Monthly Archives: april 2012

Vad fel du tänkt

Som framgått av föregående inlägg är friluftsmuseet Skansen inte mitt första val när det kommer till förströelse i Stockholm. Möjligen orättvist förknippar jag Hazelius skapelse med gamla instängda, rökluktande pörten och lika instängda, malätna och håglösa djur samt trötta barn som går omkring med ansiktet fullt av sockervadd. Allra minst lockar de illaluktande gulligheterna på Lillskansen, där getterna, kaninerna, marsvinen, råttorna och mössen förväntas framkalla ömma känslor. Sedan jag på 1960-talet sprang Dagbladsstafetten med mål uppe på Solliden, har jag bara besökt Skansen som snällt sällskap åt främst egna men senare även andras barn, och som den filantrop jag städse varit, har jag försökt se tillvaron med dessas ögon och hållit inne med mina ovidkommande åsikter.

I min egen barndom var jag inte heller någon trogen Skansenbesökare, och mina minnen därifrån är fragmentariska och diffusa, dock med två säregna undantag. Jag minns hur jag någon gång i mycket tidig ålder såg en av de stora isbjörnarna leka med en stor och tung kanonkula, som den dök och hämtade ur vattnet och sen lyfte över huvudet och kastade ner med ett väldigt plask, allt upprepat flera gånger till publikens stora nöje. Jag kommer ihåg min rädsla för att den lekfulla björnen skulle tappa klotet i huvudet, eller ännu värre, kasta ut det på oss som bara stod ett par meter bort, och jag hade efteråt svårt att glömma händelsen. Först i vuxen ålder har det slagit mig att björnens lek kanske inte var så farlig som jag trott, ty sannolikt var det inte fråga om en tung kanonkula av massivt järn utan om en svart boll, gjord av gummi eller något annat mjukare material. Som illustration till äventyret har jag valt teckningen ovan, där jag med benäget bistånd av ett fyraårigt barnbarn sökt fånga några isbjörnar, men när jag efteråt betraktar dem, tycker jag att de till formen mer liknar sina bruna släktingar.

Från ett annat besök på Skansen, denna gång med skolkamraterna i första klass, minns jag förutom min sönderslagna chokladtermos framför allt hur jag fick se en glasblåsare i aktion för första gången. Det tycktes mig som rena trolleriet, när han med ett långt snurrande rör blåste liv i glödande klumpar som han hämtat ur en eld, och jag kommer väl ihåg hur skickligt han lyckades förvandla det mjuka glaset till ett prydnadsfat i form av en fisk, som han sedan råkade tappa så att det gick i kras. Hur jag led med den stackars mannen som velat visa vad han kunde, och vad jag föraktade de kamrater som efteråt bara skrattat åt misslyckandet! Skolteckningen nedan, som uppenbarligen gjorts efter klassens Skansenbesök, visar varken den fina fisken eller dess sorgliga skärvor utan en glasblåsare med intakt produktion, ty mina komplicerade känslor i sammanhanget lämpade sig inte för offentligheten. Först i vuxen ålder har jag insett, att det bara varit fråga om en vanlig dag på jobbet för glasblåsaren, som säkerligen redan hade gjort och troligen skulle fortsätta att göra hundratals likadana fiskar, helt oberoende av mitt tillfälliga besök.

Annonser

Ju 2

Den fotvandring mellan Västra Ljungby och Stora Hults strand, som beskrivits i föregående blogginlägg, ser jag i mitt sextioåriga, tillrättalagda perspektiv inte bara som ett uttryck för längtan till havet utan ännu mer som en flykt bort från bondgården vi bodde på, ty medan exempelvis min äldre syster deltog i gårdens sysslor med intresse och inspirerad därav sedan skrev en skoluppsats, som vann första pris i en stor tävling och fick läsas upp i radio, hade jag svårare att trivas. Bland främmande människor och djur höll jag mig på respektfullt avstånd, inte av rädsla för dem, utan av olust inför min egen förväntade roll i sammanhanget. Jag minns att jag red några meter på stoet Sally och att hingsten Balder en natt välte gårdens pump. Vid ett tillfälle såg jag huvudet huggas av en tuppkyckling, som sen flaxade iväg en bit, och jag fann också urtagningen av dess olika inälvor intressant. Mitt bidrag till djurskötseln inskränkte sig till att utfodra hönsen med brödbitar, varvid det gällde att kasta dessa så att även hackkycklingarna fick tag i något, vilket dock sällan lyckades. Kor och grisar fanns också på gården liksom troligen en del vanliga sällskapsdjur, men framför allt minns jag tusentals flugor, som fångades i små burar gjorda av tändsticksaskar och sytråd.

Från denna sommar bland främmande djur på en främmande bondgård kommer jag ihåg ett annat möte, som stannat kvar i mitt minne med mycket klarare bild. På golvet hos några äldre släktingar i Baskemölla, där familjen mellanlandat på väg till Skåne, låg en hund som jag av husets folk hade uppmuntrats att klappa. Till min egen förvåning, skam och möjligen inre tillfredsställelse vågade jag trots de andras närvaro ta detta steg och bejaka min lust, för säkerhets skull dock väl dolt bakom en stol, över vilken jag låg på mage och försökte se ointresserad ut. Att det inte rörde sig om en liten söt hund utan om ett med mina dåvarande mått mätt stort rovdjur med tjock päls, ger an antydan om mina hemliga preferenser, och att detta är mitt tydligaste minne från den tre dagar långa färden till Skåne, som det året för första och enda gången företogs med bil, säger också något om händelsens betydelse i mitt liv.

När jag en dag några år senare överraskades av ett mycket litet spinkigt djur på golvet i vårt kök, skrek jag rakt ut och sprang till barnkammaren helt otröstlig. Denna nya, gissningsvis söta familjehund blev dessbättre inte kvar hos oss länge, ty den visade sig mycket svåranpassad och sågs i efterhand som psykiskt störd. Ideligen sprang den bort och fick klagomål på sig för att ha knyckt barns vantar eller hittat på andra dumheter, och en dag skadade den benet när den förgäves försökte följa efter min morfar upp på ett tåg. Troligen rapporterade denne hem per telefon om incidenten, och av outgrundlig anledning skickades jag ut för att leta efter det stackars djuret, men när jag fick se det i en trädgård omgivet av deltagande djurvänner, skyndade jag förbi och förnekade sedan all kännedom om hundens öde, ty hur skulle jag ha kunnat förklara mitt underliga beteende? Efter att denna besvärliga hund lämnats bort till okänt öde, anskaffades en lugn cockerspaniel, med vilken jag upprätthöll goda förbindelser utan känslomässigt engagemang. När jag varit borta en tid blev hunden glad åt min återkomst, vilket kanske visar att invand lukt kan vara nog för att man ska bli omtyckt, även om känslorna inte är besvarade. Måhända är det den förbehållslösa tillgivenheten hos dessa obotliga flockdjur, som gör mig själv så förbehållsamt otillgiven. Detta exemplar var dessutom av honkön, vilket komplicerade tillvaron helt i onödan. När hunden löpte måste den hållas inomhus, men enligt förment välinformerade grannbarn lär det ändå ha fötts valpar, som avlivats och grävts ner i trädgården, och vid ett tillfälle försökte jag själv mota undan en stor pudel från den löpande tiken, men gav snart upp det genanta företaget och överlät konsekvenserna till de ytterst ansvariga, givetvis utan att förvarna dem. När vår hund efter ett tiotal år avled i någon överviktsrelaterad sjukdom, sörjde jag inte, men det hade jag å andra sidan inte heller gjort när min morfar försvann efter minst lika lång tid i vårt hem. På fotografiet ovan, som förefaller vara taget i maj 1958, uppträder förutom den beskrivna cockerspanieln även två andra familjemedlemmar i olika skepnader.

I ett funnet brev från sommaren 1948, det vill säga när jag var två och ett halvt år och familjen hyrde sommarställe hos den dåvarande finansministern Wigfors, berättar min mor, att jag efter ett besök en i lagård med grisar och kalvar ”blev så uppspelt att jag pratade om det hela kvällen”, men denna barnsliga entusiasm för domesticerade djur tycks ganska snart ha gått över, och i den mån jag senare intresserade mig för den vilda faunan handlade det snarare om taxonomi än om etologi. Jag besökte hellre Riksmuseet med dess montrar än det gulliga Skansen, där möjligen visenterna och isbjörnarna lockade i kraft av storlek och farlighet. Vid barnkammarfönstret satt ett fågelbord, vars gäster artbestämdes med hälp av tillgängliga färgbilder, men att fåglarna växlade utseende med kön och ålder, eller än värre, att de lade ägg och matade ungar, var störande information i min egen förenklade ornitologi, och när jag en födelsedag fick en samling önskade afrikanska djur av målad, bränd lera, såg jag dem mer som nödvändiga statister i de spännande dramer, där en fem centimeter lång, afrikansk pojke av plast hade huvudrollen, än som egna levande och kännande varelser. Små söta lejonungar hade varit lika fel i sammanhanget som när den afrikanske pojken skulle ersättas efter att ha drunknat i badrummets avlopp, och min mor förutom en kopia av min hjälte kom hem med ”hans mamma”, tillverkad av mjukplast och riktigt hår. Så långt tillbaka jag kan minnas uppskattade jag inte heller mjuka leksaks- eller gosedjur, men jag lär en gång ha tyckt om en tygdocka vid namn Anna, som jag senare, möjligen symboliskt kastade upp på en kakelugn, där den återfanns först när barnkammaren renoverades.

Att ”jag”, som det påstås i boken om mig själv, ”inte tålde skinn”, är naturligtvis en total missuppfattning. Som framgår av flertalet bilder på bloggen ”Katalog”, har ett visst slags mjukhet alltid haft en förbjuden lockelse, och jag minns hur en kvinnlig målarkurskamrat inför en av mina modellmålningar klappade mig på huvudet och sa: ”Jag tror att du gillar det som är mjukt”. Att jag som barn dolde denna svaghet är inte konstigare än att jag höll andra känslor för mig själv, och då jag samtidigt ogillade allt smått och gulligt, var mina reaktioner svårtolkade. Där mjukheten lockade, var den större än leksakerna kunde erbjuda, och att jag tittade på stora farliga nallar som den här ovan hellre än på små och söta sådana, är jag tacksam för med tanke på den form samma svaghet har tagit senare i livet. Den slumrande eller möjligen bortträngda driften att omhänderta, som tycks få andras hjärtan att smälta vid åsynen av små hjälplösa varelser, vaknade inte hos mig förrän jag fick egna barn, och då det gissningsvis handlar om identifikation, är min känsla fortfarande i huvudsak arttrogen, medan djurriket i övrigt får nöja sig med min allmänna motvilja mot onödigt lidande.