?

 

Även om den tidigare flitige besökaren Startnummer X nu tycks ha övergivit snitsarens blogg för gott, upphör han inte att sätta spår i denna. Ovanstående räkneproblem, hämtat ur serien ”Rocky”, fick snitsaren av sagde Startnummer X för många år sedan, när de båda ännu levde undanskymda liv fjärran från den berömmelse de åtnjuter idag. Snitsaren fann den gången det återgivna problemet intressant av flera skäl och han hoppas att hans läsare ska ha behållning av det också idag. Då även två andra bloggare, som uppmärksammat samma problem, formulerar det ordagrant som ovan, bör källan vara densamma.

Serien publicerades på den tiden i tidningen Metro, och den som följt hunden Rockys vidare öden kan konstatera att denna har ändrat utseende mycket sedan dess. Ögonen har med tiden blivit mindre och öronen, som på bilderna ovan står upp, hänger numera längre ner på ömse sidor om huvudet. Den uppmärksamme kan även med lite fantasi förstå att den serietidning,  ur vilken Rocky hämtar räknegåtan,  bör vara ”Biffen och Bananen”,  ritad under många år av Jan-Erik Garland,  vars artistnamn ”Rit-Ola” snitsaren tidigare utrett i sitt blogginlägg ”Sisu saunassa”,  och som snitsaren i övrigt främst minns som sporttecknare i Dagens Nyheter och för de roliga och informativa teckningar som prydde varje järnvägsvagn i snitsarens barndom. Snitsaren läste själv mycket sällan ”Biffen och Bananen”, men gissar ändå att de tre herrarna i räknegåtan är Biffen och Bananen själva, kompletterade med deras rundmagade kamrat Galento, som den boxningsintresserade Rit-Ola namngivit efter boxaren på 1930-talet, ”Two Ton” Tony Galento. I serien ska han dock till skillnad från världsmästaren Biffen inte ha sysslat med boxning utan med pistolskytte, medan Rit-Olas alter ego Bananen lär ha ägnat sig åt löpning. 

 

 

Om någon bland snitsarens läsare stött på det problem Rocky funderar över i något annat sammanhang, ombedes han eller hon berätta var. Övriga uppmanas fundera över gåtan i lugn och ro för att sedan om möjligt berätta för snitsaren vart den trettionde ”bagisen” har tagit vägen. På modern rikssvenska lyder det aritmetiska problemet:

”Tre herrar tar in på stadshotellet. Rummet som de delar kostar 25 kronor. De ger var och en en tia till piccolon som springer ner till receptionen och betalar och kommer tillbaka med fem enkronor, av vilka herrarna tar en var och ger två i dricks till piccolon. Var och en av herrarna har alltså betalat 10 minus 1, det vill säga 9 kronor. Tillsammans har de tre herrarna betalat 3 gånger 9, det vill säga 27 kronor. Med piccolons 2 kronor i dricks blir det 29 kronor. Men från början fanns det ju 30 kronor. Vart tog den sista kronan vägen”.

                                                                              ¤

Hei

Snitsarens blogg är inte bara,  som framgått av föregående inlägg,  begåvad med en inspirerande musa, utan kan även glädja sig åt en mus vid namn Startnummer X,  som har räddat månget inlägg åt snitsaren.  I bloggposten ”Löparmanualen” svarar han för hela innehållet,  men även inläggen ”God morgon vackra mask” och ”Kulturhistoria” liksom intervjuerna efter hans fyra ”Big Five Marathons” hade varit otänkbara utan hans vänliga medverkan. Att Tildo inspirerats till den berömda teckningen ”Tristan da Cunha”, torde snitsaren visserligen ha båda sina möss att tacka för, men ett extra erkännande till den missnöjde Startnummer X för dennes egna kompletteringar är också på sin plats.

Inte hellar från detta blogginlägg kan sagde mus svära sig fri. I en kommentar till inlägget ”När spjuten löddrade”, länkar Startnummer X till en fantastisk video, där den olympiske guldmedajören i spjutkastning, tillika visdiktaren, sångaren och skådespelaren Tapio Rautavaara gestaltar sitt slagnummer ”Joukse sinä humma”.  Att samme Startnummer X vid en senare konfrontation visat sig ha glömt bort sången,  ger snitsaren anledning att ännu en gång bjuda sina läsare på den finske charmörens framförande. Lyssna och njut!  Den finska texten nedan, som snitsaren funnit på internet, stämmer väl med denna inspelning, medan den svenska, opoetiska men någorlunda ordagranna översättningen är snitsarens egen.

Om sångens popularitet i vårt östra grannland vittnar mer än ett dussin seriösa inspelningar av olika artister i olika genrer,  som finns tillgängliga på youtube. Av dessa fäster sig snitsaren vid gruppen Routarajas version som reducerar och blandar verserna för att likt vår vän jumper i ett tidigare blogginlägg framhäva frasen ”kun olen poika hurjanlainen”. ”Att även rena instrumentalversioner har fått namnet ”Juokse sinä humma”, tyder på att Tapio Rautavaara har gjort den enligt uppgift ”traditionella” melodin till sin.  Den länkade videon med ”Tapsa” själv vid tömmarna lär vara hämtad ur filmen ”Tähtisumua” (Vintergata) och att den idag har kultstatus anas om inte annat av denna version med Antti Savela.

                                            ¤

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja taival on pitkänlainen
Eihän se tyttö minun kyytiini tullut
kun olen poika hurjanlainen

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja kahden tässä hiljaa mennään
Humma on pojalla ainoa aarre
ja sellaista ei ole kellään

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja varjot ne tietäni peittää
Maantieltä hiljaa mun lauluni kuuluu
ja liinukka harjaa heittää

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja tiuku on aisan alla
Voi kuinka pieninä palasina onkaan
mun leipäni maailmalla

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja metsässä huokaa tuuli
Maantien mutkassa pieni on tölli
ja siellä on kirsikkahuuli

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei
Hummani hei hummani hei
Seisahda hummani hei

                           ¤

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och vägen är ganska lång
Nej inte kom den flickan med med på min färd
ty jag är en ganska vild pojke

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och tillsammans här färdas vi båda
Hästen är pojkens enda skatt
och en sådan har ingen annan

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och skuggorna täcker min väg
Från landsvägen hörs min sång
och hästen kastar med sin vita man

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och bjällran är under skackeln
Ack i hur små bitar
är mitt bröd i världen

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och i skogen suckar vinden
Vid landsvägskröken ligger en liten stuga
och där finns körsbärsläppar

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej
Hästen min hej, hästen min hej
Stanna hästen min, hej

Snitsaren har inte hittat någon passande översättning av ordet ”humma”, som är en mer familjär benämning på ”häst” än det neutrala ordet ”hevonen”. Snitsaren har försökt skriva ”pålle”,  men funnit detta alltför barnsligt.  Vidare undras,  om det finska utropet ”hei” verkligen har sin motsvarighet i den svenska hälsningen ”hej”.

Ordet ”taival” lär vara en äldre, möjligen poetisk form av ”taipale” för ”väg” och snitsaren har noterat att det i en av ovannämnda inspelningar av yngre artister har ersatts med det vanligare ordet ”matka”.

”Kyyti” betyder enligt tillgängliga ordböcker ”skjuts”,  varför ”kyytiini” borde betyda ”in i min skjuts”. Möjligen är ”tulla kyytiin” ett fast uttryck som här även kan tolkas symboliskt.

När det gäller innehåll och budskap, är snitsaren en smula fundersam kring det feminina inslaget i sången. Är den flicka som inte följt med den vilde pojken på färden densamma som senare i stugan förhoppningsvis skall bjuda honom sina körsbärsläppar. Om inte öppnar sig många nya tolkningsmöjligheter. Lever han fri likt Snoddas flottare med en liten vän i alla torp och alla gårdar, av vilka den stuga han stannar vid bara är en bland många, eller är körsbärsläpparna den trygghet han återvänder till efter sina misslyckade försök att så sin vildhavre. Kanske någon bland snitsarens läsare, som möjligen känner kärlekens irrfärder bättre än han, kan hjälpa honom med en trovärdig tolkning.

                                                               ¤                                 ¤

9 september 2010:

Ett halvår efter blogginläggets publicering, kan snitsaren konstatera att det nästan dagligen kommer läsare hit. Märkligt nog har de oftast googlat frasen ”juokse sinä hummani hei”, men utan citattecken, då denna i sin helhet varken finns i inlägget eller visan (däremot återfinns fraserna ”juokse sinä humma” och ”hummani hei” var för sig). Vid egen googling upptäcker snitsaren för övrigt denna raffinerade insjungning av den finska visan:

http://www.youtube.com/watch?v=lj0WzT0p4sg

Morsning

Snitsarbloggens musa, bureborn tycks ännu en gång ha inspirerat till ett inlägg. Under en promenad i Uppsala har hon mött och fotograferat en installerad ko, vilket lockat snitsaren att damma av nedanstående gamla brev, som de luttrade läsarna av denna blogg förhoppningsvis skall ha glömt att de redan har avnjutit. Illustrationerna, av vilka den undre är hämtad från Dagens Nyheter av år 1957, är dock nya på denna blogg.

                                                                                   ¤

Den som likt snitsaren var i Hamburg hösten 2006 kunde inte undgå att lägga märke till  en mängd tillfälliga skulpturer föreställande en man som bar på två hinkar. Snitsarens efterforskningar ledde till följande:   Hans Hummel eller Johann Wilhelm Bentz, född 1787 och död 1854, var ett original i staden Hamburg. Han arbetade som vattenbärare och ansågs ilsken och lättretad, vilket barnen i staden tog fasta på genom att ropa öknamnet ”Hummel Hummel” efter honom. Då han ständigt tvingades bära två tunga ämbar med vatten, fick han sällan fatt i bråkstakarna, varför inte mycket annat återstod för honom än att ropa ”Mors Mors” tillbaka. Uttrycket lär vara en förkortning av plattyskans ”Klei mi am Mors”, vilket betyder ”Leck mich am Arsch”. Så när någon morsar på er på gatan, så vet ni vad det egentligen betyder.

Så som Stockholm för några år sedan överhopades av konstfullt dekorerade kor, så tycks även tyska städer ha drabbats hösten 2006. I München handlade det till exempel om lejon, i Dresden om kor och i Berlin om björnar, men i Hamburg hade konstnärena helt fräckt gett sig på den stackars Hans Hummel. Vart man kom stod han där med sina hinkar, utspökad på alla möjliga sätt. ”Mors Mors”, tänkte han nog.   Den egendomliga frasen ”Hummel Hummel” tål att fundera över och så tycks också många ha gjort. Den är först känd genom den ovan nämnda ordväxlingen ”Hummel Hummel – Mors Mors”, mellan Hamburgs rackarungar och originalet Johann Bentz, men det är långt ifrån klarlagt vad de retande barnen egentligen syftade på med ordet och namnet ”Hummel”. Vår anonyma tyska källa urskiljer tre möjliga härledningar, den ena mer långsökt än den andra:

1. Ordet kommer från den nordtyska beteckningen ”Griephummer” eller kortare ”Hummer”, öknamnet på rättvisans tjänare, som ju också griper. ”Hummer” har sedan förvanskats till ”Hummel”. (Men vad har det med herr Bentz att göra? (snits.anm.))

2. Namnet kommer från den av barnen älskade stadssoldaten George Daniel Christian Hummel, i vars tidigare bostad vattenbäraren höll till. (Men varför ropade de den förres namn efter den senare? Såg de ingen skillnad? Var ungarna helt enkelt lite korkade? (snits.anm.))

3. Bentz sprang med sina bräddfyllda hinkar snabbt trippande för att inte spilla. Oavbrutet bar han hinkvis med dricksvatten från brunnen genom staden för att sälja det till olika hushåll. Barnen tyckte kanske att han var flitig som en humla eller på tyska ”eine Hummel”. (Åtminstone lite logik, men på vad sätt var det i så fall ett öknamn? (snits.anm.))

Snitsarens egen teori är att Johann Bentz helt enkelt brummade så, som många enstöringar kan göra. Beteendet brukar vara gefundenes Fressen för uttråkade slynglar. Fråga snitsaren! Han vet.   Hur som helst tycks hälsningsfrasen sedan länge ha förknippats med staden Hamburg och dess invånare. Förr var det vanligt att man hälsade folk härifrån med ett skämtsamt ”Hummel Hummel” och det kunde även hända att gästande popband mötte sina fans i staden med detta tillrop, varpå dessa naturligtvis hade ett givet svar. Någon kanske minns hur John Lennon 1961 på klubb 10 gjorde publiken svarslös genom att själv med spjuveraktig min väsa ”Mors Mors” i mikrofonen. Inte det? Den beska uppmaningen, om än annorlunda formulerad, tillskrivs också Götz von Berlichingen ”med järnhanden” (se uppslagsverk). På en reliefskulptur i Weisenheim am Sand citeras han:

  I Goethes skådespel ”Götz von Berlichingen” får han säga meningen i sitt rätta sammanhang,  när han ropar till anföraren av de (helt överlägsna) kejserliga trupperna: ”Vor Ihro Kaiserliche Majestät hab ich, wie immer, schuldigen Respekt. Er aber, sag’s ihm, er kann mich im Arsch lecken!”. I flera senare bokutgåvor av skådespelet har de tre sista orden utelämnats, vilket inte spelat någon roll eftersom alla ändå känt till dem. Observera att Goethe använder prepositionen ”in” i stället för ”an”, vilket väl bör göra uttrycket och därmed smädelsen grövre.

                                                                                        ¤

Tröllet

När Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander på 1960-talet gästade teve-programmet Hylands Hörna, var det en stor händelse och den roliga historia han berättade i sammanhanget, blev riksbekant och ofta citerad i efterhand.  Orden ”Huk er i bänkera” ger exempelvis över elva tusen träffar vid en Googlesökning. Att den enkla anekdoten knappast var lustigare än andra från den tiden, spelade mindre roll.

När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund förra året fick ett ironiskt infall på sin blogg,  hade detta en liknande effekt.  Det i snitsarens ögon föga märkvärdiga inlägget, som i kraft av författarens ställning och berömmelse uppmärksammades i större medier, blev snart ett av de mest lästa i bloggosfären och lockade till många, i huvudsak entusiastiska kommentarer. När dessas antal närmade sig tvåhundra, undslapp sig signaturerna ”Asgam” och ”Butlern” varsitt syrligt inpass. med nedanstående något redigerade replikskifte som följd.  

Snitsaren tycker i efterhand att hans båda administratorer och vapendragare gott kunde ha avstått från denna onödigt arroganta demonstration och bjudit människorna på deras enkla nöje, men han skyller på att vi alla ibland kan ha en dålig dag.  Tildo träffar som alltid huvudet på spiken med sitt korta inhopp, och mycket talar för att hon eller han även står bakom kommentaren från ”Bertl J”. Den upprörda ”Signaturen A”, som egentligen heter något helt annat, existerar däremot i verkligheten, liksom dennas politiska motståndare på vänsterkanten ”Signaturen B”.  Att den förra angriper Asgam med sådan verbal ilska, förklarar snitsaren med att människor inte tycker om att förminskas och förlöjligas, om det så sker helt utan avsikt.  Asgam tog  för ovanlighetens skull det hela med en axelryckning, men snitsaren kände stor ömhet för den i ordväxlingen uppenbart underlägsne ”Signaturen A” och förberedde ett vänligt tillmötesgående svar för att upprätta dennas heder,  när bloggens ägare efter 233 kommentarer stängde utrymmet för vidare diskussion.  

 

                                                                                 ¤               ¤

______________________________________________________

Som flitig bloggläsare och före detta administrator för snitsarens blogg har jag ofta konstaterat att antalet kommentarer sällan står i proportion till kvaliteten på blogginläggen. Nog brukar Peter Englund skriva betydligt intressantare än så här.

av Asgam  fredag, 10 april 2009 at 10:47

_______________________________________________________

Som tillförordnad administrator för snitsarens blogg kan undertecknad läsa Asgams kommentar ovan, innan den granskats och godkänts för publicering.

Även en enkel butler tycker sig ha gjort samma iakttagelse som Asgam och snitsaren själv nickar instämmande från sin bädd. Han har med viss möda läst igenom alla 199 kommentarerna nerifrån och upp, dessvärre före själva inlägget, varför hans förväntningar på detta drivits allt högre ju mer han läst. Hyllningar som ”sjukt roligt”, ”lysande sarkasm”, ”fullständigt brilliant”, ”det bästa som hänt svenskt kulturliv i år” lovar mycket, men även ett fåtal kritiska omdömen i stil med ”trams”, ”ovärdigt” eller ”en pajas till historiker” skapar förhoppningar om något utöver det vanliga.

Snitsaren, som varje morgon kläcker ur sig dussinet briljantare och roligare idéer och även kan vara nog så tramsig, när den andan faller på, blev naturligtvis besviken, och när vi frågar vad han tycker om Peter Englunds blogginlägg, tittar han bara sorgset på oss. Som den människokännare han är, förstår han, att Peter Englund aldrig haft anspråk på att ha skrivit något särskilt märkvärdigt.

av Butlern  lördag, 11 april 2009 at 12:09

_______________________________________________________

Till Asgam.
Kan det bli mer intressant än så här? Att diskutera huruvida Sverige bör befolkas av ytterligare människor som hyllar massmord, statsterror och allmänt – för att inte säga särskilt – lidande?

Vilken fråga förutom kärleken är viktigast att diskutera; hur vi på bästa sätt minskar lidandet i världen genom att BLAND ANNAT bekämpa kommunism, leninism, marxism, socialism, stalinism och andra former av -ismer som förpestar jordklotet och minskar kärleken?

Jag bara undrar. Vad är egentligen viktigare än detta? Svara gärna på det.

Och – för övrigt – vem är du att avgöra det när du inte ens orkar skriva varför du inte gillar PE:s inlägg. Stackare som orkar klaga men inte orkar säga varför. Måste vara jobbigt att vara människa.

av Signaturen A  måndag, 13 april 2009 at 5:22

_______________________________________________________

Till ”Signaturen A” – kommunism, leninism, marxism, socialism, stalinism och andra former av -ismer som förpestar jordklotet och minskar kärleken?

Just nu – med tanke på de våldsamma politiska klimatförändringarna – tycker jag det är ganska angeläget att koncentrera sig på att bekämpa följande -ismer:

1. Nazism.
2. Rasism.
3. Fascism.

av Signaturen B  tisdag, 14 april 2009 at 8:16

_______________________________________________________

Kära Signaturen A !
Du ber mig svara på om det finns någon viktigare fråga än ”att på bästa sätt minska lidandet i världen”. Samtidigt frågar du mig: ”Vem är du att avgöra det?”.

Ja, vem är jag att avgöra det?

”Att på bästa sätt minska lidandet i världen” och ”bekämpa -ismer som förpestar jordklotet och minskar kärleken” låter i mina öra som viktiga frågor. Peter Englund har också skrivit om sådant många gånger, och då (som jag vågade antyda) ”betydligt intressantare än så här”. Det betyder inte att hans inlägg var ointressant eller att jag (som du skriver) inte gillar det, bara att det inte riktigt motsvarade de 200, i huvudsak översvallande berömmande, kommentarerna. Hade det inte varit för dem, hade jag bara tänkt: ”Jaha”.

Ett Jan Myrdal-sällskap, som delar ut ett Leninpris är väl närmast en nyhet som talar för sig själv. Det låter som ett aprilskämt och är som sådant svårt att överträffa med satir, ty alla dörrar är redan vidöppna. När Peter Englund instiftar ett Pol Pot-pris, så är det i mina öron (och som min vän Butlern också antytt) varken ”ovärdigt” eller ”pajasaktigt” eller ”sjukt roligt” eller ”fullständigt briljant” och absolut inte ”det bästa som hänt svenskt kulturliv i år”. Det är helt enkelt förutsägbart och oförargligt, och som min vän snitsaren förstår, så har Peter Englund heller aldrig haft pretetioner på att ha skrivit något av sina briljantare inlägg.

Ett tungviktigt inlägg om Lenins brott och Mattias Gardells författarskap hade garanterat inte genererat mer än 50 kommentarer, och häri hittar du förklaringen till mina höjda ögonbryn.

Alexandria 14 april 2009.

av Asgam  tisdag, 14 april 2009 at 11:27

_______________________________________________________

Men, Asgam, om inte Englund och hans katter instiftat sitt pris, hade hans blogginlägg inte uppmärksammats av massmedia och hur många hade då läst hans åsikter? Snitsaren vet av erfarenhet att varken tung information eller briljant ironi går hem bland människorna.

av Butlern  tisdag, 14 april 2009 at 11:36

_______________________________________________________

Ja Butlern, nog så sant !!

Utan dina och mina korta kommentarer under detta välbesökta blogginlägg hade vi inte fått dessa minuter i rampljuset och de extra besökare härifrån, som tack vare oss hittat till snitsaren blogg, hade även fortsättningsvis levat i okunskap om denna.

av Asgam  tisdag, 14 april 2009 at 12:09

_______________________________________________________

Till Signaturen A’s och Signaturen B’s listor över -ismer att bekämpa, vill jag, med särskild udd riktad mot den citerade snitsaren, lägga ”snobbism”.

av Tildo  tisdag, 14 april 2009 at 12:35

_______________________________________________________

Det är obegripligt hur Peter Englund kan hylla massmördaren Pol Pot med ett pris i dennes namn. Englund borde se dokumentärfilmen ”The Killing Fields”, så han inser de röda khmerernas illdåd. Hur historielös får man bli?

av Bertl J  tisdag, 14 april 2009 at 1:10

_______________________________________________________

Per Ahlmark deltog en gång i en vanlig lättviktig kortintervju, där det bland frågor om älsklingsrätt, senast sedda film och liknande även undrades vad han ”avskydde mest”, varvid han svarade: ”Folkmord”. Då skrattade snitsaren. Stor humor är ofta oavsiktlig, men där man märker avsikten, blir man förstämd, som Runeberg säger.

av Asgam  tisdag, 14 april 2009 at 3:31

_______________________________________________________

Det här med snobbism kan jag hålla med om då dessa herrar ‘Asgam’ m fl skyler över sin innehållslöshet härmed.

av Signaturen B  tisdag, 14 april 2009 at 9:51

_______________________________________________________

Ha ha ha! ”Dessa herrar Asgam med flera skyler över sin innehållslöshet”. Där fick ni så ni teg va!

av Tildo tisdag, 1 4 april 2009 at 11:30

_______________________________________________________

Asgam får svara för sig själv, men det är sant att en enkel butler inte har mycket att komma med i politiska frågor. Han vaktar sin tunga likt butlern i boken och filmen ”Återstoden av dagen”. När den nazistvänlige lorden där inför ett förfriskat sällskap likasinnade, för att demonstrera den enkla människans oförmåga att överblicka komplicerade politiska samband, ytterst ifrågasättande värdet av demokrati, ställer några frågor till butlern, svarar denne entonigt ”Tyvärr Sir, jag kan inte stå till tjänst i denna fråga”. Min egen herre, snitsaren är dock inte nazistvänlig utan en humanist ut i fingertopparna. Hans blogg sysslar visserligen inte mycket med politik, men är för den skull långt ifrån innehållslös. På tal om hemskheter under sovjettiden, ber snitsaren mig försynt fråga Peter Englund om han känner till och eventuellt vet mer om denna historia

https://snitsaren.wordpress.com/2009/01/16/stepanovs-olycksbroder-2/

Många kommentatorer här ovan säger sig också vara kunniga i Sovjetunionens historia. Kanske någon av dem kan hjälpa snitsaren.

av Butlern  onsdag, 15 april 2009 at 12:07

_______________________________________________________

Till Asgam.
Jaså, det är där skon klämmer? Att hans inlägg var så ointressant att du underkänner den svallvåg av kommentarer som följer härefter. Problemet är att din förväntansnivå motsvaras inte av ditt sätt att argumentera; du driver kontrafaktisk argumentering. Du anser en ”tungviktigt inlägg” (återigen du kategoriserar såsom Stalin gjorde med meningsfränder och motståndare) skulle inte ha lett till något. HUR I HELA HUNDAN VET DU DET? Nej, du vet inte. Det enda du gör är att bidra till exakt noll i såväl diskussionen som i frågan om inlägget som sådant är något att ha. Din åsikt får du absolut ha – men du lyckas inte ens med ett enda kommatecken beskriva på vilket sätt inlägget inte motsvarar DINA förväntningar. Min egen lilla tes är att du bara är här för att kasta grus i maskineriet (ibland är det viktigt att göra det och ibland är det bara för att jävlas). Jag är inte riktigt säker på vad du är ute efter eftersom du inte uttrycker varför du tycker som du gör – men lutar definitivt åt det senare, till dess att du lyckas prestera ett svar som faktiskt uttrycker varför.

Gällande Jan Myrdal-sällskapet och Leninpriset att det skulle tala för sig själv får du allt ta och backa på tiofalt. Hade det inte varit för PE blogginlägg hade hela frågan varit medialt död eftersom våra vänstervridna kulturredaktioner tillsett att frågan inte skall reporteras om och att de totalitära krafterna hade kunnat fortsätta verka i sina mörka rum – MG ABSOLUT inberäknad.

Nu har PE dragit MG ur mörkret och ställt honom vid det offentliga skranket och det anser du vara en av hans mindre bra inlägg? Ja, jösses – antingen är dina krav gudomligt stora eller så förstår du inte vad PE har åstadkommit och fortsätter att åstadkomma.

Det är tragiskt att du inte förmår se skillnaden på blogginlägg som gör skillnad och de som inte gör det. PE blogginlägg är utan tvekan detta decenniums medialt förmodligen viktigaste blogginlägg och det avfärdar du med att det inte är seriöst. Snacka om oseriöst svar.

Meningslösheten har tagit nya – högst oväntade – vägar och det är tragiskt att du satt dig på en så makalöst hög häst. Synd att du trillade av innan du ens kommit iväg. Det måste efter ditt svar vara synnerligen besvärligt att leva eftersom du inte ens bevärdigar mig med ett konkret svar. Och om nu svaret inte finns (vilket är fullt möjligt men kanske inte helt sannolikt) då tror jag i min offantliga enfald att ditt inlägg tyvärr inte ens är nödvändigt.

av Signaturen A   15 april 2009 at 12:13

_______________________________________________________

.