Monthly Archives: mars 2011

Primalterapi

  

 

 

 

 

 

 

Absolut måleri

Den bildkonstnär, som redan ägnats oproportionerligt stort utrymme på denna blogg,  har uttryckligen bett oss publicera nedanstående kompletterande inlägg. I den pågående uppgörelsen med sitt konstnärsjag vill han inget förtiga, och för en riktig förståelse av hans tillkortakommanden bör vi även känna till de mindre smickrande sidorna av hans karaktär. I tidigare inlägg har vi anat en romantisk konstnär, som tyngts av såväl självkritik som självhävdelsebehov, och till hans grandiosa självbild tycks även ha hört en fåfäng strävan efter äkthet och renhet.

När han efter några år som konstnär såg tillbaka på sitt verk, fann han bara fyra bilder hålla måttet, och medan hans övriga produktion förpassades till en pärm med påskriften ”Makulatur”, upphöjdes dessa till äkta konstverk och bevarades som heliga reliker, att tas fram och beundras i stunder av tvivel och självömkan. Dessa fyra enkla fragment tycks ha motsvarat hans ideal om ett absolut måleri, befriat från idéinnehåll och medveten symbolik, men laddat med sann känsla. Han önskade en konst som bara var sig själv och i hans neurotiska föreställning räckte det att dra ett enda streck med penseln, om blott konstnärens känsla var tillräckligt stark och äkta.

Efter omvälvande händelser i livet och en tid i psykoterapi, vågade konstnären bejaka sin vanlighet med ett mindre prestigefyllt måleri och senare skulle hans erfarenhet slutgiltigt punktera myten om den rena konsten. Själsligen skiljer sig inte konstnärer från andra människor och det är inte heller starka känslor i sig, som skapar levande konst. Medan varje penseldrag och varje färgklick helt visst kan kännas rätt för en känslig konstnär i ett svagt ögonblick, tycks det måleri, som skapats i nyktert tillstånd på behörigt avstånd från känslornas epicentrum, paradoxalt nog komma närmare detta i sitt uttryck, ty en varaktig konst kräver klara ögon.

Vad gäller de ovan omtalade och nedan återgivna fyra ”absoluta målningarna”, bör tilläggas att de skapades helt utan tanke på sin upphöjelse och den mycket banala bakgrunden till deras tillkomst motsäger konstnärens senare idealisering. Bland mängder av ansiktsstudier råkade de helt enkelt bli ovanligt uttrycksfulla, och även om vi tillstår, att de som bilder betraktade fortfarande har mer än bara privathistoriskt värde, får de idag samsas med övriga alster i verkförteckningen.

vit

vit

vit

vit

vit

vit

vit

Ateljérunda

 

För en konstintresserad allmänhet brukar det runt om i landet, företrädesvis vår och höst, anordnas så kallade ateljérundor, där utvalda lokala konstnärer håller öppet hus och visar sina ateljéer och sina verk. Sådana ateljébesök tycks röna stort intresse och har troligen även lockat en delvis ny konstpublik, varför vi, för att om möjligt vända den nedåtgående trenden för besöksfrekvensen på denna blogg, beslutat att anamma samma framgångsrika koncept i detta inlägg. Då emellertid vårt intresse sedan några månader är förbehållet en och samma konstnär, måste vår egen ateljérunda med nödvändighet utsträckas inte bara i rummet utan också i tiden, närmare bestämt över ett 45-årigt konstnärsliv. 

 

     

Den konstnär vars geografiska öde vi ska följa i detta inlägg växte upp i huset på bilden ovan och där i ett rum längst till höger på andra våningen tillbringade han även de första tio åren av sin tid som konstnär. Hans enkla ateljé, tillika sovrum, studierum och styrketräningslokal, hade fönster såväl åt norr som, i rummets andra ände, åt öster och söder. Mestadels arbetade han sittande på sin säng med målningen lutad mot ryggen av en stol, på vars sits han ställt en burk terpentin och lagt en tidning, medan hans enkelt tillsågade palett oftast hölls i handen. Han använde genomgående en och samma pensel, vilken följaktligen behövde tvättas regelbundet i terpentinburken varvid rummet fylldes av goda men giftiga ångor. I brist på interiörfotografier visar vi nedanstående akvarellstudier, från vänster kallade ”Utsikt från norrfönstret nr 4” och ”Kaktusfönstret”.

 

Läsaren torde med rätta förundras över att konstnären bodde och arbetade i sitt föräldrahem långt in i vuxen ålder, och 0m hans egen ambivalenta längtan bort vittnar tillfälliga, alternativa ateljéer, hastigt inredda men lika hastigt övergivna. Våren 1969 hittade han ett tillhåll i en skog norr om Fjätursvägen i västra Täby, dit han cyklade med målarlådan på pakethållaren och där han fick sitta och måla i fred, förutom när en älgfamilj vid ett tillfälle passerade tio meter ifrån honom. Hans måleri handlade dock varken om skogen eller dess djurliv, varför bilder saknas från denna friluftsateljé. Numera har bebyggelse naggat skogen, men vid ett besök har vi funnit resterna av ett staffli i form av några murkna träbitar och ett rostigt gångjärn, varför vi inte betvivlar konstnärens uppgifter.

Några år senare målade han ofta i trakten av Lappkärrsberget och universitetet i Frescati, där han även i övrigt strök omkring i oklara avsikter. Bilden nedan till vänster, där två björkar vänslas vid stranden av Värtan med Stocksunds kontur  i bakgrunden, målades i en tillfälligt ockuperad, säsongsövergiven villa, tillhörig någon båtklubb, medan bergspartiet till nedan höger, ”Utsikt från rum F 413”, studerades från en för dagen tom lektionssal på universitetet. Huset vid vattnet är rivet sedan länge, och universitetslokalen har numera bytt namn och är inte längre allmänt tillgänglig, men från caféet på våningen ovanför lyckas vi känna igen den avbildade stenformationen utanför fönstret.

        

En mindre tillfällig ateljélösning i samma område erbjöds många år senare i det övergivna hus vid Stora Skuggans skjutbana, som visas nedan. Med ett hänglås på dörren kunde ockupanten ostört göra sig hemmastadd och här satt han kvar och målade tills arbetare en dag  plötsligt började riva en vägg. Idag är spåren av huset borta, men vägen, som syns på den vänstra bilden, finns ännu kvar och är för löpande läsare av denna blogg känd som en del av banan för Premiärmilen.

Mellan åren 1978 och 1982 ägde snitsaren en lägenhet på sjunde våningen i ett höghus i Brandbergen söder om Stockholm och där tillät han sin målande vän att för första och enda gången i sitt konstnärsliv inreda en egen ateljé efter konstens alla regler. Några fotografier finns inte härifrån, vilket är att beklaga med tanke på den milsvida utsikten, och någon pampig panoramamålning över Södertörns skogar kan vi inte heller bjuda läsarna. Ett snickrat höj- och sänkbart staffli med skjutarmar tillät visserligen ett större dukformat och här utfördes också några målningar med borstpensel i formatet 110 x 130 cm, men konstnärens intresse gällde helt andra motiv, så som det enda bevarade resultatet visar. Denna tavla, betitlad ”Kvällsbad i juli”, lär ha målats färdig i ett svep under ett dygn, bortsett från några olyckliga kvadratcentimeter i bildens mitt som bekymrade målaren i flera veckor, och som sedermera doldes med en pappbit.

Vårt sista ateljébesök gör vi i Vallentuna, där konstnären har huserat de senaste 30 åren och där man ännu kan se honom sitta och måla vid köksfönstret med en stol framför sig som staffli. I handen har han samma palett som han har använt ända sedan han började måla överst i detta inlägg, även om dess smörpapper har bytts ut sedan dess, och på stolsitsen framför honom står samma ursprungliga sillburk fylld med terpentin, numera mörkgrå invändigt av 40 års avlagringar. På stolsitsen ligger också en tidning för avtorkning av penseln och bredvid på bordet står en låda med några färgtuber och en flaska balsamterpentin till hands, men i övrigt hittar vi inget i köket som vittnar om den skapande verksamhet som försiggår. Målaren lär aldrig ha använt någon särskild skyddsutrustning när han arbetat, ty han påstår sig aldrig någonsin spilla färg vare sig på sig själv eller på sin omgivning.

 

När vi frågar konstnären om han har någon lämplig bild att visa oss, plockar han fram två små höstakvareller föreställande en aspdunge ett litet stycke utanför fönstret samt en oavslutad oljemålning på masonit där samma träd skimrar en vårmorgon. På vår fråga, om han aldrig tänkt måla färdigt tavlan, svarar han att allting redan finns i utkastet, och med tanke på årstiden väljer vi denna ofärdiga men friska målning som symbolisk avslutning på vår geografiska bildkavalkad.