Hurjanlainen

Den oförtröttlige jumper har varit ute på äventyr igen. I lördags kväll kom han hem trött och svettig, men med ögonon fulla av liv. Den annars så ordkarge enstöringen berättade länge och omständligt för alla som orkade höra på och detsamma vill han också göra på denna blogg för er. Så som de flesta idrottsmän med självaktning väljer han att berätta om sina bedrifter i historiskt presens:

”Klockan 10:01 på bron över järnvägen ett stycke söder om Handens station sätter jag igång min löparklocka. En minut tidigare har ett hundratal löpare, som ska springa Sörmland Ultra Marathon över fem mil, startat från Björkhagen. Min plan är att börja springa banan baklänges för att få ett välbehövligt långpass i en ny trevlig miljö och samtidigt möta alla löparna. Om jag tar det lugnt och går i de svåraste partierna, bör jag åtminstone kunna ta mig till Alby ungefär 28 kilometer bort. Därifrån går det bussar.

I mitt vätskebälte från Intersport, som jag köpt på myrorna för 30 kronor har jag vatten och avslagen cocacola och i fickorna har jag två snickers, lite russin och nötter, en gel, som blivit över sedan mitt misslyckade Stockholm Marathon, samt tre dubbla hårdbrömackor med ost. Den fiktiva mp3-spelaren är för dagen laddad med Tapio Rautavaaras sång ”Juokse sinä humma”, där raden ”kun olen poika hurjanlainen” biter sig fast i pannbenet. ”Hurja” betyder enligt min finska ordbok ”vild, otyglad, dumdristig” och nog är jag en ”ganska galen gosse” idag.

SUM-banan går här längs Sörmlandsleden och den första biten erbjuder skön platt löpning på fin grusväg, men efter viadukten under Nynäsvägen tappar jag snart bort de oranga markeringarna och hamnar i diverse motionsspår. Jag irrar i drygt 22 minuter innan jag äntligen kommer till en gång- och cykelväg mot Svartbäcken, varifrån jag väljer det bekväma promenadstråket i medvinden mot Tyresta by, som jag når redan vid elvatiden. Då har jag dock fuskat bort många svårsprungna kilometer av den riktiga banan. Vid vätskekontrollen ett par kilometer senare frågar jag funktionärerna hur länge det dröjer innnan täten kommer, varpå de svarar ”nån timme”. När jag oombedd upplyser dem om min avsikt att springa löparna till mötes, tittar de konstigt på mig.

Asfaltlöpningen mot Åva går sedan raskt i medvinden och jag missar till och med avfarten där och får springa 600 meter extra. Om jag inte vänt i tid, hade jag missat de första löparna, vilket varit synd, ty när de strax kommer, är de en fröjd att se, där de glider fram i lätta steg, trots att de nu redan sprungit tre mil. Först möter jag slutsegraren Mikael Nilsson från Studenterna och därefter alla de övriga, som var och en får ett glatt ”Bra”, ”Bra jobbat” eller i några utvalda fall ”Mycket bra” från mig. Jag tror inte att jag missar någon och ideligen får jag lägga kartan under armen för att kunna applådera. Alla tittar på mig och blinkar eller nickar och många säger tack. Ett par pigga hjärnor upplyser mig leende om att jag springer åt fel håll, men ingen ber mig dra åt helvete. Att ultralöpare är ett vänligt släkte, ska jag erfara mer än en gång denna märkliga dag. Om någon extra tröttkörd löpare skulle travestera Artur Häggblad och fräsa ”Spring själv gubbdjävel” kan jag dessutom svara ”Vad tycker du att det ser ut som jag gör?”, ty springer gör jag verkligen, och därtill på pigga ben och med oväntat euforiskt sinne. De hundra mötande löparna, som alla kämpar sina fem mil, gör mig helt enkelt löparhög och jag ville ropa åt dem att ”Ni är bara så bra!”, vilket jag för övrigt gör när jag möter N’batha M’bwele och får hans höga fem. Möjligen lägger jag för säkerhets skull en lättare svordom till den kollektiva löparhälsningen.

Så småningom glesnar leden och jag får tid att känna hur trött jag är. Jag börjar gå alltmer och tänker, att bussen från Alby om några kilometer ska bli rätt lagom, när funrun och Fredrika Ultraschmultra, i nämnd ordning, kommer nerför en backe. Här blir det höga fem igen och jag gör sällskap en bit tillbaka i deras väg, snart dock med funrun springande hundra meter framför, vilket enligt Fredrika inte beror på att jag skrämt bort henne utan på att hon har spring i benen och snart försvinner hon mycket riktigt i fjärran. Fredrikas tempo är behagligt och jag tassar med en kilometer, som snart blir två och tre. Att vända om på min ensamma ordinarie färd mot Alby blir allt mindre lockande.

I själva verket envisas jag med mitt sällskap i hela 13 kilometer. Vi går i många uppförsbackar, men håller annars ett stadigt tempo strax under 7 min/km. Vad som avhandlas under den halvannan timme långa gemensamma färden, kan man undra, men gissningsvis rör det sig om löpning. På min fråga om min närvaro stör, blir svaret nekande, vilket jag villigt godtar, ty för mig är dessa kilometrar bara trevliga och därtill sällsynt lättsprungna för att vara i slutet av något som snart ska visa sig bli nästan ett helt maratonlopp.

Vid vätskekontrollen ett par kilometer före Tyresta by har jag dock blivit ordentligt trött, vilket inte är att undra på, eftersom jag då avverkat mer än 38 kilometer och varit ute i fyra och en halv timme. Jag säger ”lycka till” och lämnar äntligen Fredrika i fred och tar därefter själv inte ett enda löpsteg till denna dag.

Vid Tyresta by hittar jag så småningom en buss till Handen, där jag beger mig till målområdet för att om möjligt få se de sista löparna komma i mål. Ett halvdussin funktionärer står ännu kvar och väntar med medaljer, priser, godsaker, och finishertröjor. Några löpare och anhöriga spanar upp mot den sista backen före mål och ett stycke bort finner jag Fredrikas man väntande med en dator i knät. Man upplyser mig om att ett tiotal löpare är kvar ute på banan och efterhand kämpar de sig i mål och möts av välförtjänta applåder. Funrun ser mycket pigg ut när hon fullbordar sina fem mil och så småningom kommer också Fredrika, enligt egen uppgift på mycket trötta ben. Hon är dock inte längre sist i loppet utan har sprungit förbi många löpare på slutet. Den allra sista av dessa, får en extra stor applåd.

På pendeltåget hem är det inte bara jag som suger i mig den inside information, som bjuds av en skara hängivna ultralöpare. Jag ser hur även andra passagerare i kupén spetsar öronen och undrar vad det är för ett konstigt gäng de stött på. Då reser jag mig upp och förkunnar med hög röst: ”Gott folk, de här pojkarna och flickorna har sprungit fem mil i bitvis svår terräng idag”.

Själv är jag nöjd med mina knappt fyra på mestadels platta fina vägar och jag tackar alla funktionärer och löpare som förgyllt min dag”.

¤

Av de ovan nämnda bloggarna, sprang enligt resultatlistan N’batha på 4:54 (trots att han navigerade fel och sprang tre kilometer för långt), Funrun på 6:27 och Ultraschmultra på 6:51. Jumper låter meddela att han är fräsch i benen och mogen för en ny löptur i morgon. N’batha hävdar på sin blogg att det var Tildo som sträckte upp sin hand och high fivade, vilket den lilla krabaten inte oväntat bekräftar. Snitsaren tror att jumpers eufori kan ha bottnat i att han sprang med energiknippet Tildo på ryggen. Jumper bara skrattar medan en försiktig butler väljer att lägga ner sin röst.

Annonser

26 responses to “Hurjanlainen

  1. Först och främst måste jag bara uttrycka stor glädje över Jumpers långpass! Underbart att läsa. Och sedan: tack för referatet från SUM och hela långpasset. Någon gång ska jag också bli ultralöpare, inte minst efter att ha läst detta inspirerande inlägg!

  2. Ja du, galne gosse! High five på dig än en gång, du var dagens hjälte på ditt alldeles egna sätt. Nästa gång är det förhoppningsvis rättning i leden och du joggar med oss åt rätt håll. Var inte de snygga tishorna värda det så säg? Och man fick miniräknare i pris! Jag åtnjuter ju numera viss popularitet som bromsande farthållare, och lovar släppa iväg även dig efter två mil om det börjar spritta i påkarna. Att den sorgsna trio som jag oförskyllt lyckades lägga bakom mig vuxit till många löpare ler jag åt och tänker då inte skvallra 🙂

  3. Jumper hit och jumper dit. Han ska alltid göra sig märkvärdig. Det var fakstiskt jag som gjorde hajv fajv. Jumper ljuger som en borskvindare. Han sprang inte alls så där långt. Och på pendeltåget hem satt han tyst som en mumie.

  4. Nåja, det där sista är kanske sant. Passagerarna på pendeltåget fick fortsätta att leva i okunnighet.

    Det är också sant att jag inte sprang 38 km, eftersom jag gick en hel del i uppförsbackarna.

    Och visst gjorde du ”hajv fajv”, Tildo. Du har blivit en riktig baddare. När jag tänker efter, tror jag att du sprang hela banan två gånger fram och tillbaka också.

    Tack Karin! Och du är välkommen som ultralöpare! (sa han som bara är ultrahangaround och fegade ur efter 38 km).

    Till fredrika vill jag säga, att jag inte är säker på att ens ett prisbord fullt av Garmin 405-or skulle ta mig den sista milen mot SUM-målet springande. Påkarna brukar dessvärre inte spritta i slutet av långloppen och att dansa över rötter och stenar är de inte heller gjorda för. Dock är det ju tillåtet att gå!

    Hur gammal var förresten den äldste deltagaren på SUM?

  5. Grattis Jumper, till en underbar dag och en underbar löprunda! Du får 38 K att låta så enkelt och njutbart.
    Och du måste vara den bästa påhejaren i världen – för vem annars skulle efter så många timmars löpning i benen ta bussen för att ta emot de sista löparna vid målgång? Jag blir riktigt rörd.

  6. Detta är fantastiska nyheter Jumper! 38 kilometer! Det gläder mig något oerhört att de problem med hälen som gäckat dig ända sedan i våras nu verkar vara ett minne blott.

    Tack för ett (som vanligt) närgånget, inspirerande, uttömmande och detaljerat reportage från ännu ett fascinerande lopp runt hufvudstaden.

    Läser med ett konstant och ärligt leende på läpparna och ser säkert väldigt fånig ut här bakom skärmen. Men det bjuder jag gärna på.

  7. Tack ska ni ha!

    Låt mig säga så här: 38 km hade varit mycket sega i lördags, om jag inte bjudits sådan underhållning och hjälp de sista 21. Den som provat att springa hundra ultralöpare till mötes förstår vad jag menar. Sällskap i perfekt tempo på tillbakavägen gjorde sitt till!

    Innan jag får internationella påhejarförbundets förtjänstmedalj (eller varför inte i tacktalet, när jag fått den), bör sägas att allt sker i egoismens namn. Ultralöpare är ett spännande släkte och jag ville nog bara få en doft av deras värld. Säkert var mitt leende vid målområdet betydligt fånigare än benets.

    Hälsenan? Ja, den högra ser faktiskt lite konstig ut. Lite tjockare och med en åder tvärs över. Nerverna verkar dock ha dött i den, varför den hittills fungerat utan anmärkning sedan ett par månader. Hur den skulle klara kortintervallträning i lätta skor på bana, är en annan sak. Men så här långt är det onekligen fantastiskt.

  8. vilken underbar supporter du var i lördags! Jag trodde fredrika skämtade när hon sa att du skulle springa banan åt ‘fel’ håll för att hajfajva med alla!

    Eftersom prisbordet kom på tal så vill jag bara meddela att jag är stolt innehavare av ett svettarmband med Polarbrödsmärket på numer!

  9. Snyggt långpass måste man minst sagt säga!

    Kör hårt! 🙂

  10. Tack funrun!
    Tildo påstår att hon hon faktiskt gjorde ”hajfaj” med alla löparna. Själv gjorde jag det med tre, resten fick applåd och ett par ord enligt ovan. Det var roligt att ses!

    (Fick man bara ta ETT svettarmband?)

    Ja, Berglund, långpass över 35 km brukar jag kalla ”mastodontpass”. Tidigare har jag gjort två av det slaget men det var ett tag sen.

  11. Eftersom det tycks vara min vecka på denna blogg, fortsätter jag att prata löpning.

    Meddelar sälunda, att jag i morse sprang lilla Molnbyrundan och lite till, halva vägen i sällskap med sköterskan-påhejerskan i 6:50-tempo, sedan ensam i en fart av neråt 6 min/km. En mycket vacker höstmorgon.

  12. Återigen en fullödig berrättelse. Denna gång både från löpar- och åskådarperspektivet! Efter dina insatser på LL och SUM platsar du i påhejarnas ”Hall of fame” enbart en plats för de som tar påhejandet på största allvar.

    38 km är ett mastondontpass och visst hade du grejat att springa nere i Borås. Sällskapet är som du säger en viktig ingrediens på såna turer och sådant fanns det gott om.

  13. Tack !

    Man kan dock inte leva länge på gamla meriter. Även en påhejare måste söka nya utmaningar. Men var? Kanske kan jag dra mig tillbaka obesegrad och återgå till det mindre glamorösa löpandet och därmed lämna min påhejarplats till Tildo, som tycks gå från klarhet till klarhet.

    Visst hade jag grejat att springa i Borås, eller i vilken svensk stad som helst (dock inte 12,7 km i svår terräng på tre dar).

    Jumper menar förstås 12,7 mil (butl. anm. 08 10 16)

  14. Det finns ju så mycket lopp, alltid finns det någon att heja på: en tripp till Åland, Bore cup eller Kung Björn loppet nu i helgen. 12,7 km på 3 dagar verkar inte så oöverstigligt även om terrängen är svår och Borås är ju i och för sig känt för sina ogenomträngliga djungler.

  15. Min meritlista som påhejare i kronologisk ordning:

    Premiärmilen
    Stockholmshalvan
    Lidingöloppet
    SUM.

    Svaret på intelligenstestet, vad som kommer sen i denna serie av lopp med stigande längder, är knappast Kung Björn eller Bore Cup. Beträffande Åland lär jag på någon annan blogg ha hävdat att det är ”för långt, för dyrt och för tråkigt sällskap”. Troligen har jag nått så långt jag kan komma på hejarbanan och gör som Stefan Holm och byter gren till långlöpning. Han är anmäld till Göteborgsvarvet och jag räknar pengarna i plånboken inför nästa säsong.

    Frågor till Startnumret:

    1. Ska han springa i Hågadalen i helgen?

    2. Har han (med tanke på senaste redovisade intervallpass med joggtider angivna) en ny löparklocka med fler än åtta mellantider eller tar han joggtiderna på armbandsuret?

    3. Finns det djungler i Borås?

  16. 1. Inte bestämt sig
    2. Nej
    3. Antagligen, eftersom det verkar ta väldigt lång tid att förflytta sig 12,7 km.

  17. Är det ”nej” på båda alternativen i fråga två? Hur tas i så fall tiden.

    När det gäller sträckan under tre dagar i Borås, hade jag ett ögonblick god lust att be administratorn gå in in min tidigare kommentar och ändra 12,7 km till de 12,7 mil som det naturligtvis handlat om. Jag hade då kunnat fråga vad startnumret dillat om och därmed kunnat sätta detta på plats. Butlern gör dock allt för att hålla sig väl med Startnumret, då detta icke sällan förser bloggen med användbart material och pigga kommentarer. En tystnad från dess sida skulle vara ett hårt slag för snitsarbloggen. Troligen hoppas butlern också på en intervju i samband med Startnumrets lopp om drygt två veckor.

  18. En joggtid mättes, de andra uppskattades, med tanke på att 1000m intervallerna gick på ganska exakt samma tid, kanske en omvänd prioritering varit bättre eftersom joggvilan antagligen blev lite längre mot slutet av passet och sedan är ju inte pauserna medräknade i det hel så om detta ska bli rätt måste man antagligen uppge 10 upprepningar och sedan lägga in omväxlande 1000m och 200m sträckor med respektive tid (i detta fall var tiden för en längre konversation med en äldre genelman som tränade 100m intervall heller inte fullt ut inräknad (eller ens uppmätt)), men detta får bli ett senare bekymmer, nu blir det inga fler intervaller på ett tag men återkommer kanske till sådana i slutet av november om Krillan nu är öppen även under vinterhalvåret.

  19. Har jag nämnt hur många mellantider det ryms på min löparklocka? Jaså, har jag det.

    Hur som helst låter det som att Startnumret har en given önskan till tomten i jul. Eller det kanske väntar tills det fyller femtio år och hoppas på en framtida Garmin 705, som till och med sköter springandet åt det.

    (Neutrum är jobbigt)

  20. Startnummer kan i allmänhet hålla reda på högst 6 siffror på en gång. Högre startnummer finns inte. Vi ska dessutom inte besvära tomten med fåniga önskningar nu i kristiderna.

  21. Det finns björnar i Borås. Det har jag sett på tv.

  22. Jag har sett björnar på Skansen !!

  23. Det fanns ju en björn i Göteborg, även den har framskymtat på TV, men var tog den vägen? Förvandlad till en Ica-Stig kanske?

  24. Och den där hästen (som till skillnad från alla andra varelser i Göteborg pratade göteborgska), vart har den tagit vägen?

  25. Pingback: Hei « Efteråt hos farbror Steffe

  26. Pingback: maxochnisse.se » ET CET CET

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s