Monthly Archives: november 2009

Awesome boy

 

Snitsaren lämnar ogärna plats på sin blogg för vad han kallar tingel-tangel, men för att behålla den lilla publik han har kvar gör han idag ett undantag och släpper fram sin vän Tildo, som i kraft av sitt kön tycks ha fått något slags utmärkelse på en närbelägen blogg.

                                                         ¤

– Hej, jag heter Tildo och jag är mytoman.                                             

– Hej Tildo!

– Mitt problem är att jag inte kan låta bli att ljuga.

– Vi är här för att hjälpa dig Tildo! 

– Haha, jag bara ljög.

Den leken brukar snitsaren och jag leka. Sen blir han arg, för han har inte lyckats klura ut nåt sätt att veta om jag talar sant när jag säger att jag inte kan låta bli att ljuga eller om det är ljug. I Tyskland finns den en som heter Kaspar Hauser. Han har en trähäst med hjul som han brukar köra fram och tillbaka på marken och säga ”Rrrrosss!, Rrrrosss!”. När en professor i logik skulle utröna hur begåvad sagde Kaspar var å huvudets vägnar, gav han denne följande logiska problem att fundera över: ”Två bröder, av vilka den ene alltid talar sanning medan den andre alltid ljuger, sitter vid ett vägskäl. Hur är det möjligt att på ett enkelt sätt erhålla tillförlitlig information från sagda kufar angående den rätta av två möjliga vägar till staden? En korrekt problemlösning förutsätter att båda bröderna väl känner till såväl den riktiga vägen som respektive nämnda egenskaper hos varandra”. Den logiskt oskolade Kaspar svarade då efter en längre betänketid, att han först skulle fråga någon av bröderna om denne var en lövgroda, varefter det utifrån den tillfrågades jakande eller nekande svar säkert kunde fastställas vem som var vem av bröderna, vad gäller benägenhet att tala sanning respektive ljuga. Det där puckot tänkte inte på att det kunde vara en förtrollad prins så han blev inte godkänd. Ha, märkte ni att jag härmade snitsaren nyss med jättelånga krångliga meningar och tjugo tusen bisatser. Jag kan härma alla. Snitsaren säger att jag egentligen är en pappergoja som inte har något eget språk. En annan gång sa han att jag är som en isjakt. Den behöver motvind för att få någon fart. Jag brukar reta jumperklumper för att han ska bli ilsken och säga S-IKY, men nu har han börjat kramas i stället. Det är jätte äckligt! Gullefjun har också börjat gulla och hittat på att jag ska vara awesome girl. Girl kan hon vara själv. Tjejer är fåniga och har tjejbaciller. That’s my humble opinion. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som hjälper varandra. Quote me if you like. Jumper säger att jag måste tacka henne och säga att hon är värsta coola bruden och sen måste jag skriva tio saker om mig själv. Helst något som man inte vet ändå. Hur lätt är det liksom när man är en mytoman som inte är mytoman fast ändå mytoman.

– Hej jag heter Tildo och jag har typ bestigit himalaja.

– Jaha.

– En annan gång fick jag hoppa in och prata med björnröst i Björnes magasin. Det luktade skunk i den där gamla pälsen ska ni veta.

– Jaha. 

– And once I had a crush on Dan Blocker. He smelled horse I can tell you.

– So what.  

Fattar ni grejen? Den som råkar heta Tildo Romanova Silfverschiöld, kan dra till med vad som helst utan att  nån höjer på ögonbrynen, men när jumper säger att han odlat några futtiga morötter så gör alla vågen. Jag har väl för fan odlat både bananer och kokospalmer. Men okej babes, here’s my list of confession:

 

1.  Jag är egentligen jätte jätte feg. Fast Alfons Åberg säger att det är modigt att våga säga det så därför vågar jag inte göra det. När jumper var liten fick han gå till skolan med nån urkonstig byxdress som dom hade tagit fram på hemmets forskningsinstitut där hans mamma var nån forskare. Byxorna satt liksom ihop med en väst. Då kom det annan pojke från en annan klass och sa att han tyckte det var modigt av jumper att sätta på sig såna kläder, fast själv säger han att han var feg som inte kunde säga nej till dom där urfåniga byxorna. Jumper är i alla fall mycket mycket mycket modigare än mig som bara är feg feg feg feg feg feg feg feg

2. Jag klarar närapå ingenting och jag blir så ledsen när jag misslyckas så jag vågar nästan aldrig försöka nånting heller. Det är tråkigt att vara sån. Jag önskar att jag vore som jumper. När han var trettiofem år försökte han lära sig spela fiol fast han aldrig hade spelat nåt förut. Han tyckte att han spelade falskt fast jag tyckte det lät fint. Jag kan inte ens stampa takten rätt. Snitsaren kan också spela lite fast hans sköterska är mycket mera musikalisk. Butlern brukade brumma, men då sa snitsaren ”Inte börja brumma!”. Butlern sa att han var tondöv men nu bor han i Finland och jag vet en sak om honom som jag inte säger.

5. Snitsaren tycker att jag är en jättebegåvad konstnär men jag tycker att han är mycket snitsigare. Han kan göra så det blir jättelikt som inte jag kan hur mycket jag än försöker men när jag säger det så skrattar han bara och säger att han har mycket mer att lära av mig. Då tycker jag att han är dum. 

4. Jag har komplex för mina fula fötter och jag har försökt fått opererat dom en massa gånger, men det blir bara sämre och sämre för varje gång, precis som med den där Mikael Jacksons näsa. Jumper har utstående öron, särskilt det vänstra, men han skäms inte ändå. När han var liten skämdes han men sen fick han långt hår och blev en snyggis.

5. När jumper var liten var han jätte spinkig precis som nu fast han hade en store bror som lärde han en massa grepp. En gång kom det två pojkar från en annan klass, en stor och en liten. Den lilla brukade kallas för dräggelkonstapeln för han drägglade lite. Den stora ville att den lilla skulle brotta ner jumper, fast han nog inte ville och jumper tog nacksving på han hur enkelt som helst, men sen tyckte han synd om dräggel konstapeln för han hade nog blivit tvingad av den stora. Alfons Åberg brukar lägga sig ner när dom vill slåss med han så dom kommer av sig. Fast en gång gav han lillkillen en smocka för han trodde att han hade tagit hans fotboll. Sen kom det ett odjur under sängen som var Alfons dåliga samvete för det var ju bara hans eget långskott som hade bort bollen.

6.  Jag tycker om när jumper kramar mig för vi är bästa kompisar. Han är både snäll och modig. Den som är stark måste också vara snäll säger både bamse och gullefjun fast egentligen var det Pippi som sa det först. Många säger att jag liknar Pippi, men jag tycker mycket bättre om Tommy. Han försöker inte bara göra sig märkvärdig jämt och lägga fötterna på huvud kudden och sånt. Jag tycker att det är dumt när dom lägger fötterna på sätena på roslagsbanan för då kan man bli smutsig. Pippi har en prickig häst. Den får vara inomhus. En som heter bureborn tycker också om prickar men hon har ingen häst. Inte inne i huset jallefall. En del säger att jag är Karlsson på taket också, men jag tycker att han är mallgroda.  Man ska inte tro att man är nåt tycker jag för när man tänker efter så är man ju inte det.

7. Jag har sån konstig form så jag kan inte ha några vanliga kläder. Jag brukar ha golfbyxor för att man inte ska se mina krumma ben och en stor hatt för att man inte ska se att jag är skallig. Jumper skäms inte alls för hur han ser ut och inte snitsaren heller för dom är ju egentligen nästan samma. Jag är bara det som har blivit över. Det är tråkigt att inte vara något på riktigt. Jumper köper alla sina byxor på myrorna, men snitsaren behöver inga byxor för han ligger i sängen hela tiden. När snitsaren och hans sköterska var i ryssland så hade snitsaren sandaler som han hade lagat med snören. Det tyckte sköterskan var så coolt så hon ville vara hans sköterska sen för det var hon inte innan. Hon är jättesnäll mot mig. Jumpers sandaler har också gått sönder när han var i malmö fast han har lagat dom med en säkrisnål. Hoppas att hans påhejerska tycker att det är coolt och att det inte kommer nån annan tant som tycker att det är coolt för då blir det så krångligt.

8. Alla tror att jag är en tant men jag är egentligen en liten liten farbror så jag får egentligen inte vara med på den här leken. Om ni inte tror mig kan jag visa.

9. Hej, jag heter Tildo och jag är mytoman.

10. Alltihopa som jag har sagt är sant.

 

Annonser

Andorra

När man betraktar snitsaren idag, har man svårt att tro att denna sängliggande människospillra en gång varit en riktig globetrotter, och även om skenet ofta bedrar talar det i detta fall verkligen sanning, ty undantagandes återkommande sommarturer över Öresund, är de gånger snitsaren övergivit sitt fosterland lätt räknade. I ungdomen, närmare bestämt det minnesvärda året 1968, tågluffade han en månad med en kamrat i södra Europa och på sin ålders höst, i dagarna för tre år sen, gjorde han och hans klan den interrailfärd i de tysktalande länderna, som omständligt beskrivs i brevsamlingen här ovan. Detta var före snitsarens bana som bloggare och reportaget utgörs av autentiska resebrev till snitsarens fem eller högst sex läsare på hotmail. I övrigt har snitsaren under ett långt liv bara varit i Oslo två gånger, London två gånger samt Moskva likaledes två gånger. Vårt östra broderland, åtminstone på papperet snitsarens favoritland, har han besökt i samband med en höjdhoppstävling i Mariehamn, men annars bara rest igenom på väg vidare österut.

Snitsaren påpekar gärna att han till skillnad från de flesta besökt det lilla landet Andorra och hans vandringar längs ryska floder låter också spännande i mångas öron, men när vi frågar honom närmare härom, flackar han med blicken och söker nya ämnen för samtal, som om han är rädd att verklighetens torra trasa ska torka bort mytens skimmer från dessa reseminnen. Denna gång har vi dock beslutat att inte låta snitsaren komma undan när vi åter ställer frågan:

– Har du verkligen varit i Andorra?

– Jajamensan!

– Berätta?

– Det var på sommaren det revolutionära året 1968. Snitsaren tågluffade i södra Europa samman med en studentkamrat och matematiker och på vägen norrut över Pyrenéerna övernattade de på ett enkelt hotell i det lilla landet. De satt vid en porlande bäck och drack ett porlande mineralvallen, men utöver det saknar snitsaren minnen därifrån.

– Kan man åka tåg genom Andorra?

– På kartan tycks det gå en järnväg åtminstone strax bredvid landet, men här färdades de två tågluffarna i stället på en gammal scootermotorcykel. Den hade inköpts för 300 franc i Marseille och gavs sedan bort i den sydfranska staden Montauban.

– Gavs bort?

– Tågluffarna hade fått nog av att sitta och skaka fram i 50 kilometer i timmen och ville snabbt till Paris. Att skicka en stor scooter hem till Sverige hade kostat för mycket och butikerna för begagnade motorcyklar var inte öppna. Snitsaren minns att de hade en galen idé att föreslå ett byte med någon som gick och bar på något föremål, exempelvis ett paraply, men denna söndag var det glest med folk ute, så när en ensam yngling äntligen kom gående på gatan, erbjöds han scootern gratis och efter lite övertalning vinglade han iväg mot okänt öde.

– Ha ha ha ha !

– Ja, det var faktiskt humor.

– När man tvivlade på sanningshalten i berättelsen om dina odlingsexperiment, kastade du genast fram bildbevis. Du kanske kan visa något, som bekräftar din vistelse i Andorra?

– Tyvärr tycks passet sakna stämplar därifrån, så du får nöja dig med snitsarens ärliga blåa ögon, som döljs bakom den svarta masken på passfotot.

– Du påstår alltså på fullt allvar, att det där är du?

– Mycket förändras på fyrtio år, så även snitsaren. Namnteckningen därunder är om möjligt ännu svårare att känna igen idag. Snitsaren drar sig i sammanhanget till minnes, att passpolisen på tåget mellan Schweiz och Italien skrattade gott när han tittade i sagda pass, troligtvis emedan den verklige snitsaren framför honom i kupén samtidigt försökte härma den skumma uppsynen hos ynglingen på fotot. Säkert har snitsarens minst lika lättroade kamrat senare påmint om händelsen och befäst hågkomsten i snitsarens hjärna. Det är så minnet fungerar.

– Men den svarta masken för ögonen fanns väl inte på passfotot då?

– Nej tyvärr. Det hade varit ännu roligare.

– Så varför finns den där nu?

– Snitsaren visar ogärna sina ögon i bloggosfären, hur gamla de än må vara.

– Har du aldrig försökt göra en Kjartan Slettemark och resa med någon annans ansikte på passet?

– Att göra en snitsare, det vill säga att förställa sig för att likna sig själv, borde väl smälla lika högt.

– Har du inga andra bilder från resan?

– Snitsaren och hans kamrat hade varsin nyinköpt halvformatskamera av märket Olympus och troligen fotograferade snitsaren även lite i Andorra. Han gjorde dock aldrig några kopior från negativen och i senare utrensningar försvann även de tillsammans med snitsarens mångomtalade smalfilmer och andra vittnesmål om hans skapande existens. Endast några vykort hem till föräldrarna har lyckats undgå förstörelse. Snitsarens besök i Andorra bör dock finnas väl dokumenterat hos reskamraten, om du är intresserad.

– Träffar du honom nån gång?

– I samband med återträffar i hans och snitsarens gemensamma studentklass händer det att de båda dyker upp samtidigt.

– Och pratar gamla reseminnen?

– Nej knappast. Några år senare reste sagde kamrat jorden runt i annat sällskap, vilket bör ha fått glansen kring färden tillsammans med snitsaren att mattas en smula.

– Jag anar en lätt ton av bitterhet i din röst. Du kanske också hade velat följa med jorden runt?

– Nej fy fan! Snitsaren hade rest nog och hade varken tid eller råd med sådant. Han fick viktigare saker för sig.

– Som vad då?

– Den frågan får du inget svar på.

– Den där medresenären på jordenruntresan har kanske aldrig varit i Andorra. Tänker du så någon gång?

– Snitsaren tänker över huvud taget mycket sällan på Andorra eller andra länder i Sydeuropa.

– Så du längtar inte tillbaka?

– Det man inte minns längtar man inte tillbaka till. Denna månadslånga tågluff i ungdomen har lämnat kvar förvånansvärt få minnen utöver dem som snitsaren naglade fast på sina vykort. Det hände viktigare ting under denna turbulenta tid och kommande resor skulle få större betydelse i snitsarens fortsatta liv.

– Vilka viktigare ting och större betydelse i vilket avseende?

– Sådana frågor får du inte heller något svar på.

– Jag förstår?

– Knappast.

– Om du vägrar att svara på alla frågor kring sådant som du anser vara viktigt och dessutom tycks sakna minnen i övrigt, är det kanske inte någon mening att fortsätta den här intervjun?

– Snitsaren har inte bett om den.

– Du kanske har andra spännande reseminnen, som är mer tillgängliga?

– Mer tillgängliga men knappast spännande.

– Åjo, kom igen nu?

– Snitsaren är ledsen att behöva göra sina läsare besvikna.

– Du påstås ha vandrat längs ryska floder i din ungdom?

– Troligen.

– Vad då ”troligen”, vet du inte själv?

– Minnena därifrån är så fragmentariska och svårförklarade, att jag allt oftare undrar, om jag bara drömt. Jag har försökt återuppleva mina vandringar med moderna hjälpmedel och funnit, att mitt minne på många punkter har spelat mig spratt. I snitsarens fars bokhylla, stod i snitsarens barndom en bok med titeln ”Minnets kapriser”. De orden dök just upp i snitsarens huvud.

– Vi som känner dig anar genast titeln på ett nytt blogginlägg?

– Snitsaren varken lovar eller hotar.

– Det låter hoppfullt?

– Eller olycksbådande.

– Märkte du en annan sak nyss?

– Nej.

– Ett kort ögonblick kallade du dig själv för ”jag”?

– Å fan!

– Samtidigt fick du en tår i ögat?

– Usch då!

Big Five 2009

 

 

 Big Five 2009

 

När jumper nu drar sig undan för att påbörja vinterns grundträning inför nästa års utmaningar, kan han blicka tillbaka på ett år av idel framgång på tävlingsbanan. Med sina klara segrar i årets fem viktigaste lopp, Kungsholmen Runt, Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet och, som kronan på verket, Sörmland Ultra Marathon, vann han inte bara publikens hjärtan utan även sin första ingravering i den nyuppsatta vandringspokal, som givits namnet Big Five Cup. Då han varken är känd som linslus eller en man av stora gester, är det inte utan stolthet vi kan presentera nedanstående bilder från jumpers framfart under tävlingssäsongen.

Kungsholmen Runt 2009

Årets första lopp i ovannämnda serie, halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, avgjordes den 10 maj. Bilden ovan visar starten, där jumper genast tog täten för att sedan inte släppa den under hela loppet. Han gjorde en så kallad negativ split, vilket innebär att han avverkade den andra halvan av loppet snabbare än den första. Jumper äger den sällsynta förmågan att få det svåra att se självklart och underbart lätt ut, ty han är inte bara en fantastisk löpare utan också en strateg och tänkare av stora mått. (Efter foto av Jens Eklundh).

Stockholm Marathon 2009

Stockholm Marathon, årets viktigaste lopp för många långlöpare, avgjordes tre veckor senare, denna gång med en inte helt kurant jumper på startlinjen. I den fyrtiogradiga värmen  fick han det oväntat besvärligt att springa hem sin andra Big Five-seger. På bilden ovan, tagen från Skeppsbron med Handelsbankens palats i bakgrunden, har jumper påbörjat sin sedvanliga hårdkörning, men den svartklädda flickan till höger, ”bureborn”, en ung, natursnabb löpartalang från de norrländska skogarna, nu tävlande för Uppsala Löparklubb, skulle visa sig bjuda oväntat hårt motstånd. Ivrigt påhejad av publiken, som anade spänning i loppet, sög hon sig fast som en igel i ryggen på ledaren, men när denne vecklade ut sina långa ben och ökade frevensen på andra varvet, fick även hon sträcka vapen. För sin gedigna kämpainsats hyllades hon dock nästan lika mycket som segraren, och jumper själv var den förste att gratulera sin motståndare, ty som den mästare han är förstår han att uppskatta en prestation, när den är som näst bäst. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan dessutom en sportsman ända ut i tåspetsarna.

Stockholmshalvan 2009

Till Stockholm Halvmarathon, eller Stockholmshalvan som hans egen allmänt vedertagna benämning lyder, kom jumper laddad efter sommarens hårdträning. Att han skulle ro hem sin tredje seger, betvivlade ingen, men med sin försiktiga taktik höll han oss länge på halster. Här vid tegelbacken tog han dock täten och i stigningarna på Södermalm handlade loppet bara om en löpare. Jumper var på ett härligt humör och spexade med publiken så som bara han är mäktig, ty den stilige 63-åringen är inte bara en fantastisk löpare utan också något så ovanligt som en äkta entertainer.

Lidingöloppet 2009

Ett år utan ett Lidingölopp är inget riktigt löparår för jumper och ett Lidingölopp utan jumper är heller inget riktigt Lidingölopp. När det så drog ihop sig till årets start på Koltorps Gärde, kunde man följaktligen i den mångtusenhövdade skaran av löpare även skymta jumper, som inte heller denna gång haft hjärta att svika sig själv och sin älskade publik. Det innebar jumpers fjärde start på Lidingö och i likhet med Haile Gebreselassie i Berlin en vecka tidigare, noterade han sin fjärde seger i rad. På bilden ovan kan vi beundra hans effektiva löpsteg, när han elegant kryssar mellan varvade löpare vid Kyrkviken. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan också en gudabenådad artist.

SUM 2009

När jumper senare på hösten dök upp i Björkhagen för att fullborda sin obrutna svit av Big Five-segrar genom att försöka vinna även Sörmland Ultra Marathon, skrattade de erfarna löparna i sina slimmade trikåer åt hans primitiva utstyrsel. Kamratskap och generositet är okända begrepp bland ultralöpare och när det drar ihop sig till tävling är de beredda att försvara minsta dextrosoltablett med svärd. Att jumpers hjärtliga kramar och generösa lyckosparkar bemöttes med misstänksamhet och hån, är i det perspektivet begripligt om än inte försvarligt. Den skäggige löparbohemen lät sig dock inte bekomma utan skrattade bara glatt och gav alla än en gång varsin kram och en lyckospark i arslet, ty jumper är inte bara en fantastisk löpare och allt annat vi tidigare räknat upp, utan dessutom en av de bästa kamrater och godaste människor vi mött. (Efter foto av ”funrun”).

Morbröder

När Tildo fick höra talas om ett lejon som hette ”Stig”, skrattade hon så att hon sprack. Inspirerad härav drabbades snitsaren av svår mundiarré och hans läppar började fladdra likt lärarens i Numminens sång. Här nedan återges de ord som vi hann uppfatta och anteckna i våra stenografblock:

”Snitsaren hade en morbror som bar namnet ”Stig”.  Han var inget lejon men väl överstelöjtnant och han gick mycket rak i ryggen, varför namnet passade bra. En gång stod snitsaren i ett fönster på institutionen för slaviska språk, som då låg mitt emot den så kallade Spökparken på Drottninggatan. När han observerade sin morbror spatserande förbi med käpp nera på gatan, sade han sakligt ”Där går morbror Stig”, vilket två bredvid honom stående studentskor, av vilka den ena senare skulle bli hans sköterska, fann mycket lustigt. ”Stig” tycks uppenbarligen vara ett skojigt klingande namn bland människor i viss ålder. När snitsaren och hans sköterska decennier senare åkte färja mellan Helsingör och Helsingborg tilltalades snitsaren av en beskänkt medelålders man. På frågan om sitt namn svarade snitsaren helt omotiverat ”Stig”, vilket mannen vägrade acceptera. ”Så kan du för fan inte heta”, hävdade han med viss rätt. På en morbror med käpp sitter däremot namnet som en smäck, vilket naturligtvis inte hindrar morbröder från att ha även andra namn, till exempel Carl, som Ingmar Bergmans pruttande morbror hette, eller Ruben, som hos Selma Lagerlöf  är namnet på en minderårig morbror, mest känd för att ha suttit för länge på en kall stentrappa och avlidit i blåskatarr, androm till varnagel. I någon av Lars Gustafssons romaner berättas vidare om en morbror Knutte, som en gång skulle cykla den mycket enformiga skogsvägen från Ramnäs till Skultuna, men till sin förvåning kom fram till……. Ramnäs! Halvvägs hade han överraskats av regn och tagit skydd under en gran men därefter glömt på vilken sida av vägen han gått av. Denna berättelse brukar snitsaren benämna ”den andra av snitsarens historier om livet”. ”Den första” har tidigare återgivits i ett blogginlägg om barndomens kulolympiader och handlar om en byfåne vid namn Sven, som när han ombads välja mellan en tioöring och en femöring varje gång svarade ”Fen tytter bäst den store brune pengen”, vilket uttytt skulle betyda ”Sven tycker bäst om den stora bruna pengen”, det vill säga femöringen. Svens svar var dock klokt eftersom det gav honom en regelbunden inkomst och ett glatt skrattande sällskap. Historien omnämns i Hans Alfredssons roman ”En ond man” som ligger till grund för den mycket sevärda filmen ”Den enfaldige mördaren”. Snitsarens tredje ”historia om livet” har han ännu inte hört och måhända blir han tvungen att hitta på den själv. En annan litterär morbror uppträder i Anton Tjechovs pjäs ”Morbror Vanja” eller på ryska ”Дядя Ваня”. I tidigare översättningar bar han titeln ”onkel” och som sådan torde han vara mest känd för de flesta. Snitsaren känner inte hela hans namn, men förnamnet bör i varje fall vara Ivan. Andra vardagliga ryska namnformer är till exempel Sasja för Aleksandr, Aljosja för Aleksej, Borja för Boris, Mitja för Dmitrij, Serjosja för Sergej, Volodja för Vladimir, Kolja för Nikolaj, Zjenja för Evgenij och Kostja för Konstantin. Den mest berömde av alla morbröder torde dock ha varit ”Bobo Bjalle”, en prydligt klädd äldre morbror, som bodde på Kungsholmen men hade sommarhus på Stora Essingen. Större delen av sin vakna tid tillbringade han på Stockholms Centralstation, där hans huvuduppgift var att varna resenärerna för halk- och snubbelrisken. Äldre Stockholmare har ännu Bobo Bjalles ständiga ”Fallt inte! Fallt inte!” ringande i öronen. Då morbröder numera varken tituleras ”Onkel”, ”Morbror” eller för den delen ”Bobo”, är de inte alltid medvetna om sin status. Att snitsaren själv faktisk är morbror, tänker han sällan på. Snitsarens egen morbror kallades dock ”Morbror Stig”, tills snitsaren kom i målbrottet och självsvåldigt lade bort titlarna med sin äldre släkting. Duat sin morbror hade snitsaren dock alltid gjort i den mån umgänge förekommit. Denne morbror var som nämnts militär men ägnade sig även något åt simning i sin ungdom. Efter vad det sades, hade han simmat över Öresund och vid några tillfällen mött Arne Borg, bland annat vid SM över 5000 meter på Stockholms Ström, där enligt berättelsen alla deltagarna lovats konjak efter målgången vid Stadshuset, men när Stig simmade in som god femma efter bland andra den överlägsne Borg, var konjaken slut. Arne Borg levde för övrigt sina sista år i Vallentuna och hade ett år en kolonilott omedelbart bredvid snitsarens. Efter att den gamle simmaren fullkomligt överflödigt presenterat sig som ”gammal simmare”, språkades de vid några gånger, men snitsaren hann aldrig fråga om sanningshalten i morbroderns konjakshistoria, ty snart lämnade Arne sin odlingslott och inte långt efteråt läste snitsaren om hans död. Arne Borg vann olympiskt guld på 1500 meter fritt 1928 och satte 32 världsrekord, vilket lär vara mer än någon annan manlig simmare mäktat. I likhet med sin simmande efternamne Björn, ej att förväxla med den sentida tennisspelaren, fick han Svenska Dagbladets guldmedalj, men allra mest meriterande i mångas ögon är nog hans kamper mot och umgänge med Johnny Weissmuller, som spelade Tarzan på film. Även snitsaren kan stoltsera med att ha känt en Tarzan i sin ungdom, detta emedan en av löparna i SSIF, numera FK Studenterna, tilldelats detta exotiska namn efter att ha uppträtt med solbränd bar överkropp och minimala badbyxor i samband med någon gemensam träning. Denne Tarzan var till yttermera visso uppvuxen i Stocksund några stenkast från snitsarens barndomshem”.

Utan tvivel

Snitsarens senaste blogginlägg betitlat ”Utan titel?” har, som man kunnat ana, väckt blandade reaktioner hos läsarna. I den omotiverade hyllningkören har en lyhörd snitsare även lyckats uppsnappa röster av misstänksamhet och tvivel. Medan de flesta nyfiket velat höra mer om snitsarens odlingsexperiment på 1980-talet, har andra ifrågasatt uppriktigheten i hans berättelse eller till och med betvivlat själva experimentets existens. För att tillfredsställa respektive bemöta sina beundrares respektive belackares vetgirighet respektive misstro, har snitsaren ur sitt gamla dammiga bildarkiv beordrat fram nedanstående sex fotografier tagna sommaren 1987.

Odling 1

Bilden föreställer Väsby Odlarförenings koloniträdgårdsområde i Vallentuna, där snitsaren bedrev sina mångomtalade odlingsexperiment under slutet av 1980-talet. I förgrunden syns en del av hans kolonilott med växande grödor, bland annat vete och lin. Den halvnakne eller möjligen halvkädde mannen på bilden lär vara en på den tiden känd Vallentunaprofil som av traktens mindre begåvade ungdomar kallades Jesus. Hans ärende i snitsarens veteåker är dock okänt.

Vete

Snitsaren sådde sitt vete i rader med en fots mellanrum. Med hacka drog han fåror och sådde däri med hjälp av ett såhjul, varefter han drog samma hacka mellan raderna så att sådden täcktes. Slutligen harvade han med ett redskap gjort av framgaffeln på en cykel och en spikförsedd träcylinder. När plantorna börjat växa upp drog han ännu en gång med hacka mellan raderna varigenom ogräs rensades bort och säden kupades för stimulering av skottbildning. Vid småskalig odling av vete lär försök med kupning ha givit kopiösa skördar, något som snitsaren dock aldrig fick uppleva, även om säden detta år som synes växte ganska tät.

Odling 2

Bilden ovan visar hur en täckodlig kan se ut. Framför det rikliga vetet syns lägre växande lin, vars vackra blåa blommor fotografiet inte förmår göra rättvisa. I det tjocka täcket av på hösten skördat och ditlagt fjolårsgräs växer från vänster små kålplantor, palsternackor, rödbetor, morötter samt tre rader av gul lök. Till höger börjar även enstaka potatisplantor sticka upp. I förgrunden syns tidiga solrosplantor och till höger ett tätt buskage av gröna linser. Snitsaren tillämpade ett skiftesbruk, där första skiftet täcktes med tjockt hö som sedan fick multna ned i jorden för att nästan ha försvunnit vid det tredje och fjärde skiftets sådd av vete, råg och lin.

Bilden nedan med blommande solrosor, potatisblast och gulnande vete är tagen på samma plats i slutet av augusti samma år. Det blåa nätet är tänkt att förhindra sparvar att kalasa på snitsarens snart mogna vetekorn. I större odlingar är detta ett marginellt problem, men här har snitsaren velat säkra åtminstone en del av skörden för mätning, något som dock visade sig överfödigt denna sommar och höst.

Odling 5

 

                                                                         ¤                      ¤

 

Tröskmaskin

Nej detta är inte någon av snitsarens uppfinningar, utan ett övergivet tröskverk, troligen för ärtor, som snitsaren fann i skogen och fotograferade. Tröskning är ett föga energikrävande sorteringsarbete, där rätt teknik kan spara mycket tid. Vete, råg, linfrö och baljväxter tröskade snitsaren på en matta som lagts över köksbordet och som tröskredskap använde han tre naggkavlar, som monterats i en ställning med handtag. Därefter kastades den tröskade blandningen ungefär fyra meter genom rummet mot ett upphängt lakan, varvid de lättare agnarna och skalen stannade på halva vägen. Tröskning eller skalning av solrosfrön förblev dock ett olöst problem, varför snitsaren mer eller mindre fick sortera dessa vart och ett för hand. Med hjälp av lämpliga handvevade eller trampade tröskverk hade snitsaren sparat mycket tid, men så långt som till att konstruera sådana sträckte sig inte hans forskarnit.

Däremot tillverkade snitsaren på skoj en fungerande vindmölla av en gammal drillborr och en pepparkvarn. Den variant som syns på bilden nedan, där halva rotorvarvet läades av en skärm, fungerade som väntat sämre än hans senare konstruktioner med traditionellt snedställda rotorblad. Kvarnen avändes dock inte till att mala mjöl i snitsarens ekonomi, utan hade som enda uppgift att visa sin funktionsduglighet och därigenom tillfredsställa snitsarens kreativa behov och stilla hans nyfikenhet. Det gula huset i bildens fond är Vallentuna biograf, ”Centrum Bio”, som ännu drivs ideellt. Ängen, där fotografen och kvarnan står och där snitsaren skördade sitt gräs, är däremot numera bebyggd.

Kvarn