Äntligen!

”Äntligen stod Gert Fylking i predikstolen”, ”Äntligen fredag, sa Robinson Kruse”. Jag sitter och småvitsar för mig själv i mina funderingar kring ingressen till den intervju jag ska snart göra, när jumper äntligen kommer släntrande över Kungsträdgårdens asfalt. Han är helt klädd i grått och det silvergråa håret och skägget glänser i solen. Stegen är nonchalant spänstiga och några tecken på den hälseneskada, som gjort hans start i Stockholm Marathon osäker, kan jag inte spåra. Han ger mig ett fast handslag och slår sig ner vid mitt bord i skuggan under almarna. Innan jag hinner öppna munnen säger han:

– Du vill veta hur det står till med min hälsena, förstår jag.

– Inte bara jag. Alla undrar?

– Som du såg, kan jag gå obehindrat och det är huvudsaken. Det lär ju bli en och annan kilometer med minst en fot i marken på lördag.

– Och hur går det att springa?

– I förrgår sprang jag sju och idag knappa sex kilometer på blandat underlag. Det gjorde inte direkt ont, så någon mil eller två ska jag nog kunna tassa. Sen får jag se. Det är ju ett par dar kvar att vifta på.

– Så du kommer till start i alla fall?

– Om jag inte blir sjuk. Jag är lite rosslig i rören, men det hör kanske till, när det drar ihop sig till långlopp. Jag har glömt bort hur det känns att starta hel och frisk.

– Man läser på löparbloggar om alla möjliga problem inför loppet. De, som inte är sjuka eller skadade, lider av löpabstinens och allmän rastlöshet. Startnummer X har liknat det hela vid en sekt som väntar på domedagen. Hur kan du vara så lugn när andra biter på naglarna?

– Den troligaste och minst glamorösa förklaringen är, att jag har lågt ställda förväntningar baserade på tidigare erfarenheter. Det brukar skita sig på ett eller annat sätt, så allt däröver är bonus. Jag har lärt mig, att det blir som det blir, oavsett vad jag hoppas eller fruktar. Inför mitt första maratonlopp tänkte jag ungefär ”Nu eller aldrig”. Idag är det mera ”Troligen aldrig, möjligen nån gång, i bästa fall på lördag”. Ungefär så.

– Hur var det när du var ung och tumlade om på kolstybben? Var du inte nervös inför viktiga tävlingar då?

– Jag minns inga ”viktiga” tävlingar. Man höll på från maj till oktober. Det hade kanske varit annorlunda om vi bara haft en tävling varje år med anmälan ett halvår i förväg. Tänk dig en  skock höjdhopparnördar som slaviskt följde Stickan Petterssons träningsprogram i sex månader för att klara två meter på den stora höjdhoppardagen den 31 maj. Klart dom skulle stressa upp sig och bli nervvrak.  Den som  missade årets enda  höjdhoppstävling, skulle  nog bli  en smula bedrövad.

– Driver du med de unga maratonlöparna?

– Tvärtom. De har min djupa sympati. Been there, done that, som det populärt brukar heta.

– Berätta?

– För två år sen var jag totalt fokuserad flera veckor  före Stockholm Marathon och hade svårt att sova sista nätterna. När loppet äntligen började, blev inget som jag tänkt. Jag hade behövt en andra, tredje och fjärde strategi. Sluttiden 4:40:01 såg jag som ett enda stort misslyckande i stället för det debutresultat, som det egentligen var.

– Hade du inte sprungit Lidingöloppet hösten innan?

– Då var jag kanske för dum och oerfaren för att bli övertaggad. Nu är jag för klok och erfaren.

– Hur är formen annars, bortsett från din skada?

– Bättre än i vintras, men sämre än förra våren. Jag har sprungit runt tusen kilometer sen nyår, vilket är mindre än jag tänkt. Skulle nog behövt några fler långpass. Hur den här hälsenevilan har påverkat formen vet jag inte heller. Efter ett par kilometer på lördag kan jag ge dig ett bättre svar.

– På löparforum skrev du att din målsättning var att ta dig runt  utan att överanstränga  hälsenan och utan att kräkas på kvällen. I löparbloggaren ”Masses” gissningstävling angav du din förväntade sluttid till 4:40:00. Vad tror du egentligen så här mellan fyra ögon?

– Qui vivra verra. Vad jag tror nu spelar ingen roll.

– Någon taktik inför loppet?

– Jag hänger med löparhjorden de första kilometerna. Det får ta den tid det tar. När leden glesnar gäller det att hitta ett eget idealtempo, vilket jag brukar ha lite svårt med, när omgivningen springer för lusigt. Tids nog blir man trött och då kan det vara bra att ha hunnit en bit och gärna på så kort tid som möjligt. Någon ytterligare taktik är inte lönt att förbereda. Efter tre mil är man inte längre samma löpare, som en gång stod på Lidingövägen. Med en trasig häl är det ännu vanskligare att lägga upp riktlinjer. Hur som helst lär det bli en mycket positiv split, om du vet vad det betyder.

– Jag har lärt mig, att det betyder tvärtemot vad det låter som?

– Duktig murvel!

– Ska du fortfarande springa i lättviktsskorna, trots hälskadan?

– Om 240 gram är lätt, vet jag inte. Skorna har ändå hälar att sätta i backen när tröttheten kommer. Det är sköna promenadskor och det är huvudsaken. Jag läste förresten på löparforum om en seriös kille som tänkte springa barfota. Han hade lubbat barfota hela våren.

– Tar du den röda tröjan som vanligt?

– Om det inte blir 30 grader varmt igen. Då blir det kanske något ljusare.

– Utrustning i övrigt?

– En liten vattenflaska att ha i början och en påse gelé. I år dricker jag nog den där äckeldrycken som bjuds och tar kanske lite godis och banan efter banan.

– Banan efter banan?  Ha ha ha, då blir du väl lös i magen? Du kanske bjuder publiken på en äkta enkvistare i pik med dubbel skruv? Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Du hörde mycket väl, hur jag uttalade orden!

– Har du nappat på de här idéerna med kolhydrattömning och kolhydrat-laddning?

– Nej, jag tömmer tarmen och stoppar mat i munnen ungefär som vanligt. Jag äter alltid mycket kolhydrater, men eftersom jag vilar, lagras kanske något överflöd i depåerna. Pasta de sista dagarna är dock en trevlig tradition som jag unnar mig. Någon gång borde man testa det officiella pastapartyt. Fast det kanske inte bjuds vegetarisk pastasås där.

– Får du något personligt publikstöd på lördag?

– Den ordinarie påhejerskan lär nog sitta på sin sten vid Kaknäs  efter fyra kilometer. Kanske  kan vi göra high five på  krönet av Greve von Essens väg också om jag orkar så långt.  Jag  beställer SMS-tjänst så hon vet vartåt mitt osäkra lopp barkar.

– Du kanske får en röd ros i år också?

– Who knows? Förra årets ros, som stått i vatten och utvecklat rötter, har jag förresten planterat över i en kruka nu. Den har börjat växa och få nya grenar. När jag hittar en lämplig plats ska jag sätta ut den i det fria. Med åren kanske det blir en meditationsplats för nervösa maratonlöpare.

– Har du ingen mer som hejar på dig, än den där arma kvinnan?

– Några andra är inte föranmälda. Startnummer X har kanske något påhejarfölje som jag kan snylta på. Övriga som känner igen mig får också gärna kasta ett glåpord om de vill. Röd tröja som sagt.

– Så den där X ska springa också. Ni kanske gör sällskap?

– Han startar i grupp C och jag i grupp E. Det blir inte ens sällskap till Lidingövägen. När jag är går mål, är han i redan hemma Uppsala.

– Är den här påhejerskan identisk med den sköterska jag träffade, när jag sökte dig i din bostad häromdan?

– Sköterskan sköter snitsaren och påhejerskan hejar på mig, eljest är de lika som bär.

– Hon var i alla händelser en förtjusande uppenbarelse, vilket man inte kan säga om de andra existenserna i den där gudsförgätna hålan. Jag förstår inte hur du kan bo där.

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem bestämmer det då? Snitsaren? Eller kanske den där enfaldige betjänten?

– Storylineförfattaren bestämmer handlingen. Vi andra skriver bara manus och regisserar såpan.

– Och är skådespelare?

– Ja, fy fan, jag önskar att jag kunde bli utskriven, som det heter på fackspråk.

– Som Asgam?

– Lucky bastard!

– Jag hör att du fortfarande saknar din vän?

– Du säger det!

– Lycka till på lördag! Eller säger man ”slit av en hälsena!”?

– Går bra vilket som.

– Kan jag stänga av bandspelaren nu, eller har du något att tillägga?

– Jag har en fråga.

– Låt höra?

– Vad låg det egentligen i den där hatten?

Hemma hos

I trävirket ovanför den gamla mässingsskylten med texten ”SNITSAREN” har någon karvat  ”JUMPER MARATONLÖPARE”   med stora spretiga bokstäver. Tankfullt följer jag dem med pekfingret och fantiserar om mitt stundande möte med den populäre, vältränade 62-åringen, när dörren försiktigt öppnas av en lång, mager, böjd gestalt. I ett virrvarr av glest, grått hår och skägg urskiljer jag ett, urgröpt ansikte. Jag förstår att detta måste vara Butlern, snitsarens betjänt och administrator över bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”.  Han skärskådar mig länge och olycksbådande med sina rödsprängda,  tätt sittande ögon, innan ansiktet slutligen spricker upp i en grimas och han gurglar något jag tolkar som ”Var så god och stig in”

Det  enkla kyffet vilar i halvmörker. Från ett mycket litet fönster högt uppe silar sparsamt ljus ner och lämnar en blek strimma i den dammiga luften. Överallt på golv och möbler ligger papper, kläder och gammal mat. Jag tvingas ta ett stort kliv för att inte trampa i något, vars beskaffenhet jag anar men hövligt avstår från att förhöra mig närmare om.  Stanken  i rummet  är, som det brukar heta, obeskrivlig. Den gamle kufen söker min blick som för att fövissa sig om att jag är kvar, vilket jag bekräftar med ett fånigt leende. Han gör en osäker gest mot ena väggen, där en datamaskin från förra århundradet vilar på ett rangligt bord. På min inställsamma fråga, om det är här hans många berömda bloggposter och kommentarer tar form, grymtar han jakande och tillägger efter en stund: ”Man gör så gott man kan”. Jag försöker tjuvtitta på skärmen, men möts bara av snitsarbloggens vanliga tre kameler gående på rad. ”Kameler”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”.

Hittills har jag trott mig vara ensam i rummet så när som på den gamle betjänten, men en rossling  från en smal säng vid väggen avslöjar närvaron av en lång, utmärglad, naken kropp. Den ligger i fosterställning med armarna korslagda över bröstet. Huden, som spänner stramt över benknotorna  är blåviolett och uppsprucken i varande sår, som nödtorftigt döljs av våta linnetrasor. Händer och fötter saknas och det alltför stora huvudet ligger löst på huvukudden. Hukad över detta mänskliga förfall står en ung, vacker kvinna, föga mer än 55 år gammal. Med varsam hand och en ängels tålamod baddar hon de sår som ännu blöder. Jag ertappar mig själv med att tycka att ”detta är vackert” och jag för en ojämn kamp mot tårarna. ”Snitsaren och hans sköterska”, förklarar butlern, ”men det har väl herrn redan förstått”. Jag står länge och betraktar hur kvinnan tvättar den gamles läppar som vore de dyrbara instrument, men när hon stryker hans orediga hår åt sidan, blottas ett ansikte, där min blick snart drunknar i två tomma ögonhålor. Butlern, som tycks läsa mina tankar, söker åter min blick och nickar tyst.

Plötsligt börjar snitsaren skaka i hela kroppen. Jag tar ett par steg tillbaka och blir vittne till ett makabert  skådespel. Snitsarens långa, magra lemmar kastas hit och dit som av en osynlig kraft och huvudet gör små språng på kudden, innan det till slut faller ner på golvet och rullar in under en bokhylla. Sköterskan ler uppgivet och suckar, medan butlern inte rör en min. ”Tildo leker jordbävning”, förklarar han, ”men det har väl herrn redan förstått”. Då hörs ett pärlande skratt och under sängen upptäcker jag en liten gumma, knappt en halv meter lång, ömsom underifrån stötande sina små klövar i snitsarens knarrande sängbotten, ömsom vridande sig i skrattparoxysmer. När hon blir varse mig, upphör hon genast med sin verksamhet och försvinner in i en vrå. Jag vet dock att vara på min vakt, ty  Tildos skämtlynne  inför gästande främlingar är omvittnat. Butlern berätter att upptåg som dessa numera förgyller snitsarens morgon. Jag får veta att den gamle blir allt piggare för var dag och att han följer sin blogg med ett nyvaknat intresse. ”Ja, endera morgonen får vi väl se honom sittande bakom tangentbordet”, skrattar sköterskan, men när jag oförfärat stämmer in i hennes plötsliga glädje, suckar butlern och söker min blick för tredje gången. Nu är ögonen kalla och rösten oväntat skarp. ”Kanske herrn vill gå nu?”, säger han.

Jag  tar ett hastigt farväl, sätter på mig hatten och lämnar rummet med, som jag först nu  inser,  oförrättat ärende.  Fem par löparskor står uppradade vid dörren. De  påminner om övergivna hundar, som sedan länge slutat skälla efter sin husbonde och jag tänker att om detta borde jag skriva en dikt. ”Det är jumpers”, muttrar butlern buttert, när han noterar mitt intresse för skodonen, ”men det har väl herrn redan förstått”.

När jag kommer ut på trappan, har jag solen i huvudhöjd och det dröjer en stund innan ögonen vänjer sig vid ljuset. Jag andas in den friska luften och tänker att det finns viktigare saker att skriva om än maratonlöpning. Som i en dröm minns jag var jag nyss har varit och jag bestämmer mig för att försöka glömma vad jag sett. Under min vistelse i underjorden har tornseglarna anlänt. Jag står länge och försöker tyda deras skrivtecken på himlen, när jag plötsligt drabbas av en obehaglig insikt. Jag tittade aldrig i hatten innan jag satte den på huvudet.

Revanschmöte

Bland Asgams kvarlämnade skrifter hittade jag nedanståeende bloggpostutkast från förra veckan. Jag publicerar det utan Asgams tillstånd i ett försök att för en kort stund hålla kvar den glada stämning som rådde under hans tid som administrator:

                                                                              ¤

”Man ser ej skogen för bara träd”, lyder ett gammalt visdomsord, vars betydelse snitsaren legat och grubblat över denna morgon. Är dess budskap, att detaljerna skymmer helheten eller menas det omvända? Enligt snitsaren kunde man lika väl säga ”Man ser ej träden för bara skog”, ty alltför ofta har vi blicken allför långt i fjärran för att se vad som händer omkring oss. ”Ett holistiskt perspektiv är nog bra, men det är de små små detaljerna som gör’et”, hävdar snitsaren och kompletterar med ännu ett Ramelcitat:

”Ni som vandrar genom livet
mot ett ständigt fjärran mål,
stanna upp ett tag och grubbla:
Är det nån som sett min tvål?”

När signaturen jumper beskriver sitt lopp runt Kungsholmen den 10 maj, ger han bilden av en lång, tråkig transportsträcka mot målet med den ojämna kampen mot den egna klockan som enda fokus. Först efteråt har han anat det spännande drama som utspelat sig omkring honom. Familjestrider liknande den i ”Pappa Putte LK” torde vara legio i de flesta långlopp, men oftast ges bara de inblandade själva tillfälle att njuta av spänningen.

I ett tidigare blogginlägg, hämtat ur snitsarens brevsamling, har vi mött den maratonlöpande familjen Karjalainen och kunnat följa kampen i fjolårets Stockholm Marathon mellan bröderna Heimo och Keijo. Båda är anmälda till årets lopp och båda är, för att åter citera snitsarens tafatta försök att härma ungdomsjargong, ”taggade till tusen”. Keijo har revansch att kräva efter två förluster i rad och mycket talar för att han kommer att få den i år, ty medan Heimo, som de flesta, springer med fjolårets placering på bröstet, har den yngre brodern seedat upp sig mer än två tusen startnummer. Tydligen har han höjt sig ett par klasser och gjort något kanonlopp under det år som gått. Lillasyster Sirpa saknas tyvärr denna gång (”men vi har servering i vår aktersalong”). Till Heimo, Keijo och deras syskon säger vi ”Tervetuloa Tukholmaan!” och till övriga löpare och åskådare: ”Väl mött den 31 maj!”. (Till vilken kategori startnummer 7732 ska höra, vet han inte)

Fem fåniga flaggförklaringar

När kommentatorstormen (med runt 200 bloggbesök per dag i samband med den populäre jumpers framfart på Kungsholmen) nu tycks ha bedarrat, kan det vara dags att redovisa resultatet av snitsarens frågelek ”Fem finurliga flaggfrågor”.  Signaturerna ”Masse” och ”Johan” levererade riktiga svar så snabbt att snitsaren blev stum av beundran. Naturligtvis hade fler i läsekretsen hittat rätt om inte de två på nolltid sopat rent och gjort ytterligare kommentarer överflödiga. Att Johan så kvickt klämde fram svaret på den fjärde frågan utan de ledtrådar om ”frispråkig radio- och tevestation” och ”inlånade kenyanska löpare”, som krävts vid tidigare tillfälle, imponerar. När det gäller den andra frågan uppger snitsaren i sin förklaring nedan  (liksom större uppslagsverk) spanjoren  Alonso de Ojeda som myntare av namnet Venezuela. Andra källor menar, liksom Masse, att snilleblixten träffade florentinaren Amerigo Vespucci. Enligt uppgift var båda med på expeditionen till Maracaibosjön, men jag (Asgam) anar att det är någon helt okänd tredje expeditionsmedlem som ska ha äran. Den gode Amerigo borde hur som helst vara nöjd med att ha namngivit en hel kontinent. Slutklämmen nedan om Alonso de Ojeda avslöjar för övrigt snitsarens brist på intresse för ämnet historia.

1. Förenta Staternas nuvarande flagga är den 27:e eller 28:e i ordningen beroende på vilken man anser vara den första. Den 14 juni 1777 infördes den första officiella ”Stars and Stripes” med 13 röda och vita ränder och 13 vita stjärnor i en blå fyrkant uppe i hörnet, en rand och en stjärna för varje delstat. Efter att Vermont och Kentucky blivit nya stater utökades 1795 både antalet ränder och stjärnor till 15. Stjärnorna, som tidigare suttit i ring, spreds nu ut jämnt över det blå fältet. Detta gav flaggan smeknamnet eller rentav öknamnet ”Star-Spangled Banner”. När flaggan 1818 skulle berikas med symboler för ytterligare fem nya stater, insåg man att allt fler och därmed allt smalare ränder med tiden skulle bli allt konstigare, varför man återgick till 13 ränder, därmed hedrande de ursprungliga 13 staterna. Intressant är att följa hur stjärnhopen sedan genom åren utökats och komponerats fram till dagens glitter av femtio stjärnor. Innan president Taft 1912 bestämde alla flaggmått och detaljer på modernt vis, kunde stjärnorna sitta lite som de ville bara antalet var rätt. På Tafts långlivade flagga (1912-1959) ordnades de 48 stjärnorna i sex prydliga rader med åtta stjärnor i varje rad. Dagens stjärnbaner, som funnits sen 1960, har fem sexstjärniga rader och däremellan fyra femstjärniga rader lagda så att ett dekorativt gittermönster bildas. 1959-1960 fanns, vilket inte många känner till, en flagga med 49 stjärnor. Var den fyrtionionde stjärnan (Alaska) satt (kanske i ett nytt mönster 7 x 7) och hur många flaggor som verkligen tillverkades, kan man undra, liksom hur en eventuell 51:a stjärna skall få plats. Kanske väntar man tills det kommer tre nya stjärnor, som då kan placeras enligt nedan. Irak har tre stjärnor på sin flagga. Fundera på det!

x   x   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x   x

2. Året efter att Columbus på sin tredje resa 1498 upptäckt Venezuelas kust, utforskade spanjoren Alonso de Ojeda landet närmare. När han i Maracaibosjön fick se byar byggda på pålar i vattnet, föll poletten ner och han utropade: ”Venezuela”, som betyder ”Lilla Venedig”. Indianerna som bodde där förstod ingenting, men det lustiga namnet spred sig som en löpeld över hela det väldiga landet och snart nog pekade alla på marken och upprepade ”Venezuela”. Var den lille spanjoren kom ifrån och vad det sen blev av honom, vet ingen.

3. Den 15 juni 1219, när den danske kungen Valdemar II skulle anfalla de hedniska esterna vid borgen Lyndanise (ungefär där staden Tallinn (”Danskstad”) nu ligger), föll plötsligt Danmarks rödvita flagga, ”Dannebrogen”, ner framför hans fötter. Han tog upp den och sen var resten en enkel match. Någon har påpekat flaggans likhet med betydligt äldre engelska förlagor med det röda kors på vit botten som idag går igen i den engelka flaggan, för gemene svensk mest känd som ”fotbollsflaggan”. Andra tror att flaggan kan ha rötter i de heliga romerska kejsarnas röda stridsflagga med kristendomens vita kors på. Hur som helst, skapad och sänd av Gud eller inte, bredvid den vackra estniska flaggan rodnar Dannebrogen ändå av skam. Om Valdemar hade sett detta mästerverk i blått, svart och vitt vaja på borgen Lyndanise, då hade historien tagit en helt annan vändning. Då hade mamma och pappa aldrig träffats och då hade du inte funnits till.

4. Qatar, är landet med den solbrända flaggan. Grannlandet Bahrain har en snarlik, något kortare och glestaggigare flagga, där den röda färgen officiellt är röd. Hur den tänkta färgskillnaden mellan grannflaggorna blivit i praktiken, dvs i vad mån det funnits soltåligare tygfärg i Bahrain, är oklart. Qatar (liksom även Bahrain) är annars mest känt för sina nyinköpta, omdöpta kenyanska löpare. Förut hette dom Kip. Nu har dom tagit sig långa, konstiga arabiska namn som ingen människa kan komma ihåg. Tänk om Wilson Kipketer (den svarte dansken med de vita tänderna, världsrekordhållare på 800 meter, alltid lika leende när han vann, men ännu gladare när han någon gång förlorade) skulle kallat sig Preben Bang Lyngtoft eller nåt? Förresten, för att nu fortsätta att ventilera etniska och religiösa fördomar, visste ni att i den italienska ligan spelar inte bara en Zlatan Ibrahimovic utan också en Zlatan Muslimovic! Ett minne från övre Norrland för fyrtio år sen fladdrar förbi: När bussen med trötta rekryter passerar en vägskylt i obygden, utbrister Lindhagen, en kvicktänkt stockholmare: ”Korpilombolo!, det är ju sånt där som man bara kan dra till med, och så är man där!!”. I det civila var han fotbollsspelare i IFK Stockholm, ett lag som då två år i rad var på vippen att få kvala till allsvenskan, men som nu för en tyst tillvaro i division fyra. Detta om Qatar.

5. Öriket Mauritius är mest känt för att prinsessan Christinas gemål, Tord Magnuson, är svensk generalkonsul där. Få vet att landet en gång också haft ett intressant djurliv. I rikets vapen ser man hur en sambarhjort och en dront håller upp en pampig sköld. Drontar fanns det gått om på ön Mauritius ännu på 1500-talet, men eftersom de smakade bra och inte kunde flyga tog de slut redan på 1600-talet. Någon har kallat dronten ”en ganska ful fågel”, därmed antydande att det var lika så gott att den försvann? Sambarhjorten infördes år 1639 från Java, varför de båda sköldbärarna kanske hann träffas i livet. Solitären, en annan märklig fågel, bodde på den avlägsnare ön Rodrigues (som dock numera hör till Mauritius). Denna mindre uppmärksammade representant för familjen ”drontfåglar” höll stånd till slutet av 1700-talet. Inget av alla dessa djur har dock fått tillträde till landets flagga, som därför bara består av fyra fula olikfärgade band med långsökt symbolik. Det röda påstås exempelvis stå för ”blodet som flutit i befrielsekampen”. ”Spik i foooten”, säger dronten, och solitären nickar instämmande.

Kungsholmen runt runt

I lördags var det 25 grader varmt i Stockholm, varför de löpare, som sökt sig till Kungsholmen för att springa halvmaraton runt densamma, fick en svettig dag. Bland dem som fullföljde loppet hittar vi startnummer 343, här mer känd som jumper. Med den officiella tiden 1:55:49 kom han på 424:e plats i herrklassen eller runt tolfte plats bland de drygt tjugo löpare som var över 60 år. Jag (Asgam) frågar honom:

– Var det så svettigt som det påstås?

– Ja visst, men det är lika bra att vänja sig.

– Många verkar ha haft det lite tungt i värmen. Hur gick det för dig?

– Det gick väl som vanligt fast långsammare.

– Du hade fyra och en halv minut sämre tid än förra året?

– Det kändes som om jag sprang fort, men det gjorde jag tydligen inte. Jag fick ingen ordning på skyltarna de första kilometerna eftersom det pågick ett millopp samtidigt. Som vanligt lyckades jag trycka fel och stanna klockan också. Hittade till slut en 6-kilometersskylt där jag kunde sätta igång uret igen, men tiden dit hade jag ingen kläm på.

– Det var visst trångt i början?

– Det tog ungefär 20 sekunder fram till startlinjen och sen dröjde det ett tag innan leden glesnade. Jag hade pigga ben och blev lite rastlös. De första sex kilometerna måste ha tagit jämnt 33 mimuter efter skottet, så jag tappade nog mer än en minut i starten. Sen höll sig kilometrarna mellan 5:18 och 5:32 om man räknar bort drickastoppen. Normalt borde det gå fortare i lättviktsskor, men värmen drog tydligen ner farten.

– Blir det samma skor den 31 maj?

– Japp, Adistar Comp 4.

– Och det tror du att vaderna håller för?

– Inga problem idag i alla fall. Om du ser mitt tassande löpsteg, förstår du varför. Förresten finns det mjuka hälar på dom skorna också om det skulle behövas.

– Vad drack du under loppet?

– Bara vatten. Vid den första kontrollen hittade jag ingen mugg att greppa så jag sprang värdshus förbi. Hörde sen att de hade haft strul där. Sen blev det en mugg i munnen och en över huvudet vid varje langning utom den sista. Jag är lite dålig på att springa och dricka ur mugg så jag förlorar väl uppåt 15 sekunder varje gång. Totalt en minut alltså.

– Det låter som om du borde vara rätt nöjd med ditt lopp i alla fall?

– Varken nöjd eller direkt missnöjd. Jag har kollat upp några namn, som sprang loppet förra året. De flesta var mer än fem minter långsammare i år. Några, som kom före mig på premiärmilen, var bakom mig i nu, så jag gjorde nog ett skapligt lopp även om tiden inte blev mycket att minnas.

– Hade du någon påhejerska?

– Nej, den ordinarie var kvar i Malmö, vaifrån jag själv kom sent på fredagskvällen. Men vägvisarna från FK Studenterna hejade desto mer. I år hade de röda västar som omväxling. Trevlig klubb!

– Startnummer X sprang inte?

– Nej, han satt väl hemma och vilade sina rasben. Sådana här skitlopp ingår nog inte i hans planering inför Big Five.

– Du låter avundsjuk?

– Varför kräkas i Boston och Berlin när man har en bajamaja i Rålambshovsparken.

– Oj, en ny variant!

– Man får inte fastna i gamla hjulspår.

– Men inte kräktes du väl i lördags?

– Nej jag mådde prima. Lite trött och törstig som efter ett kort långpass. Jag hade gärna joggat ytterligare 4,4 kilometer i 6:18-tempo, som några enligt uppgift gjorde, men jag hade en stor påse att släpa på. Synd, det hade varit kul annars.

– Du träffade tydligen några av dina nya bloggarvänner?

– Om jag ignorerar din lite spydiga ton, är svaret ”ja”. Jag stod och spanade ut i fjärran, när blicken föll på två bekanta nunor en meter framför mig, den ena mustaschprydd och den andra, för att använda den förstas bevingade ord, ”slätrakad som en barnrumpa”.

– Hur länge hade de stått där?

– Tillräckligt länge för att inhösta varsin överraskningspoäng.

– Kan du beskriva dina känslor, när du fick se dem.

– Paff.

– Jag tror nog att du blev lite glad också?

– Du säger det!

– Blev de glada att se dig?

– Överlyckliga.

– Hur vet du att dom inte blev ledsna att se dig?

– I så fall får dom skylla sig själva när dom ställer en meter framför och blåstirrar rakt i mitt fejs.

– Dom kanske ville vara artiga?

– Men nu får du väl ge dig, gamjävel! Människor är inte så krångliga som du tror. Jag träffade för övrigt en hel drös bloggare och löpare denna förmiddag. Om du ska leka psykolog och reda ut alla våra ömsesidiga undertryckta känslor, blir vi aldrig klara med den här intervjun.

– Vilka andra ”bloggare och löpare”?

– K, C, M, D, F och J, fast inte alla på en gång.

– Oj så många! Vad pratade ni om?

– De pratade och jag lyssnade.

– Med gapande mun och tindrande ögon?

– Dom hade såna där moderna superklockor på armarna. Jag har aldrig sett såna där makapärer på nära håll förut. Min löparklocka har bara ett fönster, men dom här monstren hade fyra! Det du!

– Är du avundsjuk?

– Varför kräkas med en Garmin 405…

– Var det trevliga människor annars?

– Mindre tjatiga än du i alla fall!

– Jag läste på löparforum att en av dem igenkände ditt ansikte från bloggfotot. Hon skrev, att det liknade Turinsvepningen. Vad gillar du det? Den gubben ser ju inte direkt snarfager ut?

– Jag försöker ta jämförelsen som en komplimang. Det tycks för övrigt vara svårt att fastna på bild här på Kungsholmen. Trots hundratals bilder lyckades fotograferna missa mig förra året. Likadant i år. Linslusen Masse ser ju stilig ut snett underifrån, men jag måste väl segna ner död och lämna mitt avtryck på liksvepningen för att förevigas nästa år.

– Såg du några fler bekanta före eller efter loppet?

– Vid starten hälsade jag på två Vallentunaveteraner, av vilka den ene föreslog mig att träna med ”gubbskubbet” hemma. Även dom visade sig springa långsammare än vanligt, så det var nog rätt varmt.

– Inget sällskap under loppet?

– När skottet small försökte jag följa Masse, som deklarerat att han skulle ta det lugnt och springa mellan 1:50 och 1:55, men hans skalle försvann bort i trängseln. Han höll sitt löfte men det hade varit en lite väl ryckig rygg att följa. Hellre hästsvans än snagg om man ska ha ett riktmärke. Damer springer i regel med jämnare fart, men tyvärr brukar jag tappa bort dem vid varje vätskekontroll.

– Du tycks ändå ha disponerat dina krafter bra?

– Ja, på andra varvet sprang jag förbi många trötta yngre löpare, vilket alltid piggar upp. Ju mer jag hör om andras vedermödor under de två varven, desto mer mer inser jag att mitt lopp nog var rätt okej.

– Många har klagat på medaljen som ni fick?

– Jag tycker den är rörande och ganska söt. Den försöker inte vara något mer än den plåtbit den är. En del har gnällt på premiärmilsmedaljen också och tyckt att den var ful. Den hade ett skojigt motiv med startande löpare som trycker på sina löparklockor. Folk ska väl ha minst två lejon och en fläkt örn på sina medaljer för att bli nöjda?

– Huvudsaken är väl att du är nöjd, vilket du ju tycks vara. Du strålar inte av lycka men känns ändå harmonisk på något vis?

– Du säger det!

– Tror du att din goda form kommer att hålla i sig ytterligare 19 dagar?

– Hur så?

Fem finurliga flaggfrågor

Snitsarens blogg kommer en tid framöver att vila från nya inlägg. Jag (Asgam) och hela sällskapet av dubbelgångare med tjänstefolk far på en veckas ledighet till Skåne, där datorer saknas. För att bloggen inte ska ligga öde under vår bortovaro, lämnar jag kvar ”Fem finurliga flaggfrågor”, hämtade ur snitsarens gamla brevsamling, att grubbla över. När jag återvänder lagom till jumpers halvmaratonlopp runt Kungsholmen på lördag, förväntar jag mig utrymmet för kommentarer fyllt av kloka svar och lustiga infall. Bloggen är er.

Fem finurliga flaggfrågor.

1.  Nyheten att Venezuelas president Hugo Chavez vill ändra sitt lands flagga har väckt uppseende. Många har ruskat på huvudet. Andra har tagit sig för pannan eller himlat med ögonen. Ytterligare andra har pekat finger och gjort sig lustiga. Men vilken nationsflagga har egentligen ändrats flest (närmare bestämt 27) gånger genom historien?

2.  Den som varit i Venezuela återvänder alltid. Naturen är hänförande och människorna inte ovänliga när man väl lärt känna dem. Kaffe, guld och olja lockar också. Huvudstaden heter Caracas och presidenten, som vi vet, Hugo Chavez. Men varför heter landet Venezuela?

3.  Att komponera en flagga så att allting blir rätt, är som vi sett inte lätt, och att sedan sy ihop den kräver också stor omsorg och mycket möda. Men vilket lands flagga föll bara helt plötsligt (år 1219) ned fix och färdig från himlen?

4.  Ja, gudar och människor styr och ställer i symbolernas värld, ibland till det bättre, ibland till det sämre, men en gång har faktiskt även naturen haft ett finger med i degen. År 1949 ändrades officiellt den röda färgen i en nationsflagga till rödbrunt, eftersom landets alla flaggor redan fått denna färg genom solens inverkan på det röda färgpigment som dittills använts. Vilket är landet?

5.  Nationer kommer och nationer går liksom deras officiella symboler. Men även människor och djur har sin utmätta tid på jorden. Vilket land har den utdöda dronten i sitt statsvapen?