September

I sin genomgång av månader som inspirerat hans konst och ibland givit namn åt hans verk, ska snitsaren till sist undersöka vad september har haft att erbjuda i form av konkreta eller symboliska motiv, varvid denna första höstmånad även får representera resten av den mörka årstiden, sådan den tett sig i konstnärens ögon, när han i sin ensamma ungdom sökt sig inomhus till offentliga lokaler, där ljuset från bleka lampor harmonierat med den behagligt dystra sinnesstämning, han önskat återuppleva såväl i verkligheten som i sina bilder även långt efter att hans liv blivit mindre ensamt.

Att de kvinnor som livar upp hans dystra inomhusmålningar alla är mörkhåriga, förklarar konstnären med att han egentligen ser dem i svartvitt och därför nöjt sig med varma och kalla nyanser av svartbrunt som tillräcklig kontrast till den färglösa omgivningen. Målningen här ovan har katalogiserats under den sakliga titeln ”Svart september 74,  nr 2”, men kunde lika gärna ha fått heta ”Finska”, då den minner om konstnärens begynnande intresse för detta språk vid denna tid, och även om han inte kan erinra sig någon konkret mörkhårig inspirationskälla med sagda modersmål och motivet är hämtat helt ur fantasin, tycker han att den anonyma detaljen liksom andra målade hår från denna månad förställer finskor.

Så kan också den dubbeltydiga titeln ”Kinesiska” på tuschteckningen ovan, som utförts i september 1975, förklaras av konstnärens samtidiga studier i kinesiska, medan övriga kvinnliga nationaliteter i hans verkförteckning syftar på de olika förlagor han ursprungligen använt i form av svartvita fotografier ur ett gammalt bildverk kallat ”Jordens kvinnor”, som av oklar anledning stått i hans bokhylla till glädje inte bara för en nyfiken yngling utan även för en blivande konstnär. Där har han exempelvis stött på den ”Flamländska” och den ”Kanadensiska” som givit upphov till målningarna nedan med samma namn. Att den förra också har katalogiserats under den i sammanhanget passande titeln ”September 71″ får motivera dess publicering i inlägget och ursäkta snitsarens eljest ovidkommande utvikning från rubrikens ämne.

Skissen nedan till vänster, målad i olja på papper har fått namnet ”Inomhus höst, nr 1”, troligtvis som en tänkt pendang till målningen ”Inomhus vår”, även kallad ”Modellmålning V nr 8 a”. Den sittande flickan lär ursprungligen komma från en teckningsskiss där konstnären låtit henne bli en skulptur på ett museum, vilket knappast gör hennes pose begripligare, och den erotiska självupptagenhet, som de flesta betraktare antagligen läser in i hennes gestik, lär också vara oavsiktlig. Troligen har konstnären bara velat ge henne en sammanhållen form utan alltför komplicerade detaljer och svårfångade rumsliga förhållanden, vilket likväl inte hindrat att hans enda försök att måla henne i större format på duk misslyckats.

Målningen nedan till höger har fått titeln ”Hösttermin 2002”, där årtalet anger verkets tillkomstår snarare än dess självbiografiska motiv, ty vid det laget hade konstnären sedan länge slutat studera. Den runda lampkupan, som sprider ett glåmigt ljus i den antydda korridoren, för tanken till konstnärens skoltid, medan figurerna i förgrunden torde ha hämtats ur i hans senare erfarenhet och fantasi. Att hårmodet i hans tidiga ungdom var ett annat än idag, bör han vara tacksam för, ty redan det fåtal distraktioner som då förekom av detta slag, och som han naturligtvis minns ännu idag, var tillräckliga för att hålla hans ögon och tankar sysselsatta under hela skoltiden.

När konstnären i ett tidigare inlägg fått den motiverade frågan, varför han målat så mycket kvinnohår, har han svarat att han ”saknat skäl att låta bli”, en poetisk förklaring som denna bloggs läsare knappast finner tillfredsställande, och även snitsaren har naturligtvis funderat över den svaghet som följt honom sedan tidig barndom, och som med tiden kommit att belasta hans konst för att slutligen bli dess enda drivkraft. Även om konstnärens egenterapeutiska ambition har varit lovvärd, tycks han ha insett att de bilder, som en konsekventare ärlighet skulle kräva, vore såväl alltför privata som alltför banala med tanke på hans rykte som konstnär och människa, varför han ändå till slut inte längre ”saknat skäl att låta bli”, och liksom konstvärlden har besparats hans enkelspårighet i bild, ska även de kvardröjande läsarna av denna blogg få slippa ytterligare skriverier i ämnet. Med denna försäkran är det snitsarens fåfänga förhoppning att hans halvkvädna bekännelser ändå ska ha haft något tänkvärt att erbjuda mellan orden.

Annons

Xepet re

I brist på bättre har konstnärer i alla tider haft sig själva att tillgå som modeller. Några har utnyttjat denna möjlighet flitigare än andra eller visat det begränsade motivets rikedom på annat sätt. Rembrandts självporträtt är naturligtvis värda att betrakta såväl på respektfullt avstånd som närgånget i detalj (som i studien här nedan) och jag vill påstå att exempelvis Edvard Munch haft lika mycket att berätta när han avbildat sig själv som när han målat sina mer kända, dramatiska bilder. Av moderna självporträttörer, som hittat in i mitt medvetande och dröjt kvar i mitt selektiva minne, kan nämnas Marianne Lindberg De Geer, som likt snitsaren låtit sitt ansikte iklädas många roller, och Carin Ellberg, som under en tid konsekvent målat sitt dito varje morgon, en i mitt tycke sympatisk idé, inte som samlat konstprojekt utan som ursäkt för lata eller oinspirerade konstnärer att över huvud taget göra något, inte minst för den konstnär som länge granskats på denna blogg och som inte heller ska slippa undan i detta inlägg.

     

Förutom näsan här ovan, som tydligen målats efter Rembrandts självporträtt på Nationalmuseum, har konstnären studerat även andra delar av andra avbildade anleten, men han har inte heller varit främmande för att syna sitt eget med hjälp av pensel och palett. Av sådana detaljstudier av den egna spegelbilden hittar vi i hans verkförteckning bara den målning ”I närbild” som ses överst i detta inlägg, och av hans försök till mer traditionellt komponerade självporträtt tycks bara tre målningar och två grafiska bilder ha funnit nåd. Från vänster här nedan visas ”Röd hatt”, ”Rysk skjorta nr 2”, ”Med höstlöv” och ”Med skrivtecken”, medan bild saknas av målningen ”Rysk skjorta nr 1”, då denna inte hunnit fotograferas innan den försvunnit ur konstnärens ägo.

(Tillägg 2019. Den saknade bilden har senare återfunnits och kan ses i hans verkförteckning).

I en vid eller trivial mening kan all konst sägas vara självbiografisk, men denna konstnär torde mer än de flesta kollegor ha förorenat sina bilder med sin egen person, även om det sällan handlat om direkta avbildningar (som ovan) eller om återgivningar av verkliga situationer där han uppträtt. På teckningen nedan till vänster, hämtad ur en serie sådana där konstnären har givit sin modell eget liv, är den magre målaren (ehuru skallig) lik honom själv och framställd i hans egen riktiga ålder, men då den egentliga modellen varit frånvarande i femton år när teckningen gjordes, kan bilden bara tolkas som en livlig fantasi och möjligen ett önsketänkande. Som ett förtäckt sådant torde även bilden till höger kunna ses, även om den vuxne konstnären inte själv önskat vara i den avbildade pojkens ställe, och inte heller kunnat minnas att han drömt om, än mindre upplevt något sådant äventyr i sin barndom, vilket naturligtvis inte hindrar att bilden förutom om sommarhetta och grunt vatten kan handla om såväl gamla som nya känslor av erotiskt slag. I den än mer anakronistiska teckningen därunder förklaras den speciella miljön och den vinterklädde pojkens närvaro i ett tidigare blogginlägg, medan den halvt avklädda kvinnans interaktion med honom, bör tolkas som en senare pubertal fantasi, allt slutgiltigt filtrerat genom konstnärens medelålders sinne.

Vår konstnär har naturligtvis som de flesta barn både burits och ammats, men honom veterligt aldrig av vårdnadshavare liknande dem på de små målningarna här nedan, och då motiven till yttermera visso lär ha hämtats ur fotoalbum från en senare generation, kan man undra vad de gör i detta inlägg om självporträtt, men även om sambanden kan förefalla långsökta, tycks konstnären antyda sin närvaro också i dessa skenbart konventionella verk. Det utstående örat och den stort gapande munnen på den vänstra målningen, kallad ”Apunge”, är tillräckligt karaktäristiska detaljer för att binda upphovsmannen till bildens motiv, och den perspektivförskjutande participformen i titeln på det insmickrande konstverket till höger, ”Ammad i fönster, nr 1”, antyder om inte direkt identifikation så i alla fall någon form av inlevelse.

 

.