Religion

DSJB

Det andra benet, kallat människans och tomhetens ben, i ”Det stora jättebrevet” handlar inte bara om de sköna konsterna utan också om etik, religion och livets mening, sådant som, enligt Oddvar Moen, ”intresserar de små människorna”. De centrala raderna lyder:

Folk här går omkring så otäckt?
Det är deras sätt att skratta !
Kan de inte tala?
De har varken tungor eller lungor !
Arma stackare?
De känner inget !
Varför har de mössan över ögonen då?
Andarna ska tycka om dem !
Så de hoppas ännu?
Ja, de slutar aldrig hoppas !
Några av dem flaxar?
Deras sätt att be om kärlek !
Varför kom de hit i kväll?
Av samma skäl som ni !
Det stora jättebrevet?
!!
Ni svarar inte?
Öööh !
Ni omfamnar mig?
Hottah !
Varför spottar ni på axeln?
Hottah !
Magiska besvärjelser?
Om ni behöver !

Om det sjunde benet, torkans och sanningens ben, skriver Oddvar Moen:

”Hit till denna labyrint av fria associationer kan vi spåra det bisarra innehållet i de flesta sagor, myter och religioner. Den hese sammanfattar, ”Den säger ull han menar slem”, och därmed får vi nöja oss. Enligt Oddvar Moen finns sanningen egentligen i det sjunde elementet, den torka som råder i öknen och som nu blir allt värre. Alla livets safter rinner trögt. Slemmet stelnar och blir svart. Persikorna ligger hjälplösa i sanden. Björnarna har gett sig av och mannen i trikåerna rör sig bara om natten. Endast farbror Steffe sitter kvar och spelar som förut. Men vi får veta, att hans tärning saknar ögon och lusen förblir en icke-lus, en icke-existens. Är det om oss det handlar? Är vi bara tankar i farbror Steffes huvud, och, i så fall, vem är han? ”Gud spelar inte tärning”, säger Einstein, men kanske spelar farbror Steffe lusen (d.v.s. oss) med Gud som tärning. Medge att perspektiven är hissnande! Ännu för några decennier sedan kunde man se människor spela en förenklad variant av det urgamla spelet ”lusen”, där en tärnings utslag fick bestämma lusens skepnad, men då var den allvarliga bakgrunden till spelet sedan länge bortglömd”.

För säkerhets skull och tydligen på förekommen anledning tillägger han:

”Många stackare har velat se ”Det stora jättebrevet” som en helig skrift. I brist på annan enkel, evig sanning har de tolkat textens självklara unicitet som något slags unik och helig okränkbarhet eller, rentav, oberörbarhet. Vi svarar dem med brevets ord, ”Om ni behöver”. När vi hävdar att den text vi funnit är den enda riktiga versionen av ”Det stora jättebrevet”, gör vi det som fria forskare. Den trånga prästrocken må andra bära om den passar. Endast kunskapen om den exakta texten ger oss möjlighet att fritt förvanska den och vår respekt för ordet ger oss lov att låna det till vad vi vill. I öknen har man heller aldrig varit främmande för att parodiera eller göra narr av brevet. ”Den man älskar knuffar man i vattenhålet”, säger oss ett gammalt ökenspråk och glada nätter förr i tiden, när man samlades och njöt ”Det stora jättebrevet”, kunde inte sällan sluta med att man gemensamt drog detsamma genom träck”.

Snitsaren

http://www.youtube.com/watch?v=buqtdpuZxvk

Ovanstående internetlänk till ”Galaxy Song” ur filmen ”The Meaning of Life” är måhända det närmaste en världsförklaring vi kan hitta i snitsarens egna brev. Möjligen gav honom denna sång det enda perspektiv på tillvaron han behövde, ty eljest var den egensinnige mannen inte lagt åt grubbel och de eviga frågorna roade honom föga. Han ägnade sig hellre åt väldefinierade detaljer än ogripbara helheter.

Snitsaren var döpt men inte konfirmerad och långt ifrån vad man brukar kalla bibelsprängd. Att han fick ”litet a” i kristendomskunskap i småskolan, sägs ha sin förklaring i att han på en karta bak i bibeln snappat upp namnen på elva av Jakobs tolv söner, tillika judiska stammar och regioner i det gamla Palestina. Öknamnet ”Jesus”, som han under en tid i vuxen ålder uppbar bland inskränkta bybor, ovana vid långt hår och skägg, ska inte heller tolkas religiöst. Våren 2006 läste han Koranen i översättning, men fann den ”tjatig” och ledsnade halvvägs. Nedanstående lite syrliga, för att inte säga sura, sura-betraktelse hittades i hans brevlåda.

Islamologi

Den etthundraelfte suran är en av koranens kortaste. Den består av fem ännu kortare verser, som i K. V. Zetterstéens översättning lyder:

I Guds Den Barmhärtige Förbarmarens namn.
1.  Tillspillogivna äro Abu Lahabs händer,
tillspillogiven är han själv.
2.  Hans rikedom och förvärv båtar honom ej.
3.  Han skall stekas i flammande eld.
4.  Hans hustru likaså, vedbärerskan
5.  Med bastrep kring halsen.

Abu Lahab, som egentligen hette Abd al-Uzza, var son till Muhammeds farfar Abd al-Muttalib (sic!) och följaktligen profetens farbror. Enligt traditionen ska Muhammed en gång ha sammankallat sina släktingar för att meddela dem sin profetiska kallelse och varna dem för den kommande domedagen. Därvid ska Abu Lahab ha höjt en sten till hot och utbrustit: ”Ve dig, var det bara därför du sammankallade oss!!”. Kort därefter ska denna lämpliga sura ha uppenbarats för Muhammed.

”Att bära ved” är en arabisk omskrivning för ”att springa med förtal i avsikt att utså hat”. Abu Lahabs fru, som för övrigt hette Umm Djemil, sägs ha underblåst sin mans hat gentemot Muhammed och påstås även vid något tillfälle ha smugit och lagt taggigt törne utanför profetens dörr för att denne skulle sticka sig på sin vanliga nattliga promenad. Det arabiska ordet ”masad”, som betyder ”tvinnat rep”, anses ha dubbel innebörd. Det antyder dels kvinnans dolska, illasinnade karaktär men anknyter också till talesättet att ”varje människas bestämmelse är bunden vid hennes hals”, vilket i förening med vers 2 (enligt välvilliga uttolkare (snitsarens anm.)) pekar på surans allmängiltiga, tidlösa syftning.

Snitsaren, som känner människorna, hyser förståelse såväl för gamle Abu Lahab som för hans unge brorson, den ivrige och välmenande profeten, men även den luriga tanten är begriplig i sitt inskränkta sammanhang. Svårare är att förstå varför den store Allah med total överblick över tid och rum behöver ägna denna lilla familjekonflikt ett eget kapitel i sin bok. Att den som inte tar profetens ord på allvar skall brinna i helvetet, kan ju ändå inte ha undgått någon som bläddrat en stund i de övriga 113 kapitlen. Om ”Den Barmhärtige Förbarmaren” här gjort ett undantag (dvs för en gångs skull levt upp till sitt stående epitet) och förklarat varför, hade suran varit mer motiverad som prejudikat inför domedagen.

(Någon läsare invände här att Allah självklart måste intressera sig för allt som händer hans egen profet. Som stöd åt Muhammed bör orden i suran också ha haft sin plats. Frågan är dock, menar snitsaren, vad de fem verserna har att lära oss övriga. Snitsarens stilla undran riktar sig egentligen inte till Allah, utan till dem som satt ihop hans budskap i en bok  (Asgams anm.)).

Annons