”Äntligen stod Gert Fylking i predikstolen”, ”Äntligen fredag, sa Robinson Kruse”. Jag sitter och småvitsar för mig själv i mina funderingar kring ingressen till den intervju jag ska snart göra, när jumper äntligen kommer släntrande över Kungsträdgårdens asfalt. Han är helt klädd i grått och det silvergråa håret och skägget glänser i solen. Stegen är nonchalant spänstiga och några tecken på den hälseneskada, som gjort hans start i Stockholm Marathon osäker, kan jag inte spåra. Han ger mig ett fast handslag och slår sig ner vid mitt bord i skuggan under almarna. Innan jag hinner öppna munnen säger han:
– Du vill veta hur det står till med min hälsena, förstår jag.
– Inte bara jag. Alla undrar?
– Som du såg, kan jag gå obehindrat och det är huvudsaken. Det lär ju bli en och annan kilometer med minst en fot i marken på lördag.
– Och hur går det att springa?
– I förrgår sprang jag sju och idag knappa sex kilometer på blandat underlag. Det gjorde inte direkt ont, så någon mil eller två ska jag nog kunna tassa. Sen får jag se. Det är ju ett par dar kvar att vifta på.
– Så du kommer till start i alla fall?
– Om jag inte blir sjuk. Jag är lite rosslig i rören, men det hör kanske till, när det drar ihop sig till långlopp. Jag har glömt bort hur det känns att starta hel och frisk.
– Man läser på löparbloggar om alla möjliga problem inför loppet. De, som inte är sjuka eller skadade, lider av löpabstinens och allmän rastlöshet. Startnummer X har liknat det hela vid en sekt som väntar på domedagen. Hur kan du vara så lugn när andra biter på naglarna?
– Den troligaste och minst glamorösa förklaringen är, att jag har lågt ställda förväntningar baserade på tidigare erfarenheter. Det brukar skita sig på ett eller annat sätt, så allt däröver är bonus. Jag har lärt mig, att det blir som det blir, oavsett vad jag hoppas eller fruktar. Inför mitt första maratonlopp tänkte jag ungefär ”Nu eller aldrig”. Idag är det mera ”Troligen aldrig, möjligen nån gång, i bästa fall på lördag”. Ungefär så.
– Hur var det när du var ung och tumlade om på kolstybben? Var du inte nervös inför viktiga tävlingar då?
– Jag minns inga ”viktiga” tävlingar. Man höll på från maj till oktober. Det hade kanske varit annorlunda om vi bara haft en tävling varje år med anmälan ett halvår i förväg. Tänk dig en skock höjdhopparnördar som slaviskt följde Stickan Petterssons träningsprogram i sex månader för att klara två meter på den stora höjdhoppardagen den 31 maj. Klart dom skulle stressa upp sig och bli nervvrak. Den som missade årets enda höjdhoppstävling, skulle nog bli en smula bedrövad.
– Driver du med de unga maratonlöparna?
– Tvärtom. De har min djupa sympati. Been there, done that, som det populärt brukar heta.
– Berätta?
– För två år sen var jag totalt fokuserad flera veckor före Stockholm Marathon och hade svårt att sova sista nätterna. När loppet äntligen började, blev inget som jag tänkt. Jag hade behövt en andra, tredje och fjärde strategi. Sluttiden 4:40:01 såg jag som ett enda stort misslyckande i stället för det debutresultat, som det egentligen var.
– Hade du inte sprungit Lidingöloppet hösten innan?
– Då var jag kanske för dum och oerfaren för att bli övertaggad. Nu är jag för klok och erfaren.
– Hur är formen annars, bortsett från din skada?
– Bättre än i vintras, men sämre än förra våren. Jag har sprungit runt tusen kilometer sen nyår, vilket är mindre än jag tänkt. Skulle nog behövt några fler långpass. Hur den här hälsenevilan har påverkat formen vet jag inte heller. Efter ett par kilometer på lördag kan jag ge dig ett bättre svar.
– På löparforum skrev du att din målsättning var att ta dig runt utan att överanstränga hälsenan och utan att kräkas på kvällen. I löparbloggaren ”Masses” gissningstävling angav du din förväntade sluttid till 4:40:00. Vad tror du egentligen så här mellan fyra ögon?
– Qui vivra verra. Vad jag tror nu spelar ingen roll.
– Någon taktik inför loppet?
– Jag hänger med löparhjorden de första kilometerna. Det får ta den tid det tar. När leden glesnar gäller det att hitta ett eget idealtempo, vilket jag brukar ha lite svårt med, när omgivningen springer för lusigt. Tids nog blir man trött och då kan det vara bra att ha hunnit en bit och gärna på så kort tid som möjligt. Någon ytterligare taktik är inte lönt att förbereda. Efter tre mil är man inte längre samma löpare, som en gång stod på Lidingövägen. Med en trasig häl är det ännu vanskligare att lägga upp riktlinjer. Hur som helst lär det bli en mycket positiv split, om du vet vad det betyder.
– Jag har lärt mig, att det betyder tvärtemot vad det låter som?
– Duktig murvel!
– Ska du fortfarande springa i lättviktsskorna, trots hälskadan?
– Om 240 gram är lätt, vet jag inte. Skorna har ändå hälar att sätta i backen när tröttheten kommer. Det är sköna promenadskor och det är huvudsaken. Jag läste förresten på löparforum om en seriös kille som tänkte springa barfota. Han hade lubbat barfota hela våren.
– Tar du den röda tröjan som vanligt?
– Om det inte blir 30 grader varmt igen. Då blir det kanske något ljusare.
– Utrustning i övrigt?
– En liten vattenflaska att ha i början och en påse gelé. I år dricker jag nog den där äckeldrycken som bjuds och tar kanske lite godis och banan efter banan.
– Banan efter banan? Ha ha ha, då blir du väl lös i magen? Du kanske bjuder publiken på en äkta enkvistare i pik med dubbel skruv? Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?
– Du hörde mycket väl, hur jag uttalade orden!
– Har du nappat på de här idéerna med kolhydrattömning och kolhydrat-laddning?
– Nej, jag tömmer tarmen och stoppar mat i munnen ungefär som vanligt. Jag äter alltid mycket kolhydrater, men eftersom jag vilar, lagras kanske något överflöd i depåerna. Pasta de sista dagarna är dock en trevlig tradition som jag unnar mig. Någon gång borde man testa det officiella pastapartyt. Fast det kanske inte bjuds vegetarisk pastasås där.
– Får du något personligt publikstöd på lördag?
– Den ordinarie påhejerskan lär nog sitta på sin sten vid Kaknäs efter fyra kilometer. Kanske kan vi göra high five på krönet av Greve von Essens väg också om jag orkar så långt. Jag beställer SMS-tjänst så hon vet vartåt mitt osäkra lopp barkar.
– Du kanske får en röd ros i år också?
– Who knows? Förra årets ros, som stått i vatten och utvecklat rötter, har jag förresten planterat över i en kruka nu. Den har börjat växa och få nya grenar. När jag hittar en lämplig plats ska jag sätta ut den i det fria. Med åren kanske det blir en meditationsplats för nervösa maratonlöpare.
– Har du ingen mer som hejar på dig, än den där arma kvinnan?
– Några andra är inte föranmälda. Startnummer X har kanske något påhejarfölje som jag kan snylta på. Övriga som känner igen mig får också gärna kasta ett glåpord om de vill. Röd tröja som sagt.
– Så den där X ska springa också. Ni kanske gör sällskap?
– Han startar i grupp C och jag i grupp E. Det blir inte ens sällskap till Lidingövägen. När jag är går mål, är han i redan hemma Uppsala.
– Är den här påhejerskan identisk med den sköterska jag träffade, när jag sökte dig i din bostad häromdan?
– Sköterskan sköter snitsaren och påhejerskan hejar på mig, eljest är de lika som bär.
– Hon var i alla händelser en förtjusande uppenbarelse, vilket man inte kan säga om de andra existenserna i den där gudsförgätna hålan. Jag förstår inte hur du kan bo där.
– Sådant bestämmer man inte själv.
– Vem bestämmer det då? Snitsaren? Eller kanske den där enfaldige betjänten?
– Storylineförfattaren bestämmer handlingen. Vi andra skriver bara manus och regisserar såpan.
– Och är skådespelare?
– Ja, fy fan, jag önskar att jag kunde bli utskriven, som det heter på fackspråk.
– Som Asgam?
– Lucky bastard!
– Jag hör att du fortfarande saknar din vän?
– Du säger det!
– Lycka till på lördag! Eller säger man ”slit av en hälsena!”?
– Går bra vilket som.
– Kan jag stänga av bandspelaren nu, eller har du något att tillägga?
– Jag har en fråga.
– Låt höra?
– Vad låg det egentligen i den där hatten?