På spaning

I jakten på sanningen kring den ryske höjdhopparen Stepanovs omdiskuterade världsrekord, har en flitig butler tillbringat många spännande timmar i Kungliga Bibliotekets källarvalv, där mikrofilmer på gamla tidningar förvaras och står till allmänhetens tjänst. Vid sin sida i sökandet har han haft snitsaren, som pallrat sig dit med färdtjänst för att drömma sig tillbaka till barndomens sena 1950-tal. Snitsaren minns hur han varje sommarmorgon förväntansfullt slog upp Dagens Nyheters sportsida, för att där läsa vad som tilldragit sig på friidrottsarenorna världen över, och när han så åter mött sin barndoms hjältar, har han mer än en gång fått ta upp sin näsduk för att snyta sig.

1957 var det år Dan Waern tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj, och de entusiastiska rubrikerna om honom var legio  hela den sommaren och hösten. Den 19 juli  gjorde han den första svenska drömmilen med tiden 3:59,3 , ett resultat som han i augusti förbättrade till 3:58,5 och det förutspåddes, att han med bättre draghjälp skulle kunna slå Derek Ibbotsons världsrekord, som bara var en dryg sekund bättre. Något världsrekord blev det dock inte för Waern, varken på 1500 meter eller engelska milen, trots att många världsrekord slogs och han själv slog nära nog hela världseliten. Efter sitt bästa 1500-meterslopp, där han satte svenskt rekord med 3:40,8, var han riktigt arg på sig själv. Tre finnar, alla med förnamnet Olavi, som han annars brukade besegra, slog både honom och världsrekordet och till detta hade han dessutom hjälpt dem med sin sedvanliga hårdkörning på sista varvet. Snitsaren minns ännu sin barnsliga besvikelse och när tjecken Stanislav Jungwirt nästa dag pressade finnarnas tid med mer än två sekunder och noterade 3:38,1, blev snitsaren riktigt moloken. Året efter skulle australiern Herb Elliot med ett världsrekord på 3:36,0, satt i Göteborg, ta medeldistanslöpningen in i en ny tidsålder.

Dan Waern blev som bekant diskvalificerad några år senare för brott mot amatörreglerna, men redan hösten 1957 hade han ögonen på sig efter att ha figurerat i tidningsreklam, vilket inte var tillåtet, även om man inte fick betalt för att synas. Han räddades dock av att mjölk inte var att anse som vilken vara som helst, emedan reklamen för den kunde betraktas som hälsopropagande. En gammal butler har för övrigt under sitt arbete lett igenkännande åt många klassiska annonser i tidningarna från den tiden.

Vad som främst slagit oss, när vi fördjupat oss i 1950-talets sportjournalistik, är det utrymme friidrotten fick i spalterna. Även en dagstidning som Dagens Nyheter kunde ha reportage från småtävlingar och ett svenskt mästerskap i  friidrott var en viktig händelse. Stor uppmärksamhet ägnades naturligtvis även de ideligen utkämpade landskamperna. Under sommaren och hösten mötte det svenska friidrottslandslaget, i tur och ordning, Norge, Finland, Tyskland och Italien och som om inte detta skulle vara nog, ordnades på senhösten en match mellan Norden och Balkan, allt bevakat med utförliga referat och kommentarer i tidningarna. Till och med en friidrottslandskamp mellan Tyskland och Finland ansågs viktig med en reporter på plats. Snitsaren drar sig i sammanhanget till minnes en braskande löpsedel från tidigt sextiotal, ”Svenskt rekord i kula”, och att Dagens Nyheter så sent som 1967  ägnade snitsaren ett par uppskattande rader, när denne blev svensk akademisk inomhusmästare i höjdhopp, är smått obegripligt och nästan lite rörande. Idag hade inte ens resultatet stått att finna i tidningen. Reportage och resultat har fått ge plats åt löst sportjournalistiskt tyckande. Om det kan man anse vad man vill, vilket också snitsare gör. Och en lydig butler nickar instämmande.

Annons

Har idrotten urartat?

Någon gång i början av 1960-talet skrev snitsaren en skoluppsats över ämnet ”Har idrotten urartat?”. Betyget blev dock mycket lågt, emedan han ansågs ha missuppfattat frågan. Efter en pampig inledning om idrottens kvantitativa och kvalitativa utveckling under ett halvt sekel snöade uppsatsen in på snitsarens tillfälliga hatobjekt, glasfiberstaven, en då ännu omdiskuterad nymodighet. Finnen Pentti Nikula hade med en dylik närmat sig femmetersgränsen och det stod inte på förrän den passerades. I glasfiberstavens ungdom, innan hopparna lärt sig välja stavar av rätt styvhet, och dessa därtill var av sämre kvalitet än i dag, hände det ofta att de gick av med olyckor som följd och ett förbud mot den nya materialsporten diskuterades. Den unge gymnasisten hade uppenbarligen sin uppfattning klar, men i ett 45-årigt perspektiv tvingas snitsaren erkänna, att han huvudsakligen hade fel i sin ungdomliga oförsonlighet. Den omedelbara och explosionsartade materialutveckling han förutspådde uteblev, och grenen har genom de högre och mer spektakulära luftfärderna blivit ännu publikvänligare. Snitsaren känner dock stor sympati för sitt unga alter ego, som värnade om Cornelius Warmerdams, Eeles Landströms och Ragge Lundbergs gamla stolta idrottsgren. Stavhopp är inte längre en idrott för var och en, så som det var i snitsarens barndom. Alla har inte råd med en uppsättning glasfiberstavar av olika styvhet och medan till exempel löpning, längdhopp och kulstötning kan tränas även med enkel utrustning, så utförs stavhopp idag med en helt annan teknik, än de gamla stavarna av gran, bambu och stål möjliggjorde och krävde.

        Cornelius Warmerdam                                             Pentti Nikula

Eftersom vi har hört att snitsaren och följaktligen också jumper idkade en del tiokamp i ungdomen och därför också borde ha hoppat stavhopp, blir vi helt enkelt tvungna att fråga den senare, om han någon gång har hoppat med en glasfiberstav. Jumpers ansikte spricker upp ett leende och han skrattar till:

– Ha ha ha, nej inte som jag minns och i varje fall aldrig på riktigt över en ribba. Stavhopparna tränade ju samtidigt med mig i ballongtältet på Östermalms IP och jag minns en rätt hjälpsam, långhårig kille från Hammarby. Det är möjligt att jag fick låna hans stav någon gång för att pröva att ta sats och hänga på den. Stavkillarna var ju annars lite rädda om sina älsklingar. Någon skulle alltid ta emot stavarna så de inte ramlade i backen. De kunde visst spricka, har jag för mig.

– Vad hoppade du med i tiokamperna då?

– Det fanns alltid en stålstav till hands på idrottsplatserna.

– Hur högt kom du?

– Kanske tre meter som bäst. Jag kunde inte alls hoppa stav. Jag försökte hålla så högt upp som möjligt och sen ta mig över bäst det gick. Jämte spjutkastning vardet min överlägset sämsta gren i tiokamp.

– Tränade du aldrig den grenen då?

– Nej, aldrig någonsin som vuxen.

– Men tidigare?

– Ja, för fan, som barn hoppade man mycket stav.

– Berätta?

– Berätta och berätta, det är inte mycket att säga om det. Jag var hyfsat duktig och klarade uppåt två meter. Men stavhopp var ju egentligen inget för mig. Jag var dålig i gymnastik och kunde knappt slå kullerbytta. På nån bild hade jag sett Ragge Lundberg stå på en hand men själv kunde jag inte ens stå på två mot en vägg. Jag ville aldrig dyka på huvudet från bryggan i Ösbybadet heller. På den vägen har det varit.

– Så någon ”bungyjumper” är du inte?

– Nej, ”jumper” räcker bra för mig.

– Men i höjdhopp dök du ju i alla fall?

– Ja, sedan åttaårsåldern.

– Hur klarade du det?

– Dykstil i höjdhopp handlar ju inte precis om att slå frivolter.

– Hoppade du inte stav senare i IK Kometen? Ni hade ju, om jag har förstått det rätt, tävlingar i alla upptänkliga grenar?

– Ja, där ställde jag pliktskyldigast upp i klubbmästerskapen både vår och höst och hoppade en bit över två meter. Med tanke på resultaten hade nog tekniken försämrats rejält sen barndomen. En gång råkade jag trampa mig själv i luften med den ena spikskon i det andra benet. Här vid knät.  Det blev ett präktigt långt köttsår. Du ser ärret!

– Oj då, det ser inte ut att ha blivit ordentligt sytt?

– Sytt? Nej, det var det aldrig tal om. Jag tvättade väl bort den värsta kolstybben ur såret, när jag kom hem och sen fick det vara bra. Tyvärr måste jag ta det lugnt med höjdhoppet ett par veckor eftersom sårskorpan stramade varje gång jag böjde knät. Jag missade skollaget minns jag. Nästa år gjorde jag för säkerhets skull om samma sak igen.

– Samma sak?

– Ja, samma plats, samma spiksko och exakt samma ställe vid knät, bara årtalet skiljer. Du ser, det är bara ett ärr och inte två.

– Två gånger i samma sår? Vill du att jag ska tro på det?

– Men, det är faktiskt sant. Sen dess har jag aldrig använt spikskor i stavhopp. I tiokamperna hoppade jag med vanliga gympaskor.

– På sidan ”Bekanta” här ovan kan man läsa om någon Ismo, som tydligen råkade ut för något liknande?

– Ja, den olycksfågeln. För honom gick det sämre. Jag fick i alla fall behålla mitt ben. Det känns skönt att ha, när jag är ute och springer.

– Hur mycket tror du att du skulle klara i stavhopp idag?

– Mer än i höjdhopp i alla fall.

– Vilket betyder?

– Tja, kanske 1,30 med darr på ribban.

– För att återgå till din och snitsarens gamla skoluppsats. Tycker du att idrotten har urartat?

– Att i varje fall friidrotten var mycket bättre på 1950-talet, står väl utom all diskussion.

– Jaså, hur så?

– Gräsmattan på innerplanen var grönare, tävlingsdräkterna och overallerna snyggare, idrottsmännen mer spännande och deras resultat och placeringar intressantare.

– Och din bedömning är strikt objektiv?

– Självklart.

Spjuten som vägrade dyka – Gästinlägg

 

av dagispappan

1990 skulle bli en fin kastsäsong tänkte undertecknad en tidig vårdag detta år när jag stod där i snålblåsten på kastfältet vid I2 i Karlstad och försökte få upp kodlåset till lådan där kastredskapen förvarades. Förgäves. Vem i helskotta har bytt koden!?! Nu blev det heller ingen fantastisk säsong för min del, som dock knappast kunde skyllas på det missade träningspasset då jag inte fick upp redskapslådan. Det skiftade fokuset från diskus till slägga gav ganska mager utdelning och i praktiken lade jag av med kastsatsningen detta år, även fast det blev några tävlingar ett par år till men mest på skoj. De killarna jag några år tidigare hade besegrat när jag tog guld i USM och Skol-SM i diskus gick nu vidare och blev seniorlandslagskastare men för egen del blev det en dekandent CSN-finansierad tillvaro varvat med slumpvisa infall av studier i kemi och materialteknik.

I det större perspektivet blev emellertid 1990 ett mycket intressant kastarår och inte minst i spjut. Världsrekordet höjdes flera gånger av Patrik Bodén, Steve Backley, Jan Zelezny och sedan flyttade återigen Backley rekordflaggan över 90 meter efter att alla gamla rekord strukits 1986 då herrspjutets tyngdpunkt flyttats fram.

En stor del i de av Zelezny och Backley framskjutna positionerna hade den gamle ungerske olympiamästaren Miklos Nemeth. Han hade konstruerat ett spjut med knottrig yta på en del av spjutets bakre halva. Nordic (tidigare Sandvik) som då var världsledande på att tillverka spjut blev plötsligt förpassade till avbytarbänken när det skulle göras nya rekordattacker. Men Nordic kunde snart kontra med ett spjut med räfflad bakända, varmed Seppo Räty kastade hela 96,96 meter 1991. Senare detta år satte emellertid internationella friidrottsförbundet punkt för den utvecklingen genom ett förtydligande av reglerna om spjutets utformning som påkallade att ytan skulle vara slät.
För att reda ut varför knottrig och räfflad yta kunde få denna betydelse får vi först studera vad som händer med ett spjut under dess luftfärd:

Utövaren kastar iväg spjutet vanligen i en utkastvinkel runt 30 grader. Genom gravitationen blir vinkeln mellan marken och spjutets färdriktning sedan allt mindre. Dock kommer riktningen dit spjutspetsen pekar att ändra sig långsammare än spjutbanans riktning. Det har att göra med att spjutet roterar. Det är i princip omöjligt att kasta ett spjut utan att sätta spinn på det. Detta ger upphov till en gyro-effekt som stabiliserar spjutets vinkel relativt marken.

Gyro-effekten illustreras ofta genom ett cykelhjul med handtag på navaxeln. Om hjulet snurrar fort krävs mycket större kraft för att vrida hjulaxeln åt något håll, och samma sak gäller ett spinnande spjut.

Relativt färdriktingen pekar alltså spetsen mera uppåt en bit in i luftfärden, vilket gör att undersidan träffas av en luftström som både bromsar och samtidigt lyfter spjutet. Så länge spjutet inte tappat alltför mycket fart av den bromsande kraften kan det alltså flyta på luften och inte tappa höjd så snabbt som annars hade skett. Spjutet har emellertid en större yta bakom än framför tyngdpunkten vilket ger en framåtroterande kraft som till slut övervinner den stabiliserande gyro-effekten och spjutspetsen tippar nedåt.

Fram till mitten av 1900-talet gjordes spjuten av solitt trä och aerodynamiken var knappast så väldigt sofistikerad. Den aerodynamiska revolutionen inleddes av de amerikanska bröderna Held; Bud som kastade och Dick som konstruerade spjuten. Genom att göra spjutet ihåligt, först i trä och senare i metall, kunde man öka spjutets area, och därmed också lyftkraften, framför tyngdpunkten utan att flytta fram tyngdpunkten i motsvarande utsträckning. Därmed kunde spjutets flytfas förlängas och Bud Held blev 1953 den förste att kasta över 80 meter. Genom de kommande decennierna förfinades spjutens flygegenskaper och kastarnas kapacitet, vilket dock började bli ett problem. Genom att kastarna och spjutkonstruktörerna hela tiden pressade gränsen för hur sent spetsen kunde fås att dippa ned blev spjutkastning en bedömnigssport. Reglerna föreskrev att spjutet inte fick landa med bakändan först eller helt platt, vilket var nödvändigt för att spetsen skulle lämna ett märke i gräset så att kastet kunde mätas. Ofta var det mycket svårt för funktionärerna att bedöma om spjutet tagit spets eller landat platt. De plattlandande spjuten kunde också studsa och glida en rejäl bit, inte minst i vått gräs, och i kombination med allt längre kastlängder och begränsat utrymme på arenornas innerplaner blev detta ett säkerhetsproblem. Något var tvunget att göras, annars skulle man inte längre kunna bedriva spjutkastning på arenornas innerplaner och sporten kanske hade fördrivits till avsides belägna kastplaner där de långa studsarna hade gjort att ”Florida-spjut” hade blivit ett begrepp.

1984 bröt östtysken Uwe Hohn hundrametersvallen med hela 104,80 meter, endast några veckor innan IAAF tog det definitiva beslutet att ändra reglerna för spjutets utformning för att ta ned kastlängderna. Beslutet lär emellertid ha varit förankrat sedan en längre tid tillbaka så sammanfallandet med Hohns monsterkast var en ren slump.

Från och med 1986 flyttades så tyngdpunkten framåt några centimetrar och spjutets diameter vid olika kontrollpunkter längs hela spjutet var nu reglerad så att det inte skulle vara möjligt att få så stor lyftkraft framför tyngdpunkten att ett långt spjutkast skulle kunna landa platt. Vad man däremot inte hade räknat med var att det skulle vara möjligt att minska luftmotståndet bakom tyngdpunkten så att det framåtvridande momentet minskade och spjuten återigen kunde fås att dippa ned senare. Den som kom på detta var alltså Mikos Nemeth och den teknik han använde var att utnyttja samma fenomen som gör att en golfboll med gropar i ytan flyger längre än en slät boll. Syftet med groparna på golfbollen är att störa luftströmmen så att den blir turbulent istället för laminär. Turbulent strömning ger visserligen större luftmotstånd på bollens framsida men den turbulenta luften smiter å andra sidan lättare runt bollens sidor så att luftvirven bakom bollen blir mindre och därmed också ”baksuget”, vilket totalt sett ger lägre luftmotstånd än om ytan varit slät. Samma princip utnyttjades också av det räfflade Nordic-spjutet.

Det var inte omedelbart uppenbart att knottrigt spjut skulle gå att kasta längre för det gällde att anpassa tekniken så att man verkligen utnyttjade den modifierade aerodynamiken till fullo. Däremot blev kontroversen om det knottriga Nemeth-spjutet uppenbar och omedelbar. I Sverige godkänndes inte Nemeth-spjutet för tävling vilket berodde på att översättningen av de internationella reglerna från engelska till svenska innebar en strängare tolkning av hur spjutet fick vara konstruerat mellan de kontrollpunkter där spjutrörets diameter mättes. Det hindrade inte att det faktiskt sattes ett spjutvärldsrekord på svensk mark sommaren 1990. Det var Steve Backley som med ett slätt spjut på DN-Galan förpassade Patrik Bodéns världsrekord till historieböckerna. Endast 12 dagar senare i Oslo blev Backley av med rekordet till Zelezny, som blev Nemeth-spjutets förste rekordkastare. Backley ville inte vara sämre på att kasta knotterspjut och behövde bara 6 dagar på sig för att återta rekordet. Nästföljande år var det som sagt Räty som stod för de allra längsta kasten och noteringen 96,96 med räfflat spjut hade räckt till tredje plats genom tiderna med de gamla flyt-spjuten. En resultatnivå som genom spjutkonstruktionens och kastteknikens utveckling hade tagit 30 år från Helds glansdagar att uppnå med de gamla spjuten hade nu nåtts på bara ett år trots ett mer begränsande regelverk. Alla typer av ojämnheter förbjöds.

Zelezny lyckades visserligen slätspjutkasta längre än Rätys räffelrekord, men bara en gång (98,48m uppnått 1996) och ingen annan har varit i närheten. Om de ojämna ytorna hade tillåtits hade vi förmodligen sett ett mycket större antal kast över 95 meter. Grenens suverän Zelezny uppskattade bevisligen denna redskapstyp men var vid tiden 1990-91, 24-25 år gammal, ett antal år före den absoluta toppen av sin kastkapacitet.

Nemeth fortsatte att konstruera spjut men med slät yta. Då de knottriga spjuten lanserades hade spjuten grälla färger och den knottriga partiet var markerat med avvikande gul färg. Flera av de spjutmodeller som idag bär Nemeths namn har behållit denna design.

Här är de längsta kasten med respektive spjuttyp:

Uwe Hohn 104,80 (1984)

Seppo Räty 96,96 (1991)

Jan Zelezny 98,48 (1996)

Med de ojämna ytorna förbjudna är de flesta överens om att internationella friidrottsförbundets reformering av spjutgrenen har varit lyckosam. Inför tyngdpunktsändringen på 80-talet uttrycktes farhågor om att spjut skulle bli en utpräglad kraftsport med tilltagande dopingproblematik. Det krävdes nämligen en hel del finess för att verkligen utnyttja till fullo de flytegenskaper som kunde erhållas med det tidiga 80-talets spjut. Man kastade lågt men släppte upp spetsen en del i utkastet så gick det att få fantasktiskt lång flytfas på kastet om man prickade precis rätt. Det var uppenbarligen något som den tidens främsta kastare hade utvecklat en förmåga att direkt känna, eftersom filmsekvensen ovan visar att Uwe Hohn gjorde segergest långt innan spjutet landat. En enkel analys av Hohns 104,80-kast ges här

Den vänstra bilden visar spjutets vinkel just efter att det har lämnat handen. I nästa bildruta har redskapet färdats ytterligare ungefär en spjutlängd (ca 2,60m). Spjutets föregående position är infälld som långsträckad linje och den kortsträckade linjen visar ungefär hur spjutets tyngdpunkt har färdats mellan de två bilderna. Hohns jättekast var alltså ett rejält underslag och man kan dessutom ana en uppåtrotation på spjutets vinkel just i inledningen av luftfärden, förmodligen med effekten att motverka att det enorma luftmotståndet, som uppkommer av att kasta på detta sätt, kommer att skapa ett framåtroterande moment under den kommande flygturen. Dessutom medger denna teknik, jämfört med t.ex. om utkastriktningen hade varit samma som dit spetsen pekar i utkastbilden ovan, att spjutet kan lämna handen något senare i rörelsen vilket ger kastaren längre tid till att påverka redskapet och kastaren har då möjlighet att uppnå högre utgångshastighet. Det var med dessa spjut alltså bättre att kasta lågt och sedan låta luftmotståndet, genom den stegrade spetsen, göra jobbet att ge spjutet tillräcklig höjd för att flyga långt.

Men spjut blev inte alls den råbarkade kraftkastningen som vissa hade förutspått. Kanske (?) beror det på att spjuten med framflyttad tyngdpunkt behöver kastas högre och då behöver kastaren släppa spjutet tidigare och har, om i övrigt oförändrad teknik, då kortare tid på sig att accelerera spjutet. Detta sätter ännu mer fokus på kvaliteter som snabbhet, smidighet och teknik, snarare än råstyrka.

Nu hjälpte inte råstyrka heller den där vårdagen 1990 som jag inte fick upp kastredskapslådan på I2. Men vad var bakgrunden egentligen? Jo, det var friidrottsgymnasiets tränare Raimo Phil som hade blivit så begeistrad av att den före detta eleven Patrik Bodén just satt spjutvärldsrekord i Texas, så att han genast hade programmerat om kodlåset till samma siffror som Bodéns rekordresultat 89,10.

Dagispappan

¤

Källor:

Anders Borgström, Kastgrenarnas biomekanik

Miklos Nemeth, patent US4973048, Athletic competition javelin with roughened surfaces

Javel-Inn Kft. (Nemeth javelins), Katalog 2008

Youtube.com

New York City Marathon

Som den minnesgode erinrar sig, sprangs för en och en halv vecka sedan ”New York City Marathon”. Bland alla de tiotusentals löpare, som fullföljde loppet, har vi på måfå valt ut Startnummer X för en intervju. Som alltid har startnumret fått frågorna skriftligt i förväg, vilket de föredömligt spontana svaren vittnar om. Där en klåfingrig butler besudlat startnumrets ord med förtydliganden, har detta angivits med ”(butl. anm.)” och eftersom intervjun till slut blivit mycket lång, vilket vi självfallet är tacksamma för, har vi lättat upp texten med bilder, som startnumret tillhandahållit. Välkomna att följa oss på en spännande resa till den stora staden i det stora landet väster!

– Vi gratulerar till ett fint lopp.

– Tack!

– Hur känns det?

– Bra, om än en postmaratonförkylning har täppt igen Startnumrets näsa och lungor.

– Vi säger väl ”du”, eftersom det här är en idrottsintervju?

– Vilka ”vi” säger ”du”?

– Intervjuaren säger ”du” till dig, så får du säga vad du vill till honom. Blir det bra?

– Nja.

– När du stod och väntade på starten och musiken och sorlet stegrades till ett crescendo, så kändes det helt overkligt. Du tänkte: ”Detta händer inte mig”. Du var tvungen att nypa dig i armen. Gjorde det ont?

– Har inget som helst minne av att någon musik skulle ha spelats. Det enda som hördes var vinden som ven genom spanten till hängbron som vi först måste passera för att komma över till fasta landet på Brooklynsidan. Det finns ju en med rätta berömd skildring av årets INGNYC maraton där det tycks framgå att Sinatras ”New York, New York” skulle spelats vid starten, men vindens vinande och tusen fötters otåliga trampande är det ljud som mest står fram ur minnets töcken. Liksom alla drömmar, borde återstoden av loppet nedtecknats direkt efteråt. Så skedde inte, men kanke kan Butlerns frågor hjälpa till att rädda en och annan intressant iakttagelse ur dimman.

– Så när startskottet small och du sprang över pipmattan, så släppte alla fördämningar inom dig och du tänkte att ”Nu gäller det”. Inte sant?

– ”Nu gäller det att försvinna från detta blåshål” var den första tanken. Den andra tanken var en tacksamhets bön att vår startgrupp slapp springa på ovansidan av Verrazano-Narrows bron. Vi kunde, i relativt skydd, makligt tassa fram över betongen i den nedre körbanan.

– Jaså, hur gick dina tankar då?

– Södra udden av Manhattan skymtade fram genom öppningen ut mot sundet och tanken att ”Snart är vi där” dök upp och försvann. Väl på fast mark mötte en bekant syn: 100tals löpare lättade sina blåsor utmed väggen längs körbanan. I Stockholm hinner man knappt komma ut på Gärdet innan otaliga nervösa blåsor pockar på omedelbar tömning. ”Marathon för inkontinenta” är ju inget skämt utan ren och skär verklighet!

– Du slog ditt gamla personliga rekord från Stockholm Marathon förra året med 19 minuter. Om du inte är lite nöjd, så är du dum. Är du nöjd?

– Nöjd (och dum)!

– Andra gäster på snitsarens blogg, Karin, Nix och Johan, har under hösten sprungit maratonlopp på mellan 3:20 och 3:33. Med tanke på att du tidigare slagit dem på stockholmshalvan och Lidingöloppet, bör din tid inte ha varit någon överraskning. Kanske hade du hoppats på eller rentav förväntat dig en ännu bättre tid? Kanske är du rentav lite missnöjd?

– Naturligtvis inte! De är ju dessutom 20 år yngre och står fortfarande på tillväxt. (I själva verket är de 18, 11 respektive 1 år yngre (butl. anm.))

– Du hade, om vi rätt förstått, en påhejarfamilj väntande vid målet. När du meddelade dem,  vid vilken tid du kunde väntas i mål, så drog du nog för säkerhets skull till med en sluttid på 3:15. Inte sant?

– Inte sant! Passertiden var uträknad med en precision på någon minut när. 3:15 är sluttider som med varm hand lämnas åt bloggungdomarna att drömma om. Vi gamlingar har nått vårt zenith.

– Du startade din vana trogen snabbt med 1:40:21 på första halvan. Andra halvan gick 9 minuter långsammare och kilometertiderna kröp så småningom upp mot 5:20. Tror du att du öppnade för hårt eller är det ditt sätt att springa maraton?

– Men andra halvan gick ju fortare än den brukar. Det där med negativ splitt överlämnar vi åt marathonexperterna Paula och Karin.

– Visst var du jättetrött på slutet?

– Nejdå, det var bara trevligt och den största plågan var inte själva loppet utan den oändliga vandringen fram till klädpåsutlämningen. Stod man stilla i tre skunder kom en sträng tant och motade bort en, eller hotade med sjukvårdare. Med tanke på vad sjukvården i USA kostar, vi har själva bitter (och smärtsam) erfarenhet därav, fann vi det klokast att knata på på stela ben.

– De första fem kilometerna gick på 24:15 men sen ökade du till 23:12 på nästa fem. Var det för att det var trångt i starten eller kunde du springa så fort du ville?

– Det gick bra att springa så fort man ville, ingen större trängsel här inte. De har ju tre startomgångar med runt 13000 i varje ”våg” som dessutom är uppdelad i tre startgrupper som springer skilda banor de första 8 milen. Inte värre än i Stockholm alltså, snarare mindre trängsel och bredare gator. Vi snackar storstad, går inte att jämföra med en nordlig provinshåla!

– Din kollega Karin gjorde som alltid ett jämnt lopp och denna gång gjorde hon till och med en  negativ split med en och en halv minut. Nix sprang den andra halvan av Åland Marathon i motvind bara fyra minuter långsammare än den första i medvind. Är du inte imponerad?

– Visst! Nu lämnar vi fältet fritt för alla unga och lovande löpare.

– Du antydde ovan att vi aldrig får se en negativ split från Startnummer X?

– Nej, det kommer aldrig att inträffa!

– Om jag förstått det rätt startade du i vågen 20 minuter före Karin. Det var väl lite synd att ni inte startade samtidigt, eftersom hon då hade hunnit ifatt dig efter 39 kilometer och givit dig lite draghjälp?

– Sånt där fungerar inte! Det leder bara till stress och dålig löpning. Löpa i egen takt är alltid att föredra. Så anonymt som möjligt.

– Sågs ni något mer i New York än, enligt Karin, på en sightseeingbuss och på flygplatsen vid hemfärden?

– Nej

– Karin berättar att hon dagen före loppet var med och joggade den internationella vänskapsjoggen 4 km, där mäster Szalkai himself visade sig med en svensk flagga. Var det något för dig?

– Nja, men en medföljande familjs behov måste ju naturligtvis komma i första hand utom just på själva maratondagen. I stället tog vi färjan till Staten Island och tittade ut över inloppet till New York med Liberty Island och Ellis Island. Den bästa utflykten i New York och alldeles gratis!

– Såg du före, under eller efter loppet något av din klubbkamrat Furuland, som sin ålder till trots rusade iväg på 2:57, eller någon annan svensk som du kände igen?

– Hade sällskap med Furuland på bussen. Han har sprungit NYCM förut och vi fick en del tips. Vi kom ifrån varandra vid de första bajamajorna (eller Rent-a-John som det stod på en del av dem). Sedan framlevdes timmarna fram till start i kyla och snålblåst. Kanske därför förkylningen slutligen fick övertaget.

– Publiken i New York påstås vara helt galen. Är den det?

– Nog är den lite ljudlig alltid!

– Berätta!

– De värsta vrålen möter när man svänger ner från Queensboro Bridge och kommer in på första avenyn. Då tror man att man är ensam och i ledning. Minst. Kan de verkligen stå där i fyra timmar och skrika som galningar?? Mycket musik. Framför allt på Brooklynsidan men också i Harlem. Däremot var det ganska tyst och tomt en längre sträcka i Williamsburg där det mest bor ortodoxa judar. En del mammor, som var ute med sina stora barnskaror, stirrade nyfiket på oss framvällande otrogna. Deras män låtsade inte alls om vår närvaro, utan gick och småpratade i sina mobiltelefoner. Om Gud nu tycker det är syndigt att springa maraton varför ska det vara tillåtet att prata i mobiltelefon? En grupp poliser ansträngde sig och hejade, annars var det lugnt och tyst, som under större delen av Stockholm marathon.

– Från London Marathon berättade du, att om man samlade ihop alla utklädda löpare, skulle det räcka till ett helt Stockholm Marathon. Var det likadant här? I London stötte du på ett helt sammankedjat förbrytargäng och en noshörning. Minns du någon skojig utstyrsel här? Loppet sammanföll ju nästan med Halloween?

– Samma tjomme med målat ansikte och stringkalsonger som man brukar hamna bakom i Stockholm. Ytterst irriterande!

– Oj då! Är det sant?

– Nej!

– Själv hade du enligt uppgift en gul tröja med tre kronor och texten ”Sverige” på? Men vikingahjälmen lämnade du hemma?

– Ingen vikingahjälm (se bild).

– Hände något annat skojigt före, under eller efter loppet?

– Nej

– Den ovan nämnda Karin påstås ha skickat ett SMS hem till Sverige, där hon kort och gott beskriver loppet som ”runner’s high i 42195 meter”. Kände du av något som kan kallas löparrus och i så fall i ungefär hur många meter?

– Detta fenomen är okänt för oss men det brukar ju nästan alltid kännas bra att springa utom mot slutet. I Stockholm kändes det iochförsig inte bra redan efter 23 km. I New York kunde man ju springa och titta och insupa atmosfären av den stora staden och skulle gärna gjort en ultramara.

– Samma Karin skriver på sin blogg om hur tårarna strömmade nerför kinderna den sista kilometern. Även jumper fick blinka några gånger när han närmade sig Grönsta Gärde 2005. Grät du när du gick i mål?

– Nej, men en rörd spanjor snörvlade i sin mobil och det tog ett tag innan det framgick att han storgrät och det framgick aldrig varför. Det är väl alltid glädjande att ta sig i mål, att bryta däremot…..

– En av dina påhejare skickade ett SMS till Sverige med meddelande om att du gått mål på runt 3:30, och att de letade efter dig. Tydligen lyckades de få en skymt av dig vid målgången. Såg du dem där?  Stod de möjligen någon annanstans efter banan också?

– De syntes vid 24 mile, strax nedom Metropolitan museum. I målfållan var det trångt och där fanns enbart VIP-läktare med betalande publik. Startnummer-släktingarna fick söka sig till återträffpunkten som låg bredvid naturhistoriska museet.

– Karin, som nu bara var en dryg minut före dig, sprang ju på 3:20 i Berlin. Vad hade du kunnat göra där tror du?

– Förhoppningsvis kunnat komma i mål!

– Du kanske springer där nästa år?

– Nja, men Lidingöloppet? Lidingöloppet! Det går inte att kombinera.

– Jag antar att du är medveten om, att du nu klarade kvalgränsen till Boston Marathon med 18 sekunder?

– Men i dessa dyrtider kan man ju inte bara flaxa över Atlanten bara så där.

– Förstår du vart jag vill komma?

– Till Boston? Det kanske skulle vara trevligt, men den 20 april 2009?

– Vad är det som är så speciellt med det datumet?

– (Svar saknas).

– London, New York, Berlin, Boston. Återstår bara Chicago. Vi här känner ingen som har en Big Five på sin meritlista. Hur skulle det kännas att vara den förste?

– Men det kanske blir en första före den förste?

– Du menar den Karin som hela tiden nämns här i frågorna?

– Kanske det.

– En del bloggare som nyss gått i mål på Åland, verkar redan lida av svårartad maratonabstinens. Värst verkar det vara för Masse, som tycks beredd att pulsa i snö bara han får sin månatliga dos av 42195-meterslopp. Hur är det med dig? När blir nästa maratonlopp?

– Startnummer X är nog ingen maratonlöpare utan en halvmesyr (dvs en halvmaralöpare) eller högst en lidingöloppare. Så djävla roligt att springa maraton är det ju inte.

– Och nästa lopp över huvud taget? Snömilen? Bore Cup?

– Bore Cup låter trevligt! Snömilen blir för snart. Man ska ju vila samma antal dagar som miles man har tävlat. Allså inget lopp för 29/11.

– Du har delvis redan svarat på frågan, men gjorde du något annat i Amerika än bara sprang?

– Visst, tvärtom gjordes ganska lite som var löprelaterat förutom en kortare sväng i parken med sonen. Inga vänskapslopp eller fyrverkerier eller inköp av souvenirer. Kön till att köpa finishertröja var ju löjligt lång! Det blev en fika vid HC Andersen-statyn i stället. Högsta huset besöktes. Och broadways Mamma Mia. Halloweenkarnevalen i Greenwich Village var också spännande.

– Märkte du av det val som stundade?

– Visst.

– Du är 47 år, precis som Barack Obama. George Bush den yngre sägs jogga en del och påstås då kunna springa en amerikansk mil på sju minuter. Det klarar riksbankschefen Stefan Ingves också. Vem tror du skulle vinna om du, Obama, Bush, Ingves och den svenske rymdskruvmejselhållaren Fuglesang sprang i kapp?

– Norske rymdskruvmejseltapparen Fuglersang har vi tävlat mot tidigare och förlorat. Han skulle vinna. USAs presidenter kommer man ju heller inte nära, det ser säkerhetsvakterna nog till. Ingves är säkert en överdängare att löpa, så Startnumret kan nog tänka sig att få komma sist men det är helt OK:

– Vad har egentligen New York som inte Stockholm har mycket bättre?

– Allt är mycket bättre i New York, husen, hamnen, havet, floden, taxibilarna, Snickerserna. Dessutom finns en gata uppkallad efter Startnummer Xs släkting, Malcolm X.

– Det pratas mycket om New York Marathon och hur fantastiskt det loppet är. Inte är det väl så märkvärdigt?

– Jo! Inget går upp mot detta! Efter denna upplevelse kan det bara bli blaha blaha av resten (utom möjligen Bore cup)

– Jumper brukar hävda att man lika gärna kan kräkas hemma i toaletten som i Central Park. Tycker du att han är tramsig eller tycker du att han är cool?

– Det är nog mer komfortabelt att kräkas hemma. Kräks man i Central Park blir man väl dessutom åtalad!

– Du svarade inte på frågan. Är jumper tramsig eller cool med sin ständigt upprepade, om än ibland varierade, kräkdevis?

– Cool.

– Tror du att jumper någonsin kommer att fullborda ett maratonlopp på tävling igen.

– Ja, han kan ju springa nästan 4 mil som ett vanligt träningslopp.

– Han fick ju ingen medalj med sig hem efter sitt fullbordade Stockholm Marathon 2006. Han lär ha fått hålla i din fina medalj från New York och tyckt att den känts tung. Kan han få den?

– Tyvärr är det så att medaljen förintar den som bär den utan att ha sprungit NYCM. Vill Jumper riskera detta? Dessutom är ju varje medalj personlig, med namn och sluttid för evigt inristade i den gedigna metallen.

– Eftersom jumper enligt egen utsago även hängde din medalj om sin hals, är det ju i så fall, som han uttrycker sig, ”ändå kört” för honom. De ingraverade bokstäverna är dessutom lätta att slipa bort. Jumper säger följaktligen  ”Ja tack!!” Vad säger startnumret?

– Det förslår att Jumper själv springer NYCM, t.ex. nästa år, då loppet fyller 40 år. Då kan Jumper få en egen medalj. Startnumret vill inte verka materialistiskt, men det har blivit ganska förtjust i Grete Weitz-bilden.

– Är det något mer du vill berätta från den stora staden i det stora landet i väster?

– Man har ju hört en del om de farliga busarna. Alltså kom vi med fickorna fulladdade av Snickers, som man ju, enligt vad vi hört, ska bjuda buset på. Inga busar och ingen Robert de Niro träffades på teatern heller som man ska. (För någon begriplighet kring detta svar hänvisas till sidan ”Läsare” överst på snitsarens blogg, där de båda åsyftade historierna återges i korthet (butl. anm.))

– Så du träffade inte Robban denna gång heller. Vem var det då som tog den här fina bilden på honom?

– Jag fick den från en barndomskamrat som är New York-kännare och vän till de Niro ( och därtill troligen den som både upplevt och berättat de två historier där Robert de Niro och en snickers figurerar, dock inte samtidigt  (butl. anm.))

– Har du några tankar i övrigt?

– Nej?

– Och hur känns kroppen så här efteråt?

– Fan så förkyld!

– Tack för att du tog dig tid och lycka till i framtiden!

– Tack, tack! Nöjet var helt på vår sida!

– Vad vet du om det?

Volt

Den första april 2004 sände radiosporten ett uppskattat skämt, om att någon amerikanska satt världsrekord i längdhopp genom att göra en volt framåt under luftfärden. I inslaget meddelade Christian Olssons tränare Yannick Tregaro att hans adept skulle försöka hinna lära sig den nya tekniken lagom till olympiaden i Aten. Han skulle då tjäna många decimeter i det sista trestegssteget. Vad dessa skämtare inte visste eller låtsades om, var att tekniken faktiskt användes för några decennier sedan. Den svenske stavhopparen Hans Lagerqvist, som även hoppade drygt sju meter i längdhopp, var enligt egen utsago en av dem som med framgång prövade tekniken. Medan andra betvivlat dess fördelar framför vanlig teknik, hävdar han fortfarande att man skulle ha kunnat hoppa längre med hjälp av framåtvolten. Den förbjöds dock 1976, troligen av säkerhetsskäl, och gissningsvis gäller förbudet också i trestegshopp.

Att stavhopp heter ”pole vault” på engelska betyder inte att man ska göra en volt under hoppet, även om det såvitt känt inte heller finns något förbud mot detta. Däremot finns en regel, som säger, att man under hoppet bara får flytta den ena handen på staven och möjligen sägs också, att det i så fall måste vara den nedre. Regeln förbjuder alltså klättring, vilket faktiskt några japaner lär ha praktiserat med framgång någon gång i stavhoppets barndom. På förekommen anledning är det inte heller tillåtet att ta i ribban med någon hand under passagen. En skicklig hoppare kan ju inte bara hålla kvar den utan till och med hinna lägga tillbaka den efter att den rivits. Svårigheten är bara, som snitsaren så klokt påpekar, att över huvud taget nå upp till en ribba sex meter över marken.

När det gäller höjdhopp ringer ännu tydligt i snitsarens öron den gamla, möjligen i andra hand formulerade regel, som gällde på hans tid, att ”volt inte får göras”, men huruvida den finns kvar eller inte, undandrar sig hans liksom en lat butlers kännedom. I alla händelser slås det volter på löpande band, ehuru baklänges, när de moderna så kallade flopphopparna visar sina konster på gummimadrasserna. Inga höjdhoppare tillämpar idag den gamla fina dykstilen, eller ”straddle” som den heter internationellt. Många vet inte ens längre hur den gick till och ännu färre anar att den en gång varit en ifrågasatt nymodighet. Länge fanns det en regel om huvudets läge i förhållande till den övriga kroppen vid ribbpassagen, men då de bästa hoppen i den kaliforniska silen och de varianter av straddle, som föregick den riktiga dykstilen, ständigt utfördes på gränsen till det otillåtna, blev regeln mer eller mindre omöjlig att upprätthålla på ett konsekvent sätt, varför den ströks. Numera får man hoppa hur man vill, så länge upphoppet sker på en fot, möjligen fortfarande med det gamla tillägget, att ”volt inte får göras”.

Åtminstone ännu när snitsaren (och enligt all dubbelgångarlogik även jumper) tävlade, stod det i regelboken, att det var tillåtet att hänga en näsduk eller något liknande som riktmärke på ribban. Snitsaren minns att det skämtades om att hänga upp en stor och tung trasa som tyngde ner ribban och höll den på plats. Något sådant riktmärke, stort eller litet, sågs dock aldrig i bruk.

Till ännu en spännande regel i höjhoppets historia, ska vi återkomma i ett senare blogginlägg kring den ryske världsrekordhopparen Jurij Stepanov. Ovanstående text är i själva verket bara bonusinformation, som en påpasslig butler sorterat ut i jakten på den olycksalige ryssens beryktade sko, vars öde på denna blogg snart är lika mytomspunnet som glasskons i sagan om Askungen. Stay tuned, som en ungdomligare butler skulle ha skrivit.

Sikten framför allt

Fråga till snitsaren i november 2006:

Alla vill ju äta Gustavadolfbakelser den 6 november, men innan ni slafsar i er hela bakverket bör ni förvissa er om att ni firar slaget vid Lützen och den Fete Konungens död på den korrekta dagen. Frågan blir därför: När infaller årsdagen av slaget vid Lützen? Betänk kalenderreformen 1753 samt möjligen även det så kallade “skottdagseländet”.

Snitsarens svar:

Från ett visst klockslag (låt oss kalla det klockan K) den 6 november 1632 till samma klockslag den 6 november i år har det gått precis 374 kalenderår, varav 93 stycken med februarimånad och årtal jämt delbart med 4. Enligt den nya tidräkningen 1753 blev det inga skottdagar år 1800 och år 1900 (men däremot år 2000).  Året 1753 blev 11 dagar kortare då man gick från 17 februari direkt till 1 mars. Från klockan K den 6 november 1632 till klockan K samma datum i år har det alltså gått:  374 x 365 + 93 – 2 – 11 = 136590  dygn.

Från klockan K den 6 november 1632 till motsvarande tidpunkt på det tropiska året i år (då vi enligt frågaren bör äta bakelsen) skall det ha gått precis 374 tropiska år. Ett tropiskt år är ungefär 365,2422 dygn, varför 374 tropiska år är ungefär:  374 x 365,2422 = 136600,5828  dygn, vilket är  10,5828  dygn mer än de 136590 vi räknade till klockan K den 6 november i år.  10,5828  dygn motsvarar ganska precis 10 dygn och 14 timmar. Nu kommer vi till det knepiga. När ska vi räkna klockan K? Vilken händelse är det vi firar? Konungens död, föreslår frågaren, men när inträffade denna. Om det var före klockan 10 på förmiddagen ska vi sätta tänderna i bakverket den 16 november, annars den 17 november. Den som inte orkar plocka fram sin historiebok kan för säkerhets skull frossa på grädde och marsipan hela natten.

Ovanstående fråga från en okänd men välbekant läsare åtföljd av snitsarens kloka svar är hämtad ur snitsarens digra brevsamling. Något svar på motfrågan om tidpunkten på dagen för kungens död kom aldrig, och snitsarens uträkningar torde också behöva korrigeras med hänsyn till de två år som har förflutit sedan brevväxlingen. När en försiktig butler ber om en uppdatering, viftar snitsaren avvärjande och upprepar sitt nya favorituttryck: ”Det ger jag faen i”.

I stället minns och berättar snitsaren, att han en gång i fjärde klass fick redogöra för kungens död vid Lützen. Mestadels brukade läraren nöja sig med ett namn eller ett årtal som svar, varför detta kändes som ett hedersuppdrag och för ovanlighets skull blev den lille snitsaren inte nervös över att behöva formulera sig i tal, utan berättade frimodigt om hur kungen tappade bort sina mannar i dimman och sedan sköts omringad av fientliga soldater. Snitsaren minns sin formulering ”Det berättas att”, som han tyckte lät initierad och professionell och därtill innebar en helgardering. Att kungen på fiendens fråga, vem han var, skulle ha avgivit det stolta svaret ”Jag är Gustav Adolf, Sveriges konung” och därefter blivit skjuten, låter inte heller särskilt troligt i den vuxne snitsarens öron.

Annars brukar folk, som gått i den gamla skolan minnas, att de hört talas om att de ska minnas, att det stått i historieboken att Gustav II Adolf ”med tiden blev tämligen fet”. Denna sanning, formulerad av Clas Odhner i ”Fäderneslandets historia” ifrågasattes av Edvard Matz 1963 i teveprogrammet ”Fasad”, där han överraskande hävdade att alltsammans bygger på en feltolkning. I själva verket skulle kungen ha blivit ”tämligen feg”, ett påstående som på den tiden kunde reta Göteborgare, liksom hela programmet i övrigt lyckades reta upp halva Sverige. Det var de på sin tid så utskällda ”skäggen”, som gjort entré i rutan. Historien kring detta och skäggens följande fyra program, som åtminstone uppskattades av gymnasister med lite humor, har en nostalgisk snitsare fått sig berättad i en minnesartikel, där också Matz revolutionerande rön kring Gustav II Adolfs död redovisas:  Den fege kungen ska helt enkelt själv ha spridit dimman över Lützen med hjälp av rökmaskiner för att inte upptäckas av fienden, men när han försökt fly till häst, ska han ha förirrat sig i röken och hamnat i den egna kokvagnen där han drunknat i en gryta.

Från tidig teve, minns snitsaren även hur han hört Tage Danielsson framföra en visa kring svenska kungars fiktiva men lämpliga valspråk. Till tonerna av ”La donna e mobile” lät han rimmen flöda på den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Vem som därvid begåvades med valspråket ”Vikten framför allt”, har en ambitiös butler sökt ta reda på, men förgäves, eftersom Danielssons sång, troligen hämtad ur hans och Hans Furuhagens Uppsalaspex ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”), inte stått att återfinna någonstans. Snitsaren minns att Gustav II Adolf, med tanke på den tyska dimman, gavs valspråket ”Sikten framför allt”, medan den lika fete Karl X Gustav fick prisa ”svikten” i isen i samband med tåget över bält. ”Vikt” behöver dock, som snitsaren klokt påpekar, inte nödvändigtvis syfta på en monarks egen kroppsdito. Så långt snitsaren minns, handlade valspråken i övrigt om ”bikten”, ”dikten”, ”gikten” samt ”fighten” och som lämplig hemuppgift och snitsartävling uppmanas denna bloggs vakna läsare att applicera dem på rätt svenska kungar eller drottningar. Varje riktigt svar belönas med en halv butlerpoäng och den, som kan hitta en trovärdig pretendent på valspråket ”Vikten framför allt”, får tio.

Tillägg den 19 mars 2014:

Vid konsultation av SVT’s arkiv har framkommit att snitsaren mints fel på några punkter i fråga om Tage Danielssons visa, om vilket kan läsas i inlägget ”Minnets kapriser 4”.