Hypotetiskt

När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan,  låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen,  där jag så småningom återfann honom,  fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.

Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner,  som för att se om jag håller måttet.  Slutligen mumlar han ”Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:

– Du ser pigg ut?

– Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.

– Har du blivit förkyld?

– Som traditionen påbjuder.

– Men du kan väl springa på lördag?

– Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.

– Är det så illa?

– Same procedure as every year.

– Det märks inte på dig att att du är förkyld?

– Det blir värre lagom till lördagen.

– Varför tror du det?

– Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet,  har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.

– Utan ?

– Someone down there doesn’t like me.

– Varför skulle han tycka illa om just dig?

– Vem har sagt att det är en ”han”?

– Så du tror alltså inte att du springer på lördag?

– Jag brukar starta.

– Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja? 

– Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!

– Har du feber?

– Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.

– Ingen hosta eller snuva?

– Det kommer.

– Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?

– Hon blir regelbundet ordentligt förkyld  halvannan  till två veckor  före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.

– Det kanske är påhejerskan som ”doesn’t like you”?

– Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.

– För vem eller vad?

– Alltings obönhörlighet.

– Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior.  Du blir sjuk för att du förväntar dig det?

– Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.

– Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?

– Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på.  Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?

– Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?

– Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.

– Som du och Haile?

– Ja och möjligen någon till.

– Hur är formen annars?

– Den var på väg.

– Har du sprungit mycket i vinter?

– 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass.  Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå,  ett rekord i sitt slag.

– Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?

– Sub fyra, alla gånger!

– Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?

– Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.

– Du skojar?

– Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.

– Sjuk och fattig. Kan det bli värre?

– Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.

– Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?

– Det hjälper inte att gråta.

– Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?

– De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna.  Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp,  skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.

– Vad kostar ett sånt där test?

– Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.

– Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?

– Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.

– Vem är han?

– Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.

– Var hamnar du då?

– Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på  48: 55,  om jag kämpar mig blå.  Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt  blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.

– Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?

– Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, ”jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.   

– Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?

– Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.

– Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?

– Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet.  Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.

– Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?

– You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!

– Which means? 

– ”Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”

– Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?

– Det bestämmer du.

– Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?

– I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.

– Vad har du för svar till dem?

– Vad fan vet ni ! 

– Har du inget annat att säga till dem?

– Lycka till själva på era egna jävla lopp!

– Kom det från hjärtat eller gallan?

– Är det nån skillnad!

– Ska du heja på dem?

– Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.

                                                                                ¤

Bakgrund:

https://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/

https://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/

                                                                               ¤

Annonser

26 responses to “Hypotetiskt

  1. Jag hyser gott hopp om start för Jumper på lördag. Griniga, gamla gubbar är nämligen sega saker. 🙂

  2. Ironins mästare! 😀

    Klart du bli frisk.
    Klart det blir sub4
    Klart det blir en efter-loppet-intervju till med Jumper!

  3. Jag tror jumper kommer till start och gör sub 3:30! Jag tar rygg!

  4. Patientens tillstånd är i huvudsak oförändrat. Sedan i söndags har han klagat över att han är ”tjock och lite öm” i övre svalget eller bakre näsgången. Han har också känt sig lite ”tung i huvudet”. Temperaturen har pendlat mellan 36,7 och 37,1 och uppmättes senast till 36,8. Pulsen är i huvudsak normal och aptiten god. Då för patienten vanliga förkylningssymptom såsom hosta och rinnande näsa hittills uteblivit är det ännu för tidigt att säga hur sjukdomen kommer att utveckla sig.

  5. Är doktorn helt säker på att patienten inte simulerar? Alternativt har drabbats av akut premarahypokondri?
    Fast en termometer ljuger förstås aldrig. 37,1 i min kropp betyder lätt febrig, hur är det hos Jumper?

  6. Ja, de 36,6 grader som uppmättes idag är nog mer normalt, men patienten säger sig vara lite växelvarm beroende på sinnesstämning.

    Att en termometer aldrig ljuger är en sanning som kräver modifikation. Patienten berättar att när han som inkallad för drygt 40 år sedan var lätt förkyld, brukade han simulera feber genom att strax före temperaturtagning gå in på toaletten och göra knäböjningar vilka snabbt drev upp kroppstemperaturen till dryga 38 grader med önskad sjukskrivning som följd. När han vid ett tillfälle blev han inlagd på ”sjukan”, märkte han den nye unge nitiske doktorns misstänksamhet och förstod att han kunde bli avslöjad med oannonserade temptagningar. Han upptäckte då att det räckte med att spänna kroppens muskler och tänka på något som gjorde honom riktigt arg, för att få åtminstone en halv grads extra feber.

    Som idrottsläkare är jag dock van att skilja mellan feber på grund av sjukdom och förhöjd kroppstemperatur på grund av ansträngning eller adrenalinpåslag. Efter 45 års praktik anser jag mig också kapabel att skilja en äkta förkylning från en simulerad eller hypokondrisk även där de gängse symptomen saknas.

    Hos den aktuelle patienten har jag noterat en irritation på gomseglet och en lätt matthet i blicken. Jag har ordinerat skogspromenad i löparskor.

  7. Startnummer X vill bara påpeka att ett StM är bättre som rekreation än en sjukvistelse i nurse Ratcheds sällskap. Hon regerar med giftiga tabletter, hissmuzak och lobotomi. Ingen Champagnegalopp där inte! Och frågan är om Jumper verkligen orkar slänga marmortvättstället genom förnstret?

  8. Jag kan lugna Startnummer X med att sagda nurse, enligt vad hennes patienter berättar, har blivit mycket snällare på de 35 år som gått sedan hennes beryktade verksamhet. Hon har för övrigt inte varit synlig sedan i går morse. Troligen har hon andra patienter än jumper att se till…

    Ett större problem för mig som läkare är den häxdoktor, som försöker visa sina konster för min patient. Senast försökte han eller hon (könet är svårbestämt) mata jumper med ett avkok på torkade tvillingfötter och harlort. I sista stund lyckades jag också avstyra att han eller hon malde ner jumpers hela maratonros från 2007. Den visar sin obändiga livskraft genom att nu åter knoppas. Lite grönt te på några av dess blad ansåg jag dock vara ofarligt.

  9. Om jag mot förmodan står på startlinjen på lördag ber jag de löpare, som sagt sig vilja sparka på mig i lyckobringande syfte, att göra det löst, eftersom jag är mycket sjuk. De löpare, som tänkt ”ta rygg” på mig, varnas också för smittorisken.

  10. Hyser också gott hopp om Jumper och hans insats i årets upplaga av StM! Ser redan fram emot efter-loppet-intervjun. Före-loppet-intervjun gav nämligen mersmak. Den positiva andan, det sprudlande humöret inspirerar!

  11. Det var ett sabla tjat om det där loppet! Intervjua mig hit och intervjua mig dit. Vad är det mer ni vill veta?

    – Hur känns det att bryta Stockholm Marathon den här gången jämfört med alla de andra gångerna?

    – Spring själva era småglyttar !!

  12. Det bör påpekas att Nurse Ratcheds verksamhet, som beskrivs ovan, inte, som ”Doktorn” hävdar, försiggick för 35 år sedan utan snarare för 55 eller 60 år sedan. Hennes regemente på ett sinnesjukhus i Oregon beskrevs av en halvindian, som varit hennes patient och återberättades 1959 av Ken Kesey. Nurse Ratched, som bör ha varit född före 1920, intresserade sig senare för mindre auktoritära behandlingsformer och gjorde sig ett namn inom den psykodynamiska skolan. Nu drygt 90 år gammal vet hon inte vad hon ska tro.

  13. Jumper skulle nog vara frisk och kunna springa om det inte vore så att han rutinmässigt vägrar ta nurse Ratcheds piller utan gömmer dem under tungan. Med muzak i de fiktiva ipodlurarna och Ratcheds fina kolhydratladdningspiller kan vem som helst springa och dansa! Skärpning!

  14. ”Kolhydratladdningspiller”? Det påminner om de skoluppsatser som skrevs i min ungdom om framtiden år 2000. I stället för att äta skulle man ta små piller. Hur tillräckligt många socker- eller stärkelsemolekyler skulle komprimeras i dessa piller som då skulle bli otroligt tunga funderade varken de dumma skolbarnen på då eller Startnummer X nu. Nej Ratcheds piller är av det slag som man enligt en visa, också från min ungdom, blir en ”jättekul typ” av. Hon köper dem däremot inte av någon ”ful typ”, utan får dem på recept. Hellre än dessa förrädiska prillor, som hon kallar dem, sväljer jag Tildos ovan beskrivna avkok. Vad musiken beträffar säger jag: ”Ge mig Lumbyes Champagnegalopp vid starten och Colonel Bogey March vid stadshuset, så ska jag nog fan ta mig runt”.

  15. Jumper: Det är klart vi vill ha en intervju. Inget är ju roligare än att frossa i andras elände… 😉

  16. Ja, om bara någon är villig att åta sig besväret att intervjua mig, är det klart att ni ska få gotta er i mitt elände. Den pratstunden lär dock bli lika kort som mitt framträdande i morgon. Jag bestämde mig i eftermiddags slutgiltigt för att inte springa längre än 5 km. Därefter ställer jag mig troligen uppe på krönet av Greve von Essens väg, väl synlig i min röda tröja för alla att spotta på när de passerar under andra varvet. Om någon har ett vänligt ord tillövers, må det vara hänt, men det är inget jag anser mig förtjänt av. Med detta önskar jag alla en trevlig morgondag.

  17. Klockan är fyra på morgonen och jag vaknar svettig, grubblande på frågan som inte får svar: Säkerhetsnålarna? Fyra stycken, varav tre uppträdda på den fjärde. Hur har det gått till? Finns det maskiner som gör arbetet, eller är det flinka barnhänders verk på andra sidan jordklotet. Kanske har Hässelby SK ordnat trevliga säkerhetsnålspåträdarkvällar hela vintern. Grubblar vidare. Tar mig en kopp kaffe och äter en lätt första frukost. Dagens nyheter bonkar i brevlådan. Solen håller på att gå upp. Det är 5 grader varmt och en underbar morgon. Jag känner mig ovanligt pigg och får lust att ta en löptur i den friska morgonluften. Men idag har jag lovat att stå på Greve von Essens väg och heja på maratonlöparna och jag har inte råd med något morgonsudd. Måste gå och lägga mig.

  18. Efter ytterligare några timmars god sömn plockar jag fram en burk säkerhetsnålar och sätter igång att systematiskt trä tre sådana på en fjärde. Mina synnerligen oflinka gubbhänder klarade fem knippen i minuten. Vad utmärglade barnarbetarhänder eller mer välgödda löparhänder i Hässelby förmår är mig obekant, varför jag får nöja mig med denna uppgift. 18000 knippen skulle då kräva bortåt 3600 minuter eller 60 arbetstimmar. 20 ungdomar ur vardera Hässelbys och Spårvägens ungdomssektioner kanske har träffats och suttit i en och en halv timme. Gissa om det snackades löpning då.

  19. Nu kommer jag att ligga sömnlös och fundera över säkerhetsnålar… utöver sömnlösheten på grund av de värkande låren!
    Tack för trevligt och peppande sällskap de första nio, Jumper. Du fick mig att orka!
    Butlern: När kommer egentligen intervjun – jag vill veta vad som hände bakom kulisserna. Brukar vara minst lika roande som de löpandes reflektioner.

  20. Det är jag som ska tacka! Att de två planerade kilometerna blev till nio, är betyg nog åt löpsällskapet. Det grämer mig dock att jag sen missade dig både ute på Gärdet och på Sofiavägen utanför Stadion. Det hade varit pricken över iet på en fin maratondag, men man kan inte få allt. I stället lönade jag dig med att sprida ut ett falskt rykte att du brutit. Förhoppningsvis kunde de Linnéalöpare du sprang förbi på andra varvet vittna om din återuppståndelse.

    Vad intervjuandet beträffar, är det fortfarande utlagt på entreprenad eftersom butlern är kvar i Finland. Den engagerade journalisten har hört av sig men inget är ännu bestämt. Hur någon kan vara intresserad av vad jag tycker är en gåta.

  21. En liten lägesrapport från dagens Corriere della sera. Slutmeningen kan f ö även gälla Startnummer Xs framfart i Stockholmsmaran.

    Torino i B – Detta är den granat att följa Reggina och Lecce i serie B. Den Turin, som redan hade mycket lite hopp, förlorade 3-2 i Rom, är resultatet fortfarande såg ingen mening med framgång i Bologna 3-1 i Catania.

    Figo och salut Nedvěd – Tändstickor farväl till två tidigare Golden Balls: Luis Figo och Pavel Nedvěd. På San Siro Inter firade farväl av portugisiska mästerskapet och vinna 4-3 på en stridslysten Atalanta. Uppnå två mål, Zlatan Ibrahimovic är också nu leder mästerskapet med 25 realilzzazioni, ett mål i mer än Di Vaio och Milito. Figo karriär avslutades bara några minuter före slutet av första halvåret, då den portugisiska lämnat tjänsten i Santon, har anammat alla andra team under vrål av applåder från Meazza. Mourinho ville hedra Figo i fältet och anamma mittfältet. Turin, Italien Juventus vann andra plats i den ställning genom att vinna 2-0 över Lazio med ett omstrukturerat två av Iaquinta. Nedved var hälsning fans Bianconeri. Syftet med Juve rapporterades Pavel, det måste finnas nära i ett par tillfällen, men att hjälpa en 2-0 Iaquinta. ”Vilken dag var en mycket svår dagar, men också vackra, jag kände så mycket kärlek från kollegor och fans, säger de tjeckiska. ”Jag har alltid varit nära, jag tror att vi tillsammans gjort vackra saker, jag kan skriva tyst. Nu har jag stoppats, jag måste bo nära min familj. ”

  22. Att startnumret skulle citera en italiensk sporttidning idag var ingen överraskning efter att vår vän Ibrahimovic-man vunnit den italienska skytteligan.

    De läsare, som undrar hur det mer exakt gick för startnumret i lördagens lopp, får tåla sig. Något ska finnas kvar att säga till den murvel som snart ska ringa upp mig för en kort intervju.

  23. Här missade jag mycket roligt. Laktattester och allt, för att inte tala om säkerhetsnålarna i kommentarerna. För övrigt tror inte Skogen heller på vila innan lopp, sånt leder bara till – förkylningar och elände.

    Men att det inte är fler som undrat vad jumper har i sin svarta väska?

  24. Jag blev tvungen att läsa intervjun med mig själv en gång till för att förstå vad min väska hade här att göra. Tydligen hade jag den med mig den dagen, så som jag brukar när jag åker till stan eller ska handla på konsum. Tygväskan, som köps på Internationella Biblioteket på Odenplan för 25 kronor, bär den röda texten ”INTERNATIONELLA BIBLIOTEKET” på, uppifrån och ner i tur och ordning, svenska, arabiska, grekiska, kinesiska och ryska. Det förlänar min lite luffriga gestalt en viss status och har givit upphov till samtal på tunnelbanor, bussar och tåg. En äldre kinesisk dam utropade en gång något glatt spontant vid åsynen av sitt hemlands tecken, varefter jag fick tillfälle att (givetvis på svenska) fråga hur texten ”GUOJI TUSHUGUAN” ska betonas. Dessvärre har jag glömt svaret. När det pratas ryska brukar jag göra den ryska texten ”международнaя библиотека” synlig för att få tillfälle att utbyta ett internationellt leende.
    Fredrika undrar vad jag har i väskan. Tja, just nu ett antal plastpåsar, ett antal blyertspennor, gamla järnvägsbiljetter, en karta över Malmö, ett gammalt säsongkort på SL från Maj-Aug 2008 och annat gammalt skräp, vilket vittnar om att väskan varken städats eller än mindre tvättats på länge. Snart ska den bland annat innehålla tandborste, tandstickor och de blå-vit-gröna bad- och löparbyxorna, eftersom jag åker ut i skärgården över helgen. Vid intervjun ovan innehöll väskan troligen ett antal knäckebrödsmackor att smyga fram och äta till det te eller kaffe som jag hoppas att journalisten bjöd mig på.

    (Nej jag skojar naturligtvis: Väskan innehöll i själva verket ett färdigt manus till min nya bok ”Jumper Goes Marathon”).

  25. Förlåt, jag menar förstås ”Jumper Goes Marathon and Beyond”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s