Månadsarkiv: mars 2013

Du

Du har läst en sympatisk liten memoarbok av en amerikansk författare, som i sin berättelse genomgående kallar sig själv ”du”, och du får en plötslig lust att pröva samma stilgrepp i ett eget blogginlägg. Den bok du läst är påfallande rumslig och kroppslig, och författarduets inledande inventering av skavanker och ärr på sin egen lekamen och det våld denna har utsatts för under ett liv, som är ungefär lika långt som ditt, får dig att genast inse vad ditt nya blogginlägg ska handla om och hur ditt ämne ska angripas, även om du samtidigt känner dig fri att följa dina impulser och göra de spontana utvikningar ditt humör föreslår dig. Eftersom du beträder okänd mark är du fylld av den upptäckarglädje du länge har saknat i ditt skrivande, och du finner snart att ditt nya blogginlägg skriver sig mer eller mindre själv:

Du är bara tre år gammal och står nedanför en liten bergknalle på familjens då ännu ganska vildvuxna tomt i Stocksund. Uppe på berget ett par meter från dig står den några år äldre Roffe omgiven av andra barn som har följt med honom i hopp om ett spännande äventyr eller kanske bara av nyfikenhet. I handen har han en stor sten som han hotar att kasta på dig och din storebror som står strax till vänster om dig. Du tycker att Roffe är stor men du vet att din bror är mycket större och du känner dig inte bara trygg vid hans sida utan kanske också lite kavat och möjligen stämmer du in i hans säkra attityd. När Roffe helt otippat kastar stenen tar din bror ett väl avvägt steg åt sidan, medan du som inte hinner undan (eller kanske till och med följer din brors rörelse och genskjuter stenens bana) plötsligt känner en fruktansvärd smärta i huvudet och springer gråtande in i ditt hus till familjens hembiträde, som (enligt vad du flera år senare kommer att höra sägas) blir mycket argt men lyckligtvis inte hinner få tag på den skyldige som trots allt bara är ett litet barn. Hon har inte bara (som antytts) en primitiv rättsuppfattning utan också ovanliga kroppskrafter och du ska senare mer än en gång höra berättas om hur hon vid borttransporten av ett uttjänt badkar ensam burit detta i dess ena ände överlåtande den andra åt de två karlar som anställts för uppgiften, varvid dessa utbrustit: ”Är detta en kvinna eller en björnhona”. Mot dig är hon enligt uppgift snäll, men ditt eget minne av henne ska inskränka sig till att hon existerar och till slut gifter sig med en man, vars ordinära namn ”Sjögren” du i din fantasi ser någonstans uppe bland trädgrenarna utanför köket. Vad den vanartige Roffe beträffar, kommer han att ha föga eller inget samröre med dig i fortsättningen, men han ska länge finnas i ditt medvetande som någon att passa sig för. Många år senare ska du tillsammans med en kamrat befinna dig på bakgården till det hyreshus Roffe bebor. Troligen har ni varit i konditoriet som ligger i samma byggnad och sitter på en stentrappa och äter det godis ni inhandlat (möjligen för kamratens stulna pengar), när Roffe kommer ut med en fotboll i handen. Ni gömmer er snabbt under trappan och sitter osedda där medan Roffe övar skott mot väggen alldeles intill och ibland passerar så nära er att ni skulle kunna röra vid hans ben, och ni tycker att det dröjer en evighet innan han tar sin boll och går genom staketet eller häcken till sin kamrat Dagge i grannhuset, där biblioteket är inrymt. Denne Dagge, som är son till ortens bibliotekarie, ska du långt senare återse i något helt annat sammanhang liksom Roffes lillebror Janne, medan Roffes eget öde kommer att höljas i dunkel, tills du efter en sökning på google kan konstatera att han artat sig väl i en norrförort. Händelsen på dennes bakgård ska dock leva i ditt minne, och så länge ni umgås ska du och din kamrat komma att skämtsamt referera till den som ”Äventyret med Roffe”, någon gång förvrängt till ”Roffentyret med Äve”, men om allt detta anar du ingenting när du bara är tre år och du sitter och gråter med en stor bula i pannan.

                              

                       

Mars

 

 Nr 102 Mars 88

 

Det välbekanta konstverket här ovan fångar inte bara vårsolens spel över snön och på trädens stammar och grenar, utan också ljudet av sipprande smältvatten och doften av nyvaken barrskog, och det okonventionella tillägget, vars hud och hår återkastar det varma ljuset, skänker inte bara ögonfröjd utan talar även till andra sinnen. Målningen är gjord i olja på papper och bär titeln ”Mars 1988”, men en genomgång av konstnärens verkförteckning avslöjar att denne sysslat med samma motiv redan tretton år tidigare, och även om bilder på klättrande nakna kvinnor kan tyckas tala sitt eget språk, bekräftar titeln ”Parningstid” på en av hans första teckningar, vilka slags känslor den värmande marssolen och lukten av bark och kåda framkallat hos den vuxne konstnären. Den obestämda vällust som han enligt ett tidigare blogginlägg känt redan som barn tycks senare ha givit honom konkretare associationer för att slutligen ta konstnärlig form i trettioårsåldern, och det speciella motivet sägs ha dykt upp i hans fantasi under en vårpromenad 1975. I intervjun ”Porträtt av konstnären som gammal” hävdar han att medveten symbolik är honom främmande, men psykoanalytiskt skolade konsthistoriker har som sig bör givit trädmotivet en fallisk tolkning, och i logisk konsekvens härav torde nedanstående bild, målad 1990 och oförargligt kallad ”Kåda”, urgöra en undermedveten gestaltning av konstnärens kastrationsångest. På en direkt fråga svarar han bara ett trött ”Mådä”, men tillägger skrattande att han kanske ändå bör vara lite ängslig, inte bara inför sin stundande medicinska snöpning utan också inför den teaterföreställning av SCUM-manifestet, som han är inbjuden att drabbas av på lördag.                   

 

 Nr 99 Kåda