skall följa sista deltagare till mål. När denna äntligen kommer har jag stått vid upploppet ännu en timme och till slut är jag den ende åskådaren som är kvar i skymningen. ”Jag är allt en riktig hejare”, tänker jag och ser så där fånig ut som bara jag kan.

15 svar till “En hejare på Lidingö

  1. Eftersom de inte håller sig med egna bloggutrymmen, vill jag passa på att här gratulera Startnummer X och Johan som, om jag rätt förstått, båda satte personliga rekord. Startnumret med inte mindre än en kvart! Självklart är vi också nyfikna på hur de själva ser på sina lopp. Så sent som för fyra år sen sprang Startnummer X detta lopp på 3:15 och även Johan höll sig en bit över 3 timmar. Vi andra må se detta som en källa till inspiration.

    Jag gratulerar även gamle Gebrselassie och ett knippe Linnéaner till deras tider i Berlin. Vad säger startnumret, lockar det inte att nästa år bränna av en mara där på 3:15?

  2. Tack för en härlig beskrivning från ”andra sidan”! Och stort tack för påhejningen – du skötte dig alldeles ypperligt, Jumper! Var så säker, jag skulle ja varit glad att se dig, även om jag hittat sjuttioelva bloggare tidigare.
    Tyvärr lyckade jag inte hitta dig efter målgång och tack dig IRL.

  3. Det var i sanning ett proffsigt påhejande måste jag säga. Det värmde att ha någon att prata med efter två timmar i tysta mörka skogen.

  4. Startnumret sitter i sin nyinköpta tröja i storlek M, L var slut och XL var alldeles för stor, med en kopp nybryggt kaffe framför datorn. Han tackar så mycket för det eminenta stödet. Att slå sitt personbästa med 15 min kommer bli svårt i framtiden det känns nästan som att det börjar räcka nu, en hygglig marathontid på runt 3:30 skulle kännas bra innan man gör en Holm (och blir med i På spåret?- Nej, lägger av, naturligtvis). Nu tänker bara startnumret att egentligen ville väl Jumper själv vara en av de påhejade även om hans karriär som påhejare och inspiratör har nått oanade nivåer? Berlin verkar ju förövrigt vara rena rallybanan med tanke vilka sluttider som uppnåddes och då menas inte bara Gebrse Lassies världsrekord.

  5. Det känns som att ett lopp inte är riktigt komplett utan en heltäckande och undehållande berättelse från Jumper! Åskådardimensionen är ju lite svår att uppleva från själva spåret, speciellt den sista milen då det mesta är dimmigt och krampfyllt!

    Jumpers insats som påhejare måste anses vara med beröm godkänt. Det kan inte vara helt lätt att hinna se alla löpare på listan, det har jag ju själv blivit varse (den hårda vägen). Men en gång av fyra är ju inte så dåligt! Nästa gång kanske även jag får sällskap en bit på vägen!

    Jo, PB blev det med ca 10 min även om jag borde ha klarat av att springa en 3-4 min snabbare. Jag har en typ av hatkärlek till LL30, har aldrig lyckats springa igenom det på ett vettigt sätt, har alltid fått kramp den sista milen. Ofta med en föraning direkt efter Grönsta som sedan bara blir värre, så också i år. Jag kanske måste fundera på taktiken, att öppna första km på 4,12 och sedan 4,30-tempo följande 3K med maxpuls i loppet redan vid 4-5k är kanske inte optimalt. Men, är man dum i huvudet ska man ha ett helvete, det har jag alltid sagt.

  6. En strålande insats jumper! Tack för en, som vanligt, riktigt underhållande och heltäckande rapport från loppen runt och i storstan.

    Jag njuter av vartenda ord jag läser och hoppas att jag någon gång i framtiden kan känna mig stark och förberedd nog att ta mig an och kämpa mot alla namngivna backar där ute på ön där det ju faktiskt inte alltid regnar.

  7. Tack alla kommentatorer för era vänliga ord och tack för att ni gjorde min dag på Lidingö.

    Jag tillämpar det gängse sättet att vända mig till var och en med ett kolon.

    bureborn: Att vara värd en påhälsning även efter sjuttioelva andra bloggare, känns mycket bra. Tack för sällskapet.

    Masse: Tack själv! Uppe på jaktstigen var du ännu inte så där arg och otäck som du tydligen blev på upploppet.

    Startis: Stefan Holm är en dålig förebild. Nils-Bertil Nevrup är en bättre (googla!). Startnumret har en god bit kvar innan han nått sin topp som löpare, men när han en gång börjar stagnera är det bara att börja om från början på en lägre nivå. Som jumper.

    Johan: Jag tackar för den kompletterande loppbeskrivningen. Om min kärlek till ön är ren och ofördärvad, så delar jag din hatkärlek till själva loppet. Trots mina specialkunskaper vet jag ännu inte hur jag ska bära mig åt för att göra ett bra lopp. Det är ett livsprojekt.

    Benet: Tack! Den nästan alltid soliga ön är värd ett löpbesök i varje form med eller utan bad. När det gäller LL behöver man ju inte (till skillnad från vid Stockholm Marathon) bestämma sig så förtvivlat tidigt, även om jag detta år tyckte att en direktanmälan ställde sig lite dyr (700 kr).

    Jag lurar naturligtvis själv på en anmälan till nästa år. Tyvärr hamnar jag väl i så fall i startgrupp 8 eller 9 och får börja om från början utan sällskap.

    Fråga: Fick varje deltagare ett exemplar av den nya boken om Lidingöloppet?

  8. Svar: Nej! Bara de som kom in på högra sidan i trängseln. Fick dock köpa en för 50:- (överkompligt).

  9. Jag lyckades få ett ex. Rätt trevlig bok, läste hälften av den samma kväll. Det kompenserade något det relativt magra utbudet av återhämtningsdryck med tilltugg.

  10. Frågan är nu om Jumper någonsin läser denna blogg igen? Men om han slutar störa de Stora Grabbarna med sitt bildsparartjafs och talar om för startnumret vilka bilder han vill spara kan han (kanske?) hjälpa till. OBS att allmäna datorer kan ha spärrar som ska försvåra bildhantering.

  11. Så startnumret läser även ”de Stora Grabbarnas” bloggar. Eftersom han erbjuder sin hjälp och det nu ändå mest verkar vara pusskalas på Masse-bloggen, kan jag ju berätta att jag enligt Masses recept kan klistra in t.ex. en sida med bild i ”paint” och kan där klippa ut önskad bild och spara den bland egna bilder. Medan andra sparade bilder har filformat som heter ”JPEG”, ”GIF” eller några andra bokstäver, så heter dessa bilder ”Bitmappsbild” och duger inte att plocka hem till bloggen. Det kommer upp ett meddelande om att filen inte uppfyller säkerhetskraven. That’s my problem.

  12. Det låter som en riktig professionell påhejare. Det är lite synd att man missa Lindingöloppet i år, jag har enbart varit med som åskådare i yngre ålder när man far och farbror sprang (början på 90-talet någon gång).
    Dock så kan jag informera som datanörd att om du öppnar din bitmapsbild (.bmp) i Paint så tar du bara ”Spara som” så får du välja format och då kan välja de high-tech varianterna JPEG, JPG, GIF m.m. Lycka till!

  13. Tack Dunceor!, jag satt just och klurade på den där sista pusselbiten och skulle fråga var man hittar omvandlingen av filformat (jag gjorde felet att först spara bilden som bitmappsbild och försöka omvandla den sen). Som bevis på att jag nu lyckats visar jag en paintmaskerad bild från 2005 års Lidingölopp, när jag sprang i mål på den förnämliga tiden 3:11:43.

    Lidingöloppet rekommenderas till alla, även skåningar !

    Tack också till startis för Mozilla. Funkar kanon.

  14. Tack för din skildring av LL från åskådarsidan, Jumper. Du är en suverän påhejare (även om jag missade dig sist, men på Premiärmilen såg jag dig ju båda gångerna!) och jag önskar nästan att jag var med och sprang. Men bara nästan. Berlins platta bana lockar mer än backarna på Lidingö…

  15. Ja, det hade varit intressant att se dig på Lidingö, precis som det hade varit spännande att se vad Lidingölöparna i inlägget hade kunnat göra i Berlin. Som startnumret skriver, verkar det ha varit rena rallyt där nere.

    Även om jag nu börjar bli en bättre hejare än löpare, så hoppas jag snart avbryta den förra karriären för att återuppta den senare (eller tvärtom om man menar kronologiskt). SUM är dock lite för långt att springa ännu, varför deltagarna där inte kan känna sig helt säkra på att det inte dyker upp ett skäggigt troll som ropar ”Heja” i skogen. På Åland och i New York bör det dock vara garanterat jumperfritt. På Premiärmilen lyckades jag för övrigt med konststycket att både heja och lubba, dock inte samtidigt.

    Nu ska jag åka till in till KTH-hallen och springa en sväng i liljansskogen och kring brunnsviken. Bara så ni vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s