För en konstintresserad allmänhet brukar det runt om i landet, företrädesvis vår och höst, anordnas så kallade ateljérundor, där utvalda lokala konstnärer håller öppet hus och visar sina ateljéer och sina verk. Sådana ateljébesök tycks röna stort intresse och har troligen även lockat en delvis ny konstpublik, varför vi, för att om möjligt vända den nedåtgående trenden för besöksfrekvensen på denna blogg, beslutat att anamma samma framgångsrika koncept i detta inlägg. Då emellertid vårt intresse sedan några månader är förbehållet en och samma konstnär, måste vår egen ateljérunda med nödvändighet utsträckas inte bara i rummet utan också i tiden, närmare bestämt över ett 45-årigt konstnärsliv.
Den konstnär vars geografiska öde vi ska följa i detta inlägg växte upp i huset på bilden ovan och där i ett rum längst till höger på andra våningen tillbringade han även de första tio åren av sin tid som konstnär. Hans enkla ateljé, tillika sovrum, studierum och styrketräningslokal, hade fönster såväl åt norr som, i rummets andra ände, åt öster och söder. Mestadels arbetade han sittande på sin säng med målningen lutad mot ryggen av en stol, på vars sits han ställt en burk terpentin och lagt en tidning, medan hans enkelt tillsågade palett oftast hölls i handen. Han använde genomgående en och samma pensel, vilken följaktligen behövde tvättas regelbundet i terpentinburken varvid rummet fylldes av goda men giftiga ångor. I brist på interiörfotografier visar vi nedanstående akvarellstudier, från vänster kallade ”Utsikt från norrfönstret nr 4” och ”Kaktusfönstret”.
Läsaren torde med rätta förundras över att konstnären bodde och arbetade i sitt föräldrahem långt in i vuxen ålder, och 0m hans egen ambivalenta längtan bort vittnar tillfälliga, alternativa ateljéer, hastigt inredda men lika hastigt övergivna. Våren 1969 hittade han ett tillhåll i en skog norr om Fjätursvägen i västra Täby, dit han cyklade med målarlådan på pakethållaren och där han fick sitta och måla i fred, förutom när en älgfamilj vid ett tillfälle passerade tio meter ifrån honom. Hans måleri handlade dock varken om skogen eller dess djurliv, varför bilder saknas från denna friluftsateljé. Numera har bebyggelse naggat skogen, men vid ett besök har vi funnit resterna av ett staffli i form av några murkna träbitar och ett rostigt gångjärn, varför vi inte betvivlar konstnärens uppgifter.
Några år senare målade han ofta i trakten av Lappkärrsberget och universitetet i Frescati, där han även i övrigt strök omkring i oklara avsikter. Bilden nedan till vänster, där två björkar vänslas vid stranden av Värtan med Stocksunds kontur i bakgrunden, målades i en tillfälligt ockuperad, säsongsövergiven villa, tillhörig någon båtklubb, medan bergspartiet till nedan höger, ”Utsikt från rum F 413”, studerades från en för dagen tom lektionssal på universitetet. Huset vid vattnet är rivet sedan länge, och universitetslokalen har numera bytt namn och är inte längre allmänt tillgänglig, men från caféet på våningen ovanför lyckas vi känna igen den avbildade stenformationen utanför fönstret.
En mindre tillfällig ateljélösning i samma område erbjöds många år senare i det övergivna hus vid Stora Skuggans skjutbana, som visas nedan. Med ett hänglås på dörren kunde ockupanten ostört göra sig hemmastadd och här satt han kvar och målade tills arbetare en dag plötsligt började riva en vägg. Idag är spåren av huset borta, men vägen, som syns på den vänstra bilden, finns ännu kvar och är för löpande läsare av denna blogg känd som en del av banan för Premiärmilen.
Mellan åren 1978 och 1982 ägde snitsaren en lägenhet på sjunde våningen i ett höghus i Brandbergen söder om Stockholm och där tillät han sin målande vän att för första och enda gången i sitt konstnärsliv inreda en egen ateljé efter konstens alla regler. Några fotografier finns inte härifrån, vilket är att beklaga med tanke på den milsvida utsikten, och någon pampig panoramamålning över Södertörns skogar kan vi inte heller bjuda läsarna. Ett snickrat höj- och sänkbart staffli med skjutarmar tillät visserligen ett större dukformat och här utfördes också några målningar med borstpensel i formatet 110 x 130 cm, men konstnärens intresse gällde helt andra motiv, så som det enda bevarade resultatet visar. Denna tavla, betitlad ”Kvällsbad i juli”, lär ha målats färdig i ett svep under ett dygn, bortsett från några olyckliga kvadratcentimeter i bildens mitt som bekymrade målaren i flera veckor, och som sedermera doldes med en pappbit.
Vårt sista ateljébesök gör vi i Vallentuna, där konstnären har huserat de senaste 30 åren och där man ännu kan se honom sitta och måla vid köksfönstret med en stol framför sig som staffli. I handen har han samma palett som han har använt ända sedan han började måla överst i detta inlägg, även om dess smörpapper har bytts ut sedan dess, och på stolsitsen framför honom står samma ursprungliga sillburk fylld med terpentin, numera mörkgrå invändigt av 40 års avlagringar. På stolsitsen ligger också en tidning för avtorkning av penseln och bredvid på bordet står en låda med några färgtuber och en flaska balsamterpentin till hands, men i övrigt hittar vi inget i köket som vittnar om den skapande verksamhet som försiggår. Målaren lär aldrig ha använt någon särskild skyddsutrustning när han arbetat, ty han påstår sig aldrig någonsin spilla färg vare sig på sig själv eller på sin omgivning.
När vi frågar konstnären om han har någon lämplig bild att visa oss, plockar han fram två små höstakvareller föreställande en aspdunge ett litet stycke utanför fönstret samt en oavslutad oljemålning på masonit där samma träd skimrar en vårmorgon. På vår fråga, om han aldrig tänkt måla färdigt tavlan, svarar han att allting redan finns i utkastet, och med tanke på årstiden väljer vi denna ofärdiga men friska målning som symbolisk avslutning på vår geografiska bildkavalkad.
Efteråt hos farbror Steffe 
