Category Archives: Uncategorized

Epilog – Prolog

Efter sju framgångsrika år tycks snitsaren ha publicerat sitt sista blogginlägg, varför han tackar sig själv och sina läsare för den spännande tid som varit. Hans skapelse finns dock kvar, som personligt dokument och litterärt fenomen, till glädje inte bara för snitsaren själv utan även för vetgiriga googlare som söker information om allt från sången ”Lyckans land” av Anna Maria Roos och Oskar Lindberg till höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko, eller som hamnar hos snitsaren av misstag men letar vidare och finner något läsvärt, men framför allt, hoppas jag i min fåfänga, till belåtenhet för nyfikna besökare som ryktesvägen lockats till snitsarens värld.

Om den väldiga textmassan fungerat väl som kontinuerligt uppdaterad blogg, åtminstone för läsare som följt den en tid och lärt känna dess egenheter, fruktar jag att nytillkomna gäster har svårare att orientera sig i den omvända kronologi de möter med bloggens senast publicerade inlägg överst och dess sju år gamla inledning dold långt ner i texten. Låt vara att de flesta av snitsarens bloggposter kan läsas som fristående berättelser, men då de successivt blir alltmer avslöjande och därtill ofta hänvisar till och anspelar på tidigare inlägg är ordningsföljden inte oväsentlig. För att hjälpa nytillkomna och aningslösa läsare att tränga in i snitsarens ordmassa, har jag sorterat hans inlägg ämnesvis på sidorna här ovan. Viss hjälp erbjuder även sökrutan och det omfattande månadsarkivet, och som ytterligare information om vad läsaren har att vänta publicerar jag här nedan två recensioner av snitsarens blogg.

Recension 1

Även om underrubriken till snitsaren blogg, ”Not just another WordPress.com weblog”, bara är en lättköpt negation av det stående förslag som möter varje ny wordpressbloggägare och följaktligen knappast torde vara unik, har den visat sig synnerligen väl vald, ty skapelsen ”Efteråt hos farbror Steffe” liknar inget annat vi mött, varken under WordPress tak eller annorstädes i bloggosfären.

Under sin nära sju år långa tillkomsthistoria ändrar bloggen karaktär ett flertal gånger och de aktörer som formar den växlar eller utvecklas i enlighet därmed. Snitsaren omtalas till en början som död och hans skenbart oavsiktliga blogg får länge svårt att hitta såväl läsare som en begriplig form. En ”av snitsaren godkänd administrator med mera”, apronymen ”Asgam”, anförtros de brev som snitsaren fram till sin död skickat till en halvdussinhövdad läsekrets på forumet Hotmail, ”en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt”, för att använda samme Asgams ord. Sorterade efter ämnen överst i blogghuvudet ska dessa blandade hopkok av torra fakta och säregna myter senare tjäna som referensmaterial för återblickar och i brist på annat får de också fylla snitsarens blogginlägg under en längre tid. Först i inlägget ”Snitsarens morgon” efter mer än en månad omtalas snitsaren i nutid såsom varande ”i bästa fall vid liv någon timme” på morgonen, och här får vi också en första insyn i Snitsarbo som förutom snitsaren själv också inrymmer dennes sköterska och en gammal butler, som efter Asgams senare flykt även får tjäna som bloggens administrator, samt den svårbestämda varelsen Tildo, första gången närmare presenterad i det makabra men poetiska inlägget ”Hemma hos”.

Snart ska dock en annan representant för Snitsarbo hamna i bloggens centrum, ty som flitig kommentator i löparbloggosfären har snitsarens löpande alterego, ”jumper”, gjort sig ett namn, och i de intervjuer, som ska komma att bli bloggens kännemärke, avhandlas såväl de lopp han springer som den friidrottsbakgrund han delar med snitsaren. Här upplever bloggen sin första stora publikframgång och hamnar ett kort tag på WordPress topplista över snabbast växande bloggar, men även konstnärligt håller dessa idrottsrelaterade inlägg god klass och når sin höjdpunkt i den självironiska skrönan ”Big Five 2009″, varefter jumper drar sig tillbaka från rampljuset och avslutar sin två år långa karriär på snitsarens blogg i inlägget ”Maratonepilog”.

Långt mindre uppskattning från bloggens vanliga läsekrets men desto fler besök av vetgiriga googlare åtnjuter sedan snitsarens egna djupdykningar i friidrottens kuriosakabinett, där han anlitar en gästbloggande kastspecialist och själv gräver sig ner i Kungliga Bibliotekets tidskriftsarkiv i jakten på sanningen om den ryske höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko. Dessa faktadigra inlägg med rikhaltigt, upphittat extramaterial fyller snitsarens blogg under flera månader och hotar att förvandla denna till en renodlad idrottsblogg, innan snitsarens intresse tar en ny oväntad riktning.

Om snitsarens lekfullhet vittnar redan hans efterlämnade brev, och på sin blogg får han utlopp för denna svaghet i återkommande egna frågetävlingar, motvilligt kompletterade med andras interaktiva bidrag, vilka han kallar ”bloggspektakel”, men som dock med tidigare nämnda Tildos hjälp gör succé, varefter även denna oberäkneliga medarbetare ges tid i rampljuset och får säga sin sanning i en serie uppskattade teckningar för att slutligen i en lång och synnerligen enerverande ordväxling med snitsarens butler driva denne till vansinne och så småningom i landsflykt, medan han eller hon själv drar sig tillbaka obesegrad från snitsarens blogg efter att ha slutfört sitt uppdrag, av somliga tolkat som en tarmsköljning åt snitsaren.

Utan en fungerande administrator tappar bloggen styrfart, och när existenserna i Snitsarbo ifrågasätts som individer, hotas bloggens hela idé och i förlängningen dess existens. Här kunde snitsarens värld ha slutat med en sorgsen suck om han inte känt sitt ansvar som bloggare, och efter det klargörande filosofiska inlägget ”Levande charader” går bloggen mot en ny storhetstid och antar så småningom sin slutliga form som de ”memoarer”, den alltid utgjort men inte benämnts som förrän i inlägget ”Y меня мало книг”.

Skenbart spontant utgående från inlägg på andra bloggar, egna gamla brev eller som oftast upphittade fotografier från sin barn- och ungdom, berättar snitsaren sitt livs historia i små spännande fragment. Vi får veta att han har vandrat längs ryska floder, ägnat sig åt självförsörjande odlingsexperiment, uppfunnit ett eget stenografiskt skrivsystem och mycket annat, vilket ger oss bilden av en särdeles handlingskraftig och spännande person och när han antyder att hans livsuppgift egentligen varit en annan, som han dessutom ogärna talar om, har han byggt sitt elfenbenstorn, under vilket vi bara kan stå och gapa.

När snitsaren till slut efter mycken vånda lämnar plats åt sitt skapande alterego, ”konstnären”, översvämmas hans blogg av dennes bilder, vilket uppenbarligen skrämmer läsarna, ty från och med hösten 2010 minskar besöken hos snitsaren stadigt. Konstnären förnekar inte värdet av vad han gjort men inser samtidigt bevekelsegrunderna för sitt skapande och sin alltför storslagna syn på sig själv, vilket allt reducerar honom till en ensam människa med en önskan att bli sedd. Liksom i en tidigare bekännelse, ”Stockholmssnitsaren” nedmonteras myten om den gamle mannen obönhörligt, och efter bloggens avslutande avslöjanden kring hans roll bland människorna står snitsaren så naken, att vi svagt skönjer honom, och trots hans föga intagande uppenbarelse finner vi avklädningsscenen vacker.

Som memoarförfattare skiljer sig snitsaren från flertalet i det att han sällan talar om sina medmänniskor, allra minst om anhöriga som ännu är i livet, och fastän han klär av sig såväl sin glänsande rustning som sina trasiga paltor, behåller han envist kalsongerna på, varför de läsare som söker spänning i mer intima detaljer ur snitsarens liv får leta mellan raderna i hans berättelse eller fantisera fritt.

Snitsarens säregna alteregon, Asgam, Butlern, Tildo, jumper, konstnären och en tillfälligt inhyrd journalist lämnar skenbart bloggen efter hand, men då snitsaren själv samtidigt får allt tydligare konturer, anar vi att det handlar om assimilering snarare än separation. Antingen hans läsare roas av bloggens persongalleri eller finner detta tillgjort och löjligt, vilar snitsarens framträdande och tillkomsten av hans berättelse på den hjälp han får av sina alteregon. Vart och ett av dem lägger sin bit av det svåra pusslet ”snitsaren”, och den slutliga bilden av en ensam man, ”Ecce homo”, ska bära sju signaturer.

Snitsaren är, som det brukar heta, en lysande stilist, även om han här låter sina medarbetare svara för de spännande formexperimenten, medan han själv tryggt håller sig till en korrekt svenska med fullständiga satser och oklanderlig språklig logik, och på samma sätt som han träder fram bakom sina olika personligheter, tycks han också använda sitt distanserade, lätt arkaiserade språk som ett skydd. Länge talar snitsaren om sig själv i tredje person och ju känsligare ämne han rör vid, desto ovilligare är han att kalla sig ”jag”, men vi bör samtidigt komma ihåg, att även det omvända är sant, enär snitsarens högtidliga språk och opersonliga tilltal ger plats åt en ärlighet som eljest varit omöjlig och som inte alltid återfinns där formen ger sken av öppenhet.

Snitsarens mest berömda stilmedel i jakten på sanningen om sig själv torde dock vara de intervjuer han iscensätter med hjälp av sina parallella personligheter, till vilka vi även räknar det obestämda ”vi”, som trädar in när snitsaren har lämnats ensam. Även om dialogformen varit känd och använts framgångsrikt i historien från Platon till ”Det stora jättebrevet”, törs vi säga att snitsaren förnyar konsten i sina raffinerade samtal med sig själv. Vad som i berättande prosa skulle kräva långa förklaringar blottläggs i några repliker, och där svaren uteblir eller ersätts av ett torrt ”Du säger det”, anar vi att frågorna rymmer mer än enkla sanningar.

Att beskriva snitsarens blogg utan att nämna de många kommentatorer som ger den näring, vore att göra såväl denna som dessa orättvisa. Trogna läsare ställer inte bara relevanta frågor och tillhandahåller kompletterande information utan tycks även ge inspiration till nya blogginlägg. De märkliga samtal, som utspelar sig i kommentarsfältet, tar inte sällan formen av ren litterär underhållning med språkliga piruetter och hissnande associationsbanor. Till sin hjälp har snitsaren förutom sagda besökare även sina kommenterande alteregon, Bertil, Leffe och anna-karin, kompletterade av Tildo, som i egen eller andras skepnad driver sitt spel, skickligt draget till sin spets i den briljanta parodin efter inlägget ”Tröllet”.

Till skillnad från memoarer i bokform saknar snitsarens berättelse inte bara en entydig början utan även ett definitivt slut, och medan många bloggare stänger sitt forum när de tröttnat på det och vill vidare i livet, håller snitsaren sin blogg öppen i enlighet med dess svårbestämda karaktär och utveckling. Om ”Det stora jättebrevet” förkunnar snitsarens mytiske husgud Oddvar Moen, att det ”alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans skriver det”. Måhända gäller något sådant även snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe”.

Recension 2

Även om underrubriken ”Not just another WordPress.com weblog” är sann som beskrivning av bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, borde den ansvarige ägaren, signaturen ”snitsaren”, ha påmints om att konstnärlig originalitet inte är samma sak som egensinne och självgodhet, ty ett mer pretentiöst och samtidigt omoget hopkok än detta lär vara svårt att hitta till och med i den brokiga, kvasilitterära gemenskap av ömsesidiga beundrare, som kallas bloggosfären, och när bloggen uppenbarligen inte ens drar sig för att recensera sig själv, har den övergivit all litterär och publicistisk anständighet och borde i hederlighetens namn förbigås med tystnad, om det inte vore för min otacksamma plikt som recensent.

Ehuru motvilligt kan jag ha överseende med snitsarens tillgjorda språk och hans fåniga, uppdiktade alteregon, andra tecken på omognad att förtiga, och förvisso är det mänskligt att som pretentiös memoarförfattare skryta med sin originalitet och kokettera med sina dråpliga tillkortakommanden, men när snitsaren tror att den falska blygsamhet och den distanserat tillrättalagda självkritik han frossar i har något med ärlighet att göra, mår jag illa. Om någon haft omdömet och modet att upplysa författaren om skillnaden mellan lögnlöshet och sanning, hade dessa pinsamt tomma bekännelser aldrig behövt komma på pränt, och jag hade kunnat ägna min dyrbara tid som recensent åt viktigare ting.

Annonser

Maskerad

maskerad

”Varför är ni maskerad” frågade Aftonbladets fotograf när han fångade snitsaren på bilden ovan till vänster, därmed motiverande inläggets titel utläst som perfekt particip, medan bilden till höger, tagen av snitsaren själv för en månad sedan, illustrerar rubriken även i dess andra betydelse, ty om den enkla förklädnaden på Kårhuset i maj 1968, enligt inlägget ”Snitsarens morgon”, var oplanerad och frukten av stundens ungdomliga ingivelse, står snitsaren här fyrtiosex år senare framför spegeln och provar huckle, kappa och en på Buttericks inköpt häxnäsa inför ett födelsedagskalas där ett sjuårigt barnbarn påbjudit könsöverskridande maskerad.

Till skillnad från de flesta barn var snitsaren som liten måttligt road av att spöka ut sig offentligt, antingen det gällde att stå med stjärngossestrut på huvudet som i inlägget ”Ju” eller klä ut sig till gris, apa eller liten gumma som i inlägget ”Döda charader”, och när han i vuxen ålder motvilligt låtit sig maskeras exempelvis till jultomte har han hållit en mycket ironisk distans. I alla händelser har han sällan delat omgivningens barnsliga glädje vid upptåg av detta slag.

Snitsarens bristande maskeradintresse kan möjligen förvåna läsare som på detta och andra sociala forum tvingats möta hans verbala förklädnader, och helt visst kan snitsarens liv på internet i mångas ögon påminna om en maskerad, ägnad att roa eller i värsta fall förvilla och förarga. För att få en godtagbar förklaring till denna synbarliga brist på konsekvens i snitsarens och följaktligen även min egen personlighet, vänder jag mig för säkerhets skull till mig själv:

”Nej då! Någon medveten maskerad har det inte vart fråga om, allra minst med dolda avsikter bakom. Jag har ju liksom inte suttit och hittat på olika karaktärer bara för att skoja till det, som en del tycks ha trott. Om det varit möjligt hade jag hellre talat med en röst, men eftersom mina pseudonymer redan gjort sig hörda på de separata forum för vilka de en gång skapats, har jag i min initiala vilsenhet som oförberedd bloggare tagit hjälp av deras språk och deras berättelser, varvid alla introducerade röster har varit logiskt nödvändiga i sitt sammanhang. Att de därefter i takt med snitsarens tilltagande öppenhjärtighet successivt försvunnit, talar också emot min påstådda önskan att förställa mig. I själva verket hade den ärliga berättelse, som av allt att döma nu går mot sitt slut, inte varit möjlig utan hjälp av mina temporära ställföreträdare.”

Favorit i repris

Nedanstående inlägg, som publicerades på denna blogg för precis fem år sen, ger ingen trevlig bild av snitsaren, och även om han efter ett halvt decennium blivit mer fördragsam och numera är mindre angelägen att ventilera sina åsikter, har hans hädiska känslor inte förändrats i grunden. Många av snitsarens tillspetsade formuleringar i denna intervju har levt kvar som återkommande citat på hans blogg, och oavsett vad vi tycker om hans respektlösa inställning till traditioner och högtider, är det uppiggande att än en gång ta del av hans forna livskraft och skaparglädje.

Den egendomligt korta rubriken har tidigare ansetts betyda ”jul” på snitsarens språk, nujpraw, men efter vad jag erfarit borde det i sådant fall ha hetat ”Cel”, medan något ord ”ju” inte kan existera enligt tillgängliga transkriberingsregler. När jag emellertid konsulterar snitsaren i ärendet, suckar han bara trött: ”Vem bryr sig?”

Ju.

Även om snitsarens sköterska regelbundet tittar in på hans blogg och ibland till och med anlitas som korrekturläsare, har hon sällan eller aldrig synpunkter på bloggens innehåll utan lämnar detta bekymmer åt snitsaren, litande på hans goda omdöme. Snitsarens häpnad blev följaktligen stor, när samma sköterska nyligen helt opåkallat föreslog honom att skriva ett blogginlägg i anledning av den nära förestående julen. Hon framhöll ämnets aktualitet, och med tanke på snitsarens omvittnat respektlösa inställning till traditioner och motvilja mot fester av olika slag anade hon i förlängningen aparta åsikter och raljanta formuleringar som kunde stämma till eftertanke och locka till skratt. Även vi fann förslaget lovvärt, men när vi åter lägger fram det för snitsaren, viftar han avvärjande och säger:

– Låt oss tala om något roligare!

– Vad då till exempel?

– Vad som helst utom denna pseudohändelse.

– Du ska väl ändå fira jul?

– Fira är nog inte rätt ord. Snitsaren är helt likgiltig.

– Äter du ingen julmat?

– Butlern brukade laga grönkål och rödkål, men i år äter han väl lanttulaatikko och rökt sik borta i sitt pörte utanför Puumala. Hur hans landsflykt påverkar julbordet i Snitsarbo återstår att se. Snitsaren äter det mesta som inte gått på två eller fyra ben.

– Ingen julskinka alltså?

– Nej, så barbariska är vi inte i Snitsarbo. Möjligen köps något enklare animaliskt tilltugg åt dem som estimerar sådant. Varför vissa av årets dagar kräver särskild mat, har snitsaren över huvud taget aldrig begripit.

– Kommer det gäster?

– Ett fåtal, som föredrar att vara anonyma.

– Har ni julgran i Snitsarbo?

– Sköterskan nöjer sig numera med att ta in granris för doftens skull och tända stearinljus. Granar finns i skogen.

– Julklappar?

– Sådana förekommer fortfarande i Snitsarbo, ehuru sparsamt. Snitsaren själv har dock i huvudsak avstått från denna enfaldiga byteshandel vuxna emellan ända sedan 1968, då han av strikt egoistiska skäl hakade på en världstillvänd alternativrörelse i tiden. Hans aversion gäller även utbyte av presenter kring födelsedagar och liknande pseudohändelser, vilket de flesta i hans omgivning respekterar.

– Du kallar det ”byteshandel vuxna emellan”. Tydligen kan du tänka dig att göra undantag för oskyldiga små barn?

– Också snitsaren har ett hjärta, även om han helst låter sin sköterska bestyra alla gåvor praktiskt, eftersom han lider av svår presentfobi. Varje välment gåva rymmer en potentiell besvikelse, långt större än den glädje samma gåva förmår skänka i lyckliga fall. En övergiven present utstrålar en outsäglig sorg, ty den vittnar inte bara om en besviken mottagare utan lika mycket om en besviken givare.

– Överdriver du inte lite nu?

– En snitsare överdriver aldrig.

– Var det lika illa när du var liten?

– Till julafton och födelsedagar var det legitimt att önska sådant man åtrådde men inte fick på annat sätt. Ibland blev det rätt men någon garanti fanns inte. Oönskade presenter var naturligtvis än mer riskabla och kunde i värsta fall förödmjuka snitsaren båda vad gällde ålder och kön.

– Vad gjorde du då?

– Snitsaren bet sig i underläppen och undvek ögonkontakt.

– Fick du många misslyckade presenter?

– Världen är full av misslyckade presenter och snitsarens beskärda del var säkert inte större än andra barns, möjligen var han ovanligt känslig för det invecklade samspelet mellan givare och mottagare. Snitsaren minns hur han i treårsåldern fick ett litet tåg som efter uppskruvning kunde åka runt på en liten räls, men när givaren skulle demonstrera underverket vred han av fjädern och blev arg på sig själv och den dåliga leksaken. Den lille snitsaren tyckte trots haveriet att det var en fin present som han hade mycket glädje av, men givarens besvikelse låg ändå som en skugga över det stackars tåget. Måhända lekte snitsaren därför särskilt mycket med det sedan.

– Var det din far som gav dig tåget?

– Kanske det.

– Varför säger du inte det då?

– En intervju med snitsaren är inte rätt forum för primalterapi.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du kanske minns några lyckade presenter också?

– En födelsedag fick snitsaren efter önskemål ett antal små vilda djur av målad bränd lera, däribland även en tiger, en känguru och en isbjörn, vilka alla fick samsas på den afrikanska savannen med en tidigare omtalad liten svart docka av hårdplast. En annan gång fick snitsaren helt oväntat en en liten filmprojektor med tre filmer i form av tjugo centimeter långa styva plastremsor, var och en visande ett tiotal scener, där två alternerande bilder gav illusion av, visserligen begränsad men dock, rörelse. Mekaniken var så enkel att även en liten snitsare kunde förstå sig på den och när han tröttnat på ”Robinson Kruse” och ”Max und Moritz” försökte han tillverka sina egna filmer. Några år senare använde han projektorns linser till ett fungerande mikroskop, något som han en gång i ett anfall av hybris önskat sig men aldrig fått. I sammanhanget vill snitsaren också nämna det tidstypiska underverket ”View Master”, som visade tredimensionella bilder i en liten manick franför ögonen. Snitsaren kan än idag höra ljudet och känna trycket i pekfingret, när han med en liten spak på manickens högra sida succesivt matade fram bilderna. Medan många åldrande View Masterägare talar nostalgiskt om diverse fåniga Disneyfigurer, minns snitsaren amerikanska hajar, höga alper, mäktiga vulkaner och framför allt australiska urinvånare. En tredje av mycket få högteknologiska leksaker i snitsarens barndom var en så kallad raketradio, en mycket enkel kristallmottagare som av outgrundliga, troligen kommersiella skäl var inrymd i en decimeterhög raket. Via en liten öronmussla kunde snitsaren avnjuta åtminstone svensk radio närhelst han önskade, det vill säga även i mörkret efter sänggåendet. Denna apparat, senare ombyggd med en bättre antenn, var hans enda radio i många år.

leksaker2

– Ångmaskiner och elektriska tåg hörde väl också till den tidens avancerade leksaker?

– De senare såg snitsaren bara hos kamrater och de förra har han bara läst om i barnböcker.

– Någon ”mekanopojke” som Jan Myrdahl har du kanske inte heller varit?

– Snitsaren ägde några bitar, men var så vitt han minns måttligt road. Däremot köpte han för egna pengar en experimentlåda kallad Elektroman och en vinter försökte han länge med inspiration därifrån tillverka en fungerande mikrofon av kolstavarna från ett ficklampsbatteri. I brist på medhjälpare vid experimenten satte han sina burkar framför en gammal vevgrammofon och drog sladdarna in i ett annat rum, varefter det krävdes ett avsevärt springande fram och tillbaka, innan anläggningen fungerade. Till och med på julafton ägnade han sig åt denna föga eller intet gagnande telekommunikation, tills omgivningen fick nog.

– Fick du inte leka på julafton?

– Snitsarens sladdar ansågs möjligen vara i vägen för ett optimalt julfirande, men i övrigt fanns inga uttalade restriktioner. Den tystnad som vilade i hela huset på eftermiddagen mellan julmat och julklappar fann snitsaren dessutom behaglig.

– Hur var det på långfredagarna då?

– Snitsarens kan inte minnas någon av dem.

– Fick du leka och stoja som du ville eller måste du sitta tyst på en stol och lyssna på kyrkklockorna?

– Snitsarens barndomshem var kliniskt rent från religion. Däremot berättade hans mor mer än en gång om sina stränga schartauanska förfäder som inte ens tilläts hålla i en sax på söndagarna. Att det fortfarande fanns människor som trodde att det fanns en gud, förstod inte snitsaren förrän han kom till skolan.

– Hur firade ni annars påsk?

– Med ägg, prinskorv och marsipan och i bästa fall vårväder ute.

– Och övriga högtider?

lucia-hfi-1949

– Det finns ett fotografi där en fyraårig snitsare står och gapar med fingrarna i munnen och en dumstrut på huvudet bland i övrigt glada människor. Tydligen deltog han i något luciafirande på moderns arbetsplats, men något minne därav har han inte, vilket han måhända skall vara tacksam för. På baksidan av kortet har modern skrivit att snitsaren förklarat fingrarna i munnen med att han ”lekte att tungan var en fågel”. Däremot erinrar sig snitsaren att han en gång på håll åsåg barnens lekar runt en midsommarstång i en park i Stocksund.

– Men du deltog inte?

– Bortsett från en traumatisk termin i en dansskola i tolvårsåldern, tog snitsaren inga steg till musik förrän i vuxen ålder och inte heller då med någon entusiasm. Han gick en kurs i polskedans för att bättre förstå vad han spelade på fiolen men tillämpade ogärna sina torftiga kunskaper utanför klassrummet och numera är det länge sedan han ens försökte svänga sina magra.

– Dansar du inte runt midsommarstången heller?

– ”Små grodorna” kräver inte så mycket.

– Så du tycker inte att det är fånigt att hoppa omkring och härma olika djur?

– En vuxen snitsare har inget emot att göra sig löjlig.

– Vi har hört att du ibland svarat för musiken i sådana sammanhang?

– En skäggig man med fiol gör sig alltid bra vid en midsommarstång, medan den knappt hörbara musiken är av underordnad betydelse. Snitsaren har för övrigt även vid några tillfällen spelat rollen som jultomte, ehuru en mycket karikerad sådan.

– Hade ni jultomte, när du var liten?

– I kultiverade hem låg julklapparna snyggt under granen tills de delades ut.

– Med julklappsverser på hexameter?

– I kultiverade hem förekom mer sällan brukspoesi av detta slag. Snitsaren själv bidrog någon gång med nonsensverser på sina paket, som en uppskattad juvenil markering, men i övrigt delades klapparna ut lyrikfritt. Tildo brukar däremot excellera i nödrim, haltande meter och krystad ordföljd, så som genren kräver.

– Du kanske också slapp stå i sjömanskostym och deklamera högstämda dikter på nyårsafton?

– Rätt gissat. Storslagen känslosamhet ansågs löjlig.

– Hur firade man nyår i ”kultiverade hem” då?

– Man lyssnade på radio, vilket den lille snitsaren fann spännande emedan han då kunde få höra godbitar ur årets idrottsreferat i repris. Eftersom det saknades radio där snitsaren bodde under sommaren när många viktiga friidrottstävlingar avgjordes, var dessa nyårskrönikor guld värda även om guldkornen givetvis var få och spridda. Också i Snitsarbo brukar radion stå på när klockan närmar sig tolvslaget och Kristina Adolphsons och Christofer Murrays välklingande röster försöker göra sig hörda i det tilltagande oväsendet av raketer utanför fönstren.

– Jumper brukar hävda att champagne och raketer är, som han gärna uttrycker det, ”vulgävt”. Med kännedom om er inbördes bloggmytologiska relation gissar vi att du tycker likadant?

– På nyårsafton vaknar den slumrande aristokraten i snitsaren och framtänderna växer fram över underläppen. Han brukar gå ut på balkongen en stund och åse hur populasen roar sig, konstaterande att ”champagne och vaketev äv vulgävt”. Därefter går han in och sätter på radions ”La Réjouissance” av Händel på högsta volym.

– Det sägs att du har särskilt starka skäl att tycka illa om raketer?

– En valborgsmässoafton i början av 1950-talet träffades snitsarens oskyldiga barnansikte av en exploderande raket från det stora officiella fyrverkeriet vid majelden i Stocksund. Nästa dag kom han till skolan med ett stort öppet sår på högra kinden och ännu i dag syns ett ärr efter händelsen. I det perspektivet är ”vulgävt” ett tämligen försiktigt invektiv. Till yttermera visso föll ännu en raket, eller åtminstone resterna därav, ner på snitsarens huvud, när han ett halvt sekel senare passerade ett fyrverkeri vid Kungsträdgården. Dessbättre hade pjäsen redan detonerat, varför blodvitet blev mindre omfattande denna gång.

– Har du månne fått champagneflaskor i huvudet också?

– Snitsarens högdragna attityd gentemot nämnda dryck grundar bara på dess roll som symbol för fest och glädje. Sann lycka behöver inte manifesteras, och där den saknas lockas den inte fram av lite bubbel.

– Som aristokrat dricker du kanske bara årgångsviner?

– Nej fy fan!

– Är det också ”vulgävt”?

– Ja, i synnerhet när namnen på flaskorna uttalas på god franska.

– Vanligt hederligt svenskt brännvin då?

– Ju hederligare desto vulgävave, i synnerhet när drycken ledsagas av gamla fina snapsvisor, som traderats i många släktled.

– Innan vi fortsätter denna redan alltför långa intervju, kanske du för enkelhets skull vill ge oss hela listan över ”vulgäva” drycker?

– En gammeldansk på ett trevligt danskt gästgiveri, äkta bayerskt öl i en genuin Bierstube, hembryggd lobber på en mysig irländsk pub i hjärtat av Dublin…

– Man kunde tro att du är nykterist?

– Snitsaren dricker av estetiska skäl mycket lite alkohol. Han saknar principer, men hyser en genuin motvilja mot alkohol som kulturyttring.

– Du är tydligen ingen festprisse?

– Ju större och finare fest, desto mindre och fulare snitsare.

– Är det inte roligt att träffa människor?

– Några sådana har snitsaren aldrig mött på fester.

– Brukar du tacka nej, när du blir bjuden?

– Tillräckligt ofta för att anses egensinnig. Snitsaren går hellre på begravning än på femtioårskalas och bröllop.

– Du har aldrig gift dig med din sköterska?

– Hon har inte gift sig med mig heller.

– Varför?

– Ingen av oss har funnit skäl.

– Många menar att äktenskapet har symboliskt värde och ser ett bröllop som något stort att minnas tillsammans?

– Symboler för verkligheten kan varken dölja eller förändra den och snitsarens minnen av sin sköterska handlar om annat än fåniga fester.

-Till exempel vad?

– Det ska du skita i.

– Törs vi gissa att du inte heller kommer att stå och hurra när kungabarnen gifter sig nästa år?

– Duktig murvel!

– Tycker du inte om några traditioner alls?

– Nej, inte som traditioner.

– Hur menar du?

– Att något gjorts många gånger förr, är inte skäl nog att göra det igen. Även om tidigare goda erfarenheter är värda att beakta, är varje händelse unik och bör bedömas som sådan. För en snitsare har traditioner inget egenvärde.

– Inte ens gamla fina traditioner?

– Ju äldre och finare traditioner, desto respektlösare snitsare.

– Du lär någon gång ha uttalat orden ”Fuck tradition!”. Stämmer det?

– Så kort och kärnfullt formulerar sig aldrig en snitsare, även om han stundom håller med i sak.

– Vad tycker du om alla dem som uppskattar och håller på traditioner?

– Whatever helps them through the night.

– Hur menar du?

– Vi har alla våra perversioner.

– Följer du inga traditioner själv?

– Snitsaren tar del i många utan att följa dem.

– Till exempel julen?

– Det brukar vara enklast, även om det hänt att snitsaren avstått.

– Helt och hållet?

– I ungdomen tillbringade snitsaren en hel jul i en övergiven studentkorridor.

– Frivilligt?

– Ja.

– Men i år tänker du vara social och hålla god min?

– Snitsaren lovar ingenting.

– Vågar vi önska dig en god jul?

– Varför just jul?

¤

Till exempel

 

För att illustrera de tankar jag hade i föregående inlägg visar jag här nedan utan ytterligare information två målningar av två olika konstnärer.

 

image

 

image

 

Second hand 2

image1

Den målning med skånskt motiv, som min far gjort i sin tidiga ungdom, och som visats i föregående inlägg, har lockat till efterforskning. Konstnärens andre son, det vill säga min bror, har med ledning av fotografier funna på internet föreslagit att bilden föreställer kyrkan i Gladsax utanför Simrishamn, något som ytterligare styrkts av ett flygfoto där också övriga avbildade byggnader kunnat identifieras. Enligt tillgängliga släktpapper ska konstnärens farfar, det vill säga min farfars far, Nils Tuvesson (1830-1896) år 1861 ha köpt hemmanet nr 20 i Gladsax, där han sen bott till sin död och där min farfar Thure Nilsson, sedermera Neymark (1870-1933) växt upp för att senare i livet gissningsvis ha besökt byn i sällskap av sin son, vilket borde ha varit tillräckligt skäl för denne att dokumentera platsen konstnärligt.

När jag inspirerad härav letat vidare bland fotografier på internet, har jag till slut funnit vykortet här ovan, som inte bara gjort all diskussion kring motivet i min fars målning överflödig, utan också avslöjat konstverkets tillkomst. Tydligen har den unge målaren inte alls fångat miljön på plats i Gladsax utan suttit hemma i Malmö med en mer lätthanterlig, tvådimensionell förlaga, låt vara förknippad med minnen från trakten, i synnerhet för konstnärens far som troligen gått såväl i skolan som i kyrkan på bilden, och som i min livliga fantasi berömt, ramat in och hängt upp sonens målning på väggen, där den funnit en fristad undan den unge upphovsmannens självkritik, tills den långt senare vid boets delning åter kommit i dennes ägo och sparats som minne, väl dold för världen i en kartong, innan den återfunnits efter ett halvsekel och till slut uppmärksammats på denna blogg.

Den avslöjande överensstämmelsen mellan min fars målning och det upphittade vykortet har visserligen mer än väl tillfredsställt min önskan att finna sanningen, men i stället för att glädjas däråt har jag känt mig snopen och mindre angelägen att visa upp fyndet, som i ett slag förändrat min syn på målningen, inte bara som unik dokumentation av tid och plats utan även som självständigt konstverk, trots att detta varken har förändrats fysiskt eller visuellt utan fortfarande fångar ljuset i motivet likadant och borde förmedla samma närvarokänsla.

Att konstnärer tar hjälp av befintliga bilder för att skapa nya är inte ovanligt, och som framgått av ett flertal inlägg på denna blogg har inte heller snitsaren dragit sig för att använda de förlagor han behövt i form av egna och andras fotografier eller till och med kollegors verk, antingen inspirationen har varit uppenbar och redovisad som i Katalognummer 50, eller omöjlig att ana som i Katalognummer 7. Mindre vanligt är att måla landskap på detta sätt, och såvida konceptet inte valts med särskild avsikt, torde motiv från vykort ha extra låg konstnärlig status, troligen för att det förknippas med ängsligt och petigt avbildande, möjligen med Hitlers ungdomskonst som kuriöst exempel.

Men konstnärer sysslar inte med idrott eller cirkus och konst ska inte bedömas efter svårighetsgrad utan efter sitt eget uttryck, hur detta än har åstadkommits, och eftersom varje enskilt konstverk är fysiskt unikt, borde det kunna betraktas som sådant oavsett grad av originalitet och självständighet. Att någon varit först med sitt sätt att måla och blivit berömd för detta, betyder inte nödvändigtvis att efterföljare, epigoner eller ens rena plagiatörer har gjort sämre målningar i sig. Men upplevelsen av ett konstverk är alltid beroende av vad som är känt om det, och när det gäller min syn på den målning som har föranlett denna diskussion, är den naturligtvis i högsta grad färgad av min nära relation till konstnären. Som antytts i föregående inlägg dikteras mitt intresse för hans verk och dess historia möjligen av en undermedveten önskan att se honom som en potentiell kollega, och ytterst kanske en far att känna gemenskap med.

Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Förberedelse

 

image

 

”Förberedelse” är titeln på en diktsamling som utkom på Bonniers förlag 1943. I den sedermera berömde upphovsmannens verkförteckning saknas emellertid denna debut, som poeten själv i efterhand avfärdat med omdömet ”efterklangs efterklang”. Medan de flesta skulle förbli stolta över det temporära erkännandet, har han uppenbarligen i ljuset av poetisk nyorientering och större framgångar funnit sitt ungdomsverk pinsamt omoget och osjälvständigt, och troligen är det just dess ursprungliga upphöjelse som bekymrat honom. Den anspråkslösa titeln till trots har han en gång tyckt att diktsamlingen var bra, och tanken att någon ska tro att han även senare stått vid sitt omdöme, har stört hans konstnärliga fåfänga.

Skam över detta slags synder hör annars mer hemma i ungdomen, där smaken förändras fort och benägenheten att skämmas möjligtvis är större. I snitsarens inlägg ”Att spara sitt liv” berättas hur hans försök att föra dagboksanteckningar aldrig hann bli mer än några veckor gamla innan de revs ut, och av hans första målningar hamnade flertalet snart i en pärm märkt ”Makulatur”, för att senare verkligen makuleras i enlighet med den renhetssträvan som beskrivs i inlägget ”Nollvisionen”.

Samma öde hade även målningen ovan rönt, om inte en äldre släkting hade fått syn på och önskat den som födelsedagspresent av den unge och lättsmickrade konstnären, som ännu saknade förstånd att vakta sitt verk. Som synes har han målat av en välkänd Renoirmålning, men det lilla formatet i kombination med oskolad teknik och primitivt färgseende har givit denna ”efterklang” en lättköpt romantisk ton som han senare har haft svårt att fördra, och även om tavlan är dekorativ och alltid har prytt sin plats i den framlidna ägarinnans sommarstuga, har den länge varit en källa till obehag för konstnären som vårdat sitt ömtåliga rykte. Till skillnad från poeten ovan har han saknat ett erkännande som kunnat dölja och förlåta hans ungdomssynd, och medan hans senare verk har förblivit okända, har detta tidiga, gulliga alster kunnat ses av många som i hans fantasi bibringats en alltför torftig bild av honom som konstnär. Vid något tillfälle lär han ha raderat årtalet i dedikationen på tavlans baksida för att inte skylta med sin relativt mogna ålder i sammanhanget, ty när han målade, ramade in och gav bort alstret, det vill säga när han uppenbarligen själv ännu uppskattade det, var han tjugotvå år gammal och ingen nybörjare.

Som åldrad bloggskribent med perspektiv på livet och en ambition att vara ärlig är jag mer fördragsam med mina ungdomssynder och jag ser det förljugna i den yngre konstnärens omsorg om sitt rykte. Den osjälvständiga lilla målningen är naturligtvis inte i konstnärlig nivå med hans senare verk, men som förberedelse för dessa har den haft sitt värde, liksom ett flertal andra, nu dessvärre förstörda miniatyrmålningar, där han använt samma förenklade teknik för att snabbt hitta rätt bland färgerna. Jag minns ännu hans ogrumlade upptäckarglädje, och som erfaren konstnär med en desillusionerad syn på måleriets möjligheter törs jag se tavlan som ett vittnesbörd om och ett uttryck för den kanske lyckligaste tiden i hans och mitt målarliv.

Och när jag i dagarna erfar att den ovan omtalade, icke erkända debutsamlingen ”Förberedelse” kommer att ingå i en ny utgåva av författarens samlade dikter, kan även jag med gott samvete upplåta ett katalognummer i min verkförteckning åt den tidigare ratade målningen, varvid den lämpligen får titeln ”Förberedelse”.