Även om den knappast emotsetts med intresse, än mindre har varit efterlängtad, fyller konstutställningen ”Separatutställning” ett tomrum i konstnärens liv, och dennes beredvillighet att ställa sina verk till förfogande vittnar om ett nyvaknat engagemang för en konst som eljest hotat att falla i glömska. Att konstnären, när han efter närmare femtio år äntligen framträder med något som påminner om en utställning, har valt att visa en tematiskt strikt avgränsad del ur sin produktion, är i alla avseenden lyckat, då hans konstnärskap i sin helhet, så som vi möter det i hans verkförteckning, eljest riskerar att ge ett alltför splittrat och oseriöst, för att inte säga amatörmässigt intryck, även om åtskilliga av hans bilder är mer publikvänliga än dem han ställer ut här. Som yrkesman lär konstnären ha varit mycket lat och hans samlade produktion inklusive teckningar omfattar inte mer än några hundra verk, flertalet små och fragmentariska eller skissartade. Många av de begränsade motiv han intresserat sig för i sitt måleri tycks han ha övergivit efter några försök, som om han nöjt sig med att förstå sina svårigheter och se sina möjligheter, men saknat tillräcklig motivation för att manifestera sina surt förvärvade kunskaper i konkreta bilder. De trettiotvå verk som visas med denna separatutställning utgör emellertid ett undantag härvidlag, ty vad man än tycker om konstnärens fragmentariska bilder, vittnar de om hans envishet och vilja att reda ut sina konstnärliga problem. Förutom skisser och teckningar tycks han ha gjort åtminstone tio seriösa försök att i större format måla ett och samma motiv, en liggande kvinnlig modell sedd ur grodperspektiv bakifrån. Att konstnärer har hållit sig till favoritmodeller är inte ovanligt, och några har gjort det konsekvent och systematiskt så som exempelvis Andrew Wyeth i sina ”Helga Pictures”, men den långa serie modellmålningar som visas på denna utställning tycks handla om något annat. Konstnären har målat en och samma bild men tvingats upprepa sina försök efter ideliga misslyckanden, och då modellen endast varit tillgänglig en kortare tid, enligt uppgift på en målarskola i konstnärens ungdom, är bara två av målningarna utförda direkt inför motivet, medan övriga bilder är att betrakta som rekonstruktioner. Den stora bokstav ”V” som återfinns i verkens titlar lär vara modellens förnamnsinitial, men någon ytterligare information lämnar inte konstnären om hennes person, och även om han låter lekfullheten och fantasin flöda i några teckningar, ska hon bara ses som en anonym kropp av hud och hår, vilket förefaller ha varit mer än tillräckligt som ämne för studium. Att anklaga konstnären för objektifiering av det motsatta könet, vore dock att slå in sedan länge avsiktligt öppna dörrar. Även om valet av motiv och sättet att angripa det antyder ett intresse för modellen som könsvarelse, handlar målningarna i första hand om måleri, det vill säga om färg och form, och i detta perspektiv kan några av utställningens erotiskt laddade teckningar föreställande närgångna modeller som stör konstnären ses som dennes sätt att rena sitt sinne och skärpa sin blick, medan de skenbart kvinnoförnedrande bilderna ”Tung modell” och ”Modellens tyngd” enligt en tidigare artikel i ämnet bara lär handla om gravitationsproblem. Som tidigare sagts skall de utställda målningarna betraktas som misslyckanden, där de bevarade fragmenten bär vittne om konstnärens destruktiva självkritik. Han har alltså inte, som man lätt förleds att tro, ägnat sig åt detaljstudier av de separata kroppsdelar han ramat in och visar, utan dessa katalogiserade alster är helt enkelt vad som återstått sedan de ursprungliga målningarna beskurits med hänsyn till färg och form, för att med konstnärens egna ord fås att ”hänga ihop”. De svarta och vita pappbitar, som enligt konstnärens verkförteckning tidigare löst dennes problem, förefaller ha övergivits i de verk som slutligen har tagits till nåder i strängt beskuret tillstånd. Naturligtvis hade vi hellre sett alla målningar ärligt redovisade med fel och brister, men konstnärens val måste respekteras, och flera av de utställda fragmenten är trots allt utmärkta konstverk, som i sig rymmer mer än det begränsade formatet ger sken av. Det enda av konstnärens tio försök som har bevarats i sin helhet, ”Modellmålning V nr 7”, är utfört med inslagen och ofernissad färg på papper, vilket tillåtit ett friare måleri, där för- och bakgrundens tre framträdande färgtoner, rödviolett respektive brandgult och blågrönt har lämnat utrymme för en mindre konsekvent pointillism och en djärvare färgsättning vid återgivandet av själva modellen, som i kraft av detta ger intryck av en färgglad men samtidigt väl definierad kvinnokropp av hud och hår. Ehuru smärre detaljer naturligtvis kan diskuteras kring dess anatomi, finner recensenten denna flitigt ändrade och sent fullbordade modellmålning med dess sammanhållna komposition av sinnligt applicerade färgfläckar vara värd såväl konstnärens möda som en centrala plats på dennes utställning. men han dröjer även vid några av de misslyckanden som visas i form av läckert ljusdunkla och skenbart ålderdomliga målningsfragment, liksom vid ett flertal formsäkra och fantasieggande teckningar. Den avsiktligt överlastade hängningen ger en bild av konstnärens självmedvetet uppblåsta ambition, och trots att mycket naturligtvis fattas i hans senkomna debututställning, inte minst ett mål och en mening med alltihop, ska det bli spännande att följa detta mycket egensinniga konstnärskap i fortsättningen.
Efteråt hos farbror Steffe 