Sub

Den som följer vad som händer i löparvärlden på olika forum och bloggar, kan inte undgå att lägga märke till den lilla latinska prepositionen ”sub”. Den kan översättas med ”under” och brukar föregå en tänkt löptid, oftast jämnt delbar med fem i minuter räknad. Att springa ett lopp sub en viss tid, betyder alltså att underskrida denna. Jag (Asgam) har förundrats över detta magiska ord, utan vars hjälp ingen seriös löpning tycks möjlig. Jag frågar min vän jumper, i ungdomen hängiven friidrottare och på senare år motionslöpare med många medaljer från långlopp i sin priskartong:

– Brukar du använda ordet ”sub” ?

– Mycket sällan. Framför allt undviker jag verbet ”subba”.

– Varenda ambitiös löpare verkar hålla sig med någon temporär eller evig drömgräns, som de tränar mot. Hur är det för dig?

– När jag började springa så smått för nio år sen, verkade en mil på en timme lagom svårt att klara, men då handlade det ju mest om att orka springa så långt i ett sträck. Under 50 minuter sprang jag på bana första gången för snart tre år sen. Även om det var en medveten satsning i just det loppet, var det inget viktigt mål i sig. Visst skulle jag kunna tänka ”sub 4”  på maraton eller ”sub 3” på Lidingö,  men sådana ”subbar” förändrar ingenting.

– Inte?

– Man tränar inte bättre bara för att man får en drömtid på hjärnan. Den, som tror det, lurar sig själv. I bästa fall gör det ingen skillnad.

– I bästa fall?

– Tänk efter! För varje löpare finns det väl ett optimalt sätt att träna, som ger bästa resultat. Allt annat blir ju per definition sämre, eller i bästa fall lika bra. Det vill säga likadant. Ren logik! Att det ska va så svårt att fatta, som Peps sjunger.

– Falsk matematik?

– Falsk filosofi, skulle jag säga.

– Så, sådana där sub-mål har inget värde, menar du?

– Sub-mål kanske avgör vilka lopp man väljer och hur man disponerar dem. Vill man, som jag, lubba milen under 50 minuter, ser man till att hålla varje varv under 2 minuter. Mål och drömgränser är nog bra, men det får ju inte påverka träningen. Den ska bara vara så bra som möjligt.

– Håller inte alla med om det?

– Det verkar inte så.

– Du menar, att många löpare är dumma i huvet?

– Att säga så, vore mig fjärran.

– Men du är klokare än dom?

– Det var du som sa det, inte jag.

– Många följer Anders Szalkais maratonträningsprogram, som ju är inriktade mot just olika tidsmål.

– De preciserade tiderna är bara till för att folk ska hitta rätt program. Tror man att man ska kunna springa på 3:30, så väljer man det programmet för att få träning på någorlunda rätt nivå.  Eftersom de flesta saknar pulsmätare, måste han uttrycka sig så där trubbigt. Det är ju en ”halvtimme” mellan tiderna i programmen, så man får tänka lite själv, vilket kan vara nyttigt. Kan man inte mäta pulsen, ska man nog lära sig träna på känsla. That’s what I think.

– I sitt 3:30-program har ju Szalkai till och med skrivit in sluttiden 3:29:59 den 31 maj, det säger väl att programmet är tidsmålinriktat?

– Det säger att killen har lite humor. TSM-gänget startar säkert i grupp, så det blir lite trångt i mål.

– Du följer inte hans program?

– Jag springer normalt både längre och snabbare än hans 4-timmarsprogram, men den ”drömgränsen” kan jag ändå bara just ”drömma om”.

– Gör du det?

– Vad då?

– Drömmer om fyra timmar på maraton?

– Min enda ambition är att genomföra ett maratonlopp efter min förmåga, vilket jag ännu aldrig gjort. För två år sen trodde jag att jag skulle springa Stockholm Marathon på 4:15-4:20. När det sket sig, la jag av efter 32 km och tog mig i mål på 4:40. Rätt korkat tycker jag med facit i hand, 4:30 hade väl dugt bra. Där ser man vad tidsfixering kan ställa till.

– Nu blev du skadad och missade Vällingby Marathon, som du pratat om hela vintern?

– Jag snackar så mycket.

– Hur är det med benet nu?

– Ingen fara. Jag har sprungit två gånger sen Premiärmilen. Kändes lite i benet i torsdags men inte idag, trots dryga två mil. Hade nog kunnat kuta i Vällingby också.

– Så lite ledsen är du allt?

– Det är mest skönt att slippa springa. Fyra mil är långt.

– Blir det något nytt försök före Stockholm Marathon?

– Kanske Vallentuna om vädret är bra och jag har spring i benen.

– Lite som Ricky Bruch på Limhamnsfältet. Egna tävlingar i bra vind?

– Ja, varför kräkas i Vällingby, när man har en toalett hemma.

– Förr hette det ”Varför kräkas i London och New York”. Har din maratonvärld krympt?

– Globalt men inte mentalt. Det finns en inre värld, som man upptäcker med åren.

– När du var ung och tumlade om på kolstybben, hade du inga drömgränser då?

– Jag försökte bara bli så bra som möjligt. Tränade vidare, både i med- och motgång. Det var huvudsaken.

– Men ditt personliga rekord i höjd var ju bara tre futtiga centimeter från den verkliga drömgränsen i grenen. Att vara tvåmetershoppare var ju förr något av ett adelsmärke. Man var med i ”tvåmetersklubben”. Nog måste du ha tänkt så nån gång?

– Nej jag hade andra perspektiv. Dagdrömmar hör barndomen till. 1954, när Benke Nilsson härjade som värst och lärde alla småpojkar hoppa dyk, låg världsrekordet på 212. Två meter var fortfarande ett toppresultat för herrar och vid EM samma år blev man trea på 196. Drömhöjder för en åttaåring, men när jag så småningom nådde dit, var det inte mer än skaplig Stockholmsklass. Har aldrig sörjt dom där tre centimeterna. Jag har samma personliga rekord som författaren P O Enqvist, det väger tyngre.

– Han är ju känd för att, till skillnad från en del andra kändisar, aldrig framhålla sina idrottsresultat. Brukar du skryta om ditt hoppande?

– Ha ha!!

– Men du drömmer dig kanske tillbaka ibland?

– Idag är jag mer intresserad av mina gamla tider på löparbanan, som en vänlig kille på löparforum letat fram åt mig. Drygt 54 på 400 meter är helt obegripligt. Idag tar sträckan bortåt en och en halv minut. I en tiokamp sprang jag tydligen 1500 på 5:06,7. Gissar att jag sprang första varvet på typ 70 sekunder för att sen stappla i mål med mjölksyra i håret. Skitdåligt då, men ouppnåeligt idag. Det löpsteget och fem, sex mil i veckan hade varit coolt.

– Если бы молодость знала, если бы старость могла ?

– Precis!

– Har du något att säga till alla unga löpare, som kämpar med sina sub-mål idag.

– När ni är gamla och sitter i gungstolen kommer ni att ha glömt era drömda subbar, men minnas verkligheten bakom. Ni kommer att känna doften av svett och nyklippt gräs efter avslutad intervallträning på en sommardåsig idrottsplats. Ni kommer att höra de gamla kamraternas röster under ett TSM-långpass i snacktempo. Och om ni sluter era ögon, kanske ni ser er målgång på Stockholm Marathon 2008 och känner tårarna rinna efter kinderna. Sluttiden har ni sedan länge glömt.

– Där fick du till det?

– Rätt nöjd själv faktiskt.

– Tack för pratstunden.

– Bara roligt !

17 svar till “Sub

  1. berglundbloggar

    Mycket läsvärt där (som vanligt…), slutklämmen fick du till bra (som vanligt…) och det är något man kanske ska lägga mer fokus på, själva upplevelsen alltså.

    Hoppas benet blir 100% nu så du får bra träning och sen något lopp på det! 🙂

  2. Ja – du har såklart rätt…
    Många låser sig (jag med) vid dessa gränser och det påverkar menligt. Speciellt om man har gjort närar den en gång (tex 45.23 på milen) och egentligen har hur stora möjligheter att slå det. Men på startlinjen låser det sig – för man vill ju så gärna!!
    En haltande jämförelse är när AIK mötte ett annat stockholmslag i hockey eller när ett tredje fotbollslag mötte AIK i fotboll. Det blev lite som Gary Linekear uttryckte det: ”Football is a simple game; 22 men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans win”. Engelsmännen har nog varit bättre i många matcher – men upptäckten att man varit på väg att slå dem har gjort att axlarna spänns och rörelserna blir stelare. När anfallen kommer ökar stressen och paniken, och till slut hade till och med Masse kunnat få bollen i mål runt stissiga försvarare…
    ”En löpare med axlarna vid öronen och ytlig andning slår sällan personliga rekord” är ett gammalt djungelordspråk.

    Således bör man bara springa så att det känns bra och låta det bli som det blir. Annars finns risken att submålet slutar med en promenad i uppförsbackar och motvind på den Åländska landsbygden när mjölksyran tagit över benen. Jag har sett det hända, och det var inte vackert 😉

  3. Å himmel vad mycket fel det blev i ovanstående. Vi kan utlysa en ”finn-fem-feltävling”…
    Sorry.

  4. Eftersom kommentarerna inte riktar sig till gamen utan till mig, svarar jag:

    Tack Berglund. Nu betraktar jag benet som normalt igen.

    I Nix kommentar hittar jag bara två eller tre skrivfel. Får leta vidare. Intressant läsning både på och mellan raderna. Fotbollsparallellen låter rimlig. I forntidens höjdhopp minns jag något som hette ”ribbskräck”, som i mitt fall yttrade sig i att jag hoppade tekniskt bäst på höjder lite under max, där jag var säker på att klara. I t.ex. kulstötning slipper man det problemet. Löpning utan klocka med bara pulsmätare kanske vore en idé även på tävling?

  5. Det är kloka & tänkvärda ord, Jumper. För mig som alltid annars sprungit på känsla så blir det ett mentalt berg att ”nå” drömgränsen på 3:30 (eller helst under). Ska lyssna mer på ”känslan”, den har lett mig genom 7 maror med tillhörande spöken hittills…
    Slutklämmen fick du till på pricken. Jag blir tårögd när jag pratar om målgången på SM2007, jag kommer att minnas SM 2008 som blod, svett, tårar och vanvettig lycka 🙂

  6. Tack för de orden, Karin. Sa du sju maror? Det var håken. Då har har du nog mer att lära mig om den rätta ”maratonkänslan” än jag dig.

  7. Jumper hit och jumper dit. Fattas bara att Masse kommer och bugar för honom också, så kan han öppna eget som löparguru. Wax on, wax off !

  8. Underbart underhållande och tänkvärd läsning Jumper. Och din kommentar om att enbart ha pulsmätare med sig på tävling är ju klockren (no pun intended…).

    Som relativ nybörjare i löparsvängen så är det ju lätt att man stirrar sig blind på tider, både vad gäller tempotider i olika träningspass, men även drömlika sluttider i de olika loppen som man (kanske) ställer upp i.

    I Mäster Sz’s program har mäster själv försökt, precis som du skriver, lägga ribban för träningen utifrån en sluttid som på något sätt bäst motsvarar programdeltagarnas olika förutsättningar.

    Man måste förstå att det är riktlinjer och förslag (precis som Sz gång på gång försöker få oss programslavar att fatta), men om man som i mitt eget fall inte har riktig koll på sin egen kropps kapacitet och ingen egen erfarenhetsdatabas att slå i, så blir det lätt att man följer programmet just slaviskt.

    Och det leder då antagligen till att man efter genomfört program, då man står på startlinjen till t ex Stockholm Marathon, har en specifik sluttid klar för sig. Skulle man missa den blir man förmodligen oerhört besviken; ”Hur kunde jag missa målet? Jag har ju följt programmet till punkt och pricka…”

    Ja, typ. Du förstår säkert vad jag menar… Jag tror att jag själv förstår vad jag försöker säga och hoppas att jag i mitt eget lilla liv kan se löpningen mer som ett underbart sätt att leva än som en ren subhetsjakt.

    Dock lämnas inga garantier. Tävlingsdjävulen har satt klorna i mig förr…

  9. Sju maror, ja… men jag har inte varit löpare så länge och jag lyssnar på alla råd jag kan få 🙂

    ”Den som lyder råd är vis”, som min käre far brukar säga.

  10. Tack Benet! Att förstå ”vad du försöker säga”, är inga problem. Det låter dessutom alldeles klokt rakt igenom.

    Utan pulsmätare, som jag, kan det vara knepigt att hitta rätt träningsfart. Även de tider, beräknade på t.ex. milrekord, som anges i tabeller (McMillan m fl) för snabbtempo, intervallträning och långpass bör logiskt sett vara ungefärliga. 5 min/km betyder i mitt fall olika, olika dagar. På långa pass har jag något som jag kallar ”travtempo”, uthålligt, men ändå inte långsamt. Ökning med 10 sek/km blir ”joggning”, medan 10 sekunder fortare blir ”kontrollerad tempoökning” i träningsdagboken. Däremot växlar travtempot (farten med samma känsla) med uppåt 15 sekunder från dag till dag. Rimligen gäller samma sak också i tävlingslopp, även om skillnaden kanske blir mindre beroende på medveten formtoppning.

    Jag tackar också för det lilla ordet ”pun” (som jag fick slå upp) med åtföljande, antagligen jättevanliga, uttryck. Nytt för mig dock. Även en 62-åring har luckor (och fler blir det).

    Karin: 7 maror är dock många fler än 2,5. Din far är tydligen inte bara snabb (hur snabb? måste veta!) utan också klok. En fin kombination.

  11. Senaste marathonet , Berlin 2007, var han i mål på 3:41 eller 3:42. Han har ett tidsspann på 3:32 (15 år sedan) – 4:08 (sex år sedan). Han är ruskigt seg och envis. Möljigen brås jag på honom…

  12. Det var som tusan! Då är det kanske sub 3:32 som gäller för dig? Eller finns det månne ännu snabbare folk i familjen?

  13. Haha, någon gång ska jag slå den tiden 🙂
    Inte i familjen, men i släkten. Jag har en kusin som är snabb som en iller. Han har gjort 3:24 som bäst. Jag är nöjd om jag någon gång kommer före honom i mål…

  14. Målet att genomföra ett maraton (eller vilket lopp som helst) efter sin förmåga, det är en klockren formulering. Kanske är det detta folk famlar efter när de chansar på ”sub 3:30” eller vad det må vara. ”Så bra vill jag bli, så bra tror jag att jag kan bli”. Jag är reaktionsmässigt benägen att säga att man kanske hindrar sin fulla potential på det sättet, att strävan istället bör vara att bli så bra som man bara kan (med den träning man klarar att lägga ner).

    Men sedan finns det ett värde i konkreta målbilder, och människor har mycket olika förmåga att förstå t.ex. mer abstrakta mål. 3:30 är enkelt, begripligt, mätbart, greppbart. ”Min förmåga” skulle får många låta luddigt, tvetydigt, och lite skumt, där det för dig känns som något mycket konkret (även om du inte kan säga vad det innebär för exakt tid).

    Ja ja, jag bluddrar på. Det kanske är läggdags trots allt.

  15. Gläder mig åt ditt bludder!

    När jag läser igenom alla kommentarerna ovan, förvånas jag av alla vänliga, berömmande ord. Det jag säger är ju egentligen självklarheter. Att resultatmål kan ha sitt egenvärde men inte borde påverka träningen, blir ju uppenbart om man tillämpar resonemanget på till exempel kulstötning eller höjdhopp. 20 meter i kula eller 2 meter i höjd är ju snygga siffror att sträva efter att uppnå och som drömmål fullt begripliga, men hur tränar man speciellt för 20 meter i kula eller 2 meter i höjd? Hur tränar man för 3:30 på maraton? Förhoppningsvis ”på bästa sätt” med hänsyn till egna pulszoner, egen träningstålighet, egen nivå, det vill säga förhoppningsvis på samma sätt som om man satt målet till 3:20.

    Det slår mig att målet, att ”genomföra ett maraton efter min förmåga” kan ses på två sätt. I intervjun ovan talar jag om att jag sprungit halvmaraton på 1:51, men helmaraton på bara 4:40, trots att jag sprungit många långpass på över tre mil. Jag antyder alltså att jag inte lyckats springa efter min dåvarande förmåga. Jag har helt enkelt inte fått till ett riktigt lopp så som jag fått på kortare sträckor. I dagens läge springer jag inte lika fort och har följaktligen en annan förmåga att realisera. För ett par år sen hade den långsiktiga betydelsen av uttrycket ”efter förmåga” större relevans för mig. Jag ville utvecklas och se hur fort jag kunde springa i en, låt vara inte så avlägsen men dock, framtid, så som ni yngre tänker.

    I nästa maratonlopp har jag en försiktig förhoppning att gå i mål med någorlunda stil. Efter mitt senaste otrevliga försök, tog jag till mig en del synpunkter från DIG om att maraton för mig troligen är mera av ett ultralopp med energitillförselproblem än ett traditionellt maratonlopp med trötta ben. Även mitt bakvända SUM-lopp i höstas gav en del nya insikter. I min maratonhjärna har det hänt en del på ett halvår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s